Unum 2012-4

U

NR 4 ÅR 2012 ÅRGÅNG 29

UU U U

tidskrift för kristen enhet, retreat och meditation

Jubileumstema: DEN HELIGA TREENIGHETENS LIV

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Jubileumstema: Den Heliga Treenighetens liv Ledare 3 Peder Bergqvist Den Nicenska Trosbekännelsen med melodi Peder Bergqvist

4-5

Profetens kallelse och livsuppgift Peter Halldorf

6-14

Jubileumsvariationer över Psalm 121 Martin Lönnebo

15

Ignatiansk 30-dagarsretreat 16-19 Fredrik Heiding S.J. i samarbete med Susanne Carlsson

Glimtar från Bergets Prästkonvent 20-23 Björn Fyrlund Hälsning från Skandinaviens nye Nuntie F. Fredrik Emanuelson

24-27

Boktips från S:t Sigfrids Boklåda Kristina Andersson och Marie Erenius Bergqvist

28-29

Jubileumsbön med tacksägelse och förlåtelse Sr Veronica

30-31

Jesus Guds Son. En reflektion vid Bergets 50-årsjubileum Bo Brander

32-39

K O N TA K T U P P G I F T E R & A N N O N S P R I S E R ANSVARIG UTGIVARE: Peder Bergqvist.

ADRESS: Stiftelsen Berget, Tempelvägen 10, 795 91 R ÄT T VIK. TELEFON: 0248 -79 71 70.

BANKGIRO: 574 -3323. IBAN: SE92 6000 0000 0007 9712 8298 BIC/SWIFT: HANDSESS E- POST: info@berget.se. WEBSIDA: w w w.berget.se.

PRENUMER ATION OCH ANNONSBOKNING: 0248 -797170, info@berget.se TRYCKERI: Henningssons Tr yckeri AB i Borlänge. UTGIVNINGSPL AN: Fyra gånger per år.

ANNONSPRISER Storlek Pris enstaka annons 1/1 2 000:- 1/2 1 500:- 1/4 1 000:- / 60 x 30 mm 500:- Baksida 5 000:-

Pris för fyra annonser 6 000:4 500:3 000:- / 1500:15 000:-

PRENUMERATION Enstaka nummer 40:Årsprenumeration 150:Medlemsavgift i Bergets vänförening 300:-

Stiftelsen Berget har utgivningsbevis för Unum som periodisk skrift och förbehåller sig rätten rätten att göra justeringar i de bidrag som lämnas in till tidningen. Unum betyder “ett ” (Joh 17:21) och syftar på Bergets kallelse att verka för Kyrkans synliga Enhet.

Unum 2

Femtio år med hängivenhet och framåtanda!

V

i vill säga ett stort tack till alla som gjorde vårt jubileum så fint. Inte minst vill vi tacka Hanna Brander för hennes engagemang och den musik som hon lockade fram. Stort tack till alla som bidragit till vår jubileumsinsamling och som detta år visat så stor generositet!

Hugo och som förmedlats vidare i Bergets egen tradition. Han hävdade envist: ”Framtiden finns på Berget.” Och i den anda som han, Per, Grethel och många andra genomsyrats av går vi vidare, ser framåt, ser uppåt.

Detta nummer är en spegel av vårt femtioårsfirande. Tyvärr kan vi När 45-årsjubileet avslutats började inte återge allt som var så viktigt; Per Mases genast planera 50årsju- andan av bön och helighet, glädjen bileet. Han hade en plan att vara hos medarbetare och gäster, det kvar på Berget till och med detta sköna i musiken, maten och miljön. jubileum och sedan sluta. Och visst var han med oss detta jubileum på I detta nummer återger vi i varje många olika sätt. Därför var det så fall delar av de oerhört uppskattade fint att vi fick avsluta jubileet vid föredrag vi fick del av. På följande hans grav på Rättviks kyrkogård två sidor publicerar vi också den och sjunga psalm 17 som han äls- tonsättning av Trosbekännelsen kade: ”Ge Jesus äran!” Och vi sjöng som för första gången sjöngs vid ”Vår Herre lever”, som det står på jubileumsmässan den 18/11 år hans gravsten. Per har fått betyda 2012 i S:t Davids kapell. så mycket för så många och verkligen varit en andlig fader i vårt land. I det första Rundbrevet (Rundbrevet blev Unum år 2011) som kom 1984 Vi lade också ner kransar vid Astrid skriver Nils-Hugo om ”motstånNybergs och Ingemar Jansson gra- det”, om ”kampen” och ”den fruktvar; exempel på personer som be- bara spänningen”. Detta är en del tytt så mycket för Berget och som av Bergets kallelse och ingenting gått före oss. Den första graven vi att vara rädd för, det är snarare en gick till var Bergets förste före- förutsättning för att gå vidare, att ståndares, Nils-Hugo Ahlstedts, bygga för framtiden. Det största grav. Vi tackar Gud för Nils-Hugo ligger fortfarande framför oss! och den vision som Gud gav NilsUnum 3

