Issuu on Google+

Resan I september 1828 lämnade landets störste matematiker för första gången på flera år sin hemstad för att delta i Tyska naturforskarkongressen i Berlin. Självfallet ville han inte dit. Han hade vägrat i månader, men Alexander von Humboldt hade förblivit hårdnackad, ända tills professorn i ett svagt ögonblick och i förhoppning om att det ändå inte skulle bli av slutligen gav med sig. Och nu gömde sig professor Gauss i sängen. När Minna uppmanade honom att stiga upp, resvagnen väntade och vägen var lång, klamrade han sig fast vid kudden och försökte genom att blunda få sin fru att försvinna. När han öppnade ögonen igen och Minna stod kvar kallade han henne besvärlig, inskränkt och sin ålderdoms olycka. Då inte heller det hjälpte svepte han undan täcket och satte ner fötterna på golvet. Bister och nödtorftigt tvättad gick han nedför trappan. I vardagsrummet väntade hans son Eugen med packad resväska. När Gauss såg honom fick han ett raseriutbrott: Han slog sönder en kruka som stod på fönsterbrädet, stampade i golvet och slog vilt omkring sig. Han lugnade sig inte ens när Eugen och Minna från varsin sida lade händerna på hans axlar och bedyrade att man skulle måna om hans välbefinnande och att han snart skulle vara hemma igen, det hela skulle gå över lika fort som en otäck dröm. Först när hans urgamla mor, störd av bullret, kom fram ur sitt rum, nöp honom i kinden och frågade vart hennes tappre gosse hade tagit vägen, sansade han sig. Utan hjärtlighet tog 

Kehlmann_Varldens matt.indd 5

07-06-25 14.04.52


han avsked av Minna; sin dotter och yngste sonen strök han själsfrånvarande över huvudet. Sedan lät han sig hjälpas upp i vagnen. Resan var plågsam. Han kallade Eugen en nolla, tog ifrån honom knölpåken och stötte av alla krafter efter hans fot. Med rynkade ögonbryn tittade han en stund ut genom fönstret, sedan frågade han när hans dotter äntligen skulle gifta sig. Varför var det ingen som ville ha henne, vad var problemet? Eugen strök tillbaka det långa håret, knådade sin röda mössa med bägge händerna och ville inte svara. Ut med språket, sade Gauss. För att vara ärlig, sade Eugen, så var ju hans syster inte precis någon skönhet. Gauss nickade, svaret tycktes honom plausibelt. Han ville ha en bok. Eugen gav honom den som han just hade slagit upp: Friedrich Ludwig Jahns bok om den tyska gymnastiken. Det var en av hans älsklingsböcker. Gauss försökte läsa men tittade upp bara några sekunder senare och beklagade sig över vagnens nymodiga läderfjädring. Den gjorde en ju bara mer illamående än man var van vid. Snart, förklarade han, skulle det finnas maskiner med kapacitet att förflytta människor från stad till stad med hastigheten hos en avskjuten projektil. Då skulle man kunna färdas från Göttingen till Berlin på en halvtimme. Eugen vaggade skeptiskt på huvudet. Nog var det besynnerligt och orättvist, sade Gauss, ett bra exempel på existensens erbarmliga tillfällighet, att man föds in i en bestämd tid och är fången i den, vare sig man vill eller inte. Därigenom fick man ju en otillbörlig fördel gentemot det förflutna, samtidigt som man blev framtidens clown. Eugen nickade sömnigt. Inte ens ett förstånd som hans, sade Gauss, skulle ha kunnat prestera något under tidigare epoker eller vid Orinocoflodens 

