9789100113032

Bengt Ohlsson

Hennes mjukaste rรถst Roman

albert bonniers fรถrlag

Ohlsson_Hennes mjukaste rost.ind3 3

07-06-19 11.19.56

Av Bengt Ohlsson har tidigare utgivits: Dö som en man, sa jag 1984 Rida på en gris 1985 Jazz är farligt 1988 Solo 1992 Den där lilla stunden av närhet 1994 Se till mig som liten är 2000 Gregorius 2004 På andra förlag: Ohlssons Stockholm 1993 Det måste vara något fel på mig 1996 Vägs ände 1999

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-011303-2 Copyright © Bengt Ohlsson 2007 ScandBook AB, Falun 2007

Ohlsson_Hennes mjukaste rost.ind4 4

07-06-19 11.19.56

Till Erik vZ

Ohlsson_Hennes mjukaste rost.ind5 5

07-06-19 11.19.57

Ohlsson_Hennes mjukaste rost.ind6 6

07-06-19 11.19.57

Tack: Kathleen Edwards, k d lang, Kate & Anna Mc足Garrigle, Joni Mitchell, Martha Wainwright

Ohlsson_Hennes mjukaste rost.ind7 7

07-06-19 11.19.57

Ohlsson_Hennes mjukaste rost.ind8 8

07-06-19 11.19.57

Främmande gråvita plattor i taket, och hon spärrar upp ögonen.

De rör sig försiktigt åt höger och vänster, och uppåt och neråt, som om de varsamt ska oljas i sina hålor.

När hon förstår att hon ligger i en sjukhussal, och när hon ser hur djupa skuggorna är, och det viskande ljuset från lampan på andra sidan rummet, och hon förstår att det är natt och att hon är ensam, då blir hon så rädd att hon knappt vågar andas.

När som helst kan smärtan vakna. Smärtan är djuret med de vassa klorna och den heta ruttna andedräkten och de gula spetsiga tänderna. Just nu har smärtan rullat ihop sig och sover i något hörn av rummet. Hon vet inte var smärtan angrep henne senast.

Fötterna kanske? Hon rör på tårna, vinklar dem någon millimeter under det industrivita lakanet, men det verkar inte vara någon fara med dem, de långa tårna med naglarna som hon målade i blått när Stevie var ute på en av sina första resor, och hon satt i soffan och viftade på tårna och tänkte att färgen påminde om en gammal Cheva, och hon kände hur dörren öppnades till en ny kvinna, en annan Karen, men hon visste att hon inte skulle våga kliva in i bilen ensam. Sen kom han hem, och när han såg hennes tånaglar sa han ett förstrött ”hm”, och dörren for igen med en smäll och bilen körde iväg och allt blev dammigt och tyst, och hon blev inte den vanliga Karen igen, vilket i sig hade varit en besvikelse, utan en Karen som var aningen mindre än förut.

Högre upp? Hon kan vika vristerna åt båda hållen. Försiktigt så att inte smärtan vaknar. När hon var flicka bröt hon vänsterfoten på tre ställen, det var på skolgymnastiken, de tumlade omkring på

Ohlsson_Hennes mjukaste rost.ind9 9

07-06-19 11.19.57

den svampiga mjuka mattan, en kille gav till ett tjut och hoppade ner från ribbstolarna och landade på hennes fot, och hans hår var som jordiga sockerbetor, och det var fullt med oroliga ansikten runt henne.

Eller kanske benen, skamfläcken, pinsamheten. Hon skulle vilja dra upp knäna, men det vore alltför dramatiskt, en explosion av rörelser, då skulle smärtan hejda andhämtningen i sitt hörn och sen skulle den sträcka på sig och stöna till och sen skulle andetagen bli alldeles klara och rena och vakna.

Allt hon vågar är att göra en ansats till att spänna lårmusklerna, och sen slappna av, och lite hårdare, och slappna av igen. Men ingen smärta där heller.

