9789100111502

Mara Lee

Ladies Roman

Albert Bonniers Fรถrlag

Ladies.indd 3

2007-06-14 11:04:30

Av Mara Lee har tidigare utgivits

på annat förlag: Kom 2000 Hennes vård 2004

www.albertbonniersforlag.se isbn: 978-91-0-011150-2 © Mara Lee 2007 ScandBook AB, Falun 2007

Ladies.indd 4

2007-06-14 11:04:30

Del 1

Ladies.indd 5

2007-06-14 11:04:30

Ladies.indd 6

2007-06-14 11:04:30

(Stockholm -06)

Hon visste det om sig själv: den här skönheten går inte i arv. Lea Nord hade ingen längtan efter att reproducera sig. Det krävdes bara en hastig titt i det gamla fotoalbumet i svart kalvskinn. Å ena sidan moderns knotiga linje; arbeterskorna, tvätterskorna, mödrarna.

Leas blick for flyktigt över fotografierna som hon hade släpat med sig in i badrummet. Gulnade, buckliga fotografier av i förtid åldrade kvinnor och män. Hon såg åkern i moderns släktdrag.

Hon såg den grovt plöjda jorden. Alla kvinnor hade nariga händer, antagligen röda och grova. Det fanns inte en enda slät yta i dessa ansikten, inte en enda smidig linje. På faderns sida var det om möjligt ännu värre. Där var det inte knotor eller knölar som avbröt kroppens siluetter, utan det som man med viss avsmak kallade för fetma. Korpulens. Överviktighet. Välbärgade direktörer och bankirer, övergödda hemmafruar där inte så mycket som ett nyckelben stack fram. Alla ansikten belagda av en i varierande grad fet hinna. Enkelt uttryckt: hela Leas släkt var ful som stryk.

Hon betraktade sitt ansikte i spegeln en lång stund, såsom hon hade betraktat sitt ansikte så länge hon kunde minnas – med lika delar trots och övermod. Lea, den evolutionära saltomortalen.

Generation efter generation hade arbetat, slitit, reproducerat sig, svultit, för att slutligen komma fram till denna slutpunkt – Lea. Hon var en sagolik mutation, hon var en majestätisk, naturvidrig avvikelse som besannade Darwins misstankar om att det naturliga urvalet i vissa fall var underordnat det sexuella. Det sexuella urvalet handlade inte om elimineringen av den svaga: det handlade om att belöna den som var vacker – oberoende av hennes anpassnings- eller överlevnadsförmåga.

Lea Nord hade utrustats med drag och egenskaper som knap

Ladies.indd 7

2007-06-14 11:04:30

past hade något överlevnadsvärde i sig: smala höfter, långa ben, mjukt, vågigt rödblont hår och blek, silkeslen hy.

Hon konstaterade nöjt att skönhet var evolutionens onödiga lyx, och intalade sig att teorin om det sexuella urvalet öppnade upp determinismens obönhörliga maskineri. Ett kryphål inom evolutionsläran, men bara för de vackra.

Som barn hade hon varken varit påfallande gullig eller bedårande, tvärtom. Men hon hade ändå vetat. Hon lekte ofta bredvid de andra barnen, lite på sin kant, och dröjde sig sedan kvar i bredvidlekandet också när detta stadium egentligen, enligt den moderna utvecklingspsykologin, borde ha passerats för länge sedan. Hon iakttog sina jämnåriga. Det sociala spelet, de olika beteendena, den så kallade interaktionen mellan könen. Allt det där befästes redan i sandlådan. När de andra grävde med hink och spade satt Lea utanför och glodde. Ingen kommenterade nämnvärt att hon aldrig riktigt deltog. Men hon såg, hon lärde.

Leas två syskon var sina föräldrar upp i dagen, men själv var hon varken lik mor eller far. Hon blev tio år, hon blev tolv år.

Hennes brist på likhet ingav en känsla av obehag – vem brås hon egentligen på, den där ungen?

Hon hade räknat ut att hon aldrig skulle kunna reproducera sig.

Eftersom hon inte var summan av sina arvsanlag, utan snarare summan av deras avvikelse, spelade det ingen roll hur den eventuelle fadern såg ut. Arvet skulle slå tillbaka med en sådan kraft att den stackars telningen aldrig skulle få en möjlighet att resa sig – ungen riskerade med andra ord att bli lika ful som resten av Leas släkt. Hon hade inte hjärta att bli mor. Vad skulle hon säga, hur skulle hon förklara för det stackars barnet?

På något vis fick Lea nöja sig. Hon hade mot all förmodan, mot alla naturliga förutsättningar försetts med ett utseende som hade belönat henne för mer än en livstid, och priset för denna belöning var ett förtryck av allt vad modersinstinkt hette.

Ladies.indd 8

2007-06-14 11:04:31

Hon hade stått framför spegeln i tio minuter, hon hade undersökt annalkande rynkor, eventuella celluliter, pigmentförändringar, men vid trettiotre års ålder var hon ännu oantastad av ålderstecken. Varje kväll tackade hon gud. På högsta allvar tackade hon gud för den gåva hon hade fått. Med ett sådant utseende hade hon aldrig behövt dekorera sig överdrivet med kläder eller smycken, hon hade aldrig behövt pråla. Redan som tonåring hade hon förstått att ju mer banalt och anspråkslöst hon klädde sig, desto mer iögonfallande blev hennes skönhet.

Hon hade under flera år bara väntat, bidat sin tid. När hon var femton år var det dags. Nu, hade hon tänkt, nu är det min tur.

Med långa kliv och högburet huvud hade hon gått ut i världen – hon hade blivit en skönhet.

Hon gav sig iväg extra tidigt den här morgonen. Som vanligt hade hon på sig sin praktiska Burberry-kappa samt bekväma promenadskor – inte alltför tidstypiska eftersom hon nu hade uppnått den ålder då alla försök att göra sig ungdomlig tedde sig löjeväckande, oavsett hur vacker man var. Hon såg inte ut som en trettiotreåring, men hon klädde sig som en.

Det nyckfulla Stockholmsvädret var generöst, luften var mjuk, fuktig och grå. Det lätta diset la sig som en upplösande imma på de morgontrötta medmänniskornas ansikten, men på henne la det sig som ett skimrande puder. Vägen mellan lägenheten på Högbergsgatan och galleriet, hennes eget galleri som hon hade förestått i tre år, var inte lång. Hon hade trots sina sponsorers missnöje valt att placera verksamheten på Södermalm, i de ny­fashionabla kvarteren norr om Vitabergsparken.

Här var hon inte född, inte uppvuxen, inte ”hemma”. Men återigen, i kraft av sitt utseende hade hon fått tillträde till nästan alla världar. Ingenting, tänkte hon, ingenting förutom kanske titlar och börd, är lika starkt som skönheten. Hon tog sig farligt nära platser och personer som vanliga människor bara kunde drömma om, eller inte ens kände till. Egentligen hörde hon inte hemma

Ladies.indd 9

2007-06-14 11:04:31

där, och var på sin vakt. Lite utanför sandlådan, betraktande, avvaktande.

