9789100114374

Horan_kärleken_titels.orig

08-03-12

12.54

Sida 3

NANCY HORAN

Kärlek en till Frank ROMAN Översättning av Tove Janson Borglund

A L B E R T B O NN I E R S F Ö R LAG

Horan_Karleken till Frank_CS2.in3 3

08-03-26 08.23.48

Till Kevin

Kärleken till Frank är ett skönlitterärt verk. Bortsett från de välkända personer och platser som förekommer i berättelsen är alla namn, personer, platser och tilldragelser frukten av författarens fantasi. Alla likheter med aktuella händelser eller platser eller personer är slumpens verk.

För- och eftersätts: Brev från Mamah Borthwick till Ellen Key. Stockholm: Kungliga bibliotekets handskriftssamlingar L41a:3 www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-011437-4 Amerikanska originalets titel: Loving Frank Copyright © 2007 by Nancy Drew Horan All rights reserved This translation published by arrangement with Ballantine Books, an imprint of Random House Publishing Group, a division of Random House, Inc. WS Bookwell, Finland 2008

Horan_Karleken till Frank_CS2.in4 4

08-03-26 13.53.33

Man lever bara en g책ng h채r p책 jorden.

Johann Wolfgang von Goethe

Horan_Karleken till Frank_CS2.in5 5

08-03-26 08.23.49

Del ett

Horan_Karleken till Frank_CS2.in7 7

08-03-26 08.23.49

Det var Edwin som ville bygga ett nytt hus. Jag hade ingenting emot det gamla huset i Queen Anne-stil på Oak Park Avenue. Det var fullt av saker från min barndom och jag tyckte det var tryggt efter att ha varit borta i så många år. Men Ed var besatt av tanken på att ha något modernt. Jag undrar om han tänker tillbaka på den tiden nu, på att det var han som längtade efter ett alldeles eget ställe.

När vi kom tillbaka från smekmånaden hösten 1899 flyttade vi in i huset jag vuxit upp i, för min fars skull. Far som var änkling, men aldrig vant sig vid att leva ensam. Vid trettio års ålder, efter åratal av studier och ensamhet och frihet, fann jag mig sittande vid middagsbordet inte bara med en äkta man utan också med min far och mina systrar Jessie och Lizzie, som ofta kom på besök. Far gick fortfarande till arbetet, trots att han var 72, och skötte Chicago & Northwesterns verkstäder.

Det var inte så lång tid efter det att Edwin och jag slagit oss till ro som min far kom hem från arbetet en dag, kröp ihop på sängen och gled över till andra sidan. Han var ingen ungdom, men i mina systrars och mina ögon hade han alltid verkat så osårbar. Hans plötsliga bortgång skakade oss alla. Då visste jag inte att det värsta fortfarande väntade runt hörnet. Ett år senare dog Jessie i barnsäng då hon födde en liten flicka.

Hur kan jag beskriva sorgen det året? Jag minns bara delar av 1901, så avdomnad var jag. När Jessies man sa till oss att han inte klarade av att fostra barnet han döpt till Jessica efter min syster, lät Ed och Lizzie och jag vår systerdotter flytta in. Jag var den enda av

Horan_Karleken till Frank_CS2.in9 9

08-03-26 08.23.49

oss som inte arbetade, så det föll på min lott att ta hand om henne.

Mitt i vår sorg förde babyn oväntad glädje till det gamla huset.

Hemmet var fullproppat av minnen som hade kunnat förfölja mig, antar jag. Men jag var alldeles för upptagen. Efter ett år hade vi fått ett eget barn, John, som snabbt lärde sig gå. Vi hade ingen barnsköterska på den tiden, och en hushållerska som bara arbetade halvtid.

På kvällarna var jag för trött för att orka ta i en bok.

Men det hade ändå inte varit så svårt att vara mrs Edwin Cheney under de tre år jag varit gift. Ed var snäll och klagade sällan – det var något han satte en ära i. I början var sällskapsrummet nästan alltid fullt av Borthwick-kvinns när han kom hem från arbetet, och han verkade genuint glad åt att se oss alla. Han är inte alls någon osofistikerad man. Men han finner nöje i enkla ting – kubanska cigarrer, morgonfärden i spårvagnen med de andra männen, att meka med sin automobil.

Men den enda sak Edwin aldrig har kunna fördra är oordning, och han måste ha varit hjärtligt utled de där åren på Oak Park Avenue.

