Prima Facie, nr. 2. by Prima Facie

Innehåll S. 4 - Ledare S. 8 - Cafékartellen S. 16 - Lästips för juridikstudenter S. 18 - Rättscentrum och domstolens självständighet S. 22 - Lagen om företagsrekonstruktion

Prima Facie ges ut av Juridiska föreningen vid Örebro universitet. Utgivningen sker fyra gånger per år och trycks i 500 exemplar per utgivning. Tidskriften skickas kostnadsfritt till Juridiska föreningens medlemmar. Även anställda på institutionen för juridik, psykologi och socialt arbete vid Örebro universitet, gästskribenter och övrigt utvalda erhåller tidskriften kostnadsfritt. Prima Facie finns även att ta del av på Juridiska föreningens hemsida.

Ansvarig utgivare Johanna Åkesdotter-Sundquist ordforande@jforebro.se

Bidrag Redaktionen förbehåller sig rätten att refusera eller redigera insänt material. För icke beställt material ansvaras ej. I tidskriften gjorda uttalanden är endast om så anges att betrakta som Juridiska föreningens eller Prima Facies värderingar eller åsikter.

Annonsbokning Jesper Bergman ekonomi@jforebro.se

Tryck Strand Grafiska AB www.strandsgrafiska.se

Chefredaktör Marcus Määttä Eklund chefredaktor@jforebro.se Grafisk form och layout Christopher Alshammar boy-ism@kloofboyism.com

Gästskribenter i detta nummer Annina H. Persson Jesper Ekroth

REDAKTION Christoffer Andersson Skribent

Marcus Määttä-Eklund

Mikael Sköld

Fotograf & Skribent

Chefredaktör

Adam Otter

Skribent

Emil Åstradsson Skribent

Matilda Hamedanian Skribent

Christopher Alshammar Design & layout

LE D A R E I låten ”Om Ja’ Va’ En Slashas/Jag Vill Leva Fri” skrålade den musikaliska profilen Kal P. Dal följande: ”Jag vill leva fri, jag vill göra vad jag vill utan, att nån säger stopp och till, jag vill göra vad jag vill, göra vad jag vill.” Varför öppnar jag nu upp med detta till synes udda citat? Jadu, i svallvågorna efter den kritik Ryssland mötte under OS p.g.a sin homolagstiftning är det av intresse att kasta ljus över vår lagstiftning kring individens rätt att utöva kärlek i alla dess former. Tidelag kriminaliserades nämligen på nytt i år, och lagen trädde i kraft den 1 april 2014. Den spontana tanken accepterar kriminaliseringen, då jag liksom många andra finner sex med djur någorlunda motbjudande för tanken, (djur utöver människan d v s). Den mer tänkande delen av mig ställer dock frågan varför staten tillåts höja privat moral till allmän lagstiftning. Att skada djur är redan förbjudet och reglerat i 16:3 Brottsbalken (BrB) – såvitt en inte skadar djuret i den grad att det sedermera kan förtäras. Lagstiftningen ter sig således tämligen inkonsekvent, då vi tillåts gå utanför grundläggande etiska gränser med djur i övrigt. I ett tidigare skede var samkönat sex reglerat under samma lagrum som tidelag, då det ansågs lika motbjudande för tanken som att idag kopulera utanför den egna arten. En liten påminnelse om tidelagets religiöst förknippade och moraliska bakgrund. Kärnan i predikan ovan är hurusom ifall vi liksom Ryssland egentligen lagstiftar om vad som är rätt och fel, eller möjligtsvis snarare reglerar

vad som är fint och fult. Det är dock en debatt i sig, och ”ledaren” skall keep rockin the ”free” world så att säga. Om en vill ge sig i kast med att förklara begreppet kärlek är den naturvetenskapliga vägen värd att vandra. Vid samlag, amning eller enbart beröring utsöndras oxytocin, även kallat kärlekshormonen. Den processen resulterar i sin tur i en biokemisk bomb innehållandes endorfiner, domapiner och vassopressin. Denna effekt, som ger upphov till känslan av förälskelse är dock tidsbegränsad. När du med tiden börjar betrakta din förälskelse utan en biokemisk ”high” förknippar vi i mångt och mycket det uppvaknandet med en anledning till att bryta förhållandet; alternativt påbörja en omoralisk relation till otroheten i jakten på nya kickar, och förhoppningsvis älska sin partner på ett intellektuellt plan. Sen finns ju självfallet lucka 3, där en kan trycka undan sin emotionella natur och leva Disney-sagan om den eviga kärleken, även fast den i på sätt och vis aldrig var tillskriven oss. Vad är nu kärnan av det här då? En vacker sak med vetenskapen är att den är sann, oavsett huruvida du väljer att tro på den eller inte; universum har ingen skyldighet att te sig logiskt för dig – och lagstiftarens bild av kärlek baserad på kristna värderingar i alla dess former är ingen axiom byggd på fakta; att dela in folk i samma fack ovetandes om deras neurologiska differenser kan vara lika onaturligt som att dela in folk i olika fack baserat på deras hudfärg. Speciellt när neurovetenskapen fortfarande är så pass ung.

Här är även en forskningsstudie av intresse. En nyfödd primat fick växa upp i en bur med två artificiella mammor. Den ena var konstruerad av stålrör men med fördelen av den gav primaten mat och vatten. Den andra mamman var konstruerad av ett pälsliknande material, och på så sätt öppen för kramar. När den unga primaten i stundens hetta ställdes att välja mellan dessa, blev det i samtliga fall till den senare mammans favör. Det valet grundar sig i ett behov djupt rotat inom oss – d v s behovet av närhet och den biokemi närheten utsöndrar. Här tar del två fart. Jag vill inleda det med att uppmärksamma hur vår definition av monogami skiljer sig från biologens. Dr Rene Hurlemann, professor i psykiatri vid universitet i Bonn, Tyskland, har undersökt hur det monogama systemet kan skada individen. Resultatet finns att läsa för den nyfikne,

men vad som bör uppmärksammas inom arbetet är metoden. Inom vår vardagliga definition av begreppet monogami inkluderas nämligen 3 % av alla djurarter. Den arbetande biologens definition av begreppet utgår hurusom från ett djur som lever med en partner, men under livstiden tillåts leva ut sexuella lustar utanför relationen, vilket är logiskt ur ett enkelt biologiskt perspektiv då det vore förödande ifall framför allt hanen inte producerade maximalt med avkomma genom att para sig med fler honor. Den sanningen går i stick i stäv med begreppet svartsjuka. Det är svårt att förespråka biologism eller socialkonstruktivsm fullt ut gällande känslans uppkomst. Däremot kan en finna värde i vad Sandra Jovelovich skriver om Sociala representationer: ”svartsjuka är inte en spegling av den externa världen och inte enbart mentala konstruktioner

