9789100110949

Explorers eye s 1-89.qxp

07-02-28

14.42

Sida 3

..

MED EGNA OGON _ .. ..

---------------------------o

300 AR AV UPPTACKTSRESOR OCH AVENTYR H U V U D R E D A K T Ö R E R F E R G U S F L E M I N G & A N N A B E L M E RU L L O

MED

I N L E D N I N G AV

M I C H A E L PA L I N

Ö V E R S Ä T T N I N G H E L E N A S J Ö S T R A N D & G Ö S TA S V E N N

A L B E RT B O N N I E R S F Ö R L A G

Explorers eye s 1-89.qxp

07-02-28

14.42

Sida 4

innehåll

förord

6

jules-sébastian-César Dumont D’Urville

62

INledning av MICHAEL PALIN

66

Richard Burton

70

Charles Sturt

76

John Hanning Speke

82

136

Wilfred Thesiger

222

Resor i södra Arabien

Hiram Bingham

138

Maurice Herzog

228

Annapurnas topp

Roald Amundsen

144

Edmund Hillary & Tenzing Norgay

232

Erövringen av Mount Everest

24

Sam Baker

Botaniska studier i Sydamerika

86

Robert Falcon Scott

152

Tragedi i Antarktis

En viktorian i Afrika

Vivian Fuchs

238

Första gången Antarktis korsas

28

Edward Whymper

In i Nordamerikas vildmarker

90

Douglas Mawson

160

En ensam marsch i Antarktis

Matterhorns erövrande

Jacques Cousteau

242

Undervattensupptäckter

30

Carl Koldewey & Paul Hegemann

Resan till Niger

94

Ernest Shackleton

168

Kampen för att överleva i Antarktis

Strandsatta på Grönland

Wally Herbert

246

Till fots på polarpackisen

32

David Livingstone

Äventyr i Sahara

96

George Mallory

176

Mysterium på Mount Everest

Genom Afrikas inre

George Nares

102

UMBERTO NOBILE

250

182

Ranulph Fiennes

Zeppelinare på världens topp

Storbritanniens försök att nå Nordpolen

254

Den Transglobala expeditionen

40

Henry Morton Stanley

106

August Courtauld

186

Bertrand Piccard

Ensam på Grönlands iskalott

Kongofärd

Slavstråket till Tchad

Edwin ’buzz’ Aldrin, Neil Armstrong & Michael Collins Fotsteg på månen

36

Sökandet efter Nordvästpassagen

Dixon Denham, Hugh Clapperton & walter Oudney

Frederick Cook

Först till Sydpolen

Nilens källa

John Franklin

216

20

Färden till Tahiti

George Lyon

Thor Heyerdahl Kon-Tikis färd över Stilla havet

Upptäckten av Machu Picchu

Att kartlägga Australien

Mungo Park

130

14

Storslagna resor till Söderhavet

Meriwether Lewis & William Clark

Robert Edwin Peary

Den stora bluffen i Arktis

I Afrika och Orienten

Alexander von Humboldt

210

10

Till Stora Barriärrevet och ännu längre

Louis-Antoine de Bougainville

Richard Byrd Med flygplan till polerna

Närmast Nordpolen

Strandade under sökandet efter polen

James Cook

126

8

Elisha Kent Kane JOSEPH BANKS

Hertigen av Abruzzi En resa i Ishavet

Den första landstigningen på Antarktis

258

Jorden runt med ballong

René Caillié

44

46

52

Resan med Beagle

110

Francis Younghusband

58

Sven Hedin Äventyr i Centralasien

190

Peter Fleming

118

Freya Stark

196

På vandring i Arabien 122

WILLIAM BEEBe Att utforska havsdjupen

register

260

bildkällor

262

bibliografi & tack

263

192

Äventyr i Brasilien

Berättelser från Tibet

Centralamerikas försvunna städer

Charles Darwin

Fridtjof Nansen

Auguste Piccard Upp i stratosfären

Längst upp i norr

Fastfrusen i Arktis

John Stephens

108

En engelsk kvinna utomlands

Att hitta den sägenomspunna staden Timbuktu

John Ross

Isabella Bird

202

Explorers eye s 1-89.qxp

07-02-28

14.42

Sida 6

förord