Hans prövostenar är möbelytor: tidningarna som väntar på honom i en prydlig hög på skrivbordet på morgonen, hans privata skåp där han ställer sin portfölj och lägger sina nycklar när han kommer hem, matbordet där han helst av allt vill mötas av en stek och av att de människor han älskar väntar på honom.

Jag antar att det var ordningen, eller bristen på den, som slutligen fick honom att göra mer än att bara prata om ett nytt hus. Jag försökte hålla det prydligt, men vad kan man göra i ett hus med en baby och en välmenande syster runt benen? Vad kan man göra med ett mörkt gammalt ställe med igenmålade fönster, snirkliga träsniderier på varenda dörrkarm, möbler med stoppning av hästtagel som samlat två decenniers damm, omöjligt att banka ut?

Vad Edwin gjorde var att påbörja en försynt kampanj. Först tog han med mig för att se hur Arthur Huertley och hans hustru bodde.

Han och Arthur åkte tåget tillsammans på morgonen. Nästan alla i Oak Park hade tagit tillfället i akt att flanera förbi deras hus på Forest Avenue. Det var antingen en förfärlig abnormitet eller ett 10

Horan_Karleken till Frank_CS2.in10 10

08-03-26 08.23.49

genidrag, beroende på vad man ansåg om dess arkitekt, Frank Lloyd Wright. Vissa kallade det för ett ”präriehus”, på grund av de långsmala teglen som löpte horisontellt över det likt ränderna på slätten i Illinois.

Mitt första intryck av Huertleys hus var att det var en tung, avlång låda. Men väl inne kände jag hur mina lungor vidgades. Allt var öppen yta, där rummen flöt in i varandra. Omålade bjälkar och träarbeten i samma färg som trädstammar gav ett mjukt sken, och det allra mest ljuvliga ljus föll in genom de röda och gröna glasrutorna.

Det kändes som en helgad plats, som ett skogskapell.

Edwin, ingenjör som han är, erfor något annat innanför de där väggarna. Han njöt av harmonin i de rationella lösningarna. Inbyggda lådor. Stolar och bord med rena linjer, speciellt skapade för de rum de stod i – möbler med mening. Det fanns inte en onödig pryl någonstans. Edward gick därifrån visslande. ”Hur ska vi någonsin ha råd med ett sådant hus?” frågade jag när vi var utom hörhåll. ”Vårt måste inte vara så stort”, sa han. ”Och vi har det bättre ställt än du tror.”

Vid det laget var Edwin chef för Wagner Electric. Medan jag bytte blöjor och försökte få en liten stund över för att komma utanför huset, hade Edwin metodiskt klättrat uppåt i firmans hierarki. ”Jag känner Frank Wrights fru”, medgav jag. Jag hade haft mina dubier om att uppmuntra Edwin och låtit bli att nämna detta. ”Hon sitter i Home and Arts-kommittén med mig på klubben.”

Det var då hans kampanj fick upp ångan. Edwin är inte den som kräver något, men han tryckte ständigt på efter det, ungefär som när han uppvaktat mig. Ihärdighet. Ihärdighet. Ihärdighet. Det var vad som skulle ha stått på Edwins fana när han galopperade ut i strid om han levat under korsfarartiden.

Det var hans envishet som gjorde att jag en gång i tiden gav upp och gifte mig med honom.

Vi hade känt varandra i skolan i Ann Arbor, men jag hade inte ägnat honom en tanke på flera år. Plötsligt en dag dök han upp på det 11

Horan_Karleken till Frank_CS2.in11 11

08-03-26 08.23.50

pensionat där jag bodde i Port Huron. Han var bra på att konversera och hade ett smittande skratt. Det tog honom ingen längre tid att få hyresgästerna på mrs Sanborns pensionat på 7th Street på sin sida. När han till min förfäran tog för vana att dyka upp på fredagskvällarna brukade värdinnan och hennes lilla familj av inneboende – inklusive min college- och rumskamrat Mattie Chadbourne – dra sig undan från sällskapsrummet så att förhållandet skulle kunna spira.

