Page 1


Namnlรถst-1.indd 6

2010-03-22 10:42:09


Fรถrsta dรถden

Namnlรถst-1.indd 7

2010-03-22 10:42:09


Namnlรถst-1.indd 8

2010-03-22 10:42:09


Samband nr 1: Text. Första döden hade varat länge. Tio månader minst, så lång tid hade gått sedan de slet upp henne med rötterna. Stal hennes liv och planterade om henne mot hennes vilja. Sedan hade hon dött en gång till och den gången är den värs­ ta. Också då stals liv. (Hon vet ännu inte att hon är på väg till döden ännu en gång. En tredje.) Hon hade lytt Meymonas råd, flickan som blivit som en syster, och dolt sig där hon gick bland stånden på torget. Om hon höll för öronen och bara drog in dofterna kunde hon nästan inbilla sig att hon var tillbaka hemma, det fanns fler svarta här bara. Och långa. Det var när hon var på väg hem som de tog henne mot den tredje. Hon hade sparkat och vrålat men de hade hållit något för munnen och bundit något för ögonen och burit in henne i en stor jävla bubbla. Hon fattade att det var något medel på trasan, något slags bedövning. För hon slutade slåss. Kunde inte. Hatet var gigan­ tiskt men kom inte ut. Vart hon tittade kändes det runt. Stort och högt, blått och vitt och liksom spräckligt, det såg hon genom tyget i bindeln. Kupolaktigt. Först var hon säker på att det var Han som tagit henne. Som hittat henne, trots alla försiktighetsåtgärder. Men lukten fattades. 9

Namnlöst-1.indd 9

2010-03-22 10:42:09


Alglukten, hon kan vädra den på mils avstånd. Den lukt som nu fanns var en annan. Det luktade pappa. Pappan i det hem där hon bodde just nu, hos de långa, svarta, Meymonas pappa. Där hon hade placerats, där de erbjudit sig att ta hand om henne. Hon fick inte ihop det. Varför hade han tagit henne hit? Och varför sa han ingenting? Vad ville han henne? Visste Meymona­ systern om att han gjorde detta? Vreden hade stigit igen, trots att hon inte kunde få ut den. Vem trodde han att hon var? En av deras? I helvete heller, aldrig mer att hon tänkte låta någon göra saker med henne som hon inte ville. Hon är fortfarande skör och liksom sargad efter andra döden. Hon hade sökt sig till somalierna för att hon behövde en paus! Men ur askan kom hon, och fan heller att hon skulle in i elden. Igen. Hon behövde lite tid bara, för att tänka ut en plan. Hon förbannade sig själv för att hon inte litat på instinkten. Den där snabba känslan som hon känt flera gånger. Pappans blickar, de var… konstiga. Inte äckliga eller skrämmande, men konstiga. Bara hennes egen pappa hade sett på henne så förut. Oroligt. Hon skakade på huvudet, förbjuden tanke. Bort den. Värre än allt som hänt sedan var den, värre än allt hon kunde tänka ut skulle kunna hända. Att mamma och pappa skulle ha… Nej. Hon stod inte ut med den. Men där är hennes svaghet. Familjen. Att hon vill in i en, till varje pris. Det är lika dumt som att vilja krypa tillbaka in i livmodern när man väl kommit ut, för att man tycker luften är kall. Men så är det. Därför hade hon tackat ja till att bli omhändertagen av den somaliska familjen ett tag. 10

Namnlöst-1.indd 10

2010-03-22 10:42:09


Efter andra döden. Slippa vara så jävla ensam. Alla hade varit snälla. Hade inte frågat mycket, bara varit snälla. Pappan också. Men sedan hade oron smugit sig över honom. En kväll hade hon hört ett gräl mellan pappan och mamman. Hon hade förstått så mycket som att det handlade om henne för att de hade sagt ordet för ”flicka” flera gånger. Eller snarare skrikit. Efter den natten hade pappan inte talat med henne, bara kastat blickarna. Plötsligt visste hon var hon var. Det mjuka underlaget hon låg på, den blå-vit-spräckliga insidan av bubblan långt där uppe. Till och med ljuden var samma, det där entoniga mäss­ andet. Hon hade varit där förut. Vartenda strå på hennes förlamade kropp reste sig i pro­ test. Varför hade han tagit henne hit? Hon koncentrerade sig på ljuden som var närmast. En väska öppnades med visst besvär. Saker av metall klirrade. Liksom ovant. Som om de låg ovant i människans händer. Hårda, små händer tog i henne. Hårda, små händer. Ett intensivt stick där nere. Det sista som kändes var hur trosorna klipptes av och en kall luft rörde vid henne. Det klirrade från väskan. Metall mot metall. Långsamt domnade hon bort. Sedan blev det tyst. Liksom stilla, som om någon koncentre­ rade sig på en svår uppgift. Hon var säker på att hon hörde ett djupt andetag. Som om någon tog sats. 11