Sjuttonhundratalet utgjorde en vattendelare i upptäcktsresandets historia. Dittills hade upptäckterna handlat om att hitta guld eller kryddor och sedan erövra landområdena där dessa fanns. När upplysningens lärde begrundade hur världen fungerade fick emellertid girigheten ge vika för en anda av forskningsiver. De gamla intressena för rikedomar, landerövringar och nationell prestige existerade fortfarande, men nu blev det accepterat att syftet med utforskandet var att öka mänsklighetens förståelse för vår värld. De som gav sig ut i det okända var inte längre äventyrare utan forskare, de förväntades återvända med en fullständig och noggrann redogörelse för sina resor och för första gången skulle de komplettera texten med bilder. Det skulle dessutom vara riktiga bilder, inte de tidigare århundradenas kartor fyllda med drakar, stormiga hav eller skissartade diagram och romantiserade träsnitt, utan så naturtrogna bilder som konstnären förmådde skapa.

Kapten James Cook var bland de första som levererade det som förväntades. Mellan 1768 och 1779 företog han tre stora resor som omfattade Antarktis, Arktis, Australien, Nya Zeeland och Polynesien. Hans journaler beskrev inte bara nya och exotiska landområden utan visade också hur de såg ut, och det tack vare expeditionens tecknare. Makthavarna var upprymda och allmänheten likaså – något liknande hade man inte sett tidigare. Efter det vågade ingen upptäcktsresande komma hem utan att överträffa Cooks standard eller åtminstone försöka mäta sig med den.

Det är svårt att överskatta den påverkan som dessa tidiga journaler hade. De kom i en tid då läs- och skrivkunnigheten var någorlunda utbredd, då vilda landskap och ”ädla vildar” var högsta mode och då vetenskapen ännu inte var så avancerad att dröm kunde skiljas från verklighet. Verkligheten understödde faktiskt drömmen. Romantiker som Byron, Keats, Shelley och Coleridge skapade många av sina bästa verk influerade av upptäcktsreselitteraturen. (Samuel Taylor Coleridges Ryme of the Ancient Mariner – Sången om den gamle sjömannen – 1798, Mary Shelleys Frankenstein, 1818, och Edgar Allan Poes Narrative of Arthur Gordon Pym – Arthur Gordon Pyms äventyr – 1850 var alla inspirerade av polarberättelser.) Framme vid 1820-talet hade de upptäcktsresande blivit männen för dagen, deras journaler var bästsäljare, främlingar korsade gatan för att skaka hand med dem, de överöstes med hedersbetygelser och uppmuntrades att upprepa bedriften – vilket de ofta gjorde eftersom det alltid fanns mer att upptäcka och därför att allmänheten tyckte om spännande läsning med trevliga bilder.

Detta var inte reseskildringens födelse, men här började en popularisering. Under de följande årtiondena blev den en etablerad genre, en som hade skönlitteraturens alla attribut – ett berättande som förs framåt, spänning, utveckling hos personerna, levande beskrivningar av platser och människor – men med den fördelen att den var baserad på fakta. Inte för att fakta nödvändigtvis gick att skilja från fiktion. Så sent som på 1830-talet påpekade Charles Darwin: ”Att människans kunskap inom alla områden är så begränsad väcker stort intresse, vilket kanske ökar på grund av närheten till fantasin.” Den närheten utnyttjades av sådana som Jules Verne vars romaner inte bara hade rötter i upptäcktsreselitteraturen utan emellanåt också var omöjliga att skilja från den. De olika litterära stilarna hoppar bock över varandra när de mest besynnerliga exemplen på science fiction senare blir till fakta vid utforskningarna.

