Issuu on Google+

Den dagen min dotter blev galen

Greenberg_Den dagen min dotter.indd 1

08-12-08 11.01.12


Greenberg_Den dagen min dotter.indd 2

08-12-08 11.01.13


michael greenberg

Den dagen min dotter blev galen Översättning Torun Lidfeldt Bager

albert bonniers fĂśrlag

Greenberg_Den dagen min dotter.indd 3

08-12-08 11.01.13


Namn på sjukhuspersonal, patienter och deras familjer har ändrats för att skydda deras identitet. Vid några få smärre situationer har tidsordningen av händelser under Sallys sjukhusvistelse förändrats något.

Citatet på sidan 64 är taget ur William Blakes dikt Den återfunna lilla flickan (The Little Girl Found) i tolkning av Viveka Heyman, Allhems förlag 1960.

Citatet på sidan 123 är taget ur novellen Soldat kommer hem (Soldier’s Home) ur Ernest Hemingways novellsamling I vår tid (In Our Time) i översättning av Mårten Edlund och Thorsten Jonsson, Bokförlaget Aldus/Bonniers 1967.

Citatet på sidan 148 är taget ur William Shakespeares Macbeth i översättning av Britt G. Hallqvist, Ordfront förlag 1991.

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-011539-5 Originalets titel: Hurry down sunshine © Michael Greenberg This translation is published by agreement with Other Press LLC ScandBook AB, Smedjebacken 2009

Greenberg_Den dagen min dotter.indd 4

08-12-08 11.01.13


DEL ETT

Greenberg_Den dagen min dotter.indd 5

08-12-08 11.01.13


Greenberg_Den dagen min dotter.indd 6

08-12-08 11.01.13


D

en femte juli 1996 blev min dotter galen. Hon var femton år gammal och hennes sammanbrott blev en vändpunkt i livet för oss båda. ”Det känns som om jag reser och reser utan att ha en plats att återvända till”, sade hon i ett ögonblick av klarhet, samtidigt som hon slungades iväg mot en plats jag varken kunde drömma om eller föreställa mig. Jag ville hugga tag i henne och dra henne tillbaka, men det fanns ingen återvändo. På något obegripligt sätt hade alla band mellan oss plötsligt lösts upp. Det var jag som lärt henne att tala och det var jag som berättat de första sagorna för henne. Det borde ha lämnat outplånliga spår och ändå blev vi fullkomliga främlingar för varandra från den ena dagen till den andra. Först lade jag skulden på mig själv, och försökte givetvis gå igenom vilka misstag jag gjort och vad jag inte lyckats ge henne, men det räckte inte som förklaring till det som hänt. Ingenting räckte. Först satte jag min tilltro till läkarna, men insåg snart att de inte visste mycket mer än jag om hennes tillstånd, i varje fall inte om det gällde mer än de tämligen begränsade 7

Greenberg_Den dagen min dotter.indd 7

08-12-08 11.01.13


kliniska symptomen. De underliggande mekanismerna bakom en psykos är tydligen lika gåtfulla som de alltid varit och vi kunde inte hoppas på något omedelbart tillfrisknande. Å andra sidan kunde det betyda att det fanns många upptäckter kvar att göra. Nuförtiden är det som att svära i kyrkan att påstå att psykiska sjukdomar beror på något annat än sjukliga förändringar i hjärnans kemi. Det stämmer till viss del, men ibland fick jag en obehaglig känsla av att min dotter drabbats av en sällsynt naturkraft, som en häftig snöstorm eller en översvämning: destruktiv och storslagen på en och samma gång.

8

Greenberg_Den dagen min dotter.indd 8

08-12-08 11.01.13


5

juli. Jag vaknar i vår lägenhet på Bank Street, på översta våningen i ett hus i ett av de finare kvarteren i West Village. Platsen bredvid mig i sängen är tom: Pat har gett sig av tidigt till sin dansstudio på Fulton Street för att bli klar med årsredovisningen och räta ut några frågetecken. Vi har varit gifta i två år, och vårt gemensamma liv försöker fortfarande ta form och resa sig ur all bråte vi hade med oss i bagaget. Det mest påtagliga jag förde med mig i boet var min tonårsdotter Sally, som egendomligt nog inte heller är hemma. Klockan är åtta på morgonen, och dagen är redan klibbig och het. Solen bränner mot tjärpappstaket en knapp meter ovanför hennes loftsäng och luftkonditioneringen har inte fungerat sedan midnatt när den sista säkringen gick. Sally måste ha känt sig tvungen att fly härifrån bara för att kunna andas. Vardagsrumsgolvet bär tydliga spår av ytterligare en av hennes rastlösa nätter: en trasig freestyle som hålls ihop med maskeringstejp, en halvfull kopp med kallt kaffe och den inbundna upplagan av Shakespeares Sonetter som hon stude9