Galleriet hade specialiserat sig på samtida, yngre konst. Lea älskade att plocka upp det som var alldeles nytt och färskt. ”Idén om det nya blir aldrig gammal”, brukade hennes assistent Jens säga, och Lea höll med.

Jens Skarve var en tjugotreårig, mörkhårig man som hade hoppat av Konstakademien redan efter ett år eftersom utbildningen inte hade passat hans rastlösa temperament. Det var faktiskt Jens som hade hittat Lea och inte tvärtom. Han hade presenterat sig för henne på en vernissagelunch och sagt att hon behövde någon som han, hon visste bara inte om det än. Lea fann hans rättframhet förtjusande och anställde honom genast. Han visade sig vara en utomordentlig investering. Den förra utställningen med det danska tvillingparet Knudsen hade blivit en succé, och det var Jens förtjänst – han hade upptäckt dem på en obetydlig konstmässa i Belgien och blivit eld och lågor. Tillbaka i Stockholm beskrev han tvillingbrödernas fantastiska skulpturer för Lea som till en början inte var ett dugg imponerad. Men han gav sig inte. Han gjorde efterforskningar och skrev sedan en mycket entusiastisk text i nättidskriften artist om deras konst, och först då väcktes Leas intresse. ”Men varför har du inte berättat om tvillingarna Knudsen?” hade hon frågat honom. Jens hade inte ens orkat bemöta hennes orättvisa anklagelse utan såg istället en möjlighet att verkligen sälja in sina danskar. Över en middag på restaurangen Mat som låg ett stenkast från galleriet berättade han återigen om de danska tvillingarnas enastående konst. Lea lyssnade till synes uppmärksamt, men hon hade redan bestämt sig. Det räckte med att se hans blick. Vilken konst som helst som kan väcka en sådan brinnande blick förtjänar att ställas ut på mitt galleri, tänkte hon.

10

Ladies.indd 10

2007-06-14 11:04:31

Tvillingarna, som var betydligt yngre än Lea hade trott, hade sett ut som två bortkomna tonåringar och betett sig så också. De var tystlåtna, blyga och kommunicerade helst bara med varandra.

Om de ville säga något till Lea vände de sig alltid till Jens först. De rörde sig skugglikt längs med väggarna och golvet inne på galleriet och byggde i tysthet upp sin utställning som hette twinning.

De var egentligen väldigt söta, Henrik och Fredrik, men Lea fattade inte varför de var sådana idioter, socialt sett. Varför kunde de inte tala ordentligt med henne utan envisades med att kommunicera genom Jens? ”Men de är bara blyga”, hade Jens försäkrat, ”de har växt upp på en liten dansk ö utan…” ”Ja, men nu är de i Stockholm och har haft utställningar i hela Europa. Borde det inte ingå i yrket att bli någorlunda socialt kapabel?” ”De blir rädda för dig”, fortsatte Jens, ”de törs inte tala med dig för att du är så vacker, så sa i alla fall Henrik.” ”Struntprat”, svarade Lea, inte utan en viss tillfredsställelse, och lämnade samtalsämnet.

Hon svalde sin ilska över deras omogna beteende och gladde sig istället åt att utställningen blivit en makalös publikframgång.

Publiken hade strömmat till Galleri Albany, och vissa lördagar hade det varit så fullt att folk fick stå utanför och vänta på att komma in, som på en nattklubb.

Nu var det drygt en vecka sedan twinning togs ner och Lea var både lättad och glad att det var över. Men tyvärr skulle hon bli tvungen att träffa danskarna idag igen, en sista gång. De hade nämligen lämnat kvar ett verk som de inte lyckats få ner – en väggfast skulptur som hette Uden III. Skulpturen var gjuten i brons och föreställde de två bröderna i stående position rygg mot rygg. De smala kropparna stack ut nästan två meter från väggen.

Lea hade snabbt lärt sig att väja för de utstickande bröderna på vägen in till kontoret som låg innanför utställningsrummet.

11

Ladies.indd 11

2007-06-14 11:04:31

Även idag gick hon en stor lov runt tvillingarna och passade på att klappa den snällaste av dem, Henrik, på hjässan. Den kalla, blanka bronsytan lämnade en metallisk lukt på fingrarna som skulle sitta i resten av dagen.

Från galleriets kök hördes lågmälda röster. De hade redan kommit, tvillingarna. När de fick syn på Lea tystnade de. Jens röjde på bordet och bad henne att sätta sig, de hade precis ätit frukost.

Henrik log blygt och sa ”Hej” och gömde sedan ansiktet bakom händerna. Den andre tvillingen, Fredrik, blåste ut tre rökringar åt Leas håll.

Nu, när hon troligen såg dem för sista gången hade hon faktiskt väldigt stor lust – inte att tacka dem för den otroliga utställningen, utan att skälla ut dem som två olydiga småglin. De trodde att de kunde uppföra sig hur som helst, bara för att de var ett hett tvillingpar i konstvärlden. Ett hett, manligt tvillingpar. De låtsades vara blyga och försagda för att i ännu högre grad kunna utöva makt, fast på ett passivt vis. Lea gick in på sitt kontor och hoppades att nedmonteringen av Uden III skulle gå hurtig. Som vanligt stötte hon till låret i skrivbordskanten när hon skulle sätta sig.

Alltid på samma ställe. Hon hade ett konstant blåmärke där, på sidan av låret. ”Du måste göra något åt det”, brukade Jens, hennes fantastiske assistent och tillika älskare, säga och ömt kyssa den blå fläcken. ”Aj”, brukade Lea replikera, och sedan snabbt, innan Jens skulle hinna få henne att momentant tappa talförmågan, säga: ”Nej, du måste göra något åt det, för du är min assistent…” men han var redan fullt upptagen av andra, mycket viktigare saker, under täcket, och kunde för allt i världen inte svara.

Ett ergonomiskt skrivbord borde jag ha, tänkte Lea, ett sånt med avrundade hörn. Hon slog på datorn och lyssnade av telefonsvararen. Två meddelanden från Mia angående nästa utställning.

Utanför hade tvillingarna redan börjat ta ner skulpturen, det bankade i väggen och Lea hörde en lång svordom på danska, sedan ett skrik. Det gick inte att höra ett ord av vad Mia sa på svararen, 12

Ladies.indd 12

2007-06-14 11:04:31

trots den tydligt artikulerade skånska dialekten. Lea funderade ett ögonblick på om hon skulle ringa upp henne i stället, men nej, inte nu när danskarna höll på precis utanför dörren – kanske var Lea paranoid, men hon tyckte att de verkade vara lite väl nyfikna på den kommande utställningen. Hon hade inte sagt ett ord om den, men de hade ändå lyckats få reda på vem som skulle ställa ut. Det var antagligen Fredrik som hade luskat, snokat runt på kontoret, för dagen före deras vernissage, när alla skulpturerna var på plats, hade han viskat i Leas öra, mycket långsamt: ”Vet du att jag känner Iris C, att jag känner henne mycket väl?”

Lea hade ryckt till, som om han hade sagt något oanständigt.

Hon låtsades oförstående och sprang in på toaletten. Sköljde av ansiktet och öronen med kallt vatten. Sedan dess undvek hon Fredrik så gott det gick, och han nämnde aldrig mer Iris C. Där­ emot hade han sagt en annan sak. Efter vernissagen och en lång barrunda på stan hade de återvänt till galleriet för ett sista glas.