Namnlöst-1.indd 11

2010-03-22 10:42:09


Sedan skrek hon, mer än hon skrikit i hela sitt liv. Inte ett ljud hördes. Detta var det första bevis på sambandet som hittades. Sedan kom flera. Men det var senare.

12

Namnlöst-1.indd 12

2010-03-22 10:42:09


1. Fredagen den 15 augusti När Viggo Sjöström dödsföraktande kastar upp dörren till Göteborgs Stadsteaters sceningång och ropar: – Älskling, jag är här nu! vet han inte vad dagen ska föra med sig. Hälsningen är en rit och följs som alltid av ett förtjust fnitter: – Jag har längtat! Receptionisten Daga ler mot mannen med det alltför långa håret och de sorgsna ögonen. Han är just i färd med att kränga av sig rocken samtidigt som han vräker sig över disken för att nudda med de trutande läpparna vid Dagas pudermjuka kind. – Måndagar borde rensas ur almanackan! kungör han och låter som nidbilden av en Stor Författare. Vem har kommit på den idiotiska idén att all världens teatrar ska vara stängda på måndagar? Tänker de inte alls på dramaaatikerna? Som behöööver sina skådespelare? Tack gode gud att du är här. Och innan Daga kommit på något spirituellt att svara är han försvunnen uppför trappan. – Måndag? ropar hon förbryllat. Det är ju fredag! Men borta är han. Daga skakar förundrat på huvudet, så full av energi! Också en dag som denna! På de få språng som behövs för en lång person som Viggo Sjöström att ta sig uppför Stadsteaterns bakre trappa hinner en förvandling ske. Omärklig för alla utom för förvandlingsobjektet själv, själva Viggo. 13

Namnlöst-1.indd 13

2010-03-22 10:42:09


När han passerar dörren som leder till repetitionssalen och logerna har en sordin lagt sig över hans person. (Ett lugn föredrar han att se det som under sina bättre dagar, en osäkerhet under de sämre.) Vem riskerar han att möta? Det finns människor som Viggo Sjöström är fri inför och det finns människor som Viggo Sjöström är rädd för. De flesta hamnar på en skala någonstans mittemellan. Men idag innebär varje möte ren, skär skräck. Vad kommer deras ögon att säga? Den första han möter hör till den senare kategorin, de han är rädd för. En Stjärna. Inlånad för hutlösa (i teatersammanhang) pengar från den danska huvudstaden. En hunk, enligt Viggos sambo. (En snyggare Micke Persbrandt hade han senare utvecklat sitt svar med, när Viggo insisterade.) En stjärna nevertheless, som just varit med om något dittills oupplevt: Att ingå i ett projekt som kastats tvärbrant utför. Ett fiasko, kort sagt. Slakten har varit grym. Utan nåd, och det som återstår av Viggo, fyrtioett, dramatiker och regissör, dagen efter premiären på hans senaste pjäs är en liten, patetisk hög. Från vilken han förvirrat blickar upp i himlen som för att fråga sig vad som hände. Huggen hade kommit från alla håll. Dagens Nyheters recensent stack djupt, från sin höga höjd: ”Än en gång påminns vi om att det verkligen är synd om människorna. Där sitter de fjättrade i sina stora Östermalmsvåningar, och tampas med livet.” Svenska Dagbladets kritiker smekte försåtligt med knivbladet: ”Kom lilla fyrtioåringen, så ska jag blåsa.” För att strax hugga med besinningslöst raseri: ”Bara du tiger!” Göteborgs-Posten, som ofta finner en ära i att tycka tvärtom, eller i annat fall dubbelt så mycket, gjorde så nu också. Tyckte dubbelt så illa om Viggo Sjöströms senaste pjäs. Den kvinnliga skribenten travesterade en berömd recension av en Bergman14

