Page 1

den trettonde historien ••

Diane Setterfield Översättning Jan Järnebrand

albert bonniers förlag

Setterfield_Diane_Dentrettonde_03 3

07-02-21 12.11.58


www.albertbonniers.forlag isbn 978-91-0-011245-5 Copyright Š 2006 Diane Setterfield Engelska originalets titel: The Thirteenth Tale GGP Media GmbH, PÜssneck, Tyskland 2007

Setterfield_Diane_Dentrettonde_04 4

07-03-12 16.17.28


Till minne av Ivy Dora och Fred Harold Morris Corina Ethel och Ambrose Charles Setterfield

Setterfield_Diane_Dentrettonde_05 5

07-02-21 12.11.59


Ett varmt tack till Jo Anson, Gaia Banks, Martyn Bedford, Emily Bestler, Paula Catley, Ross och Colin Catley, Jim Crace, Penny Dolan, Marianne Downie, Mandy Franklin, Anna och Nathan Franklin, Vivien Green, Douglas Gurr, Jenny Jacobs, Caroline le Marechal, Pauline och Jeffrey Setterfield, Christina Shingler, Janet och Bill Whittall, John Wilkes och Jane Wood. Ett speciellt tack till Owen Staley, som har varit en vän till den här boken från första början, och till Peter Whittall – Den trettonde historien har honom att tacka för sin titel och en hel del annat därtill.

Setterfield_Diane_Dentrettonde_06 6

07-02-21 12.11.59


Alla barn mytologiserar sin födelse. Det är ett allmänmänskligt drag. Vill du lära känna någon? I själ och hjärta? Be honom berätta om när han föddes. Vad du får höra kommer inte att vara sanningen; det kommer att vara en historia. Och ingenting är mer talande än en historia. Vida Winter: Historier om förändring och förtvivlan

Setterfield_Diane_Dentrettonde_07 7

07-02-21 12.11.59


Setterfield_Diane_Dentrettonde_08 8

07-02-21 12.11.59


Bรถrjan

Setterfield_Diane_Dentrettonde_09 9

07-02-21 12.11.59


Setterfield_Diane_Dentrettonde_010 10

07-02-21 12.11.59


Brevet

Det var november. Även om det inte var sent än var himlen mörk när jag svängde in på Laundress Passage. Far hade slutat för dagen, släckt i butiken och stängt fönsterluckorna; men för att det inte skulle vara mörkt när jag kom hem hade han låtit lampan över trappan till lägenheten lysa. Genom glaset i dörren kastade den en blek rektangel i folioformat på den våta trottoaren, och det var medan jag stod i den rektangeln och just skulle vrida om nyckeln i dörrlåset som jag fick syn på brevet. Ännu en vit rektangel som låg på det femte trappsteget nedifrån där jag inte kunde missa det. Jag stängde dörren och lade nyckeln till butiken på dess vanliga plats bakom Baileys Advanced Principles of Geometry. Stackars Bailey. Ingen har velat ha hans tjocka, grå bok på trettio år. Ibland undrar jag hur han uppfattar sin roll som butiksnycklarnas väktare. Jag förmodar att det inte är det öde som han hade tänkt sig för det mästerverk som han ägnade två decennier åt att skriva. Ett brev. Till mig. Det var något av en begivenhet. Det svällande kuvertet hade skarpa hörn, och adressen var skriven med en handstil som måste ha givit brevbäraren ett visst besvär. Fastän stilen var gammal­modig med sina utsirade stora bokstäver och snirkliga slängar var mitt första intryck att den var skriven av ett barn. Bokstäverna verkade otränade. De ojämna penndragen dog antingen bort i ingenting eller var inristade i papperet. Det fanns inget flyt över bokstäverna som bildade mitt namn. Var och en av dem hade skrivits för sig – M A R G A R E T    L E A – som ett nytt och skrämmande • 11 •