TROSBEKÄNNELSEN (Credo, Nicaeno-konstantinopolitanska) Jag tror på en en- da av him-mel och jord, och på

Gud, alls-mäk-tig Fa- der,

ska-pa- re

av allt vad syn-ligt och o-syn-ligt är;

en en- da Her-re,

Je- sus Kris-tus, Guds enfödde

Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud,

ljus av ljus,

sann Gud av sann Gud,

född och ick-e

väsen

på honom genom vilken allting är

som Fa- dern,

ska - pat;

ska-pad,

som för oss människor och för vår salighets skull

har stigit ned från him-me- len den He- li- ge An- de

och ta-git man-dom av jung-frun Maria

män-ni-ska; som ock har bli-vit för oss kors-fäst Pi- la-tus,

av samma

li- dit och bli-vit be-gra-ven;

ge-nom

och bli- vit

un-der Pon-ti-us

som på tre-dje da-gen

har upp-stått, ef-ter skrif-ter-na, och sti-git upp till him- me-len Unum 4

och sitter på Faderns högra igenkommande i och dö - da,

si - da;

här-lig-het på

till att dö- ma

Her-ren och liv-gi - va - ren,

som ut- går av Fa-dern och So-nen, So- nen

på ho-nom som til-li - ka till - be- des och ä - ras

och som har ta - lat ge- nom pro-fe- ter-na; he - lig,

allmännelig och

Jag bekänner ett en och förväntar

le - van-de

vil - kens rike icke skall varda någon än-de;

och på den he- li - ge An- de,

med Fa- dern och

därifrån

da dop,

och på

a - po - sto - lisk

värl - dens liv.

Unum 5

kyrka.

till syndernas för-låt-tel-se,

de dö- das upp-stån-del - se

till - kom-man-de

en en-da,

och den A

-

men.

Profetens kallelse och livsbudskap

Peter Halldorf, preses för den ekumeniska kommuniteten på Bjärka-Säby.

Peter Halldorf i samspråk med Bo Brander efter den inledande jubileumsvespern.

F

å profeter blottlägger likt Jeremia den klagan som bor i Guds hjärta. I dennes profetbok framträder mysteriet med den lidelsefulla kärleken, under ögonblick manifesterad i flammande vrede. En sida av Guds kärlek som inte är enkel för oss nutida bibelläsare att veta hur vi skall förhålla oss till. Men om vi ger oss tid, och gör oss möda, att tränga in i denna profetbok kan vi bli rikt belönade.

Jeremia får djupen i Guds utgivande kärlek att framträda, den kärlek som får sitt yttersta uttryck i Jesu Kristi korsdöd för världens liv.

Jeremias bok inleds med berättelsen om profetens kallelse, som når honom första gången år 625 f Kr. Hans profetgärning är

lång, den varar livet ut. Jeremia är verksam under de fyra sista kungarna i Juda – Josia, Jojakim, Jojakin och Sidkia – och han får på plats uppleva den babyloniska härens belägring av Jerusalem år 587.

Efter att ha hållit ut i 18 månader är matbristen så akut i staden att man inte längre förmår hålla stånd. Den heliga staden plundras, templet och palatset bränns ned, större delen av befolkningen deporteras till Babylon. Det är början på den sjuttioåriga fångenskapen. Jeremia är ögonvittne till allt detta. Han har gjort sitt yttersta för att avvända hoten genom att nödga folket till besinning och omvändelse.

