Page 1

1


Tatuerade tårar är en del av berättelsevärlden Transcenders www.transcenders.se

Creative Commons – Bobbi A Sand Denna text är utgiven med en BY-NC-SA – ErkännandeIckekommersiell-Dela Lika – Creative Commons-licens. Det betyder att du får lov att kopiera, sprida och bygga vidare på texten, under förutsättning att: du anger upphovspersonens namn och länkar till www.transcenders.se eller www.transcenders.eu du inte använder den i kommersiellt syfte du låter andra ta del av publicerade verk som bygger på texten under samma eller liknande villkor

Formgivning: Bobbi A Sand Modeller: Tova Tjerngren Sand och Chrisstoffer Nightinglam

ISBN-13: 978-91-980434-1-9

2


Till Örjan För många år sedan läste jag upp embryot till den här berättelsen på en av dina lektioner i svenska. Efteråt sa du att du tyckte det var en text att gå vidare med. Din uppmuntran och ditt intresse gjorde att jag började ta mitt skrivande på allvar. Ibland känns det som att jag fortfarande skriver för dig, fast du inte längre finns i den här världen. Tack för allt du gav.

3


1 Ser du stjärnan?

Mija 21 december 19.11 Solen har gått ner och det är mörkt som mitt i natten. Idag är den mörkaste dagen på hela året. Julgardinerna sitter uppe i köket, mamma hängde upp dem i går kväll. Radion står på och hon kavlar som i takt, snabbt och bestämt. Klappar in precis lagom med mjöl för att degen inte ska fästa på kaveln. Inte som när man var liten och hjälpte till, och degen blev så ljus av mjöl att den inte ens var god att äta längre. Hon slutar kavla för en stund och ser upp på mig. ”Är du säker på att du inte vill vara med? Det ger ändå lite julstämning att baka.” Det doftar från plåten i ugnen och på diskbänken ligger redan en stor hög pepparkakor på bakdukar. Jag skakar på huvudet. ”Känner inte riktigt för det.” ”Men vore det inte bra om du gjorde något, du verkar så rastlös.” Det är jag. Men händerna vill inte kavla eller känna degens 4


klibb mot huden. Jag ser på klockan. ”Har du fått tag på Micki?” frågar jag. Hon ser lite sammanbiten ut när hon skakar på huvudet. ”Det är bara mobilsvaret.” Jag lämnar henne med pepparkakorna, men just som jag är på väg upp för trappan hör jag ytterdörren öppnas. Jag ser Mickis ljusa hår och röd- och svartrandiga tröja, och en glimt av lättnad känns i bröstet. Han är här. Men han ser mig inte där jag står i det mörka hörnet uppe i trappan. Mamma kommer ut i hallen. ”Hej, Michel. Jag har försökt att få tag på dig, varför svarar du inte i telefon?” Hon tittar på honom där han satt sig på pallen för att snöra av kängorna, och han gör det färdigt innan han ser upp på henne. ”Vad har hänt?” frågar hon då. Han skakar på huvudet. Reser sig och ställer kängorna brevid de andra skorna i raden under klädhängaren. ”Hade du inga varmare kläder”, fortsätter mamma. ”Det är kallt ute.” Han betraktar henne outgrundligt från ovan – han är tjugo centimeter längre än hon – men han säger ingenting. Så tar han tag i ledstången och börjar gå upp för trappan. När han får syn på mig hajar han till. Sedan ler han och går förbi mig upp mot sitt rum. Danny 24 december 05.05 Jag slår upp ögonen när jag förstår att jag inte kommer att kunna sova, hur mycket jag än försöker. Det är tyst omkring, inga ljud hörs från gatan. Svårt att tro att jag befinner mig mitt 5