Nej, benen är väl det sista som lämnar henne... Hur ofta har hon inte legat och gjort den där äcklade övningen, spänna lårmuskler, slappna av, ibland tände hon sänglampan och föste undan täcket och drog upp nattlinnet så att hon kunde se ordentligt, som en privat freak show där hon – tack och lov – var den ensamma och storögda åskådaren; dessa kompakta dvärgben, dessa grova kulstötarknän, dessa håriga varulvsvader... När hon kom i puberteten hade hon gått upp på vinden och hämtat ner en av de gamla sagoböckerna och bläddrat fram till Den lilla sjöjungfrun, och hennes mamma hade tittat varmt och förvånat på henne, och Karen hade skrattat generat och sagt att det fanns så många minnen förknippade med sagorna, och hon drog rastlöst med fingrarna över kanten på boksidorna, som för att understryka att det inte handlade om någon speciell saga.

Sen återvände hon nästan varje kväll till fantasierna om att bli en sjöjungfru, och fiskstjärten blev något som kunde ge henne snabbheten hos en delfin, och hon susade ifrån förföljarna med ansiktet vitt och lyckligt och håret som ett streck efter sig. Ibland blev den ett vapen, något som kunde snärta omkull fiender som var större och starkare, de kastades in i väggen och satt omtumlade i en hög på marken och stirrade på henne, och ibland blev fiskstjärten något som befriade henne från allt som hade med moderskap 10

Ohlsson_Hennes mjukaste rost.ind10 10

07-06-19 11.19.57

att göra, och hon kunde skaka sorgset på huvudet och samtidigt känna en lycksalig ilning av utvaldhet. I matsalskön hörde hon en kille i en av de högre klasserna prata högt och målbrottssprucket om sjöjungfrur och vad bra de måste vara på att suga, och Karen hade kunnat hugga honom med gaffeln i nacken, och han skulle stelna till och trycka handen mot såret och titta på handen, och fingrarna skulle vara våta och röda, men på kvällen när hon låg i sin säng väcktes hans ord till liv igen, och han hade smittat henne med något som gjorde henne het och omtöcknad och hon hatade honom, hatade, hatade.

Högre än benen går hon inte. Den har vaknat nu. Visst har den?

Det är något i bröstkorgen. Något som molar. Det börjar svagt och nästan förnöjt, som en träningsvärk morgonen efter ett maratonlopp där man mot förmodan lyckades ta sig över mållinjen. Men långsamt märker hon hur värken kopplar upp sig mot resten av kroppen, en sladd i taget, och snart har den kontakt med varje led och varje muskel och varje sena. Fortfarande är hon ensam.

Borde det inte finnas någon hos henne? Ska det här föreställa ett sjukhus? Har de gett upp hoppet om henne, eller tror de kanske att hon är död?

Hur kan man kalla på hjälp?

Och hur i helvete har hon hamnat här?

Det måste finnas en knapp, ett larm, en ringledning. Hon vrider huvudet åt vänster och stönar till, och något rivs upp, något i halsen, något som hade börjat lägga sig till vila. Nu väller allt ut igen och smärtan har tagit ett skutt upp i sängen och står med alla fyra tassarna på hennes kropp och gnager i hennes hals med vidöppen käft, och den viftar långsamt och lyckligt på sin toviga svans.

Nästa gång Karen vaknar är det ljust, och på en stol bredvid sängen sitter en ung sköterska med svart sprött hår.

Det är andra gången hon vaknar i den här sängen, det vet hon, och där kommer den första gången tillbaka, och den vecklar ut sig 11

Ohlsson_Hennes mjukaste rost.ind11 11

07-06-19 11.19.57

i henne, gör sig hemmastadd i henne som en bävan. Hon försöker svälja, men det är som om halsmusklerna har glömt hur man gör, som om de är rädda för att göra fel.

Sköterskan lägger en sval hand på hennes underarm.

– Hej, viskar hon.

Finns det inte något skuldmedvetet över henne? Kanske tog hon en rast under natten när hon inte skulle, kanske dröjde hon sig kvar på rökbalkongen några minuter extra. Är det höst ute?

Javisst är det höst. Nog är det höst?

Sköterskan kniper med mungiporna, som om hon försöker hålla tillbaka ett skratt, men hennes ögon är varma och skygga.

Sedan reser hon sig och tar några tafatta steg bakåt, och där kommer Julia, och bakom henne kommer Frank, och Julia gråter med öppen mun, och sen pressar hon handen mot munnen, hon ser ut att bita sig i handryggen och tårarna glittrar som diamanter i hennes ögonvrår.