Men allt han mött är förakt och förföljelse.

Unum 6

DET FINNS TVÅ STÄLLEN i Jeremias bok där profetens kluvenhet inför sin kallelse återges, i det första och i det tjugonde kapitlet.

Redan från början finns en tvekan, rentav en ovilja från Jeremias sida. När han får uppdraget att vara Herrens mun har han, liksom Mose, invändningar som han lägger fram för Gud. Jeremias första svar är därför ett rungande nej: ”Nej, Herre, min Gud” (Jer 1:6).

Sin avvisande hållning motiverar han med sin ungdom, att han på grund av alltför ringa ålder inte duger som talare. Undanflykten vinner inget gehör och Jeremia får ett lika bestämt svar i retur: ”Säg inte att du är för ung utan gå dit jag sänder dig och säg det jag befaller dig!” (Jer 1:7).

Redan här ställs vi inför frågan om det ofrånkomliga i kallelsen.

Kommer man inte undan när Gud väl har lagt sin hand på ens liv? Har man inget val när Herren fattat sitt beslut? Hur förhåller sig vår frihet till Guds kallelse? Vi kan alltid säga nej, det är vår frihet, vi kan till och med stå fast vid detta nej och gå vår egen väg. Likt Jona. Men Gud kommer tillbaka. Sin kallelse och sina nådegåvor ångrar han inte.

Det är vårt öde och vår lycka.

EN AV FÖRTJÄNSTERNA med Jeremias bok är att den låter

oss lära känna profetens personlighet, hans böljande inre landskap.

Jeremia kommer oss närmare än någon annan av de gammaltestamentliga profeterna. Han är en skör person, temperamentsfull och med tvära kast i sitt känsloliv. Mänskligt sett kan man undra om Jeremia verkligen var lämpad för ett så utsatt uppdrag. Eller var det just hans bräcklighet som gjorde honom till den mest lämpade?

Jeremia hatade sitt profetiska uppdrag. Det gjorde honom tidvis grinig, irriterad och svår att ha att göra med för både Gud och människor. Att ge röst åt Guds vrede var motbjudande för en själ så fylld av medkänsla som Jeremia. Den dialog och duell mellan Gud och profeten som nu utspelar sig när Jeremia efter en tid vill bli av med uppdraget, återges i det tjugonde kapitlet. Trotsigt hör vi profeten säga: ”aldrig mer skall jag tala i hans namn” ( Jer 20:9). Han vill inte längre ta Guds namn i sin mun. Men när han försöker tänka på annat växer det inre trycket.

Jeremia kommer inte undan. Det blir i hans innersta ”som brann där en eld, instängd i mitt innersta.

Jag försöker stå emot men förmår det inte” ( Jer 20:9). Nu inser han: Guds kallelse gäller inte en mandatperiod. Den är inte ett av många projekt i livet, något man kliver in

Unum 7

och ut ur allt efter behag. Kallelsen gäller hela livet och gör anspråk på allt. Som Dag Hammarskjöld en gång uttryckte det: ”Att kallelsevägen slutar på korset vet den som gått in under sitt öde.”

JEREMIAS BEKÄNNELSE av hur Gud blev honom övermäktig är både anmärkningsvärd och chockerande: ”Du förledde mig, Herre, och jag lät mig förledas. Du blev mig för stark, du fick övertaget” ( Jer 20:7). Den ursprungliga texten är här långt mer kraftfull än vad översättningen ger vid handen.

Två hebreiska verb ger sin karaktär åt denna vers, patah och hazak. Det första används i Bibeln när en man förför en kvinna så att hon medger umgänge med honom. Det andra uttrycket används när en man med våld tvingar en kvinna att mot sin vilja ligga med honom. Patah står för förförelse eller lockelse, det rymmer en attraktion. Hazak betyder våldtäkt, här finns bara upplevelsen av tvång. Förförelsen skiljer sig från våldtäkten genom att den förförda parten har gett sitt medgivande, även om det har skett genom en lockelse. En översättning av denna vers som är trogen den hebreiska texten skulle alltså lyda: Du förförde mig, och jag lät mig förföras. Du våldtog mig, och blev mig övermäktig.

