9781565924796

© 2012 Författaren och Faun Förlag Textredigering Jenny Holmström Grafisk formgivning Siewert Carlsson Omslag fritt efter en målning av Eugène Delacroix Tryck Scandinavian Book ISBN 978-91-86033-78-1 www.faunforlag.se

Clara – änglamakerskans dotter är ingen faktabok, men min strävan har varit att komma 1700-talet så nära som möjligt. Jag har tagit internet, bibliotek, släktforskare och min omgivning till min hjälp för att komma historien så nära som möjligt.

Jag har haft människor i min omgivning som jag vill passa på att tacka, förutan dem hade det inte blivit en bok.

Barbro Andersson för all hjälp, uppmuntran och välgrundad kritik. Margaretha Garp och Christina Alvbrant som har givit boken så mycket av sin tid, deras vägledning har varit ovärderlig.

Bokförlaget Faun, som fick mig att skriva om, ändra och förändra tills jag fann mitt uttryck.

1 Året är 1764 och i staden Limbesås är marknaden i full gång. Månglarna ropar ut sina varor till försäljning, de söker högljutt förleda sin omgivning med att just dennes varor håller den bästa kvalitén. Folk handlar och prutar ivrigt, trängs mellan de smala salustånden, några skyndar förbi ett gråtande barn som tappat bort sin familj. Här och där i vimlet bildas spontana folksamlingar, inte bryr de sig om att detta hindrar genomströmningen, utan samspråkar obekymrat om allt mellan himmel och jord. Historier ska berättas, för den som skarvar bäst, gör dikten intressantare, lockar till glada skratt.

Längre bort i utkanten av marknaden, kommer brännvin fram från sina gömmor, resdamm sköljs ned, släcker för stunden en törstig strupe, en man blir känslosam över sin förlorade ko, han blir tröstad, får en klapp på axeln. Glöm det som varit, ryck upp dig, det ordnar sig säkert.

Snön har smält bort, solen värmer faktiskt. En kvinna står stilla, hon vänder upp sitt ansikte, njuter av strålarna som smeker hennes kind, den surmulne drar på munnen, ruskar av sig vinterns tungsinthet, får en tro på att bättre tider stundar.

Det är en uppsluppen stämning som genomsyrar denna vårdag. Människan låter sig inte ens störas av en hop överförfriskade drängar som skränande drar fram mellan stånden, hellre då rycka på axlarna åt fridstörarna, den här dagen ska inte fräcka slynglar få förstöra. Kanske uttalas en ondgörande ed över de kvicka strykarungarna som i ett obevakat ögonblick passar på att sno åt sig en brödkaka från ett av borden.

Ett kringresande cirkussällskap bidrar till glada miner, då de visar upp sina halsbrytande konster, gycklaren gör narr av en efterbliven, vet att det oftast går hem hos publiken. Mycket riktigt, då token låter sig luras, tror sig få vara med i gemenskapen, inte förstår att han har blivit utsatt för ett spratt, slår marknadsfolket sig hejdlöst på låren och brister ut i skratt.

Från det ljudliga sorlet hörs en gäll kvinnoröst. ”Stoppa henne, hon har inte betalat.”

Folk vänder sig om och ser jäntan som löper iväg. Den gemytliga stämningen är på ett ögonblick borta. Det är Clara, änglamakerskans dotter, skändlighetens avkomma. Vreden väcks, blodet svallar. Under ilskna upphetsande rop påbörjas jakten.

Skräckslaget pressar hon sig ihärdigt framåt, de magra benen far likt trumpinnar över kullerstensgatan. Inget förbarmande om de kommer i fatt. ”Ta fast tjuven, fånga tjuvkonan”, hörs den uppretade folkmassan ropa. Där finns ingen nåd för henne att få.

Den gråbruna vadmalskjolen gör inte flykten lättare, då den hela tiden snärjer runt benen. De nakna fötterna är nära att slinta på de hala kullerstenarna, armarna flyger ut, hon får kroppen i balans, lyckas mirakulöst nog förhindra att falla omkull och få hela den rasande mobben över sig.

Försäljerskan och fjärdingsmannen har anledning att förfölja henne. Resten av den skränande hopen följer efter, hetsar varandra i jakten. Det är en härlig känsla att tillsammans kunna förfölja den skamliga, få utlopp för avskyn som stör, retar likt en varböld i varje rättrådig människa. Som grupp sporrar de varandra till stordåd, fånga änglamakerskans dotter. Helst skulle det ha varit den förhatliga modern själv som sprungit livrädd där framme. Hennes smutsiga avkomma ska få betala priset, för vad det innebär att hutlöst skylta med sin uselhet.

Längre fram på gatan står en man, har två höns i var näve, han lutar sig betänkligt framåt. Ett tag tror Clara att han vill hindra hennes framfart, men tack och lov ropar mannen. ”Spring flicka lilla, spring.” De stackars kacklande hönorna flaxar, då han börjar slå armarna upp och ned, fjädrarna yr. En gammal kutryggig gumma med krokig käpp kommer stapplande, hon slås omkull när två av hönorna träffar hennes huvud.

Clara hinner inte se vad som händer därefter, för från en sidogata kommer i hög hastighet två ståtliga skimlar, dragandes en ebenholtsblank täckt vagn.

Mannen på kuskbocken får dra åt sig tömmarna allt vad han orkar för att inte köra över henne. Näven kommer upp i luften, höttande frenetisk. ”Är hon helt från vettet.”

Clara överraskar dem alla, utan att betänka för en sekund, hukar hon sig ned, halvt krypande tar hon sig fram under hästarnas magar, mellan nervöst dansande hovar och kommer oskadd ut på andra sidan. Hon är inte sen att utnyttja sitt övertag, ingen märker att hon ändrar kurs, springer i riktning mot den vitkalkade kyrkan.

Mobben tvingas stanna upp. Fjärdingsmannen tar snabbt befälet, hans myndiga stämma skallar över den samlande hopen. ”Backa undan gott folk, låt den fina herrn komma fram.”

Kvinnorna böjer sina nackar, niger fogligt, männen bockar med mössan kramandes i hand. Från det lilla fönstret i landån dras skynket åt sidan. Peruken och den franska brytningen talar sitt tydliga språk. Detta är en förnäm herreman som sticker ut sitt huvud och ropar åt kusken. ”Varför stannade ni, fortsätt. Jag har bråttom för bövelen.”

Kusken höjer genast piskan och ekipaget fortsätter snart sin färd.

Längs den dammiga folktomma gatan kantade av låga rödfärgade flerfamiljshus, många så sneda och vinda att det ser ut som om de håller upp varandra, stapplar Clara fram.

Benen skakar oroväckande, hennes späda lilla kropp vill ge vika. Blodet pulserar, dunkar i öronen, för varje andetag hörs ett svagt pipande ljud från bröstet. Jag är för långsam, de kommer snart i fatt mig, far tanken. Blicken söker efter en utväg. Snart skulle förföljarna förstå vilken väg hon tagit och då skulle det vara ute med henne.

I ögonvrån, en liten trädgård, de tätbevuxna buskarna och den oansenliga grinden fångar Claras intresse. Efter några skyndsamma ögonkast åt båda hållen, förvissa sig om att ingen lägger märke till henne, raglar hon fram till öppningen. Bara den ena grindhalvan står upprätt, den andra hänger snett på nedersta lädergångjärnet, inga problem att ta sig in.

Huset är mer välvårdat än de hon sett utefter gatan. Färgen, röd som de andra men ser mer nymålad ut, i de två små gluggarna till fönster kan hon skymta pelargoner.

En övermäktig trötthet faller över henne. Sakta likt hon varit höggradigt berusad, stapplar Clara fram mot den tätaste delen av häcken, där syns ett hål, en av naturen bildad öppning. För att komma lägre än grenarna, sjunker hon ned på alla fyra, kryper in under de täta kvistarna. Små vassa stenar tränger in i handlovarna, hon bryr sig inte. Just nu hade hon inte ens orkat lyfta ett ögonbryn om så marken rämnat under henne. I mitten av den täta häcken, där solens värmande strålar inte har nått fram, ligger en välkomnande bädd av torkade löv.

Clara rasar ihop, lägger sig på sidan, drar upp benen som i fosterställning.

Hjärtat slår snabbt och hårt, svetten tränger fram, lackar över hela hennes kropp, tungspetsen kommer ut, närmast sömnigt slickar hon bort den salta fukten från överläppen.

