9789100114336

Su Tong

Binu och den stora muren

g_Binu och den stora muren.indd 3

Översättning av Anna Gustafsson Chen

Albert Bonniers Förlag

08-09-10 10.40.

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-011433-6 Kinesiska originalets titel: Bi Nß Š Su Tong 2008 Published by arrangement with Canongate Books Ltd, Edinburgh Formgivning Marina Mattsson ScandBook AB, Falun 2008

g_Binu och den stora muren.indd 4

08-09-22 13.21.

Förord

Berättelsen om hur Meng Jiangnü grät vid den långa muren har berättats i tvåtusen år i Kina och blivit en myt som förts vidare mellan generationerna, från människa till människa. Min variant är bara en i raden, men den har haft turen att nå ut bortom Kinas gränser.

I någon bemärkelse kan man säga att en myt är ett svävande stycke verklighet. När verkligheten får vingar är den fortfarande tung, men för ett ögonblick har vi en möjlighet att undfly den – en behövlig om än tillfällig lättnad.

Den vackraste och mest ohämmade fantasin finner vi ofta bland vanligt folk. När jag skrev den här boken handlade det i hög grad om att återupptäcka dessa människors känsloliv, som i sin renaste form i mina ögon utgör ett slags vishetslära. Själva skrivprocessen blev på så sätt en undersökning av en folklig filosofi.

Alla människans vilda fantasier bygger på paradoxer.

g_Binu och den stora muren.indd 5

[ 5 ]

08-09-10 10.40.

Frihet, jämlikhet och rättvisa finns både i våra verkliga och i våra föreställda liv. Myterna lär oss ett särskilt sätt att tänka och det som kan existera både i verkligheten och bortom den ger en förunderlig mening åt våra liv. Där myter skapas får världen tydliga och varma konturer. Liv och död, uppdykanden och försvinnanden har rationella och grovhuggna förklaringar som ger enkla lösningar på grymma och svåra problem.

I berättelsen om hur Meng Jiangnü grät vid den långa muren får en kvinnas tårar hela muren att rasa. Sagan är optimistisk, snarare än sorglig. Istället för att säga att historien om en kvinnas utdragna sökande efter sin make slutar i förtvivlan kan vi hävda att hon med hjälp av sin gråt löser ett enormt problem.

Alla författare får problem när de ska återge en berättelse som läsarna redan är bekanta med. Var och en har sin egen bild av Meng Jiangnü, och min bild utgår från hur jag föreställer mig henne som kvinna, hennes rena hjärta och hennes långa ensamhet. Min uppfattning om hennes öde handlar i själva verket om hur jag uppfattar lidandet och själva existensen. Berättelsen om Meng Jiangnü är en legend, men den handlar kanske inte så mycket om en fattig kvinna som om status och social ställning.

Jag har varit på muren och jag har besökt Meng Jiangnüs tempel, men jag har aldrig sett henne. Vem har gjort

g_Binu och den stora muren.indd 6

[ 6 ]

08-09-10 10.40.

det? I min roman har jag försökt kasta till henne ett rep, ett rep som sträcker sig tvåtusen år genom tiden och låter henne dra mig med sig så att jag, precis som hon, får se den Kinesiska muren.

g_Binu och den stora muren.indd 7

[ 7 ]

08-09-10 10.40.

Norrberget

Ingen mindes längre hur furst Xintao hade sett ut när han levde som eremit på Norrberget. Hans hydda hade brunnit ned för länge sedan och kvar blev bara några svartbrända stolpar och ett övergivet grönsaksland. Det fanns de som i hemlighet hade tagit sig upp dit för att be vid husresterna, men så småningom släpade någon ned de stadiga pålarna från berget. Kanske höggs de upp till ved eller användes för att bygga ett nytt hus. Furst Xintaos grav var tom, men det var en vacker och stillsam plats och på vintrarna täcktes gravhålet av ett glittrande lager is där molnen och fåglarna speglades. På avstånd såg det ut som om man slängt en stor silverspegel på sluttningen. När vårvärmen kom och blommorna slog ut blommade också graven. Rosa parkslide och vita liljor vajade i vinden, omsvärmade av fjärilar. På sommaren och hösten regnade det mycket och då doldes graven i den flod av regnvatten som forsade ned för bergs-

g_Binu och den stora muren.indd 9

[ 9 ]

08-09-10 10.40.

sidan och i ett underligt uttryck för välvilja förvandlade graven till en liten damm. Enstaka gäss som kommit bort från flocken brukade simma runt där, som om furst Xintaos ensamma själ hade utgjutit sig för dem, och herdarna på berget förde ofta sin flock till dammen för att dricka. Själv vågade de inte ta en klunk av vattnet, hur törstiga de än var.

