9789100112004

GESSLE_021-024:ATT VARA PER GESSLE.QXP

07-09-27

14.59

Sida 21

1

svensk låtskrivare som fick en chans – och tog den.

GESSLE_022_KORR:ATT VARA PER GESSLE.QXP

07-09-28

09.34

Sida 22

TACK SID 4 VINJETT SID 6–21 24–37 ID S 8 7 19 – 9 5 19 N E T X Ä V P P KAPITEL #1 U

” R A M IM T I N E G A L S M O IV K ÄR S ”JAG KUNDE STIRRA PÅ DE D

SID 38–79 4 8 19 – 5 7 19 R E ID T E N E LL Y KAPITEL #2 G ” STE JAG VAD JAG VILLE GÖRA

”PLÖTSLIGT VIS

ID 80–91 S 5 8 19 – 4 8 19 LO O S 3 # L E IT KAP

” IV L T IT M N Ä R E M – L E P PÅ S ”DET VAR INGET SOM STOD

2–135 9 ID S 9 8 19 – 5 8 19 E T T XE O R KAPITEL #4

LD” R O W E H T W O R R O M O T – N ”TODAY SWEDE

6–161 13 ID S 2 9 19 – 0 9 19 E T T XE O R KAPITEL #5

EL” F Å G E D N U K T E G IN M O M O ”DET KÄNDES S

2–183 16 ID S 4 9 19 – 3 9 19 E T T XE O R KAPITEL #6

”HI, IT’S CHARLES …”

GESSLE_021-024:ATT VARA PER GESSLE.QXP

07-09-27

14.59

Sida 23

184–205 ID S 7 9 19 – 5 9 19 LO O /S R E ID T KAPITEL #7 GYLLENE N EN GÅNG”

L–Ä L O ’R ’N K C O R R Ö F R E ID T E N ”GYLLE

06–233 2 ID S 2 0 0 2 – 7 9 19 E T T XE O R KAPITEL #8

N” ”VI VILLE UT OCH SLÅSS IGE

34–237 2 ID S 2 0 0 2 IE R A M 9 # L E IT KAP

”NU ÄR HELVETET LÖST”

238–249 ID S 3 0 0 2 – 2 0 0 2 IN R ZA A M KAPITEL #10

G” N Å G A M M A S H C O N E Å P A ORN ”HÄR KOMMER ALLA KÄNSL

–259 0 5 2 ID S 4 0 0 2 – 3 0 0 2 5 2 T G KAPITEL #11

LE L U K S G JA T T A E R G N Ä L E T ”MITT EGO KRÄVDE IN BESTÄMMA ALLTING”

–277 0 6 2 ID S 7 0 0 2 – 4 0 0 2 N A M N HÄNDIG /E R E B M LU P A F O N O S 12 # L KAPITE NDA”

HÄ A K S M O S D A V A T E V E T IN ”JAG VILL

G SID 280 IN N K C E T R Ö F D IL B 9 7 2 – 8 7 2 DISKOGRAFI SID PERSONREGISTER

GESSLE_021-024:ATT VARA PER GESSLE.QXP

07-09-27

15.00

Sida 24

GESSLE_025-028:ATT VARA PER GESSLE.QXP

07-09-27

16.58

Sida 25

Per Håkan Gessle föds i Halmstad den 12 januari 1959, som tredje barn till Kurt och Elisabeth Gessle. Storasyster Gunilla är 14 år och storebror Bengt är sju. Familjen bor i en villa på Lärkvägen 33 i stadsdelen Furet. Kurt är egen företagare i VVS-branschen. Elisabeth målar tavlor och håller kurser i porslinsmålning.

”JAG KUNDE STIRRA PÅ DE DÄR SKIVOMSLAGEN I TIMMAR” Några dagar tidigare har Fidel Castro och hans gerillaarmé marscherat in i Havanna, vid modehusens vårmodevisningar i Paris slutar kjolarna flera centimeter över knäet och på Billboards singellista i USA följs The Chipmunk song med The Chipmunks av Smoke gets in your eyes med The Platters. Några veckor senare kommer Siw Malmkvist att vinna den svenska uttagningen till Melodifestivalen med Augustin.

I Sverige är Tage Erlander statsminister sedan 13 år.

Och på Lärkvägen tittar två syskon storögt på sin lillebror.

Born to be wild. Per testar motorljudet 1963.

GESSLE_025-028:ATT VARA PER GESSLE.QXP

’’

Allt som fattades i deras nya ’suburban lifestyle’ var ett kärleksbarn. Och det råkade bli jag.

”

07-09-27

16.58

Sida 26

PER GESSLE: JAG KAN INTE SVARA PÅ OM MIN BARNDOM VAR LYCKLIG ELLER INTE, men som ung var jag oftast positiv – mer ”ja” än ”nej”. I vuxen ålder däremot har det blivit nästan tvärtom. Folk måste bevisa något innan jag gillar dem.

Elisabeth Gessle: Först bodde vi i lägenhet, sedan byggde Kurt en sommarstuga i Frösakull och därefter byggde vi huset på Lärkvägen i Furet. Då sa jag till min man att det väl skulle vara underbart att få ett barn till nu när vi hade ett eget hus. Och jag blev bönhörd. Det var sju och ett halvt år mellan barnen: Gunilla, Bengt och Per. Så jag var 34 år när Per föddes.

Per Gessle: Mamma sa alltid att de hade fått det så bra … de hade äntligen fått råd med eget hus och bil. Allt som fattades i deras nya ”suburban lifestyle” var ett kärleksbarn. Och det råkade bli jag.

Gunilla Gessle: När Per föddes läste jag barnkunskap så han fick bli min lille ”försökskanin”. Han var en ganska stillsam, lockig liten krabat som var allas gullegris.

Per Gessle: Det var 14 år mellan mig och Gunilla så hon var lite ute i periferin när jag växte upp. Jag minns när vi bodde i Furet och en tjejkompis till henne som körde Renault köpte lakritscigaretter till mig i kiosken utanför folkparken. Tänk vilka viktiga saker man kommer ihåg.

Bengt Gessle: Det är rätt trist med så många år mellan varje Indian reservation. Per firar femårsdagen med hunden Buster hemma i Furet 1963.

Idag är det min födelsedag. Git och Gun Nilsson, Gunilla Gessle och Elisabeth Gessle gratulerar hövding Per.

syskon för man är i så olika skeden av livet. Först när alla har passerat 20 har man kommit ifatt varandra.

Per Gessle: Bengt var en hjälte för mig – han var allt det jag själv inte var. Han såg jättebra ut, var poppis bland tjejerna, körde vespa i tuff hjälm och rökte. Han gjorde allt som var farligt och så hade han en massa skivor och god smak.

Elisabeth Gessle: Jag var hemma tills Per var i åttaårsåldern.

Då började jag undervisa i porslinsmålning på Studieförbundet på kvällarna.

Per Gessle: Pappa var ganska gammal. Han var född 1917 och fyllde 50 när jag var åtta. Jag har inte så många minnen av honom från Furet. Han hade sin verkstad på gården och en anställd som hette Boris och så hade han en ljusblå Folkvagn med flak. Jag minns inte att han spelade något instrument eller att han var intresserad av musik eller konst. Han var nog mest intresserad av rör.

Bengt Gessle: Pappa jobbade alltid och var otroligt händig.

Både pappa och farfar, som också var rörmokare, kunde svetsa, snickra och löda medan jag och Per har tummen mitt i handen. Från början jobbade pappa hos farfar Ragnar men när han startade eget ville han inte förväxlas med farfar så därför bytte han efternamn. Han hette egentligen Johansson – och jag tror att Gessle fanns med som ett förslag från Patent- och registreringsverket.

