Issuu on Google+

Innehåll

Först ser man dem inte … första delen Gå dit – jag vet inte vart, hämta det – jag vet inte vad 11 andra delen Fråga du bara, men inte alla frågor för något gott med sig 111 tredje delen Får man veta för mycket blir man snart gammal 311

esic_Baba Jaga_9789100114329.indd 5

09-09-22 09.39.


esic_Baba Jaga_9789100114329.indd 6

09-09-22 09.39.


Först ser man dem inte …

Först ser man dem inte. Men så plötsligt, som en vilsen mus, kryper en tillfällig detalj in i ens fokus: en gammaldags damväska, en strumpa som har glidit nedför benet och fastnat på en tjocknad ankel, stickade vantar på händerna, en gammalmodig hatt på huvudet, ett glest, grått hår som skiftar i lila toner. Den lila skiftningens ägarinna rör huvudet som en mekanisk hund och ler ett blekt leende … Ja, först är de osynliga. De går förbi som skuggor, pickar luften framför sig, stampar, släpar fötterna över asfalten, går med små mussteg, drar vagnar efter sig, stödjer sig på rollatorer och har en massa meningslösa kassar och små väskor, likt en desertör som alltjämt har full stridsutrustning. Det finns de som fortfarande är ”i form”; i urringade sommarklänningar och en kokett fjäderprydnad runt halsen, i gammalmodiga, malätna persianpälsar och ansikten med smink som rinner (hur ska man förresten kunna sminka sig ordentligt med glasögon på näsan).

esic_Baba Jaga_9789100114329.indd 7

[ 7 ]

09-09-22 09.39.


De rullar fram som en hög torkade äpplen. De mumlar något i skägget, som om de pratade med en osynlig samtalspartner. De färdas i bussar, spårvagnar och tunnelbanevagnar som vore de någons glömda bagage: de sover med huvudet lutat mot bröstet, eller tittar skrämt åt alla håll, frågar sig vilken hållplats de ska gå av på, eller om de överhuvudtaget ska gå av någonstans längre. Ibland stannar man upp ett ögonblick (bara ett ögonblick!) utanför ett ålderdomshem och betraktar dem genom glasväggen: de sitter till bords, stryker med fingrarna över de kvarvarande smulorna som över punktskrift och skickar sina obegripliga meddelanden till någon. De små söta gamla damerna. Först ser man dem inte. Men så är de där, i spårvagnen, på posten, i affären, på läkarmottagningen, på gatan, där är en, där en annan, där en fjärde på andra sidan gatan, en femte, en sjätte, oj, vad många de är plötsligt! Ens blick rör sig sakta från den ena detaljen till den andra: benen som pöser upp ur de trånga skorna, den hängande huden på överarmarnas insida, de skrovliga naglarna, blodkärlen som bildar åsar i huden. Man tittar närmare på hyn: vårdad – vanvårdad. Man ser den gråa kjolen och den vita blusen med broderad krage (inte alltför ren). Blusen är tunn och urtvättad. Hon har knäppt knapparna fel, hon försöker knäppa upp dem men det går

esic_Baba Jaga_9789100114329.indd 8

[ 8 ]

09-09-22 09.39.


inte, fingrarna är stela, benen i dem gamla, lätta, ihåliga, som hos fåglar. Två andra hjälper henne, och lyckas till slut med gemensamma krafter knäppa blusen ända upp. Knäppt så där upp till halsen ser hon ut som en flicka. De två andra stryker med fingrarna över den lilla broderingen på kragen, beundrande utrop, hur gammal är den här broderingen, den är från min mamma, å, vad gediget och vackert allt var förr. Den ena av dem är liten och rund och har en stor bula i pannan, hon liknar en gammal bulldog. Den andra är elegantare men huden på halsen hänger som på en kalkon. De rör sig i en liten formation, tre små hönor … Först är de osynliga. Men så plötsligt börjar man lägga märke till dem. De drar runt i världen som arméer av åldrade änglar. De lutar sig fram mot en. Betraktar en med vidöppna ögon och bleknad blå blick, uttalar sin vädjan med stolt men samtidigt nedlåtande röst. De begär ens hjälp, de vill gå över gatan men kan inte göra det själva, eller stiga på en spårvagn men knäna har blivit dåliga, de behöver hitta en gata och ett husnummer men har glömt glasögonen hemma … Man känner ett hastigt medlidande med den åldrade människan, blir rörd och gör den goda gärningen, fylls av beskyddandets välbehag. Det är då, i just det ögonblicket, som man borde hejda sig, stå emot sirenens lockelse och med en viljeansträngning sänka sin