Upptäcktsresande såg i lika hög grad som romanförfattarna de lukrativa möjligheterna i att dra en skepparhistoria. Ibland överdrev de sina upplevelser: broderade ut faror, förstorade upp gräl, förfalskade protokoll och ljög stundtals från början till slut. Ett utmärkt exempel på det [ 6 ]

MED EGNA ÖGON

senare är Frederick Cook som försvann i kanadensiska Arktis under ett år för att år 1909 meddela att han hade varit i Nordpolen, i trygg förvissning om att ingen kunde bevisa att han inte hade varit där. (Hans antagande kullkastades dock.) Få var lika ohederliga som Cook – möjligen med undantag av hans rival Robert Peary – men i takt med att jordklotets mysterier blottades förändrades karaktären på de upptäcktsresandes journaler märkbart. Från att ha varit sakliga protokoll av sådant man sett och länder man besökt utvecklades de till dramatiserade skildringar och sedan till begrundande essäer om hur utforskandet, världen och själva mänskligheten var till sin natur. Sättet som de upptäcktsresande registrerade sina upplevelser förändrades också. Penna, papper och akvarellfärger ersattes så småningom av skrivmaskiner och kameror, vilka i sin tur avlöstes av datorer och filmer. Oavsett medium, århundrade eller tänkesätt fullgjorde varje upptäcktsresande upplysningens ursprungliga arbetsuppgift: att ge en så levande bild av nya världar som möjligt.

Denna antologi i ord och bild är en förteckning över deras prestationer. Styckena har valts ut dels för att de är historiskt viktiga, dels för att de författats av fascinerande krönikörer och dels för att det rör sig om skickliga målare eller fotografer. I vissa fall är orden starkare än bilderna, i andra gör bilderna större intryck än texten. Proportionen spelar egentligen ingen roll eftersom varje artikel, vilka dess individuellt starka sidor än är, ger en ögonblicksbild av en persons resa in i det okända. I valet mellan förstahandsuppgifter och ”hågkomster” har vi gjort det slutliga urvalet från fall till fall. Robert Scotts dagböcker har därför återgetts ordagrant, medan Ernest Shackletons – som (mer eller mindre) kan parafraseras med ”Idag hände inte mycket” – inte har det.

Ofrånkomligen uppstår frågan om vem som är eller inte är upptäcktsresande. En allmänt accepterad definition är: en som upptäcker nya landområden. Fast vad är upptäckt och vad är nya landområden? En geografisk purist skulle säga att det, med få undantag, har upptäckts mycket lite. Allt som har hänt är att folk från en plats har meddelat att andra platser existerar, och därmed bekräftat en misstanke som deras invånare länge har hyst. På samma sätt är det svårt att skilja mellan upptäckt och ”rent” resande, att den enes dödsföraktande odyssé är något urgammalt för den andre. Av den anledningen har vi slagit fast att en upptäcktsresande är en som kartlägger det okända, som gör det av skäl som hänger ihop med forskning och inte med reportageskrivande. Därvid har vi prioriterat dem som gjorde det först – samtidigt som vi förbehållit oss den redaktionella rätten att favorisera och vara inkonsekventa.

Fergus Fleming & Annabel Merullo

FÖRORD

[ 7 ]

Explorers eye s 1-89.qxp

07-02-28

14.42

Sida 8

INledning av Michael Palin

Det var inte förrän jag var tolv eller tretton som jag till slut gav upp hoppet om att bli en upptäcktsresande. Från ungefär åttaårsåldern hade jag känt ett starkt och ibland nästan desperat behov av att få se olika delar av världen innan någon annan gjorde det. Jag har aldrig varit riktigt säker på var denna drift kom ifrån, men att läsa Med egna ögon har påmint mig om den. Jag var helt klart hänförd av de stora upptäcktsresandenas berättelser.

Köldskadorna, kallbranden, kannibalismen, svordomarna, den nakna rädslan och fullständiga utmattningen – hela galleriet av fasor verkade så mycket mer lockande än att spela fransk cricket och dricka varm mjölk.

Min fantasi sög begärligt i sig redogörelser om förskräckligt lidande och vanvettig tapperhet, som kapten Scotts dödsdömda men gripande dokumenterade expedition till Sydpolen, Livingstone som trotsade både död och sjukdom för att nå fram till Victoriafallens mäktiga vatten, Mallory och Irvine som försvann i ett moln bara ett par hundra meter från toppen av Mount Everest, för att aldrig mer påträffas i livet.

