Issuu on Google+

Arne Dahl

Himmelsöga Kriminalroman

Albert Bonniers Förlag

Dahl_Himmelsöga_010419.indd 3

07-06-19 11.14.52


Arne Dahl: Ont blod 1998 Misterioso 1999 Upp till toppen av berget 2000 Europa Blues 2001 De största vatten 2002 En midsommarnattsdröm 2003 Dödsmässa 2004 Mörkertal 2005 Efterskalv 2006

Som Jan Arnald: Chiosmassakern 1990 Nalkanden 1992 Genrernas tyranni 1995 3 variationer 1996 Klä i ord 1997 Barbarer 2001 Maria och Artur 2006

www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-010419-1 © Arne Dahl 2007 Svensk utgåva enligt avtal med Bengt Nordin Agency ScandBook AB, Falun 2007

Dahl_Himmelsöga_010419.indd 4

07-06-19 11.14.52


1

om det finns en dagtida motsvarighet till spöktimmen, timmen efter midnatt då spöken härjar, eller vargtimmen, timmen närmast gryningen då flest männi­skor dör, så måste den inträffa på en söndag.Troligen söndag eftermiddag. En timme då allt står stilla. Kanske är det då en vecka dör och en ny föds. Kanske är det därför tiden beter sig så märkligt mellan klockan tre och fyra på söndagseftermiddagen. Tiden ömsar helt enkelt skinn. Det är en känslig timme, en timme för eftertanke. Det är en timme när friden är som störst men också när ångesten har som lättast att få fäste. Saker som händer under denna timme får en särskild lyster. Låt oss kalla den bristningstimmen. För visst gör det ont när tiden brister. Om det dessutom är på väg att bli höst och också sommaren håller på att dö, är det som om ett helt litet land liksom skälver till långt uppe i norr på det där klotet som tumlar runt alldeles styrsellöst i det oändliga universums utkanter. När man kommer lite närmare ser man faktiskt att landet skälver, man kan urskilja själva friden, själva ångesten. Det lilla landet är – liksom alla and­ra länder – inte likt något annat. Det speciella med just det här lilla landet är att det snart ska utses till det lilla klotets mest demokratiska land. Fast mycket få i det lilla landet kommer att märka det. Eller bry sig det minsta. När man så kommer riktigt, riktigt nära den största staden i det lilla, lilla landet på det lilla, lilla klotet ser man ett antal männi­skor utspridda över staden. De är naturligtvis inte ensamma, även om det – jämfört med resten av det lilla klotet – inte 

Dahl_Himmelsöga_010419.indd 5

07-06-19 11.14.52


bor särskilt många männi­skor i staden. Men imponerande många av dem befinner sig utomhus. Förmodligen tror de att de njuter av sommarsolens sista strålar. Egentligen skär bristningstimmen rakt igenom dem, låter dem känna sig lite extra delaktiga i den speciella blandning av frid och ångest som är landets kanske mest kända kännemärke. Det är nämligen nu det blir höst i Sverige. Klockan är strax efter tre på eftermiddagen söndagen den tjugo­sjunde augusti, och det som utmärker vår lilla grupp syns inte på utsidan, det ligger i deras fickor eller väskor. De är medlemmar av Rikskriminalpolisens speciella enhet för våldsbrott av internationell art. Och förutom att ingen av dem tänker ett smack på våldsbrott av internationell art är det inget speciellt med dem. Ändå är det dem vi ser. Vi ser till exempel ett par som har lyckats med konststycket att rulla in sin barnvagn i skuggan samtidigt som de själva lapar i sig solen som nästan tycks fördubbla sin verkan via speglingen i Riddar­fjärden. Sittvagnen står förvisso alldeles för nära grannbordet halvvägs in under de i stort sett heltäckande segel­ imitationerna, och vagnen är egentligen för liten för den numera fyraåriga dottern. Hennes sovande fötter sticker ut på ett för den oerfarne oroväckande vis. Vem hade kunnat ana att hon skulle bli så lång? Åtminstone inte fadern, som själv var tvungen att fiffla sig in på Polishög­ skolan på grund av otillräcklig höjd över marken. Möjligen modern, som visserligen inte är mer än en decimeter längre än sin make men som i gengäld har en del storväxta i släkten. Men hon vet bättre än han att generna är oberäkneliga – och hans eventuella tvivelsmål angående faderskapet tillbakavisas dess­bättre effektivt av dotterns påtagligt sydamerikanska utseende. Och, tänker modern medan hon återigen låter sig förvånas över sina geners klenhet, troligen också av den här. Och så låter hon fingrarna löpa över magens halvårsgamla rundning. Varje gång hon gör det är det så mycket som fyller 

Dahl_Himmelsöga_010419.indd 6

07-06-19 11.14.52


henne. Så många tankar, så många känslor.Alla risker som föräldraskapet innebär, alla möjligheter, allt – arbete. All tid. All kraft. Isabel är fyra år, och de fyra år som kommer att skilja deras barn åt har sannerligen inte varit någon dans på rosor. Å and­ ra sidan har det inte varit så farligt heller – snarare har väl Sara Svenhagen och Jorge Chavez genomlevt ungefär de spänningar och motsättningar som ingår i den livsförvandling det innebär att bli förälder, och möjligen har de, en aning ensidigt, gått lite för långt, fast utan att konsekvenserna blev så besvärliga som de borde ha blivit. Det finns fortfarande tystnader mellan dem, outtalade svarta stråk som ­ibland glider emellan dem, men nu sitter de faktiskt där på Mälarpaviljonen vid Norr Mälarstrand med fötterna bara någon meter från Mälarens allt kyligare vatten och känner samma sak. Så ser livet normalt sett inte ut. Vi vet egentligen aldrig vad den and­ra känner, och vi kan bara förmoda att det vi exempelvis kallar tillfredsställelse utgör samma sensation inom den i världen som står oss allra närmast. Men just nu, när årets mest akuta bristningstimme tar sin början, känner faktiskt båda två, man och kvinna, samma tillfredsställelse. Och dessutom ser de den båda två i varand­ras ögon, utan att utbyta ett enda ord. Och just då, när deras blickar möts och Jorge sträcker sig fram för att stryka över den tydliga rundningen på Saras mage, just då vet de på ett banalt, romantiskt och alldeles självklart vis att de hör ihop.Trots allt. Vi lämnar dem där. Riktigt så mycket sockersöt sentimentalitet pallar man inte, inte i längden.Vi zoomar ut en aning och lämnar det omöjliga – inte bara den omöjliga romantiken, utan också det omöjliga i att se in i männi­skors själar. Men det är klart att det omöjliga kommer att få fler chanser. I stället glider vi västerut längs Kungsholmens strandkant, förbi alla broarna. Först Västerbron som störtar över mot Långholmen och Södermalm, så Essingeleden som leder över Lilla och Stora Essingen och vidare ut i Europa, och till slut Tranebergsbron som häver sig ut mot Alvik och Bromma. Fast där hejdar vi oss, just 