esic_Baba Jaga_9789100114329.indd 9

[ 9 ]

09-09-22 09.39.


hjärttemperatur. För kom ihåg, deras tårar betyder inte samma sak som dina. Om du ger efter, veknar, utbyter ett ord för mycket, hamnar du i deras våld. Du halkar in i en värld som du inte hade tänkt gå in i, ty din tid är inte kommen än, ty din stund är för Guds skull inte slagen.

esic_Baba Jaga_9789100114329.indd 10

[ 10 ]

09-09-22 09.39.


första delen

Gå dit – jag vet inte vart, hämta det – jag vet inte vad

esic_Baba Jaga_9789100114329.indd 11

09-09-22 09.39.


esic_Baba Jaga_9789100114329.indd 12

09-09-22 09.39.


Fåglarna i trädkronorna under mammas fönster

På sommaren luktar luften i mammas stadsdel i Nya Zagreb fågelspillning. I löven på träden utanför mammas hyreshus prasslar tusen och åter tusen fåglar. Folk säger att det är starar. Fåglarna är särskilt högljudda under kvalmiga eftermiddagar, inför regn. Det händer att någon hyresgäst blir galen av oljudet och tar ett luftgevär och skingrar dem med upprepade skott. Fåglarna lyfter, flyger upp mot himlen i täta flockar, gör några rörelser vänster–höger–upp–ner som om de sopade himlen, varpå de med ett hysteriskt kvitter dimper ner på de stora löven som en hagelskur på sommaren. Det är lika skränigt som i en djungel. Ljudgardinen sitter uppe hela dagarna, så det känns som om regndroppar oavbrutet trummade där ute. Burna av luftströmmar flyger de lätta fjädrarna in i lägenheten genom fönstren. Mamma tar sin dammborste, samlar muttrande ihop fjädrarna och bär iväg dem till sophinken. – Mina turturduvor är borta, suckar hon. Kommer du ihåg mina turturduvor?

esic_Baba Jaga_9789100114329.indd 13

[ 13 ]

09-09-22 09.39.


– Ja, det gör jag, säger jag. Jag minns vagt att hon utvecklade en tillgivenhet till två turturduvor som brukade komma till hennes fönster. Duvor hatade hon. Deras dova morgonkutter gick henne på nerverna. – Äckliga, vidriga fåglar! säger hon. Har du förresten märkt att de är borta de med? – Vilka då? – Duvorna! Jag hade inte tänkt på det, men det verkade faktiskt som om de hade försvunnit de med. Stararna irriterade henne, särskilt stanken på sommaren, men det var som om hon hade förlikat sig med dem. Till skillnad från andra var hennes balkong nämligen ren. Hon visar mig en liten smutsig bit längst bort på balkongräcket. – Vad gäller mitt hem lortar de bara ner på det här stället. Du skulle se Ljubickas balkong! – Varför det? – Hennes är helt nerskitad! säger hon och skrattar som en liten flicka. Ett barns koprolali, hon är synbart road av ordet nerskitad. Hennes tioårige sonson skrattar också åt ordet. – Som en djungel, säger jag.

esic_Baba Jaga_9789100114329.indd 14

[ 14 ]

09-09-22 09.39.