Kehlmann_Varldens matt.indd 6

07-06-25 14.04.52


stränder, medan däremot varenda dumskalle om tvåhundra år kunde göra sig lustig över honom och hitta på absurda fånigheter om hans person. Han tänkte efter, kallade ännu en gång Eugen för en nolla och återgick till boken. Medan fadern läste stirrade Eugen ansträngt ut genom vagnsfönstret för att dölja att hans ansikte var förvridet av ilska över kränkningen. I Jahns bok Die Deutsche Turnkunst läste Gauss om gymnastikredskap. Författaren beskrev utförligt sådana redskap som han tänkt ut för att man skulle kunna klättra på dem. Ett av dem kallade han häst, ett annat bom, ett tredje bock. Den karlen var från sina sinnen, sade Gauss, öppnade fönstret och kastade ut boken. Den var ju hans, ropade Eugen. Det var just så han hade uppfattat det, sade Gauss, somnade och vaknade inte förrän på kvällen när hästarna byttes ut på gränsstationen. Medan de gamla hästarna selades av och de nya på åt de potatissoppa på ett värdshus. En mager man med långt skägg och håliga kinder, den enda gästen förutom dem, mönstrade dem förstulet från bordet intill. Det kroppsliga, sade Gauss, som till sin förargelse hade drömt om gymnastikredskap, det kroppsliga var sannerligen all förnedrings källa. Han hade alltid ansett det karakteristiskt för Guds elaka humor att en ande som hans var inspärrad i en klen kropp, medan en medelmåtta som Eugen praktiskt taget aldrig blev sjuk. Som barn hade han varit svårt sjuk i kopporna, sade Eugen. Det var nätt och jämnt att han hade överlevt. Här kunde man fortfarande se ärren! Javisst, ja, sade Gauss, det hade han glömt. Han pekade på posthästarna utanför fönstren. Egentligen var det inte utan ironi, tyckte han, att rika människor behövde dubbelt så lång tid som fattiga för en resa. De som betjänade sig av postens hästar fick dem ju utväxlade på varje skjutshåll. Den som hade sina egna måste däremot vänta tills de hade vilat ut. 

Kehlmann_Varldens matt.indd 7

07-06-25 14.04.53


Vad är det med det då, frågade Eugen. Ja, för en som inte var van att tänka kunde det naturligtvis förefalla självklart, sade Gauss. Precis som att ynglingen har käpp och den gamle mannen ingen. En student bär med sig en knölpåk, sade Eugen. Det hade alltid varit så och skulle så förbli. Förmodligen, sade Gauss och log. De slevade därefter i sig soppan under tystnad, tills gendarmen från gränsstationen kom in och begärde att få se deras pass. Eugen räckte honom sin passersedel: ett certifikat från hovet, där det intygades att han, trots att han var student, inte var någon misstänkt person och hade tillåtelse att beträda preussisk mark i sällskap med sin far. Gendarmen betraktade honom misstänksamt, granskade legitimationen, nickade och vände sig till Gauss. Denne hade inga identitetspapper. Ingen identitetshandling över huvud taget, frågade gendarmen häpet, inget stämplat intyg, ingenting alls? Något sådant hade han aldrig behövt, sade Gauss. Förra gången han korsade Hannovers gräns var för tjugo år sedan. Den gången hade han inte haft några problem. Eugen försökte förklara vilka de var, vart de var på väg och på vems önskan. Naturforskarkongressen ägde rum under kronans beskydd. Som dess hedersgäst hade hans far så att säga blivit inbjuden av konungen. Gendarmen ville se ett pass. Konstapeln kunde ju inte veta det, sade Eugen, men hans far åtnjöt stor aktning i de avlägsnaste länder, var medlem av alla akademier och kallades sedan sin tidiga ungdom för matematikernas furste. Gauss nickade och inflikade att det sades att Napoleon för hans skull hade avstått från att bombardera Göttingen. Eugen bleknade. Napoleon, upprepade gendarmen. Just det, sade Gauss. 

