Miljardären som visste för mycket, del 1 av 2

HANS HATWIG

MILJARDÄREN SOM VISSTE FÖR MYCKET Mitt livs historia delad med John-Henry Sager, svensk stormrik släkting till Nazitysklands Hermann Göring EN DUBBELMEMOAR DEL 1 av 2

PERSONGALLERIET

PE UT RS DR ON AG GA U LL R ER IET

Innehåller personer som är viktiga för författaren och som spelar någon roll i boken.

ACE FREHLEY Amerikansk gitarrist, min polare och medlem i hårdrockbandet Kiss.

ADOLF HITLER Österrikisk-tysk politiker, författare, diktator och ordförande i Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet. Den person i historien som orsakat flest människors död. Begick självmord i sin bunker i Berlin 1945.

AGNETHA FÄLTSKOG Popsångerska och låtskrivare, medlem i popgruppen ABBA. ALAN EDWARD SAGER Min mentor John-Henry Sagers äldre bror. Han dog i lungtuberkulos.

ALBERT BONNIER Jr. Tidningsman och högste chef på Åhlén & Åkerlunds tidskriftsförlag. Han ville ge mig ett jobb som layoutare i förlaget, men hans mellanchefer förhindrade detta.

ALBERT SPEER Tysk arkitekt, nazistisk rustningsminister, Adolf Hitlers gunstling.

ALEXANDRA KOLLONTAI Rysk kommunistisk politiker och ambassadör, feminist och författare.

ALFRIED KRUPP von Bohlen und Halbach, tysk industriman som efter andra världskriget dömdes som krigsförbrytare. Han var god vän med den svenske ”dammsugarkungen” Axel Wennergren.

ALVAR LINDMARK Företagsgrundare och teknisk uppfinnare. Startade firman Alimak som blev världsledande på kugghjulsdrivna hisskonstruktioner. Vän till min mentor John-Henry Sager.

AMALIA WALLENBERG Matriarken och mamma till Marcus och Jacob Wallenberg.

AMELIA ADAMO Svensk chefredaktör och tidningsdrottning. En klok och vacker dam i sina bästa år med hårda nypor och näsa för vad som säljer.

AMENHOTEP II Egyptisk farao, krigare, diplomat och roddare.

ANGUS YOUNG Skotsk-australisk gitarrist och kompositör i rockbandet AC/ DC. ANN-MARI BISMARCK född Tengbom, hustru till den tyske fursten Otto von Bismarck, älskarinna till Jacob Wallenberg.

ANNA LINDH Socialdemokratisk utrikesminister.

ANNI-FRID LYNGSTAD Popsångerska, mest känd som medlem i popgruppen ABBA. ARTUR AXMANN Tysk nazistisk politiker, ledare för Hitlerjugend 1940–1945.

AUGUST STRINDBERG Sannolikt Sveriges mest betydelsefulla författare.

AXEL CÄSAR SPRINGER Tysk mediemogul och tidningskung som kontrollerade stora delar av Västtysklands media.

AXEL MUNTHE Drottning Victorias livläkare, skaparen av ”Villa San Michele” på Capri.

AXEL WENNERGREN Företagsledare och finansman, ägare till Häringe slott och vän till min mentor John-Henry Sager.

BERNILE NIENAU Tysk, minderårig flicka som Adolf Hitler var besatt av. Hitler och Bernile fyllde år samma dag.

BERT KARLSSON Entreprenör, skivbolagsdirektör och programledare, även kallad ”Skara-Bert”.

BERTH MILTON Sr. Fotograf och utgivare av porrtidningen ”Private”.

BIRGER STRID Förvaltare av Häringe slott.

CARIN GÖRING, född Fock. Hustru till Hermann Göring och brorsdotter till min mentor John-Henry Sagers mor Ida. CARL ALEXANDER FOCK Friherre och militär, far till Carin Göring, född Fock.