De satt alla sex – Lea, Leas bästa kompis Mia, Jens och hans bästis Oscar som nuförtiden var Mias pojkvän samt tvillingarna – och trängdes i köket. I normala fall var det bara tvillingarna som rökte, men nu hade de allihop cigaretter i händerna. Det var så rökigt att Leas ögon tårades. Klockan var halv tre på natten och Mia hade nått ett stadium där hon enbart kommunicerade med textrader från franska chansons – Brel, Barbara, Gainsbourg. De övriga runt bordet var inbegripna i en berusad diskussion kring verket Uden III – och gränsen mellan skulptur och målning. Jens ansåg att han visste vida mer om tvillingarnas konst än vad tvil­ lingarna själva var förmögna att se, och bredde ut sig i en lång kritik mot tendensen att se en insida hos varje konstverk. Om någon av tvillingarna försökte opponera sig mot honom avbröt han dem bryskt, och till slut tröttnade de. Fredrik rökte i tysthet.

Lea kunde inte låta bli att snegla på honom. Så typiskt, tänkte hon, att han tystnar, att det alltid är den tyste mannen som vinner – han som inte ens behöver tala, eftersom hans blotta närvaro är så betydelsefull att den garanterar en mening som överskuggar 13

Ladies.indd 13

2007-06-15 09:37:17

varje försök att ens formulera något. Men så öppnade Fredrik munnen. Rakt ut i luften sa han: ”Men fråga Lea istället, fråga henne om ytans illusion av en insida, det borde väl hon kunna svara på!” Så fnissade han lite, det lät mer som en grymtning. Han blinkade mot sin bror som blinkade tillbaka. De fnissade båda två. Lea kokade inuti. Knöt händerna så hårt att de domnade, stirrade ner i bordet. Mia slutade sjunga, Jens slutade prata. Bara tvillingarnas korta fnissningar hördes då och då. Men gör något då, tänkte Lea, för i helvete gör något, kan ingen bara ge honom ett kok stryk? Men ingen gjorde något. Inte Jens, inte Mia, inte Oscar, och inte Lea själv. Det hade gått över en månad, men fortfarande blev hon alldeles het av ilska och vanmakt när hon tänkte tillbaka på hans ord.

Hon avbröts i sina funderingar av att dörren plötsligt öppnades, det var Fredrik. Svetten blänkte i hans panna och rann nerför tinningarna. Hans byxor var fläckiga av vit färg. Han flämtade något obegripligt på danska. Lea ryggade tillbaka, vad ville han nu då? Men så såg hon att han blödde från handen. Hon reste sig, slog i låret igen, undertryckte en grimas och gick fram till honom. Det såg ut att göra ont på honom, som om han bet ihop för att inte visa smärtan. Lea kände sig förlägen, visste inte vad hon skulle göra, och i brist på annat tog hon hans hand i sin, låtsades titta på den. Ett stort jack i handflatan. Den kändes så tung, den danska handen, plötsligt så stor. Hans andetag var alldeles för nära, och för ljudliga. Hon kände tydligt lukten av man, ryggade tillbaka en halv decimeter. Så lyfte han sin hand, den skadade, och drog fram en hårslinga ur Leas löst uppsatta knut. Hon höll andan. Han tittade fascinerat på den tunna hårtesten, och drog sedan fram ännu mer hår. Hårdare nu. Det stramade i hårbottnen, men Lea sa inget. Hon bara stod där, helt tyst, hörde hans djupa andetag. Han drog i hennes hår, slet ner hela håruppsättningen.

Han mumlade tyst, du er så smuk, kysste hennes hår, andades i det. Varför gör jag inget? tänkte Lea, varför står jag bara här?

14

Ladies.indd 14

2007-06-14 11:04:32

Men hon var som förstenad. Som tur var dök den snälle tvillingen upp och Fredrik drog sig undan, släppte Leas hår, och log nästan ömsint mot henne.

Hon stod kvar i dörröppningen, håret var i oordning, vissa hårstrån stela av blod. Vad hade hänt om inte Henrik hade dykt upp? frågade hon sig. I ögonvrån såg hon hur Fredrik lindade ett vitt tygstycke runt handen – antagligen sin egen t-shirt.

Under tiden hade Jens delvis lyckats lösgöra skulpturen från den massiva sockeln i betong som monterats fast på väggen.

Han vinkade på Lea. ”Hjälp till här, du får ta emot”, skrek han.

Men innan Lea hann reagera stod båda tvillingarna beredda och tog emot skulpturen med sina axlar, och Lea kände sig minst sagt överflödig.

Det var dags att ta farväl. Skulpturen låg inlindad i trettio meter bubbelplast i den vita minibussen som tvillingarna kallade sitt hem – de skulle bila hela vägen tillbaka till Köpenhamn. Lea gav den snälle tvillingen en kram och sa några artighetsfraser på engelska. Hon såg sig om efter Fredrik, han var inne i bilen och det verkade som om han fortfarande höll på att packa in skulpturen.

Bra, tänkte Lea, så slipper jag krama honom. Men så kom han ut, han bar något i handen. ”Den är till dig”, sa han till Lea och överräckte ett paket inslaget med tidningspapper. Hon tog emot det med båda händerna, det var ganska tungt. ”Vänta med att öppna det tills vi har åkt”, sa han. ”Men ni hade verkligen inte behövt, det är ju jag som borde…”

Fredrik avbröt henne och hoppade in i bilen. Hon kände sig skamsen nu, höll paketet hårt i händerna. Båda två vände sig om efter henne och vinkade adjö.

Blickarna de gav henne, tvillingarna Knudsen, innan minibussen svängde upp på Renstiernas gata. Att Fredrik gav henne en utmanande blick förvånade henne inte, han verkade vara sådan, 15

Ladies.indd 15

2007-06-14 11:04:32

en sådan som gick över gränser. Men också den snälle tvillingen, Henrik, tittade på henne med en sådan fräckhet att hon blinkade till av förvåning. Jens stod bredvid henne och märkte inget. De hade sett på henne med en triumferande, överlägsen blick, som om de, ja, som om de visste något om henne, som om de hade genomskådat henne. ”Skönt att det är över”, sa hon när minibussen försvann ur sikte. Orden var inte riktade till Jens, som nästan verkade sårad över hennes kommentar, nej, hon sa det framför allt till sig själv.

Nu kunde hon ägna all sin tid åt nästa utställning, den allra viktigaste i galleriets historia. I kall beräkning hade hon inväntat den tillsammans med Mia – hennes medbrottsling, hennes förtrogna – i flera år: den skulle bli legendarisk.