Dahl_Himmelsöga_010419.indd 7

07-06-19 11.14.52


där Mälaren snirklar sig upp i Ulvsundasjöns kattformade vik. Där i skuggan av Tranebergsbron, med vidunderlig utsikt över Mälaren från en röd stuga som liksom har stagats upp med pelare mitt i branten, sitter ett annat par, och när man ser dem sitta där omslingrade framstår risken för fortsatt känslosamhet som gans­ ka stor. Ganska stor är också mannen, kvinnan liksom försvinner i hans famn, och inom ett par veckor ska de slå sig ner i alldeles för små flygplansstolar och återbesöka sitt paradis på jorden. Som dessutom har visat sig vara något så oväntat som en god affär. Den lilla stugan i sluttningarna på Chios nordöstkust i den grekiska övärlden har varit uthyrd hela sommaren, mest till svenskar men också till en och annan rik norrman, och hyrorna har inte bara betalat hela årskostnaden för stugan, de har också bekostat den kommande månadens vistelse för både Gunnar Nyberg och Ludmila Lundkvist. För ett år sedan blev Gunnar Nyberg skjuten i armen när Rikskriminalpolisens speciella enhet för våldsbrott av internationell art, emellanåt känd som A-gruppen, lyckades förhind­ra insmugglingen av mördarpiller till Sverige, så kallade ”kill pills”. Han tillbringade sjukskrivningsmånaden i stugan på Chios – Ludmila lyckades bara få ledigt halva tiden från sin nya tjänst som professor vid slaviska institutionen på Stockholms universitet – och tiden i ensamhet och isolering på Chios, en tid som han fruktade, blev fantastisk. Han hade levt ensam i stort sett hela sitt vuxna liv, men sedan ett antal år hade han vant sig av med det. Han kände sig inte längre särskilt bra på att vara ensam.Alltså var han lite osäker på hur det egentligen skulle gå. Men när Ludmila anlände till den skraltiga flygplatsen med ett ännu skraltigare inrikesflyg var det en fryntlig, brunbränd, synnerligen godmodig grizzlybjörn som mötte henne.Vad han egentligen hade ägnat de två veckorna åt fick hon aldrig full klarhet i, men en av lådorna i den lilla byrån precis vid altandörren var plötsligt låst. Det var inte misstro som drev henne – möjligen sa hon sig det några gånger för mycket 

Dahl_Himmelsöga_010419.indd 8

07-06-19 11.14.53


– utan nyfikenhet, den mänskliga utvecklingens grundförutsättning. Det var nyfikenhet och ingenting annat som en kolmörk grekisk höstnatt fick henne att med misstänkt rutinerat handlag och bara en kökskniv som arbetsredskap lirka upp byrålådans lås. Men när hon såg att det som låg i lådan inte var något annat än papper, en tjock bunt fullklottrad med en omisskännligt kantig handstil, drog hon en gräns för sin nyfikenhet och tänkte på att utvecklingen också kan gå för långt. Hon sköt tillbaka lådan utan att vidröra arken, lät låsmekanismen ljudlöst glida rätt, betraktade sitt verk och hamnade till sin förvåning i en reflexion över mänsklighetens häpnadsväckande utveckling sedan mitten av sjuttonhundratalet. Den som troligen har kostat oss planeten. När Ludmila morgonen därpå kom ut till frukostbordet på altanen med den vidunderliga utsikten, satt Gunnar redan där med en penna i handen och den tjocka bunten papper i knäet och sa: ”Jag har börjat skriva lite.” Samtidigt som hon lovade sig själv att det var allra sista gången hon hyste någon som helst misstro mot sin särbo satte Ludmila upp sitt mest troskyldigt förvånade ansikte och svarade: ”Men vad roligt.” ”Vi måste hit nästa höst igen”, sa Gunnar, la ifrån sig pappershögen och sträckte sig efter henne. Tillsammans blickade de ut över det smala sundet mot Turkiet som glittrade på i stort sett samma sätt som Mälaren nu glittrar uppifrån Solstugan i Fredhäll. Skillnaden är att det är Alvik och inte Turkiet på and­ra sidan. Men det stråk av mörker som Ludmila ser glida över Gunnars ansikte är precis detsamma som då, och även om de aldrig mer diskuterade hans skrivande förstår hon att det handlar om samma sak, samma tystnad i deras liv. Det där en gång i Venedig som aldrig riktigt får vidröras. Och Gunnar trycker sin Ludmila ännu lite närmare sin stora kropp och ser att hon ser. Ser att hon anar att han har dödat en männi­ska. Och att det aldrig riktigt ska gå ur kroppen, hur mycket han än skriver. Han har dödat en otäck mördare som 

Dahl_Himmelsöga_010419.indd 9

07-06-19 11.14.53


hette Wayne Jennings, och hade han fått hundra identiska chanser hade han gjort precis samma sak varenda gång. Och ändå sitter det kvar. Så drar mörkret bort, som det trots allt alltid gör, och båda tänker precis samtidigt: Det är nästan tur att det finns.Annars hade vi haft det för bra. Ren lycka blir kvalmig i längden. Och det är där vi lämnar dem, fastklamrade vid varand­ra, för att följa kuststräckan vidare runt Kungholmen, där Ulvsundasjöns katthuvud smalnar av under Essingeledens norra bro och skickar ut en oväntad kameleonttunga som i höjd med den lilla Ekelundsbron förvandlas till Karlbergssjön mellan Kungsholms strand och Klara strand. Mälarvattnet har fått riktigt bra fart när det på sin väg mot havet passerar under S:t Eriksbron och Barnhusbron och Kungsbron innan det via Klarabergsviadukten och Stadshusbron bubblar ut i Riddarfjärden som delar sig broderligt kring Riddarholmen och Gamla stan. I Gamla stan, på en trång trottoar längs Österlånggatan nära slottet, sitter en lång man och känner sig ensam. Han tänker att det är lätt att känna sig ensam i folkmassor. Han tänker på hur många gånger han har gjort det. Och det här kan nog nästan betecknas som en folkmassa – borden står tätt, tätt på trottoaren och restaurangen är fylld till brädden, nästan bara av män. I ett lite annat livstillstånd – det som har rått i stort sett hela hans liv – hade han känt Gamla stans trånga husfasader trycka sig närmare och närmare, sluta sig kring honom, pressa alla dessa glada bögar på Mandus bar & kök alldeles för nära. Men det är inte den sortens ensamhet den här gången. Faktum är att det aldrig är den sortens ensamhet numera. Det är en annan ensamhet, och Jon Anderson är nuförtiden förmögen att studera denna and­ra ensamhet, vända och vrida på den, fascineras av den, rentav leka med den. Det är den egendomliga ensamhet man känner när partnern försvinner tillfälligt, som för att gå på toaletten. Det är en mild form av övergivenhet, en som man vet alldeles snart kommer att gå över. Det är den goda tvåsamhetens temporära, liksom prövande ångest. 10

Dahl_Himmelsöga_010419.indd 10

07-06-19 11.14.53


Inte det dåliga förhållandets känsla av ensamhet mitt inne i tvåsamheten, utan tecknet på att tvåsamheten fungerar. Det är hans förs­ta tvåsamhet, och han häpnar över hur bra han trivs i den. Jon Anderson vrider lätt på sin förlovningsring och sjunker ner i den tillfälliga, övergående övergivenheten. Han njuter av den, som en lätt självspäkning, ett tillfälligt besök från ett förgånget liv som man äntligen lyckas betrakta i ett överseende, till och med försonligt ljus. Han ser sig omkring och låter sig förflyttas till den tid som skapade alla dessa små gränder som förbinder Österlånggatan med Skeppsbron. Det är fjortonhundratal och oerhört livaktigt. Stanken är på randen till outhärdlig. Det är bara fläktarna av hav som då och då kommer inpustande via alla de små gränderna som gör det uthärdligt, och han ser fiskmånglarna, skinnhandlarna, saltköttimportörerna, hororna, sjöbussarna nere på Skeppsbron. Och mitt i allt detta, kanske utanför en lönnkrog i början av Österlånggatan, sitter en ovanligt långsmal ung man och öser i sig en skopa ättikssmakande vin.Vem hade han varit då? Med sina skamliga begär? En munk? En gråmunk, en karg gråbroder från det närbelägna klostret, en cistercienser som späker sin syndiga lekamen under de makabert ensamma nätterna i den isande klostercellen? Eller en skeppsgosse på något av handelsfartygen som går i skytteltrafik ner till Tyskland, till de tyskar som bygger denna stad, till Hansans Lübeck eller ännu längre? Kanske hade han – skyttemästaren som för ett år sedan sköt en pistol ur handen på ett brottssyndikats oinskränkte ledare – varit legosoldat. Kanske hade han helt enkelt varit lejd av stadens styrelse för att vaka över dessa stökiga, vilda, galna medborgare som kämpar varje dag för sin blotta överlevnad. Kanske hade det varit hans dagliga värv att tortera männi­skor. Och så, i ett enda hastigt svep, sugs hela scenen, hela fjortonhundratalets Stockholm, ner i Jon Andersons snurrande förlovningsring och försvinner. En hand läggs på hans, och all ensamhet försvinner. Förlovningsringen snurrar inte längre. Han ser upp i ett par klarblå ögon och försvinner i dem. 11