CARL GUSTAF VON ROSEN Son till Eric och Mary von Rosen, grundare av det etiopiska flygvapnet, hjälpflygare i Afrika.

CARL MILLES Skulptör med nazistsympatier.

CARL-JOHAN BONNIER Företagsledare, styrelseordförande och ledande ägarrepresentant inom Bonnierfamiljen.

CHRISTINA SCHOLLIN Skådespelerska, känd bland annat från den populära filmen ”Änglar finns dom” på grund av vilken jag kom till Sverige.

CLAES BRAUNERHJELM Fideikommissarie på slottet Sandemar utanför Dalarö.

CLAES LAGERGREN Påvlig markis och godsägare på Tyresö slott. Vän till JohnHenry Sager.

CLAES LEO LAGERGREN Son till markis Claes Lagergren på Tyresö slott.

CLARENCE VON ROSEN Greve, officer och kunglig hovstallmästare. Bror till Eric von Rosen, båda träffade Adolf Hitler.

CURTH HSON NILSSON Känd bok - och tidskriftsförläggare. Pionjär inom den svenska sexindustrin, gav mig min första fasta anställning.

DAG HAMMARSKJÖLD FN:s generalsekreterare, ledamot av Svenska Akademien och Nobelpristagare.

DEN HELIGA BIRGITTA Klostergrundare, helgon och skyddspatron för Europa.

DILSA DEMIRBAG-STEN Författare, debattör och journalist med kurdisk bakgrund.

EBBA BONDE Syster till Jacob och Marcus Wallenberg, hustru till Karl Gustav Bonde af Björnö.

EDWARD SAGER Stormrik godsägare, förste hovstallmästare, delägare av Sagerska palatset. Bror till Robert Sager och far till min mentor och vän, John-Henry Sager.

EGIL VON ROSEN Son till Eric och Mary von Rosen på slottet Rockelstad.

EMANUEL SWEDENBORG Vetenskapsman, filosof, teosof, kristen mystiker. ÉMILIE DU CHATELET Fransk matematiker, fysiker och författare, räknas som en av de första kvinnliga forskarna.

ERIC PENSER Svensk finansman, bankir, samlare, charmör och ägare av bolaget ”Yggdrasil”.

ERIC VON ROSEN Greve, nazist, forskningsresande. Hitleranhängare och vän till Hermann Göring. Gift med Mary von Rosen och bosatt på slottet Rockelstad.

HANS HATWIG

MILJARDÄREN SOM VISSTE FÖR MYCKET Mitt livs historia delad med John-Henry Sager, svensk stormrik släkting till Nazitysklands Hermann Göring EN DUBBELMEMOAR I TVÅ DELAR

DEL 1

S TO C K H O L M

FÖRORD

två män som under normala omständigheter aldrig skulle ha träffat varandra. Den ene mannen var undertecknad, Hans Hatwig, en tjugoårig tysk invandrare från Frankfurt am Main i dåvarande Västtyskland, och den andre mannen var John-Henry Sager, en sextiotreårig svensk excentriker och mångmiljonär. Han var den svenska huvudstadens störste fastighetsägare och rikaste man men såg ut som en luffare och levde som en eremit i ett svårt vanskött palats i centrala Stockholm.

På 20-talet blev John-Henry Sager släkt med den tyske nazistledaren Hermann Göring när denne gifte sig med Carin von Kantzow, en brorsdotter till John-Henrys mor Ida. När John-Henry Sager och jag lärde känna varandra bodde jag i ett litet inackorderingsrum i en villa i Ulvsunda och arbetade som layoutare i den ökände porrförläggaren Curth Hson Nilssons förlag. John-Henry Sager blev min mentor och jag hans adept och trogne följeslagare i sjutton år. Det som huvudsakligen förband oss var vår kärlek till kvinnorna, och medan Sager föredrog de yngre, älskade jag de äldre årgångarna.