Jag skötte folkbiblioteket på den tiden och var oftast ganska trött på fredagskvällarna när Edwin kom för att hälsa på mig. En kväll, bara för att bryta den besvärade stämningen mellan oss, berättade jag om en anställd som alltid verkade dyster, trots mina ansträngningar att muntra upp henne. ”Säg till henne att lyckan bara handlar om övning”, sa han. ”Om hon bara låtsades vara lycklig, skulle hon bli lycklig.” I den stunden var det något så i grunden tilltalande med de orden. Edwin var inte litterär eller speciellt djupsinnig, han hade helt andra starka sidor än jag. Han var en god man. Och han fick saker och ting gjorda.

Under alla de där åren i Port Huron medan jag undervisade på high school och senare förestod biblioteket, lät jag dagarna gå medan jag skönmålade min roll – kunskapens tjänarinna, själens läkare som ordinerade böcker likt piller till mina studenter och besökare.

Nattetid var jag betydligt mer illa till mods på mitt rum bland högar av papper: en lång, oavslutad uppsats om individualismen inom kvinnorörelsen, en opublicerad översättning av någon fransk 1700talsessäist som fängslat mig en period, böcker och åter böcker med sidmarkeringar i form av tidningsurklipp, kuvert, pennor, vykort, kammar. Trots vissa energiska perioder verkade jag inte kunna få ihop en hyfsad tidningsartikel, än mindre den bok jag fantiserade om att en dag skriva.

Jag hade bott i Port Huron i sex år. Vännerna som omgav mig gifte sig. Den dagen, när jag såg på Ed Cheney tvärsöver sällskapsrummet, tänkte jag: kanske våra personligheter kan smitta av sig lite på varandra.

12

Horan_Karleken till Frank_CS2.in12 12

08-03-26 08.23.50

Jag antar att jag sa ja till ett nytt hus på samma vis som jag sa ja till en ung, tunnhårig man som framhärdade i att ta sig från Chicago till Port Huron för att fria till mig. Efter en viss punkt var det bara att ta språnget.

Under dessa tidiga äktenskapliga år var det inte bara ordning som Edwin längtade efter. Han ville ha ett hem där vi kunde umgås. Han kanske tillbringat för många år i sitt humorbefriade föräldrahem, eller också var det på grund av ledsamheten som fortfarande svepte genom gemaken i mina föräldrars hus, men han ville ha ett ställe fyllt av ungdomar och vänner och glädje. Jag kan tänka mig att han föreställde sig sin collegespexarklubb sitta utspridd i vardagsrummet och sjunga ”I love you truly”. Hur som helst gick det väldigt fort när väl Catherine ordnat med ett möte åt oss i Franks ateljé.

Vem skulle inte bli intagen av Frank Lloyd Wright? Edwin blev det. Jag blev det. Där var vi, i det ljusfyllda, åttkantiga rummet som anslöt till deras hus, med detta Oak Park-arkitekturens enfant terrible, ”Smaktyrannen” som någon på klubben kallat honom, och han lyssnade på oss. Brukade vi ha middagsbjudningar? Vilken sorts musik tyckte vi om? Var jag intresserad av trädgårdsskötsel?

Han såg ut att vara omkring trettiofem eller så, nästan i min ålder, och han var väldigt tilldragande – vågigt, brunt hår, hög panna, intelligenta ögon. Folk sa att han var excentrisk, och det antar jag att han var, med tanke på att ett stort träd växte mitt upp genom hans hus. Men han var också vansinnigt rolig och oerhört allvarlig om vartannat. Jag minns att två av hans barn stod på balkongen ovanför oss och kastade papperssvalor ner mot ritborden. Flera unga män stod böjda över ritningar, men chefsarkitekten som var anställd hos honom var en kvinna – en kvinna! – Marion Mahony. Frank satt där alldeles lugn och skissade mitt i alltihop, till synes helt omedveten om kaoset ovanför honom.

Framemot sena eftermiddagen hade vi en snabbskiss att ta med hem: ett hus i två våningar, ungefär som Huertleys fast inte lika stort. Vi skulle bo på övervåningen, med en matsal, vardagsrum och bibliotek som gick i ett, en stor eldstad skulle finnas mitt i huset, och 13

Horan_Karleken till Frank_CS2.in13 13

08-03-26 08.23.50

sittplatserna längs fönstren tillräckliga för stora sällskap. En vägg med dörrar i målat glas längs framsidan av huset, som öppnade sig mot en stor terrass omgiven av en tegelmur för att ge ostördhet. Om man stod utanför på trottoaren skulle man inte kunna se in i huset tack vare väggen. Men inifrån, högt uppe, hade man alla chanser att blicka ut över världen, i själva verket kunde man känna sig som en del av naturen eftersom Frank Wright ritat huset runt de träd som fanns på tomten. Små sovrum fanns instoppade i bakre delen av huset. Och det fanns en nedervåning där min syster Lizze så småningom skulle få en lägenhet.