Dahl_Himmelsöga_010419.indd 11

07-06-19 11.14.53


Marcus har återvänt från toaletten. Han sätter sig bredvid Jon, och allt är bra. Men ensamheten var skön, rolig, befriande – när den var kort. De ler mot varand­ra och återvänder till de egenartat utformade menyerna. Och vi ger oss av därifrån.Vi lämnar Mälaren och dess mångfaldiga utlopp i det vi stockholmare alldeles för lättvindigt kallar havet. Göteborgare skrattar åt oss när vi pratar om havet. Östersjön, detta fåniga lilla innanhav, som numera dessutom är i stort sett heldött, kan knappast kallas hav, allra minst de delar som på outgrundliga vägar silar upp genom staden och med minsta möjliga marginal formar små vikar av typen Brunnsviken, som via den extremt smala Ålkistan, precis på gränsen mellan Stockholm och Solna, har förbindelse med Saltsjön.Vid Brunnsvikens västra strand ligger Hagaparken, en av världens finaste engelska parker, numera en del av Ekoparken, Nationalstadsparken. Gustav III skaffade sig vid sitt trontillträde sjuttonhundrasjuttioett en lantgård på Haga för att kunna fly undan hovlivets en aning uppblåsta livsföring. Dessutom började han bygga ett helt nytt slott, men bygget avstannade när han sköts ihjäl på operan ett par decennier senare. Det enda man hann bygga färdigt var stallar och marketenteri för kungens livgarde. Dessa egenartade byggnader kallas idag för Koppartälten och är ett utsökt ställe för en barnfamilj att säga farväl till sommaren på. Det är också vad en mycket stor familj – vars kanske inte helt oinskränkta överhuvud plötsligt inte vet om han törs kalla ”barnfamilj” längre – gör. Barnen är vid det här laget tjugotvå, tjugo, sjutton, femton och tolv, och de heter i tur och ordning Mikaela, Linda, Peter, Stefan och Lina. Och det allra mest häpnadsväckande är att alla fem är samlade, just precis här, på slätten utanför Koppartälten, just där den börjar luta neråt mot Hagaparkens enorma grässluttning. Lina är i alla fall fortfarande barn, tänker överhuvudet och betraktar sin yngsta med en särskild ömhet. Att hon alls är vid liv är inget mindre än ett mirakel – det är bara ett år sedan hon var på vippen att bli offer för sin fars polisiära övermod. 12

Dahl_Himmelsöga_010419.indd 12

07-06-19 11.14.53


Arto Söderstedt tänker på döden, han tänker på dess närvaro i hans liv – inte minst under det senaste året. Hans tankar leder från dotterns näradödenupplevelse till kollegers och närståendes död. Det har varit ett tungt år. Döden är inte längre abstrakt, just det gångna året blev den så konkret, så nära, så verklig. Han stryker över sin hustru Anjas överarm medan han överväldigas av impulsen att säga något – kanske rentav hålla ett tal. Han betraktar sin stora familj, alla dessa kritvita huvuden i en storleksordning som numera börjar jämnas ut, och han känner att han, nu när de äntligen är samlade, helt enkelt vill hylla livet. Det bräckliga, bräckliga livet. Återigen vand­rar en bild av nyligen döda närstående igenom honom. Han ryser till och betraktar sina barn, ett efter ett. Livet i stället för döden. Och samtidigt så fruktansvärt mycket potentiell död. Mikaela, vad stor hon är nu, en vital och ganska stram tjugotvåårig handelshögskolestudent med finländska kindknotor och ett leende som ingen kan värja sig mot, allra minst män. Han har slutat räkna alla de pojkvänner som har passerat revy sedan den där magiska och tragiska sommaren i Toscana för Gud vet hur många år sedan då oskulden gick förlorad. Hon har nyligen fått en egen lägenhet, äntligen efter två år i studentkorridor, och har plötsligt slutat förbanna faderns fattigdom och börjat känna sig hemma i hyreslängan i Hägersten. Så Linda, alltid lillasyster trots att hon faktiskt är storasyster till betydligt fler än hon är lillasyster till.Vid tjugo borde man faktiskt börja åtminstone ana vad man ska ägna sig åt i framtiden. I stället alla dessa resor till jordklotets mest undanskymda hörn, detta loja ströjobbande och hemmahos-föräldrarna-boende tills det finns tillräckligt med pengar för att påbörja det verkliga livet, resandet tillsammans med diverse slackers vars relation till den minst lika slackiga Linda är synnerligen diffus. Arto Söderstedt finner att det mest mirakulösa i döttrarnas samlade tillvaro är att han ännu inte är morfar flera gånger 13

Dahl_Himmelsöga_010419.indd 13

07-06-19 11.14.53


om. Eller för den delen farfar. För vad den märkvärdigt atletiske vikingen Peter egentligen ägnar kvällarna på sitt internatgymnasium åt är minst sagt oklart. Han går på handbollsgymnasium i Skövde och flyttade hemifrån redan vid femton. Hur Arto än gräver i familjens sammanlagda genbanker lyckas han inte förstå hur den nu sjuttonårige sonen har lyckats bli nästan två meter lång och väga drygt nittio kilo. Peter har nyligen debuterat i IFK Skövdes A-lag, och Arto var där. Han har ännu inte slutat häpna över den samlade energi som förbrukas under en elitmatch i handboll. Och innerst inne är han – som aldrig har funnit något nöje i annan sport än friidrott – mycket, mycket stolt. Om han också är stolt över Stefan är en helt annan fråga. Stefan Söderstedt är en kopia av fadern, kritvit och långsmal och dessutom med brillor. Han gör läxorna med vänster hand och ägnar sig i stället åt mycket diffusa lärdomsprojekt som ofta inbegriper diverse konspirationsteorier. Han står i kontakt med massor av communities på Internet som diskuterar petitesser som männi­skosläktets egentliga ursprung och politiska lösningar på jordklotets ofrånkomliga klimatkris. Jo, tänker Arto, jo, jag är stolt över dem all­ ihop, var och en på sitt sätt, inte minst lilla Lina som sitter där och genomlever en alldeles för tidig pubertet med en strid ström av ständiga stilbyten och attitydskiften. Just nu är hon goth och tjatar minst fem gånger om dagen om att få färga det ”äckliga kritvita striphåret” korpsvart. Med knallrosa slingor. Lilla Lina, bara att hon lever är ett mirakel, han kan inte låta bli att tjata om det i sitt inre. För ett år sedan fick hon ett getingstick i skolan när hon stack in handen i ett buskage. Det blev en buktning på huden strax ovanför handleden. En bula. Ett klassiskt getingstick. Men det var inte det. Det satt en mördare och hukade i buskarna på skolgården och injicerade något så bisarrt som en fjärrutlöst giftampull i armen på henne. De fick ut den sedan, fast det var på håret. Själv visste hon ingenting, lilla Lina, och det är han oändligt tacksam för. I detta ögonblick, då Arto tänker på hur väsensskild uppväxten 14