Följande berättelse är en tragikomisk resa genom 60-, 70- och 80-talet där vi två protagonister, den äldre, melankoliske mångmiljonären och jag själv, en optimistisk, ung filur, beger oss på en känslomässig tour de force i min röda, engelska sportbil av märket Triumph. Det är en resa som hejvilt svänger mellan letargi och erotisk eld, självtvivel och självöverskattning, osäkerhet och hybris.

Målet för vår resa är avslöjandet av en historisk hemlighet som min gamle mentor länge har ruvat på och med min hjälp vill röja för världen. Under resans lopp korsar många människor vår väg, vi får höra osannolika historier och får uppleva fantastiska saker. John-Henry Sagers och min yttre (och inre) resa pågår i olika omgångar från slutet av 1967 till 1984, då min mentor och vän avlider, åttio år gammal.

hösten 1 9 6 7 förde slumpen samman

21

Jag är i skrivande stund sextiosju år gammal, fyra år äldre än John-Henry var när vi träffades i Stockholm för första gången, men jag känner mig inte en dag äldre än de tjugo år som jag var då. Det var nog exakt så min mentor måste har känt sig år 1967, då jag i mitt ungdomliga oförstånd tyckte att han med sina sextiotre år hade uppnått en bibliskt hög ålder. Jag kan idag känna vemod över att jag som ung man inte insåg att min mentor egentligen inte alls var någon åldring, utan en yngling instängd i en gammal mans kropp.

Den föreliggande berättelsen är skriven som en självbiografisk pikaresk*, där människor, samtiden och världen betraktas underifrån, ur en munter och äventyrslysten skälms perspektiv. Pikaresken, som nu släpps efter ett tjugofem år långt publicitetsembargo från John-Henry Sager, är en hyllning till honom och kvinnorna i våra liv.

Hans Hatwig

* Pikaresk (eller pikareskroman) av spanskans picaresco (”skälmsk”) spjuver.

22

KAPITEL 1

litet palats på Uggelviksgatan i Stockholm sitter i murens röda tegelvägg en märklig liten keramisk skulptur som fungerar som husnummer med siffran 5. Det är en grotesk, naken kvinnofigur med långt, böljande blont hår och rödmålade läppar som gränslar en bergstopp, medan en liten mansfigur i blå byxa är i färd med att klättra uppför berget, i avsikten att nå kvinnan på toppen. För palatsets ägare, den excentriske mångmiljonären och civilingenjören John-Henry Sager som hade låtit sätta upp den ekivoka skulpturen, symboliserade den mannens eviga dilemma – att vara slav under sina lustar och sexuellt underlägsen kvinnan, som enligt honom ”är det starkare könet”.

En sommarnatt 1984 hade jag en mardröm om denna skulptur och såg mig själv klättra uppför berget, där den blekfeta, nakna och grällt sminkade kvinnan satt på toppen och skrevade med benen medan jag, lika näck, försökte komma upp till henne, dock utan att lyckas eftersom jag hela tiden halkade ner. Samtidigt hörde jag i bakgrunden ingenjör Sagers röst entonigt mässa: ”Nummer fem, nummer fem, nummer fem.” Jag väcktes ur denna bisarra mardröm av en telefonsignal och när jag yrvaken lyfte luren hörde jag i andra änden en panikslagen Sager som med skräck i rösten berättade att han hade inkräktare i huset. Han påstod att det var tysktalande nazister som hade kommit för att ta livet av honom. Ingenjören sa att han hade ringt till polisen men att de aldrig dök upp och att han därför skulle försvara sig själv mot inkräktarna med sin amerikanska Smith & Wesson revolver modell Magnum. Sager vädjade till mig att hjälpa honom men det hade jag ingen större lust med, eftersom jag vid det här laget var van vid att han ringde upp mig mitt i natten för att berätta om något som han oroade sig för. Det kunde vara vargar som han påstod sprang lösa i hans palats, tjuvar som hade brutit sig in för att komma åt hans pengar, eller utländska torpeder och agenter som var ute efter hemliga dokument från andra världskriget som han hade gömt i huset. vid ingången till e t t vit t

23

Tidigare skulle jag genast kört hem till den panikslagne Sager för att hjälpa honom, men eftersom det alltid visade sig vara ren inbillning och falskt alarm lät jag bli att komma till hans undsättning. Jag var vid det här laget en luttrad man och trodde därför inte heller denna sommarnatt på att den förmögne ingenjören verkligen hade inkräktare i huset. Jag försökte övertyga honom om att han bara hade drömt alltihop, men han stod på sig och hävdade bestämt att två maskerade, tysktalande män med ficklampor stod utanför hans dörr. När jag frågade om han hade låst dörren svarade den gamle mannen att han inte kom ihåg, men skulle kontrollera detta. Han bad mig vänta i telefon men lade på luren istället för att lägga den bredvid, och när jag en stund senare ringde upp igen hördes bara en upptagetsignal i telefonen. Jag försökte ringa honom flera gånger men linjen var hela tiden upptagen. Till sist gav jag upp och i förvissning om att han ännu en gång hade inbillat sig alltihop gick jag tillbaka till min säng och somnade om.

Jag hade redan glömt den nattliga incidenten när jag ett par veckor senare till min bestörtning läste i en kvällstidning den braskande rubriken: Stockholms rikaste man, John-Henry Sager, har den 13 augusti ensam avlidit i sitt hem på Östermalm i Stockholm. Nyheten chockade mig, eftersom det kändes som om jag alldeles nyligen hade pratat med honom i telefon. I tidningarna stod att Sager levde som en eremit och lämnade efter sig en förmögenhet på minst hundra miljoner kronor (en miljard i dagens penningvärde), fyra fastigheter i Stockholm, en herrgård i Västergötland och stora markområden på Tyresö. Jag läste i tidningarna att den excentriske mångmiljonären samlade på allt möjligt och att hans palatsliknande flervåningshus på Östermalm var belamrat från golv till tak med gammalt skräp och rivningsbråte.

För att förhindra insyn hade han placerat stora kartonger framför alla fönster, gamla tidningar och äggkartonger var staplade från golv till tak och nedmonterade kakelugnar lagrades i numrerade lådor. I huset fanns allt från gamla sönderrostade blåsinstrument till två stora flyglar och en hammondorgel för två personer. Där fanns hötorgstavlor värda några kronor och värdefulla oljemålningar av den kände svenska konstnären Cederström. I husets källare låg tusen buteljer förstört vin i oöppnade kartonger, men även gamla rör, dörrar, golvtiljor och värmeelement från Sagers rivna patricierhus på Hamngatan. Jag läste att ingen, förutom hans sjuksköterska och läkare, fick besöka honom, en uppgift som inte stämde eftersom jag själv hade häl24

sat på honom många gånger. Flera dagar i rad var de svenska tidningarna fyllda med stort uppslagna sensationsartiklar om den stormrike eremitens spartanska liv och ensamma död.

Artiklarna följdes upp med reportage om tjuvars inbrott och härjningar i det pampiga, men gravt vanskötta palatset i Lärkstaden och på hans herrgård Ryfors i Västergötland. Tidningar skrev att det efter Sagers död hade begåtts minst ett inbrott per helg, där tjuvarna letat efter pengar som de trodde att den excentriske mångmiljonären hade gömt. De hade skurit upp varenda kudde och madrass i trevåningshuset så att bouppteckningsmannen Peter Wadsted fick anlita vakter för att förhindra fler inbrott.

Senare avslöjade tidningarna att tjuvarna hade missat en skatt på tjugo kilo guld och platina, äldre mynt och halsband som Sager själv hade smält ner och murat in bakom en vägg. I ett litet oansenligt skåp ovanför en garderob låg det drösvis med smycken och ädelstenar, bland annat en vacker brudkrona som Sager tidigare hade visat mig och som jag beundrat. Tidningarna skrev att det i hans antika kassaskåp låg gamla aktier som han inte brytt sig om att lyfta utdelningen på, det fanns bankböcker med en halv miljon kronor innestående och tre postgirokonton innehållande fyra och en halv miljoner kronor, som jag visste kom från försäljningen av hans hus på Hamngatan.

