9789100115562

Ernst Brunner

Yngling på guld Roman om ett brott

Albert Bonniers Förlag

Brunner_Yngling på guld.indd 3

07-03-07 12.08.01

Av Ernst Brunner har tidigare utgivits: Jag ändrar ställning klockan tre 1979 Söderväggar 1980 Känneru brorsan? 1980 I det stora hela 1982 Dans på rovor 1983 Till fots genom solsystemen: En studie i Edith Södergrans expressionism 1985 Separator: 19 repetitioner 1986 Svarta villan 1987 Sorgen per capita 1990 Kocksgatan 1991 Edith 1992 Passionata 1994 Mr Skylight 1995 Den vilde svensken 1997 Vallmobadet 1999 Fukta din aska 2002 Carolus Rex 2005 Vandring under jorden 2006 På annat förlag: Bufflan och spegelflickan 1988 Förmiddagsgatan 1995 Stoft av ett stoftkorn 1999

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-011556-2 © Ernst Brunner 2007 WS Bookwell, Finland 2007

Brunner_Yngling på guld.indd 4

07-05-23 07.47.40

Författarens tack till på Nationalmuseum konservator Rickard Becklén, forskningschef Görel Cavalli-Björkman, arkivarie Gertrud Nord, 1:e intendent måleri och skulptur Karin Sidén, på Länskriminalen informationsansvarig Ulf Göranzon, kriminalinspektörerna Magnus Osvald och Mikael Schönhoff, kammaråklagare Ronnie Jacobsson, på Kronobergshäktet kriminalvårdsinspektör Marianne Salamon, på Asptunaanstalten kriminalvårds­ inspektörerna Anders Nodén och Christer Olsén, på Nordisk Kriminal­krönika Per Dackén och Anders Lindstedt, intendent Jean François Empeyta, Musée de l’Athénée i Genève, docent Hans Buijs på Institut Néerlandais i Paris, Gemeentearchief Rotterdam, Leiden, Utrecht och Amsterdam.

Ett tack också till några av gärningsmännen för synpunkter och upplysningar.

Brunner_Yngling på guld.indd 5

07-03-07 12.08.01

Brunner_Yngling paĚŠ guld.indd 6

07-03-07 12.08.01

FĂśrsta delen

Brunner_Yngling paĚŠ guld.indd 7

07-03-07 12.08.01

Brunner_Yngling paĚŠ guld.indd 8

07-03-07 12.08.01

inte mycket var känt om den man som mitt i sommaren lämnade anstalten och reste i en vit Mercedesbuss till stan. Anstalten hette Asptuna och mannen som passerade vakten på väg till den vita bussen vid parkeringen, var Tord Ankers. Vid ratten satt kvinnan som kunde gå i döden för honom, en attraktiv dam med blicken stadigt fäst på grusvägen som körde i klänning utan trosor och sade att hon var glad att det var över.

Prästviken låg till vänster vid utfarten. På det stilla vattnet var Hammarby gård uppmålad i rökgult liksom färgat gods på venetianskt glas. Det hade Ankers sett och haft tid att begrunda redan från cellen. Han viss­te också att gården var den helige Botvids födelseplats.

Han var inte dum.

Konst var han bra på.

Till martyren Botvids minne hade också stenkyrkan invid motorvägen uppförts. Bussen som Ankers hämtades med var en firmabil med kemservice tryckt på sidorna. Texten speglades kort på glid över kyrkans rundbågefönster, sedan trampade hans

Brunner_Yngling på guld.indd 9

07-03-07 12.08.01

kvinna på gasen och låg stadigt i vänsterfilen hela vägen in över Essingebron och avfarten mot Fredhäll.

Fick kriminalpolisen säga vad de tyckte så var Tord Ankers en farlig djävel.

Vid flera rättegångar hade man fått ta in polisvittnen genom bakdörren till Bergsgatan och höra dem i avskildhet.

Han hade en giftig blå glimt i ögonen.

När han någon gång blundade rörde han vid ögonlocken med skälvande fingertoppar som om allt fanstyg han utsattes för givit honom en sprängande huvudvärk.

Till detta fanstyg hörde att han efter sju års strafftid kom tillbaka till friheten med ungdomsåren förbrukade. Vid tjugo satt han en tid för ofredande, men själva brottet var ingenting mot det psykopatiska raseri som hade krävts för att få ihop till hela tio rymningar på tre månader.