Allt källvatten på Norrberget var drickbart och alla växter ätliga, men enligt Vedbyns häxor, som stod för byarnas samlade kunskap, var det förbjudet att ta av vattnet i gravhålet.

Och vem skulle våga dricka det? Vem vågade dricka ur en källa av tårar? Byhäxorna hade tagit med sig Oxskallen och Sköldpaddan upp dit för att smaka på vattnet, som var både sött och salt. Det söta, slog de fast, måste vara regnvattnet på ytan; det salta i botten var tårarna från de trehundra själar som begravts här så många år tidigare.

Inte ens nu vågade människorna vid Norrbergets fot gråta. Ättlingar till de gråtande själarna bodde fortfarande kvar i Persikobyn, Vedbyn och Kvarnstensbyn, och minsta barn kände till sin speciella härkomst. Gråhåriga gamlingar förmanade de yngre generationerna, pekade mot berget och berättade om tragedin som inträffat för så många år sedan. ”Barn”, sade de. ”Andra människors förfäder vilar i lugn och ro under marken, men våra förfäders andar irrar fort-

g_Binu och den stora muren.indd 10

[ 10 ]

08-09-10 10.40.

farande runt på Norrberget. Varför tror ni att vita fjärilar flyger runt på toppen? Varför springer gyllene skalbaggar fram och tillbaka längs bergsstigarna? De är våra förfäders osaliga andar som söker sina gravar på Norrberget! Andra människors förfäder dog av svält eller sjukdom, av ålder eller krig, men våra dog en orättvis död. Gissa, barn! Gissa varför de dog! Ni klarar det aldrig. De dog på grund av sina ögon. På grund av sina egna tårar!”

En forntida begravning tog form i barnens drömmar.

De gamlas långa och plågsamma minnen rullades upp framför dem, en tum i taget, som en rulle svart sidentyg.

Och barnen klippte av tyget på det sorgligaste stället så att bitarna från oräkneliga mardrömmar flög åt alla håll. De gamla sade att furst Xintaos begravning hade oroat kungen, som skickade tusentals hovmän och soldater att stå på vakt halvvägs uppför berget och övervaka de sörjande som var på väg ned. Vissa släpptes igenom utan problem, men andra stoppades. Deras kinder och ögon undersöktes mycket noga, och trehundra bybor vars tårar inte hade torkat hölls kvar uppe på berget. Hovmännen delade upp dem efter kön och föste in dem i inhägnader. Männen fick stanna högre upp på sluttningen och kvinnorna placerades i en mindre inhägnad längre ned. Vägen där emellan patrullerades av soldater.

Till en början var det ingen som förstod att det var

g_Binu och den stora muren.indd 11

[ 11 ]

08-09-10 10.40.

tårarna som blivit deras olycka. De flesta kvarhållna var vuxna som inte begrep varför de gripits, men eftersom de var så många och eftersom flera av dem var män som respekterades för sin heder avfärdade de farhågorna. Alla visste ju vilka trick statstjänstemännen brukade ta till när de skickades ut på landet för att utreda brott. Gällde det en stulen höna luktade de efter hönspiss på händerna, gällde det en stulen oxe luktade de efter gödsel på kroppen, gällde det mord letade de efter blodspår på kläderna, gällde det otukt klädde de av män och kvinnor nakna och undersökte deras skamliga ställen. Ja, till en början förstod byborna inte vilket brott man skulle kunna spåra i deras ögon och på deras kinder, och därför var de inte särskilt rädda. Vissa gifta par hojtade åt varandra om vardagsangelägenheter. Andra oroade sig för att det saknades grisfoder hemma och sade åt sina barn att springa ned till floden och skära gräs. En del slog ut med händerna för att visa hovmännen att de var rena och att de alltså inte hade stulit någonting. En kvinna i den nedre inhägnaden redogjorde högljutt och inlevelsefullt för sitt kärleksliv, vilket fick de andra kvinnorna att hånle och pika henne. Men även om hovmännen log menande fortsatte de att stirra kyligt på de hopfösta människornas ansikten.

Så småningom utfärdades order om att kvinnorna i den nedre inhägnaden inte fick bråka och att männen i den

g_Binu och den stora muren.indd 12

[ 12 ]

08-09-10 10.40.

övre inhägnaden inte fick viska åt varandra. I tystnaden som uppstod bar man fram ett rep av aldrig tidigare skådad sort: hoprullat liknade det en ovanligt stor kvarnsten och det krävdes flera stånkande soldater för att baxa rullen uppför bergssluttningen. Först när den hade lagt sig till ro framför deras fötter förstod byborna vad soldaterna höll på med. Några försökte fly ut ur inhägnaderna, men det var för sent. Soldaterna riktade sina spjut mot varje sörjande som bröt mot befallningen och satte halskrage på vissa yngre och starkare män. Sedan surrade de nästan alla männen med det underliga repet. Hovmännen band fast deras händer – de vred rullen smidigt än hit, än dit – tills alla de sörjande själarna satt fast på bägge sidor om repet som mullbärsblad på en gren. En av hovmännen fattade tag i ena änden av repet och utan den minsta ansträngning drog han dem nedför berget, bort till fångvagnarna. Gamlingarna sade att det var först när de såg vagnarna som de gråtande förstod att det var furst Xintaos begravning och de tårar de hade fällt över honom som blivit deras undergång. Och så stirrade de skräckslaget på de flyende människorna längs vägen och ropade: ”Han grät också på begravningen! Och hon med! Varför tar ni inte dem? Det finns flera hundra till! Alla grät!”

