5 minute read

På jakt efter sagorna

Så här kan du göra en sagotur genom Reykjavik.

Sagorna är medeltidens isländska svar på en Hollywoodfilm eller en Shakespearetragedi med den skillnaden att det är mycket mer blod och gegga i en isländsk saga. Många av landets tidigaste sagomanuskript finns i Islands nationalmuseum och i Kulturhuset i Reykjavik. På en annan plats i staden visar Sagamuseet händelser från Islands tidiga historia med naturtrogna kopior av karaktärer såsom Egil Skallagrimsson, den grälsjuka diktaren, och Leif Eiriksson, som ledde de första resorna till Amerika. Sagorna skrevs för många hundra år sedan men en tur runt gatorna i Reykjavik avslöjar hur viktiga de fortfarande är. Många av gatorna har namn efter berömda sagokaraktärer såsom Guðrúnargata, Kjartansgata och Bollagata, tre gator som ligger parallellt med varandra. Dessa gator är uppkallade efter de tre karaktärerna i triangeldramat som är kärnan i Laxdalingarnas saga: den vackra men olycksbringande Gudrun och fosterbröderna Kjartan och Bolle. Genom sin stadsplanering från 1900-talet har islänningarna gjort delar av sin huvudstad till en vandrande historiebok.

Advertisement

Alþingi. En tid därefter fick hedningar lov att fortsätta som tidigare med att offra och äta hästkött. Faktum är att under de senaste tio åren har hedniska gudar fått en förnyad popularitet – den hedniska religionen asatron är nu den största icke-kristna religionen på Island och byggandet av det första hedniska templet på tusen år har börjat.

Med kristendomen kom skriv- och läskunskaper. Under en tid fick islänningar ett rykte om sig att vara Nordeuropas historiebevarare. Enligt Saxo Grammaticus, en dansk författare och historiker från omkring 1185, ” ... viger islänningar all sin tid åt att förbättra vår kunskap om andras gärningar” och ”betraktar det som ren glädje att upptäcka och minnas prestationer i varje nation”. I dag är två typer av isländska medeltida skrifter särskilt kända. Den första är dikter och berättelser av hedniska gudar och mytomspunna hjältar: gestalter såsom den skrupelfria och sluga Oden, den opålitliga halvguden Loke och Sigurd Fafnesbane (Drakdödaren). Den andra är islänningasagorna. Många sagor skrevs senare ned på medeltiden, från 1200-talet och framåt, och ser tillbaka på tiden med koloniseringen. De berättar historier om forna islänningar, blandar fakta med fantasi och muntliga historier med litterära influenser. I dessa berättelser möter vi stora sagohjältar som Njal som brändes levande av sina fiender på sin egen gård och den temperamentsfulla Erik Röde som blev förklarad fredlös på Island och grundlade den nordiska bosättningen på Grönland. Vi möter den tragiska och fredlösa Grette som har övermänsklig styrka men en barnslig rädsla för mörkret och den skarpa men manipulerande Gudrun som gifter sig och blir änka många gånger.

1200-talet var en tid med stor litterär produktion, men det var också då fristaten kollapsade – blodigt och dramatiskt. Decennier passerade och makten i landet hade koncentrerats kring ett litet antal familjer. Nu ville de ha mer makt. Resultatet blev 40 år brutalt inbördeskrig, en epok som fick namnet Sturlungatiden, uppkallad efter den mest framstående i en av de stridande familjerna. Sagorna om de förfärliga slagen och husbränderna är som journalisters krigsrapporter men de innehåller också övernaturliga omen som förebådar hemska händelser. Enligt en saga blev ”många drömmar drömda” som varnade för blodiga dödsfall som skulle komma. En man drömmer att han kommer in i ett hus där det sitter två kvinnor. Som en scen från en skräckfilm upplyser sagan: ”De var genomblöta av stelnat blod och vaggade fram och tillbaka. Blod rann in genom fönstren.” Före 1264 hade den norska kungen använt sig av det politiska kaoset och tog kontrollen över Island. Fristaten var död.