Greenberg_Den dagen min dotter.indd 9

08-12-08 11.01.13


rat flitigt under de senaste veckorna, mer och mer intensivt. Jag slår upp boken på måfå och möts av ett överväldigande virrvarr av pilar, förklaringar och inringade ord. Sonett 13 ser ut som en sida ur Talmud. Marginalerna är så fullklottrade med kommentarer att själva texten ser ut som en liten fläck mitt på sidan. Sedan har vi Sallys egna dikter. De är sammanfogade av rader som (enligt vad hon själv berättade för några dagar sedan) kommer till henne som fåglar som flyger in genom ett fönster. Jag plockar upp en av dessa störtade fåglar: Allt borde vara lugnt och stilla men din eld kämpar mot sömnens flod. Varför måste helvetets glödande andedräkt kyssa det du ser, min älskade? I går natt vid tvåtiden satt hon uppflugen i manchestersoffan och skrev i sin anteckningsbok medan Glenn Gould spelade Goldbergvariationerna i en evighetsslinga på freestylen. Jag hade kommit hem sent efter att ha firat ytterligare ett avslutat frilansjobb: en text till en tvåtimmars video om golfens historia, en sport jag aldrig utövat. ”Är du inte trött?” frågade jag. Hon skakade bestämt på huvudet och gjorde en avvärjande gest med ena handen. I den andra handen höll hon en penna, som nu for ännu snabbare över sidan. Det var oförskämt och sårande, men jag tänkte med plötsligt vemod tillbaka på den tid när jag gjorde samma sak med Hart Cranes dikter: slog upp alla främmande, medryckande ord och försjönk i språkets rena (och för mig så gott som obegripliga) kraft. Jag tvekade i dörröppningen till vardagsrummet och såg på henne medan hon ignorerade mig: hennes mandelformade galiciska ögon, håret som inte växer utan snarare skjuter ut från huvudet i en 10

Greenberg_Den dagen min dotter.indd 10

08-12-08 11.01.13


våldsam bärnstensfärgad explosion, och så hennes hunger efter språket och efter ord. Sallys nattliga kunskapstörst beror säkert på att hon måste lätta på trycket som byggts upp inom henne av alla besvikelser och motgångar som följt på den där dagen för nio år sedan när hon började i första klass. Jag brukar tänka på det som dagen när hennes barndom bleknade bort, som när en bildruta i en stumfilm krymper ihop till ett pyttelitet hål mitt på filmduken. Det är kanske mest för symmetrins skull, men det var så det kändes. Hon lärde sig inte att läsa, men svårigheterna var större än så. Alfabetet var ett chiffer: R kunde lika gärna vara en mun med sneda tänder, H en upp- och nedvänd stol. För henne var Katten i hatten lika obegriplig som hattiska skrivtecken. Så gott som all mänsklig kommunikation bygger på en underförstådd överenskommelse om vad orden betyder, men hon förstod aldrig hur det hängde ihop. Ibland såg hon så förtvivlad ut att det gjorde ont att se. Det var som om hon inte längre kunde känna glädje. Hennes ögon kunde inte tyda det skrivna ordet, men tungan, som inte var bunden av några stelbenta symboler, behärskade språket med en skicklighet som medgav ordvitsar, muntliga förhör, meningsutbyten och anföranden, om hon bara nedlät sig till att yttra sig. Allt vittnade om ett häpnadsväckande skarpt intellekt. En dag när jag kom för att hämta Sally i skolan var entrén belägrad av reportrar och nyhetsteam. En flicka i Sallys klass hade blivit mördad av sin pappa. Brottet ruskade om mig och fick mig återigen att tänka på hur bräcklig min sexåriga dotter var, speciellt med tanke på de yttre likheterna mellan mördaren och mig. Både Joel Steinberg och jag var askenasiska judar, med samma färger, jämnlånga och med likadana glasögon. Det var som om jag var delaktig i brottet, som om vår gemensamma etniska bakgrund gjorde mig medskyldig. När det otänkbara väl skett har det en förfärande tendens att upprepas, och det 11

Greenberg_Den dagen min dotter.indd 11

08-12-08 11.01.13


kändes som om Sally och jag plötsligt svävade i en helt ny typ av fara: i Amerika mördade Tevjes barnbarnsbarn sina döttrar. Jag trängde mig fram genom pressuppbådet och fick syn på henne mitt i trängseln, där hon stod hand i hand med en klasskamrat. En reporter hade sträckt fram sin mikrofon mot flickorna och och försökte få någon sorts respons. Sally tittade upp på honom. Hon hade kappan bak och fram, och skosnörena var oknutna. Hårspännet gjorde ingen nytta där det dinglade från håret som en insekt som trasslat in sig och fastnat. Jag lyfte upp flickorna och banade väg genom folksamlingen. Det här utspelade sig ungefär samtidigt som Sallys mamma och jag separerade. Vi hade träffats redan på high school och var som ett tvillingpar som väntat alldeles för länge på att gå skilda vägar: separationen var både nödvändig och smärtsam. Efter de där kaotiska månaderna stärktes banden mellan Sally och mig. Jag blev hennes förkämpe, den som gång på gång fick försvara henne mot lärare, mot andra föräldrar och mot några i vår egen familj. Många häpnade över den avgrunds­djupa skillnaden mellan Sallys världsuppfattning och den som de flesta andra delar. Själv hävdade jag att det är i den avgrunden som fantasin växer och frodas. Tyder inte det på att hon står i kontakt med en mer andligt upphöjd del av sin personlighet, en del som vi andra inte har tillgång till? ”Du är minst lika smart som alla andra”, försäkrade jag henne. ”Din intelligens är medfödd, den finns inom dig. Ta dig bara igenom de här åren så ska du få se att livet kommer att förändras.” Och det gjorde det. Vi traskade iväg till inlärningsstudion och till skattesubventionerade specialister i Chelsea. Hon fick specialundervisning, och lärde sig målmedvetet både siffror och grundläggande uttal av ord, som om hon var en forskare som försökte lära sig ett utdött språk. Det var som om hon kämpade för att rädda färdigheter som skulle dö om hon inte 12