Dahl_Himmelsöga_010419.indd 14

07-06-19 11.14.53


för dagens barn är från hans egen, hur hela det uppväxande männi­ skosläktet kommer att bli ett helt annat än det nutida, kastar hon ytterligare ett ont öga mot den trilskande fadern, som står i vägen för hennes korpsvarta lycka, och just denna blick, som han mottar som ett hederstecken, återuppväcker lusten att hålla tal. Vem vet när vi kan samlas alla sju igen? tänker han och höjer skeden mot latteglaset framför sig. Tänk om vi aldrig mer gör det. Några av dem ser gesten, och det missnöjda stånkandet sprider sig från en vitskalle till nästa, och till slut låter de som en gammal ostämd orgel. Som orgelpipor faktiskt. När Arto Söderstedt reser sig och betraktar allt livet framför sig sveper döden igenom honom igen, och när klangen stiger från latteglaset och stånkandet faktiskt ersätts av något slags paradoxal förväntan blir han stående en stund med slutna ögon. Han tänker:Viggo. Och det är allt. Det är där vi lämnar familjen Söderstedt. Högt uppifrån ser de ut som sju malplacerade snöbollar på gräsmattan just som hösten får grepp om Hagaparken, som egentligen fortsätter på and­ra sidan om Sveriges mest trafikerade väg, E4:an på Uppsalavägen mellan Norrtull och Haga norra. Faktum är att Norra begravningsplatsen där på and­ra sidan är ett minst lika stort område som Hagaparken, med ett mycket mer komplicerat, nästan artistiskt utformat, spindelvävsliknande vägnät och massor av små special­ designade sektioner som har vuxit fram sedan invigningen arton­ hundratjugosju. I takt med att stockholmarna har fått för sig att dö har begravningsplatsen utvidgats flera gånger om, och det finns stora avdelningar med mausoleer och diverse storslagna gravanordningar. Inte minst på den så kallade Lindhagens kulle, där de mest imposanta monumenten försöker överträffa varand­ ra i postum storhet, och precis där vand­rar just nu en männi­ska, en liten mörkhårig kvinna med huvudet sänkt och nacken böjd. 15

Dahl_Himmelsöga_010419.indd 15

07-06-19 11.14.53


Hon ser sig inte omkring och betraktar de storslagna monumenten, yttervärlden tycks inte nå henne, hon är sluten i sig själv. Under sin vandring har hon passerat Alfred Nobels grav, i de äldsta delarna närmast motorvägen, hon har passerat August Strindbergs grav under den stiliga dubbelbjörken, hon har passerat Ingrid Bergmans anspråkslösa lilla sten och Gösta Ekmans desto anspråksfullare strängaspelande ängel av Carl Milles. Och nu passerar hon den smakfulla minneslunden utan att märka det minsta lilla. Hon tänker nämligen på döden. Det är väl det som trots allt är meningen här. Att tänka på livet genom döden, kanske. Kerstin Holm har besökt en grav och är på väg till en annan. Hon vand­rar mellan gravar. Hon är operativ chef för Rikskriminalpolisens speciella enhet för våldsbrott av internationell art, och hon tycker inte om döden. Faktum är att det är den hon bekämpar, det är den djupast liggande bevekelsegrunden för hennes arbete. Och den här kollegans grav gör ondast att besöka. Det var så nyligen han dog. Medan hon lämnar minneslunden och kommer in i mer av­ sides delar av Norra begravningsplatsen säger hon till sig själv att hon nog trots allt har valt fel jobb. Döden kan inte vara ens fiende när man ständigt är omgiven av den. Man måste bara lära sig leva med den. Den grav hon är på väg till har blivit en speciell plats för henne, en plats där hon kan vara sig själv och låta livets undantryckta smärta bubbla upp, där sorgen över den döde kollegan kan förenas med sorgen över hennes eget liv. Sorgen över ensamheten och skulden. Sorgen över livets alla felslut. Sorgen över livet, kort och gott. Hon lever inget dåligt liv, inte alls. Det är bättre än de flestas. Hennes karriär rullar på – även om det har varit lite trögt med fall på sistone – och hon har sin son Anders, som vid det här laget börjar bli riktigt stor. Och för ett ögonblick trodde hon att hon hade… Jaja, livet blir inte alltid som man tänkt sig. 16

Dahl_Himmelsöga_010419.indd 16

07-06-19 11.14.54


Det känns som om graven ligger djupt inne i skogen, helt avskild i en glänta, och när hon tittar upp vidgar sig sakta trädtopparna tills den klarblå himlen på gränsen mellan sommar och höst är fullständigt tydlig. Då är hon framme. Hon är alltid ensam där. Det ligger fullt av gravar runt omkring, men det är aldrig någon annan där. Det är skönt. Hon vill vara ensam med sin sorg. Över sin döde polisman. Hon kommer från sin döde präst och når sin döde polisman. Hon tänker på cancer. Hon tänker på detta kroppens vanvettiga inre gift. Hon undrar varför det finns. Så sätter hon sig ner. På knä. Alltid på knä. Gräset är tillräckligt torrt fortfarande, tack och lov, för att hon inte ska behöva bära märkena av sin sorg som stigmata genom söndagsstaden. För det är klart att hon kommer att gå vidare. Efteråt. Efter känslotömningen. Hon tittar på gravstenen. Den ser så ny ut. Den ser så onödig ut. Inte hade du behövt dö. Hon vänder upp blicken mot himlen och tänker på Viggo Norlander. Hon tänker på hans cancer. Och hon vänder blicken mot gravstenen. Hon sänker blicken mot gräset, mot marken, mot jorden där han förtärs. Och på gravstenen står det Bengt Åkesson. Det står Bengt Åkesson, det står ett födelsedatum i början av sextiotalet, och det står ett dödsdatum i början av september ­föregående år. Så oväntat. Så onödigt. En månad efter det att han vaknat upp ur en årslång koma drabbades han plötsligt av en blodpropp som satte sig i hjärnan. Det var tydligen inte helt ovanligt efter så lång tid i liggande tillstånd. Skjuten av en galning som sedan sköt sig själv och sin älskade och nästan två år efter sin egen död också blev Bengt Åkessons mördare. Hon undrar om han förflyttades till en lägre krets i helvetet 17

Dahl_Himmelsöga_010419.indd 17

07-06-19 11.14.54


efter det. Men egentligen bryr hon sig inte. Inte om mördaren. Bara om Bengt. Vad krångligt det hade varit. Mot alla odds hade han vaknat, han hade gått från att bara kunna blinka fram sitt språk till att tala, om än fåordigt och långsamt. Och prognosen sa att han snart skulle kunna placeras i en rullstol och få komma utomhus. Det var runt hörnet han dog, på Karolinska sjukhuset, bara ett hundra­ tal meter bort. Han hade varit hennes älskare under en kort tid. En alldeles, alldeles för kort tid. Och just när han vaknade hade hon åter kommit nära en annan kollega, som hon en gång för väldigt länge sedan hade haft ett mycket kort förhållande med. Paul Hjelm. De hade ett hemligt uppdrag tillsammans i Berlin. Uppdraget hade gått bra, långt över all förväntan, och medan den tredje mannen på plats, Jorge Chavez, hade lämnat staden för att förenas med sin Sara Svenhagen på Rhodos hade de stannat kvar i Berlin. Båda två. I varsitt hotellrum på samma hotell. De hade upplevt staden tillsammans i några dagar. Men varje gång de kom varand­ra riktigt nära kom tanken på Bengt Åkesson som kämpade för sitt liv i en sjukhussäng på Karolinska för henne, och hon kunde inte, hur mycket hon än ville, ta steget. Och Paul Hjelm accepterade det. De hade mycket trevligt tillsammans i Berlin, som vänner. Och så dog Bengt Åkesson. Helt plötsligt. Helt oväntat. Och hela hennes tillvaro rycktes isär. Hon kunde inte tala med Paul. De gled ifrån varand­ra igen. Hon kunde egentligen inte tala med någon om det. Om det konstiga vacuum som bildades efter Bengts död. Som om en högre makt målmedvetet ville tysta henne. Eller säga henne något okänt. Men hon talar om det med hans grav. Så här, sittande på knä en meter ifrån den och med blicken riktad rakt upp i himlavalvet. Hon talar om det med sina tårar. Och hon tycker att graven svarar. Hon sörjer sitt liv. Och det är där vi lämnar Kerstin Holm, där hennes uppvända 18