Setterfield_Diane_Dentrettonde_011 11

07-02-21 12.11.59


diane setterfield

företag. Men jag kände inga barn. Det var då jag tänkte att det var en handikappads handstil. Det ingav mig en egendomlig känsla. I går eller i förrgår, medan jag höll på med mina sysslor, stillsamt och för mig själv, hade någon okänd person – en främling – gjort sig besväret att skriva mitt namn på det här kuvertet. Vem var det som hade haft mig i tankarna när jag inte hade misstänkt någonting? Utan att ta av mig kappan och mössan sjönk jag ner på trappan för att läsa brevet. (Jag läser aldrig utan att förvissa mig om att jag sitter säkert. Sådan har jag varit ända sedan jag vid sju års ålder satt på en hög mur och läste Havsbarnen. Jag blev så förförd av beskrivningarna av undervattenslivet att jag omedvetet slappnade av i musklerna. I stället för att bäras av det vatten som så livfullt omgav mig i min fantasi störtade jag till marken och slog mig medvetslös. Jag kan fortfarande känna ärret under luggen nu. Att läsa kan vara farligt.) Jag öppnade brevet och tog fram en bunt på fem sex ark, alla skrivna med samma mödosamma handstil. Tack vare mitt arbete är jag van vid att läsa svåra manuskript. Det ligger ingen stor hemlighet i det. Tålamod och övning är allt som krävs. Det och en vilja att odla ett inre öga. När man läser ett manuskript som har blivit skadat av vatten, eld, ljus eller bara årens gång, måste ens öga studera inte bara bokstävernas form utan även andra tecken på hur texten har kommit till. Pennans hastighet. Handens tryck mot papperet. Avbrott och tvekan i pennans jämna rörelse. Man måste slappna av. Inte tänka på någonting. Tills man vaknar i en dröm där man är på samma gång en penna som flyger över pergamentet och själva pergamentet som kittlas av tuschet mot ytan. Då kan man läsa det. Den skrivandes avsikt, hans tankar, hans tvekan, hans längtan och hans åskådning. Man kan läsa det lika lätt som om man var det levande ljuset som belyser sidan när pennan ilar fram över den. Inte så att det här brevet var alls lika utmanande som vissa. Det började med ett kort »Miss Lea«; därefter delade hieroglyferna snabbt upp sig i bokstäver, sedan ord, sedan meningar. Det här är vad jag läste. • 12 •

Setterfield_Diane_Dentrettonde_012 12

07-02-21 12.11.59


den trettonde historien

En gång ställde jag upp på en intervju med Banbury Herald. Jag måste leta rätt på den endera dagen, till biografin. Konstig karl de skickade till mig. En pojke, faktiskt. Lång som en man men med ungdomens valphull. Bortkommen i sin nya kostym. Kostymen var brun och ful och avsedd för en mycket äldre man. Kragen, skärningen, tyget, allt var fel. Det var det slags kläder som en mor skulle kunna köpa åt en pojke som lämnar skolan för att börja på sitt första arbete. Modern kanske föreställde sig att hennes barn på något sätt skulle växa i kostymen. Men pojkar lämnar inte pojkåren bakom sig när de slutar klä sig i skoluniform. Det var något med hans sätt. En intensitet. I samma ögonblick som jag fick syn på honom tänkte jag: »Aha, vad är han ute efter?« Jag har inget emot folk som älskar sanningen. Bortsett från detta att de är trist sällskap. Bara de inte börjar tjata om historieberättande och ärlighet, som en del av dem gör. Det irriterar mig naturligtvis. Men förutsatt att de lämnar mig i fred kommer jag inte att göra dem illa. Vad jag ogillar är inte sanningsälskare utan själva sanningen. Vad finns det för undsättning, vad finns det för tröst i sanningen i jämförelse med en berättelse? Vilken nytta gör sanningen vid midnatt, i mörkret, när vinden dånar som en björn i skorstenen? När blixten kastar skuggor på sovrums­ väggen och regnet trummar på fönstret med sina långa naglar? Nej. När rädsla och kyla förvandlar en till en staty i sängen förväntar man sig inte att den magra och beniga sanningen ska komma springande till ens hjälp. Vad man behöver är den mjuka, runda tröst som en berättelse skänker. Den lugnande, vaggande tryggheten hos en lögn. En del författare tycker naturligtvis inte om intervjuer. De blir sura. Samma gamla frågor, klagar de. Ja, vad väntar de sig? Reportrar är murvlar. Vi författare är äkta vara. Bara detta att de alltid ställer samma frågor betyder inte att vi måste ge dem samma gamla svar, eller hur? Att hitta på saker, det är vad vi försörjer oss på, menar jag. Så jag ger dussintals intervjuer på ett år. Hundratals under en livstid. För jag har aldrig trott att genialitet behöver hållas inlåst utom synhåll för att frodas. Min genialitet är inte så bräcklig att den ryggar tillbaka för tidningsmännens smutsiga fingrar. I början brukade de försöka avslöja mig. De gjorde efterforskningar,