Namnlöst-1.indd 14

2010-03-22 10:42:09


film. ”En återanvänd spya som redan okulärbesiktigats en gång för mycket. Jag är trött på att få medelklassens navlar gnuggade i fejset, jag skiter i deras patetiska slagsmål med gud.” Och så spann hon vidare, så flummigt att bara de väl insatta fattade det egentliga budskapet: Vad i helvete har Viggo Sjöström för hållhake på teaterchefen? Varför envisas denna annars omdömesgilla kvinna med att stödja en stjärna i klart fallande? En massa kvasifilosofiskt svammel om gud, av alla männi­ skor! Vem bryr sig? Som alla teatermänniskor hävdar Viggo Sjöström att han aldrig läser recensioner. Just denna augustimorgon önskade han att den lögnen var sann. Tanken hade varit att vara före alla andra. Rent konstnärligt men också tidsmässigt, ingen teater har premiär tidigt i augusti. Men i år hade Göteborgs Stadsteater det. Urpremiär på Stora Scen med ”Krasch boom bang” den fjortonde augusti, som var igår. Ett jävla misstag. Recensenterna hade samfällt kunnat kasta sig över pjäsen eftersom det inte fanns något annat att skriva om. Men också av rent personliga orsaker var valet av premiärdag fel. Sedan den 8 augusti har Viggo inte varit sig själv. Då begick han en annan premiär, den första faktiskt med dödlig utgång. Efter det har allt varit upp och ner. Med andra ord – när Viggo träder in genom sceningången denna morgon är det som en förvirrad, stukad man. Men det kan han inte låtsas om. Han måste äntra teatern med övertygelsen att recensenter är patetiska idioter. Att teatern är så mycket före sin tid och recensenterna är mossiga, de fattar inte. De ska inte fatta, de kan inte. Detta är stämningen som måste ingjutas i ensemblen. För 15

Namnlöst-1.indd 15

2010-03-22 10:42:10


ikväll ska de upp i sadeln igen. Och kvällen efter igen. Och igen. Och igen. Trösten för de stackarna är att det är texten som fått värsta stryket. Texten och regin, skådespelarna är hjältar, berömvärda arbetshästar som i tre timmar gjort allt de kan för att gjuta liv och trovärdighet i det hopplösa projektet. Ingen påstår att fiaskot är skådespelarnas fel. Inte ens en Stjärna kan göra guld av åsneskit. (Vem skrev det?) Den visan med vissa variationer kommer att viskas i teaterlogerna ett bra tag framöver. Vad var det vi sa? Vi protesterade ju! Vi sa det till honom! Gud – vem bryr sig om gud? Om det inte är en muslimsk eller buddhistisk eller varför inte hinduisk historia, då kunde det ju ha blivit lite energi i det hela, men den vanlige gamle guden? Vår gud? Vi sa det till honom! Och nu står Viggo näsa mot näsa med Stjärnan. Som ser om möjligt ännu värre ut än Viggo, som om han sovit i sin dyra, skrynkliga kostym och ännu inte hunnit tvätta bort premiärfesten ur ögonen. Viggo hade skilts från honom när det var nästan morgon, efter att de båda hade öst ur sig sin tacksamhet över att få arbeta med ett sådant geni. Nu lyser en annan känsla ur stjärnögonen. Vad kan det vara, medkänsla? För Stjärnan sluter Viggo ömt, för att inte säga bryskt, i sin famn. Viggo blir rörd. Stjärnan har sett. Han har gått utanför sitt eget jag och sett en människa i nöd. En medmänniska i behov av en kram. Tills Stjärnan väser: – Jag lägger ner. Fast på danska då. Det tar ett par sekunder. Sedan har Viggo dragit djupt efter andan och utbrustit brett leende: – Visst är det underbart! Det blev precis som jag sa. 16