Kehlmann_Varldens matt.indd 8

07-06-25 14.04.53


Gendarmen krävde på nytt, och nu i ett högre tonläge, att få se hans pass. Gauss vilade huvudet på armarna och rörde sig inte. Eugen knuffade till honom, men utan framgång. Gauss mumlade att det var honom likgiltigt, han ville hem, för hans vidkommande var saken fullkomligt likgiltig. Gendarmen drog förläget i sin mössa. Då blandade sig mannen vid grannbordet i samtalet. Allt detta skulle få ett slut! Tyskland skulle bli fritt, och goda medborgare skulle få leva och resa oantastade, friska till kropp och själ, och inte längre behöva några förbaskade papper. Gendarmen trodde knappt sina öron och krävde legitimation. Det var precis det han menade, utbrast mannen och rotade i fickorna. Plötsligt sprang han upp, stötte omkull sin stol och rusade ut. Gendarmen stirrade några sekunder på den öppna dörren innan han återvann fattningen och sprang efter honom. Gauss höjde långsamt huvudet. Eugen föreslog att man genast skulle resa vidare. Gauss nickade och åt upp soppan under tystnad. Gränsbevakningsstugan stod tom, båda gendarmerna var upptagna av att jaga den skäggige. Eugen och kusken fällde med gemensamma krafter upp bommen. Sedan for de över till preussisk mark. Nu var Gauss upprymd, nästan munter. Han talade om diffe­ rentialgeometri. Man kunde knappast ana vart vägen skulle leda vidare när man väl kommit in i de krökta rummen. Själv förstod han det endast i grova drag. Eugen borde vara glad över sin medelmåttighet, understundom kunde man gripas av ängslan och ångest. Därpå berättade han om sin bittert svåra uppväxt. Han hade haft en hård och avvisande far. Eugen kunde prisa sig lycklig. Räknat hade han gjort redan innan han började tala. En gång hade hans far räknat fel på månadslönen, och då hade den lille fallit i gråt. När fadern rättade till misstaget hade gråten genast tystnat. 

Kehlmann_Varldens matt.indd 9

07-06-25 14.04.53


Eugen låtsades som om detta gjorde intryck på honom, trots att han visste att historien inte stämde. Hans bror Joseph hade hittat på den och spritt den. Vid det här laget måste den så ofta ha nått faderns öron att han hade börjat tro på den. Gauss kom in på slumpen, allt vetandes fiende, som han alltid hade velat besegra. Bakom varje händelse, sade han, kunde man se den kausala vävens oändliga subtilitet. Om man tog tillräckligt många steg bakåt uppenbarade sig de stora mönstren. Frihet och tillfällighet var en fråga om medelavstånd, hade med distans att göra. Begrep han? På ett ungefär, svarade Eugen trött och tittade på sitt fickur. Det gick inte vidare exakt, men hon måste vara mellan halv fyra och fem på morgonen. Sannolikhetsreglerna gällde dock inte universellt, fortsatte Gauss, medan han tryckte händerna mot sin ömma rygg. De var inga naturlagar. Undantag var möjliga. Till exempel ett intellekt som hans eller de vinster i hasardspel som ju faktiskt odiskutabelt inhöstades av en eller annan korkskalle lite då och då. Ibland förmodade han rentav att även fysikens lagar verkade enbart statistiskt och således tillät undantag: spöken eller tankeöverföring. Eugen frågade om det var ett skämt. Det visste han inte själv, sade Gauss, slöt ögonen och föll i djup sömn. De kom fram till Berlin sent på eftermiddagen påföljande dag. Tusentals små hus utan centrum och struktur, en oformlig bosättning i Europas vattensjukaste trakt. Först helt nyligen hade man börjat uppföra praktfulla byggnader: en domkyrka, några palats, ett museum för fynden från Humboldts stora expedition. Om några år, sade Eugen, skulle det här komma att vara en metropol som Rom, Paris eller Sankt Petersburg. Aldrig, sade Gauss. Vedervärdig stad! Vagnen skumpade fram över ojämn gatsten. Två gånger skyggade hästarna för morrande hundar, på sidogatorna var hjulen nära att fastna i våt sand. Deras värds adress var Packhus nr 4, 10