i stan. Men andetagen intill mig hör jag, de är jämna och lugna och jag har hört dem hela natten. Luft in, luft ut. Bröstkorgen, upp, ner. Jag skulle kunna flytta mig närmare, lägga ansiktet mot huden, borra näsan in i vecket mellan armen och ryggen, och känna doften där den är som starkast, värmen mot min mun. Jag skulle kunna låtsas att andetagen är mina, starka och fasta, jag skulle ta in dem i mina lungor, deras rytm i mig, och följa dem tills jag föll bort från världen, i sömn. Om det gick. Men det går inte. För fast doften kanske skulle lugna mig så vill jag inte känna den, inte just nu. Jag har ont. Det är luften i lungblåsorna som gör det. Den jag håller inne. Det är essensen av mig, de tankar jag bär men inte tänker, som smärtar i varje vrå av min kropp. Det är ett ont som inte kan översättas till ord eller mönster, sådana som man kan skapa något av; mening, sammanhang. Det finns ord och tankar därinne, det har jag märkt, men de bara rabblar och babblar, de säger mig ingenting. Utom att allt är fel. Mer fel än så här kan det nog inte bli. Undrar om han kan förstå. Han som inte ligger här brevid mig och andas. Han som nu verkar finnas i en annan värld, fast vi en gång var i samma. Undrar om han skulle kunna förstå hur ont det gör. Undrar om han skulle förstå att om jag kunde, skulle jag ta bort mig härifrån. Jag skulle ta bort mina handlingar, ogöra dem, oskadliggöra dem. Backa bandet och sudda varje ruta, tills jag kom fram till nu, där jag ligger brevid den här fantastiska personen som andas jämt och lugnt och är stadig och verklig. Då skulle han istället ligga ensam, oviss om att jag någonsin funnits. 6


Handen fumlar efter mobiltelefonen på nattduksbordet. Klockan är fem över fem. Det har bara gått en kvart sedan jag kollade sist. Jag ger upp. Tassar försiktigt ut i köket och sätter på kaffe så tyst jag kan. Det är kyligt i rummet, men jag vill inte gå tillbaka in och hämta kläder, så jag tar en handduk i badrummet och virar den runt kroppen. Tittar ut genom rutan när jag sätter mig vid köksbordet. Det är helt folktomt där ute. Som det brukar vara vilken dag som helst vid den här tiden. Men om ett par timmar ska de vakna, folket, och sätta igång bestyren kring det spektakel som de kallar julen. Men inte jag. Det smakar beskt i munnen. Jag snurrar på kaffekoppen, och tänker att när jag undrar så där, om han skulle kunna förstå, är det bara mig själv jag försöker skydda. Eller rekonstruera. För jag gick också sönder den där dagen. Tre dagar har det gått. Men de känns som tre månader. Mija 24 december 12.36 Av gästerna är det mammas syster Katrin och hennes familj som kommer först. Hallen blir snabbt packad med människor, ytterkläder och julklappssäckar. Jag står i dörröppningen till köket. Pappa håller på med Janssons frestelse, och han vinkar där inifrån medan de andra hälsar ordentligt. ”Oj, vad har du råkat ut för?” skrattar Katrin när hon får se Micki och den svullna röda bulan på ena kindbenet. Han flinar. ”En dörr hoppade på mig.” ”Oj då. Sånt som händer.” Hon klappar honom lite på överarmen, men han står kvar med armarna i kors och värmer hän7


derna i de avklippta vantarna mot kroppen. Jag funderar över när jag senast såg honom utan vantarna, och för den delen utan den randiga tröjan. Den har blivit så sliten att den liksom börjat falla sönder, längst ner har maskorna lösts upp i krulliga garntrådar som hänger nästan ner till knäna. Undrar när han tvättade den sist. Och undrar vad mamma tycker om att han har den på sig nu. Fast det behöver jag egentligen inte undra. När Katrin kommer fram till mamma tar hon hennes händer innan hon kramar om henne. ”Hur är det älskade storasyster?” säger hon. Mamma skrattar till, som om ordvalet generar henne. ”Bra.” Fyraåringen Noa har redan pilat ut i vardagsrummet. ”Paket”, ropar han och pekar på högen under granen. ”Här ligger paket!” Det känns i alla fall bra när det kommer någon som har glädje av julen. Så har inte mamma jobbat så förfärligt alldeles i onödan. Innan Hampus och Katrin har hängt av sig dyker nästa gäng upp. Det är min farbror Per, hans fru Cecilia, och Oskar, min kusin. Oskar tar i hand som om vi aldrig träffats tidigare. Jag kommer ihåg när jag och Micki jagade dig över ängen ute vid erat sommarhus och försökte dra ner byxorna på dig, tänker jag medan jag ser honom i ögonen. Nu har han snart pluggat klart nåt übertråkigt gymnasieprogram. ”Anna är inte med, nej”, svarar Cecilia på frågan från pappa och vänder sig sedan till mamma. ”Man får helt enkelt börja vänja sig vid att de vill vara med varandra i stället för med oss” säger hon i skämtsam ton, så att vi inte ska glömma att hennes dotter är förlovad och ska gifta sig till sommaren. Sedan kommer hon fram till mig. Ler och kramar om mig. ”Vad roligt att 8


se dig, Mija, det var så länge sen. Hur har du det?” ”Åh jättebra”, svarar jag översvallande, och det låter mer sarkastiskt än jag hade tänkt mig. Blicken från mamma visar att det inte passerade obemärkt. Men Micki drar på munnen. ”Ska jag hjälpa till med något?” Mamma ser ut att ha tio armar och minst åtta ben där hon ränner mellan kylen, spisen och bordet som hon, pappa och Cecilia håller på att duka julbord på. ”Nej, eller jo förresten, du kan hämta drickan ute i garaget.” På väg ut passerar jag vardagsrummet. Resten av gästerna sitter där inne och konverserar. Micki är inte där. Till slut sitter alla vid bordet. ”Det är konstigt det där”, säger mamma, ”det verkar som att de flesta har frångått traditionen att börja med sill och kallskuret och att sist ta varmrätterna. Nu för tiden blandar man allting hur som helst. Till och med när man äter julbord på restaurang är det så.” ”Kanske för att det är godare? Jag menar, sillen och skinkan passar ju ihop. Det tycker jag i alla fall”, säger Hampus. ”Ja, kanske det”, säger mamma och ser lite förbryllad ut. ”Det här var i alla fall jättegott”, säger Per. ”Det kan man vara säker på, att när man kommer för att fira jul i det här huset, då får man allt man vill ha och lite till!” Mamma ser förlägen ut, men ler. Hon tar sitt glas för att dricka. Just då tittar jag på Micki. Tallriken framför honom är nästan tom, bortsett från de pyttesmå bitar han har fördelat sin skinkskiva i, en klick senap och en liten potatis. Han spetsar en skinkbit på gaffeln och liksom studerar den innan han stoppar den i munnen. Sedan tuggar han länge och tar en klunk 9


julmust så minimal att det inte syns någon som helst skillnad i glaset efteråt. Jag tittar på de andra, men de har uppmärksamheten på annat. De stoppar i sig av maten, av alla upptänkliga sorters kål, köttbitar och av julöl som ger dem vita mustascher som de förnöjt slickar bort när glasen ställs tillbaka på bordet. Efter maten samlas vi i vardagsrummet igen. Kalle Anka börjar snart och mamma rusar fram och tillbaka mellan vardagsrummet och köket. ”Har alla lagt julklapparna under granen?” ”Ska vi öppna paketen nu?” frågar Noa. ”Nej, efter Kalle Anka. Du får ge dig till tåls en stund till”, säger hon hurtigt. Jag följer efter Katrin ut i hallen för att hjälpa henne bära in kassarna med julklappar. Just då hör jag det, inifrån toaletten. Kranen som spolar. Och så det harklande, overkliga ljudet. Spottandet och försiktiga snörvlingar, toapapper som dras från rullen. Sedan hulkandet igen. Katrin ger mig en hastig blick. Kranen spolar i evigheter medan han tvättar sig. Det är så att man undrar om han ens har något skinn kvar efteråt. ”Hur är det med Michel?” hör jag Katrin viska till mamma inne i köket en stund senare. ”Han verkar ha det så jobbigt. Får ni någon hjälp?” ”Han vill ju inte.” Om mamma inte hade viskat skulle jag kalla det att hon fräste. ”Det går ju inte då.” ”Nej okej”, backar Katrin. ”Jag bara undrade.”