Klockan hade hunnit bli halv tolv när Lea och Jens plockade undan de sista spåren efter danskarna. Galleriet låg mot söder och utställningsrummet badade i sol. ”Vill du fälla ner persiennerna?” sa hon till honom. Det var inte en fråga, utan en order. Han utförde hennes befallning med ceremoniell koncentration – de italienska persiennerna var ett konstverk i sig. Trots inredningsarkitektens varningar hade Lea envisats med att förse varje fönster i utställningslokalen med persiennen som bar namnet Aurora. Det tiotal stålvajrar som var avsedda att modifiera och styra lamellernas vinkling, höjning och sänkning hade inte avskräckt henne. Hon hade inte lärt sig att hantera dem, men hon älskade sina persienner. Lamellerna var delvis tillverkade av massiv lind, vilket var brukligt. Men sedan var de överdragna av ett slags semitransparent hölje som var både blankt och trögt på samma gång. Flyktiga silikoner, hade försäljaren förklarat, för att avskärma direkt solljus och värme. Hon hade fingrat på de slanka remsorna och funnit känslan av tröghet och lenhet behaglig. Som en fin film av cyborghudimitation, tyckte hon, och köpte fyra stycken, en till varje fönster, samt en till dörren.

Med persiennerna nerfällda kunde man ana den yttre ljuskäl16

Ladies.indd 16

2007-06-14 11:04:32

lan, inte i form av ljus, men i form av rörelse. Förmiddagssolen fick lamellerna att svälla, de blev mer transparenta och började liksom skälva, skapade en ständigt föränderlig materialitet och utgjorde en utsökt bakgrund för konstverken. Men rörelsen var inte så utstuderad att den konkurrerade med konsten, nej, den bara förhöjde dess animering. Och även, i ärlighetens namn, Leas skönhet. Ljuset förstärkte de gyllene stråken i hennes hår, och varje gång hon hade sitt hår utsläppt samtidigt som persiennerna var neddragna, häpnade besökarna över den överjordiskt vackra galleristen.

Efter en stunds direktexponering av sol tenderade persiennerna att avge en lukt som påminde om fotogen. ”Det är ingen fara”, hade försäljaren försäkrat, ”det är bara det yttersta lagret som värms upp och avleder hettan.”

Nu hade Jens fällt ner samtliga fyra persienner. Hans kinder var blossande röda och det stora leendet underströk hans tillfredsställelse. Lea tog honom om axlarna och föreslog lunch. Han nickade, drog på sig sin svarta rock och pilade ut genom dörren. Bilden av den spensliga gestalten dröjde kvar ett ögonblick på hennes näthinna innan den släcktes och försvann. Jens var en i raden av unga, nätta män som hon ofta omgav sig med. Samtliga män som hon träffade eller blev attraherad av hade en sak gemensamt, nämligen att de inte var män, utan ynglingar. Hon ville inte tro att denna attraktion berodde på den tidiga sexdebuten, men alla fakta pekade mot just detta.

Kanske var fantasmen om ynglingen bara en konstruktion.

Kanske var det så att hon hade blivit tvungen att skapa en attraktion till just det objekt som en gång grundlade hennes sexualitet, för att dölja det faktum att debuten egentligen hade varit hemsk?

Hon visste inte. Kanske var det så. Men om fixeringen vid det pojkaktiga skyddade henne mot ett trauma gjorde hon rätt i att hålla fast vid den, ansåg hon. Eftersom hon själv såg ung ut och var oanständigt vacker utgjorde denna faiblesse för yngre vackra pojkar inget problem. Jens var perfekt. Tjugotre år, rasande 17

Ladies.indd 17

2007-06-14 11:04:32

begåvad, svart snedlugg och en mjuk, ung nacke som aldrig hade behövt bli bred och okuvlig. Lea tyckte om ungdomen, men hon avskydde idioti. Pojkarna behövde inte vara bildade, inte alls, bara de utstrålade ett slags fysisk intelligens. Jens rörde sig behagfullt, med grace. Luften omkring honom avgudade honom.

Leas sexuella debut hade inträffat tidigt, och det var hon som gick som segrare ur händelsen. Som den kyliga iakttagare hon var såg hon även igenom kärleksakten. Hemma i sitt flickrum experimenterade hon. Hon försökte med nit utröna masturbationens fröjder, men lyckades aldrig få till det. Efter tålmodigt experimenterande med diverse hushållsutrustning och heminredningspynt insåg hon att hon borde utföra akten på riktigt. Med en människa. Fysiskt sett var hon gänglig som en skolpojke vid tretton års ålder, hon bestod till stora delar av armar och ben, men till skolsköterskans häpnad hade hon fått sin första menstruation. För Lea själv var det en självklarhet. Hon var intellektuellt mogen och psykiskt redo att befruktas.

Hennes partner var jämngammal och lika lång. Pojken, Lea hade glömt bort hans namn, hade varit en skolgårdsdröm. Runt honom stod en gyllene aura som var mer eller mindre påtaglig – men helt ihopdrömd var den inte; han var som beströdd av en alldeles speciell typ av blond fjunighet, ett silkigt överdrag som glittrade mot hans solbrända hy. Mest påtagligt var det i nacken och på armarna. Eftersom han var halvvägs in i puberteten var hans röst ljus och klar vissa dagar och andra dagar var den liksom skrovlig. I väntan på den förfulande vuxenheten drog han runt på skolgården med en klase smågrabbar kring hälarna. Lea kunde sitta en hel rast mellan två meningslösa lektioner och iaktta hans spel med sina underlydande. Ännu idag hade hon ingen aning om hur de där småpojkarna tillbringade sin tid. Men på något sätt var de jämt och ständigt sysselsatta, och de blev mycket irriterade, nästan förlägna om man avbröt dem. De stod i ett hörn av skolgården i en klunga runt den silkeslene pojken, tätt packade som 18

Ladies.indd 18

2007-06-14 11:04:32

ett gitter av sömniga kattungar, för att sedan med väldig kraft explodera, spridas ut över planen, liksom förstrött vankande en stund, varpå alla som på en given signal återigen drogs ihop som av en magnet, till en liten klase.

Lea åsåg med fascination denna aktivitet, mer hänförd av det magnetiska i rörelsen än av det som egentligen uträttades – antagligen bara en banal lek, eller ännu värre, ett förberedande inför vuxenheten där pojken beordrade sina kamrater att driva in lojalitetsbevis, antingen i form av småmynt eller godis. Hur Lea överhuvudtaget skulle lyckas komma i närheten av honom var ett mysterium, han visade inga som helst tecken på intresse för flickor. Men det enda som krävdes var att hon en enda gång skulle bli ensam med honom, det skulle räcka.

En eftermiddag dröjde hon sig kvar i korridoren efter skoldagens slut, lojt, till synes passivt, men med en målmedvetenhet som måste betecknas som frenetisk. Pojken hade nämligen, mycket motvilligt, utsetts till veckans ordningsman och var tvungen att stanna kvar och ställa i ordning klassrummet under uppsyn av läraren när alla andra elever hade gått för dagen.

Lea stod utanför vid de tomma klädhängarna. Hon tryckte sig mot väggen, hennes tröja klibbade på ryggen. Den känsla hon då erfor försökte hon på äldre dagar återskapa: en långsam men uppmärksam väntan, redan på förhand avnjutande den sötma som aldrig skulle infinna sig, och kanske också en kunskap om denna uteblivna njutning, vilket skapade ett stråk av sorg, eller melankoli. Som om hon visste att det redan var över. Som om den starkaste njutningen hon någonsin skulle kunna erhålla fanns just i förväntningen, och vetskapen om berövad njutning. Posen, ryggen tryckt mot väggen, något böjt huvud för att inte stöta i klädhängarna, tungt underliv och klibbig tröja, allt fanns i denna pose.

På något vis lyckades hon lura pojken under förevändning att han skulle få se det ena eller det andra, den senaste tekniska nymodigheten eller det och det spelet. Under den korta vägen 19

Ladies.indd 19

2007-06-14 11:04:32

mellan skolan och hennes hem hade hans blick varit glasartad och frånvarande.

Sedan, när hon kom nära honom; hon mindes inte hur det kändes, men hon mindes att han luktade suddgummi. En annan sak var linjen, kurvan som bildades då han låg på sidan, höftbenet som i normala fall var dolt av jeanstyg. Det glimrade även där, i ljumsken, av blont silkeslent fjun.

Efteråt var han rasande, skamsen och förnedrad i all sin skönhet och ungdom. Ja, om han faktiskt inte grät en skvätt. Det hade verkat som om han först i det ögonblick då deras kroppar verkligen möttes förstod vad som skedde. Hinnan för hans violblåa ögon brast, och Leas blick sjönk ner däri, i det blå och våta. Och det som hon såg där måste beskrivas som ren smärta, ohöljd insikt.

Hon var tretton år, hennes smala kropp låg pressad mellan flickrumsgolvet och pojken. Hon insåg, med ömmande höfter, att det här inte var ett viktigt möte, trots att det var så nära som något någonsin skulle bli, men hon var mindre skandaliserad av denna upptäckt än vad pojken var. Förmodligen hade hon härmed söndergrusat hans lilla, lilla dröm om renhet och oskuld, kanske hade hon lagt första stenen till den mur som han skulle bygga kring sig, med stenhård konsekvens. Hädanefter skulle hans blick inte sträva ailleurs, bortom, i ett silkeslent, drömmande moln.

Nej, hädanefter skulle hans blick vara stadig, hård, omedelbar.

I det lilla kladdet efter deras sammandrabbning kunde Lea uttyda att närhet var ett överskattat tillstånd. Det dröjde fyra år innan hon försökte förenas med någon i närhet igen.

På en semesterresa i Norge hade hon hittat en jämnårig lekkamrat. Han hade ett norskt namn, talade en obegriplig dialekt från västlandet och såg precis ut som pojken hade gjort, fast äldre.

De befann sig på hans föräldrars båt där hon utsträckt på en smal brits lät honom göra både det ena och det andra med hennes kropp. Själv var hon lugn, kall, iakttagande. När hans kropp pumpade mot hennes och hon varken kände smärta eller njutning upptäckte, eller uppfann, hon en helt ny källa för sin lust. Hans 20

Ladies.indd 20

2007-06-14 11:04:32

förvridna ansikte. Hans små flämtningar. Den av sin egen njutning helt uppslukade kroppen. Hon förstod nu, att hädanefter behövde hon inte ha sex, hon behövde inte ens befinna sig i en förväntan om sex för att erhålla njutning. Från och med nu behövde hon enbart iaktta en ung man fullkomligt sysselsatt med sig själv. Den norske tonåringen flämtade, sluddrade nynorska kärleksförklaringar på Leas bröst. Båten luktade tjära och hav.

Han undrade om hon tyckte att det var skönt. Jodå. När det var över sjönk han ihop som en liten hundvalp. Sedan reste han sig snabbt och sprang hukande och hämtade papper åt henne.

Så rörande! Lea såg hans slanka ryggtavla – han tyckte att han hade besudlat henne!

Detta skedde under en period i livet då hon var tvungen att multiplicera kunskapen om sin skönhet – och allt hon hade räknat ut om denna – med det som kallas för begär eller attraktion, en inte helt okomplicerad uträkning. Men vad hon lärde sig av den norske tonåringen var att skönhet och extas inte gick ihop. Ingen förväntade sig att hon skulle ge sig hän. Hennes roll skulle vara att förbli objektet för hänförelse, men om hon släppte efter blev partnern förvånad, ja, kanske rentav äcklad. Detta var en synnerligen misshagande upptäckt – hon ville inte vara en njutningens tempel, en helgedom av elfenben och marmor för småungarna att kladda sig mot. Nej, hon bestämde sig för att ge upp idén om en ”fin”, ömsint och ömsesidig kärleksakt som ändå bara skulle visa sig dölja en patriarkal föreställning om kvinnan. Hon ägde visst lustar, men inte sådana, inte på det sättet.

Den norske ynglingen förstod, genom Leas kyliga sätt efteråt, att han hade gjort något fel, men han kunde för allt i världen inte komma på vad. I postcoital blygsel drog han snabbt på sig sina kläder, gick till det minimala kylskåpet och tog fram ett mjölk­ paket som han drack ur i stora klunkar, utan att bjuda henne. Inte heller Lea tvättade sig innan hon tryckte en lätt kyss mot pojkens panna och lämnade båten. På det närliggande hotellet väntade hennes familj.

21

Ladies.indd 21

2007-06-14 11:04:32

Pojkens vaga förhoppningar om en aldrig så kort brevväxling, romantiska framtida möten och resor över den knappt hundra år gamla landsgränsen grusades ohjälpligen.

(Familjen: ett slags rörlig fond av fulhet. Lea visste inte hur hon skulle beskriva det annars. Så mycket kärlek, så mycket fulhet.

Ibland blev hon rörd när hon tänkte på dem. Syskonen – deras strävsamhet och lugn, deras ömma blickar, den villkorslösa kärleken. Det var en kunskap hon hade förvärvat hemifrån: att kärlekens ansikte var fult. Det var ingen metafor, utan ren bokstavlighet. Moderns fula ansikte. Syskonens. De älskade Lea högre än livet självt.)

Persiennerna var nedfällda och Lea väntade på att Jens skulle komma tillbaka med lunchen. Inte ett spår kvar efter danskarna, som om de aldrig hade varit här, tänkte hon nöjt. Så kom hon att tänka på paketet. Det tunga paketet med tidningspappersomslag.

Hon skyndade in på kontoret. Av någon anledning ville hon inte öppna det när Jens såg på – hon kände sig löjligt generad. Men det var ju inte hennes fel att den där dansken ville ge henne ett paket?

Hon började otåligt riva upp de många lagren av tidningspapper som hölls ihop av kraftig silvertejp. Drog och slet gjorde hon – fingrarna blev svarta av trycksvärta, men hon lyckades ändå inte få loss tejpen. Till slut tog hon en sax och klippte upp det. Med en duns ramlade tingesten ner i golvet. Det var en miniatyrskulptur, knytnävsstor. Hon lyfte upp den, höll den mot ljuset. Den föreställde Danmarks största turistattraktion som var belägen en bit ut i Öresund. Skämtar han med mig? undrade Lea för sig själv, Den lille havfrue? Varför ger han mig en souvenir? Den var bronsaktigt skimrande, tung, verkade på något sätt massiv. Hon vägde den i sin hand, drog med fingrarna över det nätta huvudet och ryggens välvda former. Hon var väldigt fin, faktiskt, huvudet var lätt nedböjt och benen var sedesamt hopväxta till en fiskstjärt.

22

Ladies.indd 22

2007-06-14 11:04:32

Konstigt nog hade hon inga armar. Kanske hade tillverkaren blandat ihop sjöjungfrun med Venus av Milo. Hur som helst var det ganska klädsamt. Ja, estetiskt sett såg det riktigt snyggt ut – de runda formerna som avslutades ovanför armbågen i ett skarpt snitt… Hon var både kysk och vågad – den nakna kroppen och de hoppressade benen. Så upptäckte hon att den var signerad på sockeln. Knudsen, stod det, med små bokstäver. Det var alltså inte en souvenir. Det var en riktig skulptur, signerad av tvillingarna.

Lea höll andan. Ett konstverk. Så såg hon, lite ovanför signaturen, precis under fiskstjärtens yttersta spets, en pytteliten, kursiverad skrift: Lea Nord, rätt och slätt. Det var inte en dedikation. Det var en titel. * Hela kvällen hade Laura Magnusson känt sig rastlös och orolig.

Klockan var lite över elva men fastän hon var trött var det omöjligt att gå och lägga sig. Det var flera timmar sedan hon hade bytt om till pyjamas. Den grå flanellen som vanligtvis var mjuk och följsam tycktes stel och klibbig i armvecken. Det liksom kröp i henne, under skinnet. Hennes kinder var heta. Till slut gav hon upp och gick in i sin skrubb – så kallade hon det lilla arbetsrummet som egentligen var en garderob. Hon slog på datorn, satte sig framför den blå skärmen. Vattenglaset från i förmiddags stod kvar bredvid tangentbordet. Det låga klickandet från tangenterna, i synnerhet från returknappen, fick henne att rysa av välbehag. I högra hörnet av skärmen angavs tiden, 23:15. Hennes terapeut Gunnel hade förbjudit henne att kolla sin mail mer än en gång per dag, men hon kunde inte låta bli, kunde inte vänta ända till midnatt.

Lauras sociala liv var mycket torftigt och därför var inboxen desto viktigare. Därifrån hördes röster från omvärlden, hon fick inbjudningar från olika tidskrifter och erbjudanden om att handla extra billigt i nätbokhandlarna. Hon gick nästan aldrig på tid23

Ladies.indd 23

2007-06-14 11:04:33

skrifternas evenemang och hon köpte aldrig de nya böckerna som annonserades, men hon tyckte om att läsa mailen.

Den senaste tiden hade hon lagt märke till en ny avsändare i inboxen. ”Mia S”, stod det, kort och gott. Mia var varken en tidskrift eller en bokhandel, hon var en vanlig person som hade framställt enträgna böner om att få träffa Laura och tala med henne. Gunnel hade avrått Laura från att läsa mailen från Mia. Tre mail hade hon fått idag: Ett från Mia, ett från sin förläggare och ett från en kulturförening. Mailet från förläggaren ögnade hon hastigt igenom, han hade bifogat ett dokument som han tyckte att hon borde läsa. Hon laddade ner det, men öppnade det inte.

Det kliade i hennes fingrar, hon kunde inte hålla sig, inte låta bli att öppna mailet från Mia, trots Gunnels förbud, och det visade sig innehålla samma gamla böner om att få ses, samma avslutande: ”Med vänlig hälsning, Mia S.” I hemlighet njöt hon av att ta del av dessa desperata rop, rop som aldrig blev besvarade, vädjanden som obönhörligen kastades i papperskorgen efter en slarvig genomläsning.

Därefter läste hon inbjudningen, den var från kulturföreningen Agora; en helkväll med musik av Schönberg.

Hon lutade sig fram mot skärmen och kisade in i den magiska ljuskällan. Förutom detta enda ljus låg skrubben försänkt i mörker. Väggarna slöt tätt om kroppen och taket var så lågt att hon, sittande i skrivbordsstolen, kunde sträcka upp handen och vidröra den skrovliga taktapeten med fingrarna. Men hon trivdes här. Det lilla, trånga utrymmet rymde ett skrivbord, en stol samt en bokhylla där hon förvarade sina viktigaste ting: böcker, fotoalbum, urklipp. Det räckte. Laura behövde inte större plats än så här för att skriva sina tunna böcker.

Precis när hon skulle logga ut såg hon att ett nytt mail hade ramlat in. Hon granskade avsändaren, YIK. Det lät som en idrotts­ förening. Hon öppnade det, och hon läste:

24

Ladies.indd 24

2007-06-14 11:04:33

Hej Laura, det var länge sen. Jag hade velat höra av mig tidigare, men det blev aldrig av. Jag vet att du bor i Stockholm nu det har din pappa sagt. jag bor fortfarande kvar i Yrsjö. Om en vecka kommer jag o Anette och vår lilla dotter (Jag har blivit far!) till Stockholm. Vi har vunnit en helg på spa som ligger nära stockholm. vi kommer på fredag. Har du har tid att träffa oss skulle vi båda bli glada.

Du måste träffa vår lilla Matilda!

Kramar, Stefan.

Laura stirrade på det korta meddelandet. Läste igenom det en gång till. Hon ville genomborra brevet med blicken, se vad som fanns bakom orden. Hon ville vända och vrida på det, hålla det i handen, ta på det. Men det var bara ettor och nollor i en maskin – gick inte att känna på, lukta på, inte att fånga. Bara det svaga surret av datorn, den hemliga doften av elektricitet. Nästan som sex, tänkte hon. Doften av elektricitet har fått ersätta lukten av sex.

Hon svalde upprepade gånger, strupen kändes torr, som om hon hade medicinerat kraftigt, eller tillbringat en dag i öknen. Andetagen rosslade fram i den lilla skrubben. Orden i brevet flimrade för hennes blick.

Laura hade inte träffat sin kusin på femton år. När hon lämnade Yrsjö hade hon definitivt brutit, klippt. Det hade varit enkelt. Varför i helvete hörde han av sig nu? Efter femton år? Vad ville han?

Hon stängde av skärmen med en slarvig handrörelse som välte ut vattenglaset över tangentbordet. Hon skrek och svor.

Svordomarna absorberades snabbt av skrubbens fuktiga väggar, dämpade rösten och krympte den till en lätt suck. Hon tog loss tangentbordet och bar ut det till badrummet, skakade det över handfatet.

25

Ladies.indd 25

2007-06-14 11:04:33

När hon la sig i sin smala säng som alltid bäddades med vita, sträva lakan tackade hon i tysthet Gunnel och hennes regler. Eftersom Laura redan hade förbrukat morgondagens mailkollande, fick hon helt enkelt inte svara på mailet förrän i övermorgon. Och i övermorgon skulle hon träffa Gunnel igen, och då kunde hon fråga henne vad och hur hon borde göra.

Men redan nästa kväll, utan att ha hunnit konsultera Gunnel, skickade hon iväg ett kort svar till Stefan: ”Ni är varmt välkomna hit!” Hon visste inte varför hon gjorde det. Kanske för att slippa arbeta. För att slippa ta itu med sin tredje bok.

Sedan Laura hade publicerat sin andra bok, akut du, hade hon hamnat i ett vakuum, som om hon inte hade något kvar att skriva – och då hade hon varit trettio år. Nu närmade hon sig trettiofem med stormsteg, och hon hade ännu mindre kvar att skriva.