Karen håller ut handen mot sin dotter och nu bryr hon sig inte om smärtan längre, den får kasta sig över henne eller låta bli, men hon fylls av fasa när hon inte kan se i Julias ansikte vilken sorts gråt som finns där; om det är lättnadens gråt över att Karen har klarat sig med livet i behåll, eller om det är bestörtningens gråt över något som har gått förlorat och som hon ännu inte fått veta.

Julia har en rutig stickig kappa och hennes hals är varm. Huden skälver under Karens kind och hon får en impuls att säga något förmanande till sin dotter, något i stil med: akta huden på din hals, den är så tunn, men i stället trycker hon sig hårdare mot halsen, som för att pressa undan impulsen, och ett eko stiger upp ur minnet, det spränger i bakhuvudet, det är som ett hav av syrsor, det yr vilda gnistor framför ögonen.

Lät det inte som ett tåg i en tunnel, ett koppel rostiga vagnar som kommer skramlande och tjutande genom underjorden?

Karen hostar till, och Julia drar sig bakåt och fladdrar oroligt med ögonen. Sen är det Franks tur. Några stela kliv fram till sängen, som om han har snöskor på fötterna. Ansiktet är ljust och 12

Ohlsson_Hennes mjukaste rost.ind12 12

07-06-19 11.19.58

bräckligt, han lägger en torr hand på hennes kind.

– Vilken änglavakt, viskar han.

Karen öppnar munnen för att svara, men hon finner inga ord.

Hon känner sig gammal och velig, tankarna rör sig trögt och kletigt som i gammal havregrynsgröt, visst sa han ”änglavakt”?

Visst kan det bara betyda en sak?

Hon stirrar på sin son, och hans raka vackra näsa, och de sorgsna vecken runt ögonen som han har haft sedan skilsmässan – eller också har han alltid haft dem, men det var först då hon började lägga märke till dem – och hon tänker att han håller allt inom sig, som han brukar, och då händer något egendomligt.

Julia sitter på stolen där sköterskan nyss satt, och Frank står bredvid med en hand på hennes axel, och de är som ett gammalt porträtt, allt som fattas är hennes spetsklänning och hans svarta kostym och strama mustasch.

Sedan börjar något förflytta sig mellan syskonen, det är som en långsam rörelse, och den är mjuk och obeveklig på samma gång.

Något stillnar och slocknar i Julias ansikte, och i samma ögonblick börjar något skälva och spricka i Franks. Som om deras ansikten hänger ihop, och sorgen böljar från det ena ansiktet till det andra. Som om sorgen bara kan vara i ett ansikte åt gången.

Nu är det Franks tur. Han drar djupt efter andan, suckar och gråter med bortvänt ansikte. Julia stirrar rakt fram med stora mörka ögon, hon stirrar rakt igenom och förbi sin mamma, som en kall stråle från rymden, en stor och dyr docka i ett skyltfönster. Karen väntar på att hon ska göra någon åtbörd att trösta sin bror, kanske bara sträcka ut en hand mot honom, eller vända upp ansiktet och se på honom. Men hon har sjunkit ihop på stolen och ser ointresserad, ja nästan apatisk ut.

– Vad var det som hände, mamma, säger hon plötsligt.

Julia har böjt sig framåt. Hon tvinnar en hårslinga runt fingrarna. Hennes panna är rynkad.

Karen blir rädd. Det är det spända i dotterns röst. Det är något som dallrar, en ytspänning, och Karen vill hålla upp händerna, 13

Ohlsson_Hennes mjukaste rost.ind13 13

07-06-19 11.19.58

som för att värja sig och säga: du kan inte ge dig på mig nu, det förstår du väl, jag har ingenting att sätta emot.

– Jag vet inte, viskar Karen.

Det är hennes första ord. Det låter som ett stön.

– Men mamma, lyssna...

Julia sitter fortfarande framåtböjd. Det är något hon vill, och det så mycket att hon vitnar.

– Du satt i din bil, alltså, det var på motorvägen, minns du, en bit från stan, som om du var på väg till, inte vet jag...

Karen skakar på huvudet, matt och bestämt. Det var alltså dit hon ville. Det var där smärtan flyttade in i henne. Dök in i hennes kropp i ett gnistregn, och gapet öppet i triumf, och det gälla metalltjutet. Äntligen mjuknar Julias ansikte och hon rätar upp sig på stolen.

Hon vänder sig mot dörren, och hon får något skamset över sig.