Efter en stund hörs upprörda röster från gatan. Handen kommer snabbt för munnen, ingen ska få höra den ljudliga andhämtningen.

Fjärdingsmannen flämtar efter språngmarschen och drar fram en smutsgul näsduk ur fickan, för tygbiten över den höga svettblanka pannan. ”Tjuvungen kan bara ha tagit den här vägen.” ”Kan inte se henne någonstans”, flåsar försäljerskan som knappt kan andas längre, får kämpa efter luft. Hon lutar sig bakåt, sätter händerna mot ryggslutet.

Munnen grinar illa då hon pustar ut.

Resten av folkhopen samlats runt de två, huvudena hänger. En magerlagd kvinna trycker tillbaka feta hårtestar som har letat sig fram under hucklet och hon passar samtidigt på att säga sin mening. ”Det är ingen idé att jaga horungen längre, just nu sitter hon säkert i sitt tjuvnäste och skrattar åt oss.”

Clara kunde inte undgå höra en raspig mansröst säga. ”Det kunde ju vem som helst begripa att frukten från en sådan moder skulle visa sig vara rutten.”

Folkhopens visar tydliga tecken på att vilja avsluta jakten. Försäljerskan är inte sen att väcka deras sympati och hon hukar sig, sätter händerna om sitt huvud, börjar vagga fram och åter. ”Min vackra brosch, den dyrbaraste av dem alla, om jag inte får tillbaka smycket blir jag ruinerad och då finns det bara fattighuset kvar för mig och mina ungar.”

Människorna runt den förtvivlade kvinnan ser på varandra, vet att en motgång av det här slaget kan vara slutet för den fattiga. De lovar att söka ett tag

till. Gruppen med lagen i täten börjar sakta och motvilligt röra sig framåt.

Clara ligger helt stilla, törs inte röra en muskel, väntar, är tvungen att vara helt säker först. Inga fler ilskna rop eller yttranden hörs, bara stadens vanliga brus. Dröjande sätter hon sig upp, för tveksamt ned fingrarna i kjolfickan, drar upp eländet. Anklagande röd som blod ligger skändligheten där i hennes hand, föreställande en ros, infattad med små gnistrande stenar och från undersidan sticker det ut perfekt formade små gröna löv. Länge stirrar Clara på broschen utan att riktigt kunna uppskatta dess skönhet, oförmögen att fatta, beviset ligger där i hennes handflata.

Det hade aldrig varit meningen, det bara hände, allt hade blivit så fel. Vad skulle hon nu ta sig till? Att gå hem var inte att tänka på.

Hopkurad med armarna kramande runt smalbenen, trycker Clara medvetet in framtänderna i knäskålen, gör djupa märken. För mycket har hänt denna vidriga dag. Hon drar efter ett djupt andetag är tvungen att göra något, kan inte bli sittande här. Spänt lyssnande, hela tiden på sin vakt, kryper Clara ut ur sitt gömsle. Smygande fram till grinden ställer hon sig på tå, böjer sig över och kikar snabbt åt sidorna.

Gatan som förut varit folktom är nu fylld med människor, en del går lugnt, andra skyndar fram. Kvinnan som traskar förbi håller sitt skrikande barn i handen, i armvecket bär hon på en korg, ur vilken en middagsgås försöker ta sig ur.

Den hårda näbben hackar den redan utsjasade på armen, gör hetsiga utfall mot hennes hals, högljutt trumpetar fågeln ut sin ilska. Sammanbitet stirrar kvinnan rakt fram, högröd i ansiktet kämpar hon framåt, utan att uppmärksamma den hålögda jäntan vid grinden som intresserat följer hennes vandring.

Clara förvissar sig om att kusten är klar, sedan följer hon efter ungen som stretar emot. Hucklet drar hon fram, döljer ansiktet från sidoblickar. Räknar kallt med att ingen ska lägga märke till henne. Om någon skulle titta åt det hållet, så inte är det på den hopsjunkna, oansenliga de skulle fästa sina blickar.

Hellre då på paret framför. Allt går helt enligt planerna, ingen ger larm om att de funnit tjuven.

Kvinnan med det trilskande barnet viker av till en nästan folktom sidogata.

Clara vågar knappt tro sin tur och kan andas ut, då hör hon sitt namn ropas högt och tydligt. Det känns som hon skulle ha gått in i en vägg. Hjärnan skriker, spring, men benen rör sig som i sugande sumpmark. ”Clara”, ropar rösten oroligt alldeles intill henne.

