Issuu on Google+

carsten jensen

Vi, de drunknade

Vi, de drunknade inlaga 7 novemb1 1

07-11-19 13.45.55


Vi, de drunknade inlaga 7 novemb2 2

07-11-19 13.45.56


Vi, de drunknade carsten jensen

Översättning Leo Andersson

albert bonniers fĂśrlag

Vi, de drunknade inlaga 7 novemb3 3

07-11-19 13.45.56


www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-011445-9 Copyright Š 2006 by Carsten Jensen Danska originalets titel: Vi, de druknede Published by agreement with Leonhardt & Høier Literary Agency WS Bookwell, Finland, 2008

Vi, de drunknade inlaga 7 novemb4 4

07-11-20 10.29.40


Till min mor och far

Vi, de drunknade inlaga 7 novemb5 5

07-11-19 13.45.56


Vi, de drunknade inlaga 7 novemb6 6

07-11-19 13.45.56


innehåll Stövlarna Tampen Lagen Resan Olyckan

11 65 102 129 215

Piren Syner Pojken Polstjärnan

223 257 320 399

iii

Änkorna Måsmördaren Sjömannen Hemkomst

407 463 497 581

iv

Världens ände

601

i

ii

Vi, de drunknade inlaga 7 novemb7 7

07-11-19 13.45.56


Vi, de drunknade inlaga 7 novemb8 8

07-11-19 13.45.56


i

Vi, de drunknade inlaga 7 novemb9 9

07-11-19 13.45.57


Vi, de drunknade inlaga 7 novemb10 10

07-11-19 13.45.57


Stövlarna

Laurids Madsen hade varit i himlen, men kom ned igen tack vare sina stövlar. Han for inte så högt upp som till en masttopp, knappt upp till storrån på en fullriggare. Men han hade stått vid Paradisets port och sett Sankte Per, även om det bara var röven som Hinsidans väktare visade honom. Laurids Madsen skulle ha varit död. Men döden ville inte ha honom, och därefter blev han som förbytt. Innan Laurids Madsen blev berömd för sitt besök i himlen var han beryktad för att egenhändigt ha startat ett krig. Han förlorade sin far, Rasmus, till havet när han var sex och gick till sjöss med Anna från Marstal då han var fjorton. Redan efter tre månader förliste Anna på Östersjön. Besättningen räddades av en amerikansk brigg, och alltsedan dess drömde Laurids Madsen om Amerika. Han hade tagit sin styrmansexamen i Flensburg då han var arton och led samma år sitt andra skeppsbrott utanför Norges kust vid Mandal, där han en kall oktobernatt stod på ett skär som översköljdes av vågorna och spejade efter frälsning. I fem år seglade han på världshaven. Han hade varit syd om Kap Horn och hört pingvinerna skrika i den becksvarta natten. Han hade sett Valparaiso, Amerikas västkust och Sydney, där träden fäller bark om vintern istället för löv och kängurur hoppar omkring. Han hade mött en flicka med druvögon vid namn Sally Brown och kunde berätta om Foretop Street, La Boca, Barbary Coast och Tiger Bay. Han hade korsat ekvatorn, hälsat på Neptunus och känt stöten som uppstår när skeppet korsar Linjen. Han hade vid det tillfället druckit saltvatten, fiskolja och vinäger. Han hade blivit döpt i tjära, sot och lim, rakad med en rostig kniv med hack i eggen och fått sina skärsår omskötta med salt och kalk. Han hade kysst den koppärriga Amfitrite på