Efter det besöket behövde Edwin inte pressa på längre. Jag tog på mig att arbeta tillsammans med Frank, som verkade förtjust över mina försynta förslag. Där jag stod vid byggplatsen på East Avenue med John på höften började jag förstå mig på utskjutande tak och den rytmiska skönheten i de rader av blyfönster han kallade ”ljusskärmar”. Ganska snart var jag en i laget. Jag tillbringade timmar med att drömma fram en trädgård med en landskapsarkitekt, Walter Griffin, i ateljén. När vi väl flyttade in i ”de goda tidernas hus”, som Frank kallat det redan från början, räknade vi Wrights till våra vänner.

Jag tänker fortfarande på mina föräldrars gamla hus på Oak Park Avenue. Jag minns alldeles tydligt kvällen då Ed och jag gifte oss där. Mina systrar hade fyllt salongen med gula och blå blommor, University of Michigans färger. En mandolinorkester spelade bröllopsmarschen ur Lohengrin. Mattie, min närmsta vän, var brudtärna och jag minns att jag tyckte att hon var vackrare än jag den kvällen.

Jag var alldeles för nervös, svettades genom sidentyget. Men Edwin var tryggheten själv. Han drog in mig i ett hörn när allt var klart och lovade att vara mitt ankare. ”Min kärlek ska du ta för given”, sa han, ”och jag ska göra detsamma med din.”

Varför skrev jag inte ner de orden då? Nu när jag betraktar dem känns de som rena undergångsreceptet.

Det har alltid varit i skriven form som ordet verkligen fått mening för mig. Om jag kan pussla ihop alla minnesfragmenten med dag14

Horan_Karleken till Frank_CS2.in14 14

08-03-26 08.23.50

böcker och brev och de röriga tankar som trängs i mitt huvud och i mina bokhyllor, då kanske jag kan förklara vad det var som hände.

Kanske kan världarna jag bebott under de senaste sju åren bringas i ordning och reda på papper. Kanske kan jag berätta min historia så att den kan vara någon annan till gagn.

Mamah Bouton Borthwick Augusti 1914

Horan_Karleken till Frank_CS2.in15 15

08-03-26 08.23.51

1907

1

Mamah Cheney ställde sig på tvären mot Studebakern och pla-

cerade händerna sidledes på veven. Hon hade startat den hundra gånger förr, men hon hörde fortfarande Edwins ord varenda gång hon grabbade tag i handtaget. Håll undan tummen. Gör du inte det kan veven flyga tillbaka och klippa av tummen i ett nafs. Nu sjöd hon av raseri, men inte en hostning hördes under bilhuven. Hon plöjde igenom snöresterna till förarsidan, kontrollerade gasreglaget och tändningen, återvände till handtaget och vevade igen. Fortfarande ingenting. Några få retsamma snöflingor svävade in under hennes hattbrätte mot ansiktet. Hon betraktade himlen, så satte hon av till fots hemifrån mot biblioteket.

Det var en bitande kall dag i slutet av mars, och Chicago Avenue var fortfarande en enda massa av fruset snöslask. Mamah kryssade mellan ångande högar av hästspillning, med fållen på den svarta kappan högt lyft. Tre kvarter västerut, på Oak Park Avenue, skuttade hon upp på den träbelagda trottoaren och skyndade söderut medan blötsnön tätnade.

När hon väl var framme vid biblioteket var hennes tår som frusna klumpar, och hennes kappa nästan vit. Hon rusade uppför trapporna, så stannade hon till i dörren till föreläsningssalen för att hämta andan. Där inne satt de församlade kvinnorna och lyssnade uppmärksamt på hur ordföranden i 19th Century Woman’s Club framförde sin presentation.