Nu hade vikingatiden verkligen tagit slut. Under de århundraden som följde gick Islands administration över från Norge till Danmark och maktbalansen flyttade sig mellan de nordiska länderna. Mot slutet av 1300-talet hade den manliga sidan av kronan dött ut och Danmark fick övertaget. För islänningarna blev vardagslivet tufft, klimatet dåligt och resurserna få. Och saker och ting blev bara värre. Flera hundra islänningar blev till exempel bortförda sommaren 1627 av pirater och sålda till slaveri. Bara en handfull klarade att komma hem igen efter att den danska kungen betalat en lösesumma för dem tio år senare. År 1783 förorsakade ett katastrofalt vulkanutbrott en köldperiod då en fjärdedel av befolkningen dog av svält och förgiftning. Island förblev hela tiden mer eller mindre under dansk kontroll. Då kravet om oberoende togs upp igen på 1900-talet blev de gamla fornnordiska sagorna en mäktig symbol för Islands kamp. Det var inte förrän i slutet på andra världskriget som Island blev en officiell republik och det första de bad om var att deras sagor som hade bevarats i Danmark skulle återgå till Island. En vacker dag 1971 samlades massor av flaggviftande islänningar i hamnen i Reykjavik när det danska örlogsfartyget närmade sig med den första bunten sagomanuskript som skulle komma hem. Reykjavik är den naturliga startpunkten för besökande till Island, men om du vill se någonting utanför de allmänna stråken och utforska en annan del av landets vikingahistoria är norra Island ett bra val. Det är dessutom en region med spektakulära landskap och geografiska kontraster: aktiva vulkaner, märkliga lavaformationer, varma källor och det största vattenfallet i Europa. I närheten av Mývatn (och ja, vissa tider på året är det definitivt mycket mygg här) hittades en stor hövdinghall från vikingatiden vid Hofstaðir. Något liknande hade aldrig tidigare upptäckts på Island. Den blev först identifierad som ett hedniskt tempel, men nu menar arkeologer att det var en stor bankettsal där hedniska kultfester ägde rum. Den märkligaste upptäckten var 23 kreaturskallar med slaktmärken som indikerade att de hade krossats mellan ögonen och halshuggits för maximal ”blodsprutareffekt”, kanske som en del av en dramatisk ritual. Skallarna hade också utsatts för väder och vind, vilket antyder att de hängde på hallens ytterväggar i många år. Hallen uppfördes omkring år 950, på vikingatidens höjdpunkt, och övergavs runt mitten av 1000-talet under decennierna efter Islands konvertering till kristendomen. På södra sidan av Mývatn finns en annan gammal gård utgrävd vid Skútustaðir. Denna är daterad vid själva bosättningen. Någon gång under vikingatiden ockuperade en hövding som hette

Vikingaisland

Draps-Skútu, som platsen är uppkallad efter, den här gården. Draps-Skútu dyker till och med upp i sin egen fornnordiska saga, Reykdæla saga och Víga-Skútu. Detta är en saga full av blodiga strider och hämndmord: som namnet antyder är Draps-Skútu en temperamentsfull man som söker hämnd för sin mördade far, men det slutar med att han får betala med sitt eget liv.

Det norra Island har också många omgivningar för flera sagor. Det är faktiskt möjligt att ta egna sagorundturer i regionen med besök på platser där viktiga (och ofta blodiga) händelser ägde rum. På Sturlingturen kan besökarna få veta mer om inbördeskrigen som söndrade 1200-talets Island. Börja med att ta på bra promenadskor och skaffa en karta på turistbyrån i Varmahlíð. Om du reser västerut kommer du till området där platsen för Vatnsdalssagan finns. I det lilla samhället Blönduósi kan du prova på broderi och bidra till ”Vatnsdalens broderiprojekt” som väcker sagan till liv genom att göra den till en 46 meter lång gobeläng. Ett par kilometer nedanför vägen finns det en klosterkyrka och en utställning i Þingeyri, där några av de viktigaste sagomanuskripten skrevs under medeltiden.

På norra Island finns också några av landets viktigaste vikingautställningar. I Skagaströnd ligger Spådomsmuseet som är inspirerat av spåkvinnan Thordis som levde på 900-talet. Thordis lär ha bott på Spákonufell (Spåkvinneberget) som ligger i närheten. Hon dyker upp i många fornnordiska sagor och det har sagts att hon var fostermamma till Thorvald, landets första missionär som fötts på Island. Alla islänningar ville inte konvertera till kristendomen och två män skrev en oanständig dikt om en biskop som födde nio barn och Thorvald var far till alla barnen. Dessvärre såg inte Thorvald det roliga i detta och dödade omedelbart båda männen.

Spådomsmuseet är lite roligare än vad Thorvald verkade vara. Här kan du få kunskap om alla typer av spådomsmetoder – från runor till kaffesump. Du kan också bli spådd. Efter en tuff dag med spådomar finns inget bättre än att slappna av i Grettislaug (Grettes bad) – en varm källa i närheten som lär ha använts av den mäktiga men missförstådda fredlösa Grette Asmundsson. Från stranden kan du se ut till ön Drangey där Grette mötte sitt tragiska slut enligt sin egen saga.

Ja, vikingatiden tog slut för många århundraden sedan, men på Island är detta ett förflutet som fortfarande känns väldigt närvarande: i flera oförändrade landskap sedan första generationens nybyggare, i återupptäckta hedniska gudar, i medeltida historier som bevarats i sagor, i sagospår genom bergen och också i broderade gobelänger.

This article is from: