9789100109530

Nuruddin Far ah

Adams revben Översättning Anita Theorell

albert bonniers förlag

Nuruddin_Adams revben.indd 3

08-08-25 14.15.41

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-010933-0 © Nuruddin Farah GGP Media GmbH Pössneck, Tyskland 2008

Nuruddin_Adams revben.indd 4

08-08-25 14.15.41

Till Hawa & Adam Bihi & Waveney Charles

Nuruddin_Adams revben.indd 5

08-08-25 14.15.41

Del ett Gud skapade Kvinnan av ett böjt revben; och den som försöker räta ut det, knäcker det.

Somaliskt ordspr åk

Nuruddin_Adams revben.indd 7

08-08-25 14.15.41

Prolog Han kunde bara nedkalla Guds förbannelse. Det var det enda han kunde göra. Därutöver kunde han ge råd, men nu förbannade han.

Han satt på huk på marken. Hans fjäderlätta kropp vilade på den smutsiga jorden. Han kunde inte väga mer än trettio kilo. Han höll hårt i ett radband. Vid närmare betraktande såg det snarast ut som om han försökte stödja sig på bandet. Armarna var framåtsträckta och ändan vilade på hälarna. Han hade inga skor. Han var en gammal man – kring åttio, eller till och med nittio. Han kunde till och med vara äldre, och han kunde möjligen vara yngre. På den tiden då han föddes brydde sig ingen om vilket datum det var när ett barn kom till världen.

Ett barn var ett år även om dess födelsedag inträffade vårens sista dag. Våren var det som räknades. De tre vårmånaderna betydde allt: för människor liksom för djur. Bröllop hölls på våren; man förde krig; man sökte helgonens välsignelse; klanstrider antingen inleddes eller avslutades. Därför betydde våren allt. Den betydde lycka; den betydde gröna betesmarker för boskapen; den betydde stora mängder mjölk från hjordarna, vilket också medförde välstånd i jordbruket för somliga.

Våren var en halvgud.

Den gamle mannen kisade för att se vem som kom emot honom. Det var hans sonson – bror till Ebla som hade flytt eller rymt med en man, ingen visste med 9

Nuruddin_Adams revben.indd 9

08-08-25 14.15.41

säkerhet. Den unge pojken satte sig också på huk på marken, gned sina händer mot sina bara knän, drog sedan handen genom sitt mörka, vågiga hår som var fullt av mjäll. Han var omkring sexton år men eftersom han var ende sonen i en familj där både modern och fadern dött för länge sedan hade hårt arbete gjort att han åldrats. Han hade på sig ett tygstycke för att skyla sin grova kropp – grov på grund av att ingenting skyddade den från solen eller törnbuskarna som han vandrade bland när han vaktade kamelerna. ”Hon har gett sig av. Det vet vi med säkerhet”, sa den unge pojken.

Den gamle mannen var tyst: kanske mediterade han.

Den unge pojken tittade sorgset ned i marken. Den gamle räknade kulorna i radbandet. De var nittionio stycken som representerade Guds namn. Han var helt utmärglad. Hans kolleger i den här världen hade kallats hem till Herren för länge sedan. Folk i trakten undrade om han någonsin skulle dö. När man tilltalade honom brukade han in i minsta detalj berätta historien om kriget mellan Sayyed Mohamed Abdulle Hassan, den somaliske krigaren, och britterna. Han talade om det som om det vore en duell mellan Sayyed (märk väl bara Sayyed) och britterna. Sayyed gjorde si. Sayyed gjorde så. Sayyed dödade Corfield. Sayyed underhandlade med den och den klanen som var rebeller. Sedan utplånade Sayyed rebellerna. Han brukade deklamera nästan alla Sayyeds dikter för en. Det var det enda som under hans tidigare liv kunde uppväcka hans entusiasm – därutöver hade han inga känslor. Han kunde inte hata, han kunde heller inte älska något eller någon längre. Han hade för10

Nuruddin_Adams revben.indd 10

08-08-25 14.15.41

lorat sin självkänsla, redan innan hans ende son – Eblas och den unge pojkens far – hade dött. Han hade bytt ut sin värdighet i livet mot tystnad – eller inbundenhet.