Sen gick det fort utför.

Ankers äventyrade sin frihet med allt djärvare tilltag, greps för skadegörelse, för medhjälp till stöld, för stöld och slutligen för grovt rån.

Vid det laget bodde han förnämt i sju rum på Grev Magnigatan med övervakningskamera vid entrén och i fil mot gården bubbelpool, bastu och solarium.

Han ägde helikopter och hade flygcertifikat.

Det sistnämnda rånet var det största i svensk rättshistoria.

Tillsammans med två medhjälpare kapade han en värdetrans­ portbil på väg till Riksbankens depå i Västerås.

Transporten innehöll 12 884 700 kronor. I scenariot ingick en spektakulär flykt med motorbåt, därefter en flykt ur häktet följt

10

Brunner_Yngling på guld.indd 10

07-03-07 12.08.02

av en flykt med älskarinnan till Sydostasien. Ankers levde under palmer och strödde pengar omkring sig. Han passerade gränser med falska pass och kallades »expert på att hålla sig gömd«.

Innan han greps och glömdes bort av åren bakom galler var han landets mest beryktade rånare. Namnet var alltså Tord Ankers. Dagen före muck hade han tagit ett snack med två medfångar. De fick se honom i ögonen, tydligt säga hans namn och ge honom löftet att aldrig söka kontakt med honom förrän halvåret senare då rånet var utfört.

En av dessa fångar var Evert Höst. Liksom Ankers hade också

han, i slutet av en lång strafftid, hamnat på Asptuna. När Ankers passerade vakten jobbade han just med kökshandräckning och såg från lastbryggan hur Ankers hukade sig in i den vita Mercedesbussen som stått på tomgång och väntat vid parkeringen.

Evert Höst kallades Lövet för att ådernäten i kindpåsarna syntes. Hyn var höstgul också och läpparna ljust röda. Det var en hyfsat reslig, mager man med synlig flint under blonda hårrester. I frihet gick han klädd i slips och kostym modell kassaförvaltare. Att han var magerlagd betydde inte att han saknade muskler för Lövet idrottade, var rök- och drogfri och kostym bar han av gammal vana från åren på bank och revisionsbyrå.

På hösten 1996 var Lövet 28 år. När dom föll i Handens tingsrätt för grovt bedrägeri och grov stöld hade han gjort sig känd som kund på Bukowskis konsthandel. Han hade erhållit kundkort, som var ett ädelt kundkort med ett plastinbakat porträtt av auktionsfirmans grundare på framsidan – den polske konstkännaren Bukowski. Kortets nummer var C 40196.

11

Brunner_Yngling på guld.indd 11

07-03-07 12.08.02

Den hösten hade han ropat in en blyertsteckning signerad Picasso för 150 000. Han hade köpt en olja av Esaias Thorén för 15 000 och en relief i trä kallad Blomman av Bror Hjorth.

Värde 400 000 kronor. Som många andra stamkunder sa han inte Bukowskis. Han sa »Buckan«.

På bordet invid datorn i Lövets cell låg en postorderkatalog från Eksons i Munkfors. Eksons var det kompletta varuhuset för revy, teater och maskerad och sålde förklädnadsartiklar.

Lövet hade just beställt en peruk med långt, blont pagehår.

På samma bord i cellen låg också en papperslapp med ett tele-

fonnummer till Lisbeth som var med i bilden för att hon då och då hade Danny Dahl sovande hos sig.

Blev det gräl och slagsmål sov denne hemma i soc-lyan på Hoxlavägen, Sorunda. Han hette Danny Dahl men kallades Danny Opel eller Mister Mazda och hade redan dömts för tillgrepp av fortskaffningsmedel så ofta att man börjat skratta åt det ända upp i åklagarkammaren. De som såg honom in action sa att han öppnade bildörrar med ett befriat leende som om han var en biltjuvsnudist och just kastat av sig kläderna.

Danny var 15 år då han i sin första stulna Opel med vidgade pupiller och ett indiantjut brakade förbi klasskamraterna som körde otrimmat på moped. Vid Tungelsta for han av vägen. Det fordon han sprang upp och stoppade för få hjälp visade sig vara en polisbil. Nynäshamns kommun dömde till »erforderlig vård« inom socialtjänsten.