GESSLE_025-028:ATT VARA PER GESSLE.QXP

07-09-27

16.59

Sida 27

27 UPPVÄXTEN #1

Per Gessle: Pappa och Bengt höll på med Märklintåg, men jag var inte ett dugg intresserad av tåg, det var bara Scalextric bilbanor som gällde för mig.

Bengt Gessle: Pappa gick en kurs för att bygga ihop en TV-apparat i mitten av 50-talet. Vi var först i området med TV och Sverige hade inte börjat sända ännu, så vi och alla kvarterets ungar tittade på Danmark hemma i vårt TV-rum.

Per Gessle: Vi är olika.

Bengt var pappas pojke och jag mammas. Jag är mer inåtvänd, en sökare som uttrycker mig genom att skriva. Jag kan inte tänka mig Bengt skriva en dikt. Som liten var jag otroligt blödig, så när mitt favoritlag förlorade kunde jag gråta i flera dagar. Och mammig var jag också. Om mamma och pappa gick bort på middag på kvällen och skulle komma tillbaka klockan ett satt jag och tittade på klockan från det att de hade gått, och om klockan blev över ett och de inte hade kommit hem så började jag stortjuta.

Mamma är en sinnlig och emotionell person och har alltid varit otroligt viktig för mig. Jag är ganska lik henne, tror jag.

Hon var egentligen den enda jag hade riktig respekt för. Hon har fört vidare sin höga moral till mig. Man stjäl inte för att undvika bestraffning utan för att det är fel … och det är en enorm skillnad. Hennes kristna värderingar påverkade givetvis vår uppfostran.

Mamma är konstintresserad men hon är ingen våghalsig person, inget ”expanding mind” precis – mer Zornkullor än Damien Hirst. Men vad jag än spelade för musik – om det så var Nazareth eller Deep Purple och fram till när punken kom och jag började spela själv – så har hon aldrig begränsat mig.

Tvärtom var det hon som finansierade min första gitarr. Och att jag alltid har gillat att skriva historier – short stories, brev, essäer och allt sådant – har jag nog fått från mamma. Hon skrev och ritade ofta sagor när jag var liten. Jag kommer ihåg en om myran Ferdinand som höll på att bli ihjältrampad av en klack. Hemsk, men oerhört kreativ.

Elisabeth Gessle: Jag hittade på egna sagor för honom och läste mycket annat också, som den vemodiga Björnen i brinnande skogen om björnen som hade virat om sina tassar för att han hade bränt sig.

Bengt Gessle: Ett av mina första minnen av Per är att han packade en portfölj full med böcker som han sedan kånkade uppför trappan.

We are family. Gunilla, Bengt och Per 1959.

Baby you can drive my … lastbil. Motorintresset skulle efterhand slå ut dockorna.

Gunilla Gessle: Han ville också gå i skolan och ha läxor. Han släpade och slet med den där portföljen som var alldeles för tung för honom. Men han vägrade att ta ut några böcker. Han har alltid varit envis och målmedveten.

Elisabeth Gessle: Hans kamrater hette Git och Gun. I och med att jag var hemma tog jag ofta hand om grannarnas barn medan föräldrarna arbetade. Jag hade nästan som en liten förskola nere i hobbyrummet.

Gun Jacobsson: Eftersom mamma arbetade mycket var vi ofta där. Våra husbaksidor gränsade mot varandra så vi sprang mellan trädgårdarna genom ett hål i häcken. Pers mamma tant Lisa var så snäll mot oss. Jag minns att Per och jag brukade klä ut oss till indianer och bygga kojor och att vi var rultiga och hade glasögon båda två. Git var mest med Bengt och de hade sin ”hemliga klubb” nere i pannrummet, där jag och Per inte fick vara med.

Per Gessle: När jag var sex år och precis hade fått glasögon var jag på en matinéföreställning på biografen Kina i Halmstad. Eftersom jag hade glömt glasögonen hemma såg jag nästan ingenting, men för att ingen skulle märka något så skrattade jag också när alla andra skrattade.

Elisabeth Gessle: Jag lät alltid barnen leka med vad de ville och köpte till och med dockor till Per, vackra dockor med fina kläder. Han var stilkänslig, pedantisk och noggrann redan tidigt. Det var ordning och reda på hans saker och han smutsade aldrig ner sig. Ett tag trodde jag att han skulle bli kläddesigner när han blev stor.

Per var stilkänslig, ’’pedantisk och noggrann redan tidigt. ” Mamma har alltid ”varit otroligt viktig för mig. Jag är ganska lik henne, tror jag.

”

GESSLE_028_KORR:ATT VARA PER GESSLE.QXP

07-09-28

09.36

Sida 28

28 AT T VAR A PER GESSLE

”

Det fanns något i John Lennons röst när han sjöng Rock’n’roll music som kan liknas vid de första erotiska upplevelserna.

”

”

Allt gick ut på att få ihop pengar till skivor.

”

TIO OMISTLIGA 60-TALSLÅTAR (ENLIGT PER GESSLE) 1. Beatles: In my life 2. Paul Revere & The Raiders: (I’m not your) Steppin’ stone 3. Tommy Roe: Dizzy 4. Neil Diamond: Solitary man 5. The Who: Substitute 6. Little Eva: The Loco-motion 7. Bob Dylan: Lay, lady, lay 8. The Kinks: Waterloo sunset 9. Balloon Farm: A question of temperature 10. Electric Prunes: I had too much to dream last night

Per Gessle: Jag hade många Barbiedockor, bland annat en som jag klippte av håret på, och så hade jag en massa kläder till dem. Men jag hade en jättestor samling Dinky Toys-bilar också, så det där med dockorna var inte särskilt viktigt för mig. Det var mest att det var kul att klä på och av och byta utseende på dem – och skapa nya världar och miljöer. Jag hade fått för mig att varje docka kunde ha upp till sju olika roller.

Fantastiskt. Det där hade nog lite med min uppväxt att göra.

Jag var ju mycket ensam och lekte för mig själv eftersom mina syskon var så mycket äldre. Det var först senare när jag upptäckte musiken som jag kom in i Bengts värld.

Lördagen den 14 oktober 1961 börjar programmet Tio i topp sändas i svensk radio. Idén går ut på att ungdomar i två svenska städer varje vecka ska rösta fram de tio mest populära låtarna. För första gången får svenska ungdomar ett eget program med bara popmusik. En jury i Stockholm och en i Malmö röstar fram Eddie Hodges som etta på den första Tio i topp-listan med I’m gonna knock on your door.

Men det ska dröja två år innan 60-talets verkliga pophysteri bryter ut. Liverpoolbandet The Beatles har under 1963 haft tre låtar på listan: Please please me (7:a i april), From me to you (5:a i maj) och Twist and shout (3:a i augusti). Den 5 oktober går She loves you in på listans femteplats, men röstas efter några veckor ut igen – bara för att göra ny entré i samband med att Beatles den 23 oktober kommer till Sverige för sin första utlandsturné.

Bandet gör ett liveframträdande i TV-programmet Drop in som sänds den 3 november – och de kommande månaderna tar Beatles mer eller mindre över listans förstaplats med She loves you, I want to hold your hand, All my loving och Can’t buy me love. För en generation av ungdomar öppnar sig en helt ny värld. En värld av popmusik, tuffa idoler med långt hår och häftiga kläder. En värld som blir viktigare än allt annat.

Per Gessle: Gunilla hade Lipstick on your collar med Connie Francis i grön vinyl och Elvis Jailhouse rock. Det fanns något i Elvis, i Beatles Dizzy miss Lizzy och i John Lennons röst när han sjöng Rock’n’roll music som på något sätt kan liknas vid de första erotiska upplevelserna, fast det fattade man ju inte då.