Tjutet drar vidare, och förbi en krök och dör ut, och där kommer sköterskan, hon böjer sig över sängen och ler och doftar av någon kräm som är både mjukgörande och rengörande – och så får man inte glömma att den måste lukta gott också – och hon har ställt någon fråga, kanske flera, och hon väntar på svar, och det bekymrar henne att hon inte får något.

Karen ser på hennes läppar, och ibland in i hennes mörkbruna ögon, och det har uppstått en störning, ett tillfälligt avbrott, och det enda man kan göra är att vänta tills det har blivit åtgärdat.

Vilket det borde bli när som helst.

Man kan åtminstone se glad ut under tiden. Som nyhetsankarna när det påannonserade inslaget inte rullar igång. Man ser rakt in i kameran och försöker utstråla största möjliga tillförsikt. Och det gör Karen. Hon hör ingenting. Någon har råkat dra ur ljudsladden.

Men: största möjliga tillförsikt.

Sköterskan går iväg, Julia kommer snabbt på fötter, tittar oroligt efter henne. Vill gå fram till sin mamma, och vill inte, och osäker på om hon hinner. Sen måste Karen släppa henne med blicken, och sen tappar hon allt det andra av bara farten.

14

Ohlsson_Hennes mjukaste rost.ind14 14

07-06-19 11.19.58

En ny dag med klibb i hårbottnen och tungan som en kork i munnen.

Gardinerna är vita och heltäckande, men solen finns i rummet som en hetta i kinderna. Karen kan lyfta på armarna och se på nålen som skaver sig in i hennes blodomlopp, den tunna slangen, tejpen som håller allt på plats. Smutsen som börjar hitta in vid tejpkanterna, mellan fingrarna, under naglarna. Smutsen är hennes hemlighet, smutsen är hennes egen.

Hon vågar inte komma tillbaka, törs inte öppna munnen. Hon har gripits av en fasansfull misstanke. Att det finns människor som har råkat värre ut än hon. Som inte klarade sig. Och att det är hennes fel.

Så länge hon är tyst finns det åtminstone ingenting som de kan hålla emot henne. Då kanske de tror att hon har mist förståndet, eller tappat talförmågan. Och då kanske de har förbarmande med henne?

Brukar man inte ha det?

Det kommer in en läkare. Hon har sprejat kort hår och gnistrande gröna ögon. Massor av pennor i bröstfickan. Henne dribblar man inte med hur som helst. Henne kommer man inte undan.

– Hör du mig?

Låt mig vara, tänker Karen. Hon stirrar på läkaren, de fina rynkorna på hennes överläpp. Hon vinnlägger sig om att blicken ska vara skarp och intelligent; hon vill att läkaren ska se att hon är vid medvetande, att hon uppfattar vad som sägs till henne, men att hon bara inte orkar delta.

– Om du hör mig. Då vill jag att du nickar för ”ja”. Kan du göra det? Nicka för ”ja”.

Som hon tjatar. Det går inte att slippa undan. Karen funderar över alternativen. Om hon inte nickar kanske hon rullas iväg till ett ingrepp som hon inte behöver; kanske råkar hon ut för en felbehandling. Något som får svåra konsekvenser.

Med en sjunkande känsla i bröstet nickar Karen.

– Du har råkat ut för en olycka...

15

Ohlsson_Hennes mjukaste rost.ind15 15

07-06-19 11.19.58

En hastig blick ner i journalen.

– ... Karen. En svår olycka. Det var på motorvägen några mil norr om stan. En långtradarchaufför har berättat att din bil kom för nära mitträcket, det var i en kurva, du hade just kört om. Sen singlade bilen, runt runt, varv efter varv...

Läkaren tystnar. Hon skakar lätt på huvudet och snörper medlidsamt på de tunna läpparna.

– Motorvägen... Nyss gjort en omkörning... Du måste ha haft hög fart.

Samtalet rinner ut. Karen stirrar på läkarens läppar. Hon använder inte samma ord som Frank, ”änglavakt”, men innebörden är densamma. Vilken tur hon hade. Ingenting om att någon annan skulle ha kommit till skada.

Så det var bara jag, tänker Karen.

Hon borde bli lättad. I stället blir det tvärtom. Tanken trycker båda händerna i hennes bröstkorg och pressar luften ur henne.

Det kommer en sorg som inte är av denna världen. Det kommer en ensamhet som inte är av denna världen.