Namnlöst-1.indd 16

2010-03-22 10:42:10


Och så skrattar han, som han hoppas, förtjust. Den danske hunken ser osäkert på sin regissör. Har det brustit helt nu? Det han säger är ju vansinnigt; skulle slakten vara bra? Rent konstnärligt, credmässigt bra? Viggo fortsätter innan Stjärnan hinner: – Vänta tills tidskrifterna kommer. Det är inte meningen att Östermalmsfolket ska förstå, det är de andra vi skriver för. De unga. Vänta bara! Och så tar han Stjärnan i ett tryggt grepp om axlarna. Så står de, länge. Stjärnan vilar i Viggos famn som en liten, rädd hund. Viggo andas ut. Han har krängt på sig ledartröjan igen. När dagen är slut kommer han att ha räddat en hel ensemble från djupaste självtvivel. Ni klarar det. Ingen annan kan göra detta, förutom ni. Jag har valt er för att det bara är ni som förstår. Bara ni som besitter intelligensen. Integriteten. Ett hopp tänds i Stjärnans blick. Skräcken – för det är ren skräck som finns där – sjunker undan. Vi tillhör de utvalda. Bara vi och några till förstår storheten i vårt projekt. Med armarna om varandras axlar går de bortåt korridoren. Mot ljuset. Mot scenen. Den avslängde ryttaren måste upp i sadeln igen. Stjärnans muskulösa rumpa måste baxas dit och det är Viggo som står för baxandet. De sista metrarna får han bära honom, det muskulösa aset. På krysset stannar de. Där ska Stjärnan stå ikväll igen, ensam, där ska han möta publikens recensionsbesudlade blickar och blodvittrande näsor, och stå pall. Som ett skyddande överjag ställer sig Viggo bakom Stjärnan. Och så andas de. Djupt och långsamt. In, ut. 17

Namnlöst-1.indd 17

2010-03-22 10:42:10


Djupt och långsamt. In, ut. Så kommer första repliken: – Jag känner mig inte lycklig. Med kraftig dansk brytning. Viggo nickar uppmuntrande. Stjärnan provar igen, med viss förändring i attacken. – Jag känner mig inte lycklig. Nu börjar han närma sig. Det lite anklagande tonfallet. En stöt av glädje genom Viggo: Det håller! De kan skita på sig: det håller. Den stora hunkkroppen slappnar av. – Du ser! Viggos röst är trygg. Självklar. De kommer inte åt dig. Vad har de åstadkommit? Ingenting. De bara tycker! Det danska svaret är en obegriplig gröt. Men Viggo förstår ändå att de är överens. Tvekan över. Han kommer att spela. No hole in the play scheme. (Vilket vore den totala dödsstöten för relationen med teaterchefen.) Situationen räddad. – Recensenterna kan ta sig i arslet, säger Stjärnan. – Absolut, svarar Viggo. Sånt gör underverk. Åt det skrattar Stjärnan högt. Då känner Viggo det igen. Sticket. Han vill inte ens fundera på vad sticket kan betyda. Medelklassens navlar… Är det sådana han kommit att ägna sitt liv åt? Och i så fall – har de jävlarna rätt? På skrivbordet i hans mikroskopiska arbetsrum trängs blom­ buketter sedan igår. Alla med gratulationer, skrivna innan någon visste hur det skulle gå. ”Grattis till succén!” står det på ett kort. Misslyckandet har fått blommorna att ändra färg. Idag är de skära och skrikgula. Han öppnar fönstret, luktar det inte ruttet redan? Eller kommer lukten från honom själv? 18

Namnlöst-1.indd 18

2010-03-22 10:42:10


Han sjunker ner på skribordsstolen och masserar musklerna som tvingats le och skratta mot sin vilja. Aldrig mer ställa sig frivilligt vid skampålen. Aldrig mer. Måste göra något annat. Men teatern är Viggo Sjöströms liv. Han kan inget annat. Och nu säger de att han inte kan det heller. Vill du ta hand om Erik? Samvetssticket ger sig annars till känna när han hör om något verkligt upprörande i världen. Något han borde engagera sig i men inte gör. Något som han kunde ha gjort något åt om han orkat stanna kvar som polis, eller möjligen blivit journalist. Sådant som Yi gör hela tiden. Yi som återgett begreppet katastrof dess rätta betydelse, Yi vars premiär inte bara hyllats i pressen och som det står om på varenda löpsedel, utan vars premiär faktiskt fått folk att dö. Yi som skrivit det konstigaste mejl han fått i hela sitt liv: ”Fittan här. Du hade ringt. Vill du ta hand om Erik?” Viggo hade varit på Yis premiär på biografen Aftonstjärnan en vecka tidigare. Tv gör så ibland, leker filmbransch och smäller upp ett avsnitt ur en serie på bioduken. När Viggo och Mario kom hade nio personer stått på den röda mattan och sippat italienskt bubbel. Nio personer, på galapremiär. Av de nio utgjorde producenten Ingmars familj fem. Det luktade misslyckande lång väg. Yi stod i ett hörn och teg. Ingmar, som också var Yis sambo, hade kretsat som en osalig ande. Förhörde sig ideligen med presskvinnan om vilka som borde vara på ingång. Det lät nervöst. – Var är fotograferna? Ingmars tonåriga Sara, ofrivilligt skitsnygg i lång, tight klän19