Tidningarna berättade även att Sagers sammanlagda kvarlåtenskap värderades till tjugofem miljoner kronor, men det var lågt räknat, eftersom Ryfors Bruk var värt långt över de åtta miljoner kronor som bouppteckningen hade värderat fastigheterna och marken till. Sager ägde även Tyresös största och mest attraktiva privattomter, som dock var svårt förfallna. I tidningarna stod det att kommunen nu ville köpa det kilometerlånga markområdet på Brevikshalvön, inklusive de två mindre öarna stora och lilla Sandholmen, där Sager i unga år hade vandrat omkring naken, långt innan nudistbad blev vanliga. De socialdemokratiska makthavarna på Tyresö hade tidigare bestämt över hans huvud att marken var grönområde som varken fick bebyggas eller styckas.

Jag läste i tidningarna att min mentors dotter, psykoterapeuten Yvonne Sager-Johard, skulle bli ensam arvtagare till dessa lantegendomar, skogar och fastigheter och skulle därmed vara en av Sveriges rikaste kvinnor. Det fanns också en son, Peder Wallenberg Sager, men eftersom han hade adopterats av Jacob Wallenberg skulle han inte ärva ett öre av förmögenheten (eftersom en person som adopterats inte ärver sina biologiska föräldrar, enligt den svenska 25

arvslagen). Yvonne Sager-Johard hade beslutat sig för att rusta upp alla de Sagerska fastigheterna, men skulle vara tvungen att sälja hälften av Ryfors för att kunna betala arvsskatten på sjutton miljoner kronor.

Nu var John-Henry Sager död, dottern Yvonne hade förlorat sin pappa och jag min mentor, som hade tagit hand om oss och fört oss ett stycke på vår väg genom livet. Jag väntade på att hon skulle höra av sig till mig med information om omständigheterna kring pappans död – om han stilla hade somnat in eller om det fanns misstanke om en eventuell våldsam död. När hon efter flera dagar ännu inte hade hört av sig ringde jag upp henne för att beklaga sorgen och höra när han skulle begravas, för jag ville som hans vän och adept naturligtvis följa min mentor till den sista vilan. Jag fick dock aldrig tag i henne och de meddelanden som jag lämnade på hennes telefonsvarare besvarades aldrig.

Två veckor senare, den 3 september, blev jag själv uppmärksammad i en artikel skriven av Ulf Persson, på kvällstidningen Expressens baksida, där man kunde läsa följande: TIDNINGEN MED BARA EN ANSTÄLLD GÖR 10 MILJONER OM ÅRET I REN VINST I femte höghuset vid Sergels torg i Stockholm finns ett av Sveriges i särklass mest lönsamma företag. En anställd, Hans Hatwig, drar in 10 miljoner kronor i ren vinst till ägarna Bo och Mats Lindström. Datasnillen? Börsmäklare? Råvaruhandlare? Fastighetskometer? Nej, inte alls. De tre täljer guld med ungdomstidningen Okej. När upplagesiffrorna för Sveriges alla tidningar kom i går, var det många som studsade till inför Okejs siffror.

Plus 54 516 exemplar jämfört med samma tid förra året. Totalt 107 467 exemplar varannan vecka, då tidningen kommer ut. – Något liknande har bara inträffat två gånger, säger Bo Lindström, som är en av ägarna.

Ena gången var det gamla Bildjournalen som ökade lika mycket, den andra Hänt i Veckan som gick från 10 000 rakt upp. Nu stannar det inte med 107 000 för Okej. Dagens upplaga ligger kring 145 000 exemplar.