När Jeremia beskriver den inverkan Gud haft på honom använder han ord som är identiska med begreppen förförelse och våldtäkt så som dessa ord brukas i Bibelns juridiska terminologi. Kallelsen till profet är mer än en inbjudan. Den rymmer en dragningskraft och lockelse – likt förförelsen – som leder fram till medgivande och kapitulation. Men det är bara ena sidan av saken. Den andra är upplevelsen av att någon mot min vilja övermannar mig. Precis som i Jesu ord till Petrus på kallelsens strand: ”någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill” Joh 21:18).

PROFETEN PLÅGAS av en ambivalens. Han känner hur Gud drar i honom, men kämpar samtidigt med sitt inre motstånd. Kallelsen rymmer både den frivilliga identifikationen och den motvilliga kapitulationen. Här finns sötman, men också påfrestningen. Profeten har ett val – på samma gång som han inte har något val. Denna spänning, med dess ambivalens och kamp, är alltid en del av Guds kallelse. Mer eller mindre, från tid till annan. Kallelsen är både ljuv och bitter.

Det innebär inte att allt i Jeremias liv var elände och kamp. Han hade erfarenhet av att ”ditt ord kan

Unum 8

fylla mitt hjärta med glädje” ( Jer 15:16). Ytterligare fyra gånger används ordet glädje i hans bok, och varje gång förbinds det med bröllopsfesten. Jeremia fick känna ljuvligheten av att vara Herrens förtrogne, Guds älskade – det Herren ville låta hela Israel få känna. Men de vill inte.

DEN BITTERHET Jeremia upplever är förbunden med det budskap han tvingas frambära.

Profetens lott är att ge röst åt Guds smärta och förtvivlan över att hans ögonsten, Israel, ständigt förhärdar sitt hjärta. ”Mitt folk har glömt mig” ( Jer 18:15), ”de har övergett mig” ( Jer 2:13), upprepar Herren gång på gång genom profeten.

En läsning av profeten Jeremia är en resa in i Guds hjärta. Vad väntar där? Endast ljus, inget mörker. ”Gud är ljus, … inget mörker finns i honom” (1 Joh 1:5). Men hur är det då med vreden, är den inte ett stråk av mörker, en skugga hos Gud och därmed hos profeten?

I all bibelläsning finns en risk att vi väljer ut de ord och texter som överensstämmer med våra egna tankar och föreställningar om Gud. Vi uppehåller oss vid det vi tycker oss kunna sympatisera med, predikanten lyfter fram egenskaper och handlingar hos Gud som inte stöter. Andlighet förväntas vara mild,

måttlig och medgörlig. Gud som den älskvärde och ömsinte, som alltid förstår oss och har överseende i sin kärlek. Utsagor som att det ”är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer” (Hebr 10:31) hoppar vi helst över eller tar avstånd från – i kärlekens namn.

Den risken är särskilt påtaglig när vi läser profeterna. Redan i den unga kyrkan besvärades många av talet om Guds vrede i Gamla Testamentet. Kristna förkunnare uppträdde som samlade betydande anhängare kring idén att det finns två gudar i Bibeln, en gammaltestamentlig, vred Gud som man måste ta avstånd från, och den Gud som möter oss i evangeliernas Jesus.

Men kyrkan avvisade tanken att Israels Gud inte skulle vara identisk med Jesu Kristi Gud och Fader.

Jeremia har med rätta kallats vredens profet. Samtidigt finns ingen profet som starkare betygar Guds kärlek till sitt folk. Hur får vi ihop det? Profeternas firningsämne framför andra är Guds gränslösa kärlek. Är det för att de känt bråddjupen i denna kärlek, att de vet hur passionerad den är, som de kan predika Guds vrede utan parafraser? Är det för att de vet att Guds hjärta är Faderns mer än domarens, som de också vet att Gud omöjligen kan förhålla sig likgiltig till människans förmätenhet när hon

Unum 9

hänger sig åt avgudadyrkan och hjärtlöshet? Om Gud främst vore domaren skulle vi sannolikt inte ha så många uttryck för hans vrede i Bibeln.

Att kärleken uthärdar allt betyder inte att den finner sig i allt.

Vreden är inte kärlekens motsats i Bibeln, den är dess nödvändiga motpart. Dess källa är den passionerade kärleken. Jeremia vecklar ut detta mysterium inför våra ögon.