hos individuella subjekt. De inbegriper ett symboliskt arbete som har sitt upphov i olika inbördes relationer mellan jaget, den andra och objektsvärlden, och som sådana har de förmågan att beteckna, skapa mening, skapa en verklighet”, (se “Knowledge in Context” 2007). Vad som dessutom går att utröna är hur swingers – som till viss del raderar ut sexuell svartsjuka – tenderar att leva med samma partner längre än personer i relationer som utgår från den monogama normen. Nu är den livsstilen accepterad av rättssamhället på så sätt att det inte är kriminaliserat. Däremot blir det besvärligt när den enskilde vägrar underkasta sig en partner juridiskt sett. De i samhället som lever ut polygamiska eller polyamoriska livsstilar saknar rättsordningens skydd – och det begränsar i sin tur individens juridiska rätt att älska. Ett exempel är hur Äktenskapsbalken (ÄktB) och Sambolagen underkastar sig monogamin. Det resulterar i en del rättsliga komplikationer, och de som lever i den ena eller andra konstellationen bör rent juridiskt få stöd av lagstiftaren när det gäller deras inbördes ekonomiska mellanhavanden; oberoende av om de har ett sexuellt förhållande och oavsett hur det sexuella förhållandet – om ett sådant föreligger – är att karakterisera. Det må vara två syskon som gemensamt brukar en ärvd gård eller ett kollektiv efter 1960-tals modell. Det är på sätt och vis inte rimligt att när man hamnar utanför sambolagstiftning och ÄktB så måste man falla tillbaka på reglerna om enkla bolag för att hitta rättsliga principer om den ekonomiska sidan av samlevnadsförhållandet. En legalisering av t.ex polygami möter förstås hinder i form av vår rädsla inför ett alltför långgående mångkulturellt samhälle.

Det kan således argumenteras att det är bättre att tvinga invandraren att välja mellan två fruar, än att skapa utrymme för former av äktenskap á la sharia som teoretiskt sätt kan resultera i kvinnoförtryck. Frågan är dock om problem liksom dessa är ett tillräckligt starkt argument för att förbjuda utövandet av en viss form av kärlek, och om juridiken skall vara det styrmedel staten använder för att förhindra ett ännu mer långgående patriarkalt system. Polygami isolerat kan vara till nackdel för samhället, samtidigt kan det i framtiden likställas med den syn vi hade på homosexualitet innan 1980 och den Ryssland har idag. Det är hurusom viktigt att acceptera kärleken som något subjektivt och vitalt för individen oberoende av hur den enskilde får sin dagliga dos av oxytocin; och med ställa frågan ifall vi berättigade att förvägra den enskilda sitt subjektiva kärleksbegrepp och en av livets grundstenar. D.v.s: kärlek, eller som primaten hade uttryckt det: närhet. Summa summarum, är de värderingar vi indoktrinerats i så mycket visare än ryssens, att vi kan tillåta oss själva att stanna upp och börja peka finger, eller bör vi gå vidare och ifrågasätta vårt eget samhälles semikristna definitioner? Bör vi verkligen upphöja privat moral till allmän lagstiftning, oavsett om det berör polygamister, djurvänner (http://www.vice.com/read/ its-legal-to-have-sex-with-dogs-in-denmark) eller homosexuella, och bör jag verkligen känna mig fri fram tills dess att jag kan gifta mig med min bror?

Marcus Määttä-Eklund Chefredaktör

Annons

Skolans caféer säljer kaffe till ett pris som obarmhärtigt tömmer studenternas CSN-kassor. Någon förändring är än så länge inte i sikte. “Vad gäller Sodexos enheter på campus kan jag säga att det inte är stora pengar de tjänar, de går nätt och jämnt runt på verksamheten”, säger Owe Flodin, lokalförsörjningschef på Örebro Universitet. Kaffet i Sodexos caféer kostar 13 svenska kronor, motsvarigheten i Forumhuset och Musikhögskolan 15 kronor. Min och resten av redaktionens indignation över marknadsekonomins brutala angrepp på vår skrala CSN-budget ledde oss först in på en debatt om vår sorgliga situation, fastklämda i dessa multinationella aktörers obarmhärtiga käftar. Efter en stunds diskussion vid vårt runda bord kom vi fram till att detta borde utredas, istället för att till leda klagas över. Vad som här redovisas är min Odyssé från förbittringen över ekonomisk ödeläggelse till ifrågasättandet av bilden av yttre aktörer som gudar ur maskinen. Vi enades om några frågor som vi ansåg var av intresse. Varför har inte caféerna mer studentvänliga priser? Varför är det så många externa aktörer med vinstintresse som etablerat sig på campus? I vilken utsträckning har studentkåren och universitet något inflytande på caféverksamheten och prissättningen på Campus? En inledande undersökning av förhållandet mellan caféverksamheten och universitetet visade att universitetets lokaler inte ägs av desamma, utan av det statliga bolaget Akademiska hus. Akademiska hus äger lokalerna för alla större läroverk i Sverige, däribland Uppsala universitets lokaler och Göteborg universitets dito. Ett snabbt mail till Akad-

Cafékarte emins hus med frågor om hur uthyrningen av lokaler för caféerna gått till resulterade i en hänvisning, komplett med mail och telefonnummer, till en Owe Flodin på universitetet. Akademiska huset förklarade att dessa endast äger lokalerna, även om de förvisso samarbetar tätt med universitetet för att utveckla campus. Vilka som bedriver restaurangverksamhet är inte deras område. Journalistikens vakande öga vändes istället mot Owe Flodin. Men låt oss lämna Owe Flodin åt sidan för tillfället och gå vidare till vad Studentkåren och de kommersiella aktörerna hade att säga. På frågan om vad kåren har för samarbete, om något alls, med universitetet gällande restaurangoch caféverksamheten svarar Louise Hammar, ordförande för studentkåren: “Vi fokuserar främst på att vårt eget Kårhus i denna typ av fråga. Därför vet

göras för att vi studenter ska kunna vara mer delaktiga i saker som rör vår studietid - t.ex. studentdrivna restauranger. Pubar finns, men dessa är lokaliserade utanför Campus (om än väldigt nära) och i lokaler som tillhör Örebrobostäder.

kartellen jag inte vilket inflytande vi skulle ha om vi ville påverka detta”. Hon fortsätter med att i all sin studentfrämjande prakt medge att priserna i caféerna är höga och inte särskilt studentvänliga. Hennes budget kanske är lika skral som min. För att slutligen fastslå att kåren inte har något inflytande på cafékartellen avslutar hon: “Gällande hur vi arbetar för att främja studenternas intressen vad det gäller caféverksamhet på området är det vårt Kårhus som vi lägger krutet på. Att utbudet ska vara bra med studentvänliga priser samt att kårmedlemmarna premieras med kår-rabatt”. Ett påstående som knappast förvånar om man betänker att deras syfte är att främja våra intressen. Jag leds utsökt in på elefanten i rummet; varför har inte studentkåren en dialog med universitetet gällande caféerna? Borde inte lite större påtryckningar

De stora drakarnas vrål Vad hade då Sodexo att säga om sin verksamhet och de påstådda prisoegentligheterna? “Jag anser att vi har studentanpassade priser. Utav samtliga aktörer inom mat och dryck på universitet ligger vi bland de billigaste, vad jag vet är bara kåren billigare” basunerade Peter Eineren ut, ansvarig för samtliga Sodexos enheter på campus. Eineren menade att det självklart är deras mål att erbjuda högkvalitativ mat och dryck till låga priser till studenterna, ett påstående lika delar pompöst som orimligt. Eineren forsatte sitt PR-korståg genom ett kryptiskt konstaterande att prissättningen beror på vilket avtal Sodexo har med universitetet. Jag tackade den eventuella guden för att lite matnyttig information ställdes på bordet, men mina förhoppningar motsvarades inte av Einerens nästa respons. Eineren ville inte förtydliga vilken deal hans arbetsgivare hade med universitetet, utöver att de är hyresgäst. Sodexos vinstmarginal på kaffet förklarades kryptiskt: “Hur mycket vi egentligen tjänar på en kopp kaffe kan jag inte svara på. Det är ju lätt att titta på vad kaffebönorna kostar att köpa in och sedan avgöra om det eventuellt är ett högt pris vi tar? Kaffebönan är ju en av de mindre kostnaderna i detta fall. De investeringar vi gjort i lokal och maskiner vill vi på sikt ha tillbaka”. Det verkade som att vi inte kunde förvänta oss ett lite naknare uttalande från restaurangjätten, utan vi fick nöja

oss med ett svar skylt av försiktighetens skynke. Journalistikens lans riktades mot Högskolerestauranger AB. Richard Andersson, enhetschef för Högskolerestaurangers café Prego och Restaurang Forum, insåg att det krävs två för en tango och öppnade munnen beredvilligt för att besvara mina frågor. – “Vi har ingen fast prissättning på våra enheter och detta beror främst på att vi sluter olika avtal beroende på vilken högskola det rör sig om. I vissa

sammanhang beror också prissättningen på om lokalerna ägs eller är uthyrda till oss”. Han anser också att de 15 kronor som Högskolerestaruanger kräver för en kaffe är skäligt med motiveringen att många handlar något som är dyrare ändå, men detta resonemang kändes problematiskt. Att du då och då köper någonting som är dyrare förändrar inte faktumet att deras prissättning är ofördelaktig. Richard förvånade inte med sitt svar på vilken vinst företaget gör på verksamheten utan fortsatte i

Foto: Mikael Sköld

samma anda som Sodexos man i Havanna: “Priserna är anpassade efter vad det kostar att driva en verksamhet, till exempel för att kunna täcka löner, lokalkostnader och allt annat. Sedan, på något sätt, ska en rimlig avkastning på det också fås. Vi jobbar i en marginalbransch, det är inte så stora pengar vi bedriver verksamheten med och vi har inte stora pengar att röra oss med heller. Sen är det också lite gungor och karuseller om du förstår vad jag menar, några grejer tjänar man på, andra inte.

Men det jämnar ut sig.” Han ville inte närmare avslöja vilken vinst som Högskolerestauranger gjorde på kaffet utan nöjde sig med att konstatera följande: “Det beror på om du menar procentuellt eller i pengar. Om vi tänker procentuellt sett är det mycket, men i pengar handlar det inte alls om stora pengar. Särskilt inte om man jämför med många andra kaféer och deras prissättning”. Jag kunde inte hjälpa att fundera över varför Högskolerestau-

ranger ens drev en restaurang på campus. De bedriver inte verksamheten med, i hans ord, “stora pengar” (jag brukar inte heller använda mig av några sedlar av bibliska proportioner), och kaffet gör visserligen en procentuellt stor vinst, men inte i faktiska pengar. Självklart tjänar Högskolerestauranger mer pengar än vad han vill uttrycka till en tidning skriven av studenter, men jag kunde inte konstatera mer än att ugglor lurade i mossen.

Kungens fogde träder fram Det var dags för Owe Flodin att äntra scenen. Vi mötte honom för att till slut tämja besten som var våra många funderingar. “Både jurist- och psykologstudenter har visat intresse för att starta caféverksamhet på universitetet, men jag vågar inte lita på att engagemanget håller i sig tillräckligt länge för att det ska vara hållbart” sade Owe. “Jag skulle gärna vilja hyra ut lokaler till studenter, men engagemanget är för fluktuerande”. Owe förklarade att universitetet, som han företräder i egenskap av lokalförsörjningschef, ställer höga krav på vilka som får etablera sig på universitetets område. De kräver att de som handhar restaurangoch caféverksamheten har de ekonomiska muskler som krävs för att långsiktigt driva sin rörelse på campus. Han menar vidare att Miljö och Hälsa, en kommunal nämnd som sköter kontrollen av restaurangers hygien, ställer höga krav. Owe Flodin tror helt enkelt inte ett studentdrivet café skulle klara av att driva verksamheten på lång sikt, eller att ett sådant skulle leva upp till de höga krav som Miljö och Hälsa ställer. “Ett annat problem är att med mindre aktörer blir det lättare “pengar under bordet” eller lite mer kreativ bokföring.

Större företag är väldigt måna om att inte framstå i dålig dager och är därför väldigt noggranna med bokföringen.” Vidare förklarade Flodin för oss att han och universitetet hade gått över till att använda sig av en omsättningshyra för de lokaler de hyr ut till de olika aktörerna. Motivet till detta var att slippa använda sig av lagen om offentlig upphandling, vilket han erkänner att de inte gjorde innan heller. “Vi bröt mot lagen när vi inte använde oss av LoU” (förutnämnda lag), klargör han. “Vi har större kontroll över vilka vi låter använda sig av våra lokaler när vi inte behöver foga oss efter upphandlingsskyldigheten”, fortsatte Flodin. Ett något motsägelsefullt uttalande om man betänker att de inte tycktes göra det innan heller. Flodin förklarade universitetets ställningstagande med att de fick kritik av Riksrevisionen under 90-talet, men skickar tillbaka oss i ovissheten ännu en gång när han uttalar sig att kritiken från Riksrevisionen inte grundades på universitetets underlåtelse att tillämpa LoU. Vidare menade Flodin att universitetet indirekt subventionerar både Sodexo och Högskolerestaurangers enheter genom att mer eller mindre medvetet gå med förlust på hyran som tas ut från dessa. Samma sak gäller för Kårhuset, som dessutom haft fri hyra i två år för att som Flodin uttryckte det: “komma igång”. “Vad gäller Sodexos enheter på campus kan jag säga att det inte är stora pengar de tjänar, de går nätt och jämnt runt på verksamheten”. Universitetet stödjer alltså beredvilligt en verksamhet som knappt går med vinst, främst genom att använda sig av en omsättningshyra som universitetet går back på. Hur kommer det sig då att ett studentdrivet café är så otänkbart? Peter Eineren medgav också att det i teorin

I samtal med Owe Flodin.

Foto: Mikael Skรถld

skulle kunna finnas ett café med bara engångsartiklar drivet av studenter kunna finnas i Studentcentrum, då de nödvändiga personalutrymmen redan fanns. Engångsartiklar skulle inte heller kräva ett kök med de stränga krav från Miljö och Hälsa detta skulle medföra.

Studenternas Sankt Göran kontemplerar Mina tankar rusade omkring likt möss tillfredställda av centralstimulantia. Vår allas Owe Flodin, statens lojale soldat, tycks inställd på att sabla ner alla initiativ från studenternas sida. Högskolerestauranger och Sodexo är, enligt egen underförstådd utsago, bara pjäser på konsumerismens schackbräde. De vill så gärna hjälpa oss studenter, men likt ett åskmoln hänger marknaden över dem med sina oförlåtande profitkrav. Att en kaffe skulle kunna vara billigare än nu verkar osannolikt. Lägg till en nypa inflation i dessa tider av nära förestående ekonomiska apokalyps och kaffet kommer bara bli dyrare. Vem vet, snart kanske du tvingas betala en kaffe med en skottkärra sedlar. Men borde det vara såhär? Ett studentdrivet café skulle i teorin, givet att du accepterar Herr Flodins spelregler, kunna finnas i studentcentrum. Badrum och personalutrymme finns redan. En kaffemaskin, smörgåsar och godis inköpt utifrån och engångsmuggar är allt som krävs. Miljö och hälsa ställer ett krav på att disk som uppstår ska kunna rengöras, men detta är inte nödvändigt om engångsmuggar och engångstallrikar används. Personalen skulle komma att jobba ideellt. Hyran skulle vara omsättningsbaserad. Universitetet subventionerar redan kårhuset, varför inte ett studentcafé i Studentcen

trum också? Subvention av de som har det dåligt ställt är något av en svensk tradition, varför förvaltningens motvilja framstår som inkonsekvent. Enligt Owe Flodin subventioneras redan Sodexo och Högskolerestauranger. Varför inte lägga skattebetalarnas pengar på något lokalt, gemenskapsfrämjande projekt istället? Vill vi att en myndighet hellre stödjer ett multinationellt företag med säte i Frankrike (Sodexo) än främjar sina egna medborgares initiativ?

Kontemplation är slutsatsens katalysator Utifrån min subjektivism, där ärlighetens fundament ligger i din förmåga eller oförmåga att uttrycka din subjektiva syn, ser jag universitetet som en plats där pedagogiken kan vara mer än bara undervisning. Hela din studietid är en erfarenhet och en tid då intryck formas. Ska vår vilja att utforska mer än bara lärarens dogmer under anvisad studietid förtryckas, eller ska studenter ges utrymme att utveckla och bejaka sina intressen? Myndigheternas vapendragare har i sitt agerande visat oss vägen, men frågan är om det är en väg värd att vandra, eller om myndighetsutövningen i det här fallet, såsom Matteusevangeliet 7:13 varnar oss för, valt den breda vägen mot. Precis som vi i samma vers ska akta oss för falska profeter förklädda till får, ska vi akta oss för Mammons anhängare och dennes dogmer. Låt mig återvända till min tes om att undervisningen kan vara mer än bara undervisning och tillämpa en av svenska staten föredragen analogi mellan studier och annan sysselsättning i form jobb, där jag använder Herzbergs tvåfaktorteori som grund. Myndigheterna är nöjda med att tillfredsställa, som de i Herzbergs teori kallas, hygienfaktorerna, i det här fallet studiebidrag,

Foto: Mikael Sköld

studentbostäder et.c, vilket tillfredställer vår yttre motivation. Men enligt tvåfaktorteorin påverkas individens arbetsinsats inte bara av hygienfaktorerna, utan även av en till faktor (eller faktorer), motivatorer. Dessa motivatorer utgörs av uppskattning från ledningen, eget ansvar, möjligheter till personlig och professionell tillfredsställelse - motivatorer som bidrar till vår inre tillfredsställelse. Studentengagemang borde främjas och stödjas, för att ge oss studenter en möjlighet att bejaka vår inre motivation, något som i min mening skulle bidra till att vi vid examinationen vuxit till dynamiska och vitala medborgare - istället för den produkt som uppstår av samhällets ovilja att främja fler behov än endast de basala. En studietid ska leda till personlig och intellektuell tillväxt, dagens högskola leder till ett diplom och en stor skuld. Owe Flodin är inte roten till problemet,

ej heller är han en stor del av det - men hans agerande får agera symbol för ett slapphänt bekvämlighetstänk som genomsyrar statlig förvaltning. Missförstå mig rätt - en individ har lika mycket ansvar som den näste att arbeta för sin personliga utveckling, men ett ansvar kan läggas på makten vi valt, om än indirekt, att inte förtrycka vår strävan efter självförverkligande. CSN och samhället tillfredställer redan i stort, för att hänvisa till Maslows berömda behovstrappa, våra grundläggande behov av gemenskap, säkerhet och fysiologisk förnöjelse. Endast resan mot självförverkligande återstår, en färd som rimligtvis borde ha sina första stapplande steg under studietiden.

Adam Otter Skribent

Research: Mikael Sköld, Matilda Hamedanian & Christoffer Andersson

L ä s t i p s för juridikstudenter I varje nummer av Prima Facie kommer universitetslektorn Jesper Ekroth publicera ett lästips för juridikstudenten, som kan fördjupa förståelsen av gällande rätt. Många kurser på landets juristutbildningar innehåller litteratur av mycket god kvalitet, men den har ofta ett relativt snävt positivrättsligt perspektiv när det gäller det materiella innehållet.

Ska man som student få en bredare förståelse avseende de mekanismer som påverkar utvecklingen av gällande rätt, krävs att man tar del av forskning från andra discipliner än den rättsvetenskapliga. I denna artikelserie ges förslag på litteratur som främst är hämtat från de ekonomiska, sociologiska och historiska områdena.

The Use of Knowledge in Society - Friedrich von Hayek, The Use of Knowledge in Society, artikel i antologin Individualism and Economic Order, The University of Chicago Press, 1984. I denna artikel, daterad 1945, behandlar professor von Hayek marknadsekonomins funktionssätt och tillkomst. Enligt von Hayek är marknadsekonomin en spontant uppkommen social ordning som styrs av abstrakta regler av både offentlig och privat karaktär. Det kan röra sig om rättsregler eller rättsliga institutioner, vilka lägger fast fundamentet för den spontana ordningen. Det kan även vara moraliska föreställningar om att t.ex. ingångna avtal ska hållas. Vi är alla aktörer i denna spontant framvuxna ordning. Denna kännetecknas av en mycket långt gången decentralisering när det gäller beslutsfattande (individer, inte staten fattar besluten) och det fattas en oöverskådligt stor mängd beslut på marknaden, vilka dessutom ändras i takt med den ekonomiska utvecklingen. Ibland styrs vårt agerande av ekonomiska kalkyler, där vi försöker maximera vår egen nytta, ibland följer vi medvetet eller omedvetet regler, därför att vi helt enkelt har den vanan. Trots att vi har vårt egenintresse som främsta utgångspunkt för vårt agerande på en marknad, kan ordningen leda till nytta för alla. Att från statens perspektiv försöka påverka denna process är ytterst komplicerat enligt Hayek, därför att den information som krävs för att reglera olika delar av en marknad är utspridd på så många olika aktörer (dessutom torde delar av kunskapen vara dold), och det är svårt att ersätta alla dessa aktörer med en huvudaktör i ett regeringskansli som i all

välmening försöker styra utvecklingen i en för stunden populär politisk inriktning. En särskilt viktig fråga som von Hayek tar upp är prismekanismens betydelse för marknadsekonomin. I en värld som är i ständig förändring har priset på en vara en förmåga att sprida information till marknadens alla aktörer. Det kan vara fråga om att tillgången på en viss vara ökat eller minskat av en rad skäl. Aktörerna behöver inte nödvändigtvis känna till skälen. Priser ger tillräcklig information så att enskilda aktörer kan fatta ekonomiskt rationella beslut.

“Ibland ger lagar dessutom rakt motsatta effekter” Även om von Hayeks artikel har ett särskilt fokus på prismekanismen på marknaden, är den intressant ur ett större perspektiv även för juriststudenter. von Hayek påpekar många av de problem som centralplanering av samhället i form av normgivning (lagar och förordningar) medför. Ett tydligt sådant är att lagar inte eller bara delvis når de av lagstiftaren uppställda målet. Ibland ger lagar dessutom rakt motsatta effekter och förklaringen härtill torde vara det oerhört komplexa i att styra ett så snabbt föränderligt samhälle från en central position. Det är väl tur att vi har förvaltningsmyndigheter och domstolar som i enskilda ärenden kan rätta till alla de tveksamheter lagar ger upphov till när de appliceras på en svårfångad och föränderlig värld.

Jesper Ekroth Lektor

R ÄTTS C ENT R U M OCH DOMSTOLENS SJÄLVSTÄNDIGHET

Tidigare i år kunde man i Godmorgon världen i P1 höra lagman Per Grevesmühl rikta kritik mot lämpligheten av att Örebro tingsrätt nu huserar i ett rättscentrum tillsammans med polis och åklagarmyndighet. I inslaget får vi också höra att domstolspersonalen inte ska äta i den med övrig personal gemensamma restaurang ”Rätten”. Domstolen ska enligt vår grundlag vara självständig. Domstolen ska agera självständigt i förhållande till andra myndigheter, och andra myndigheter ska inte lägga sig i domstolens avgörande i enskilda fall. Prima Facie besökte Örebro tingsrätt för att samtala med Per Grevesmühl om den principiella problematiken rörande närheten till andra myndigheter vars arbete rätten har till uppgift att kontrollera. Innan flytten till Rättscentrum låg tingsrätten på Drottninggatan helt för sig själv i förhållande till de brottsutredande

myndigheterna - polis och åklagaremyndighet. Per berättar att tingsrätten ända sedan diskussionerna om byggandet av rättscentrum inleddes i början på 2000-talet varit kritiska till idén, eftersom man ansåg att den fysiska närheten till just de brottsutredande myndigheterna var olämplig. Efter sammanläggningen med dem mindre tingsrätterna i Hallsberg, Lindesberg och Karlskoga räckte inte förhandlingssalarna i Örebro tingsrätts gamla lokaler längre till. Samtidigt härmed var också övriga myndigheter som nu huserar i rättscentrum i behov av större lokaler. Varför planerna på byggandet av ett rättscentrum blev verklighet trots tingsrättens kritik. Förutom i Örebro finns rättscentrum idag i Malmö, Göteborg, Tureberg, Flemingsberg och Luleå. På fastighetsägare Norrportens hemsida står det att läsa att hänsyn tagits till

domstolens självständighet vid byggandet av rättscentrum och att denna markeras genom att Örebro tingsrätt huserar i en egen ”byggnad i byggnaden”. I inslaget i P1 kan man höra lagmannen mäta upp avståndet till grannbyggnaden till en 8-10 meter. En sträcka personalen kan avlägga utan risk att utsättas för väder och vind.

Spontant känns hurusom kopplingen underjordisk gång och mänsklig värdighet osmaklig. Visserligen är det vanligare med stängda dörrar vid just häktningsförhandlingar än vid huvudförhandlingar, men förhandlingsoffentlighet gäller som utgångspunkt i vårt rättssystem varför de allra flesta förhandlingar också kommer att vara öppna för allmänheten.

I inslaget i P1 hävdar domstolsverkets generaldirektör Barbro Thorblad att dem effektivitetsoch säkerhetsmässiga fördelarna med rättscentrum väger tyngre än tingsrättens argument att domstolen riskerar att inte uppfattas som självständig. Barbro är av åsikten att domstolen istället får visa sin självständighet genom sitt arbete.

I ett annat inslag som sändes i P4 Örebro, tidigare än det i P1, påstods att lagmannen förbjudit sin personal att äta i myndigheternas gemensamma lunchrestaurang. Nyheten fick spridning i Sveriges olika medier. Prima Facie kan nu som första media avslöja att nyheten om den gemensamma lunchrestaurangen byggde på en missuppfattning. Tingsrätten har nämligen inte någon delaktighet i nämnda lunchrestaurang.

”Jag upplever inte att domstolarna visar sin självständighet genom att de har en egen byggnad som ligger en kilometer ifrån polis och åklagare utan det visar man på annat sätt. Domstolen kan arbeta med andra medel mot den eventuella misstro som kan finnas.” I rättscentrum har också kriminalvården sina lokaler. Ett exempel som ges i inslaget på en säkerhetsmässig fördel är just kriminalvårdens närhet. Myndigheterna slipper transportera häktade personer tack vare en underjordisk gång mellan häkte och förhandlingssal. Det nämns inte i inslaget men nämnda förfaringssätt får nog också ses som ett exempel på en effektivitetsfördel. Myndigheterna sparar ju både tid och pengar tack vare denna närhet. En parantes i sammanhanget är att Barbro i inslaget menar att den underjordiska gången även har den fördelen att den främjar den häktades värdighet. Den häktade slipper ju att stöta på någon allmänhet på vägen.