I efterhand har jag förstått att det fanns en ”sex appeal” som var något helt annat än bara musiken – man blev helt ”hooked”.

Bengt Gessle: När Per var 7–8 år hade jag och fyra fem kompisar en klubb som gick igenom de senaste plattorna som Klas Burling hade spelat på radio, och Per var med oss ibland.

Vi spelade in på en Dux rullbandspelare genom att hålla en mikrofon framför högtalaren på radion. Efteråt hade vi omröstningar och gjorde egna topplistor. Det var skitroligt. Per tog över det där sedan. Han skrev rent alla listorna på en Facit skrivmaskin och sorterade in dem i plastfickor och pärmar.

Jag tror att han har kvar dem fortfarande.

Per Gessle: Många av mina häftigaste stunder upplevde jag tillsammans med Bengt och hans kompisar. Jag fick vara med i deras hockeyspelsturneringar trots att jag bara var 10–11 år och de var 17–18.

Christer Johansson (kompis till Bengt): Båda bröderna Gessle var makalöst skickliga på ishockeyspel och därför fick även Per vara med fast han var betydligt yngre. Han var intresserad av engelsk fotboll också och förde noggrann statistik över matcherna. Han hade en minutiöst sammanställd samling av bilder och anteckningar.

Per Gessle: Jag var otroligt tävlingsinriktad. Skulle jag sälja jultidningar så skulle jag sälja flest. Och när Leeds, Brynäs eller Halmia förlorade grät jag floder. Och det gjorde de ofta, i alla fall Halmia. Det var som ett riktigt drama … allt eller inget. Det där avtar ju med åldern och är inte så viktigt längre, men då var det djävulskt viktigt.

Bengt Gessle: I början av 60-talet lyssnade jag mycket på jazz, på Acker Bilk och Chris Barber. Först framåt A hard day’s night upptäckte jag Beatles på riktigt och då började jag checka dem bakåt också. Sedan var det Beatles för hela slanten. Jag gillade dem mer än Stones och Tages mer än Hep Stars, eftersom de påminde mer om Beatles.

Elisabeth Gessle: Per älskade Hep Stars och Bengt älskade Beatles och de bråkade om vilka som var bäst.

Per Gessle: Mitt första riktiga popminne är från när Hep Stars var med i Hylands hörna och Svenne Hedlund hade en ”flintskalleperuk” av gummi på sig. Jag kommer ihåg att jag grät och trodde att han hade rakat av sig håret. Och en gång överraskade pappa och mamma mig med att åka till Karsefors festplats utanför Laholm för att se dem spela. Jag var väl sju år och de visste att Hep Stars var mina favoriter. De kom dit med sina stora amerikanska Cadillacar …

Bengt Gessle: Vi tog pianolektioner alla tre och så blåste jag lite falsk trumpet i ett gäng. Mamma var musikintresserad så det var nog hon som puffade på. De köpte faktiskt ett piano på avbetalning och det var ganska ovanligt på den tiden, även om vi inte var rika på något sätt. Men det stora intresset var att lyssna på skivor och att man blev musikintresserad och gillade popmusik var ju inte så konstigt med tanke på allt som hände då.

Per Gessle: När jag var 7–8 år hade vi ett band som hette Pepsis, efter Peps mintchokladkulor. Vi mimade till Animals We’ve got to get out of this place med couronnepinnar som gitarrer.

Jag tvingade mina kompisar att spela med i bandet och jag skulle stå längst fram och sjunga – det var skitkul.

När jag gick i småskolan började jag spela piano och fick bland annat lära mig Plaisir d’amour. Men jag fattade aldrig det där med fingersättningen eller att ett C-dur är en treklang. Om de hade låtit mig spela Sunny girl, Michelle eller något annat som var inne då och inte bara klassisk musik hade jag säkert blivit intresserad på ett helt annat sätt.

He ain’t heavy, he’s my brother. Per och Bengt Gessle 1964.

GESSLE_029-032:ATT VARA PER GESSLE.QXP

07-09-27

15.14

Sida 29

29 UPPVÄXTEN #1

Min första LP var ”The Kink kontroversy” med The Kinks.

Jag köpte den av Bengt för fem kronor när han behövde pengar till cigaretter. Första singeln minns jag inte, det kan ha varit Last train to Clarksville med The Monkees som jag fick av Gunillas pojkvän. Eller också var det Baby talk med The Dee Jays – jag älskade den. Allt gick ut på att få ihop pengar till skivor. När jag hade sålt jultidningar köpte jag begagnade LP-skivor av Bengt och hans kompisar för några kronor. Jag hade säkert 100 LP-skivor när jag var tio år.

Bengt Gessle: Jag köpte nog ett par plattor i månaden på den tiden. Mest LP-skivor, de kostade 25 kronor styck då. Per påstår att han köpte plattor av mig, men norpade är nog ett bättre ord. Han fick alltid pengar av pappa och gjorde aldrig av med någonting, så när jag var pank och behövde pengar till cigaretter ville han köpa en platta av mig. Det var så han kom över ”The Kink kontroversy” och Hollies första – mina första LP-skivor … jävla typ.

Elisabeth Gessle: Kurt stack till Per pengar då och då medan jag var mer snål för jag tycker att man ska göra rätt för sig innan man får pengar. Per har berättat att han kunde få en Back to school days. Fjärde klass i Simlångsdalen hösten 1968.

Lennart Simonsson (övre raden tvåa fr v), Per (övre raden åtta fr v) och Kent Karlsson (övre raden nia fr v).

femtio-lapp av pappa när jag inte visste om det. Men alla de där skivorna har ju hjälpt honom, så om jag hade fått bestämma skulle det kanske inte ha gått lika bra för honom.

Per Gessle: Jag satt på mitt rum med min lilla Scanticgrammofon och kunde stirra på de där skivomslagen i timmar.

Det är svårt att säga vad det var som drog, men det var magiskt.

Senare har jag undrat varför jag gillade den eller den låten.

Varför gillade jag inte Yesterday utan Dizzy miss Lizzy, det var ju A- och B-sidan på samma singel? Jag vet fortfarande inte.

Yesterday är en jättefin låt men den har aldrig betytt något för mig. Däremot är det omöjligt att inte bli påverkad av det där gitarriffet i början av Dizzy miss Lizzy. Den låten är ju som en pilsk terrier. Jag har nog spelat den tusen gånger.

Bengt Gessle: Jag köpte New Musical Express, Melody Maker och ett magasin som hette Rave med färgbilder på artister – och så Bildjournalen förstås. Det var väl så han kom i kontakt med musikvärlden och blev intresserad av att läsa om artisterna. Det var väl en perfekt start för en kalenderbitare.

Elisabeth Gessle: Kurt körde till en cigarraffär på Öster och köpte en tidning som hette Melody Maker som de fick

inte ”bryHansigverkade om vad andra tyckte och tänkte om honom.

”

GESSLE_029-032:ATT VARA PER GESSLE.QXP

07-09-27

15.15

Sida 30

30 ATT VARA PER GESSLE

”

Kurt och Elisabeth var fantastiskt snälla och framför allt Kurt skämde bort Per.

”

beställa hem. Eftersom Per inte var mer än 9–10 år så tyckte jag att det var dumt att köpa en engelsk tidning till honom.

Men han lärde sig engelska tack vare tidningarna, så det har ju hjälpt honom kolossalt mycket.

Per Gessle: Jag upplevde att vi fick fria tyglar. De sa aldrig något om att vi var i vägen eller skulle skruva ner volymen eller sitta ordentligt vid bordet eller så.

Bengt Gessle: Mamma och pappa hade inget emot att vi spelade skivor – de till och med hjälpte mig att köpa min första stereo. Det var lite allmän klagan om att man hade långt hår, men det var inget riktigt bråk om det.