Där kommer hon susande i bilen, där sticker hennes huvud upp, och det löjliga lilla strecket från halsen, det är bilbältet, vilken tur.

Vilken änglavakt.

Karen har alltid varit rädd för att köra om. Hon drar sig in i det sista. Hon sänker hellre hastigheten och ligger bakom, stirrar hellre in i någons smutsiga kofångare. När hon kör om är hennes fingrar vita runt ratten, och motorn går upp i falsett, och efteråt är hon så matt av anspänningen att det kan dröja flera kilometer innan hon upptäcker att körriktningsvisaren fortfarande flämtar för vänstersväng.

Ensam i bilen, och så in mot räcket, och där – bilen virvlar som en sko någon kastat iväg. Gnistorna, tjutet, metall mot metall, plåt som slits i stycken.

Ensam i bilen, ensam på båren, ensam i ambulansen, ensam på sjukhuset.

16

Ohlsson_Hennes mjukaste rost.ind16 16

07-06-19 11.19.59

Det är bara det. Det är så mycket ensamhet. Hon önskar ingen något ont. Men hon hade gärna haft sällskap av någon i bilen, på båren, i ambulansen och på sjukhuset. Någon att dela allt med.

Minnena från olyckan, när de nu kommer att våga sig fram. Medicinerna och rehabiliteringen. Bara detta att kunna skvallra om olika läkare, imitera deras dialekter.

Fick hon något att sova på? Hon böljar iväg. Hon vill aldrig komma tillbaka.

På kvällen, en tunn oljestrimma av vakenhet. Karen ser en blomster­bukett vid sängen mitt emot. Röda och gröna, som ett fyrverkeri ur vasen. Kanske tygblommor?

Hon försöker höja på huvudet. Hon ser en haka och en näsa i allt det vita där borta, ett ansikte som verkar smalt och spetsigt, det skulle kunna vara vem som helst. Hennes ensamhet är över, och genast börjar hon längta efter den.

Hon hade haft något i handen. Eller hur. Närmare bestämt i vänster hand.

Det var mobiltelefonen. Hon höll den mellan tummen och pekfingret, med displayen mot sig. Men båda händerna lydigt på ratten, kanske inte tio i två, men åtminstone fem i ett. Motor­ljudet?

Inte fullt så högt, sänk en aning, det låter ju som en traktor.

Hon måste ha varit nöjd med att hålla mobilen just så, att ha fått den idén, för då kunde hon vara säker på att hon inte skulle missa något sms, eller att motorljudet – men sänk då! – skulle dränka ringsignalen.

Kanske hade hon redan råkat ut för något lättare tillbud, kanske hade bilen börjat driva mot mitträcket någon gång när hon kollade mobilen, kanske hade hon fått göra en ryckig manöver till höger, kanske var det någon bakom som hade tutat, visat långfingret, skakat irriterat på huvudet och malt något gallsprängt mellan käkarna; nej, säkrare då att hålla mobilen mellan tummen och pekfingret. Trafiksäkrare.

17

Ohlsson_Hennes mjukaste rost.ind17 17

07-06-19 11.19.59

Sen sitter en kvinna där som hon aldrig har sett förut, i stolen, ena benet beslutsmässigt över det andra, hon är storvuxen och har håret i hästsvans och hon har något över axlarna som liknar en indianpläd. Hennes tänder är stora och vita som pianotangenter och hon presenterar sig som Ofelia. Namnet låter kursiverat i hennes mun, och med ansatser till citationstecken runtom, och Karen tänker att det hade räckt med det ena eller det andra.

Ofelia håller fram ett visitkort, och Karen får en impuls att inte ta emot kortet, och för en gångs skull följer hon impulsen.

Ofelia lägger ifrån sig kortet på nattduksbordet och det finns något kursiverat även över hennes sätt att lägga ner kortet. Ett litet irriterat smack.

– Jag kommer från ditt försäkringsbolag...

– Mitt försäkringsbolag?

Karen är barnsligt belåten över att ha lyckats skämta, och hon hinner tänka: mitt första skämt efter olyckan.

Ofelia hostar till, ett skratt som inte når ögonen. Hon får upp sina papper. Tar sats med blicken i knät. Sen öppnar hon munnen och börjar prata.

De försöker skapa sig en uppfattning om hur olyckan gick till... och kan Karen hjälpa dem lite på traven?