• 13 •

Setterfield_Diane_Dentrettonde_013 13

07-02-21 12.11.59


diane setterfield

kom med någon liten sanning gömd i fickan, drog fram den vid ett lämpligt tillfälle och hoppades göra mig så bestört att jag avslöjade mer. Jag måste vara försiktig. Maka dem tum för tum i den riktning jag ville att de skulle röra sig, använda mitt bete till att diskret, omärkligt dra dem mot en snyggare historia än den de hade fått syn på. En kinkig operation. Deras ögon brukade börja lysa och deras grepp om det lilla sanningsfragmentet lossna tills det föll ur handen på dem och landade obemärkt vid vägkanten. Det misslyckades aldrig. En bra historia är alltid mer spännande än en skärva av sanningen. Senare, när jag blev berömd, blev Vida Winter-intervjuerna ett slags övergångsrit för journalister. De visste på ett ungefär vad de kunde vänta sig och skulle ha blivit besvikna om de hade fått gå utan historien. De drog snabbt igenom de normala frågorna: Var finner ni er inspiration? Är era personer baserade på verkliga människor? Hur mycket av huvudpersonen är ni? Och ju kortare jag svarade desto gladare blev de: I mitt huvud. Nej. Inget. Sedan kom det som de väntade på, det som de egentligen hade kommit för. En drömmande, förväntansfull min smög sig över deras ansikten. De var som små barn vid läggdags. Och ni, miss Winter, sa de. Berätta något om er själv. Och jag berättade. Enkla små historier, faktiskt, ingenting märkvärdigt. Bara några trådar, hopflätade i ett vackert mönster, ett minnesvärt tema här, ett par paljetter där. Bara fragment från bottnen av min lumpsäck. Det fanns hundratals fler. Strukna partier ur romaner och noveller, intriger som aldrig blev avslutade, dödfödda figurer, pittoreska miljöer som jag aldrig hade fått användning för. Smått och gott som föll bort vid redigeringen. Sedan gäller det bara att putsa kanterna, fästa ändarna, och så är det klart. Ännu en splitt ny biografi. De var belåtna när de lämnade mig. De kramade anteckningsböckerna hårt i tassarna likt barn med godis vid slutet av ett födelsedagskalas. Det skulle bli något att berätta för barnbarnen. En dag träffade jag Vida Winter, och hon berättade en historia för mig. Hur som helst, pojken från Banbury Herald. Han sa: Miss Winter, berätta sanningen. Vad är det för slags vädjan? Folk har utsatt mig för alla möjliga knep för att lura mig att berätta, och jag kan upptäcka dem på en mils avstånd,

• 14 •

Setterfield_Diane_Dentrettonde_014 14

07-02-21 12.12.00


den trettonde historien

men det där? Skrattretande. Jag menar, vad i all världen väntade han sig? En bra fråga. Vad väntade han sig? Han ögon glänste av en spänd feber. Han såg så noga på mig. Sökande. Forskande. Han var ute efter någonting mycket speciellt, det var jag säker på. Hans panna var fuktig av svett. Kanske höll han på att bli sjuk. Berätta sanningen, sa han. Jag fick en egendomlig känsla inombords. Som om det förflutna började få liv. Jag kände hur de vattniga virvlarna av ett tidigare liv rörde sig i magen och skapade en flodvåg som steg i mina ådror och sände ut svala krusningar som skvalpade mot tinningarna. Den ohyggliga upphetsningen över det. Berätta sanningen. Jag övervägde hans begäran. Jag vände och vred på den i tankarna, bedömde de sannolika konsekvenserna. Han oroade mig, den här pojken, med sitt bleka ansikte och sina brinnande ögon. Gärna det, sa jag. En timme senare hade han gått. Ett otydligt, frånvarande adjö och inte en blick över axeln. Jag berättade inte sanningen för honom. Hur skulle jag kunna göra det? Jag berättade en historia. En mager, undernärd liten sak. Ingen gnista, inga paljetter, bara några trista och urblekta lappar, hastigt hoptråcklade med kanterna fortfarande fransiga. Det slags historia som ser ut som verkligheten. Eller snarare folks föreställning om hur verkligheten ser ut, vilket är någonting ganska annorlunda. Det är inte lätt för någon med min talang att åstadkomma en sådan historia. Jag betraktade honom från fönstret. Han gick med hasande steg bortåt gatan, med lutande axlar och böjt huvud, och varje steg var en trött kraftansträngning. All den där energin, laddningen, kraften var borta. Jag hade dödat den. Inte så att jag tar på mig hela skulden. Han borde ha vetat bättre än att tro mig. Jag träffade honom aldrig mer. Den där känslan jag hade, flodvågen i magen, tinningarna, fingertopparna – den stannade kvar ganska länge. Den steg och sjönk med minnet av pojkens ord. Berätta sanningen. Nej, sa jag. Gång på gång. Nej. Men den ville inte ge med sig. Det var förvirrande. Mer än så, det var farligt. Till slut kom jag fram