17

Horan_Karleken till Frank_CS2.in17 17

08-03-26 08.23.51

”Finns det någon kvinna bland oss som inte – nästan dagligen – ställs inför ett val då det gäller utsmyckningen av hemmet?” Ordföranden tittade ut över församlingen över glasögonkanten. ”Eller törs jag säga, av sig själv?” Mamah sjönk, fortfarande flämtande, ner på en stol på sista raden och kastade av sig kappan. Överallt omkring henne kom små doftpustar av kamfer från de våta pälsarna som låg kastade över stolsryggarna. ”Vår gästföreläsare i dag behöver inte presenteras …”

Mamah blev medveten om hur sorlet tystnade i de bakre bänkraderna och vidare framåt då en gestalt, med den svarta capen böljande likt ett segel, studsade fram längs mittgången. Hon såg hur han först slängde av sig capen, så den bredbrättade hatten, på en stol bredvid talarpulpeten. ”Modern inredning är en parodi på skönheten, lika sorglig som den är dyr.” Frank Lloyd Wrights röst ekade i den stora salen. Mamah sträckte på sig, försökte se över och runt hattarna som guppade likt biskvier på ett uppläggningsfat framför henne. Hon fick en ingivelse och knölade samman kappan under sig för att se bättre. ”Måttet på människans kultur är måttet på hans smak”, sa han. ”Vi är det vi uppskattar, varken mer eller mindre.”

Hon såg att det var något som var annorlunda med honom. Håret var kortare. Hade han gått ner i vikt? Hon tittade på den smalskurna midjan i Norfolkjackan. Nej, han såg sund ut, som alltid. Ögonen var glada i hans allvarliga, pojkaktiga ansikte. ”Vi lever i dag omvärvda av döda ting”, sa han, ”former utan själ.

Och vi är fästa vid dem, försöker hitta glädje i dem, försöker tro att de fortfarande har någon kraft.”

Frank steg ner från podiet och stod nära första raden. De öppna händerna rörde sig hela tiden, rösten var så mild att man kunde tro att han talade till en samling barn. Hon visste precis vad han ville förmedla. Han hade sagt nästan samma sak till henne när hon först träffat honom i hans ateljé. Utsmyckning handlar inte om att försköna någonting utvärtes, sa han. Den borde ha ”ändamålsenlighet, proportion, harmoni, vilket sammantaget ger lugn”.

18

Horan_Karleken till Frank_CS2.in18 18

08-03-26 08.23.51

Ordet ”lugn” flöt ut i luften medan Frank såg sig om bland kvinnorna. Han verkade bedöma vad de gick för, såsom en präst skulle kunna göra. ”Fåglar och blommor på hattar …” fortsatte han. Mamah njöt lite skamset när hon insåg att han skulle löpa linan ut. Han tänkte straffa dem för deras brist på smak innan han frälste dem.

Hon såg sig omkring på alla plymer och band som vippade framför henne, och lät blicken vila på en konstgjord bergsblåsångare som klängde sig fast vid ett hattband. Hon lutade sig åt sidan för att försöka se ansiktena på de kvinnor som satt framför henne.

Hon hörde Frank säga ”imitation” och ”förfalskning” innan det blev tyst igen.

Ett värmeelement rosslade. Någon hostade. Så började ett par händer klappa, och på ett ögonblick stämde hundra andra in tills applådåskan mullrade mot väggarna.

Mamah tvingade tillbaka skrattet. Frank Lloyd Wright omvände dem – så gott som kvinnogrant – inför hennes åsyn. Fem minuter tidigare kunde de lika gärna ha börjat bua. Nu kändes salen som ett väckelsetält. De anammade hans religion, kastade sina kryckor. Var och en av dem trodde att hans nedsättande kommentarer gällde någon annan. Hon föreställde sig hur kvinnorna rusade hem för att slita bort antimakasserna från de överstoppade fåtöljerna och fylla vaserna med vilka döda ogräs de än kunde hitta uppstickande ur snön.

Mamah reste sig. Hon rörde sig långsamt då hon svepe in sig i sin kappa, drog på sig de snäva getskinnshandskarna, stoppade in några slingor mörkt, vågigt hår under den fuktiga filthatten. Hon hade klar sikt fram mot Frank som stod och strålade mot åhörarna. Hon dröjde sig kvar där i sista bänkraden, med blodet bultande i ådrorna, medan hon sökte hans blick för att se om den skulle möta hennes.

Hon log brett och tyckte sig se en igenkännande glimt, ett mjukare drag kring munnen, men i nästa ögonblick undrade hon om hon alls sett något.