Kungens förbud mot gråt vid furst Xintaos begravning hade aldrig kungjorts. Hovtjänstemännen och de

g_Binu och den stora muren.indd 13

[ 13 ]

08-09-10 10.40.

handelsresande som intresserade sig för vad som hände i världen kände förstås till det, men inte människorna vid Norrbergets fot. Hela året var de upptagna med sina odlingar och var inte särskilt intresserade av annat. Blå molnets prefektur och städerna i norr låg på andra sidan om Zhongberget, dit rykten och nyheter sällan nådde. Det var först senare som de fick veta att kungen hade förvisat furst Xintao till Norrberget och att befallningen var intatuerad med guldfärg på hans rygg. Kungen dömde honom att dö i kylan, men furst Xintao sköt upp straffet och väntade till Qingminghelgen innan han kastade den vita silkes­snaran över takbjälken och hängde sig. Människorna vid bergets fot var enkla och envisa. De visste att furst Xintao var kungens farbror och de kände en naturlig och självklar respekt för hans adliga blod. De kände också stor vördnad för hans eremittillvaro. Det hat som rann som en underström genom alla kungliga relationer ville de inte höra talas om.

Under den tid som furst Xintao levde på Norrberget hörde byborna ofta ljudet av flöjtmusik från den lilla hyddan och herdarna som följde tonerna uppför berget såg hans ensamma gestalt traska fram och tillbaka utanför den som ett moln på drift. Någon sade att furst Xintao hade förutspått sin egen död: han hade sagt att han skulle ge sig av när vildliljorna utanför hyddan slog ut i blom.

g_Binu och den stora muren.indd 14

[ 14 ]

08-09-10 10.40.

Byborna, som inte förstod vad han menade, frågade vart han tänkte gå. Efter begravningen skulle de ofta se upp mot berget och sucka. De ångrade sig – ångrade att de under den tid furst Xintao badade i bäcken bara hade varit intresserade av att försöka få en titt på hans nakna kropp, men aldrig tänkt på att fråga varför han var tatuerad på ryggen. Många var de som under sommaren hade sett furst Xintao naken. Hans adliga lekamen var så vit och tunn att den tycktes dem närmast överjordisk, men ännu mer mystiskt var det gyllene mönstret på hans rygg. Det måste vara skrivtecken, och skrivtecken kunde uttrycka det djupaste hat eller berätta om underbar lycka. Men ingen av bönderna kunde läsa. De höll sig på andra sidan bäcken, där de diskuterade furst Xintaos barnsligt outvecklade penis. Herdarna som gömde sig bakom klipporna menade att adelsmän verkligen var ett släkte för sig, eftersom till och med den där saken mellan deras ben var så slank och civiliserad. Vedsamlarna i snårskogen uttryckte tvivel om möjligheten att avla barn med ett sådant organ. Sedan hoppade de i vattnet och plockade på sig de knivformade mynt som furst Xintao med avsikt hade tappat i bäcken.

Den adlige eremiten måste ha strött ut tusentals mynt i skogen längs Norrbergsbäcken innan han började bjuda in de försiktiga besökarna till sin hydda.

Efter hans död tog Persikobyns invånare emot de sista

g_Binu och den stora muren.indd 15

[ 15 ]

08-09-10 10.40.

gåvor han lämnat efter sig: ett får, litet hampa, en skål ris.

Några plockade till och med med sig böckerna av hopbundna bambustickor, tvättade bort skrivtecknen och flätade korgar av bambun. Gamlingarna kom ihåg de mest triviala detaljer: de sade att de trehundra sörjande dog för sina goda hjärtans skull. I själva verket dog en del på grund av guldets lockrop, andra på grund av ett får och vissa gick tragiskt i döden för en bambukorg. Men visst fanns det de som var nästan helt oskyldiga och miste livet bara på grund av ett par ätpinnar.