Greenberg_Den dagen min dotter.indd 12

08-12-08 11.01.13


knäckte koden. Hon lyckades, och tack vare sitt nyvunna självförtroende kunde hon återföras till ”huvudfåran”. En framgång för systemet. Nu blev det hårda bud igen, men jag hade lovat att hennes slumrande talanger förr eller senare skulle blomma upp och vid det här laget började mitt löfte låta trovärdigt. Och nu var det dags! Bach, Shakespeare, en störtflod av hieroglyfer i hennes anteckningsböcker … Om hon sitter uppe hela nätterna är det för att njuta av varje minut, nu när hon segrat efter alla dessa år av kamp.

Jag l ä m n a r l äge n h e t e n och fortsätter nerför trapporna, genom fem färgfläckade våningsplan som inte våttorkats så länge någon kan minnas. 5 juli. Självständighetshelgen. Greenwich Village känns som ett hotell vars mest krävande gäster checkat ut. Vi som är kvar känner varandra: ackompanjatören, korrekturläsaren, damen som räddar kvarterets hundar iförd stråhatt med vindruvsklasar i plast … När ägarna är på semester ser de blänkande husen ut att ligga i koma. Bank Street har försjunkit i ett tillstånd av storslagen slow motion. Jag går mot kaféet på Greenwich Avenue där Sally brukar sitta på förmiddagarna och sedan springer vi nästan in i varandra när hon svänger runt hörnet. Hon ser ut att vara varm och irriterad, och när jag slentrianmässigt frågar vad hon har för planer för dagen ser hon på mig med en oväntad och egendomlig häftighet. ”Om du visste vad jag tänker på skulle du inte ställa en sådan fråga. Men du har ingen aning. Du vet ingenting om mig. Eller hur, far?” Hon svingar sin sandalklädda fot bakåt och sparkar till en närbelägen soptunna med sådan kraft att metallocket flyger i backen med en skräll. En granne på andra sidan gatan höjer 13

Greenberg_Den dagen min dotter.indd 13

08-12-08 11.01.13


på ögonbrynen som för att säga ”Vad är det här för något?” Sally verkar inte lägga märke till honom, eller så bryr hon sig inte. Det är något egendomligt lättrörligt över hennes hållning, trots att hon står stilla och stirrar på mig med de knutna nävarna pressade mot kroppen. Hennes hjärtformade ansikte är så fullt av liv att jag blir rädd. Det är inte första gången jag slås av tanken att jag inte riktigt vet hur man hanterar en dotter. Jag växte upp som en av fem bröder i en halvvärld av halvt förvildade pojkar. Min pappa ägnade större delen av sitt liv åt att köpa och sälja metallskrot från en lagerlokal nära hamnområdet i Brooklyn. Hemma hos oss såg man inte till mycket av världens kvinnliga sida. När hon tänker sparka till tunnan igen lägger jag handen avvärjande på hennes axel. Hon skakar irriterat bort mig. ”Skrämmer jag dig, far?” ”Varför skulle du skrämma mig?” ”Du ser rädd ut.” Hon biter sig så hårt i läppen att det börjar blöda. Hennes armar darrar. Varför uppför hon sig så här? Och varför envisas hon med att kalla mig för ”far” med den här pressade onaturliga rösten? Det låter som repliker hon lärt sig utantill. Vår granne Lou närmar sig i sällskap med sin lugna och vänliga fårhund. En välkommen syn. Lou har varit förtjust i Sally i nästan tio år, sedan hon upptäckte min dotters intuitiva medkänsla för världens alla svaga varelser. Ju mer hjälplös någon var, desto mer gav Sally av sig själv. Hon satt hos de strokedrabbade och alzheimerpatienterna utanför Greenwich Villages sjukhem, och hon hämtade en bit pizza åt fyllot som låg utslagen på 7th Avenue, men mycket små barn var det som intresserade henne allra mest. För Sally var en baby någonting dyrkansvärt. Det var som om hon förstod hur lätt deras liv kunde slås i spillror, kanske vid något undervattensögonblick långt innan det första minnet, när sinnelaget formas på mole14

