Töres Theorell är läkare, specialist i internmedicin och professor emeritus vid Karolinska Institutet. Han var 1995– 2006 chef för Statens Institut för Psykosocial Miljömedicin. Hans vetenskapliga produktion har handlat om stress i relation till hjärtinfarkt och psykosomatiska sjukdomar.
Sverige hörde under efterkrigstiden och kanske framförallt under 1970–90-talet till arbetsmiljö forskningens föregångsländer i världen. Vi satsade procentuellt mycket pengar och fick också fram forskning som enligt oberoende internationella utvärderingar var världsledande på området. Forskningen gick också hand i hand med lagstift ningen. Flera forskare hade stort inflytande över de arbetsmiljölagar som stiftades på 1980-talet i de nordiska länderna. Dessa lagar markerade en historiskt viktig epok eftersom de betonade vikten av demokrati och medinflytande för de anställda. Framförallt inom tillverkningsindustrin gjorde man intressanta experiment med helt nya arbetsorganisatoriska modeller som uttryckte en väg bort från löpande bandet. Inom forskningen byggde mycket av detta på sociologisk teori bl a kring den känsla av aliena tion som uppstår om arbete delas upp i mycket små delar enligt de principer som Taylor hade formulerat för bilindustrin i USA. En av de mest inflytelserika forskarna var socialpsykologen Bertil Gardell vars forskning påverkade flera av företagsledarna i vårt land. Hans forskning tydde på att långt driven ”taylorisering” hade menliga effekter på de anställdas hälsa. Men också de biologiskt orienterade stressforskarna, bl a psy
kologen Marianne Frankenhaeuser och läkaren Lennart Levi hade inflytande över forskningens huvudinriktning. Ett viktigt steg togs när Bertil Gardell och Marianne Frankenhaeuser med sina medarbetare startade ett viktigt samarbete som innebar att man slog ihop den biologiska stressforskningen med den sociologiska. Detta samarbete stimulerade uppkomsten av två sedan mycket använda teoretiska modeller för arbets miljöforskning, nämligen Frankenhaeusers och hennes medarbetares respektive Robert Karaseks och hans medarbetares. Den Frankenhaeuserska modellens perspektiv var individens reaktion på påfrestning – en stor/ liten ansträngning kan kombineras med en känsla av lust/olust. Om man anstränger sig mycket kan man antingen göra det med en lustkänsla vilket i den teoretiska modellen motsvarar ”eustress” (ungefär glad stress) eller också med olust vilket då motsvarar distress (ungefär negativ stress). I Karaseks modell var perspektivet istället omgiv ningens krav respektive de kontrollmöjligheter som omgivningen ger de anställda. Höga krav i förening med små kontrollmöjligheter för de an ställda ger upphov till en ”spänd” situation (som ökar risken för distress enligt Frankenhaeusers terminologi) medan höga krav i förening med
17