10


Danny 24 december 06.10 Jag gick tillbaka, satte mig på sängkanten och la handen på hans midja. Mjukt täcke och sedan fast kropp därunder. Han öppnade ögonen när jag tryckte till. ”Jag sticker hem lite. Du ska ju ändå åka sen.” Han tittade sömnigt på mig, leende. Ögonen slöt sig igen. Det sög till i magen. Så enkelt det skulle vara. Att bara krypa ner. I värmen nära hans kropp. Så enkelt det borde vara.Så gick jag genom staden, den gamla välkända vägen. När jag kom hem la jag mig på sängen och slocknade direkt. När jag vaknade gjorde jag kaffe igen. Och nu är det är slut. Jag reser mig, går runt i vardagsrummet. Sätter på musik och stänger av igen. Finns ingen plats i huvudet för något ljud. Går till datorn och skummar listan med nya mail i inboxen. Orkar inte läsa. Tillbaka i köket. Öppnar kaffepaketet men känner hur hjärtat redan klappar av för mycket koffein. Eller vad det nu är, som gör att magen skakar och hjärnan kokar. Skuldkänslorna blir plötsligt till ilska när jag tänker på hur han säkert går omkring och tycker synd om sig själv. Jag kan höra hur han tänker, den lille jä… I nästa stund är det som att någon slår till mig, hårt: Varför skulle han inte göra det? Varför? Det har han all rätt till. Jag lutar huvudet mot väggen, pannan mot hörnet vid dörrposten. Kanten på dörrkarmen skär in, och jag trycker huvudet hårdare emot, så att jag känner smärta, fysisk smärta. Sen drar jag efter andan. Jag kan inte låta det vara så här, jag måste prata med honom. Skammen kokar i mig igen, jag känner fläckarna på kinderna. Bilnyckeln ligger på byrån i hallen. Skinnjackan drar jag på mig medan jag går mot parkeringen. 11


Mija 24 december 15.18 Nu sitter hela församlingen bänkad framför TV:n och ser på tomtens verkstad. Till och med mamma har slitit sig från köket. ”När jag var liten fick jag en gång se fortsättningen på den där filmen”, säger hon och ser nostalgisk ut. ”I den åker tomten iväg i sin släde och kommer till en familj med massor av barn, och leksakerna hoppar ut ur säcken och det är en sån där fin parad… fast så vaknar barnen och överraskar leksakerna mitt i akten, så att säga.” Jag ser på henne. ”Mamma, det där berättade du förra året också.” De halvhjärtade skratten när Musse vevar ihop utsikten från husvagnen och kör iväg från stadens soptipp avbryts av att det ringer på dörren. Mamma tittar undrande på pappa. ”Det måste vara tomten”, säger han roat, och det hade det kanske kunnat vara om det inte vore för att vi aldrig har haft någon tomte i det här huset, inte ens när vi var små. Vi är alldeles för realistiska i vår familj. Mamma reser sig för att gå och öppna, och min blick dras till Micki som sitter upptryckt i soffhörnet och gnager på naglarna. Efter en kort stund kommer hon tillbaka. ”Michel, du har besök. Daniel.” Micki rör inte en min, men reser sig och går släpigt mot utgången och alla glor efter honom. Han är så smal att det ser ut som han ska gå av. Ytterdörren stängs bakom honom, och mamma går ut i köket. Hon vill säkert spionera. Hon gillar inte Danny. Åtminstone verkar det så, som hon pratar om honom. Hon tror att han minst är knarkare. Ha, där fick hon, 12


ett missklädsamt avbrott i den perfekta julen! Det dröjer inte länge innan vi hör ytterdörren stängas igen. Micki kommer tillbaka och sätter sig på samma plats. Han luktar rök och är nästan ännu blekare än innan. Min blick hänger kvar vid hans ansikte ett tag, vid den lilla raka näsan och de insjunkna kinderna, de stora ögonen. Som frusna sjöar med vinterpinad växtlighet omkring, i form av svart kajal och mascara. Munnen är ett litet smalt streck. Precis som på en mangafigur. Det var ett bra tag sen jag trodde att jag visste nåt om vad som försiggick där inne, bakom ögonsjöarna. Men jag vet att när han långsamt blinkar och liksom tittar in i sig själv mer än på tv:n, är han inte kvar med oss längre, fast han rent fysiskt finns i vardagsrumssoffan. Och det var ett bra tag sen han var det, också. I samma stund som de sista stroferna av ”ser du stjärnan i det blå” tonar ut kommer mamma inklivande i rummet och säger med glättig röst: ”Jaha, ska vi ta och öppna julklapparna då?” Danny 24 december 15.24 Den lilla gången som leder fram till huset lyses upp av en rund glaskupa brevid dörren, och i fönstren finns julgardiner och ljusstakar. Jag ser min hand när jag ringer på, den darrar. Patetiskt. När han kommer ut på trappan går den lilla luft som fanns i lungorna ur mig. Det är ett spöke. Huden askgrå, och ögonen… som på en fisk. En fisk som för länge sen hamnat på land. Jag vill blunda. Men han är lugn, och när han ser på mig