Redan från andra levnadsåret hade han fått diagnosen hyper­ aktiv. I skolan satt han aldrig stilla. Riktade läraren en fråga till

12

Brunner_Yngling på guld.indd 12

07-03-07 12.08.02

honom tycktes han tappa balansen av de enorma svårigheter han plötsligt ställdes inför. Han hoppade upp från stolen. Armarna svängde som om han ville crawla upp i taket medan hela kroppen gjorde skruvande och knyckande rörelser, och när han tog sig fram på så sätt mellan bänkraderna flödade ett tuggande tal ur honom, kom fort som fan och energiskt med en käkmuskulatur så spänd att tandkronorna riskerade sprängas.

Danny medicinerades och gick snart på Amfetamin och Rita­ lina.

Det som varit läs- och skrivsvårigheter blev psykiska problem och social missanpassning. Mamma bodde på Gropvägen i Ösmo och fast Danny var skriven där så viss­te hon aldrig var han övernattade, mer än att han höll till bland kriminella och narkomaner i Västerhaninge. Han kom hem till jul i alla fall.

Senast fick han en Adidas Aftershave av mamma. Hon fick en julgrupp i rotting, och hela tiden var han snäll.

Annars var Danny en person man inte ville bli osams med.

Han kunde få tag på vapen genom sina »turkkompisar« och hade domar för hemfridsbrott och brott mot knivlagen. Och så fattade han trögt. Allting gjorde han bakvänt. Ville man få honom till att uträtta nåt fick man säga till exakt med understrykningar vad det gällde, hålla fast ansiktet med båda händerna och titta honom rakt i ögonen när man pratade, annars kom han tillbaka och hade fixat en helt annan grej.

Emellertid var han överdjävlig när det gällde tillgrepp av fortskaffningsmedel. Danny Dahl, kallad Danny Opel eller Mister Mazda, innehade kommunrekordet i olovlig körning, olovligt brukande och grov vårdslöshet i trafik. Till och med

13

Brunner_Yngling på guld.indd 13

07-03-07 12.08.02

hans närmsta kumpaner vägrade låna ut kärran till honom av rädsla för att få den stulen. Han körde ju fan som »en biltjuv«.

Nedtecknat på en papperslapp i cellen hos Evert Höst fanns som sagt ett telefonnummer till Dannys flickvän Lisbeth.

En bit in i augusti det här året, som var år 2000, kunde Danny

ses lämna en byggarbetsplats i Tungelsta med en bunt armeringsjärn under armen. Han hade skänkeln till en bultsax nerkörd i byxorna och höll i främre delen av stångknippet.

Bakom honom gick Roffe Pettersson, kallad Roffe Rutten och kånkade. Det var mitt i natten.

Senaste voltan hade Roffe Rutten suttit för narkotikabrott och i maj hade han muckat från Svartsjöanstalten. Småsaker, en stöld av kassaskåpet från bilbesiktningen till exempel, men ganska snart drogs han in i nåt mycket större.

Detta kallade han »Big Bang«.

Det gällde att »vinna eller försvinna«.

Han var tillfrågad och hade fått ett uppdrag. I en Filofax hade han skrivit »svetsa ryttare«. Anteckningen gjordes den 16 augusti år 2000. Med »ryttare« menades ett stormhinder, men inte av de slag som användes förr i tiden vid befästningskrig.

Det här var mindre saker och bestod av tre stycken hoplänkade armeringsjärn som var dryga decimetern långa och spetsade i båda ändarna. Bitarna kapades med roterande kaptrissa, två av dessa hopsattes som ett kors, den tredje som korsets axel.

Det stod i Filofaxen att han måste fixa båt också.

Det värsta var att Rutten inte orkade ta sig upp på mornarna.

14

Brunner_Yngling på guld.indd 14

07-03-07 12.08.02

Flickvännen Fabiola bodde i Nynäs men där fanns dottern som var i en krävande ålder så han orkade bara bo där i korta perioder. Han saknade jobb och det gick väl fint, tyckte han, för han krängde amfetamin, svartsprit och cigaretter och eftersom han ovanpå det fick pengar från socialen så kunde han lika gärna ligga kvar och dröna till långt in på eftermiddagen.