Långsamt lyfter Clara upp blicken. ”Vad är det som har hänt.” Maria synar bekymrat sin vän. Det var något som inte stämde, de stora blågrå ögonen stirrar likt hon sett en vålnad, den fylliga munnen gapar halvöppen. Vadmalskjolen, vilken är fastsydd på det ärmlösa livstycket, är solkigare än vanligt, man skulle nästan kunna tro att hon har tillbringat natten i en svinstia. ”Är det verkligen du?” Claras fingertoppar vidrör misstroget väninnans hakspets.

Maria som inte vill bli stående på öppen gata till andras beskådan, fattar ett bestämt grepp om vännens överarm och drar in henne i ett prång. Det är trångt, men de skulle få vara i fred.

Clara kan inte få nog av det ack så välbekanta anletet. Dessa stora bruna ögon kantade av långa sotade fransar. För att försäkra sig om att detta inte är en synvilla, sträcker hon upp handen, fingrarna rör vid det rödbruna håret där vissa strån syntes fått stänk av eld. Därefter den fräkniga lilla uppnäsan, förbi de höga kindbenen, stannar darrande vid den påmålade munnen. Som vanligt bär hon den purpurfärgade fräckt skurna klänning, vilken mot den solbruna huden får henne att se än mer exotisk ut. ”Sluta, vad håller du på med? Sluta stirra på mig likt en tok”, väser Maria, och för nervöst håret bakom öronen. ”Berätta istället vad det är som har hänt.”

Clara viskar halvkvävt som om hon var rädd att larmet skulle gå, förföljandet skulle ta vid och skräcken åter vara ett faktum. ”Jag har stulit en brosch och nu jagar halva staden mig.” ”Har du stulit! Ja mycket ska man då få höra innan öronen ramlar av.”

Maria ruskar tvivlande på huvudet och väntar på någon slags förklaring eller åtminstone en tänjbar lögn. Men icke, Clara står där som en utslängd kattunge, blinkande förvirrat, har ingenstans att ta vägen. Någonting helt utöver det vanliga har tydligen hänt! Maria bestämmer sig och tar kommandot, greppar tag om väninnans handled. ”Kom, här kan vi inte bli stående, vi går ned till sjön, där finns det många fina gömställen.”

Clara följer villigt med, glad över att någon annan för befälet. Genom att röra sig i den delen av staden, där de boende har nog av sina egna bekymmer, lyckas de två ta sig ned till sjön utan att någon ens slänger iväg ett undrande ögonkast efter dem.

Utan att ha blivit upptäckta av lagens långa arm, kryper de unga kvinnorna in under de späda, täta vårgröna bladverket från en hängbjörk. ”Nu vill jag höra allt”, säger Maria, förande de omedgörliga lockarna bakom öronen och det helt i onödan, för i nästa stund ramlar de fram igen.

Clara sätter sig ned på huk, virar armarna runt knäna, gungar fram och åter, tror för en kort ögonblick att hon ska få kasta upp. Istället för någon sådan lättnad säger hon med hakan mot bröstet: ”Vet inte ens var jag ska börja.”

Vännens sinnesstämning skrämmer Maria, det här är verkligen inte likt henne, bekymrat säger hon: ”Hur vore det om du började från det att du vaknade i morse?”

Clara lyfter hastigt blicken, vet hon, nej omöjligt. Men av bara tanken sjunker hon ihop, blir sittande på höften och medger efter en djup suck. ”Du har rätt.” Ändå hörs det lång väg att hon helst av allt vill undvika att beröra ämnet. ”När jag vaknade i morse var det tyst. Det borde ha varit skönt, kunna sträcka på sig, slippa allt gap och skrik direkt på morgonen, men mitt i min gäspning, stannade allt upp. Jag bara visste, djupt nere i min eländiga själ, visste jag att någonting var fel, fruktansvärt fel.”

Clara tystnade och såg ut genom grenverket, detaljerna av vad som sedan skett kom hastigt ifatt henne. ”Fortsätt”, sa Maria och knuffade otåligt till sin vän på låret.

10

”Jag smög ned från loftet och vart steg nedför trappan fick mig allt närmare detta okända, en förklaring till det som gnagde i maggropen, kittlade i nackhåren.