Dahl_Himmelsöga_010419.indd 18

07-06-19 11.14.54


ansikte kikar fram i gläntan mellan träden, och färdas söderut längs E4:an ända tills den förvandlas till Essingeleden som till slut formar en kort bro över Mälaren och möter en avtagsväg ner mot Hornsberg och Lindhagensplan.Vi lämnar E4:an och följer vägen mot Marieberg och upp på Västerbron och över Långholmen och kikar ner på en märklig oas mitt i trafikbrölet på ­Södermalmssidan av Västerbron. Där finns bord, ett stort antal bord som blir synliga inom en ram av grönska. Och där sitter en man, en mellanblond medelålders man i t-shirt, mitt emot en man som är ganska lik honom, fast bortåt tjugo år yngre. Det är Paul Hjelm som sitter på utomhusrestaurangen Lasse i Parken och talar med sin son Danne. Danne ska bli polis, och de har just talat klart. Det är i alla fall så det känns. Det finns inte mer att säga. Paul har inte uttryckligen sagt att det är ett uselt yrkesval – för det tycker han egentligen inte – men han har lite för tydligt visat sin skepsis. De ses inte särskilt ofta numera, och förhållandet mellan dem är en aning spänt. Paul tycker att han känner igen lite för många fasta övertygelser från alla de yngre polisassistenter han har mött genom åren, de som ännu inte har blivit brända och bittra av realiteter – eller för den delen det fåtal som förmått lära sig av sina erfarenheter och till och med blivit klokare, vettigare männi­skor med åren. Har han själv blivit det? Eftersom anblicken av Danne alltid innebär att han tvingas besöka sig själv i samma ålder alstras den frågan med viss automatik. Kanske har han ändå det. Kanske har Paul Hjelm ändå lyckats väja för bitterhetens och livsbesvikelsens alla hotande grynnor. I sina bästa stunder tycker han det – även om ensamheten numera är riktigt svår.Visst finns det ögonblick då han känner sig bränd, visst bubblar bitterheten då och då upp inom honom. Men den äter inte upp honom. Eller har den kanske ändå börjat göra det under det senaste halvåret? Det hade verkligen verkat som om han var på väg mot en rejäl livsförvandling. Han hade kommit nära Kerstin Holm igen, efter 19

Dahl_Himmelsöga_010419.indd 19

07-06-19 11.14.54


så lång tid, och de hade varit på väg någonstans tillsammans.Vänskap, förvisso, men den kändes bra. Och så dog Bengt Åkesson och tog med sig alla förhoppningar i graven. Paul och Kerstin bor numera båda två vid Hornstull, på det gamla Kniv-Söder. Det skiljer bara ett par hundra meter mellan Kerstins nya trea på Heleneborgsgatan och Pauls gamla ingrodda ungkarlsetta på Slipgatan. Men de ses inte längre. De har till och med slutat råka springa på varand­ra på Vivo vid Hornstulls tunnel­ banestation. Det är som om de undviker varand­ra. Nu igen. Han känner att han inte får inkräkta på hennes sorg – eller vad det nu är, skuldkänslor, depression, ångest, handlingsförlamning? Fram till för ett år sedan trivdes han faktiskt bra med ungkarlstillvarons fullständiga frihet. Inte minst via nätet träffade han en del kvinnor som lika lite som han själv ville binda sig. Men det senaste halvåret har inte varit bra, hela sommarhalvåret – om man fortfarande kan kalla det det – har varit en rastlös tid, som om han plötsligt har börjat vänta på någonting. Han förmår inte formulera det för sig själv, inte riktigt. Det är för krångligt. Han tittar upp på Danne igen. Sonen i sin tur tittar otåligt på klockan, och Paul känner en motvillig irritation över det. Över den där moraliskt överlägsna minen. Över en viss översittaraktighet som han hoppas att den konkreta polispraktik som väntar det närmaste halvåret snabbt ska slipa bort. De har pratat, far och son, inte helt otvunget, men de har i alla fall pratat om Dannes märkliga kollektivboende tillsammans med tre and­ra polisstudenter i Frösunda och om mamma Cillas nya lägenhet på Gärdet, dit hon flyttade efter att dottern Tova också hade lämnat radhuset i Norsborg. Uppenbarligen finns det också en särbo någonstans i bakgrunden – men eftersom barnen i stort sett var myndiga vid skilsmässan finns det inga konkreta skäl att hålla reda på saken. Han hoppas att hon är lycklig, och det är inte mer med det. 20

Dahl_Himmelsöga_010419.indd 20

07-06-19 11.14.54


Tova, ja. Det är henne de väntar på. Den gamla ovanan att alltid komma för sent har tydligen inte lämnat dottern. Hon är vid det här laget en tämligen försvunnen tjugoåring, och de har inte träffats på hela sommaren. Paul gör en snabb överslagsberäkning och kommer fram till att det nog är fyra hela månader sedan de sågs. Det senaste han hörde var att hon gick på universitetet och läste teatervetenskap. Men han vet inte om hon har fortsatt. Han vet alldeles för lite om henne, slår det honom. Hur länge måste man ha dåligt samvete för sina barn? Är det ett livstidsstraff? Paul Hjelms mobiltelefon klingar till. Han lyfter upp den och kikar på den. Ett sms från okänt nummer. Det står bara: ”Vi måste talas vid akut. Måndag 09.00. BK.” Han betraktar mobiltelefonen. Det tar lång tid innan han inser att BK är Säpochefens initialer. Generaldirektören och säkerhetspolischefen BK. Akut? tänker han och hinner inte lägga ner telefonen i fickan förrän en skugga faller över den. En mycket smal skugga. Plötsligt står bara en varelse intill bordet på Lasse i Parkens uteservering, utan att ge ett ljud ifrån sig. Det är som att se ett spöke. Eller snarare ett skelett.Varelsen är så tunn att den ser ut att kunna gå av på mitten när som helst. Det är bara det svaga leendet i det avtärda ansiktet som får Paul att förstå att det faktiskt är hans lilla Tova som står där. Den känslovåg som i detta ögonblick rullar igenom Paul Hjelm samlar upp all hans ångest, all hans smärta, all hans otillräcklighet och koncentrerar alltsammans till ett enda diamanthårt ögonblick av svärta. Danne reser sig upp på and­ra sidan bordet, och just som han ska till att skrika någonting lämnar vi dem och beger oss i stället ner genom Pålsundsparken till själva Pålsundet som skiljer ­Södermalm från Långholmen. Båtarna ligger fortfarande och kantar sundet hela vägen ut i Mälaren, men vi viker av via bron ut mot Reimersholme, och där Liljeholmsviken smalnar till 21

Dahl_Himmelsöga_010419.indd 21

07-06-19 11.14.54


Bergsunds strand och i höjd med det lilla pontonbadhuset från nitton­hundratjugonio förvandlar sig till Hornstulls strand följer vi mälar­vattnet till den höga Liljeholmsbron, som just nu står öppen för att till trafikanternas fasa släppa igenom ett trögt lastfartyg. På and­ra sidan bron reser sig Tantos märkliga höjder, från små pittoreska kolonistugor till maffiga miljonbyggeskolosser i vars skugga ett omisskännligt jättebygge brer ut sina gråmelerade fasader. Det är Södersjukhuset, och i Södersjukhusets trädgård, på en parkbänk mellan lummiga lövträd och med utsikt rakt mot den glimrande Årstaviken, sitter en alldeles skallig man i en ful grön morgonrock. Han stryker sakta sin hemliga lilla mjuka amulett som ligger i rockfickan med den ena handen och gnider magen med den and­ra. Hans blick vand­rar över den gnistrande vattenytan, förbi Årstabrons parallella uppenbarelse – den gamla och den nya järnvägsbron sida vid sida – och vidare till glipan som långt bort i fjärran öppnar sig precis där Liljeholmsbron öppnas. Han ser lastfartygets alldeles svarta siluett glida igenom en yta av skiraste guld, och han tycker att han har sett den synen förr. I sina drömmar. Under drömmarna i dödens omedelbara närhet. Det svarta fartyget som ljudlöst glider under en öppnad bro genom flytande guld. Det är dödens bild. Dödens bild mitt i livet. För ännu lever han, Viggo Norlander. Under ett år har det skurits och karvats i hans kropp på ett sätt som han inte trodde var möjligt. Hans genomskurna bukhåla har också på ett ganska hänsynslöst vis bestrålats av allsköns gammastrålar, så magen, den gamla tvättbrädan som han var så stolt över, har nu helt and­ra mönster än raka, muskulära linjer. Snarare är det som ett kaotiskt spindelnät av ärr och brännsår, ett slags bubblande eruption av sediment där olika tidevarv har lämnat spår vars olika åldrar en rutinerad plastikkirurg antagligen skulle kunna urskilja, likt en geolog. Det förs­ta stora snittet för ganska precis ett år sedan. Brännsåren från den följande strålbehandlingen. Upptäckten av kvarvarande cancerceller som kanske, kanske inte hade spritt sig. Nya operationer, ny radioterapi, så cytostatika, dessa hemska 22