• 15 •

Setterfield_Diane_Dentrettonde_015 15

07-02-21 12.12.00


diane setterfield

till en uppgörelse. »Inte än.« Den suckade, den skruvade på sig, men till slut tystnade den. Den blev så tyst att jag praktiskt taget glömde bort den. Så länge sedan det var. Trettio år? Fyrtio? Kanske mer. Tiden går fortare än man tror. Pojken har dykt upp i mina tankar på sista tiden. Berätta sanningen. Och på sista tiden har jag åter känt den där egendomliga rörelsen i mitt inre. Det är något som växer i mig, delar sig och mångfaldigas. Jag kan känna det, i magen, runt och hårt, ungefär så stort som en grapefrukt. Det suger luften ur mina lungor och gnager märgen ur mina ben. Den långa dvalan har förändrat det. Från att ha varit någonting beskedligt och fogligt har det blivit en översittare. Det vägrar att förhandla, stoppar varje diskussion, håller på sina rättigheter. Det accepterar inte ett nej. Sanningen, ropar det efter pojken och betraktar hans försvinnande ryggtavla. Och sedan vänder det sig mot mig, griper hårdare om mina inälvor, vrider till. Vi träffade en uppgörelse, har du glömt det? Det är dags. Kom på måndag. Jag skickar en bil som hämtar er från halvfemtåget vid Harrogate Station. Vida Winter

Hur länge satt jag i trappan sedan jag hade läst brevet? Det vet jag inte. För jag var trollbunden. Det är något särskilt med ord. I förfarna händer, skickligt manipulerade, tar de en till fånga. De slingrar sig kring ens lemmar som spindelväv, och när man är så fängslad att man inte kan röra sig borrar de sig genom ens hud, tränger in i ens blod, förlamar ens tankar. Inuti en utövar de sin magi. När jag efter en lång stund blev mig själv igen kunde jag bara gissa vad som hade pågått i mitt omedvetnas mörker. Vad hade brevet gjort med mig? Jag visste mycket litet om Vida Winter. Jag var naturligtvis medveten om de olika epitet som brukade fästas vid hennes namn: Englands mest omtyckta författare, vår tids Dickens, världens med berömda nu levande författare, och så vidare. Jag visste förstås att hon var populär, men siffrorna, när jag senare tog reda på dem, kom ändå som en • 16 •

Setterfield_Diane_Dentrettonde_016 16

07-02-28 13.55.15


den trettonde historien

överraskning. Femtiosex böcker utgivna under femtiosex år; de har översatts till fyrtionio språk; miss Winter har tjugosju gånger blivit utnämnd till de engelska bibliotekens mest utlånade författare; nitton långfilmer har baserats på hennes romaner. Statistiskt sett är den mest omdiskuterade frågan denna: har hon sålt fler exemplar än Bibeln? Svårigheten ligger inte så mycket i att räkna ut hur många böcker hon har sålt (en siffra på flera miljoner som ständigt ändras) som i detta att få fram vederhäftiga siffror beträffande Bibeln. Vad man än tycker om Guds ord, hans försäljningssiffror är som alla vet opålitliga. Den siffra som kunde ha intresserat mig mest där jag satt vid foten av trappan var tjugotvå. Det var antalet levnadstecknare som i avsaknad av information, eller i brist på uppmuntran, eller på grund av uppmaningar eller hot från miss Winter själv, hade låtit sig övertalas att ge upp försöken att avslöja sanningen om henne. Men jag visste inget av detta då. Jag kände bara till en statistisk uppgift, och det var den som föreföll relevant: hur många böcker av Vida Winter hade jag, Margaret Lea, läst? Ingen. Jag rös i trappan, gäspade och sträckte på mig. När jag åter kom till besinning fann jag att mina tankar hade ordnats om i min frånvaro. Särskilt två saker hade valts ut ur den obeaktade kökkenmödding som är mitt minne och placerats framför mig. Den första var en liten scen som hade med min far att göra och som utspelade sig i butiken. I en låda med böcker som vi håller på att packa upp från en privat biblioteksrensning finns ett antal Vida Winter-romaner. I butiken handlar vi inte med samtida skönlitteratur. »Jag tar med dem till secondhandbutiken på lunchen«, säger jag och lämnar dem vid sidan av disken. Men innan förmiddagen är över har tre av de fyra böckerna gått. Sålda. En till en präst, en till en kartograf, en till en militärhistoriker. Våra kunders ansikten – med den yttre blekhet och inre glöd som man brukar finna hos bokälskare – tycks lysa upp när de upptäcker de starka färgerna på pocketomslagen. Efter lunch, när vi är klara med att packa upp och katalogisera böckerna och ställa in dem i hyllorna och vi inte har några kunder sitter vi och läser som vanligt. Det är sent på hösten, det regnar och fönstren har blivit • 17 •