När svaret hade gått iväg till Stefan blev hon sittande framför skärmen, länge. Det var oåterkalleligt. Hon skulle bli tvungen att träffa honom, igen. Vid det här laget var hon alldeles för uppspelt för att gå och lägga sig. Skärmens siffror visade 00:12.

Med darrande fingrar började hon flytta runt de föremål som låg utspridda på skrivbordet: ett svart glasögonfodral av läder, två stycken stiftpennor, en svart märkpenna, ett sudd, en röd hålslagare, en pulsmätare, en gul tejprulle, två sorters handkräm, två par läsglasögon och en svart-metallic häftapparat av märket Rapid – ”häftapparaternas Rolls Royce”, som försäljaren i pappershandeln hade sagt varpå Laura hade låtsats bli djupt imponerad. Och antagligen var det bara därför som hon hade köpt den – för att verka vara en person som duperades av marknadsretoriken – för att känna sig som en helt vanlig människa, en konsument.

Längst ut på skrivbordet stod skrivaren som var täckt av damm. Ovanpå låg märkligt nog de vita bomullsvantarna som hon hade letat efter i över en månad. Hon bar dem om natten – för värmens skull, och för att inte bita ner naglarna i sömnen.

26

Ladies.indd 26

2007-06-14 11:04:33

Därutöver samsades inte mindre än arton böcker om utrymmet på skrivbordet i gammal advokatstil. Hennes favoritböcker, böcker som måste finnas i hennes omedelbara närhet, diktböcker och romaner som hon läste i varje dag, istället för att skriva något eget.

Tanken på att skriva fick henne att genast resa sig upp och lämna skrubben, fly ut i vardagsrummets löfte om vila. Hon sträckte ut sig raklång på soffan. Med fötternas hjälp drog hon den ljusblå fleecepläden över benen. Soffan, som en gång hade varit ljuvligt benvit, hade hon ärvt av sin far. Han hade sagt: Ta den eller kasta den.

Den hade funnits i deras hem ända sedan den tidiga barndomen.

En ensam, överdådig ö av lyx i det kala, vidsträckta vardagsrummet på Strandviksvägen i Yrsjö. Något att sjunka ner i, leka i, gömma sig i.

När Lisa gjorde sitt inträde i deras hem hade hon snabbt tagit soffan i besittning. Lisa älskade soffan, hon lät sitt långa blonda hår bölja ned över soffryggen och inbjöd Laura att komma smygande, som en katt, och hastigt attackera de blonda hårmassorna.

Och sedan, försedd med kam, borste och gummisnoddar, kunde Laura ägna sig åt Lisas hår i timmar, på samma sätt som hon kunde ägna sig åt sin barbiedockas hår i timmar. Och på samma sätt som Laura hade Barbie, hade pappa Lisa. Soffan blev Lisas territorium.

Om nätterna låg pappa och Lisa där, kramades och hånglade med omslingrade kroppar, glömska av Laura och av omgivningen.

När Lisa slutligen, efter sexton år, lämnade Lauras far ville hon inte veta av soffan. Laura tog emot den, främst av artighet, och forslade den till sitt nya hem i Stockholm.

Den var smutsig nu. Till och med i det svaga ljuset från teveapparaten syntes det hur sjaskig den var. Den var nedsutten och smutsgrå med hundratals små oidentifierbara fläckar. När Laura borrade in sitt ansikte i ryggkuddarna kände hon både äckel och trygghet.

Hon pressade sin kropp mot precis samma ställen som Lisa och 27

Ladies.indd 27

2007-06-14 11:04:33

pappa hade pressat sina kroppar. Den senaste tiden hade hon ofta hamnat här, sent på kvällen, med sina två böcker på magen. Hon brukade bläddra förstrött i dem, oftast i den första, lilla protes, innan hon snabbt tröttnade och somnade med teven på.

Som om hon letade efter något i de där gamla orden som för länge sedan var döda och stelnade. Dessa två böcker var mest av allt ett monument. Ett minnesmonument över Lauras ungdomskärlek – Siri.

Det låg så långt borta, försänkt i ett dimmigt förflutet. Men den där känslan, sedan Siri hade lämnat henne, det var den som Laura nu febrilt letade efter när hon med känsliga fingrar sökte över boksidornas rader. Den där känslan, att ha blivit övergiven, var den enda kreativa känsla som hon kände till, den enda känsla som fick henne att vilja skriva.

Så slog det henne: Var det därför som hon hade meddelat att Stefan och hans familj var välkomna på besök? För att få tillgång till den känslan igen? För att hon i sitt inre trodde att Stefan skulle lyckas väcka något i hennes avdomnade kropp? Ett avlägset minne, en glimt av längtan och svek? * Lea höll fortfarande den danska skulpturen i händerna när hon hörde Jens i dörren, sedan hans frenetiska steg över utställningsrummet. ”Jag hoppas du är sugen på dumplings, det var det enda de hade”, hojtade han. Lea lyssnade inte. Vad skulle hon göra med skulpturen? Det vore ju idiotiskt att inte visa upp den – det var ju ett konstverk! Men vad skulle hon säga om någon fick se titeln?

Lea Nord. De skulle ju tro att hon hade poserat för tvillingparet, vilket hon absolut inte hade gjort. Sedan, vilket var ännu värre, skulle de tro att det var hon som hade beställt skulpturen, och att det var hennes idé att hon skulle avbildas som Den lille havfrue, vilket ju var helt befängt. Nej, om hon fick bestämma själv hur 28

Ladies.indd 28

2007-06-14 11:04:33

hon skulle avporträtteras skulle hon välja bland Olympens gudar: Nike, Athena, Artemis… inte någon stympad halvmänniska som trånade och dog för en hopplös man.

Tanken på Iris C kom nu smygande så som den alltid gjorde när Lea kände sig osäker och minst av allt önskade det. Fredrik hade ju påstått att han kände henne, Lea kunde inte låta bli att undra hur väl han kände henne. Och plötsligt började kinderna hetta igen, för tredje gången idag. Åt helvete med alla fåniga skamkänslor! Hon måste ta sig samman. De närmsta veckorna skulle hon behöva tänka på Iris C varje minut, varje sekund, för att slutligen möta henne, öga mot öga. Och då dög det inte att komma med rodnande kinder. Nej, hon måste möta henne som en man, med stadig blick och utan skam.

Med all sin kraft försökte hon mota bort de gamla minnena, bilderna. Skärpning, Lea. Hon hade inget alls att skämmas för.

Hon bestämde sig resolut för att skulpturen skulle visas. Punkt.

Folk fick tro vad de ville.

Prövande placerade hon den lilla sjöjungfrun på fönsterblecket, men där doldes den bakom de ljusa gardinerna som var så skira att de fladdrade till så fort man rörde sig. Sedan försökte hon med det låga soffbordet, men där blev den alldeles för framträdande.

Till slut ställde hon den på skrivbordet. Där fick den stå så länge.

Det fint utmejslade ansiktet såg nästan levande ut.

