ISLANDS VIKINGATERROR

Island är kanske mest känt för vulkaniska askmoln och isiga Game of Thrones-inspelningsplatser, men rötterna finns i vikingatiden.

Island är ett land som är skapat ur vikingatiden. I flera årtusenden var det obebott av människor – en liten vulkanisk ö mitt i Nordatlanten precis under polcirkeln. Det var först i slutet på 800-talet som de första skeppen började komma med nordiska nybyggare som letade efter ett nytt liv. Då hade vikingatiden funnits ett tag: Den Stora Hednaarmén röjde genom det anglosaxiska England och Alfred den store kämpade mot skandinaviska inkräktare som leddes av sönerna till Ragnar Lodbrok – i alla fall enligt en senare sägen. Men historien som utvecklade sig på Island var inte mindre blodig. Det kan faktiskt vara så att de första som kom till ön inte var de hedniska nordmännen utan irländska kristna.

Enligt Íslendingabók, skriven av en islänning som kallades för Are den vise på 1100-talet, upptäckte nordmännen när de kom att en grupp irländska heliga män hade kommit dit först. Andra källor – båda skrivna och arkeologiska – stöder tanken om heliga män som trotsar Atlanten i jakten på öar där de kunde leva i kontemplativ isolering. Men när det gäller Island har man aldrig hittat några fysiska bevis på dessa män. Vår enda källa är Are som berättar att de drog snabbt därifrån då de insåg att de skulle dela ön med ett gäng hedningar och efterlämnade klockor, böcker och stavar.

Vi har mer på fötterna när det gäller ankomsten av nordmännen. För det första vet vi att många av dem faktiskt kom från de Brittiska öarna, särskilt kvinnorna. Dna-tester från nutida isländska män visar att cirka 80 procent av de första manliga nybyggarna kom från Norge och 20 procent kom från de Brittiska öarna. I jämförelse var cirka 37 procent av de tidiga kvinnliga nybyggarna norska medan 67 procent var brittiska. Många av dessa kvinnor kom kanske till Island som konkubiner och slavar vilket stämmer överens med den gamla vikingastereotypen. Eller kanske är bilden mer komplicerad än så. Oavsett, det som följde blev känt som landám, eller landövertagelse, där landet mutades in och delades upp bland de nyankomna. På knappt 60 år bosattes hela landet med undantag av inlandet som är en obeboelig vulkanisk öken med berg och glaciärer. Fantastiskt nog vet vi nästan det exakta datumet för då landnámet började. Are den vise förklarade att det var: ” ... då Ivar Beinlause, son till Ragnar Lodbrok, fick Edmund av Östangeln dräpt. Det var 870 år efter Kristi födelse.” Are är noga med att nämna sina källor, de muntliga berättelserna från vänner och släktingar: ”Enligt Teits uppskattningar och räkenskaper, min fosterfar, som jag anser som den klokaste av alla män, och min farbror Thorkel Gellison som har bra minne.” Med tanke på att han skrev århundraden efter bosättningen kan hans datum tyckas osannolikt exakt. Men ett mycket starkt isländskt bevis bekräftar hans vittnesbörd: ett vulkaniskt askmoln.

Över hela Island ligger nästan alla de tidigaste bosättningsskikten – som innehåller byggnader med torvväggar, valbensredskap, träkolbitar och benfragment – rakt över ett lager med vulkanisk aska. Detta säger att landet var mestadels inte koloniserat innan det speciella vulkanutbrottet. Spår av samma vulkaniska aska har identifierats i Grönlandsisens kärna, där lagren har lagt sig år efter år och kan räknas som årsringar i ett träd. Enligt dessa iskärnor hade vulkanen ett utbrott cirka år 871 – något som nästan exakt stämmer överens med Ares information. Omkring år 930 är Island fullständigt koloniserat och det här året etablerades riksdagen Alþingi (Alltinget) i Þingvellir (Tingvalla) cirka 30 kilometer nordöst om dagens Reykjavik. Geografiskt var detta en dramatisk plats för en riksdag. Island ligger mellan två kontinentalplattor; härav det explosiva ryktet som landet av eld och is. Varje år driver de två plattorna