För en blivande upptäcktsresande var 1940- och början av 1950-talet svåra tider. Båda polerna var körda, precis som Nordväst- och Nordostpassagen, Nilens källa och större delen av Saudiarabien. De stora Himalayatopparna, som jag hade satt mitt hopp till, strök med som flugor.

Annapurna, Mount Everest och sedan K2, alla besegrade, och jag hade inte ens nått puberteten.

Den 29 maj 1953 kämpade sig Edmund Hillary och Tenzing Norgay upp till Mount Everests topp, de första att någonsin lyckas med det. Jag var stolt över dem. Det var vi alla.

Men kanske var jag lite besviken också. Kanske hade jag redan då en aning om det jag känner när jag nu ser tillbaka: att detta var bokstavligt och bildligt talat höjdpunkten på en gyllene epok av upptäcktsresor som hade trollbundit västvärlden i hundrafemtio år.

Efter Mount Everest hade de flesta ikonartade extrema utmaningarna bemästrats. Men det var inte bara det. Mount Everest-expeditionen – välfinansierad, välutrustad och mediemedveten – tycktes antyda att vi hade tagit mått på det svåra och farliga. Något av mystiken i upptäcktsresorna hade försvunnit. Teknologin blev mer sofistikerad och reducerade både människans risker och människans prestation. Det fanns stora utmaningar kvar, men få av dem som fångade allmänhetens fantasi på samma sätt som sökandet efter Nilens källa eller korsandet av Australien. Fyra år efter Hillarys och Tenzings triumf ledde Vivian Fuchs den allra första färden tvärsöver Antarktis, men som Fergus Fleming påpekar: ”Efter så många spektakulära misslyckanden vid Sydpolen tycktes framgången ha blivit ett antiklimax … ingen dog, allt gick mer eller mindre planenligt.” I skrivande stund gör Ranulph Fiennes sitt bästa för att hålla upptäcktsresandets traditioner vid liv, genom att tilldela sig själv allt svårare mål och alltmer påfrestande utmaningar. Men prestationen att ”vara först” är inte längre lika stämningsladdad och ger inte samma eko som förr. Faktum kvarstår – precis som jag motvilligt fick erkänna – att innan jag ens kommit ur kortbyxorna hade större delen av världen redan utforskats.

Den enda upptäcktsresa som har fått internationell uppmärksamhet under mitt vuxna liv var när Eagle landade på månen den 20 juli 1969 och Neil Armstrong blev den första människan som satte sin fot på en yta utanför vår jord. Men med risk att låta för skämtsam så var också det något annat än de klassiska upptäcktsbravaderna. Neil Armstrong slungades upp till månen med hjälp av spjutspetsteknik i ett kolossalt påkostat projekt, han behövde inte fösa buskar åt sidan och väja undan för blåsrör, ställas inför ett tredje år på isen som John Ross på 1830-talet eller se sina fingrar och tår lossna en efter en som Maurice Herzog på väg nerför Annapurna. [ 8 ]

MED EGNA ÖGON

Fergus Fleming och Annabel Merullo har ställt samman en enormt tilltalande och omfattande guide till hela den hjältemodiga, tragiska och segerrika historien under upptäcktsresornas stora år. Genom att använda de upptäcktsresandes egna ord där det varit möjligt, och låta dem åtföljas av en ovärderlig samling visuella redogörelser, har de återupplivat vidunderliga äventyr. Det är omöjligt att titta igenom den här boken utan att bli bländad av måtten och omfånget på dessa jättekliv för mänskligheten, och tack och lov bibehåller Fergus Flemings kommentarer det nödvändiga mänskliga perspektivet genom att hylla de orädda och dumdristiga i lika hög grad, och uppskatta dårskapen lika mycket som framgången.