13


finns det något i blicken. Överseende? Det går inte att utläsa. Jag drar ett par bloss på min cigg, ger den till honom och han tar den. Handen darrar fortfarande. ”Förlåt”, får jag ur mig till slut. ”Micki, jag är så hemskt ledsen. Det var inte meningen. Jag vet inte… det bara hände.” Orden känns futtiga, och han blossar på cigaretten samtidigt som han höjer på ögonbrynen. Rycker på axlarna. Han säger ingenting. Tystnaden blir lång. Säkert bara sekunder, men för varje tyst sekund stiger känslan av desperation i mig exponentiellt. Jag borde inte ha kommit. ”Kan du inte säga något?” ber jag till slut. ”Vad fan skulle jag säga hade du tänkt?” Ögonen blixtrar till. ”Du kommer hit och vill att jag ska förlåta dig för saker som bara händer. Som om du inte hade något eget ansvar.” Hans ögon stirrar kallt på mig. ”Jag trodde inte att du var ett sånt fegt jävla svin.” ”Jag fattar att du är arg”, slinker det ur mig. ”Du fattar ingenting.” Han kastar cigarettfimpen till marken och smular sönder den med foten. Sedan vänder han sig om och går in. Mija 24 december 17.32 Äntligen är det klart. Golvet är fullt av avrivet julklappspapper och snören, trots att pappa försökt att efter hand stoppa skräpet i en säck. Högar med prylar ligger på bord och hyllor. Teburkar, handdukar, böcker, delikatesser från saluhallen... Sånt som de ger varann. Noa studsar otåligt brevid Hampus som hjälper till att frigöra 14


de nyvunna plastleksakerna från sina förpackningar. Snart kör Noa förnöjt runt med en röd lastbil på golvet. Jag tror jag var tio eller elva år första gången jag kände den, känslan som kommer när paketen är öppnade: Var det inte mer än så här? Magen är proppfull, ändå är det enda som återstår en stor tomhet. All den där uppladdningen, alla tankar om vad man skulle få och vad man skulle ge till andra och hur fantastiskt det skulle bli… Och så, när det är över, har luften gått ur alltihop som ur en jätteballong. Som om man alltid egentligen ville ha något man inte kunde få. De andra pratar om heminredning. ”Jag är nästan lite trött på alla de där inredningsprogrammen nu”, säger Cecilia, ”men ändå, när man väl har börjat går det liksom inte att sluta.” Tror jag det. Vi brukade vara i deras sommarstuga på somrarna förr och den var en sån där fin gammal småländsk torparstuga. För några år sedan började de renovera den och nu går den knappt att känna igen. De har bytt golv och tapetserat, och gjort ett helt nytt badrum med dusch och tvättmaskin. Fast de redan har en villa i Lund. ”Per funderar på att bygga en gäststuga på gården”, fortsätter Cecilia. ”Man vet ju aldrig när det blir tillökning i familjen, och då kan det vara bra att ha lite mer plats.” Jag tänker byta en dräpande blick med Micki, men då ser jag att han inte sitter kvar längre, inte ens fysiskt. Soffhörnet är tomt. När gick han? Jag slutar lyssna på samtalet, rösterna vävs ihop till en ljudmatta i bakgrunden. Hjärtat slår i bröstet, och blodet rusar plötsligt så kraftigt att jag nästan blir yr. Jag reser mig och går ut i hallen. Där står ett par pappkassar som Hampus fyllt med innehållet i Noas julklappar.