Greenberg_Den dagen min dotter.indd 14

08-12-08 11.01.13


kylnivå och ödet bestäms. Hon kunde hålla en nyfödd i sina armar i timtal om hon bara fick chansen. Ibland tyckte jag att den där samhörighetskänslan var oroväckande, som om de små barnen var nyckeln till en förgänglig kraft inom henne själv som hon måste hålla fast och lappa ihop. Lou ville inte höra på det örat. ”Vet du vad nacchus är? Det är något som finns i din flicka. Hon är en givare, Michael. Hon är en givare i en värld av roffare och skitstövlar.” Därför blir jag så skrämd av Lous beteende nu. Först vinkar hon åt oss, men hejdar sig plötsligt när hon har tre meter kvar. Efter att ha kastat en blick på Sally slår hon ut med händerna som för att avvärja en ond ande, rycker i fårhundens koppel och skyndar därifrån. Jag står förstummad kvar. Sally däremot verkar oberörd. Hennes vanligtvis så varma blick är tom och de kastanjebruna ögonen är mörka som om de blivit fernissade. Det beror förmodligen på sömnbrist. Jag frågar hur hon mår. ”Jag mår bra.” Förmodligen trodde Lou att vi grälade och ville inte tränga sig på. ”Är du säker på det? För du verkar rätt spänd. Du har inte sovit och jag har knappt sett dig äta på hela veckan.” ”Jag mår bra.” ”Du kanske ska ta det lugnt ikväll och lägga undan Shakespeare ett tag.” Hon kniper häftigt ihop läpparna och nickar med en rysning.

15

Greenberg_Den dagen min dotter.indd 15

08-12-08 11.01.13


På e f t e r m i ddage n h a r jag stämt träff med en vän som är på besök i stan. Vi tar några drinkar och pratar om vad som hänt sedan sist. När vi fortsätter ut för att äta middag går vi förbi mitt hus på Bank Street. En polisbil har dubbelparkerat utanför. Den är tom och lamporna på taket är släckta. Det är så lugnt och fridfullt på gatan att det inte faller mig in att något kan vara på tok. Det är en händelselös natt, och poliserna har säkert smitit från jobbet och håller sig undan. Eller så är de hos killen med dobermannpinschrarna som är en ständig källa till klagomål i grannskapet. Vi fortsätter till restaurangen där Pat väntar på oss bland tomma bord som vart och ett pryds av tänt ljus. Vid middagen upptäcker Pat och vår vän att de har mycket gemensamt: båda är styvföräldrar till en vacker, besvärlig dotter. Båda har berättelser att dela med sig av: teatraliska självmordshot, mängder med utspillt kaffe, utfall med brödkniven. ”Min frus dotter är hennes livs kärlek”, skojar han. ”Jag är bara ett vänsterprassel.” Pat instämmer med eftertryck. ”Det är som att leva i en dålig folksaga. Den elaka styvföräldern. Den sista som får någon kärlek, och den första som blir nedsvärtad och åsidosatt.” Egentligen är Pat raka motsatsen till den elaka styvmodern. Hon oroar sig för Sallys skolresultat, trots att hon är utlämnad till hennes humörsvängningar på nåd och onåd. Hon varnar henne för farorna med att försöka bli vuxen alltför fort – varningar som Sally uppenbarligen hungrar efter även när hon gör ett symboliskt motstånd. Men ingenting av detta har kunnat lösa en av alla eviga stridigheter i vårt hushåll: Sally vägrar tro att Pats känslor för henne är äkta. Enligt Sally kommer Pat aldrig att kunna älska henne lika mycket som hon skulle älska ett biologiskt barn – inte fysiskt, inte känslomässigt, inte någonsin. Sally hör inte hemma i Pats kropp och därför får 16

Greenberg_Den dagen min dotter.indd 16

08-12-08 11.01.13


hon inte heller plats i hennes hjärta. Våra motargument (att navelsträngen inte är den enda vägen till moderskärlek, att bandet mellan henne och Pat är ännu starkare eftersom det knutits av verkliga omständigheter i deras liv, och slutligen att hon redan har en biologisk mamma) gör bara Sally ännu dystrare. ”Försök inte komma med något skitsnack”, säger hon trumpet. ”Det är en naturlag.” Efter middagen tar det oss tre minuter att gå till Bank Street, där vi säger godnatt till vår vän och börjar gå uppför trappan. Sally sover i sin loftsäng och ser fridfullare ut än hon gjort på flera dagar. Hennes små tår med målade naglar hänger över sängkanten. Den högra foten – den som hon drämde in i soptunnan i morse – är lite svullen. Hennes vän Cass sover över. Hon ligger bredvid Sally och svettas lätt. Jag går ut i köket och ser att knivarna inte står på sin vanliga plats på köksbänken. De har flyttats upp till den högsta hyllan, bakom en trave tallrikar som sällan används. Varje knivblad är nedstucket i sin springa i knivblocket, med de svarta handtagen vända mot väggen. Jag försöker räkna ut vad det kan bero på när Pat säger: ”Här ligger en lapp om att du ska ringa till Robin.” Robin är Sallys mamma. Hon är född och uppvuxen i New York, men flera år efter att vi separerat lämnade hon staden bakom sig för att bosätta sig i en avlägsen del av Vermont tillsammans med sin nye man. Vi utgick från könstillhörighet när vi kom överens om hur vi skulle göra med barnen: Sally skulle följa med sin mamma och gå på junior high school på landet, medan hennes storebror Aaron fick stanna kvar i staden med mig. Vi hoppades att det skulle gå bättre för Sally i en liten skola på landet än i New York. Så blev det inte. Istället kände hon sig utanför i skolan igen. 17