Det är inte lätt att veta vilka russin man ska plocka ur kakan. Det gladde mig att bli påmind om att till en av de största, och minst kända, av dem som kom först räknas den expedition som leddes av den verkligt okarismatiske Jules-Sébastien-César Dumont d’Urville, den första människan som satte sin fot på den antarktiska kontinenten år 1837. Där åts det ingen pemmikan, och som äkta fransmän firade de med en flaska fin bordeaux, välkyld, förmodar jag. Skandinaverna klarar sig särskilt bra, som den inspirerande och uppfinningsrike Fridtjof Nansen som byggde ett äggformat fartygsskrov till sin polarexpedition för att undvika att fastna i isen. Och det fungerade. Yrkesutforskaren Amundsen som nästan lyckades med en sensationell trippel: var först till Sydpolen, först genom Nordvästpassagen och mycket möjligt först till Nordpolen.

Resorna till Nordpolen visar sig ha en dunkel historia. Jag trodde det var ett obestridligt faktum att den amerikanske amiralen Peary nådde dit 1909, men tydligen kom han inte längre än cirka 10 mil därifrån, och Fleming framkastar att den första människan som ”odiskutabelt” nådde Nordpolen till fots var Wally Herbert 1968. Då var jag 25 och kunde ha gjort det trots allt, tusan också. Som det nu var fick jag vänta ända till 1991. (Sluta skryta – red.)

Det som utmärkte den här epoken av resor efter upplysningen var behovet att skriva ner allt. Vi får reda på att Freya Stark, en av bara två kvinnliga upptäcktsresande som kom med i boken, skrev i genomsnitt tio brev om dagen när hon reste. Richard Burton, som talade 27 språk, skrev utförliga journaler, men i en av de mest tragiska episoder som tas upp på de här sidorna brände hans hustru Isabel dem allihop vid hans död för att han varit oförskämd. Scotts expedition till Sydpolen må ha varit ett misslyckande, men hans dagböcker är otvivelaktigt de mest gripande av alla som citeras här. Fångad i en kolossal snöstorm och invalidiserad av köldskador fortsätter Scott med sina dagliga anteckningar, ända in i det sista då det världsliga blir outhärdligt plågsamt. ”Det är nog synd, men jag tror inte att jag kan skriva mer.”

Scotts expedition berör oss lite extra eftersom några av upptäcktserans stora fotografer var med på den. Frank Hurleys effektfulla bilder är alltjämt några av de starkaste polarbilder som någonsin tagits, lika oöverträffade som Wilfred Thesigers fotografier från den arabiska öknen.

Med egna ögon är en guldgruva. Precis som när Hiram Bingham påträffade Machu Picchu eller Charles Darwin landsteg på Galápagosöarna, är ett otal underverk i färd med att breda ut sig framför er.

Michael Palin, London, maj 2005

INLEDNING

[ 9 ]

Explorers eye s 1-89.qxp

07-02-28

14.42

Sida 10

Joseph banks

1743–1820

Till Stora Barriärrevet och ännu längre

B A N K S VA R 1700- TA L E T S N AT U R F I L O S O F F R A M F Ö R A N D R A . Fastän utbildad till botanist ägnade han sig med outsläcklig nyfikenhet åt praktiskt taget varenda vetenskapsgren. Ena stunden kunde han utforska väderleksmönstren i Eldslandet, i nästa fundera på Antarktis existens och därefter (med anledning av oljan i lamporna i sitt hem) undersöka hur en varm period skulle kunna påverka sammansättningen av valspäck. Hans resa 1768–71 tillsammans med James Cook ombord på Endeavour förde honom till Söderhavet via Sydamerika, Nya Zeeland och Australien och resulterade i upptäckten av så många nya växter att fynden än idag analyseras. Dessutom kartlades en vik på den australiensiska kusten som Banks efteråt förordade som en idealisk plats för en straffkoloni.

Numera är den känd som Sydney och bosättningen av den inledde koloniseringen av hela kontinenten. Som president i Royal Society etablerade sig Banks senare som auktoritet ifråga om utforskningar av Afrika och Arktis, och hans hem i Soho Square var en samlingspunkt för Englands vetenskapsmän och forskningsresande.

En brasiliansk bromelia (släkting till ananas) avbildad av Sydney Parkinson, en av de två officiella tecknarna som seglade ombord på Endeavour. Som skicklig botanisk illustratör var Parkinsons jobb att registrera de exemplar som Banks och hans naturforskarkollega Daniel Solander samlade in.