15


Klinkergolvet kyler mina fötter, men den gedigna ledstången är len, träet torrt och varmt när jag griper om den. I hörnet mitt i trappan är det alltid mörkt och när jag kommer runt det gapar den stora tavlan på väggen rakt emot mig. Jag tyckte alltid att den var så läskig när jag var mindre. De vita balettdansöserna på bilden går knappt att urskilja i mörkret. Bara nyckelhålet till Mickis dörr lyser. När jag kikar in ser jag honom ligga på sängen med armarna invikta under bröstkorgen, och benen spretande som tändstickor från kroppen på ett kottdjur. Jag ser att han andas, för ryggen häver sig regelbundet. Jag går tillbaka. På tv är det ett program om trädgårdstomtar. Mamma kommer ut från köket med kaffekannan och ett fat med godis. ”Jaså, där är du lilla gumman. Säger du till Michel att vi ska fika nu?” ”Han sover.” Mamma snörper med munnen. Hon ställer ner kaffekannan och fatet och vänder sig om för att hämta bullar och kakor. ”Ska jag väcka honom?” ”Äsch.” Hon försöker skämta. ”Värst för honom själv som missar fikat!” När bakverken är så gott som uppätna och godisfatet länsat, kaffet urdrucket och ett nytt program har börjat på tv, börjar gästerna bryta upp. ”Det har varit så trevligt!” säger Cecilia när hon kramar om mamma. ”Alltid lika trevligt”, upprepar Per. Katrin kommer fram till mig. Hon säger tyst, så de andra inte ska höra: ”Du vet var vi finns, om du känner för att komma till oss någon gång. Du är välkommen när du vill.” 16


Jag tänker på deras stora lägenhet från 20-talet, med färgglatt målade loppisfynd, en uppstudsig blandning mellan gammalt och nytt. Fönstren är höga och så djupa att man kan sitta i nischen. Det är inte långt till dem i Malmö. Men det verkar ändå inte särskilt troligt att jag skulle åka dit. ”Åh, nu mår man bra”, säger mamma och sjunker ner på en stol i köket. Pappa säger att det här var ju lyckat, och sen kan ingen komma på något mer att säga. Tystnaden lägrar sig kring det som ingen vill uttala. Micki. Han har inte kommit ner och det spänner i mig. Det gnistrar och pirrar, och jag kan nästan inte röra händerna. Jag känner mig gjord av porslin som snart kommer att brista och falla ner i skärvor på golvet. Det är omöjligt att sitta kvar. När jag går ut ur köket känns det som att jag smyger, men jag fattar ju att både mamma och pappa kan se mig. Strumpfötterna ger inga ljud ifrån sig i trappan. Inte heller hörs det något från Mickis rum. När jag kikar in får jag samma bild som tidigare, men den här gången knackar jag på, och jag ser att han rör på huvudet lite grann. ”Micki, det är bara jag.” ”Kom in”, säger han tyst, nästan ohörbart. Jag öppnar dörren, kliver in i rummet. Lampan i taket är tänd och det känns helt fel, ljuset är för skarpt. Något får mig att sjunka ner på knä vid hans säng. Mitt ansikte hamnar så nära hans att jag känner andedräkten. Den är skarp som lösningsmedel. Jag hittar inga ord, men han öppnar ögonen och fixerar mig med blicken. ”Jag vill inte mer”, säger han. ”Kan du inte bara gå ner och uppehålla dem i några timmar, så att jag kan dö ifred?”

17


Det är bara runt fem timmar senare som vi sitter vid köksbordet igen, klockan är över tolv. Utanför fönstret är det grådisigt men det regnar inte. ”Jag känner mig helt urblåst”, säger mamma samtidigt som hon häller vatten i sin runda keramikkopp. Blå och grå, den blå ytan är len, den grå är skrovlig. Insidan har färgats mörkbrun av allt te. Hon häller vatten i min kopp också, och jag rör min teklämma upp och ner. Pappa tar fram skinka och bröd för att göra en smörgås. Äta måste man ju ändå, eller hur? Det känns så konstigt. Micki är på sjukhus och här sitter vi och dricker te. Jag väntar för att se om någon ska säga något. ”Det här blev ju en annorlunda julafton”, yppar pappa till slut, på ett sätt som får det att krypa i kroppen. Utan ett ord tar jag min kopp och går upp på mitt rum. De kan gärna sitta där och mata varandra med klyschor, men de får göra det utan mig.

18


Om Bobbi Jag är en speldesigner och subkulturnörd som älskar att skapa saker och ta del av andras skapande. Människor är mitt största intresse – hur de fungerar, tänker och känner – och efter det kommer musik. Dessa saker är också vad jag skriver om för det mesta! Den som vill komma i kontakt med mig gör det via www.transcenders.se

19


20

9781467964944