Per Gessle: Min fasters man Artur var frisör och hade en skittuff mustasch. Det var han som klippte mig. Jag ville ha långt hår men det fick jag absolut inte ha. Jag pekade hur högt upp han skulle klippa men han gjorde aldrig som jag sa. Artur, jag förlåter dig aldrig!

Elisabeth Gessle: Per undviker alltid bråk och går undan istället. Han är ödmjuk på många sätt och har aldrig sagt ett ont ord till mig, även om jag har tjatat på honom ibland. ”Jaja, mamma”, säger han. ”Jaja.” Ibland har jag sagt att han måste gå ut och sparka på ett träd och avreagera sig.

Bengt Gessle: Per har alltid varit lite konflikträdd och tar inte strid. Det låter han någon annan göra åt sig istället, för han har bestämda uppfattningar. Själv har jag alltid haft ett hetsigt temperament och säger ifrån direkt. Det har jag väl efter pappa. Det smäller direkt, pang! Även om det inte är fysiskt, för slåss gör jag inte.

Per Gessle: Jag har aldrig gillat bråk och har aldrig tyckt om att titta på våld på film. Det är bara läbbigt och onödigt. Jag fattar inte varför allt måste vara så våldsamt och detaljerat. En antydan räcker för att man ska förstå.

1968 flyttar familjen Gessle till Simlångsdalen, några mil från Halmstad, och där stannar de i sex år. Under årets första månader är Beatles i Indien och mediterar. De kommer med singeln Lady Madonna på våren och påbörjar därefter arbetet med den ”vita dubbeln”. I februari toppar The Lemon Pipers Billboards singellista med Green tambourine, i maj blir John Lennon och Yoko Ono ett par och i Paris bryter studentkravallerna ut.

I Sverige ligger Reparata & The Delrons Captain of your ship, Paul Revere & The Raiders Let me och Donovans Hurdy gurdy man på Tio i topp. På hösten spelar Jimmy Page in debutalbumet med The New Yardbirds, som snart skulle bli mer kända som Led Zeppelin. Och i Simlångsdalen undrar fjärdeklassarna vem den nye killen är.

Elisabeth Gessle: Det var när Kurt fick besvär med astma och blev ordinerad skogsluft som vi byggde huset i Simlångsdalen. Per skulle börja i fjärde klass men trivdes aldrig där.

Kurt trivdes inte heller och astman blev inte bättre. Usch ja, det var en jobbig tid.

Bengt Gessle: När vi flyttade fick Per bekymmer. Jag tror att han led av att han var kraftig på den tiden och så hade han glasögon. Han blev i det närmaste mobbad där.

Per Gessle: Det socialdemokratiska Sverige på 60- och 70talen passade mig illa. Alla skulle vara lika och jag var inte lik någon. Alla tyckte att jag var konstig. Jag kände mig aldrig välkommen någonstans. Jag var ganska duktig i skolan och fick ofta sitta och vänta in andra när jag var klar med uppgifterna. Det gjorde ju förstås att jag upplevde ett utanförskap. Och inte blev det bättre av att jag var ganska rultig, hade fula glasögon och utantill kunde rabbla Leeds laguppställning och den engelska hitlistan. När vi flyttade till Simlångsdalen blev jag kallad ”tjej” för mitt långa hår. Så där höll det på.

Elisabeth Gessle: Han var lite annorlunda på så sätt att han var blyg, plus att han var den förste killen i Simlångsdalen som hade långt hår. Jag lovade att han skulle få en LPskiva om han klippte sig och jag gick till och med och köpte skivan, men inte klippte han sig inte … han var förfärligt envis. Inte skulle han byta bågar till glasögonen heller.

Per Gessle: Min bästis i Simlångsdalen hette Kent Karlsson och gick i min klass.

Han var poppis bland tjejerna och duktig på idrott och jag gillade honom. En annan kompis – som jag slogs med ibland – var Lennart Simonsson som bodde granne med oss. Han var en ledartyp, ett hot, men jag All you need is love. Kurt och Elisabeth Gessle.

GESSLE_029-032:ATT VARA PER GESSLE.QXP

07-09-27

15.15

Sida 31

31 UPPVÄXTEN #1

gillade honom ändå på något sätt. Men allt kändes tokigt i Simlångsdalen.

Kent Karlsson: Per och jag var bästa kompisar från fjärde till nionde klass. Sedan började han på gymnasiet och jag utbildade mig till kock. Vi blev kompisar nästan direkt och det som förenade oss var idrottsintresset – jag har aldrig varit särskilt musikintresserad.

Lennart Simonsson: Per var ny i klassen och stack ut från mängden på ett speciellt sätt. Han var otroligt snäll och absolut ingen tuffing som satte sig på andra, men han var självständig och försökte aldrig ställa sig in för att få vara med i gänget. Han verkade inte bry sig om vad andra tyckte och tänkte om honom.

Per Gessle: Mina starkaste känslor från den tiden handlar om att inte vara accepterad för att jag var tjock och det gjorde att jag fick en ganska speciell syn på tillvaron. Uppväxtåren är den viktigaste tiden i ditt liv, den bär du med dig resten av livet och känner du dig utanför då påverkar det givetvis din personlighet. Som liten var jag ganska öppen och gillade folk automatiskt, men när jag kom upp i tonåren blev det tvärtom. Jag blev mer sluten och tyckte att folk var tvungna att bevisa något. Först testade jag personen genom att prata lite och så avgjorde jag snabbt om det var någon som det var lönt att slösa tid på. Jag utgick ofta från att jag skulle tycka illa om dem.

Elisabeth Gessle: Per tyckte att han var lite överviktig, men det var ju inte så konstigt med en pappa som skämde bort honom med godis. Varken han eller Bengt var särskilt förtjusta i idrott så de motionerade väl inte tillräckligt. Fast vi brukade åka skridskor på sjöarna.

Lennart Simonsson: Kurt och Elisabeth var fantastiskt snälla och framför allt Kurt skämde bort Per. Per älskade specialare med mos från Korv-Gustaf i Halmstad och kunde få Kurt att köra dit ända från Simlångsdalen. Det var nästan två mil. Och Per hade fler grejer än vi andra: hockeyspel, massor av skivor och en gigantisk Scalextric bilbana, när de flesta av oss bara hade en vanlig ”åtta”. Vi byggde upp jättelika tävlingsbanor hemma hos honom och hans favoritbil, en trimmad Lamborghini, vann alltid. Till slut ville vi också ha Lamborghinin för vi trodde att de andra bilarna inte gick lika snabbt som den. Men han vann ändå.

Kent Karlsson: I efterhand har jag förstått att han kände sig mobbad, men det var aldrig något som jag märkte. Men han var lite ovanlig och stack ut bland oss andra där ute på landet.

Han var långhårig, knubbig och hade glasögon, samtidigt som han var otroligt duktig i fotboll och tennis. Han hade ett jättefint bollsinne.

Lennart Simonsson: Mobbarna var ett gäng av den där typen som finns på de flesta skolor. De var på mig också och kallade mig ”Huvet” för de tyckte att jag hade stort huvud. Men trots att Per var ganska knubbig så var han fenomenal i alla bollWhen I get home. Per i gul pyjamas utanför Lärkvägen 33 i Furet 1965.

sporter – rena bollkonstnären. Framför allt var han bra på landhockey. På garageuppfarten hade familjen en stor asfalterad plan och där var det perfekt att spela landhockey. Han var grym på ishockeyspel också och smällde in puck efter puck medan man själv försökte hitta målvakten och backarna. När han började med flipperspel längre fram hade han samma makalösa känsla och tajming.