– Precis som en djungel, håller hon med. – Fast i dag är det en djungel överallt, säger jag. Men det känns faktiskt som om fåglarna är utom kontroll, att de har ockuperat städerna, intagit parker, gator, buskar, bänkar, uteserveringar, tunnelbanestationer, perronger. Och det är som om ingen märker av invasionen. Europas städer har ockuperats av skator, ryska, sägs det, trädgrenarna bågnar under deras tyngd. Duvor, måsar, skator flyger över himlen och tunga, svarta kråkor med öppna näbbar som klädnypor linkar runt på städernas gräsmattor. I Amsterdams parker har gröna papegojor förökat sig efter att ha rymt från sina burar: likt pappersdrakar målar flockarna himlen grön med sina låga flygningar. Amsterdams kanaler har intagits av stora vita gäss, som på sin flygtur från Egypten stannade upp ett slag för att vila, och blev kvar. Stadens aggressiva gråsparvar har blivit så fräcka att de rycker smörgåsar ur folks händer och arrogant traskar omkring på uteserveringarnas bord. Fönstren på en lägenhet som jag hyrde i Dahlem, en av de vackraste och grönaste stadsdelarna i Berlin, var den populäraste ytan för de lokala fåglarnas spillning. Och det fanns verkligen ingenting man kunde göra åt det utom att dra ner persiennerna, dra för gardinerna, eller varje dag sysselsätta sig med mödosam fönsterputsning.

esic_Baba Jaga_9789100114329.indd 15

[ 15 ]

09-09-22 09.39.


Hon nickar, men det är som om hon inte lyssnade. Starinvasionen i hennes stadsdel verkar ha inletts för tre år sedan, när hon ”insjuknade”. Orden i läkarnas diagnoser var långa, hotfulla och ”fula” (Det är en enda ful diagnos), därför valde hon verbet ”insjuknade” (Allt förändrades när jag insjuknade!). Ibland tog hon mod till sig, rörde med fingret vid pannan och sa: – Det är min … spindelväv som är skulden till allt. ”Spindelväven” var metastaserna på hjärnan som hade dykt upp sjutton år efter den i tid upptäckta och framgångsrikt behandlade bröstcancern. Hon låg på sjukhus ett tag, genomgick en serie på tio strålningar och blev frisk. Hon gick på regelbundna undersökningar, allt annat i kroppen var mer eller mindre i sin ordning och ingenting särskilt dramatiskt hände framöver. ”Spindelväven” blev kvar i någon mörk, svåråtkomlig vrå av hjärnan och rörde sig inte. Med tiden förlikade hon sig med den, vande sig vid den och behandlade den som en oönskad inneboende. Under de tre senaste åren har hennes biografi bestått av en bunt patientjournaler, läkarutlåtanden, röntgendiagnoser, och hennes fotoalbum av magnetkamerabilder och skiktröntgenbilder av hjärnan. På bilderna ser man hennes vackra, runda skalle sitta på ryggraden med en liten framåt-

esic_Baba Jaga_9789100114329.indd 16

[ 16 ]

09-09-22 09.39.


lutning, hennes rena profil, de nedfällda ögonlocken, som om hon sov, hjärnhinnan som liknar en ovanlig mössa och ett knappt synligt leende på läpparna. – Det ser ut som om det snöar i mitt huvud, säger hon och pekar på en skiktröntgenbild. Träden med tjocka kronor som växer under fönstren är höga och når ända upp till mammas lägenhet på sjätte våningen. I kronorna trängs tusen och åter tusen småfåglar. Omstoppade av det varma sommarmörkret avdunstar vi våra utandningar – vi, hyresgästerna, och fåglarna. I mörkret slår hundratusentals hjärtan i olika rytm, människohjärtan och fågelhjärtan. Genom de öppna fönstren för luftströmmarna med sig vitaktiga fjädrar. Fjädrarna landar som fallskärmar.

esic_Baba Jaga_9789100114329.indd 17

[ 17 ]

09-09-22 09.39.


9789100114329