Kapten Cook kom ihåg Parkinsons bekymmer med insektspopulationen på Tahiti: ”Flugorna … gjorde det nästan omöjligt för mr Parkinson … att arbeta, eftersom de inte bara täckte hans motiv så att ingenting av ytan syntes, utan också åt upp färgen på papperet lika snabbt som han kunde stryka på den.” Trots att Parkinson dog på resan lämnade han efter sig sammanlagt 1 332 teckningar.

D Å E N D E AV O U R S T Ä VA D E L Ä N G S AU S T R A L I E N S Ö S T K U S T B L E V D E N D E T F Ö R S TA E U RO P E I S K A FA RT Y G E T S O M S E G L A D E Ö V E R S T O R A BA R R I Ä R R E V E T

Augusti 1770. För första gången under dessa tre månader var vi idag utom synhåll från land, och det till vår inte så ringa belåtenhet. Just detta hav som (kanske) samtliga av oss tidigare betraktat med fasa var nu den fristad som vi länge hade önskat oss och slutligen funnit. Belåtenheten fanns tydligt avbildad i var mans ansikte … Kaptenen rädd för att gå alltför långt ut från land … styrde fartyget västvart rakt in mot land … men just som natten föll fann han sig på sätt och vis instängd i revet så att det rådde delade meningar om huruvida han kunde klara oss igenom på någondera halsarna. Vi höll emellertid kursen nordvart och vid mörkrets inbrott ansågs det att hon skulle gå klar för allting som vi kunde se. Natten var dock inte alltför angenäm: alla faror som vi hade undsluppit var småsaker i jämförelse med att spolas upp på detta rev, om det skulle bli vårt öde. Ett sådant rev som jag nu talar om är något som knappast är känt i Europa eller faktiskt någon annanstans än i dessa hav: det är en vägg av korallklippor som reser sig nästan lodrätt ur det oändliga havet, som alltid är översvämmad vid högvatten med vanligen 7 eller 8 fot och i allmänhet synlig vid lågvatten. Havets stora vågor möter med så plötslig motståndskraft och gör att en synnerligen förfärlig bränning blir hög som ett berg …

Klockan tre imorse blev det plötsligt vindstilla, vilket inte förbättrade vår situation ett dugg: vi bedömde att vi inte befann oss mer än 4 eller 5 leagues [ca 20–25 km, ö.a.] från revet, kanske mycket mindre, och havets svall som driver rakt emot det förde snabbt med sig fartyget i samma riktning … Sedan vi insåg faran hade varenda åtgärd vidtagits för att få ut båtarna i hopp om att de skulle kunna bogsera iväg oss, men det hade ännu inte lyckats … Hela tiden närmade vi oss och innan detta kunde verkställas tror jag vi kom 40 yards från bränningen. Samma hav som sköljde in i fartygssidan reste sig nästa gång i en bränning så enormt hög att det mellan oss och den bara fanns en ynka dalgång lika bred som vår våg … Nu var vårt läge i sanning förtvivlat, och jag tror att varenda man hade gett upp helt och hållet, en hastig död var allt vi kunde hoppas på, och att de väldiga bränningarna snabbt skulle slå fartyget sönder och samman gick knappast att betvivla … Vid [ 10 ]

MED EGNA ÖGON

JOSEPH BANKS

[ 11 ]