Dahl_Himmelsöga_010419.indd 22

07-06-19 11.14.54


mediciner som fick tillvaron att gunga i takt med testar av fallande, en gång så stiligt transplanterat hår. Han känner sig som den gubbe han aldrig hade tänkt bli. Dessutom ser han ut som en gubbe numera, hårlös, med pergamentartad och insjunken gubbhud. Som om åldrandet helt enkelt hann ifatt honom inför ögonen på döttrarna. Sambon Astrid och döttrarna Charlotte och lilla Sand­ra har följt hela förloppet. Han har velat ha dem nära så mycket som möjligt. Han har hela tiden trott att han ska dö. Och samtidigt bekämpat det oundvikliga med hela sin icke oansenliga tjurskallighet. Men nu är de inte där. Skola och dagis har börjat efter en sommar då de inte fick ha mycket roligt, stackarna. Vad stora de har blivit. Och vad mycket onödigt de får se. Borde han bespara dem det i stället? Dra sig undan i stillhet? Bara gå till skogs och försvinna som en gammal indian? Nej, fan att han tänker dö. Inte nu. Snart ska han hasa sig tillbaka i sina fåniga tofflor och sin ännu fånigare sjukhusmorgonrock upp till vårdavdelning trettiosex på sjätte våningen där patienter med cancersjukdom i buken och annat löst folk tillbringar sina osäkra dagar. Men inte ännu. Inte riktigt ännu. En liten stund till vill han sitta. Det är som om han vill suga i sig solens sista sommarstrålar som kanske för sista gången i år förmår bre bladguld över Mälarens yta. Han har suttit där en timme. Det har varit en märklig, stillastående timme. Han har varit utlyft ur tiden, fast inte på dödens vis. Snarare på ett mer intensivt levande vis. Liv utan tid. En konstig timme. Mycket, mycket liv på en enda timme. Prognoserna kan inte kallas hoppfulla, det vet han, men han har bestämt sig för att aldrig ge upp. Inte ens i dödsögonblicket ska Viggo Norlander sluta kämpa emot döden, så mycket vet han. Särskilt mycket mer om framtiden vet han inte. 23

Dahl_Himmelsöga_010419.indd 23

07-06-19 11.14.55


Men lite mer får han veta i det ögonblick ett sms på outgrundliga vägar når honom. Han tar upp mobiltelefonen ur morgonrockens ficka tillsammans med en härva gröna trådar som varnar honom för att ha mobilen i fickan. Helt utan den irritation som för bara ett år sedan skulle ha beledsagat gesten plockar han bort trådarna från mobilen, en efter en, och tänker att det kanske är det som är livsvisdom. Helt enkelt sinne för proportioner. Inför döden blir det viktiga plötsligt viktigt och det oviktiga oviktigt. Så dags då, tänker han och läser meddelandet på mobiltelefonen. Det står: ”Klockan blev just fyra. Bristningstimmen är över. Själv höll jag ett tal som fick tre familjemedlemmar att kräkas. Jag berättar inte vilka. Har du tid för en vitfinne under besökstiden ikväll?” Och då, i samma ögonblick som bron sänker sig långt borta i fjärran och det svarta fartyget försvinner i guldglittret, börjar Viggo Norlander skratta. Han skrattar så han gråter, och sam­ tidigt gråter han så han skrattar. Det är tur att ingen hör honom. Som om det skulle spela någon roll, tänker han och skriver in ett eftertryckligt ”ja!” på mobiltelefonen. Han skickar sitt korthuggna sms medan han reser sig, smeker sakta över sin mjuka amulett i and­ra fickan, och när han påbörjar sin stapplande, smärtindränkta promenad inåt Södersjukhuset tänker han: Bristningstimmen? Sedan tänker han: Ja, Arto, visst var det så. Visst finns det en bristningstimme. Och sedan lämnar vi honom. En annan, sista männi­ska pockar på vår envisa uppmärksamhet, och det i en helt annan del av staden. Med avstamp i Södersjukhusets så tydliga helikopterplattform, vilken avtecknar sig därnere som ett kikarsikte, passerar vi så över hela Södermalm, från syd till nord, upp mot Slussen och vidare tvärsöver Gamla stan, från insjö till hav, och vidare från Strömmen till havssvalget Nybroviken via landtungan Blasie­ 24

Dahl_Himmelsöga_010419.indd 24

07-06-19 11.14.55


holmen. Och så vidare upp genom Östermalm, ända upp till en nyligen riksbekant, sedermera nedlagd norsk oljebank nära Karlaplan, som häromåret drabbades av en märklig gisslantagning, komplett med evakuering och stormning. Nu ligger en fruktaffär där, och tiden går så fort numera att ingen i närheten verkar minnas de dramatiska dygnen, ingen utom en blond ung kvinna som sitter ensam på ett utefik på and­ra sidan Östra Reals gymnasium. Faktum är att hennes blick är fast riktad mot den forna banken, tvärs igenom grönskan i det ursprungliga esplanadsystemets mittstråk. Kanske borde den vara riktad någon helt annanstans, och det var också meningen när hon slog sig ner här, på Sveriges kanske allra kändistätaste fik. Eller också var det som hon intalar sig själv, att hon bara råkade passera förbi och såg en oväntad ledig plats på Café Foams uteservering längs Karlavägens mest överdådiga sträckning. Hon har redan sett några kändisar, kanske inte direkt de hetaste, men i alla fall folk hon har sett på teve. Men det är klart att hon inte kom hit för kändisspotting. Så djupt har hon inte sjunkit. Men hon får erkänna att hon nog trots allt befinner sig här för att det är rätt klientel. Rätt män, helt enkelt. Rätt män för henne. Det är Lena Lindbergs insikt efter en drygt trettioårig singeltillvaro – med ett årslångt undantag som hon inte så där hemskt gärna ser tillbaka på. Året med Geir, som en gång var säkerhetschef för banken där borta på and­ra sidan Karlavägen, tillhör de mörka åren. Det finns egentligen bara ett – och det var ett mörker hon sökte, tillsammans med Geir. Men det var inte rätt, det blev inte rätt. Hon var inte den hon trodde, den hon fruktade. Hennes aggressioner såg inte ut riktigt så. De kunde inte levas ut i en sadomasochistisk klubbvärld där hon visserligen slog sig lös ordentligt men aldrig riktigt kände sig hemma. Det hon kom till insikt om var att kvinnlig aggression är lika vanlig som manlig och att våld kan vara en paradoxal utväg också för kvinnor. Kvinnligt våld riktar sig inte alls bara inåt, som klichébilden säger, det kan mycket väl rikta sig utåt också. Tjejgäng härjar i staden, 25