Extra fint var det att dröna helt gratis i en lägenhet som han ovanpå allt fått genom socialen.

I garaget hade han ett flipperspel.

Släpade han sig upp och stod där och juckade boll framåt kvällningen så var han nöjd med dagen. Dessutom hade han ju redan gjort vad man kunde begära av honom. Han hade sökt en halv kockutbildning på Moraberg men då, när han faktiskt gjort det, så hade han inte kommit in.

På gymnasiet hade han ansträngt sig och gått storhushåll. Ändå kom han inte in, fast han sökt.

Det var för djävligt.

Av det skälet tvangs han äta Zoloft för sina humörsvängningar och Doloxene för tandsmärtor.

Och skulderna till Kronofogdemyndigheten tänkte han faktiskt skita i.

Nu var det »Big Bang« som gällde.

Roffe Rutten och Danny Opel drog armeringsjärnen från bakluckan in mellan bilens framsäten tills de stod an mot instrumentbrädan. I bak stack de ut en meter. Medan Danny fäste järnen med lastspännare i dragkroken tog Rutten upp sin mobil, en beige telefon med ormmotiv på displayen.

15

Motivet skulle han ändra till dödskalle, eftersom stora grejer stundade.

En gubbfan han kände brukade låna honom svetsen till plåt­ jobb.

För det här armeringsjärnet behövde han en ¾ MIG-svets.

Han behövde köra med flussfylld tråd.

När han hittade numret tvekade han och kollade klockan.

Den var närmare tre på natten. Roffe Rutten mindes nu att hans bror Vippe hade en skuld till höstlövet Evert, en gammal sur skuld på 27 500 spänn.

Medveten om detta drog han en suck och tryckte in numret till mannen med svetsen. Han beslöt sig för att ringa och inte ge sig förrän han fått liv i fanstyget.

Den typen av beslutsamhet fick Roffe Rutten att tro på sig själv som en man med karaktär. Kanske var det inte hans starkaste drag men visst fan hade han karaktär. Han var en man med finslipad känsla för organisation.

Dagligen skrev han med rynkad panna i sin Filofax.

Han såg sig inifrån och tyckte han såg bra ut, på ett strävt och grubblande sätt såg han bra ut när han skrev saker på de olika datumbladen.

Framme i september 2000 skrev han »igelkottar«.

Det var ett annat namn för spanska ryttare.

Han hade svetsat ett tiotal men Lövet hade varit på honom från cellen på Asptuna och sagt att det behövdes många fler.

Sen blev det oktober och då hörde Lövet av sig tre gånger.

Allt rullade på som planerat.

16

Brunner_Yngling på guld.indd 16

07-03-07 12.08.02

Han sa dessutom att det var saker han inte kunde ta upp på telefon. De måste ses på Asptuna. Lövet hade en röst som var dämpad men han uttalade varje ord med precision så att det han sa lät prudentligt på gränsen till skrämmande. Det var lite av prästmun över de där ljusröda små läpparna.

Han tänkte på det, Roffe Rutten, när han mot slutet av oktober satte sig i bilen och svängde upp till Bergsvägskiosken i Ösmo. Bilen var ett skräpigt ök. Roffe Rutten lade aldrig mer än 1 500 spänn för en bil och den här harklade sig fram på tre cylindrar. Dörrhandtaget satt löst och var för dagen fäst med silvertape.

Eftersom Lövet beställt hamburgare, en till sig själv och en till »en viss person« så satte han sig i bilen med tre uppsättningar i tre påsar av allt som gick att få extra.

Asptuna tillät besök på lördagar och söndagar mellan 12 och 16. Han körde tre mil genom höst och upplöjda åkrar över Tumba, passerade vakten och satt sen i samlingsrummet i C-huset och lyssnade på Lövet och på en kortväxt, blond ryss med runda glasögon. Ryssen var för övrigt den andre av de två internerna som månaderna innan givit Tord Ankers löftet att inte kontakta honom förrän rånet var överstökat.

Denne ryss kom från biljardrummet, slog sig ner och öppnade samtalet med påståendet att hamburgaren förolyckats, att den kallnat. Sen sa han sitt namn: Alek Tichon, och som ett slags adelssuffix hasplade han upp vad han mindes ur Belastnings­registret.