Men nu kunde han inte hålla tyst. Han var en gammal man och hans huvudsakliga plikt var att ge råd; att hänvisa till tider innan de andra var födda; att tala om regntiden som var i antågande; att berätta vad man skulle göra och vad man inte skulle säga; att predika om tillbedjan av den Allsmäktige som han, en gammal man, hade vigt sitt liv åt för många år sedan. Även om ingen brydde sig om vad han tyckte så hade den gamle mannen mycket att säga till de medelålders så väl som till ungdomarna. De senare var inte lika uppmärksamma på hans ord som de förra, kanske därför att det unga blodet i dem gjorde dem vitala och upproriska.

Eblas plötsliga avfärd hade dödat mycket inom honom, fast han förstod inte varför. Han hade bevittnat hur kvinnor i hennes ålder flydde från sina familjer in i famnen på en man för att gifta sig. Han hade sett sådant hända många gånger. Han hade själv gjort det. Eller snarare, hans fru hade gjort det för hans skull. Men det som gjorde det verkligt ödesdigert var att han inte hade någon annan som tog hand om honom. Han hade älskat henne mer än någon annan – då när han hade förmågan att älska. Han älskade henne mer än sina ögon. ”Må Herren kalla hem mig om Ebla dör före mig”, hade han sagt många gånger tidigare, både privat och offentligt.

Och han menade det verkligen. Hennes bror var honom likgiltig. ”Men han är bara en yngling”, tänkte han. ”Och det kan hända att han kommer att förstå vad en 11

Nuruddin_Adams revben.indd 11

08-08-25 14.15.41

farfar är till för när han blir vuxen.”

Gamlingen snörpte på munnen och blev nervös. Trots hettan rös han till och hans slappa hud darrade som om den blivit piskad av vinden. Han tog ett stadigt grepp om radbandskulorna. ”Alhamdulillah. Istagfurullah. Subhanallah”, bad han. Han upprepade och upprepade och upprepade orden. De åldrades med honom. Han måste ha sagt dem mer än hundra miljarder gånger. Men han hade dem på tungspetsen i dag, utan att de förde med sig något annat budskap än stämbandens vibrationer och andhämtningen. Alltsedan han fick höra att Ebla hade försvunnit funderade han över det; borde han eller borde han inte förbanna henne? Åter grep han radbandskulorna. Bandet brast under gamlingens svaga fingrar och kulorna rullade bort – och ner i den varma sanden.

Den unge pojken böjde sig ner för att samla ihop kulorna åt honom. Men den gamle skakade tyst på huvudet. Han gjorde ett tecken till ynglingen att han skulle ge sig iväg.

Den gamle mannen uttalade, mycket stilla och tyst, sin förbannelse: ”Må Herren krossa dina planer, Ebla.

Må han göra dig till mor till många oäktingar. Må han ge dig ett helvete på jorden som belöning.”

Pojken sprang iväg och berättade för två andra gamla män om sin farfar. När de kom tillbaka fann de honom liggande på marken. Kanske var han död, kanske var han vid liv; men ingen gick i närheten av honom.

Han var onekligen en gammal man. Och endera kunde vara möjligt.

12

Nuruddin_Adams revben.indd 12

08-08-25 14.15.41

1 En boplats. Det var en boplats lik alla andra boplatser i trakten. Inte det minsta annorlunda. Antalet människor i lägret var tio gånger färre än boskapen. Det var en boplats tillhörande några vid namnet Jes (en grupp av flera familjer som bodde tillsammans). Den verkade unik i sitt slag och på sätt och vis var den det också. Varje plats har sina unika kännetecken. Och den här platsen hade mer än ett.

I mörkret såg hyddorna mer eller mindre ut som myrstackar, möjligen av överdriven storlek. Hyddorna var gjorda av kvistar, vävda till någonting mattliknande och med ett tak över. De stöttades upp av störar som tjänade som pelare. Varje hydda hade en dörr – alla en och en halv meter höga. Det var ett hem som kunde flyttas. Det lades på en kamelrygg när tiden var inne för att byta till en betesmark längre upp eller längre ner, österut eller västerut. Det var den flyttbara hyddan till skillnad från stenhuset eller lerhyddan i en stad.