Jag kunde se Karin där nere. Varför satt hon med ryggen mot farstudörren? Hela lilla hon skakade, benen var hårt uppdragna mot bröstet, förklädet tryckte hon så hårt mot munnen att knogarna vitnade, och blicken, du skulle ha sett hennes ögon, de var som fastfrusna fäst mot något i köket.

Visst, jag var på min vakt men skyndade naturligtvis fram och lyfte upp henne i famnen. Ansiktet på jäntungen var rödmosigt, randigt av snor och tårar som fått rinna fritt och ohindrat, sedan till all bedrövelse utsmetad av en knubbig liten näve. Länge stirrade jäntan, utan att riktigt kunna se, till slut fanns där en glimt av igenkännande och då vaknade hon till.

Helt hysteriskt satte hon igång att grina, pekfingret pekade mot köket, där mor Sara halvlåg stupfull över matbordet. Det var inget konstigt med det, jag förstod ingenting. Fast Karin envisades så jag tog ett steg framåt, och då blev hon som tokig och krumbuktade vilt, ville absolut komma ur famnen. Jag ställde ned jäntan på golvet och försökte ta hennes hand. Då vägrade skitungen att följa med mig.

Så jag fick ensam smyga fram, golvbrädorna knarrade värre än vanligt. Lukten var hemtam av unken svett, rök och gamla spyor. Det var något, en märklig känsla i rummet, jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var, det formligen kröp i mig. Jag lovar, det kändes som om själva luften höll andan av spänning.

Mina steg blev långsammare, för någonstans gick det upp för mig, från detta fanns ingen återvändo. Ändå, jag var tvungen att gå dit, se efter, kunde inget annat och hjärtat ville brista. Tårarna mina steg upp, hotade att rinna över. Mor hade gått över gränsen den här gången.

Sara snarkade, armarna låg slappt utsträckta över det grovhuggna bordet, kinden låg tryckt mot dess yta och resultatet av en upphostning rann sakta ut genom ena mungipan. Till vänster om mig stod det stora vattenkaret. Varför stod det här? Vet inte vad som fick mig att flytta på locket. Önskar att jag hade låtit bli.”

Maria väntade spänt på fortsättningen då vännen tystnat och hon stammade uppfodrade. ”Du kan inte sluta berätta nu, säg, vad såg du?”

Ansiktet förvreds då hon fortsatte. ”Från botten av det vattenfyllda karet stirrade Mattias mot mig, de annars så livfulla blå ögonen var och förblev stela, ett grått töcken hade dragits över dem. Munnen var något öppen, jag kunde se spetsen av de små mjölktänderna i överkäken och det ljusa mjuka håret som jag fört fingrarna igenom så många gånger. Dansade en sista dans kring det lilla barnahuvudet.” Ristningarna gick inte att hejda, for igenom Claras kropp i ett lönlöst försök att tvinga bort bilden, av vad som för alltid skulle finnas kvar på näthinnan.

En fiskmås skränade i skyn, vattnet kluckade rogivande mot stranden. Solen glittrade förföriskt på de späda bladen, en frisk vind fick dem att rassla runt de båda kvinnorna som inte märkte något av sin omgivning, helt uppslukade av detta omöjliga. För hur man än vände och vred, fanns där ingen mildare syn 11

på saken. Livet hade plötsligt tagit en helt ny och därtill en förfärlig vändning.

Maria satt gapande stum, chockad en lång stund. Sedan plockade hon upp den andres båda slappa händer, där bara värmen talade om att det fortfarande fanns liv, kramade dem försiktigt.

Clara ryckte till som hon fått en örfil.

Maria som var osäker på om hon verkligen ville höra resten, sa ändå: ”Jag förstår det inte. Om det är någon som Sara är förtjust i, så är det i den ungen. Du och Karin får stryk för det allra minsta, men aldrig Mattias. Vad än det lilla busfröet gör, bemödar sig Sara knappt ens att se sträng ut.” Hon hejdade sig och slickade sig frånvarande om de torra läpparna. ”Såvida det nu var mor din som dränkte pojkstackaren?” ”Jodå, min kära mor är den skyldige, vem annars.” Ilsket snyftande drog Clara näven under näsan, svalde ned klumpen och lyckades stilla sig så pass mycket att hon kunde fortsätta sin redogörelse. ”Jag såg ned i träkaret, kunde inte slita mig från anblicken som om kroppen av någon anledning krävde att få ett vittne. Vaknade mor Sara ur sitt rus? Den rosslande hostan förvarnade, gjorde att jag övervann synen. Jag vände mig om utan brådska, hade verkligen ingen lust att behöva möta människan som gjort detta. Vem var hon, jag kände inte henne. Jag ville helst lägga benen på ryggen och fly från alltihop.