Det ger enligt ägarnas försiktiga beräkningar och förutom annonsintäkter ett netto på 385 000 kronor per nummer. Eller tio miljoner om året. Trots ökningen lär tidningens skapare och ende anställde, Hans Hatwig, 37, aldrig få Stora journalistpriset. Okej anses inte riktigt fin, för att nu ta till 26

i underkant. Själv ser Hans Hatwig inte mycket av alla miljoner som trillar in. – Jag är bara anställd, låt vara med lite mer tyngd bakom mina ord efter den här succén.

Ungdomstidningen OKEJs stora framgång gjorde att den kritik som i början fanns mot mig och min populära tidskrift avtog, och hädanefter kallades jag i pressen respektfullt för ”tidningskung”. Min borg var femte höghuset vid Sergels torg i centrala Stockholm, där jag efter de senaste stora upplageökningarna av min tidskrift tog emot hyllningar från medarbetare, journalistkollegor och läsare medan dånande rockmusik strömmade ut från högtalarna på redaktionen. Blommor och gratulationskort anlände i mängder, champagnekorkarna smällde och jag, den stolte tidningskungen, pussades och kramades. Sjutton år efter att jag började som grovdiskare på Åhlén & Åkerlunds tidskriftsförlag hade jag blivit Sveriges mest framgångsrike tidningsmakare. Jag hade visat alla mina belackare som underskattat mig och fnyst åt mina idéer att jag hade haft rätt – triumfen var total.

Jag hade gärna delat den med min vän John-Henry Sager som hela tiden trott på mig och som med sitt mentorskap och filosofen Nicolo Machiavellis visdomsord visade mig vägen till framgång. Jag hade besegrat mina konkurrenter, de andra ”tidningsfurstarna”, med hjälp av mitt eget vetande och de kunskaper som ingenjör Sager hade förmedlat. Jag hade blivit en entreprenör med stor intuition och intensitet och med förmågan att entusiasmera mitt unga team av redaktörer, fotografer och frilansare, som jobbade med den populära tidningen från tidig morgon till sent på kvällen, ofta även på lördagar och söndagar. Mitt liv var vid den tiden ett enda stort äventyr, en permanent jakt på nya projekt och kreativa utmaningar, en känslomässig och ekonomisk berg- och dalbanefärd, med höjdpunkter och svackor, lojalitet och svek.

Det var min åldrige mentor som tidigt inpräntade Machiavellis visdomsord i mig: ”Alla som kränkts genom erövringen av furstendömet har du på så sätt gjort till dina fiender. Och du förmår inte behålla vänskapen hos dem som har hjälpt dig till makten, eftersom du inte kan uppfylla deras förväntningar, men din tacksamhetsskuld gör å andra sidan att du inte kan gå för hårt fram.” Att John-Henry Sager skulle få rätt med denna förutsägelse kunde jag inte ana denna härliga dag då axelklapparna och hyllningarna på redaktionen i femte höghuset vid Sergels torg aldrig ville ta slut. Jag hade som sagt 27

Arbetskamraterna på Hson-förlaget. Från vänster: Claes, Göthe, Ann-Marie, Bengt och Bengt. Framför deras fötter ligger undertecknad.

Direktör Curth Hson Nilson – Sveriges meste porrförläggare – hade Rolls Royce med chaufför och stor villa i Bromma. Blev såklart en förebild för mig.

VI

Curth instruerar min kollega Göran som satt vid skrivbordet bredvid mig.

U BI TD LD RA GA G LL UR ER IET

Kaffepaus på Hson. Från vänster: Göran, Curth, Birgitta, Elis och Göthe.

På väggen en av firmans moderna konstverk.

Namnskylten som stod på mitt arbetsbord i redaktionen på Hson 1968.

Tidningen Paff och Raff var mina skötebarn vilka jag layoutade.

VII

Madeleine Sörensen som 6-årig flicka fotograferad på släktegendomen Torreby, strax väster om Munkedal i Bohuslän.