Dahl_Himmelsöga_010419.indd 25

07-06-19 11.14.55


och kvinnor som misshandlar män – eller för den delen varand­ra – blir vanligare och vanligare. Kanske kan det kallas utveckling. Men inte för Lena Lindberg själv. Hon har haft sin beskärda del av våld – också, skam till sägandes, i tjänsten – och det får räcka nu. Hon söker en vanlig men elegant – och, okej, om möjligt välbeställd – man. Det senaste året har det varit lite skralt med den varan, om än inte alldeles torrlagt. Hon är fortfarande ganska bra på att fånga män. Det är klart att det inte går att ragga mer regelrätt under en märkvärdigt stillastående söndagseftermiddag på ett fik, hur trendigt det än må vara, men kanske skulle en eller annan kontakt kunna etableras som på ett eller annat vis vore utvecklingsbar. Ingen i hennes bekantskapskrets är singel längre. Hon är liksom ensam kvar. Och då är det inte lika roligt längre. Fast var det någonsin det? Var det inte bara – bekvämt? Kanske. Och varför inte? Men också det har en livslängd, och den har vid det här laget passerats. Hon vill helt enkelt inte frysa in hösten alldeles ensam. Hon vill ha en famn att krypa in i. Helt enkelt. Och varför inte ta chansen en ledig söndag? Även om den senaste timmen verkligen varit märkvärdigt stillastående. Å and­ra sidan har hon fått en del tänkt om sitt liv. Beslutet var nog fattat långt tidigare, men först under den senaste timmen blev det på allvar formulerat. Jag behöver en man. Café Foam är ungt, trendigt och hippt, och uteserveringen sträcker sig längs trottoaren nästan ända fram till korsningen mot Jungfrugatan. Lena Lindberg fixerar gatuskylten. Jungfrugatan.Alla namn låter så fina här på Östermalm. Själv har hon bott ett år i Götgatsbacken mitt på Södermalm och har hunnit bli lite trött på den speciella sorts Södermalmsstämning som råder just där.Varenda kväll detta eviga postpubertala skränande. Som så ofta i livet söker hon något annat. Gräset som alltid är grönare på den and­ra sidan. 26

Dahl_Himmelsöga_010419.indd 26

07-06-19 11.14.55


Det hon inte vet är att Jungfrugatan, som idag sträcker sig så fridfullt och anonymt från Hedvig Eleonora kyrka nere vid Östermalmstorg och slutar i en egendomlig krök på and­ra sidan Valhallavägen, hade ett mycket dåligt rykte i det förflutna. Redan i slutet av sjuttonhundratalet kallades Jungfrugatan för ”en stinkande sammelplats”, och hundra år senare kröntes gatan av en otäck pöl utan avlopp där tjugo hushåll och en tvättinrättning tömde sitt avloppsvatten. Lena har ännu blicken riktad mot gatuskylten när hon hör sirener i fjärran. Jungfru, tänker hon. Ja, det var länge sedan. Sirenerna ökar i styrka. Hon bryr sig inte. Det hörs så mycket sirener i stan nuförtiden. Hon försöker minnas sig själv som jungfru, men det vill sig inte riktigt. Sirenerna blir starkare och starkare. Först när hon ser blåljusen i ögonvrån neråt Humlegården vänder hon blicken ut mot Karlavägen. Då ser hon att det är en polisbil och att den är på väg uppåt gatan. Och när den bromsar in så där stiligt tjutande precis vid korsningen mot Jungfrugatan, svänger tvärs över Karlavägens allé och passerar förbi Café Foam med dopplereffekt och allt har hon redan rest sig och hunnit droppa en alldeles för stor sedel på bordet. Faktum är att hon redan har skjutit fart. Hon springer runt hörnet in på Jungfrugatan och ser polisbilen stanna med tjutande däck ett femtiotal meter längre fram och ser tre poliser rusa in i vad som måste vara en videobutik strax efter nästa korsning, och hon springer ditåt. Det är en instinkt som Lena Lindberg inte kan göra något åt, den sitter alltid där som en smäck. Och hon löper uppför Jungfrugatan, korsar den lilla Tyskbagargatan och når fram till butiken. Det är mycket riktigt en liten oansenlig videobutik som ligger där mitt i Övre Östermalm, och när hon når fram till polisbilen tittar hon in genom ett skyltfönster som täcks av en dvd-topplista av lätt antikverat datum och ser två av poliserna häva sig fram över någon som ligger på golvet, av skorna att döma en kvinna, en man står bakom disken med armarna rakt upp i luften, och den tredje polisen samlar ihop två kunder och trycker upp dem mot komedihyllan. 27

Dahl_Himmelsöga_010419.indd 27

07-06-19 11.14.55


Hon kliver in. Poliserna ryter åt henne tills hon håller upp sin polislegitimation och avbryter rytandet med några ännu barskare ord. Det är precis som förväntat – den till synes väna varelsen som måste hävda sin auktoritet lite extra. Hon säger: – Får jag en snabb sammanfattning. När en av poliserna reser sig upp blir den liggande synlig. Det är en kvinna i knappa tjugoårsåldern, och det rinner blod från hennes avdomnade ansikte. Polisassistenten säger: – Rån, uppenbarligen. Maskerad man som fick med sig några hundralappar och nitade den här tjejen på vägen. Tre vittnen, inklusive butiksägaren. – Är ambulans på ingång? frågar Lena Lindberg. – Ja, säger polisassistenten. Det verkar behövas. Hon går fram till butiksägaren bakom disken, en man i knappa fyrtioårsåldern och med okänd utländsk bakgrund. Han håller fortfarande händerna över huvudet. – Du kan nog ta ner de där nu, säger hon, och han gör det, stelt, försiktigt, som om han inte vet vem han egentligen ska lita på. – Knarkare, säger han till slut. Helt klart knarkare. Han hade rånarluva över ansiktet men skakade på det där viset som man känner igen. – Hur såg han ut? – Svart rånarluva, säckiga jeans, gympadojor. – Jacka? – Grön, tror jag. – Ni and­ra, ropar Lena Lindberg ut i lokalen. Hade han en grön jacka? – Jag tror det, säger vittnesmannen som står upptryckt mot komedihyllan. – Ja, säger vittneskvinnan vid samma hylla. Militärgrön med huva. – Skorna? fortsätter Lena obevekligt. – De var vita, säger mannen, och butiksägaren nickar svagt. Kvinnan skakar osäkert på huvudet. 28

Dahl_Himmelsöga_010419.indd 28

07-06-19 11.14.55


– När kom larmet? frågar Lena snabbt. Det tar ett tag innan polisassistenterna förstår att hon pratar med dem. Hon hinner ställa frågan en gång till, betydligt högre, innan polisen som talade förut svarar: – Inte mer än ett par minuter sen, vi var i Humlegården. – Ut, ropar hon. Ut och jaga. Han har inte kommit ut på Karla­ vägen, alltså har han antingen sprungit Tyskbagargatan eller upp mot Valhallavägen.Valhallavägen verkar troligast. Jag tar hand om det här. De tre polisassistenterna betraktar varand­ra skeptiskt innan de reagerar. De är uppenbarligen inte vana vid att komma i tid. Att faktiskt ha en chans att fånga brottslingen. När de till slut beger sig mot dörren ropar Lena Lindberg efter dem: – Militärgrön jacka med huva, säckiga jeans, vita gympaskor, möjligen en svart mössa på huvudet. Sätt fart. När dörren är på väg att slå igen efter polisassistenterna tar vittneskvinnan ett steg ditåt, greppar dörrhandtaget och är på väg ut hon också. – Men hallå! ropar Lena. Alla stannar kvar. – Jag trodde…, säger kvinnan vagt och återvänder till komedi­ hyllan. – Kom hit, ni två, säger hon och placerar med viss kraft vittnesmannen och vittneskvinnan inom flyktsäkert synhåll innanför den liggande kvinnan. Lena Lindberg böjer sig ner över henne och känner på hennes puls. Den verkar stabil. Å and­ra sidan verkar hon rejält utslagen. Medvetslös. Hon kollar att kvinnan andas ordentligt och placerar henne i stabilt sidoläge. Så ringer hon ett snabbt samtal på mobiltelefonen och kollar att ambulansen verkligen är på väg. Det är den. Så håller hon upp ett varnande pekfinger mot de två vittnena och vänder sig mot butiksägaren: – Vad hände? Butiksägaren, som vid det här laget tycks ha vant sig vid det uppdrivna tempot, säger rappt: 29