Explorers eye s 1-89.qxp

07-02-28

14.42

Sida 12

denna kritiska tidpunkt, i detta får jag lov att säga fruktansvärda ögonblick, när all hjälp tycktes alltför liten för att rädda ens våra eländiga liv, sköt en liten vindpust fart, så liten att vi vid vilket annat tillfälle då det var vindstilla inte skulle ha lagt märke till den. Vi såg emellertid tydligt att den omedelbart hejdade vår framfart, och därför sattes vartenda segel i rätt riktning för att fånga upp den och vi lade märke till att fartyget rörde sig snett bort från bränningarna … Fartyget fortsatte att röra sig bort en aning, men innan 10 minuter hade gått dog vår lilla vindpust ut och det blev lika kav lugnt igen … Nu återuppväcktes vår ängslan: ett oräkneligt antal små pappersbitar etc. kastades över fartygssidan för att få reda på om båtarna verkligen förde henne framåt eller ej, och hon rörde sig så lite att det gång efter annan var en källa till gräl. Vår lilla vänliga bris besökte oss nu återigen och varade ungefär lika länge som förut, knuffade oss måhända 100 yards bort från bränningarna. Dock befann vi oss alltjämt i käftarna på undergången. En liten öppning hade siktats i revet en furlong [ca 200 meter, ö.a.] från oss. Den var knappt lika bred som fartyget, dock beslöts det att hon om möjligt skulle drivas dit in. Därinne fanns inget vågsvall och därför kunde vi måhända rädda våra liv. Nu rådde bara tvivel på huruvida vi kunde få iväg fartyget så långt. Vår lilla bris besökte oss emellertid en tredje gång och knuffade oss nästan ända fram. Rädslan för döden är bitter: utsikten som nu låg framför oss att rädda våra liv, om så till priset av allt vi ägde, hade fått mig att känna mig mycket lättare om hjärtat, och jag förmodar att det inte fanns någon som inte hyste samma känsla … Vid 4 kom vi till en ankarplats lyckliga över att än en gång möta de grund som vi bara två dagar dessförinnan kände oss överlyckliga att ha undkommit. Så lite vi män vet vad som verkligen är till vår fördel: för två dagar sedan kröntes vår innerligaste önskan med att vi fick komma utanför revet och idag blev vi åter lyckliga då vi kom innanför det.

J. B EAGLEHOLE ( RED.), The Endeavour, Journal of Joseph Banks, Vol. II, 1962

OM ABORIGINERNA

Sålunda lever dessa, höll jag på att säga, lyckliga människor, nöjda med lite för att inte säga ingenting. Tillräckligt långt bort från de bekymmer som vidlåder de rika, eller till och med utan det som vi européer betraktar som livets nödtorft: bekymmer som kanske av försynen syftat till att motverka den vällust som uppstår ur ägandet av önskade ting, och som följaktligen ökar om rikedomen ökar och i viss mån upprätthåller balansen av lycka mellan de rika och de fattiga. Dessa bekymmer uppenbarar hur små de verkliga behoven är i människans natur, behov som vi européer har ökat i sådant övermått att det säkerligen skulle förefalla otroligt för dessa människor om det kunde berättas för dem. Inte kommer vi heller att upphöra att öka dem så länge som lyxföremål kan uppfinnas och rikedomar finns för att köpa dem. Och hur fort dessa lyxföremål förfaller till att bli nödvändiga ting visas nog så tydligt av det allmänt utbredda nyttjandet av starksprit, tobak, kryddor, te etc., etc. I detta fall tycks försynen åter spela utjämnarens roll, den gör mycket för att placera alla skikt i ett jämnt tillstånd av behov och följaktligen äkta fattigdom: de stora och ståtliga vill ha lika mycket och måhända mer än de medelgoda.

Dessa vill i sin tur ha i proportion till de lägre stående. Varje skikt tittar ständigt högre upp än sin ställning, men inskränker sig till en viss punkt ovanför vilken det inte vet hur det ska önska, allra minst vet vad som njutits där.

The Endeavour, Journal of Joseph Banks, Vol. II

[ 12 ]

MED EGNA ÖGON

JOSEPH BANKS

[ 13 ]

Byteshandeln tar sin början på Nya Zeeland med en försiktigt framsträckt hummer. Denna bild, som troligen målats av Banks själv, ger relationerna med maorierna ett rosenrött skimmer. Dessa var ett krigiskt släkte, som emellanåt hängav sig åt kannibalism, och ogillade inkräktare. Vid de sällsynta fall då handel kunde bedrivas var inte besättningen på Endeavour ute efter humrar utan halvt avgnagda människoben som souvenirer. ”[De] ber ständigt om sådana och betalar med alla möjliga struntsaker de har”, skrev Banks.