Kent Karlsson: Både Bengt och Per hade massor av LP-skivor och musiktidningar – vi hade knappt skivspelare hemma – och i Pers rum var tidningar, idrottsklipp och kassettband i perfekt ordning. Det som förenade oss var framför allt fotbollsintresset och Per drev på att vi skulle gå med i engelska fanklubbar, han i Leeds och jag i Manchester United. Han var duktig på engelska redan då. Hans uppsatser i skolan kunde vara hur långa som helst. Om jag skrev en sida skrev han tio – han hade en imponerande förmåga att formulera sig. Det var som om han aldrig gjorde något halvdant. Det var alltid hundra procent.

Per Gessle: När jag var tio började jag köpa engelska musiktidningar, som jag har kvar metervis av i ett lager i Halmstad. Där finns Bowie som talar ut om sin bisexualitet – ”I’m gay and always have been” – och alla de klassiska omslagen.

Sedan köpte jag Zip, Zonk och Idolnytt och allt vad de hette.

Och Bildjournalen har jag nästan en komplett samling av från 60-talet.

Lennart Simonsson: Per öppnade en ny värld med sitt musikintresse, både när det gällde nya artister och sättet att lyssna på musik. Jag hade aldrig hört talas om Led Zeppelin förrän Per spelade dem för mig på Bengts stereoanläggning.

Tidigare hade vi spelat skivor på våra plastgrammofoner, men det här var på en helt annan nivå. När Bengt inte var hemma var vi på hans rum och kom han hem gällde det att sticka därifrån snabbt.

Per hade gjort en elgitarr i slöjden som han använde som ”luftgitarr”. Låg på rygg i sängen och låtsasspelade vilda gitarrsolon till sina favoritlåtar. Hans sätt att lyssna på musik var annorlunda, han kunde fastna för småsaker eller olika delar av låtarna, som intron, solon eller andra partier. ”Kolla övergången här. Hörde du?” Det gjorde jag ju aldrig så jag fick be honom köra det en gång till. Då tog han om det och tittade på en helt överlycklig. ”Hörde du nu?” ”Javisst, jodå.”

Musiken var så mycket mer för honom än för oss andra.

Per Gessle: Känslan av utanförskap berodde nog också på att musikvärlden var allt för mig under de där åren. Den låtsasvärld jag byggde upp var så mycket mer intressant och spännande än den riktiga världen, som jag inte alls kände mig bekväm i. I min egen värld slapp jag konfronteras med verkligheten och där hade jag en massa drömmar och planer.

Det var ett komplett låtsasliv med låtsasband som jag själv spelade i, där jag skrev ner låtsastitlar på en massa låtsasskivor som vi gav ut. Och eftersom jag ägnade flera timmar åt

”

Min låtsasvärld var mycket mer intressant och spännande än den riktiga världen.

”

GESSLE_029-032:ATT VARA PER GESSLE.QXP

07-09-27

15.15

Sida 32

32 ATT VARA PER GESSLE

som en lyxvilla. Idag är det kanske inte så märkvärdigt, men då upplevde jag det som väldigt futuristiskt.

Bengt Gessle: Mamma har alltid varit kreativ och konstnärlig och ritade i princip huset själv innan hon byggde en modell i balsaträ. Hon hade en vision om hur hon ville ha det och där fanns många unika lösningar som jag inte tror man kunde hitta någon annanstans.

Elisabeth Gessle: I tidningen Femina var det mycket om heminredning och där fick jag en hel del uppslag till eget skapande. Jag mätte upp rummen med en särskild linjal och sedan byggde jag en modell i balsaträ. I suterrängvåningen låg min mans verkstad och kontor plus Bengts rum. Ovanpå verkstaden var det en terrass och där hade jag ritat till en springbrunn av mosaik med guldfiskar i. Ett helt år höll jag på med huset och när det var klart var det precis som jag ville ha det. Det fanns inte en dörr eller en lucka som inte passade.

Sedan skickade vi ritningen till Anebyhus, som byggde huset, för att få allt godkänt.

Per Gessle: Mamma hade ritat huset själv och dessutom byggt en modell av skapelsen i balsaträ – som en hantverkare slog sönder. För att komma in i samhället så lät vi den lokala byggfirman bygga huset, men allt gick snett ... det blev mögel i huset efter bara något år, för byggfirman hade inte isolerat ordentligt. Mamma fick ett nervöst sammanbrott och jag kommer ihåg att hon blev hämtad med ambulans, jag stod på gården och tittade på. Huset var enormt vackert men bidrog såklart ännu mer till mitt utanförskap eller vad man ska kalla det. Alla trodde vi var stenrika. De borde ha kollat i garaget, där det stod en gammal ljusblå folka och en dassig Ford pickup som pappa körde sönder så småningom.

hade ritat ”Mamma huset själv och dessutom byggt en fantastisk modell av det i balsaträ – som en hantverkare slog sönder.

”

det varje dag blev mina relationer med andra lite konstiga.

Men så var det. Popvärlden var allt det jag själv inte var. Där var folk snygga och rika och allt var fantastiskt.

Men allt det där som var kul, tufft och viktigt i livet, som Carnaby Street med kläder och Tom Jones-boots, hade jag faktiskt redan som liten. När jag var sju eller åtta år sydde mamma en vinröd sammetskavaj med svarta slag som jag hade tillsammans med mina boots med stora spännen och kråsskjorta när vi var på Liseberg. Och så hade jag en svart kappsäck full med alla mina besparingar, 30–40 kronor, allt i enkronor. Det var jättekul att alla tittade på mig när jag gick omkring där, och jag hade inga andra ambitioner än att leva det livet. Precis så ville jag att det skulle vara.

Kent Karlsson: De bodde i ett oerhört lyxigt hus. Det var som ett slott när jag jämförde med vårt. Vi hade det inte särskilt dåligt, men det var annorlunda.

Lennart Simonsson: Per och hans familj var lite spännande.

Föräldrarna hade byggt ett hus som man närmast uppfattade

I augusti 1971 är Stellan Bengtsson regerande världsmästare i bordtennis och i USA toppar Bee Gees’ Billboards singellista med How can you mend a broken heart. På den engelska singellistans fem översta platser i New Musical Express ligger Get it on med T. Rex, Chirpy chirpy cheep cheep med Middle of the road, Co-Co med Sweet, Black and white med Greyhound och Me and you and a dog named Boo med Lobo. På Tio i topp-listans förstaplats följs Paul & Linda McCartney’s Eat at home av bland annat Get it on med T. Rex och Get down and get with it med Slade.

Fullt krig råder såväl i Vietnam som mellan John Lennon och Paul McCartney, som förolämpar varandra via omslagen till soloplattorna ”Ram” och ”Imagine”. George Harrison arrangerar Live Aid-föregångaren The Concert for Bangladesh i New York och i London har David Bowie precis avslutat inspelningarna av albumet ”Hunky dory”, men pratar redan om sitt nästa projekt: ”I’m going to play a character called Ziggy Stardust.”

Och på Engelbrektsskolan i Halmstad börjar en ny kull med måttligt förväntansfulla sjundeklassare.

Heaven on earth. Kays Radio & TV i Halmstad (t h).

GESSLE_033-036:ATT VARA PER GESSLE.QXP

07-09-27

15.17

Sida 33

33 UPPVÄXTEN #1

Per Gessle: Utanförskapet var som värst när jag bodde i Simlångsdalen och gick på Engelbrektsskolan i Halmstad. Skolbussen gick tio över sju varje morgon. Låten 72 på ”Finn 5 fel!” handlar om den tiden – ”jag öppnar ena ögat men det andra somnar sakta in igen”, ”kommer du ihåg att vi två alltid tog den röda bussen hem”, ”vi tog den röda 45:an ända hem”.