Tingsrätten höll nämligen fast vid sin självständiga linje och tackade redan år 2010 (minst tre år tidigare än nyheten om ett förbud) nej till en förfrågan från polismyndigheten om att vara med och dela lunchrestaurang med de andra myndigheterna i rättscentrum. Inte heller tingsrättens serviceorgan domstolsverket var intresserade. Därför är idag tingsrätten inte med och delar någon lunchrestaurang, man betalar inte heller någon lokalhyra för lunchrestaurangen, utan den är endast till för de andra myndigheterna. Lagman Per Grevesmühl förklarar varför han inte känt sig tvungen att införa något förbud för sin personal att äta i restaurangen och ställningstagandet om att inte vara med och dela den. ”Jag har inte fattat något formellt beslut om restriktioner utan jag har

bara förklarat mitt ställningstagande för personalen och alla har respekterat det. Vi ska inte vara med och dela lunchrestaurang. Utgångspunkten måste ju vara att jag litar på mina medarbetare. Jag har inte haft anledning att misstänka att någon springer upp till matsalen. Jag tror inte heller någon skulle vara intresserad av det eftersom alla är medvetna om den här problematiken.” ”Ställningstagandet är taget för att ta bort all grund hos allmänheten eller annan att ens misstänka att en domare, en polisutredare och en åklagare sitter på en lunch eller vid något annat tillfälle och pratar om enskilda mål. Det ska inte ens finnas minsta grund för att tro att det ens förekommer.” Pers ställningstagande bygger på att han anser att domstolen har en pedagogisk uppgift att förmedla sin självständighet till medborgarna. Domstolen måste försöka visa allmänheten att den är medveten om problemet med närheten till de brottsutredande myndigheterna, annars finns risken att allmänheten inte känner fullt förtroende för domstolens opartiskhet. Han tycker att det är självklart att domstolen ska visa sin självständighet i sitt arbete men menar att den fysiska närheten är ett problem. ”Generaldirektören för domstolsverket hade som argument att domstolen istället får visa sin självständighet genom sina avgörande och annat. För domstolens egen del är det inget problem att visa vår självständighet genom vårt arbete. Det är inte det som är problemet. Utan det är allmänhetens syn på vad som händer där nere när domstolen ligger så fysiskt nära. Det är den fysiska närheten som är mitt stora bekymmer. Det är viktigt att man utåt markerar att vi är medvetna om problematiken

ska finnas de här misstankarna om att man sitter och har den här samverkan beträffande enskilda mål”. Att misstankar om samverkan finns är väl tillräckligt? ”Ja, det är fullt tillräckligt. Om allmänheten misstänker att samverkan förekommer har de heller inget fullt förtroende för rättskipningens opartiskhet. En misstänkt i ett brottmål kanske tänker att saken redan är avgjord eftersom domstolspersonalen kan gå en trappa upp och käka lunch tillsammans. Här har vi en pedagogisk uppgift att visa vår självständighet i vårt arbete men hur mycket man än gör så når man inte fram till alla.” Per håller med om att det finns effektivitetsoch säkerhetsmässiga fördelar med rättscentrum, men han anser att det också är domstolsverkets två enda argument. I övrigt är han nöjd med de nya lokalerna. ”Lokalerna är utomordentligt fina och väl anpassade till domstolsverksamheten, men - om man nu kan tillåta sig att vara lite drastisk - de hade lika bra kunnat ligga på stortorget eller var som helst.” Jag pratade om rättscentrum med en föreläsare och hon sa att när olika myndigheter samlas så här finns det en risk att medborgarna uppfattar det som ett eget maktcentrum. Håller du med om detta? ”Ja, det gäller ju att medborgarna kan skilja domstolens roll i förhållande till andra myndigheter. Jag tror att det är en vanlig missuppfattning att många medborgare tror att domstolen också utreder brott. Men i brottmål är domstolens uppgift att kontrollera åklagare

“Försök undvika att förbise de skilda grundläggande funktioner våra myndigheter har.” och polis utredningsarbete, kan de bevisa att ett brott har begåtts och vilka som har gjort det.” Generaldirektör Barbro Thorblad förutspår i inslaget i P1 att dem effektivitetsoch säkerhetsmässiga fördelarna med rättscentrum också kommer att innebära att fler kommer byggas i framtiden. Det finns anledning att hoppas att så inte blir fallet. Varför är det för mycket begärt att domstolens självständighet också tar sig uttryck i stadsbilden?

Domstolens självständighet kan ju inte förmedlas med mer pedagogisk tydlighet än så gentemot medborgarna. Därför vill Prima Facie avslutningsvis passa på att rikta en vädjan till er eventuella framtida beslutsfattare därute. Försök all ekonomisk effektivitetsiver till trots - undvika att förbise de skilda grundläggande funktioner våra myndigheter har.

Christoffer Andersson Skribent

Lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion blir föremål för en översyn – igen!

1. Inledning Det är viktigt att det finns goda förutsättningar att starta, driva, utveckla och äga företag i Sverige. Det krävs också att det finns en insolvensrättslig lagstiftning för avveckling av företag som av en eller annan anledning inte kan eller vill fortsätta sin verksamhet. Det är viktigt att denna lagstiftning främjar såväl borgenärerna som gäldenärens bästa, främjar ett ansvarsfullt risktagande men motverkar snedvriden konkurrens och illojala beteenden. I syfte att stärka näringslivsklimatet på dessa punkter tillsätter regeringen en utredning (dir. 2014:46) som bl.a. skall göra en översyn av lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion, LFR. Lagen om företagsrekonstruktion infördes i svensk rätt den 1 september 1996. Förfarandet inriktar sig på att skapa förutsättningar för sanering av livsdugliga företag och minska antalet företagskonkurser. Förfarandet syftar till att återställa livskraften hos i grunden lönsamma företag, som hamnat i en ekonomisk kris genom att dessa genomgår dels en finansiell rekonstruktion, dels en rekonstruktion i sak, dvs. företaget ändrar sin produktionsinriktning, marknadsföring, tillverkning etc. för att återfå den ekonomiska balansen i företaget. Tanken är att lagen skall ge livskraftiga företag en ”andra chans” samtidigt som borgenärerna får en bättre utdelning på sina fordringar än de skulle få om företaget försätts i konkurs. Från såväl samhälls- som företagsekonomisk synpunkt är det viktigt att företag i kris i ett tidigt skede genom en omstrukturering kan återfå sin livskraft innan krisen är så djup att endast en avveckling genom konkurs återstår. Avveckling innebär alltid en risk för kapitalförstöring. 1 Professor i civilrätt vid Örebro universitet. 2 Förbättrat klimat för entreprenörskap och innovativt företagande. 3 Se SOU 1992:113 s. 407 ff. Se också prop. 1995/96:5 s. 169 f. 4 Se prop. 1995/96:5 s. 54.