I LIKHET MED HOSEA och Jesaja liknar Jeremia förhållandet mellan Gud och Israel vid ett äktenskap. När folket har svikit utbrister Herren genom profeten: ”Men som en kvinna är otrogen mot sin man, så var du, Israel, otrogen mot mig” ( Jer 3:20). Vi ställs inför den kritiska frågan: Vad händer med Guds kärlek i detta äktenskapsbrott?

Den förblir obruten. Inte osårad, inte oberörd. Men obruten. ”Med evig kärlek älskar jag dig” ( Jer 31:3).

Jeremias konstitution, hans tunna hud och melankoliska läggning, bidrar till hans förmåga att känna något av det Gud känner för sitt folk, hur kär Israel är för Herren.

Det är något profeterna över lag inte bara känner till – de känner av det i djupet av den egna själen. Det är inblicken i Guds hjärta – inte in-

sikten i framtiden – som är profeternas karisma, deras stora tillgång och bidrag. De låter oss förstå hur den sorg som väller fram ur Guds inre är sorgen över hans egen hemlöshet i världen. Om Gud tvingas överge det folk bland vilket han kommit för att bo, var skall han då finna ett hem? Jeremia säger: ”Du Israels hopp, dess räddare i nödens tid, varför är du som en främling i landet, en vandrare som stannar en enda natt?” ( Jer 14:8).

VEM HAR RÄTT ATT TALA om Guds vrede och dom? Om förkastelse och helvete? Vem som helst som läst sin bibel? Nej. Endast den som i sina inälvor känt något av Guds våldsamma sorg över att behöva överge det som är honom mest dyrbart kan ges ett sådant mandat. Att lättvindigt och med distanserad blick tala om dom och helvete är att å det gruvligaste förråda Guds hjärta. När helst vi möter sådant, hos oss själva eller andra, i skrift eller tal, på bloggar eller twitter, kan vi åtminstone vara säkra på en sak: det talet har aldrig varit i verklig kontakt med den kärlek som utger sig för världens liv.

Den som bara känt något av denna kärlek kan därefter omöjligen tala föraktfullt och nedsättande om en enda människa som Gud älskar – och han älskar alla

Unum 10

människor. Därför är profeterna inte heller främst upptagna av frågorna om rätt och fel. Profeten är ingen moralist. Känsligheten inför det mänskliga lidandet får Jeremia att själv gripas av vanmakt och förtvivlan över sina egna, stränga ord. Det är en del av hans ständiga brottning med sin egen kallelse.

HUR KAN VI FÖRHÅLLA oss till det profetiska talet om Guds vrede? I den andliga vägledningen räknas vreden som en av själens laster. Galaterbrevet placerar vreden i kategorin ”köttets gärningar” (Gal 5:20), medan Efesierbrevet uppmanar oss att göra oss av med vreden (Ef 4:31). Vi uppmuntras av aposteln att be ”med renade, lyfta händer, utan vrede” (1 Tim 2:8).

Gudstjänst och vrede är inte kompatibla.

Samtidigt finns en öppning för att vreden inte i sig är moraliskt förkastlig och därmed en synd: ”Grips ni av vrede, så synda inte.

Låt inte solen gå ner över er vrede” (Ef 4:26). Här är det uppenbart att vreden ligger farligt nära det onda, utan att vara ond i sig. Den kan vara ond genom association, men inte nödvändigtvis till sitt väsen. Precis som eld kan dess inverkan vara förödande, men också en välsignelse. Därför har även Nya Testamentet åtskilligt att säga om Guds

vrede såsom legitim och verklig, det gäller inte minst Uppenbarelseboken som talar om ”Lammets vrede” (Upp 6:16). I evangelierna konfronteras vi med Jesu vrede när Guds hus har förvandlats till en galleria, men Markus är den ende av evangelisterna som uttryckligen framhåller att Jesus fylldes av vrede.

Vid de två tillfällen det sker är vreden riktad mot det onda, i ena fallet när det bryter ned människans kropp, i det andra när det förhärdar hennes hjärta (Mark 1:41, 3:5).