Gamle Su De, en av överlevarna från Persikobyn, hade som ung varit fåraherde och druckit en skopa vatten ur furst Xintaos vattentunna. Han medgav frankt att han så stulit tillbaka sitt liv. Dagen för gravsättningen vajade vita fanor högst uppe på berget och begravningstrummorna dånade. Det var klart att han blev gråtfärdig när en så god och storslagen man hade dött. Su De berättade att han precis var på väg att börja gråta då någon knuffade på hans arm. Hans kusin stod alldeles bakom honom med en gris i famnen, och det var grisen som puffade på honom med sitt tryne. Kusinen bölade redan för full hals och smiskade grisen för att den också skulle gråta och visa hur ledsen den var. Det var när grisen försökte komma loss som den råkade knuffa till Su De. Su De själv sade att han tackade grisen mer än han tackade gudarna. Han kände igen

g_Binu och den stora muren.indd 16

[ 16 ]

08-09-10 10.40.

den – furst Xintao hade gett den till hans kusin – och när han stirrade på den tyckte han plötsligt att furst Xintao hade varit väldigt orättvis. Kusinen hade redan tre grisar hemma, men Su De hade bara ett får och inte ett endaste svin. Ändå hade furst Xintao lämnat grisen till hans kusin istället för till honom! När Su De blev arg försvann lusten att gråta. ”Den där grisen bökade inte på min arm, den bökade bort mina tårar”, sade Su De efteråt. ”Den räddade mitt liv!”

De överlevandes hemlighet var att de var lika småaktiga som Su De. Han och de andra sörjande jagades nedför berget av en svärm soldater som föste dem framför sig med skäror och hackor. Några av dem gav sig på furst Xintaos kista. Byborna bleknade av skräck och började skrika hotelser: ”Vet ni inte vem han var? Han var kungens farbror! Har ni ätit leopardgalla kanske, så orädda som ni är?

Om ni hugger sönder kistan kommer kungen att flå er och alla era släktingar levande för att ni har förbrutit er mot en person i hans familj!”

Då pekade soldaterna på en hovman i gula kläder som betraktade dem litet på avstånd och sade: ”Ser ni herr Che där borta? Det är inte vi som har hittat på att slå sönder furst Xintaos kista, det är herr Che från Det eviga livets palats!”

En officer ur länsgardet stod bredvid och såg stöddig ut

g_Binu och den stora muren.indd 17

[ 17 ]

08-09-10 10.40.

medan han hånlog mot byborna. ”Herr Che skulle aldrig våga beordra oss att röra kistan”, fnös han. ”Det är kungen själv som har gett order om detta. Hans egen farbrors kista!”

Byborna rusade nedför berget under förskräckta rop medan deras sorg över den döde flög iväg som en flock uppskrämda fåglar och deras tacksamhet över de små tjänster furst Xintao gjort dem fick ett abrupt slut. Nu var de inte så sorgsna längre. Vissa smög i hemlighet bort till bäcken för att leta mynt, vissa lät sina husdjur beta i hans trädgård och gnaga på blasten från rovorna. Gamle Su De sveptes med i människofloden halvvägs nedför berget, där en skog av bistra soldater stod uppställda på sluttningen och hejdade flödet. Han såg hur hovmännen undersökte bybornas ansikten och först förstod han inte om de var ute efter dem som gråtit eller de som inte gjort det. Kanske var det resterna av avundsjukan som hjälpte honom, för han skyndade fram till en av hovmännen och sade: ”Jag fick ingenting alls – bara en skopa vatten ur tunnan.”

Hovmannen gav honom en blick, knuffade till honom och svarade: ”Om du inte vill gråta över den döde, vad har du då här att göra? Gå ditåt, mot floden. Men ta inte landsvägen – då får du skylla dig själv om du hamnar på vagnen.”

Gamle Su De brukade berätta hur han rusade som

g_Binu och den stora muren.indd 18

[ 18 ]

08-09-10 10.40.

en galning bort till floden där han fick syn på kusinens gris som stod och tuggade på några vattenväxter. Kusinen syntes inte till. Su De tittade bort mot vägen där en rad fångvagnar med träburar på flaket och järnskodda hjul stod parkerade. Vagnarna var alldeles nya och de såg både hotfulla och eleganta ut. De första fångarna verkade sitta rätt så bekvämt, men tyvärr blev de sörjande som kom ned från berget bara fler och fler, och snart var träburarna fullpackade. Alla de där människorna i bara sju eller åtta vagnar! De packades ihop som djur, flåsade som svin under slaktarkniven och skrek i vild och förvirrad förtvivlan. När vagnarna körde ut på vägen gick hjulen sönder och hovmännen öppnade burarna så att några personer kunde sippra ut som vatten genom springan. Gamle Su De säger att när han såg dem sippra ut så där tappade han andan. ”Ni ska inte tro på allt ni får höra”, sade han till barnen. ”Många av de trehundra fångarna blev varken halshuggna eller levande begravda utan klämdes till döds. Många, många av dem dog redan på väg nedför berget.”

g_Binu och den stora muren.indd 19

[ 19 ]

08-09-10 10.40.