Dahl_Himmelsöga_010419.indd 29

07-06-19 11.14.55


– De här tre var inne i butiken när han rusade in, tjejen som blev nerslagen skulle just betala, de and­ra stod och kikade i hyllorna. Han sprang in och skrek att han ville ha alla pengarna, snabbt. – Hade han nåt vapen? – Han viftade med nåt som liknade en pistol. Han fick hela min handkassa, säkert femtusen kronor. Inte ”några hundra­ lappar”, som den andre polisen sa. – Och du gav honom pengarna, utan att bråka? – Ja. Det gäller bara att bli av med dem så fort som möjligt. De kommer nerifrån Humlegården, där samlas de. Ni påstår att det inte finns några knarkare i Humlegården, men det lovar jag att det gör. – Vi? – Polisen. Samhället. Stockholms kommun. Ni. – Och varför slog han då ner den här kvinnan? – Jag vet inte, säger butiksägaren. Det var så onödigt. Hon gjorde verkligen ingenting. – Hon stod antagligen för nära, säger vittnesmannen, en gans­ ka stilren Östermalmsherre i övre medelåldern. – Slog han henne med den eventuella pistolen? frågar Lena Lindberg med en sned blick mot mannen som säkerligen är en helt outhärdlig besserwisser. – Jag tror det, säger butiksägaren. Det var så jag uppfattade det. – Jag tyckte nog att jag anade nån sorts kontakt mellan dem, fortsatte vittnesmannen. Som om han kände igen henne, eller hon honom. – Eller också hatade han bara kvinnor, säger vittneskvinnan, och först nu ser Lena Lindberg hur otroligt smal hon är. Hon är i hennes egen ålder, runt trettio, men påtagligt modellsmal. – Hur såg förloppet ut exakt, menar du? frågar Lena och nickar mot vittnesmannen. Han kliar sig ett ögonblick i huvudet och säger till slut: 30

Dahl_Himmelsöga_010419.indd 30

07-06-19 11.14.56


– Han fick pengarna snabbt, det stämmer. Han reagerade inte på oss kunder överhuvudtaget förrän han fick pengarna och vände sig om. Han hejdade sig ett ögonblick när han såg den här stackars unga kvinnan. Och så slog han till henne. – Och ingen av dem sa nånting? – Inte annat än: ”Alla pengar, snabbt som fan.” – Såg du om hon reagerade på nåt sätt? – Jag kan inte påstå att jag såg nåt annat än ren chock. – Kan ni komma på nåt mer, nån av er, så här spontant? Det kan de inte, de skakar på huvudet alla tre, och Lena säger: – En sak till, bara: Hade han handskar på sig? De tre iakttar varand­ra, och till slut säger butiksägaren: – Jag tror inte det… – Vad gjorde ni två här? – Jag skulle hyra film, förstås, säger den burgne vittnesmannen nästan förolämpat. – Jag också, säger den trådsmala vittneskvinnan. En komedi. – Vi kommer att behöva förhöra er igen, under lite lugnare omständigheter nere på stationen. Jag vill se identifikationshandlingar, och så får ni lämna mobiltelefonnummer och adress. Hon tar emot deras respektive körkort, skriver upp namn och personnummer, och så får de själva komplettera med övriga uppgifter. Då hörs äntligen sirenerna i fjärran. De kommer hastigt närmare. När ambulansmännen störtar in i butiken och böjer sig ner över den liggande kvinnan säger Lena Lindberg till de tre i butiken: – Ni är inte bara vittnen, ni är också brottsoffer. Är det nån av er som känner att ni skulle behöva hjälp med att bearbeta upplevelserna? Reaktionerna är ungefär desamma hos alla tre. Vittnesmannen ler överlägset, vittneskvinnan skakar kort på huvudet, och butiksägaren säger: – Vem skulle då ta hand om butiken? 31

Dahl_Himmelsöga_010419.indd 31

07-06-19 11.14.56


– Ingen, svarar Lena Lindberg, för vi måste genomföra en kriminalteknisk undersökning här. Han kan ha lämnat finger­avtryck och DNA-spår efter sig. Butiksägaren sjunker ihop med en suck. Hon ringer sambandscentralen efter kriminalteknikerna och får beskedet att någon i ledande ställning kommer att återkomma till henne. Så fort ambulanspersonalen har gett sig av med den skadade släpper hon iväg de två vittnena med instruktioner om att infinna sig för förhör i polishuset vid en viss tid under morgondagen. Redan nu hoppas Lena Lindberg att hon själv får ta sig an fallet. Det borde, borde, borde finnas plats för det. Riktigt så överlastad är A-gruppen inte för närvarande. Så slår det henne. Hon ser sig omkring i videobutiken, som också uppenbarligen fungerar som ATG-ombud för de lokala traventusiasterna. Hon vet att hon har sett någonting. Det var något hon såg i exakt samma ögonblick som hon klev in i lokalen, men då var det annat som behövde göras. Så återvänder hon till exakt det ögonblick då hon kommer in i butiken. Hon ser hyllorna med video- och dvd-filmer. Hon tänker: Finns det fortfarande männi­skor som har videobandspelare, klassisk vhs? Och precis innan blicken fokuserar det den faktiskt bör fokusera – de tre polisassistenterna, de tre kunderna, butiks­ägaren med händerna fortfarande över huvudet – passerar den en hylla med videofilmer bakom disken, mot väggen. Högst upp på hyllan ser hon någonting som påminner om ett litet öga kika fram mellan mycket dammiga videofilmer av onämnbar art. Hon tittar dit igen. Och visst är det som ett litet öga högt däruppe. Hon pekar dit. Butiksinnehavarens blick följer fingrets riktning. – Är det där vad jag tror? säger hon. Butiksinnehavaren slår ut med händerna och säger: – Den har inte fungerat på många år. 32

Dahl_Himmelsöga_010419.indd 32

07-06-19 11.14.56


Hon kikar in i det märkliga ögat. Hon går bort mot det och kliver upp på en stol. Hon följer kablarna in genom väggen. Hon tar sig in i det bakre rummet och följer kablarnas klättring nerför en mycket sjavig vägg och rakt in i en dator som står på med släckt skärm. Hon drar lite med musen över musmattan, och skärmen tänds. På skärmen ser hon butiksägaren stå och glo misstänksamt efter henne i det and­ra rummet. Hon går ut i butiken igen och fixerar honom. Hans blick vill inte låta sig fixeras. Den viker motsträvigt undan, flackar. – Vad var tanken? frågar hon stillsamt. Att ta hand om honom själv? Samla ihop lite släktingar och spöa upp honom? – Det är fjärde gången på tre månader knarkarna rånar mig, säger han buttert. Polisen gör ju ingenting åt det. Ska man få nån rättvisa i det här landet får man ta den i egna händer. Lena Lindberg funderar över den säregna språkkonstruktionen och säger sakta: – Den här gången kommer de det. Det lovar jag. De tittar in i varand­ras ögon. Butiksägarens blick har slutat flacka. Så nickar han sakta. – Okej, säger han. Jag gör en kopia av videofilen. – Bra, säger hon. Men rör nu ingenting förrän kriminalteknikerna kommer. Följ med mig ut. De går ut på Jungfrugatan. Polisbilen kommer tillbaka. En av polisassistenterna häver sig ut genom passagerarsätets nedvevade fönster och säger: – Inte ett spår. Sorry. Han måste ha hunnit ner i tunnelbanan. I samma ögonblick som mobiltelefonen ringer möter hon butiksägarens blick. Den är mycket mörk. I telefonen meddelar chefskriminaltekniker Brynolf Svenhagen att ett team är på väg och torde anlända inom fem minuter. – Rör nu ingenting, för bövelen, är det sista hon hör innan hon klickar bort honom. Lena Lindberg ser sig omkring och tänker att söndagen fick en helt annan utveckling än hon hade tänkt sig. Men inte nödvän33

Dahl_Himmelsöga_010419.indd 33

07-06-19 11.14.56


digtvis till det sämre. Det här formade sig till ingenting mindre än ett fall. Ett nästan helt riktigt fall. Bristningstimmen är över.Tiden har ömsat skinn. När hon vänder upp ansiktet mot den klarblå himlen och tar några djupa andetag känner hon på allvar att det faktiskt har blivit höst i Stockholm.

34

Dahl_Himmelsöga_010419.indd 34

07-06-19 11.14.56


9789100104191