Frank gestikulerade mot främsta raden nu, och Catherine Wrights välbekanta röda kalufs lösgjorde sig ur mängden. Catherine gick 19

Horan_Karleken till Frank_CS2.in19 19

08-03-26 08.23.51

fram och ställde sig bredvid sin man, med strålande, fräknigt ansikte.

Han hade armen om hennes rygg. Mamah sjönk ner på sin stol. Hettan vällde upp innanför kappan.

På andra sidan om henne reste sig en äldre kvinna från sin plats. ”Struntprat”, muttrade hon och trängde sig förbi Mamahs knän. ”Bara ännu en liten man i stor hatt.”

Några minuter senare stod Frank ute i foajén omgiven av kvinnor.

Mamah följde långsamt strömmen av folk som hasade sig närmare trappan. ”May-mah!” ropade han när han fick syn på henne. Han armbågade sig fram till henne. ”Hur är det, min vän?” Han fattade tag i hennes högra hand och drog henne försiktigt undan massan och in i ett hörn. ”Vi har tänkt ringa dig”, sa hon. ”Edwin undrar hela tiden när vi ska komma igång med det där garaget.”

Hand blick gled över hennes ansikte. ”Är du hemma i morgon? Vid elvatiden, kanske?” ”Absolut. Tyvärr kommer inte Edwin att vara hemma. Men du och jag kan prata igenom det.”

Ett leende spred sig över hans ansikte. Hon kände hur han kramade hennes händer. ”Jag har saknat våra samtal”, sa han mjukt.

Hon sänkte blicken. ”Jag också.”

Medan hon gick hemåt slutade det att snöa. Hon stannade till på trottoaren för att titta på huset. Små färgskimrande rutor i de blyinfattade fönstren blickade tillbaka i den svaga eftermiddagssolen.

Hon mindes när hon stått på precis samma ställe tre år tidigare i samband med en mottagning hon och Edwin haft sedan de flyttat in.

Det hade suttit kvinnor längs terrassmuren och kikat ut mot gatan, ropat på sina barn, med ansiktena som en rad lysande månar. Då hade det slagit Mamah att hennes låga hus verkat litet som en jolle jämfört med det ångfartyg till viktorianska hus som låg bredvid. Men vilken storslagen jolle sedan, med tonerna av ”Maple Leaf Rag” som svävade ut genom dörrarna och människor runt vartenda hörn.

20

Horan_Karleken till Frank_CS2.in20 20

08-03-26 08.23.51

Edwin hade lagt märke till henne där hon stod på trottoaren och kommit ut och lagt armen om henne. ”Vi har allt skaffat oss ett hus för goda tider, eller hur?” hade han sagt. Hans ansikte strålade den där dagen, så fyllt av stolthet och spänning inför nystarten.

För Mamah hade dock inflyttningsfesten känts som slutet på något exceptionellt. ”Ute och spankulerat i snöstormen, minsann?” Mamah, som låg på soffan i vardagsrummet med fötterna uppe på det svängda armstödet, ryckte till vid ljudet av barnsköterskans röst. ”Jag vet, Louise, jag vet”, mumlade hon. ”Vill du ha en toddy mot förkylningen som du kommer att få?” ”Ja, jag ska ta en. Var är John?” ”Hos Ellis här bredvid. Jag ska se till att han kommer hem.” ”Skicka in honom till mig då. Och var snäll och tänd lamporna.”

Louise var kraftig och långsam, fastän inte mycket äldre än Mamah.

Hon hade varit hos dem sedan John var ett år – en barnlös irländsk sköterska som gjord för barnafödande. Hon tände lampetterna av färgat glas och vaggade ut.

Mamah låg där på soffan och skämdes vid minnet av hur hon sett ut några timmar tidigare. Hon hade betett sig som en toka, snurrat på startveven tills det värkte i armen och därefter rusat till fots genom is och snö för att få se en skymt av Frank, som om hon inte kunde låta bli.

En gång, när Edwin lärt henne att starta bilen, hade han berättat om en man som lutat sig för nära. Veven hade krossat käken på honom, och han hade senare dött av infektionen.

Mamah satte sig plötsligt kapprak, skakade på huvudet som om hon fått vatten i örat.

I morgon ska jag ringa Frank och ställa in det hela.

Men bara några ögonblick senare skrattade hon åt sig själv. Herregud. Det är bara ett garage.

21

Horan_Karleken till Frank_CS2.in21 21

08-03-26 08.23.52