Mors plufsiga kinder och den uppsvällda munnen berättade om ännu ett fylleslag. De rödsprängda ögonen naglade fast mig på stället. När hon öppnade käften var där vita strängar av segt saliv mellan läpparna. Hon riktigt spottade fram: ”Jag var tvungen, hör du det, jag var tvungen. Ingen ska tro att man kan lura mig.” Hon försökte resa sig, det gick inte, benen bar inte riktigt än. En dov suck och hon sjönk tillbaka på sittbrädan igen. Jag behövde inte ställa frågan, det fullkomligt forsade ur henne. ”Mattias mor tänkte sluta upp med att betala för ungen. Elsa ska gifta sig gubevars. Berätta om sin lilla grabb det tordes hon inte. Men ta för givet att jag ska ta hand om hennes avkomma utan betalning, det ansåg hon vara helt i sin ordning. Gömma undan de få riksdalerna som jag vill ha, det gick inte, nej, nej. Men komma hit och vädja till mitt goda hjärta, det gick alldeles utmärkt.”

En hostattack från djupet av hennes inre avbröt för stunden. Sara svor tyst och slog knytnäven mot bröstet, fick upp det som hindrade och efter att ha svalt krampaktigt, fortsatte hon oförtrutet som inget hade stört. ”Vet du vad fräcka människan sa?”

Jag bara stod där som bedövad, ville inte höra mer, men jag fick inte fram ett ljud. Mor tog sats och det dansade små djävlar i de mörka ögonhålorna, överläppen drogs uppåt, de svarta tandstumparna fick henne att likna vid en galen hund som bara väntade på att få sätta tänderna i strupen på sitt tilltänkta offer. Hon pekade på mig, knogarna hotade tränga genom den tunna huden och det bruna knotiga fingret skälvde. Hon var inte intresserad av om jag ville lyssna eller inte. ”Lyssna nu”, skrek hon, ”så ska du få höra vad människan sa.”

12

Tyst tvingades jag höra på mor, hur hennes hetsiga stämma ljöd i det lilla köket och utan att visa minsta ånger, berättade om vad som hade hänt mellan Elsa och henne då de suttit vid köksbordet för mindre än ett dygn tillbaka. Och där var inga svårigheter att följa förloppet, se hela sceneriet som hade utspelat sig.

Elsa rättade till hucklet, hade uppenbart svårt att möta den andres blick. Sara var ingen lätt person. I ett inställsamt smil drogs mungiporna uppåt, bäst att med smicker försöka mildra kvinnan som livet valt att forma så illa. ”Raring, tänk ändå vad du och Mattias kommer bra överens.”

Svaret kom blixtsnabbt och var det förväntade. ”Så länge som du betalar, ska nog pojken få en bra omvårdnad.” ”Försök inte, alla vet att du tycker om honom. Se bara på skillnaden som du gör mellan pojken och Clara som trots allt är ditt eget kött och blod.”

Sara förstod att det inte var någon vanlig artighetsvisit. Alldeles för mycket pladder till ingen nytta och ögonen drogs kisande samman: Där fanns någonting slugt bakom det tillgjorda flinet. Säkert var hon på väg att lockas in i en fälla. ”Vi har en överenskommelse, glöm inte den. Jag tar hand om din oäkting och du betalar mig för det.”

Elsa plockade med snibbarna på hucklet, försökte hitta sin inre övertygelse, förstod att ett lugn utöver det vanliga skulle krävas. ”I fyra år har du haft Mattias, du måste ju nu för tiden se pojken mer som din egen.”