Dessa människors liv var beroende av boskapens.

Boskapens liv var också avhängiga av hur riklig eller knapp tillgången på grönt gräs var. Men vore det rätt att säga att deras existens var beroende av gröna betesmarker – direkt eller indirekt? Ja: livet var beroende av gröna betesmarker.

Ebla tillhörde denna Jes klan. Hon hade flyttat runt med dem från det hon föddes. Hennes far och mor hade 13

Nuruddin_Adams revben.indd 13

08-08-25 14.15.41

dött när hon var mycket liten. Hon kunde faktiskt inte klart minnas någonting av dem. Hon hade alltid varit överlämnad i sin farfars vård. Han var själv invalid, fast inte alltför illa däran. Han nådde alltid fram till folk och var väldigt respekterad. Och man lyssnade i hög grad till det han hade att säga.

För att vara kvinna var hon väldigt lång, men det var inte ovanligt här. Hon var en och åttiotvå. Om inte hennes kropp varit så oproportionerlig skulle hon ha varit mycket vacker. Hon kunde inte läsa och inte heller skriva sitt namn. Hon kunde bara suror som hon läste när hon bad. Hon lärde sig dem utantill genom att höra dem upprepas många gånger av olika personer. Hon hade sin egen uppfattning om ting och människor, men respekterade alltid de äldre och de döda. Hennes mor och far betydde mer för henne än någon annan, förutom hennes farfar som var ansvarig för hennes uppfostran.

Ebla blev många gånger besviken på livet – på människor mer än ett dussin gånger. Men dessa tillfällen var inte allvarliga: orsakerna var obetydliga, åtminstone på det sätt som hon närmade sig dem. Om hon blev nekad något gjorde det henne ingenting. Inte heller gladde henne ett positivt svar. Hon tänkte på mycket som en kvinna med hennes bakgrund vanligtvis aldrig brukade tänka på. Grovt översatt betyder Ebla ”Den behagliga” och hon ville alltid att hennes handlingar skulle överensstämma med hennes namn.

Ebla hade under en längre tid lekt med tanken att lämna hemmet. Hon visste dock inte om det skulle vara ett tillfälligt luftombyte – i en stad – eller en avfärd för gott. Hon älskade sin farfar, men kanske misstog hon 14

Nuruddin_Adams revben.indd 14

08-08-25 14.15.41

medlidande för kärlek. I alla fall var det bara när hon tänkte på sin farfar som hon kände hur hjärtat snörpte ihop sig, och hon fick en hastig ingivelse att inte lämna honom.

Det är människorna som skapar problemen, tänkte Ebla, där hon fortfarande låg på sin matta i hyddan.

Men det finns inget problem som inte har en lösning.

Det kanske vore bra om jag stannade för att ta hand om farfar, för att se till att han får en fridfull död och en stillsam begravning. Men ska jag tänka på en som inte tänker på mig? Det är han som har lovat bort min hand till den gamle mannen i utbyte mot kameler.

Hon lät handen snudda vid mattan som hon hade legat vaken på hela natten. Det var samma matta som hon suttit på och talat med många av sina uppvaktare i mörkret. I samma hydda – eller i en annan: kanske i en annan trakt, fyra eller fem mil längre upp eller ner i den ena eller andra riktningen. Hon fnissade åt vad några hade sagt till henne. Hon tyckte om att prata med andra. Men ingen av dem var en sådan gammal man som Giumaleh, den som ödet hade överlämnat henne till. Det var i går morse som hennes farfar hade accepterat Giumalehs anbud. Han var en gubbe på fyrtioåtta år; så gammal att han kunde vara hennes far. Två av hans söner hade turats om att uppvakta henne. Men bara den yngre var intresserad av henne. Förmodligen friade han inte därför att hans äldre bror ännu inte hade gift sig. Det var åtminstone vad han antydde – inte till Ebla direkt, utan till vänner. Skvaller sprider sig snabbt; kvinnor hör en massa och pratar en massa och ljuger mycket. Men Ebla trodde inte ett ord av det. De bru15

Nuruddin_Adams revben.indd 15

08-08-25 14.15.42

kade säga att hon var envis, kanske var det för att de pådyvlat henne den egenskapen som hon blivit sådan.