Karen ångrar sitt dumma skämt, eftersom det gör det svårare för henne att återvända till sitt vilsamma reservat där man bara skakar på huvudet och inte minns, inte kan, inte orkar.

Kan man samla sig till ett skämt borde man väl åtminstone kunna lämna en knapphändig redogörelse för hur olyckan gick till?

Ofelia är redo med pennan, svävar med kulspetsen över papperet som en rovfågel, ser uppfordrande på henne.

Karen sluter ögonen och vänder sig bort. Det är en långsam rörelse. Nästan högtidlig. Den går inte att avbryta eller ångra.

Det är bara att vackert maka sig mot väggen och försöka andas lugnt.

Sen kan hon inte öppna ögonen, hon måste åtminstone vänta 18

Ohlsson_Hennes mjukaste rost.ind18 18

07-06-19 11.19.59

tills Ofelia har gått. Men det händer något med henne i mörkret, när hon blundar. Hon blir rädd.

Det hände något med hennes seende den där dagen. Dagen på motorvägen. Hon kunde kvickna till och uppleva korta stunder av varseblivning, ögonblick när hon insåg, med ett slags yrvakenhet: visst ja, jag sitter i bilen, jag är på motorvägen och färdas i hundra kilometer i timmen.

Sen sjönk hon in i krampen igen.

Hennes ögon var öppna, medan kilometerna rullade förbi, men blicken var slocknad, den var någon annanstans.

Allt som fanns var mobiltelefonen, och flygplatsen långt där framme, och vad han gjorde där. Väskorna han drog på, kvinnan som gick bredvid honom, deras leende ansikten, lättheten i deras rörelser, deras händer som ivriga små fåglar, en gest för att understryka någonting, en hastig smekning, sen in i innerfickan för att kolla något viktigt, passet, visumet, biljetten.

Och hos Karen: tystnaden i den dånande bilen, och mobiltelefonens tomma öga. Hon hade skickat ett sms, kanske flera stycken.

Men telefonen var slocknad eftersom han var någon annanstans.

Han hade annat att tänka på. Han vände sig bort.

Och när hon kör om långtradaren. Det är sent på eftermiddagen, solen glittrar mellan träden, och ibland kommer öppna fält, och ibland rullar åkrarna ut sig så långt ögat kan se, som en mjuk bulldeg, bort till det skummande havet, och himlen är blå med lite guld i kanterna, som ett löfte om att solnedgången kommer att bli något extra. Men när hon kör om långtradaren kommer hon in i en tunnel, och det är en besvärlig tunnel eftersom den bara finns i hennes huvud.

Ett mörker sluter sig om henne, dagsljuset är en prick långt där framme, hennes fingrar hårdnar runt ratten och hon känner hur bilen sugs till vänster, som om ett vrålande vattenfall drar henne ditåt.

Hon ville inte köra in i mitträcket. Hon gjorde allt hon kunde för att undvika det. Men hon kunde inte se klart. Hon spärrade 19

Ohlsson_Hennes mjukaste rost.ind19 19

07-06-19 11.19.59

upp ögonen, hon blinkade häftigt, det var precis innan gnistorna började yra utanför dörren. Men det var ohjälpligt. Hon var på väg någon annanstans än bara förbi långtradaren.

Kanske var hon på väg in i avgångshallen. Där han gick mot gate 3 med henne. Vem hon nu var. Eller gate 2. Det fanns inte så många att välja mellan, det var en liten flygplats. Men det fanns säkert en bar. Något ställe där man kunde släppa väskorna en stund och sätta sig och få ett glas öl.

När Karen ser hans varma blick på henne, tvärs över bordet, då ser hon att det inte finns någon annan människa i världen för honom, och det skulle hon kanske kunna lära sig att leva med, men det är något annat också, något oändligt mycket värre: i samma stund som den andra kvinnan tar all plats i honom försvinner Karen.

Och hon försvinner inte bara från honom. Hon försvinner från jorden, från livet, från existensen. Snart har hon aldrig funnits.

Flickan Karen, med de flärdfria frisyrerna och hängselbyxorna i gräddfärgad manchester, hon som tillbringade somrarna hos mormor och morfar i Miramichi Bay – finns inte, har aldrig funnits.