Greenberg_Den dagen min dotter.indd 17

08-12-08 11.01.14


Hennes och Robins relation hade alltid varit skakig, men nu blev den bara sämre. Ju mer Sally utmanade henne, desto mer passiv blev Robin. Därför ”vann” Sally varenda strid (om saker som pengar och att passa tider) tills det inte fanns något kvar att slåss för och hon kämpade förtvivlat för att bli räddad från sin egen förfärliga brådmogenhet. Robin var utmattad, villrådig och ständigt på defensiven. Och ju mer meningslösa deras sammandrabbningar blev, desto ursinnigare kämpade Sally och straffade sin mamma för att hon fick allt hon bad om. Hon krävde hela tiden mer frihet, mer makt, mer – men kämpade egentligen bara för sitt eget elände. Det var oundvikligt att Sally började umgås med lite äldre ungdomar: rostiga bilar, kryptiska dikter om förvriden metall och sönderslitna lemmar, grusvägar som inte ledde någonstans. Hennes navel blev svart när hon högg i den med en synål, i vad som skenbart var en kosmetisk piercing. Vid tretton års ålder, efter två år i Vermont, återvände hon till New York för att bo hos Pat och mig. Jag slår Robins nummer. ”Polisen körde hem Sally inatt”, säger hon. Allt faller på plats: polisbilen som stod parkerad utanför var här för Sallys skull. Min vän och jag gick bekymmerslöst förbi samtidigt som poliserna var här i lägenheten och ställde knivarna utom räckhåll. ”Pratade du med dem?” ”Polisen? Ja, jag pratade med dem. Ja, det gjorde jag. De sade att Sally och Cass var ute på gatan och uppförde sig egendomligt, och därför tyckte de att det var bäst att köra hem flickorna.” Det går inte att ta miste på Robins budskap: Du brukade kritisera mig som mamma, men du måste ta hjälp av New Yorkpolisen för att spela pappa. Vi pratar en stund till och slutligen kommer vi inte på mer 18

Greenberg_Den dagen min dotter.indd 18

08-12-08 11.01.14


att säga. Efter en stunds tystnad skrattar Robin ett lågt och egendomligt förföriskt skratt. ”Michael?” ”Ja.” Det blir tyst och jag hör hur stillheten på hennes lantgård vibrerar genom telefonledningarna. Jag kan se det framför mig: doftljus, inramade fotografier på hennes guru, böcker om hur man helar sin själ. En helt annan värld. ”Är det något mer jag borde känna till?” frågar jag. ”Egentligen inte. Bara det att … jag släpper dig fri, Michael. Det är någonting jag velat berätta för dig och nu tror jag att tiden är inne. Jag släpper dig fri. Och jag välsignar dig av hela min själ.”

N ä s ta morg on se r Sally lika förvirrad ut som om hon precis krupit ut ur en kraschad bil. När jag frågar henne om vad som hänt kvällen innan faller hon ihop på soffan och pressar händerna mot ögonen. Jag vänder mig mot Cass, som kämpar med sina knähöga militärkängor, ivrig att komma därifrån. Hon undviker att se på Sally och hon vill inte se på mig heller, och värjer sig för mina frågor med axelryckningar och grymtningar. Pat lyckas bättre med att lirka med henne så att hon slappnar av, och till slut berättar hon stötvis vad som hänt. Sally och hon hade varit ute och gått, och Sally hade pratat som en kulspruta och försökt förklara något som var egendomligt brådskande, och hon hade varit svidande sarkastisk när Cass avbröt eller inte förstod. ”Jag ska visa dig vad fan jag menar!” skrek hon så högt hon kunde, och började hejda förbipasserande på Hudson Street, hugga tag i deras armar och ruska om dem. När en man svor åt Sally och knuffade undan henne förstod Cass att 19

Greenberg_Den dagen min dotter.indd 19

08-12-08 11.01.14


det var allvar. När hon bad Sally att sluta rusade Sally rakt ut i trafiken och slängde sig mot framrusande bilar, övertygad om att hon kunde hejda dem i farten. ”Jag släpade upp henne på trottoaren igen och jag förstår inte hur hon kunde undgå att bli dödad. Och när poliserna stannade gav hon sig på dem också. Som om hon var tokig.” Cass stapplar ut ur lägenheten och börjar gå nerför trappan, utan att säga hej då till Sally (som ändå inte visar några tecken på att vara medveten om Cass existens). Jag följer henne ut i trapphuset och dränker henne i en störtflod av frågor. Svaret är givet, det kan inte finnas någon annan lösning. Droger. LSD, ecstasy, åtminstone någon sorts kosmisk marijuana som är i omlopp. Jag försöker pressa fram ett erkännande ur Cass. Det enda jag får till svar är en bedjande blick. ”Vi tog inte några droger. Kan jag inte bara få gå hem?” Inne i lägenheten sitter Sally kvar i soffan, frånvarande och orörlig. Jag sätter mig bredvid henne, tar hennes hand och koncentrerar mig på den. Jag säger hennes namn högt, inte direkt till henne, snarare i ett försök att få kontakt, som för att knyta henne till mig med ett bräckligt band. Ingen reaktion. ”Hon kanske räddade Sallys liv”, säger Pat, och syftar på Cass. Men varför behövde Sallys liv räddas? Plötsligt drar Sally sig undan, hoppar upp på fötter och börjar gå fram och tillbaka i lägenheten. Hon darrar, inte som om hon fryser, snarare med en rasande skälvning ur sitt innersta väsen. Och hon pratar, eller snarare föser ut ord ur munnen på samma sätt som en affärsinnehavare föser ut damm genom dörren till sin butik med en sopborste. Hon säger att de väntar på henne på Sunshine Cafe, ljusets heliga plats, folk som är beroende av henne, hon kan inte göra dem 20