Vad ända in i glödheta var fruntimret ute efter, vad rörde sig innanför pannbenet? En önskan fanns att kunna följa med i den andres tankegångar, slippa bli överraskad. Förr, för länge sedan då hon i rent i oförstånd trott gott om folk, var länge sedan förbi. Ingen kunde lura henne i dag, tro att de kunde lyckas med en sådan bedrift. Elsa skulle snart bli varse vem hon hade framför sig. Elakt flinande böjde Sara sig fram över bordet, gnodde tummen mot pekfingret. ”Pengar, min vän, det handlar bara om slantarna.”

Elsa skrattade, det gick inte att hindra det överspända från att komma fram, avslöjade henne och rösten skar sig, gick upp i falsett. ”Så du säger, vad gör väl en till i maten egentligen? Det lilla du ger Mattias mättar väl knappt en fågelunge ens.”

Sara kunde med svårighet dra in luft genom de vidgade näsborrarna, bröstet höjdes. Kvinnans avsikt till besöket började ta form, åskådliggöras framför henne. Det var värre än väntat. ”Försöker du din snåla skit, harkla ur dig det jag tror.” ”Lugna ned dig. Du har inte förstått.” Elsa letade febrilt efter fast mark, hitta tillbaka till sin ursprungstanke, fick inte tappa fotfästet nu. Tanken var ju att övertala och hålla fast vid… Hon försökte le, ansträngde sig till det yttersta att få till det naturligt. Tyvärr ville underläppen komma i darrning. ”När pojken har blivit några år äldre, kan han börja arbeta som dräng hos någon bonde, de behöver alltid folk.”

Saras pekfinger skälvde inte långt från den andras nästipp.

13

”Låt detta stå fullständigt klart. Du kan dra så långt åt de osaligas straffort en människa bara kan komma. Vill du inte punga ut med några penningar, tar du din horunge härifrån. Jag driver minsann ingen välgörenhetsinrättning.” ”Det kan jag inte.” Rösten stockade sig i halsen. Elsa sträcktes ut armarna över bordet. ”Jag ska gifta mig och det går inte att komma dragandes med en annan mans unge, det vet du lika bra som jag.”

Sara knackade upprepade gånger knogarna mot sitt bröst. ”Tror du verkligen att det är så enkelt. Bara ta ett steg åt sidan och kliva av.

Du har ångrat dig, stigen var full av törnen, du vill byta upp dig, få ett bättre liv. Ja, men se faktum kvarstår. Det här kvinnfolket kommer inte att försöka hjälpa dig.”

Tungspetsen kom ut, slickande sig om de nariga läpparna. Elsa knöt fingrarna om varandra, lade dem strängt sammanflätade mot bordet. Hon var piskad att fatta nytt mod, där fanns ingen återvändo. ”Jag vill helst inte komma med några hotelser mot någon som har varit likt en räddande ängel gentemot mig. Men om du inte behåller pojken, blir jag nog så illa tvungen till att gå till länsman och berätta om dig.”

Kippande efter luft, gick någonting sönder. Värken som kommen från en blixt från klar himmel slet henne i stycken. Av någon märklig anledning, kunde hon snart stilla sig, få sig själv under kontroll och Sara konstaterade. ”Så du tänker alltså låta bli att ersätta mig på grund av rädsla för karlen din ska komma på sanningen.”

Elsa böjde nacken och såg ned i bordet. Kraxade som hon inte fått ned morgongröten, hälften satt ännu kvar i strupen. ”Du måste förstå mig och mitt dilemma. Min fästman skulle slå upp förlovningen direkt.”

Blodet började pulsera, nådde snart sin kokpunkt, dunkade i öronen. Halvvägs hävde Sara sig fram över bordet, hötte knytnäven farligt nära den andras ansikte. ”Du, ditt fördömda as, har du mage att komma hit och hota mig med länsman, efter allt jag har gjort för dig.”

Elsa skyndade sig att lyfta händerna, ville kunna försvara och sa i ett försök att blidka. ”Var inte omöjlig nu, det sista jag vill är att vi blir osams! Försök istället se det från mitt håll. Här har jag äntligen min chans att slippa ifrån folks glåpord och illasinnade ögonkast. Kan du inte begripa, jag måste ta den.” ”Fy för den lede.” Sara spottade, gjorde inget försök att dölja sitt hat. ”Du gjorde ett misstag, lev med det, något som vi andra måste göra. Om du inbillar dig någonting annat, är du dummare än jag trodde.” ”Jag var bara en naiv flickunge, förstod inte bättre, trodde på en man som lovade mig äktenskap och när jag sedan blev med Mattias, svor kräket sig fri.