Setterfield_Diane_Dentrettonde_017 17

07-02-21 12.12.00


diane setterfield

immiga. I bakgrunden finns gaskaminens väsande; vi hör ljudet utan att höra det, djupt försjunkna i våra böcker, sida vid sida och långt från varandra. »Ska jag brygga te?« frågar jag när jag stiger upp till ytan. Inget svar. Jag brygger te i alla fall och ställer en kopp bredvid honom på disken. En timme senare är det orörda teet kallt. Jag brygger en ny kanna och ställer ännu en ångande kopp bredvid honom på disken. Han märker ingenting. Försiktigt vänder jag på boken i hans händer så att jag kan se omslaget. Det är den fjärde Vida Winter-romanen. Jag vänder tillbaka boken och studerar min fars ansikte. Han kan inte höra mig. Han kan inte se mig. Han befinner sig i en annan värld, och jag är ett spöke. Det var det första minnet. Det andra är en bild. I trekvartsprofil, kraftfullt utmejslat ur ljus och skugga, höjer sig ett ansikte över pendlarna som förkrympta väntar under det. Det är bara ett reklamfoto uppklistrat på en annonstavla på en järnvägsstation, men i tankarna har det den upphöjda storheten hos för länge sedan glömda drottningar och gudomar inhuggna i klippväggar av forntida civilisationer. Att betrakta ögats utsökta båge, kindbenens jämna kurva, näsans fulländade kontur och proportioner, är att förundras över att den slumpmässiga variationen hos människosläktet kan åstadkomma någonting så övernaturligt perfekt som detta. Sådana ben skulle om de hittades av arkeologer i framtiden tas för en artefakt, en produkt inte av naturens trubbiga verktyg utan av den yppersta formen av konstnärlig strävan. Den hud som pryder dessa märkliga ben har den opaka glansen hos alabaster, och den förefaller ännu blekare mot de fulländade lockar av kopparfärgat hår som är arrangerade med sådan precision kring de fina tinningarna och nedför den starka, eleganta halsen. Som om denna överdådiga skönhet inte var nog har vi ögonen. Intensifierade genom något slags fotografiskt konstgrepp till en • 18 •

Setterfield_Diane_Dentrettonde_018 18

07-02-21 12.12.00


den trettonde historien

övermänsklig grön färg, samma gröna färg som man kan finna i ett kyrkfönster, eller hos smaragder, eller hos hårda karameller, ser de ut över pendlarnas huvuden fullkomligt uttryckslösa. Jag kan inte säga om de andra resenärerna den dagen kände likadant som jag för bilden, de hade läst böckerna så de kan ha haft ett annat perspektiv på saker och ting. Men för mig var det så att när jag såg in i de stora, gröna ögonen kunde jag inte låta bli att tänka på det banala uttrycket att ögonen är själens spegel. Den här kvinnan, minns jag att jag tänkte när jag såg in i hennes gröna ögon, har ingen själ. Detta var allt jag visste om Vida Winter den kväll då jag fick brevet. Det var inte mycket. Men vid närmare eftertanke var det kanske lika mycket som någon annan kunde veta. För trots att alla kände Vida Winter – visste vad hon hette, kände igen hennes ansikte, kände till hennes böcker – var det samtidigt ingen som kände henne. Hon var ett fullständigt mysterium, lika berömd för sina hemligheter som för sina berättelser. Nu, om man kunde tro brevet, ville Vida Winter berätta sanningen om sig själv. Detta var i sig märkligt nog, men ännu märkligare var min nästa tanke: hur kom det sig att hon ville berätta den för mig?

• 19 •

Setterfield_Diane_Dentrettonde_019 19

07-02-21 12.12.00

9789100112455  

Diane Setterfield albert bonniers förlag Översättning Jan Järnebrand •• isbn 978-91-0-011245-5 Copyright © 2006 Diane Setterfield Engelska o...