Kanske var hon på sätt och vis envis.

Hon slöt ögonen och föreställde sig sig själv i samma säng som Giumaleh. Hemskt. Hon kunde bara inte tänka sig det utan att bli alldeles vansinnig. Det var fruktansvärt skrämmande. Det verkade som om ingen brydde sig om ifall de gjorde varandra illa. Var och en tänkte på sig själv. Ingen brydde sig om att något han gjorde orsakade förtret för andra. Man kom ensam ut ur sin mammas mage. Man försöker lösa sina problem ensam. Man dog ensam, isolerad. Man lades i en grav och lämnades övergiven under jorden. Så snart liket hade lagts i graven och alla hade begett sig hemåt för att sörja, sades det att den döde hörde ljudet av människor.

Till och med det ljud som deras fötter åstadkom. Det är vad profeten och stora helgon hade sagt.

Mjuk varm luft blåste dörren fram och tillbaka: mycket lugnande. ”Man känner sig tillfreds”, tänkte hon, ”när vinden blåser omkring saker på det där sättet.” I själva verket var det som fungerade som dörr ett stycke tyg som hängde från taket bara för att dölja dem som var där inne. Det skulle vara besvärande att vara inne i hyddorna utan något som dolde en.

Ebla reste sig och borstade av sin klädnad, ett ett väldigt tygstycke som täckte hela kroppen. En del hängde på ryggen för att användas till att bära barn i eller till och med som kärl, eller för att skydda axlarna – eller för oräkneliga andra ändamål.

Hon var ytterst orolig, inte för sig själv, men för sin farfar. Hon kunde inte avfärda tanken bara genom att 16

Nuruddin_Adams revben.indd 16

08-08-25 14.15.42

rycka på axlarna. Hon var inte den sorten. Hon var en kvinna, en ansvarsfull kvinna på arton år, snart nitton.

I vanliga fall var hon inte en villrådig flicka. Hon hade aldrig slutat göra något för att det skulle skada andra.

Men den här gången var det annorlunda. Det var för svårt för henne, alldeles för svårt. Hon stod inte ut med tanken att vänta på att gifta sig med Giumaleh. Att bli olycklig – eller att göra alla besvikna, särskilt farfar?

Om hon stannade, tänkte hon, skulle hon för alltid vara nedstämd. Och vad skulle hända om hon gav sig av?

Ja. Tänk om hon skulle ge sig av?

Något dök upp i hennes medvetande. Men vart skulle hon gå? Och till vem? Och med vem?

Bredvid henne snarkade hennes vän, en flicka i hennes egen ålder. Men hon såg helt död ut. Ebla reste sig.

Hennes vänstra arm sov. Hon masserade den med högra handen. Fållen på hennes klädnad låg under vännens knä. Ebla försökte rycka i den utan att väcka henne.

Först verkade det som om hon vaknade. Ebla stannade upp, orörlig för en stund. Men vännen hade lagt mer av Eblas dräkt under sin kropp. Beslutsamt (det må bära eller brista, tänkte hon) drog hon till sig dräkten. Tack gode Gud! Plagget lossade. Och hennes vän låg fortfarande och sov, som om hon inte blivit störd.

Många av nattens timmar återstod ännu. Ebla gruvade sig för de timmar som låg framför henne och väntade på henne som i ett bakhåll; en fiende, en oidentifierad fiende som fäste sina ögon på en närhelst han ville. Hon gick ut i den varma natten för att tänka över situationen.

Hon önskade att hon inte vore kvinna. Men skulle 17

Nuruddin_Adams revben.indd 17

08-08-25 14.15.42

hennes situation varit bättre om hon varit man? Hon undrade det. ”Men låt mig tänka igenom mina idéer; och se vad jag kan göra med dem”, sa hon till sig själv.

18

Nuruddin_Adams revben.indd 18

08-08-25 14.15.42