Det var en jävligt dålig skola med låga ambitioner. Vår klass satt en hel termin utanför fysiksalen i någon sorts protest. Vi hade inte en enda lektion, gick inte ens in i salen och ingen gjorde något åt det. Men ändå fick alla trea – godkänt betyg. Det där genomsyrade hela skolan. Dessutom fanns det en hel del thinner och hasch i omlopp.

Jag har alltid haft lätt för mig i skolan och minns ett musikprov som jag var bäst i klassen på och det blev jag utbuad för. Det sämsta du kunde göra var att vara bra på något och det var jobbigt för mig som alltid ville lära mig ännu mer.

Men jag var bra på engelska och teckning och konst var kul.

Svensk grammatik och rättstavning var jag också ganska bra på, men jag lärde mig inget nytt. Jag tror inte de märkte av det så mycket hemma utan mina medelmåttiga betyg fick nog bara passera.

Mitt rykte om att kunna allt om rockmusik gjorde att jag fick spela in band och tipsa om vad folk skulle lyssna på. Om jag inte gillade den som frågade räknade jag bara upp skitdåliga låtar. Det är möjligt att det fanns folk som tyckte att jag var cool för att jag hade en massa skivor och kunde en massa om pop, men så upplevde aldrig jag det. Jag såg aldrig det positiva, bara det negativa. Åren i Simlångsdalen passade mig otroligt illa. Det var långt till stan, en känslig tid och så en jävligt dålig skola på det.

Elisabeth Gessle: Han vägrade att åka med skolbussen efter ett tag så vi fick köra honom till skolan. Det var för bråkigt på

”

bussen med ungar som skar sönder sitsarna och det ville han inte vara med om.

Lennart Simonsson: Skolbussen var värsta tiden på dagen.

Det satt alltid ett gäng längst bak och bråkade. Pers föräldrar körde oss ofta och jag minns att Kurt till och med lade om sina arbetstider så att de skulle passa med skolan. Min pappa körde också ibland, men han lade knappast om sina arbetstider för det.

Elisabeth Gessle: När de skulle sätta upp en minnessten för något år sedan i Simlångsdalen ringde de mig och frågade om Per ville ha sitt namn med, men då sa jag: ”Nej, det kan ni nog inte räkna med. Han har inte mycket gott att säga om Simlångsdalen.”

Bengt Gessle: Jag försvann ganska tidigt ur Pers liv. Först flyttade jag från Halmstad ner till Lund 1970 och senare gjorde jag lumpen. Efter lumpen flyttade jag tillbaka till Halmstad en kort tid, men fick snart jobb nere i Basel och där bodde jag tills jag började plugga juridik i Lund 1978.

Per Gessle: När Bengt flyttade hemifrån fick jag överta hans rum, hans fåtölj, hans stora vita rislampa och hans hörlurar – och den lilla Dux-stereoanläggningen på 2 x 4 watt. Eftersom gränsen för hifi gick vid 2 x 6 watt fick den inte heta hifi.

Gunilla hade gift sig med en keramiker och fått barn redan 1969. I början hade han sin keramikverkstad i vårt hus i Simlångsdalen men sedan byggde de ett eget hus ganska nära oss så vi umgicks en hel del. Jag jobbade i deras butik på somrarna och sålde keramikugglor och vaser.

Lennart Simonsson: På högstadiet hade vi alltid lite tid att slå ihjäl innan vi skulle åka hem på eftermiddagen. Per hade nycklarna till Bengts lägenhet på Torsgatan, så vi brukade gå dit och lyssna på plattor efter skolan.

Det fanns en godisautomat på Engelbrektsskolan och Per

Skolbussen var ”värsta tiden på dagen. ”

TIO LP-SKIVOR SOM LÄTT FÖRÄNDRAR DITT LIV (ENLIGT PER GESSLE) 1. Joni Mitchell: Blue 2. Ramones: Ramones (Första) 3. Air: Moon safari 4. Beatles: Revolver 5. Simon & Garfunkel: Bookends 6. The Who: Tommy 7. David Bowie: Ziggy Stardust 8. Blondie: Parallel lines 9. Neil Ying-Yang: Harvest 10. Rolling Stones: Sticky fingers

Mitt rykte om att kunna allt om rockmusik gjorde att jag fick spela in band och tipsa om vad folk skulle lyssna på.

”

GESSLE_033-036:ATT VARA PER GESSLE.QXP

07-09-27

15.17

Sida 34

34 ATT VARA PER GESSLE

”

Dagarna gick mest ut på att få komma hem och spela Watch that man skithögt i hörlurarna.

”

var en mästare på att lura den. Han stoppade i ett mynt och tryckte på två knappar exakt samtidigt och då kunde han öppna två luckor med godis istället för en. Det var den där flipperspelskänslan igen …

Per Gessle: I tobaksaffären utanför skolan köpte vi Melody Maker och New Musical Express och småsneglade på porrtidningarna. På Kays Radio & TV stod Tony och på Centralservice var det Johnny som hängde bakom disken och det var på de ställena vi köpte skivor. Annars satt vi mycket på Tempo och fikade och lät tiden gå – dagarna gick mest ut på att få komma hem och spela Watch that man skithögt i hörlurarna.

Tony Sundström: Mitt första minne av Per är att han och Bengt kom in i butiken och klagade på att det var något fel på en mynt-TV som de hade hyrt. Per kan väl ha varit 9–10 år.

Per Gessle: Den där mynt-TV:n hade vi hemma i huset i Simlångsdalen ett halvår innan vi köpte ny TV. Jag minns att man lade i enkronor och sedan kunde man titta i en timme eller så. Helt värdelöst och en evig jakt på enkronor.

Tony Sundström: Sedan började han köpa skivor. Jag lade märke till honom därför att han hade ett ovanligt stort intresse för popmusik för att vara så ung. Han gillade 60-talspop och framför allt engelska grupper som The Kinks.

Några år senare var David Bowie, T. Rex och Mott The Hoople hans favoriter och varje gång det kom ett nytt nummer av New Musical Express var han inne i butiken och läste. Skivaffären var en samlingspunkt där många träffades på lunchrasten eller efter skolan – och i bästa fall köpte de något också …

Per Gessle: När jag var 13–14 år började jag skriva mina första låtar och texter i John Holms anda. ”Sordin” var en av mina favoritplattor då. Jag har ju alltid gillat att skriva så jag skrev dikter och sjöng melodier till dem inne i huvudet. Låtarna var helt klara för mig men jag kunde inte spela något instrument.

Pianot hemma påminde bara om alla meningslösa lektioner som inte hade gett någonting.

Runt 1975–76 lånade jag pengar av mamma och köpte en nylonsträngad Bjärton-gitarr som kostade nästan 2 000 spänn – det var jättedyrt på den tiden. Jag hade fått för mig att stålsträngade gitarrer inte gick att stämma och att de inte gick att spela på om de inte var extremt fina. Därför blev det en spansk gitarr med fotpall, plus att jag skulle lära mig att spela Visa från Utanmyra. Det var i den genren man hamnade med en nylonsträngad gitarr. Men egentligen har jag aldrig gillat visor – Evert Taube, Alf Hambe och Thorstein Bergman. Det enda som attraherade mig med visorna var att de gick att spela.

När jag sedan började skriva sånger på gitarren var det istället låtar som Suzanne med Leonard Cohen, Down by the river med Neil Young och Space oddity med Bowie som gällde.

Det där med notskrift kunde jag lite grann, hur C och G såg ut ungefär. Jag kunde inte läsa så snabbt men klarade att ta ut ackorden från notböckerna om jag fick en halv dag på mig.