Namnlöst-1.indd 19

2010-03-22 10:42:10


ning – eller var det ett nattlinne? – satte ord på det alla undrade. Premiär. Röd matta. Aftonklänning för fan. Var fanns kamerablixtarna? Saras storasyster Tina höll sin pojkvän hårt i handen och såg blek och sval ut. Brorsan Erik, tolv, tretton, motvillig i snygg, randig skjorta. Den enda som verkade trivas i situationen var ungdomarnas farmor. Som om hon äntligen – efter alla år – landat i sitt rätta element. Viggo visste att efter visningen skulle familjen äta middag på restaurang, och sova på hotell. Plötsligt kom säkert tjugo personer på en gång. Alla kineser. Huvudpersonen log i flera sekunder. Dagen till ära hade hon en sorts turban på huvudet. Och en klänning som såg så märklig ut att den måste ha varit mycket dyr. Den liknade mest en muslimsk jilbab, en kappa som täckte allt. Med den lilla skillnaden att den här inte var särskilt diskret utan högblank och mönstrad. På fötterna hade hon skyhöga klackskor, som man anade var snörda högt upp på de smala, vita benen. Hela hon var som ett kulturellt axplock. Asiat i ansiktet, afrikansk på huvudet, arabisk i mitten och nedtill… västerländsk? Vakterna fick börja avvisa folk som ville in. Folk protesterade. Ingmar försökte gjuta olja på vågorna. – Take it easy, hade han sagt. Everyone will see. Everyone will see. Direkt efter första visningen skulle de köra en till. – You can see all night. Väl inne i salongen hade kinesiskan, eller mandarin kanske det var, smattrat i luften. I mörkret såg Viggo hur Yi vände sig om och spanade ut över salongen. Som om hon hade väntat på någon som borde komma. Eller möjligen fasat för samma sak. 20

Namnlöst-1.indd 20

2010-03-22 10:42:10


Hon hade inte sett glad ut. Filmen började kinesiskt och mycket vackert. Några skrivtecken fogades ihop. Om man försökte likna dem vid bilder såg det ut som en person på knä med armarna korsade framför kroppen. Sedan mångfaldigades det tecknet, tills det fyllde hela duken. Så lades två prickar till, i varje tecken. Sen togs prickarna bort. Ett förväntansfullt, möjligen chockerat sus gick genom salongen. Ingen översättning gavs. Några dagar efter premiären på filmen hade Yi skickat mejlet. Till Viggo Sjöström. Fittan här. Du hade ringt. Jag borde väl säga att jag uppskattar det, att du verkar bry dig. Även om jag inte fattar varför, hur bra känner vi varandra egentligen? Bara för att jag visat min fitta i tv vill du att vi ska träffas och prata. Om vad, frågar jag. Om vad. Så här tror jag att du tänker: Du är författare. Vi har lekt några gånger. Du har hört talas om vad jag gjort förut, och kanske tyckt att jag är ett intressant inslag i ditt lilla liv. Kinesisk flykting, dokumentärfilmare med mystisk bakgrund. Massa internationell cred fast närapå ingen har sett mina filmer. De jag gjort förut, vill säga. Den senaste har alla sett. Så nu har allt ändrats. Nu har jag öppnat mig (he he) för hela svenska folket. Snart kommer också engelska ögon att ha begapat mitt ljusrosa kött, och holländska, belgiska, tyska, franska och inte minst amerikanska. (Ameri­ kanerna klarar inte så mycket öppenhet, de kommer att begära att få se den maskad, med suddig ”tuss” svävande framför så ingen blir upprörd.) 21