Kehlmann_Varldens matt.indd 10

07-06-25 14.04.53


mitt i staden, alldeles bakom byggnadsplatsen för det nya museet. För att de inte skulle köra fel hade han med en fin bläckpenna gjort en mycket noggrann vägbeskrivning. Någon måste ha sett dem på långt håll och aviserat deras ankomst, ty bara några sekunder efter det att de åkt in på gården flög ytterdörren upp, och fyra män kom emot dem med raska steg. Alexander von Humboldt var en småväxt gammal herre med snövitt hår. Bakom honom kom en sekreterare med uppslaget skrivblock, en tjänare i livré och en ung man med polisonger som bar på en ställning med en trälåda. Som om de hade repeterat in det formerade de sig till mottagningskommitté. Humboldt sträckte ut armarna mot vagnsdörren. Ingenting hände. Ur fordonets innandöme hörde man hektiskt tal. Nej, skrek någon, nej! Det hördes ett dovt slag och därefter för tredje gången: Nej! Och sedan tills vidare ingenting. Äntligen slogs vagnsdörren upp, och Gauss steg försiktigt ner på gatan. Han skyggade när Humboldt tog tag om hans axlar och utropade att det var en ära och ett stort ögonblick i Tysklands historia, för vetenskapen, för honom. Sekreteraren antecknade, mannen bakom trälådan väste: Nu! Humboldt stelnade till. Det här var herr Daguerre, viskade han, utan att röra läpparna. En skyddsling till honom, som arbetade på en apparat med förmågan att hålla fast ögonblicket på ett ljuskänsligt skikt av silverjodid efter att ha slitit loss det från den flyende tiden. Nu måste ni vara absolut stilla! Gauss sade att han ville hem. Ett ögonblick bara, viskade Humboldt, ungefär en kvart, man hade redan kommit ganska långt. Till helt nyligen hade det behövts betydligt längre tid, under de första försöken hade han trott att ryggen inte skulle klara det. Gauss försökte slingra sig lös, men den lille gamlingen höll fast honom med överraskande styrka och mumlade: Kungen måste underrättas! Och strax hade tjänaren skyndat iväg. Sedan vände han sig till sekreteraren, 11

Kehlmann_Varldens matt.indd 11

07-06-25 14.04.54


uppenbarligen därför att han just fick en ingivelse: Anteckning. Undersöka möjligheten till sälavel i Warnemünde, omständigheterna verkar gynnsamma, rapport till mig i morgon! Detta noterades. Eugen, som först nu, lätt linkande, lämnade resvagnen, bad om ursäkt för att de anlände först vid denna sena timma. Här fanns det varken tidiga eller sena timmar, mumlade Humboldt. Här fanns endast arbete, och det blev utfört. Lyckligtvis var det fortfarande ljust nog. Stå alldeles stilla! En polis kom in på gården och frågade vad som stod på. Senare, väste Humboldt med sammanpressade läppar. Detta var ett brott mot förbudet mot folksamlingar, sade polisen. Antingen finge man se till att skingra sig omedelbart eller också skulle han bli tvungen att vidta polisiära åtgärder. Humboldt väste att han var kammarherre. Vad för slag? Polismannen böjde sig fram. Kammarherre, upprepade Humboldts sekreterare. Knuten till hovet. Daguerre uppmanade polisen att stiga ut ur bilden. Polisen tog med rynkad panna ett steg tillbaka. För det första kunde vem som helst påstå något sådant, för det andra gällde mötesförbudet för alla. Och den där, han pekade på Eugen, var tydligen student. Då gällde skärpt uppmärksamhet. Om han inte omedelbart gav sig iväg, sade sekreteraren, skulle han få problem som han inte kunde göra sig en föreställning om. Så gick det inte an att tala till en tjänsteman, sade polisen tveksamt. Han var beredd att ge dem fem minuter. Gauss stönade och slet sig lös. Ajajaj! utbrast Humboldt. Daguerre stampade i marken. Nu var ögonblicket förlorat för alltid! Liksom alla andra, sade Gauss lugnt. Liksom alla andra. Och faktiskt: Humboldt kunde inte se ett dugg när han på 12

Kehlmann_Varldens matt.indd 12

07-06-25 14.04.54


natten tog fram luppen och undersökte den exponerade kopparplattan, medan Gauss låg i rummet bredvid och snarkade så högt att det hördes i hela huset. Först efter en stund tyckte han att ett virrvarr av spöklika konturer dök upp på den, en otydlig teckning av något som liknade ett landskap under vatten. I mitten en hand, tre skor, en skuldra, uppslaget på ärmen av en uniform och undre delen av ett öra. Eller var det inte det? Med en suck kastade han ut plattan genom fönstret och hörde en dov duns när den damp ner på gården. Några sekunder senare hade han glömt den, liksom varje annat misslyckande i livet.

Kehlmann_Varldens matt.indd 13

07-06-25 14.04.54


9789100110734