Genom rekonstruktion kan emellertid stora värden och arbetstillfällen räddas. Det är dock svårt att få en gäldenär att ansöka om att inleda ett rekonstruktionsförfarande i tid, dvs. innan företaget är på obestånd och hur man skall råda bot på detta problem har därför livligt diskuterats. 2. Behovet av en översyn av lagen om företagsrekonstruktion Under ett flertal år har kritik riktats mot företagsrekonstruktionslagen i bl.a. utredningar och forskningsrapporter. Enligt kritikerna har bristerna resulterat i att förfarandet används sällan och att borgenärerna är negativt inställda till förfarandet. I det aktuella kommittédirektivet anförs att antalet företagsrekonstruktioner som beviljas och genomförs är förhållande få till antalet i jämförelse med antalet konkurser. Detta faktum stöds av tidigare forskning som visar att under tiden 960901 till 000517 hade endast 593 st. ansökningar om företagsrekonstruktion gjorts. En siffra som får anses förhållandevis blygsam i förhållande till 25 879 st. konkurser under åren 1997 till 1999. Under åren 2001 till 2006 var det endast 828 st. företagsrekonstruktioner mot 46 767 st. konkurser, dvs. företagsrekonstruktionerna utgjorde endast 1, 7 % av antalet konkurser. Trots att statistiken visar att antalet företagsrekonstruktionerna under åren 2008-2011 ökat något är fortfarande antalet få i förhållande till antalet konkurser. Intressant att notera är det är få länder i världen som har så många konkurser i förhållande till antalet medborgare och företag som Sverige. Under år 2010 var det 7 510 konkurser i en befolkning av 9,34 miljoner jämfört med t.ex. Tyskland som under samma period hade 32 100 konkurser i en befolkn5 Se SOU 2010: 2 s. 134 ff. Jfr även bestämmelser i amerikansk rätt för att råda bot på detta problem..Se Tuula, M., Rekonstruktion av företag inom insolvenslagstiftningens ramar. En studie i amerikansk och svensk insolvensrätt, 2001, s. 53.

ing på över 82 miljoner. I kommittédirektivet konstateras vidare att anledningen till att fler livskraftiga företag i kris inte genomfört företagsrekonstruktion har ansetts bero på bl.a. att förfarandet riskerar att bli kostsamt och tidsödande för både gäldenären och borgenärerna. Beträffande kostnaderna kan konstateras att rekonstruktionsförfarandet är dyrt. Enligt en uppgift ligger kostnaderna för ett rekonstruktionsförfarande mellan 20 000 och 2 miljoner kronor. I stora rekonstruktioner kan det vara betydligt dyrare. Rekonstruktörens arvode för handläggning av de två rekonstruktionerna i SAAB uppgick t.ex. till 51 miljoner kronor. En småföretagare med betalningssvårigheter kan i de flesta fall inte klara alltför höga rekonstruktionskostnader, varför konkurs är det enda alternativet. Det är kanske inte det bästa alternativet för borgenärerna, gäldenären eller samhället i övrigt. En annan komplicerande faktor är det är svårt att få fram uppgifter om vad rekonstruktionsförfaranden betingar för kostnader. Det finns nämligen inget lagkrav om att rekonstruktörens kostnadsräkning måste fastställas av tingsrätten, såsom görs vid konkurs. Med anledning av dessa problem är det inte så konstigt att kommittén nu får i uppdrag att föreslå regler som leder till ett mer kostnads- och tidseffektivt förfarande för samtliga parter. I detta sammanhang ska kommittén överväga hur ansökningsförfarandet ska vara utformat, när och hur en rekonstruktionsplan ska tas fram och beslutas samt vem eller vilka som ska stå för kostnaderna under ett rekonstruktionsförfarande.

andenas materiella regler. Den 19 april 2007 tillsattes dock en särskild utredare för att överväga hur förfarandet för företagsrekonstruktion kunde förbättras och samordnas med konkursförfarandet. Den särskilde utredaren fick i uppdrag att utreda om det var lämpligt att införa ett samlat insolvensförfarande för företagsrekonstruktion och konkurs. Förslaget som presenterades 2010, innebar att man skulle samordna förfarandet för konkurs och företagsrekonstruktion i en ny lag, insolvenslagen. I denna lag skulle med vissa undantag samtliga insolvensrättsliga ärenden hanteras, oavsett om det ledde till att gäldenären rekonstruerades eller avvecklades. Det förfarande som kunde inledas skulle anses var ett ärende som kunde bedrivas som ett s.k. förvaltarlett förfarande eller under gäldenärens egenförvaltning. Eftersom konkurslagens regler (1987:672), KonkL, hade uppfattats som välfungerande ansåg utredaren att konkursförfarandet skulle läggas till grund för hur det samlade insolvensförfarandet som huvudregel skulle bedrivas, dvs. ett förvaltarlett förfarande. Under vissa förutsättningar skulle dock gäldenären kunna initiera en s.k. egenförvaltning, en förvaltningsform som skulle ha likheter med dagens företagsrekonstruktion.

I kommittédirektivet påpekas också att det saknas en samordning mellan förfaranden vid företagsrekonstruktion och konkurs och mellan de båda förfar-

Det nämnda förslaget har inte lett till någon ny lagstiftning. Lagstiftaren skickade endast ut några mindre betydande frågor på remiss. Remissvaren, som kom in den 7 mars 2011, visade att många remissinstanser var tveksamma till om de föreslagna ändringarna skulle införas i lagstiftningen. Det fanns också betänkligheter till att endast delar av utredningens förslag var föremål för ett remissförfarande. Det är därför intressant att flertalet av de frågor som då utreddes ska enligt det aktuella kommittédirek-

6 Se SOU 2010:2 s. 73 ff., Hellners, T. & Mellqvist, M., Lagen om företagsrekonstruktion, 2 uppl., 2013 s. 29 ff., och talrika hänvisningar i noterna till denna debatt samt Persson, A. H. & Karlsson-Tuula, M., Företagsrekonstruktion - i teori och praktik, 2 uppl., 2012. 7 Se Dir 2014:46 s. 18. 8 Se Karlsson Tuula, M., Lagen om företagsrekonstruktion. En papperstiger II, 2006, s. 63.