Namnlöst-1.indd 21

2010-03-22 10:42:10


Ingen fitta har fått sån bred kärlek och uppskattning som min. En vecka bara, och så är den världsberömd. Du säger att du oroar dig för att jag inte vet vad jag gett mig in i. Tro mig, jag vet exakt. För jag är redan där. Du säger att jag kanske inte förstått de fulla konsekvenserna av min aktion. Där har du en poäng. Det gjorde jag inte förrän det var för sent. Nu rullar jag mig i konsekvenser, jag badar i dem, sover med dem, jag äter konsekvenser. Så – jag måste gå under jorden ett tag. Så – jag kan inte ta hand om de enda jag bryr mig om, ungarna, Erik och Sara. Jag vågar inte komma i närheten av dem för då tror jag att de dör. Du säger att du vill träffas. Att det finns många som bryr sig och att du inte talar bara för dig själv. Vilka kan det vara? Som bryr sig? Namn tack, jag har blivit bullshitöverkänslig. Det är så sjukt, alltihop. Jag har drömt om det här hela livet. Att vara någon som folk lyssnar på, ända sedan jag var liten. När den drömmen höll på att gå i uppfyllelse första gången tog de mitt liv. Mitt första liv. Det var synd för hittills gillar jag det livet bäst. De slet mig ur jorden med rötter och allt och kastade ner mig i helvetet. Jag var fjorton. Så jag trodde det var min tur nu. Du vet, uppleva lite stillsam lycka. Ha. Ha. Ha. Fördelen med min berömmelse är att ingen känner igen mig på ansiktet. Nästan ingen. För jag kan ändå inte gå någonstans. Måste ligga och trycka i min håla tills det är över. En timma efter visningen kom första varningen. Pinsamt att 22

Namnlöst-1.indd 22

2010-03-22 10:42:10


erkänna men jag var inte beredd. Den närapå däckade mig. Det var då jag bestämde mig. Om några veckor ska jag vila. Då har jag skapat ljus. Jag har skilt skiten från blommorna. Sittande på Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda. Då är det dags att återgå till en mera normal försörjning. PS Min fråga till dig är: Vill du ta hand om Erik? Nu har han varken mamma eller pappa och jag är också försvunnen. Av någon anledning litar jag på dig. PS 2 Du kan kalla mig Rosa Parks. Du vet, den svarta tanten som vägrade resa sig för en vit man på bussen. Rosa rules. Nu sitter Viggo mittemot teaterchefen Stina Hoffman och väntar på domen. Stina är blond och bär Diesel-kostym. Men det kommer ingen dom. För precis som det är Viggos sak att få fart på skådespelarna efter kraschen är det teaterchefens sak att sätta igång Viggo. Säga va fan, jag tycker det blev bra. Kom igen! Några missar kanske men på det stora hela bra. Jag är nöjd. Så när hon säger just det blir allting underbart. Chefen förstår. Hon förlåter. Säger att vad ska vi med teater till om vi inget vågar? De pratar länge och alla ord är sammetsord. Som en mors svala hand mot pannan. Ända tills de kommer in på Viggos kommande projekt är allting bara fint. Men. Då. Fan. Han visste det. Stina kommer att tacka nej till Viggos fortsatta medverkan i den här stora, underbara teaterfamiljen. Den enda riktiga familj han har. Hon säger inte nej direkt. Nejet kommer att portioneras ut 23

Namnlöst-1.indd 23

2010-03-22 10:42:10


lite pö om pö. Nu säger hon bara att hon behöver lite mera text för att kunna beställa en hel pjäs. Senare kommer hon att säga att hon behöver lite mera vision. Efter det lite distans. Sedan gåtfullhet. Klarhet. För till slut kommer svaret att bli nej. Tyvärr kan hon inte beställa den stora pjäs hon hade tänkt just nu. Det vore oansvarigt av henne. Hon kommer att säga: – Jag tror du behöver vända dig inåt lite. Hitta tillbaka till kärnan. Tänka i mindre skala. Och hitta ditt berömda självförtroende! (Det hon just tar ifrån honom.) Men så fort han har något att visa är hon den första som vill läsa. – Ska vi säga så? Och vips är Viggo Sjöström en författare och regissör utan jobb det närmaste året. En författare med ett stort, kolsvart och väldigt långt hål i tiden. Det har inte hänt på mycket länge.

24

Namnlöst-1.indd 24

2010-03-22 10:42:10

9789100102845  

Första döden Samband nr 1: Text. 9 10 11 Detta var det första bevis på sambandet som hittades. Sedan kom flera. Men det var senare. 12 Freda...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you