Vi, de drunknade inlaga 7 novemb11 11

07-11-19 13.45.57


12

vi, de drunknade

hennes ockrafärgade kind och doppat näsan i hennes luktflaska som var fylld med avklippta naglar. Laurids Madsen hade varit vida omkring. Det var det många som hade. Men han var den enda som kom tillbaka med den fixa idén att allt i Marstal var för smått, och som för att bevisa det talade han oupphörligen ett språk han kallade för amerikanska. Han hade seglat ett år med örlogsfregatten Neversink och lärt sig det främmande tungomålet. ”Givin nem belong mi Laurids Madsen”, sade han. Han hade tre söner och en dotter med Karoline Grube från Nygade, Rasmus, uppkallad efter fadern, Esben och Albert. Flickan hette Else och var den äldsta. Rasmus, Esben och Else liknade modern, de var småväxta som hon och sade aldrig mycket. Albert liknade sin far. Redan som fyraåring var han lika lång som den tre år äldre Esben. Han rullade alltid runt med en engelsk kanonkula i gjutjärn och försökte om och om igen att lyfta upp den i sina armar. Han gick ned på knä och fick något fast och beslutsamt i blicken, men än var kulan för tung för honom. ”Heave away, my jolly boys! Heave away my bullies!” ropade Laurids uppmuntrande när han såg den yngste sonens övningar. Det var under den engelska belägringen av Marstal 1807 som kulan hade gått genom taket på huset i Korsgade. Farmodern blev så förskräckt att hon födde Laurids mitt på köksgolvet. När Albert inte gick ut med kanonkulan hade den sin fasta plats i köket där Karoline använde den som mortel till att stöta senapen. ”Ja, det kunde lika så gott ha varit du som tillkännagav din ankomst på det viset”, hade Rasmus en gång sagt till Laurids, ”så stor var du då du kom till världen. Om storken hade tappat dig hade du gått genom taket som en engelsk kanonkula.” ”Fingu”, sade Laurids och satte fingret i vädret. Han ville lära barnen det amerikanska språket. Fut betydde fot. Han pekade på stöveln. Maus var mun. Han gned sig om magen när han satte sig till bords och visade tänderna. ”Hanggre.” Då kunde alla förstå att han var hungrig. Mor hette misis, far papa tru. När Laurids inte var där sade de mor

Vi, de drunknade inlaga 7 novemb12 12

07-11-19 13.45.57


stövlarna

13

och far liksom alla andra barn, förutom Albert. Han stod sin far allra närmast. Barn hette många saker. Pikinini, bullies och hearties. ”Laikim tumas”, sade Laurids till Karoline och plutade med läpparna som om han skulle avleverera en kyss. Hon började fnissa av förlägenhet och blev därefter arg. ”Var inte en sådan fåntratt, Laurids”, sade hon.

Vi, de drunknade inlaga 7 novemb13 13

07-11-19 13.45.57


Det blev krig med tyskarna i Slesvig-Holstein på den andra sidan av Östersjön. Det var år 1848 och den gamle tullförvaltaren de la Porte blev den första som fick veta det eftersom den provisoriska upprorsregeringen i Kiel skickade proklamationen tillsammans med en anmodan att överlämna tullkassan till honom. Hela Marstal var i uppror och vi blev strax eniga om att organisera ett lantvärn. I spetsen stod en ung lärare från Rise, som vi därefter kallade Generalen. På öns högsta punkter byggdes vårdkasar. Det var svänglar monterade på en hög stång med en tunna fylld med gammalt tågvirke och tjära hängande i änden. Om fienden kom åkte den brinnande tjärtunnan upp i luften för att signalera att nu kom kriget inseglande. Det stod vårdkasar både på Knasterbjerg och på klinterna vid Vejsnæs och överallt gick det strandvakter och spejade ut över vattnet. Krigsyran blev för mycket för Laurids som redan innan saknade respekt för allting. En kväll då han på väg hem från Eckernförde Fjord passerade Vejsnæs, seglade han nära inpå stranden och ropade så att det genljöd över vattnet: ”Tysken är efter mig!” Ett par minuter senare brann tunnan på toppen av klinten. Sedan tändes vårdkasen på Knasterbjerg och nu hoppade elden vidare in över ön, ända bort till Synneshøj, nästan tjugo kilometer bort, tills Ærø stod i brand som på midsommarafton. Laurids låg på vattnet medan bålen flammade upp och skrattade gott åt uppståndelsen han hade förorsakat. Men när han lade till i Marstal såg han ljus överallt och gatorna var fyllda med människor trots att det var sent på kvällen. Några ropade obegripliga order, andra grät och bönföll. En stridsberedd grupp stormade redan upp för Markgade beväpnade med liar, hötjugor och ett par gevär. Unga mödrar sprang i skräck runt på gatorna med sina skrikande spädbarn i famnen, förvissade om att tysken skulle spetsa deras avkommor på bajonetterna. Vid brunnen på hörnet av Markgade och Vestergade stod en skepparhustru och grälade med en tjänsteflicka. Kvinnan hade fått den idén att de skulle gömma sig