Vitlök, sesam, ingefära. Jens hanterade vant de tunna ätpinnarna och kastade outtröttligt med luggen som hela tiden föll ner i ögonen. Lea tyckte om den där gesten som fick honom att likna ett bångstyrigt föl. Ibland kunde hon känna ett styng av vemod när hon betraktade honom. Så synd, tänkte hon, att jag inte kan bli förälskad. För hon skulle verkligen vilja det, kunna bli förälskad.

Men tyvärr låg det till så här: från och med den stund då Lea tog sin skönhet på allvar, det vill säga tog ansvar för den och erkände den, sköt antalet unga män som förälskade sig i henne i höjden.

Hon hade inget emot att bli dyrkad. Ja, hon stod till och med ut 29

Ladies.indd 29

2007-06-14 11:04:33

med en hängivelse som enbart var grundad på en fascination inför hennes utseende, även om det aldrig kunde bli särskilt intressant i längden. Vad hon däremot inte stod ut med var att denna dyrkan eller fascination oftast var förenad med ett visst mått av förnedring och fördumning.

Hon uthärdade inte att se hur de män hon hade valt ut förvandlades till viljelösa kräldjur i kärlekens namn. De hade uppenbarligen inte förstått någonting av begärets väsen. Motstånd, lille vän, motstånd. Och när hon visade irritation över männens undfallenhet, reagerade de med ännu större undfallenhet.

Hon lärde sig att männen ville bli dominerade. Domesticerade.

De ville hunsas och ge efter, de ville bli utskällda och förebrådda, ja, de faktiskt njöt av den känsla av oduglighet som hon gång på gång ingöt i dem. Och härmed krossades hennes sista illusioner. Det här var alltså hemligheten. Alla män gick omkring och identifierade sig i hemlighet med den pyttelille pojken i sig, den alla män såg som sin kärna: mammas pojke, den obotlige slarvern, busungen, slyngeln. Honom bar de vuxna männen på och vårdade som sin käraste ägodel, sitt hjärta och sin essens.

Detta var den position som de alltid föll tillbaka till. Lea visste inte om hon skulle skratta eller gråta. Det hela var så tragiskt, så djupt löjeväckande. Också bland de mest hårdföra akademikerna (kanske där i synnerhet), de allra mest intelligenta filosoferna, teknologerna, ingenjörerna, var föreställningen grundmurad.

Filosoferna regredierade, talade babyspråk, tjurade, trilskades och vurmade för sin egen infantilitet. De stoltserade med sitt intresse för småpojksvärldar, om det nu var dataspel eller tennsoldater. Alla män som Lea någonsin mött hade för övrigt detta gemensamt: De skröt om sin dåliga, ja rentutav oläsliga handstil eftersom de i sitt inre förknippade en dålig handstil med genialitet förenad med härlig, otyglad pojkaktighet.

Lea drog slutsatsen att hon inte hade något gemensamt med dem, och att hon absolut inte borde ge sig i lag med dem på något personligt plan, bara sexuellt, vid behov.

30

Ladies.indd 30

2007-06-14 11:04:33

Och det behövdes ibland, det erkände hon utan tvekan. Hon sneglade på Jens och hans svarta lugg. Hennes ambivalens inför föreställningen om pojken var minst sagt besvärlig. Å ena sidan avgudade hon hans lena smidiga linjer, å andra sidan föraktade hon upphovet till dessa linjer, hela den värld av barnslighet som var den enda som kunde bevara dessa linjer intakta.

Jens hade redan ätit färdigt. Med hungriga blickar spanade han ner på Leas halvtomma tallrik. ”Du kan ta det”, sa hon och föste över sina rester till assistenten, med ett visst välbehag. Hon undrade hur det kom sig att hon gillade när människor åt upp hennes rester. Säkerligen en fråga om makt, tänkte hon.

Jens kastade sig över hennes mat, som om han var rädd att hon skulle ångra sig. Hans läppar var röda av den starka chilin, de glänste som av läppglans, eller som om han ägnat hela dagen åt att kyssas…

Hon blev abrupt avbruten i sina fantasier när telefonen ringde. ”Svara”, sa hon till Jens som kastade en trött blick på henne.

Han reste sig långsamt, muttrade ”Jag vet, jag vet, du behöver inte tjata” på väg ut till sitt kontor, den lilla pigkammaren.

Kanske inte, tänkte Lea, men i samband med denna utställning var det bara Jens som kunde svara i galleriets telefon, ja, han var till och med tvungen att utge sig för att vara galleriets ägare ända tills det här var över, för Lea fick absolut inte röja sin identitet, då skulle hela planeringen gå om stöpet.

Jens kom tillbaka, stönade. ”Det var Iris C:s agent, fan vad snabbt han pratar! Jag förstod knappt hälften! Men i alla fall har Iris kollat på ritningarna av planlösningen som vi skickade…” ”Och…?” sa Lea, spänt. ”… och hon vill att vi bygger om…” ”Helvete, jag visste det. Men det finns inget att göra. Du får 31

Ladies.indd 31

2007-06-14 11:04:33

börja i eftermiddag – har du numret till hantverkarna? Från och med nu är det bara jobb som gäller. Vill du ha kaffe?”

Jens sjönk ner på stolen igen, nickade, gnuggade sina tinningar.

Det gick inte att ta miste på hans missnöje, han beklagade sig, sa att han minsann hade ett liv, tider att passa, möten att gå på.

Tjugotre år gammal och redan så inordnad i ett rutinmässigt klagande över tidsbrist, tänkte Lea, han kommer att bli mycket framgångsrik. Kanske borde hon säga till honom, men inte än, nej, hon skulle vänta tills det blev riktigt ohållbart. Då skulle hon skälla ut honom ordentligt istället. Bortskämda unge. Har all tid i världen. Gnäller som en käring och driver omkring mellan galleriet och pseudomöten med vänner inom branschen. Och på kvällarna vernissagerundor och klubbar på Östermalm, gratis sprit och snygga tjejer. Han hade ett bra liv, Jens, han visste bara inte om det. Och nu klagade han på sin ekonomi också. Hade inte råd att äta, påstod han, inga pengar till hyran. Lea hade ibland stuckit till honom en femhundring eller två när en nödsituation uppstod. Men hon orkade inte vara hans mamma längre. Dessutom fick han ju en anständig lön av henne, även om hon själv aldrig hade kunnat överleva på den. Hon ställde fram kaffekopparna och Jens tystnade i en stilla kontemplation över den svarta rykande drycken. ”Har du träffat henne?” undrade han plötsligt. Lea tittade upp från sin kopp. Han menade Iris C. Lea hade in i det längsta försökt undvika att berätta för Jens, men han var inte dum. Självklart hade han förstått att den här utställningen var speciell.

Lea skruvade på sig. Hon böjde sig halvvägs under bordet för att rätta till sina strumpbyxor. Försiktigt drog hon i det tunna tyget, fastnade med ringfingernageln och genast sprang en maska upp. En svordom letade sig fram mellan tänderna. Plötsligt gick det upp för henne att hon undvek att svara på Jens fråga. Hon förhalade, hon vann tid. ”Ja, jag har träffat henne”, svarade hon till slut.

32

Ladies.indd 32

2007-06-14 11:04:33