Jag ska inte behöva lida för det i resten av mitt liv.”

Någonting höll på att äta upp Sara. Tumultet växte lavinartat och hon kom inte undan det frätande som ondgjorde sig fritt och ohindrat inom henne. ”Du har fräckheten att komma hit och hota mig i mitt eget hem. Kräva att jag 14

av alla människor som aldrig fått minsta hjälp, ska bistå dig. Glöm den tanken, det råder jag dig till.”

Elsa snyftade och knöt de tärda fingrarna hårdare om varandra. ”Du är en stark kvinna. Jag däremot, klarar inte av att leva så här längre.”

Bitterheten över sitt eget öde fick Sara att öppna sitt hjärta. ”Jag fick minsann ta hand om min unge själv. Du kan aldrig, nej inte ens i din vildaste fantasi, begripa vad jag har fått utstå av spått och spe.”

Elsa såg här sin möjlighet att kunna övertala, få den oresonliga att se på saken i ett nytt ljus. ”Det knäckte inte dig av någon konstig anledning. Tänk efter nu, livet kommer att fortsätta precis som du är van vid. Var lite hygglig nu och ta hand om Mattias utan en massa gnäll. Egentligen är han inte till något besvär för dig.”

De spasmiska ryckningar som for över ansiktet gick inte att hindra. Minnen som aldrig var långt borta rusade på Sara med full styrka. ”Ingen ville anställa mig, inte ens för den simplaste pigsyssla. Alternativen som återstod var att dränka mig, stjäla eller sälja min kropp. Mitt val blev, eller rättare sagt, andra avgjorde åt mig. Medborgarna behövde ha någon som tog hand om deras små ovälkomna avkommor. Jag skulle bli deras änglamakerska.”

Elsa klappade medvetet den andres handlov, önskade mildra. Detta ältande ledde ju ingen vart. ”Det är förgången tid, nu är du ju van vid den sysslan.”

Sara ryckte häftigt åt sig handen, trodde knappt sina öron och skrek. ”Vad säger du människa! Tror du verkligen att man kan vänja sig vid att dränka en unge, med berått mod trycka ned dem under vattenytan.” ”Jag trodde det.” Elsa skruvade besvärat på sig, försökte undkomma faran, som lurade bakom hörnet. Samtalet gick stick i stäv mot vad hon önskade, det höll på att gå helt överstyr. ”Nu tycker jag att vi diskuterar Mattias, den finaste lilla grabb som finns.”

Sara omfamnades av sår vilka aldrig fått läka. Ständigt infekterade värkte de hål och sörjan som vällde fram frätte sönder allt i sin väg. Det gick omöjligt att värja sig längre. Hennes hemsökta själ stod som i lågor. Hon skyggade inte längre för något. Rösten vibrerade då hon präntade in. ”Vet du om att när vattnet går över deras huvuden, händer något märkligt, fastän barnen är helt utlämnade, accepterar de inte sitt öde. Kan du tänka dig, de små liven försöker faktiskt komma ur mitt fasta grepp.”

Det gick en rysning utefter ryggraden. Elsa ville kunna slå dövörat till och hon lutade sig så långt bakåt det bara gick utan att ramla av sittbrädan. ”Varför berättar du det här för mig. Du måste ju begripa att det är frånstötande. Jag vill ingenting veta.”

Sprickan som uppkommit, var tilltäppt. Ett leende spelade på Saras läppar, äntligen hade hon kontroll över situationen. Skada, ge igen, det här kunde hon på sina fem fingrar. ”Du förstår, småttingarna håller faktiskt andan först. När det inte längre går, luften börjar tryta och bröstet känns som det ska sprängas, blir de fullständigt panikslagna. De kämpar så länge, det tycks som en evighet.”

15

Agneta Karlsson är född 1958, har en treårig teknisk utbildning i botten, tidigare arbetade hon inom industrin.En nackskada ställde dock allt på ända, men en annan dörr öppnades. Clara – änglamakerskans dotter tittade fram och en ny resa påbörjades.

Agneta bor i Guldsmedshyttan, hon har två söner. Clara änglamakerskans dotter är hennes debutroman och just nu skriver hon på del två, Kvinnorna på Gömslet.