Vi, de drunknade inlaga 7 novemb14 14

07-11-19 13.45.57


stövlarna

15

för tysken i brunnen och befallde tjänsteflickan att vara den första att hoppa ned i det svarta djupet. ”Efter er”, sade tjänsteflickan. Vi män kommenderade också varandra. Det är för många skeppare i vår stad för att någon ska bry sig om att åtlyda andra, och det enda vi kunde enas om var att genom yttrandet av många eder högtidligt förkunna att vi skulle sälja våra liv så dyrt som möjligt. Då tumultet trängde in hos pastor Zachariassen på prästgården på Kirkestræde, där man den kvällen hade främmande, svimmade en dam av all uppståndelse, men den tolvårige sonen Ludvig grep en eldgaffel för att försvara fäderneslandet mot den invaderande fienden. Hemma hos lärare Isager, som också tjänstgjorde som klockare, gjorde sig familjen redo för det stundande angreppet. Alla tolv sönerna, som var hemma för att fira den tjocka fru Isagers födelsedag, blev utrustade av sin mor med krukor fyllda med aska och fick order att kasta askan i huvudet på tysken om han skulle komma på att storma klockarbostället. I spetsen för troppen, som via Markgade rörde sig ut mot Reberbanen, fanns den gamle Jeppe, som svingade en hötjuga och ropade utmanande till tyskarna att de skulle komma an om de bara vågade. Den lille snickaren Laves Petersen var tvungen att vända om igen. Han bar käckt sitt gevär över axeln och fickorna bågnade av kulor, men mitt under ilmarschen upptäckte han att han hade glömt krutet därhemma. Vid Marstal kvarn stod den kraftiga mjölnarhustrun madam Weber redo med en högaffel och begärde att få delta i slaget, och i den allmänna förvirringen, och kanske också för att hon såg mer imponerande ut än de flesta av oss manfolk, öppnade vi genast våra krigslystna led för henne. Laurids, som hade ett lättrörligt sinnelag, blev så tagen av den allmänna kämpaglöden att även han sprang hem för att leta reda på ett vapen. Karoline och de fyra barnen hade skrämda gömt sig under matbordet i finrummet när han stormade in och muntert ropade: ”Kom ungar, nu ska vi ut i krig!” Det hördes ett dovt ljud när Karoline slog huvudet i matbordets undersida. Medan hon besvärat kravlade sig fram under duken och reste sig i sin fulla längd skrek hon upphetsat till honom: ”Är du helt från vettet, Madsen? Barn ska inte ut i krig!” Rasmus och Esben började hoppa upp och ned.