Mamman Karen, med liggvagnen fram och tillbaka över tröskeln, och Roy Orbisons ”Only the lonely” nätterna igenom när Julia hade ont i öronen, eftersom det var den enda sång hon kunde alla verserna på – finns inte, har aldrig funnits. Butiksägaren Karen, hon som sitter på nätterna framför datorn med en kopp te och läser branschtidningar på nätet, hon som skickar personliga mail till firmor i Sydafrika och Vietnam och frågar om de kan skicka ett provexemplar, kanske kan vi göra affärer i framtiden – finns inte, har aldrig funnits.

Var det därför hon sögs mot mitträcket. Var det ett följdriktigt steg att ta?

– Karen?

Ofelia sitter kvar. Hon är för dum för att göra något annat. Hon är den värsta sorten.

– Jag tror att det är något fel på mina ögon, viskar Karen. Jag 20

Ohlsson_Hennes mjukaste rost.ind20 20

07-06-19 11.19.59

skulle köra om en lastbil. Men jag orkar inte prata mer nu. Hoppas du kan respektera det.

Karen har fortfarande inte öppnat ögonen. Det hörs inte ett ljud från stolen. Tystnaden är obehaglig. Karen grips av en misstanke om att Ofelia passar på att himla med ögonen åt henne, eller göra en ful grimas.

Nu öppnar hon ögonen. Hon vrider på huvudet och ser på Ofelia. Mest för effektens skull. Spärra upp ögonen och titta hjälplöst på henne. Men ljuset spränger in i huvudet, hon måste lägga armen över ögonen och hon känner hur det börjar rinna ur ögonvrårna.

– Ja, naturligtvis. Det är ingen brådska.

Ofelia trasslar med sina kläder och skrapar med stolen. Karen prövar att ta bort armen. Blinkar försiktigt.

Ofelia har fastnat bredvid sängen. Hon harklar sig nervöst, hon böjer sig ner och öppnar portföljen för att försäkra sig om att allt ligger där det ska, och där åker hennes tröja upp, och ovanför linningen på de grova byxorna sticker en silkig troslinning upp, sen rätar hon på sig och det rycker i hennes stora klumpiga händer.

– Vi vill bara att det ska gå riktigt till, säger Ofelia, med tanke på den ersättningsnivå som du ska hamna på, så att du inte går miste om något som du har rätt till...

Karen nickar uppmuntrande, och visar inte med en min att hon genomskådar Ofelias försök att vädja till hennes girighet. Hon vill att Ofelia ska få känna sig kompetent. Att hon har övertaget.

Att det psykologiska raffinemanget som hon lärde sig på den där kursen faktiskt fungerar. När Ofelia går mot dörren vinkar Karen efter henne med ett brett leende. Hur pigg och glad som helst, helt plötsligt.

Först när dörren har puffat igen bakom Ofelia upptäcker Karen kvinnan i sängen på andra sidan.

Hon sitter upp i sängen och ser ut som om hon har följt hela förloppet. Karen skulle gissa att hon är mellan tjugofem och trettio, men det är svårt att säga eftersom sjukdomen har varit och 21

Ohlsson_Hennes mjukaste rost.ind21 21

07-06-19 11.19.59

suddat i ansiktet. Förmodligen är det anorexia. Hennes ansikte är kantigt som en dödskalle, ögonen insjunkna och vaksamma som hos ett djur.

Deras blickar möts, kvinnan ler med anfrätta tänder, men när hon börjar prata är det med egendomligt klar och klangfull röst, hon låter så nära som om hon sitter på sängkanten.

– Det är hennes jobb, säger kvinnan.

– Jag vet, säger Karen.

– Vem är Richard?

– Richard? säger Karen för att vinna tid.

– Du pratade om honom i natt. I sömnen. Först var det svårt att höra. Du hade det där sjungande tonfallet. Sen hördes det tydligt.

Du skrattade lite också. Som om du pratade med ett barn som hade varit olydigt. ”Men Richard...!”

Kvinnans röst är uppsluppen och forcerad. Hon gör inget stabilt intryck. Om Karen ger henne lillfingret kommer hon förmodligen att göra som de flesta andra främlingar, och ta hela handen.

Allt det här vet hon. Allt det här har åren lärt henne. Men det finns mycket som åren har lärt henne. Och här ligger hon.

Så hon börjar berätta.

22

Ohlsson_Hennes mjukaste rost.ind22 22

07-06-19 11.20.00