Bibeln talar alltså om en moraliskt förkastlig vrede, men också en vrede som är moraliskt nödvändig, som ett motgift mot hat och illvilja. Våra svårigheter med utsagorna om Guds vrede hänger nog delvis samman med att vi oftast tänker på vreden i psykologiska termer. Som psykologiskt begrepp är vreden förenad med brist på självkontroll, plötslig ilska, hämndbegär, häftiga känsloutbrott och ett upprört och kaotiskt själstillstånd i största allmänhet. I den bemärkelsen måste vreden kuvas, och här träffar orden i Jakobsbrevet mitt i prick: ”en människas vrede åstadkommer inte det som är rättfärdigt inför Gud” ( Jak 1:20). Om vi försöker närma oss Guds vrede utifrån lidelsernas psykologi kommer vi aldrig att nå en rätt förståelse av den. Vi lämnas då med en Gud som ständigt hand-

Unum 11

lar överilat, förlorar kontrollen över sig själv och finner behag i att hämnas och straffa. Rättfärdigheten i gudsbilden överskyls av en nyckfullhet som i grunden hotar tilliten.

Guds vrede måste förstås i ljuset av den radikala kärlekens mysterium. Vreden är inte en oordnad orkan av känslor hos Gud, och får inte behandlas åtskild från den gudomliga kärlekens patos med sitt våldsamma och aldrig sinande engagemang. Vreden är ett drag i kärleken, en klagan i Guds hjärta, som väcks av människans synd och hårdhet. När profeten blottlägger Guds hjärta, återger han den inre spänning och smärta som uppstår i all kärlek som blir sviken. ”Mitt bröst, mitt bröst! Jag vrider mig i smärta! Hjärtat vill sprängas, mitt inre är i uppror” ( Jer 4:19).

MEDAN BEGREPPET vrede vanligen förknippas med trots och illdåd, är den vrede som i Bibeln tillskrivs Gud en ”rättfärdighetens indignation”. Att bemöta det onda med likgiltighet, en överslätande förlåtelse som inte kräver bot, vore värre än själva ondskan. Vad har vi att säga inför den obeslöjade ondskan i tillvaron? Auschwitz, Srebrenica, Rwanda, Utøya, Långared…

Profeterna står som mänsklighetens yttersta utposter när vi

undrar om Gud egentligen bryr sig. Deras förkunnelse är ett budskap om att Gud inte är likgiltig, att han inte stillatigande betraktar ondskan, inte slätar över, och att hans omsorg aldrig kan upphöra.

För att vi skall tro dem hänvisar de till vreden hos Gud. Den är i själva verket ett av de starkaste tecknen för Guds omsorg.

Guds vrede är slutet på all likgiltighet. Vreden är därför inte en brist hos Gud. Den är det yttersta beviset för att Guds kärlek är verklig, alltigenom sveklös och pålitlig.

Det är Guds vrede, inte bara hans kärlek, som utgör garantin för att ondska, grymhet och hjärtlöshet inte kommer att stå som segrare i historiens final. För den som brottas med de stora frågorna – ”Bryr sig Gud?”, ”Är det likgiltigt om vi väljer rätt eller fel?” – är vreden i Guds bröst en tröst, inte ett hot.

LÅNGSAMT NÅR LJUSET den vrede som drabbar Sonen på korset. Det löser inte dess mysterium, det består och antar allt större djup. Men vi ställs inför den svindlande, nästan outtalbara frågan: Är Kristi korsdöd ett vittnesbörd om gudomlig eller mänsklig vrede?

Kyrkans tro, grundad på evangeliet, är att Kristus på korset identifierar sig med all vår synd. Inte symboliskt eller allegoriskt. Han

Unum 12

blir en syndare. Inte som led i en juridisk byteshandel, utan som en kärlekshandling. När Jesus dör på korset går orden i Romarbrevet i bokstavlig uppfyllelse: ”Ty Guds vrede uppenbaras från himlen och drabbar all gudlöshet och orätt” (Rom 1:18). Guds vrede drabbar Gud själv när hans son bär gudlösheten och orätten i sin kropp.