Nerhasad i den bruna skinnsoffan, med foten på bordet uttalade han orden »bedrägeri, varusmuggling« med rysk brytning.

17

Brunner_Yngling på guld.indd 17

07-03-07 12.08.02

På väggen bakom hängde konst från anstaltsateljén.

Roffe Rutten tyckte den såg galen ut, tog blicken ifrån den, lutade sig tyst framåt och tittade in i ryssen Aleks klara, blåa myndiga ögon, satt helt stilla och tyst tills denne garvade till, satte på ett naturprogram med fjärrkontrollen och kompletterade ur registret med harangen »förolämpning, 5 kap 3 § 1 st brottsbalken«.

Vad som nu framkom var att antalet svetsade ryttare måste upp till 50, minst. Dessutom skulle Rutten kolla en båtplats vid Skanstull.

Allt skrev han upp i Filofaxen.

De visade lejon och giraffer på TV, men Rutten antecknade telefonnumret till en viss Tjurdas från Irak. Jo för fan, han hette Tjurdas. En arab. Och nu skulle han lyssna!

Helgen den 17 och 18 november skulle Lövet ordna permission åt sig och bo hos morsan i Ösmo.

Han ville att Rutten kontaktade den där Tjurdas och att han ställde upp med bilen den helgen. De behövde hämta en grej hos Roine Palander, nämligen, hos vicepresidenten för brödrarörelsen Old Eiron, en rörelse sammansatt av en ropande skara från Sorundatrakten med värdeladdade symboler – solhjul och runor uppmålade på klubbhuset, samt medlemmar med ofördärvad arvsmassa.

Tre veckor senare var det dags. Lövet drog från anstalten direkt

till Roffe Ruttens garage där han ställde sig och bultade med näven på vikdörren.

Grejen de skulle hämta visade sig vara Lövets plastbåt med

18

Brunner_Yngling på guld.indd 18

07-03-07 12.08.03

utombordare. Båten var uppställd på en trailer, ett så kallat 30släp. Motorn hade inte varit igång vid ett enda tillfälle under hela den tid han suttit inne. Denna 7 hästars Evinrude hade helt enkelt blivit stående några vintrar med soppa i förgasarna och när den inte startade trodde Roffe Rutten att den fått kondens och korroderat.

Nu stod de utanför Old Eirons klubblokal och svor.

Funkade inte motorn var det kört, eller så fick de skaffa en annan.

Det var grå november med underkylt regn när de ställde ifrån sig båten på Åkermans tomt. Därifrån körde de Huddinge­ vägen mot Hammarbyhamnen.

Rutten hade gjort som Lövet begärt och kollat båtplats vid Skanstulls Marina. Den biten av uppdraget såg inte heller bra ut. Båtklubben låg precis rätt till, direkt under Skansbron på Mälarsidan. Han hade varit där och träffat en person som var hamnchef men fått veta att chansen var noll. En sån här marina mitt i stan hade tio års väntetid på en båtplats.

Nu klev de ur bilen vid Sundsta gård och gick genom koloni­ området under Skansbron mot kajen öster om slussen. En bit fram låg en sandbåt förtöjd som hette Daphne.

På kajen vid akterpartiet fanns en stege i metall fastsatt.

Den löpte med räfflade tvärsteg mot vattnet.

Lövet provklättrade.

Det var tre meter ner men stegen satt bra med bult som fästs i kajkanten skodd med plank. Skitfint!

Väl uppe igen slog han numret till mannen kallad Tjurdas.

Det verkade som om denne stått gömd någonstans under

19

Brunner_Yngling på guld.indd 19

07-03-07 12.08.03

bron för han dök upp minuten därpå och så gick de alla tre i rask takt uppför branten till Olaus Magnus väg nummer 12.

Tjurdas hade en nyckel och den passade till en dörr på femte våningen med namnet Martinez över brevinkastet.

Väl inne gick Lövet raka vägen till köksfönstret som vette mot hamnen. Han böjde sig fram, öppnade en glipa i persiennen, fick ett fjärrskådande uttryck av att titta ut i skymningen och sa att förflyttningen från kajen och upp tagit tolv minuter.

Bättre kunde det inte bli.

Nu vände sig Lövet till Tjurdas med frågan var det var tänkt att han skulle slagga. Vem av bröderna hade ordnat med en kvart som var grön?