Vi, de drunknade inlaga 7 novemb15 15

07-11-19 13.45.57


16

vi, de drunknade

”Vi vill följa med! Vi vill följa med!” ropade de i kör. ”Snälla, kan vi inte?” Den lille Albert kom redan rullande med kanonkulan. ”Har ni blivit alldeles tokiga?” skrek modern och gav den närmaste en örfil. ”Nu går ni ned under bordet igen!” Laurids sprang ut i köket för att hitta ett passande vapen, men fann inget användbart. ”Var gömmer stekpannan sig?” ropade han in i rummet. ”Inte den”, ropade Karoline. ”Du håller fingrarna från min stekpanna.” Laurids såg sig villrådig omkring. ”Ja, då tar jag kvasten”, meddelade han och sprang tillbaka genom rummet. ”Nu ska tysken få.” De hörde ytterdörren slå igen bakom honom. ”Hörde du det?” viskade Rasmus, den äldste, till Albert. ”Far pratade inte amerikanska en enda gång.” ”Den galna människan”, sade modern och skakade på huvudet i mörkret under matbordet där hon åter hade sökt sin tillflykt. ”Att gå ut i krig med en kvast.” Det väckte allmänt jubel när Laurids anslöt sig till den stridsberedda flocken. Nog hade han rykte om sig att vara uppkäftig, men han var stor och stark och bra att ha vid sin sida. Sedan fick vi syn på kvasten. ”Har du inget annat vapen?” ”Den är god nog åt tysken”, svarade han och sträckte kvasten i vädret. ”Med den sopar vi honom ut ur landet.” Vi var högmodiga och skrattade åt hans vitsighet. ”Lämna kvar några hötjugor”, sade Lars Bødker. ”Så vi kan stapla tyskarna i efterhand, när de är döda allihop.” Vi kom ut på de öppna fälten. Det var en halvtimmes marsch till Vejsnæs, men vi gick raskt fram, fortfarande med kamplusten i blodet. Vi hade nått fram till Drejbakkerne och kunde se eldarna flamma över ön, en syn som ytterligare skärpte vår krigiskhet. Sedan hörde vi hovslag i mörkret och stelnade till. Nu kom fienden! Vi hade hoppats på att överraska tysken på stranden men vi hade fortfarande terrängen på vår sida. Laurids ställde sig stridsberedd med kvasten och vi andra härmade honom.

Vi, de drunknade inlaga 7 novemb16 16

07-11-19 13.45.57


stövlarna

17

”Vänta på mig!” hördes det bakom oss. Det var den lille snickaren som hade återvänt efter att ha varit hemma efter krutet. ”Sch!” tystade vi, ”tysken är precis i närheten.” Hovslagen kom närmare, men nu kunde vi höra att det bara var en häst. Sedan dök en ryttare fram i mörkret. Laves Petersen höjde sitt gevär och siktade. Laurids lade en hand på gevärspipan. ”Det är kontrollör Bülow”, sade han. Kontrollören satt grensle på en svettdrypande häst vars svarta flanker hävdes ut och in efter en hård ritt. Han höjde handen. ”Gå hem igen. Det finns inga tyskar vid Vejsnæs.” ”Jamen, tunnorna brinner”, ropade Laves. ”Jag har talat med strandvakten”, sade Bülow. ”Det var falskt alarm.” ”Och här har vi blivit uppjagade ur våra sköna sängar. För vad? För ingenting!” Madam Weber lade armarna i kors och såg sig omkring med barsk blick, som om hon letade efter någon hon kunde kasta sig över nu när fienden hade lämnat återbud. ”Nu har vi visat att vi är redo”, sade kontrollören lugnande. ”Och det allra bästa är väl att de inte alls kommer.” Vi mumlade bekräftande. Men fastän vi kunde se det förnuftiga i kontrollörens synpunkt var det ändå en stor besvikelse. Vi hade varit redo att se både tysken och döden i ögonen och sedan hade ingen av dem gått i land på Ærø. ”Tysken ska allt få se”, sade Lars Bødker. Vi kände av tröttheten och begav oss hemåt. Ett kallt nattregn hade börjat falla och vi var tysta ända tills vi kom fram till väderkvarnen där madam Weber skilde sig från vår nedslagna skara. Hon ställde sig framför oss med högaffeln i ena handen som om hon skyldrade gevär. ”Jag skulle vilja veta”, sade hon med hotfull stämma, ”vilken spefågel det var som fick anständigt folk att kliva ur sina sängar mitt i natten för att skicka ut dem i krig.” Vi stirrade allihop på Laurids som sköt upp mitt ibland oss med kvasten på axeln. Men Laurids varken hukade sig eller slog ned med blicken. Han såg istället på oss. Sedan lutade han sig bakåt och började skratta mot regnet.

Vi, de drunknade inlaga 7 novemb17 17

07-11-19 13.45.58


9789100114459