Madeleine Sörensen (född 27.02.1909), gift 1930 med John-Henry Sager, här fotograferad för Veckojournalen iförd krinolin i samband med Stora Amaranterordens årliga bal 1938 – samma år som hon skilde sig från honom.

Claes Leo Lagergren på Tyresö slott var en nära vän till John-Henry Sager.

John-Henry Sagers andra hustru Karin, född Berger, och mor till den gemensamma dottern Yvonne.

Mangården i Ryfors 1982. Samma år lät John-Henry börja rusta upp huset igen.

XXIV

Birgitta Romanov, hustru till bedragaren Ivan Romanov, försvann mystiskt och befanns senare ha begått självmord i Ryfors, 1954.

Ivan Romanoff vid trädet där hans hustru hittades död.

Skallgångsgänget hittar några mystiska blommor.

Landsfogde Emil Nyström och ingenjör Sager med tioåriga dottern Yvonne.

XXV

Innehåller avslöjanden som författaren en gång skriftligen förbundit sig att hemlighålla i 25 år. Tiden är nu inne då allt kan berättas.

EN HELT ABSURD, SANN OCH MYCKET MAGSTARK HISTORIA

i två delar om Stockholms rikaste man, excentrikern John-Henry Sager och hans unge tyske skyddsling Hans Hatwig, på en burlesk överklass-safari i 60-, 70- och 80-talets Sverige.

Hösten 1967 för slumpen samman två män som under normala omständigheter aldrig skulle ha träffats. Hans Hatwig, en 20-årig invandrare från Västtyskland, och John-Henry Sager, en 63-årig egensinnig svensk miljardär vars efternamn idag främst förknippas med Sagerska palatset, den svenske statsministerns tjänstebostad. John-Henry blev släkt med blivande nazistledaren Hermann Göring som på 20-talet gifte sig med Carin von Kantzow, brorsdotter till John-Henrys mor. En händelse som kom att få större konsekvenser för John-Henry än han då kunnat ana.

På 60-talet är Sager Stockholms störste fastighetsägare, mest känd för att han ser ut som en luffare och lever som en eremit i Sagerska huset, ett vanskött palats bredvid NK i centrala Stockholm. Samtidigt bor Hatwig i ett litet inackorderingsrum i Ulvsunda och arbetar som layoutare hos porrförläggaren Curth Hson. Där möter John-Henry Sager den unge tysken och blir snart hans mentor. Det som förbinder de båda männen är deras kärlek till kvinnorna; medan Sager föredrar de yngre, så älskar Hatwig de mer mogna årgångarna.

Vi får följa med på en tragikomisk resa när den melankoliske miljardären introducerar sin fattige adept in i den fördolda svenska överklassen där sexuellt utsvultna damer tar emot honom med öppna armar. Författaren får ta del av hårresande hemligheter i ett Sverige knappa 25 år efter andra världskriget. Den rafflande resan svänger ohämmat mellan letargi och erotisk eld, självtvivel och självöverskattning och kantas ständigt av dunkla hot. Målet är avslöjandet av en stor historisk hemlighet som den gamle mannen länge ruvat på och som han med hjälp av sin unge protegé vill röja för världen.

I sin iver att få sitt livs scoop trasslar Hatwig in sig allt djupare i en mörk historia från det förflutna...

Mentorn,

Adepten,

John-Henry Sager (1904-1984)

Hans Hatwig (f. 1946)

– Civilingenjör, son till Kungens Hovstallmästare och ägare till Ryfors Bruk. Sviken och bedragen av vännen Jacob Wallenberg.

Historiskt bildad, respektlös frifräsare ur överklassen. En svensk motsvarighet till Howard Hughes.

– Tyskfödd, nyfiken och orädd blir han en av Sveriges främsta tidningsmän. Skapare av och chefredaktör för POSTER, OKEJ, En Ding Ding Värld och Veckans NU! Ett otyglat energiknippe, ibland kallad ”Stridsvagnen”.