Tjurdas hade två bröder, Mufti och Omar.

Alla tre var Bagdadfödda irakier och hade fraktats i container till Stockholm av pappan som var flyktingsmugglare och numer ute ur familjebilden.

Bröderna var ännu unga, Tjurdas 22, Mufti yngst med sina 20 år och så storebror Omar 23.

De såg bra ut, de här grabbarna, med en hy som vid födseln varit olivbrun med en märklig lyster. Efter en tid i det kalltempererade Sverige hade den mattats som om de legat med kroppen länge i vatten.

Musklerna var byggda med kromade redskap på gym.

Alla tre var boxare med tjurnacke och hade jobbat ihop var­ sina kortare brottsbanor som mest innefattade grov stöld, olovlig körning, offentlig urinering, narkotikainnehav, vapenbrott, misshandel, men det var i grunden inga råa typer.

20

Brunner_Yngling på guld.indd 20

07-03-07 12.08.03

De såg grymma ut på ett ömtåligt, nästan poetiskt vis.

Håret svart och snaggat, ögonen inte stora men mycket allvarliga. Satte man brillor på dem liknade de kammarlärda mitt uppe i svalkande studier, men fick de chansen till nåt stort med snabba pengar så förlorade de gärna förståndet.

De här bröderna dog helst med fradga kring munnen som galna hundar. Äldste brodern Omar hade ordningsvaktsförordnande och nu, denna eftermiddag när Roffe Rutten och Lövet besökte lyan, skulle han stå i dörren till La Cucaracha på Bondegatan.

Det var storebror Omar och hans tjej Juliana som bodde i Martinez lägenhet.

Eftersom den låg bra till nära hamnen var det tänkt att Lövet skulle kvarta där, på soffan i händelsernas mitt.

Lövet provlåg den.

Nej, han hade funderat och soffan var inte bra.

Han gillade inte att Omars tjej Juliana skulle finnas i samma kvart när det small och de kom inramlande med grejerna. Sånt var aldrig bra.

Med manlig medkänsla för hur värdelöst det kunde vara med brudar när det small, sa Tjurdas att han själv hade en grön kvart att erbjuda.

Lövet kunde slagga hos honom i stället.

Han stod på tå och lade med en tjänstvillig åtbörd till att han bodde med lillbrorsan i Bagarmossen. Det var skitbra det med och nära allt. Visserligen var mamma hemma hela tiden men henne kunde man gå förbi direkt in i rummet och låsa efter sig. Om Lövet ville kunde de ta Hondan och köra dit på stört. För att kolla.

21

Brunner_Yngling på guld.indd 21

07-03-07 12.08.03

Strålkastarskenet visade skälvande träd i dunkelblått och röd-

gult, sen drog tättställda höghus förbi. De såg hotfulla ut och liknade bergshöjder eller fästningsmurar. De körde med vindrutetorkarna på genom regn med vägfontäner.

Tjurdas och Rutten hade fått ett gemensamt uppdrag som de redan fixat utan gnissel. De hade veckan innan varit på Moderna museet och tagit med en karta över utställningslokalerna med namn på konst som hängde i salarna. Rum nummer 2 till exempel var Picassorummet. När Rutten lyft på tavlorna för att se hur de var fästa och hur tjocka vajrarna var, hade han observerats av en väktare. Väktare skrev alltid rapporter så de hade bestämt sig för att dra. De hade stuckit till målarverkstaden, satt en basker på huvet och kluddat med pensel en kvart för att inte verka suspekta.

Det här hade ju inte varit rätt museum men nu viss­te de hur ett sånt såg ut.

De hade fått veta vad de ville veta.

Uppdraget hade gått fint.

Nu, en vecka senare i bilen till Bagarmossen, gick det sämre.

Rutten fick anledning att surna till eftersom Lövet gav sig på honom igen med snacket om fler ryttare. Och då fick han Tjurdasjäveln med sig, för det var ju Tjurdas och Danny Opel som skulle stjäla bilarna och ville de få stopp på snuten behövde de slänga ut ett trettiotal var.

Roffe Rutten svor och sa att då fick han väl fan ta och köpa mer armeringsjärn, om det var på det viset, eller sno på Sorunda brädgård.

Brunner_Yngling på guld.indd 22

07-03-07 12.08.03