Greenberg_Den dagen min dotter.indd 20

08-12-08 11.01.14


besvikna, hon måste gå till dem nu … Hon rusar mot dörren. Jag slänger mig framför henne och hon knuffar in mig i väggen. Hon är häpnadsväckande stark: hundrasextiofem centimeter lång och väger omkring femtio kilo, men de våldsamma energiutbrotten far igenom henne som en storm. Hon brottar ner mig på golvet, sliter av mina glasögon och river mig i ansiktet tills jag blöder. Pat skriker till och springer fram för att hjälpa mig. Tillsammans övermannar vi henne och den spända kroppen slappnar av. Jag lossar greppet, fortfarande med en vaksam blick mot dörren, och hon slinker undan och drar sig tillbaka till andra änden av lägenheten. Hon sitter på golvet under ett fönster och vi blänger flämtande på varandra, som djur i varsitt hörn av en bur. Pat återfår fattningen och glider ned bredvid henne. ”Vilka är det som väntar på dig, Sally? Vad är det du ska berätta för dem?” Mer övertalning än så behöver hon inte. Hon fullkomligt exploderar i en ström av ord, men den här gången med ett tillkämpat lugn som om Pat tryckt en pistol mot hennes huvud och befallt henne att låta ”normal”. Hon har haft en uppenbarelse. Den kom till henne för några dagar sedan, på lekplatsen på Bleecker Street, när hon tittade på två små flickor som lekte på en gångbro av trä nära rutschkanan. Plötsligt fylldes hon av insikten att hon kunde se deras genialitet, deras obegränsade inneboende småflicksgenialitet. Samtidigt insåg hon att vi alla är genier och att själva innebörden i ordet blivit förvanskad. Genialitet är ingenting vi fått av en lycklig slump, så där som de vill att vi ska tro. Nej, den är lika grundläggande för vårt sanna jag som upplevelsen av kärlek och av Gud. Genialitet är barndom. Skaparen skänker den till oss tillsammans med livet, och samhället piskar den ur oss innan vi fått chansen att följa impulserna från våra naturligt kreativa själar. Einstein, 21

Greenberg_Den dagen min dotter.indd 21

08-12-08 11.01.14


Newton, Mozart, Shakespeare – ingen av dem är onormal. De fann helt enkelt ett sätt att hålla fast vid den gåva som vi alla fått vid födseln. Enligt Sally hängde hennes vision ihop med flickorna på lekplatsen. Tydligen förstod de henne helt och fullt. Sedan gick hon ut på Bleecker Street och upptäckte att hennes liv var förändrat. Blommorna som stod i gröna plastvaser utanför den koreanska delikatessaffären, tidningsomslagen i tobaksaffärens skyltfönster, byggnaderna, bilarna – allt hade en skärpa som hon aldrig kunnat föreställa sig. Hon sade att det var skärpan ”hos nuet”. Hennes inre jag bubblade av energi. Hon såg alla föremåls dolda liv, deras begåvning in i minsta detalj, den koncentrerade genialiteten som gjorde dem till vad de är. Skarpast av allt framträdde förtvivlan i ansiktena hos alla människor hon passerade. Hon försökte förklara sin uppenbarelse för dem, men de rusade bara förbi. Det var då det slog henne: de visste redan om sin genialitet, den är ingen hemlighet, det är värre än så: den har förtryckts hos dem precis som den hade förtryckts hos henne. Det krävs en oerhörd kraftansträngning för att hålla tillbaka genialiteten så att den inte tränger upp till ytan igen och återfår sitt förunderliga inflytande över våra liv, och denna strävan ligger bakom allt mänskligt lidande. Ett lidande som Sally bland alla människor hade blivit utvald att bota med hjälp av sin gudomliga uppenbarelse. Pat och jag får inte fram ett ljud, inte så mycket på grund av det hon säger, snarare av sättet hon säger det på. Den ena meningen hinner knappt forsa ut ur hennes mun förrän nästa tar vid. Hon staplar osammanhängande ord på varandra och varje mening avslutar den föregående innan den haft en chans att formuleras. Våra pulsar slår häftigt när vi anstränger oss för att ta in all energi som strålar ut ur hennes lilla kropp. Hon hötter med nävarna och skjuter fram hakan – det är som en sönderhackad föreställning: den exalterade diktatorn som 22

Greenberg_Den dagen min dotter.indd 22

08-12-08 11.01.14


trycker ner sin utopiska vision i halsen på sina stackars undersåtar. Men det är ingen föreställning. Hennes vilja att göra sig förstådd är plågsamt stark. Varje enskilt ord är som ett gift hon måste driva ut ur kroppen. Ju längre tid hon pratar desto mer osammanhängande blir hon och ju mer osammanhängande hon blir desto viktigare är det för henne att vi ska förstå! Jag ser hjälplöst på och ändå eggas jag av hennes oförfalskade livskraft. Spinoza hävdade att livskraften är den främsta dygden, den enda dygden. Han sade att driften att leva kvar, att blomstra, är den rena egenskap som delas av alla levande varelser. Men vad händer när livskraften blir så stark att Spinozas dygd blir omvänd och man istället för att blomstra drivs till att sluka sig själv levande?

Jag k l a m r a r m ig med förnyade krafter fast vid det som måste vara gåtans lösning: droger. Någon sorts förödande blandtjack har fyllt Sallys blodomlopp och tvingat fram ett anfall av fruktansvärd – och framför allt tillfällig – styrka. Trots att förklaringen är olycksbådande gör den Sallys vanföreställningar mindre hotfulla. Min dotter med inlärningssvårigheterna tror att hon är ett geni, tror att alla människor är genier om vi bara kan väcka liv i barnets glöd inom oss. En uppfattning som inte alls är svår att förstå. På Bali tror man att barn under sex månader bokstavligt talat är gudar, men sedan försvinner vår gudomlighet och lämnar kvar en vanlig mänsklig varelse. Enligt gnostikerna är vi gudomar som begått misstaget att förälska oss i naturen och därför längtar vi hela livet efter att få återgå till ett tillstånd som vi bara har ett dunkelt minne av. Är inte Sallys vision ett uttryck för denna längtan? Hon har återvänt till den idealiserade tillvaron 23

Greenberg_Den dagen min dotter.indd 23

08-12-08 11.01.14


före diagnostiska prov och ”speciella behov”, före ”bristfällig bearbetningsförmåga” och personlighetstester – innan ordet ”genomsnittlig” kom att syfta på något ouppnåeligt. Hon har upphävt det som varit, avsagt sig all fördärvlig påverkan, vänt ryggen åt skilsmässa, svek, sin mamma, mig … och vem kan klandra henne? Sally sitter på vardagsrumsgolvet med armarna om fotlederna och huvudet mot knäna. Hon darrar en smula, men är tyst för tillfället. Jag passar på medan det är lugnt och vinkar in Pat i sovrummet, där vi kan prata ostört och jag kan lägga fram mina teorier. Det är inte svårt att förstå Sallys behov av att pumpa upp sitt ego. Den psykiatriska litteraturen är full med sådana fall: låg självkänsla som bubblar upp i en kaskad av överdrivet självförtroende. Om man tar hänsyn till den förvrängande effekten hos drogerna som hon uppenbarligen fått i sig kanske entusiasmen tyder på en hälsosam längtan efter känslomässig balans? ”Jag är säker på att det kommer att gå över om vi bara kan få henne att lugna ner sig. Då blir hon sitt gamla jag igen.” ”Vi kanske måste fråga oss vad Sallys ’gamla jag’ egentligen är”, säger Pat. Hon låter så skeptisk att det drabbar mig som ett klubbslag. ”Vad menar du med det?” ”Det här kommer du inte att bli glad åt att höra, men jag fick inget intryck av att Cass var hög, och inte Sally heller. Och även om hon hade tagit någonting måste det ha varit minst tio timmar sedan. Borde inte effekten ha börjat klinga av?” Jag får en skymt av mig själv i spegeln genom den öppna badrumsdörren: två hudslamsor hänger från ansiktet där Sally rev mig. ”Jag måste erkänna att jag ringt till Arnold”, säger Pat och syftar på den reichianska terapeuten som behandlade henne när hon blivit påkörd av en bil och hade skadat benet så att 24

Greenberg_Den dagen min dotter.indd 24

08-12-08 11.01.14


hennes danskarriär fick ett abrupt slut. ”Hans enda råd var: ’Ta henne till närmsta akutmottagning.’” Arnolds råd väger tungt på ett sätt som jag inte kan blunda för, speciellt med tanke på radioprogrammet där han varje vecka bland annat ger uttryck för sin misstänksamhet mot psykotropiska läkemedel och det biomedicinskt inriktade psykiatriska etablissemanget. Jag har hört Arnold referera till ”mentalsjukdomar” som en social myt uppfunnen för att tysta en potentiellt subversiv del av befolkningen. ”Jag trodde att han var motståndare till akutmottagningar.” ”Inte när det gäller akuta psykoser.” Akuta psykoser. Det låter förfärligt. Uttrycket ”mentalsjukdom” låter ofarligt i jämförelse. Jag stänker vatten i ansiktet och några bleka bloddroppar följer med vattenvirveln ner i avloppet. Sedan slås ytterdörren upp med buller och bång. Pat skriker till och vi rusar efter Sally nedför trapporna. Vi hinner ifatt henne på Bank Street. Hon går västerut i rask takt, med framåtböjt huvud. Som svar på våra enträgna frågor säger hon att hon är på väg till Sunshine Cafe. Folk har redan samlats där, badande i ljus. De väntar på att hon ska komma tillbaka som hon lovat. Hon viker in på den smala kullerstenslagda gränden i närheten av Charles Street. Jag småspringer för att hålla jämna steg med henne, med en stark känsla av att ha ändrat kurs och hamnat i en annan tid, i någon kusligt överensstämmande målning av Bosch eller Bruegel: Två dårar jagar vansinnet genom gatorna i en medeltida stad omgiven av murar. En minut senare står vi framför Sunshine Cafe, ett sjaskigt lunchhak mitt emellan ett ungkarlshotell som blivit ombyggt till hospice för aidssjuka och en pornografisk bokhandel med ett plakat i skyltfönstret om konkursutförsäljning. ”Allt ska bort!” På den fallfärdiga gångbron över West Street har några solbadare tagit risken att sträcka ut sig. 25

Greenberg_Den dagen min dotter.indd 25

08-12-08 11.01.14


Så fort vi kommer in på kaféet himlar killen bakom disken med ögonen, som om han haft det tveksamma nöjet att ha med oss att göra tidigare. Sedan fortsätter han att demonstrativt låtsas som om vi inte finns. Sally tar sikte på den enda gästen, en man med vänligt utseende, kortklippt hår och minishorts i läder. Han äter sig igenom en tallrik med Caesar-sallad under tystnad. Hon sätter sig ner och ser honom rakt ansiktet. ”Vad har fört dig till Sunshine Cafe idag?” ”Förhoppningsvis ska jag träffa en vän.” Hon griper tag i hans nakna, tatuerade arm. ”Du har redan hittat en vän. Jag är din vän.” Han vrider sig förskräckt loss och drar sig sedan demonstrativt undan. Sally läser in det motsatta budskapet: hon tror att han lyssnar uppmärksamt på varje ord hon säger. Hon ler ett spänt, egendomligt frånvarande leende, men innan hon hinner sätta igång ingriper mannen bakom disken. ”Ta ut henne härifrån. Jag vill inte se hennes jävla nuna igen.” Det är en chock att se henne med hans kalla blick: en paria. Jag blir dyster till mods. Först vår granne Lou, sedan den här hastiga avhysningen från Sunshine Cafe … Jag kommer att tänka på en legend om Salomo: han blir överlistad av en demon och utkastad ur Jerusalem, och demonen tar över tronen. Salomo blir tvungen att tigga mat samtidigt som han fortsätter hävda att han verkligen är Israels kung. Alla tror att han är galen. De hånar honom och undviker honom. Han sover i mörka hörn, ensam, med smutsiga och sönderrivna kläder. Med Pats hjälp försöker jag lirka Sally mot dörren. Hon ger mig en mördande blick och befaller mig att hålla tyst, men hon blir inte våldsam. Hon går med på att låta sig ledas ut ur kaféet och vi vänder stegen tillbaka mot de stekheta gatorna i Greenwich Village. Sally går mellan oss och gestikulerar högdraget 26

Greenberg_Den dagen min dotter.indd 26

08-12-08 11.01.14


som en tillfångatagen monark som förs bort med tvång. Sedan sitter vi återigen hjälplösa i lägenheten, blanka av svett. Man kan nästan se hur hettan sipprar in genom taket. ”Sally, är du hungrig? Vill du lägga dig ner? Ska jag läsa för dig?” Min röst låter avlägsen och egendomlig, som om jag uppbådat någon sorts självbedrägligt lugn och vridit tillbaka klockan till tiden när hon var två år gammal. För varje fråga väntar jag på ett svar, på minsta tecken att den där förtrollningen som har henne i sitt grepp, vad det nu är, har släppt taget och att hon återigen är det barn jag känner. Men varje gång får jag bara en bekräftelse på hur förändrad hon är. Det är som om den ”riktiga” Sally blivit kidnappad och ersatts av en demon som har antagit hennes skepnad, precis som för Salomo. Den urgamla vidskepelsen om att bli besatt! Hur ska man annars kunna förstå den här groteska förvandlingen? Så går ytterligare en timme av en dag som känns mer och mer overklig. Jag fortsätter vänta på någon sorts spontan förbättring – som när en hypnotisör knäpper med fingrarna – men det verkar mer och mer osannolikt att något sådant kommer att ske. Tystnaden är bedövande. Det är som om vi blivit stumma, förutom att de stumma har tecken och en överenskommelse om vad tecknen betyder. Sally och jag är bokstavligt talat främmande för varandra: vi har inget gemensamt språk. Hennes orubbliga låsning är som järnkäkar som slukar allt, det finns ingen annan verklighet. Hon har gått bort på samma sätt som de döda och lämnat kvar det här falska skalet av sig själv som pratar med mig på en påhittad dialekt som ingen annan kan förstå. ”Folk tappar fattningen när man fattar vad de sysslar med. Har du tappat fattningen, far?” Hennes röst genomborrar mig som en pil. Hon är blossande röd, vacker och obeskrivligt själlös. ”Jag är stolt över dig, far. Det finns så mycket att gråta över. Så väldigt mycket.” 27

Greenberg_Den dagen min dotter.indd 27

08-12-08 11.01.14


9789100115395