Everybody’s gotta learn sometime. Per upptäcker en ny värld i replokalen 1977.

Det var en massa små saker som gjorde att jag plötsligt började förstå att det gick att göra något eget av alltihop. Känslan när jag insåg att jag kunde spela gitarr till mina egna texter var helt fantastisk – och jag tyckte att jag snabbt blev bra också. Men de tidiga låtarna är inte kloka. Den första hette Leva som man lär – en riktig skitlåt. Och så fanns det en på engelska, Symbol of the autumn. Jag har kvar dem någonstans. De ligger och luktar i någon låda.

Elisabeth Gessle: Han kunde plötsligt få ett infall att skriva.

Till en engelskkurs hade jag köpt en bok med lite svårare ord och på omslaget till den var det en bild på Fred Astaire och Ginger Rogers. Per och jag satt och tittade i den när han plötsligt fick en idé och sprang bort till pianot och började skriva på en låt.

Per Gessle: När jag fyllde 15 fick jag välja mellan en begagnad moppe och en begagnad stereo och givetvis valde jag stereon.

Konstigt, tyckte mina klasskompisar, men jag gillade aldrig det grabbiga: spela fotboll, snusa och köra moppe. Alla skulle ha moppe, men jag ville ha skivor.

Under 1974 generalrepeterar Malcolm McLaren som manager genom att ta sig an ett snabbt sönderfallande New York Dolls. Han hinner skicka ut bandet på en turné som döps till Better Dead Than Red innan han återvänder till London och snokar upp Sex Pistols. Punken är redan i rullning i New York men har ännu inte nått London och det ska dröja ytterligare några år innan den når Halmstad.

I Sverige har ABBA vunnit Eurovision Song Contest med Waterloo och Tio i topp har skrotats, eftersom listan enligt vänsterkritikerna bidrog till att konservera musiksmaken och gynnade de multinationella skivbolagen. Försäljningslistan Kvällstoppen hade året innan lagts ner av ungefär samma skäl. Tio i topp sänds för sista gången lördagen den 29 juni 1974 och Sugar baby love med The Rubettes blir den sista ettan på listan.

I Halmstad börjar en 15-årig pojke gymnasiet – bara för att inse att han helt har tappat lusten att plugga.

Per Gessle: Hösten 1974 började jag på naturvetenskaplig linje på Kattegattgymnasiet. Efter några månader insåg jag att jag inte var ett dugg motiverad och beslöt mig för att hoppa av ett år. Jag började i skolan ett år för tidigt så jag har alltid varit ett år yngre än de flesta andra i klassen. Därför kändes det inte så dramatiskt, jag hade ju ett år tillgodo.

Bengt Gessle: Jag hoppade också av ett år från gymnasiet så mamma och pappa tyckte att det var ganska okej att Per gjorde samma sak. Fungerar det inte så ska man ta en paus, dörren är ju inte stängd för det, tyckte de. Nu kan jag tycka att de borde ha tryckt på lite mer. Det är alltid jobbigt att komma tillbaka till en ny klass med nya kamrater. Men de var inte särskilt oroliga. De utgick nog ifrån att det skulle fixa sig.

GESSLE_033-036:ATT VARA PER GESSLE.QXP

”

07-09-27

15.18

Sida 35

Känslan när jag insåg att jag kunde spela gitarr till mina egna texter var helt fantastisk.

”

GESSLE_033-036:ATT VARA PER GESSLE.QXP

07-09-27

15.19

Sida 36

36 ATT VARA PER GESSLE

FEM VACKRA BILAR FRÅN FÖRR (ENLIGT PER GESSLE) 1. Ferrari 250 California Spyder 2. Ferrari Dino 206 GT 3. Mercedes Benz 300 SL Roadster 4. Fiat 500 (Pärlemorvit med vit ratt!)

5. Rolls-Royce Corniche (Ljusblå/vit klädsel)

Per Gessle: Under sabbatsåret jobbade jag på Bingolivs i Halmstad. Packade ner varor i kassar och ställde upp konservburkar på hyllorna. En dag kom en av lärarna från Kattegattgymnasiet in i affären. ”Så det var här du skulle hamna”, sa han jävligt nedlåtande. Den kommentaren satt i länge och var otroligt motiverande i flera år efteråt. Annars hände det inte så mycket det året mer än att jag gick ner i vikt. Jag levde på kyckling och knäckebröd i ett halvår.

1974 får Kurt Gessle veta att han har prostatacancer. Han kämpar mot sjukdomen i fyra år innan han dör den 28 april 1978, en månad innan Per tar studenten. Kurts sjukdomstid sammanfaller med att Per börjar förverkliga drömmen om att skriva och spela egen musik.

Per Gessle: Familjen hade väl något slags höjdpunkt precis innan pappa blev sjuk. Vi skulle flytta till Vilshärad till ett nytt Thunder road. Per vid Bengts Basel-registrerade Volvo 1974.

hus vid havet som mamma hade ritat. Men när pappa blev sjuk var vi tvungna att sälja huset.

Elisabeth Gessle: Hade vi vetat att Kurt hade cancer skulle vi förstås inte ha byggt huset. Han hade haft ont i ryggen och det gjorde ont när han cyklade, men vi förstod aldrig att det var så allvarligt och det syntes inte på röntgenplåtarna heller.

När han började behandlas med cellgift sålde vi huset och köpte ett på Hamiltons väg i Söndrum istället. Fastän han inte orkade så mycket och hade ont ville han göra fint till mig så att jag kunde ha mina kurser i porslinsmålning där hemma.

Bengt Gessle: Det var inte helt konfliktfritt mellan Per och pappa. Pappa ville väl att han skulle skaffa sig ett hederligt yrke. Det är väl okej att spela, men det är ju inget man kan leva på, trodde han, utan mer en hobby. Som vanligt seglade Per omkring i sin egen lilla värld.

Per Gessle: Pappa vårdades i hemmet och bodde i princip i

GESSLE_037-040:ATT VARA PER GESSLE.QXP

07-09-27

15.21

Sida 37

37 UPPVÄXTEN #1

köket i ett år. Under tiden skrev jag låtar som vi spelade in och skickade till skivbolag, tidningar och radion.

Elisabeth Gessle: Min man hade väldigt ont men det var synd om Per också som höll på med sin musik, skrev låtar och lärde sig spela gitarr … och alla vet ju hur det låter när man övar men inte riktigt har lärt sig ännu. Kurt stod inte ut med att lyssna på det.

Mats ”MP” Persson: Kurt hade ungefär samma inställning till musik som min pappa Arne. ”Musik, ja, det är väl en kul hobby.” Men att schabbla bort skolan för en hobby var en dödssynd.

Per Gessle: Pappa och jag hade ingen superbra relation, men den var inte speciellt dålig heller. Snarare oengagerad. Vi åkte ofta de två milen från Simlångsdalen in till högstadiet i Halmstad tillsammans men vi pratade liksom aldrig. Satt mest tysta.

Han var nog ganska typisk på det sättet att jag fick pengar men inte riktigt någon tid av honom. Han stack alltid till mig en hundring på fredagskvällen och eftersom jag nästan aldrig festade så gick pengarna till plattor och musiktidningar. På slutet fick vi sälja vårt hem för att pappa var dålig – och han hade stora skulder när han dog – men fram till dess levde vi väl ett okej medelklassliv. När han dog 1978 var jag 19 år.