9 Under åren 2008-2011 inleddes 781 st. företagsrekonstruktioner. Det är nästan lika många företagsrekonstruktioner som inleddes totalt under åren 2001-2006. Se www.kronofogden.se, 2011-12-02. 10 Se Lennander, G., Insolvensrätt, Svensk rätt – en översikt, 2001, s. 695. 11 Se Kuylenstierna, A., Rekonstruktion svårframkomlig väg, Svenska Dagbladet 25.2.1997 s. 26. 12 Lindström, L., Det förväntade slutet är här. Expressen, 2011-12-20.

tivet tas upp igen i en ny utredning. Särskilt ska frågan hur företagsrekonstruktionslagen och konkurslagen kan samordnas, både materiellt och processuellt, tas upp igen för att åstadkomma en för de inblandade parterna och samhället mer ändamålsenlig ordning. 3. Något om kommittédirektivens innehåll Kommittén skall som redan nämnts göra en översyn av lagen om företagsrekonstruktion i syfte att ge fler livskraftiga företag med betalningssvårigheter en möjlighet till en andra chans. Utgångspunkten för kommitténs arbete är för det första att förfarandet ska ta tillvara borgenärernas intresse men samtidigt leda till fördelar även för de rekonstruerade företagen och för samhällsekonomin. Här signaleras tydligt att de klassiska perspektiv som brukar läggas på en insolvensrättslig lagstiftning skall beaktas, nämligen det borgenärsinriktade, det gäldenärsinriktade och det samhällsinriktade perspektivet. Med det borgenärsinriktade perspektivet menas att fokus ligger på det exekutiva förfarandet och att borgenärerna skall få betalt på så lika villkor som möjligt (likhetsprincipen). Exempel på ett gäldenärsinriktat perspektiv går att finna i bestämmelser som främjar gäldenärens initiativförmåga att inleda ett rekonstruktionsförfarande, liksom bestämmelser som underlättar för gäldenären att med borgenärernas och övriga intressenters förtroende driva verksamheten vidare. I det samhällsinriktade perspektivet sätts de fiskala intressena, sysselsättningsintresset och företagsamheten i centrum. Det är viktigt vid utarbetandet av en ny insolvenslagstiftning att fråga sig hur företagsamheten och arbetstillfällena kan räddas. 13 Dir. 2007:29 med tilläggsdirektiv Dir. 2008:77 och Dir. 2009:41. 14 Se för det följande stycket SOU 2010:02, s. 19-31. 15 Se Dnr JU 2010/774/L2. 16 Jfr Tuula, M., Rekonstruktion av företag inom insolvenslagstiftningens

För det andra skall utgångspunkten vara att förfarandet skall vara tillämpligt på alla slags företag, men vara tillräckligt flexibelt för att kunna hantera olika typer av företag på det sätt som passar respektive företag bäst. Särskilt skall förutsättningarna för mindre och medelstora företag beaktas. Denna utgångspunkt är enligt min mening av särskild vikt. Det har nämligen riktats kritik mot att rekonstruktionsförfarandet i första hand är bäst för stora och medelstora företag. Det kan ses som något negativt särskilt med tanke på att företagsbeståndet i Sverige till ¾ består av s.k. ensamföretagare. Endast 1,5 % av företagen i Sverige har mer än 50 anställda. Förslag om förenklade rekonstruktionsförfaranden för mindre företag har framlagts förut men har ännu inte lett till någon förändring. En fråga som kommittén ska överväga är om rekonstruktörens roll och befogenheter bör förändras, vilken roll företagsledningen ska ha under en rekonstruktion och hur samspelet mellan företagsledningen och rekonstruktören ska fungera. Dessa frågor utreddes bl.a. i betänkande SOU 2010:2 ”ett samlat insolvensförfarande” där man föreslog en mängd förändringar i detta avseende. Det kan möjligt att dessa förslag som ännu inte lett till lagstiftning kan komma att ”dammas” av. Kommittén ska också överväga vilken roll domstolen bör ha i rekonstruktionsförfarandet, hur borgenärernas förtroende för rekonstruktionsinstitutet kan stärkas och om det finns behov för ett ackordsförfarande, utan rekonstruktionsåtgärder i övrigt. I doktrinen har förslag på införande av en specialdomstol – en insolvensdomstol – redan diskuterats. Vidare har frågan om ett ramar, 2001, s. 67 ff. 17 Se Lennander, G., Rekonstruktion av insolventa företag. Insolvensrättsligt forum, 1990, s. 41. Se även SOU 2010: 2 s. 76 f.

“Att dessa frågor återkommer i denna utredning visar att många problem inte är lösta” Vidare har frågan om ett separat ackord utom företagsrekonstruktion efterfrågats och diskuterats sedan det utmönstrades ur svensk rätt 1996. Att dessa frågor återkommer i denna utredning visar att många problem inte är lösta, trots att de uppmärksammades strax efter det att LFR infördes 1996. 4.

Avslutande synpunkter

Lagen om företagsrekonstruktion har nu varit i kraft i nästan 18 år. Som ovan nämnts har flera försök gjorts av lagstiftaren att revidera lagen för att råda bot på de brister som aktualiserats vid lagens tillämpning. Nu kommer ytterligare ett försök av lagstiftaren att komma tillrätta med de knappheter i dagens system som påtalats under ett flertal år. Det är ett omfattande arbete som den nya kommittén ska göra. Utöver frågor 18 Se Lennander, G., Rekonstruktion av insolventa företag, Insolvensrättsligt forum, 1990, s. 41. Se även SOU 2010:2 s 76 f. 19 Kronofogdens årsrapport för konkurstillsyn, 2009. KFM rapport 2010:2 s. 10. 20 Se Motion av Bengt Harding Olsson m.fl. 1996/97:L309. Jfr även SOU

om företagsrekonstruktionslagen ska kommittén bl.a. undersöka om det finns strukturer eller andra företeelser eller regler i inkomstskattesystemet eller i regelverket för socialavgifter som motverkar entreprenörskap och företagande. Vidare ska kommittén utvärdera sänkningen av lägsta tillåtna gräns för aktiekapital för privata bolag samt undersöka behoven av ytterligare justeringar. Kommittén ska också kartlägga innovationsstödet och utreda möjligheterna till ökad rörlighet mellan akademi, näringsliv och företagande. Det skall bli spännande att följa kommitténs arbete, som ska vara klart senast den 15 augusti 2016.

Annina H. Persson Professor i civilrätt vid Örebro universitet

2010:2 s. 120 ff. Se även Dir. 2013:57 om förslag som ger företagare med personligt ansvar för skulder som uppkommit i näringsverksamhet möjligheter till skuldsanering. 21 Tuula, M., Rekonstruktion av företag inom insolvenslagstiftningens ramar, 2001, s. 475.

Annons