Hans enda kommentar om min musik var efter radioprogrammet Bandet går (P3-program där oetablerade rockgrupper kunde få sina demoband spelade) där vi hade fått med låten En av dom där. Det han sa var att jag inte sjöng så bra – han var inte den som peppade en precis. Vi var egentligen aldrig intresserade av samma saker. Jag var oerhört inne på konst, gillade Andy Warhol, Salvador Dalí och Hieronymus Bosch och pryade på Hallands museum. En gång var vi på Louisiana i Danmark och tittade på en Dalíutställning, men det var nog tack vare mamma som ju målade själv.

köpte ”In your mind” med Bryan Ferry. Pappa gillade inte min frisedel och menade att jag begränsade mina möjligheter i framtiden. Bland annat kunde man inte bli anställd på ett statligt verk om man inte hade gjort lumpen. Först tänkte jag att ”vafan spelar det för roll, jag vill ändå inte ha jobb på nåt statligt verk”, men samtidigt trodde jag inte att det där resonemanget stämde, så jag sökte jobb som brevbärare bara för att bevisa att han hade fel. Det var svårt att få jobb som brevbärare då eftersom jobbet bara tog tre timmar men man fick betalt för åtta. Nackdelen var att man fick gå upp otroligt tidigt, men det var jag van vid eftersom jag hade varit tidningsbud tidigare. Hursomhelst så fick jag jobbet och bara för att bevisa för pappa att han hade fel så tog jag det i en dag. Sedan sa jag upp mig.

Och så var det musiken, förstås, som han nog tyckte var lite flummig, men så länge det bara var ett intresse hade han inget emot det. Mamma menade att om pappa hade levt hade han nog aldrig tillåtit att jag blev musiker så tidigt och att jag gav upp planerna på ett yrkesliv för något som var så osäkert. Och det skulle kanske ha kunnat leda till ännu en konflikt. Det var ett märkligt sammanträffande att pappa dog samma dag som den första stora artikeln – i Expressen av Mats Olsson – skrevs om Gyllene Tider. Det var ett totalt skifte i mitt liv.

Elisabeth Gessle: Per tog studenten kort efter Kurts död så jag grät medan vi hängde upp ballonger i trädgården. Ändå gjorde jag smörgåstårta precis som till Gunillas och Bengts studentmottagningar – till dem kom det 25–30 ungdomar men till Per kom det bara en kompis som bodde på samma gata. Till skillnad från förr samlades man i Norra Katts park istället för i hemmet, men många vågade nog inte komma

”

Pappas enda kommentar om min musik var efter att vi varit med i radioprogrammet Bandet går med låten En av dom där.

Det enda han sa var att jag inte sjöng så bra.

Och visst var det rebelliskt att hålla på Halmia i fotboll. Jag tror faktiskt att det blev Halmia bara för att pappa höll på Halmstads BK. De var ju ärkefiender på den tiden. Men jag kommer ihåg att både han och jag gillade Drott. Sveriges bästa handbollslag.

Tack vare pappa var jag faktiskt anställd på Posten en dag.

När jag mönstrade 1977 hade jag intyg som sa att jag inte passade i det militära – vilket gjorde att jag slapp. Så jag käkade en räkmacka i markan och åkte in till Göteborg och

”

eftersom det var så kort tid efter att Kurt hade dött.

Strax innan hade jag lämnat huset till försäljning och medan vi satt där ringde fastighetsmäklaren och sa att han hade en spekulant som ville komma och titta. Jag sa: ”Han är välkommen, jag bjuder på smörgåstårta.”

Så vi grät på Pers studentfest och sådant sätter väl sina spår. Men bara några år senare hade han sådan framgång med Gyllene Tider och det dämpade nog sorgen.

GESSLE_037-040:ATT VARA PER GESSLE.QXP

07-09-27

15.22

Sida 38

GESSLE_037-040:ATT VARA PER GESSLE.QXP

07-09-27

15.23

Sida 39

I början av hösten 1975 är glittret från den brittiska glamrocken nästan helt borta. I England grasserar Bay City Rollers-febern, men Bohemian rhapsody med Queen blir årets mest sålda singel tätt följd av Rod Stewarts Sailing.

På Billboardlistans förstaplats följs Eagles One of these nights av Bee Gees oväntade R&B-inbrytning, Jive talkin’.

”PLÖTSLIGT VISSTE JAG VAD JAG VILLE GÖRA” Det är 70-talskolossernas tid – banden som en punkgeneration något år senare skulle avfärda som ”dinosaurier” och ”boring old farts”.

Men något är på gång. Under hösten släpper Patti Smith debut-LP:n ”Horses”, som med sin blandning av avskalad rockmusik och poetiska texter förebådar en återgång till en enklare form av rockmusik. Vid skivspelaren i Halmstad sitter inte oväntat ett storögt fan och lyssnar. Och samtidigt med musikvärlden förändras även Per Gessle.

Less than zero. Per gör en uppskattning av skivbolagens koll 1977.

GESSLE_037-040:ATT VARA PER GESSLE.QXP

07-09-27

15.26

Sida 40

40 ATT VARA PER GESSLE

Per var ganska ” egen, körde sitt eget race och var inte så beroende av vad andra tyckte och tänkte.

”

PER GESSLE: JAG BEHÖVER RÄTT MILJÖ OCH RÄTT MÄNNISKOR I MIN NÄRHET FÖR ATT KUNNA FUNGERA, må bra och vara kreativ. Och för min del sammanföll det med när jag började i gymnasiet igen efter sabbatsåret. Hösten 1975 började jag på samhällsvetenskaplig linje och där träffade jag Peter Nilsson, som var med i ett band tillsammans med MP. Det blev början på ett kompisskap som jag aldrig hade upplevt tidigare – och efterhand började känslan av utanförskap försvinna. Det varade från 1966 till 1976 och de tio åren har format mitt liv på gott och ont. Jag tror att den perioden har gett mig den där enorma drivkraften som alltid har varit så självklar för mig. Jag har liksom aldrig kunnat fatta varför inte alla andra är likadana.

Peter Nilsson: Per var ganska egen, körde sitt eget race och var inte så beroende av vad andra tyckte och tänkte. Och så hade han en förmåga att provocera utan att riktigt gå över gränsen. När det var tillåtet att använda miniräknare på mattelektionerna tog Per med sig en liten mekanisk räknemaskin istället, en sådan man hade i affärer förr och som plingade till när man vevade på den. Den var helt värdelös och gick inte att använda, men han ställde den på bänken och vevade så att det ”plingade” med jämna mellanrum. Det With a little help from my friends. Per, Jackie Sofronenkoff och Peter Nilsson 1975.

I’m your man. Mats ”MP” Persson improviserar hemma 1977.

var oerhört retfullt och så typiskt honom. Men han var ingen ligist eller bråkstake. Han kom konstant lite för sent, men annars störde han ingen. Jag tror att han var svår för lärarna för de fick inget grepp om honom. Men vår klassföreståndare Erik Lundberg var snäll och lät Per komma sina tio minuter för sent och göra lite som han ville.

Erik Lundberg: Han kom nästan alltid för sent, knackade lite diskret och gled in med ett ursäktande uttryck i ansiktet. Han satt långt bak i salen och gjorde inget väsen av sig. Några år senare fick jag hans skiva ”Per Gessle”, med en bild av honom på en strand och på omslaget hade han skrivit ”Till Erik med många varma hälsningar. Tack för att du lät mig komma för sent så ofta.”

Pers uppsatser var svåra att sätta betyg på för han skrev på vers och höll sig inte till det givna ämnet, men verserna var trevliga och skrivna på ett lätt och flytande språk. När eleverna skulle hålla muntliga föredrag om något personligt ämne valde Per Salvador Dalí. Han visade bilder och kommenterade dem och det var då jag lade märke till honom på riktigt, för det var väldigt bra.

Per Gessle: Så småningom började jag fundera på vad det skulle bli av mig. Jag pryade på arkitektkontor och Hallands museum och ett tag ville jag bli lärare. Ganska idiotiskt egent-