I det ögonblick när Sonen ber Fadern förlåta dem som inte bett om förlåtelse, får kärleken sitt mest sublima och på samma gång mest upprörande uttryck: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör” (Luk 23:34). Detta är den svåraste bönen i Kristi efterföljelse, och samtidigt den bön som allra klarast vittnar om en människas förening med Kristus. Det är martyrernas bön, den som första gången i Jesu efterföljd beds av den helige Stefanos: ”Han föll på knä och ropade högt: ’Herre, ställ dem inte till svars för denna synd” (Apg 7:60). Längre in i Guds hjärta än så går inte att komma.

Profeten Jeremia talar till oss som evangelist. Han som mer än andra förkunnar Guds vrede, låter oss mer än någon annan känna Guds kärleks bråddjup. Summan av hans profetia är otvetydig: det förblivande hos Gud är kärleken – inte vreden. ”Med evig kärlek har jag älskat dig.” Jesaja skildrar kon-

trasten mellan kärleken som består och vreden som förgår: ”Ett kort ögonblick övergav jag dig, men i stor kärlek tar jag dig åter. Jag dolde mitt ansikte för dig i häftig vrede ett ögonblick, men evigt trofast visar jag dig nu min kärlek” ( Jes 54:7-8).

Allra starkast kommer det till uttryck i de berömda orden i Andra Mosebok 34, som i judisk tradition uppfattas som Gamla Testamentets kanske mest grundläggande utsaga för förståelsen av Guds väsen: ”Herren, Herren är en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och rik på kärlek och trofasthet” (2 Mos 34:6). Vredens hemlighet är Guds omsorg, säger de judiska rabbinerna. Det finns inget som är mer absolut än Guds omsorg. Ingenting.

Det är Guds bestående omsorg som skänker frälsningshistorien dess mening, och som gör att även vredens slutliga frukt är tacksamhet: ”Den dagen skall du säga: Jag tackar dig, Herre. Du var vred på mig, men din vrede lade sig och du gav mig tröst” ( Jes 12:1). Här når trons bekännelse sina högsta höjder!

I JEREMIAS BOK framträder vreden som en oundgänglig del av Guds kärlek. Den är nödvändig för att inte kärleken skall reduceras till sentimentalitet och ren flathet,

Unum 13

och därmed leda till både sanningens och rättfärdighetens krackelering. Det är den gudomliga vreden som ger styrka åt Guds sanning och rättvisa – och skänker relief åt evangeliet. ”Det finns ögonblick i historien när vreden ensam kan besegra det onda”, skriver den judiske teologen Abraham Heschel. För den kristne är det yttersta av alla sådana ögonblick Golgata. När Sonen smakar vreden, Faderns bortvända

blick, vet vi att Kristi kenosis, (Fil 2:8) hans utblottelse, har två sidor: han tömmer sig på all sin härlighet vid sitt inträde i världen, för att ge plats åt all vår synd vid sitt utträde ur världen. Orden om att ”syndens lön är döden” får på korset sin uppfyllelse inom den Heliga Treenigheten, för att Guds gåva skall bli evigt liv åt var och en som tror. Så vittnar Kristi påsk om att vredens tid är kort, medan Herrens kärlek varar för evigt.

Bild från den stora jubileumsmässan då vi exakt femtio år efter invigningen av S:t Davidsgården fick fira de heliga mysterierna med stor glädje och lovsång.

TACK ALLA GENERÖSA GÅVOGIVARE! Stort tack till alla generösa gåvogivare! Vi har under året fått in avsevärda gåvor till vår jubileumsinsamling, en bil, jättefina mattor, olika slag av andra gåvor som möjliggör att vi kan satsa framåt. Detta jubileumsår är ytterliggare en bekräftelse på trons kraft och ett bevis för Guds trofasthet. Stort tack till er alla och framför allt till Gud allsmäktig, som lever och råder, i fullkomlig trefaldighet och odelbar enhet, från evighet till evighet.

Unum 14

Jubileumsvariationer över psalm 121 En vallfartssång från pilgrimer, de som bott på Berget, de som har vandrat och de som nu vandrar upp till högtid och tillbedjan. Till musik från Siljan, de väldiga skogarna och flockar av tättingar.

En hälsning till Berget på högtidsdagen av biskop Martin Lönnebo Jag ser upp emot bergen: * varifrån skall jag få hjälp?

Jag ser upp emot det vita templet, min Guds ark och boning * mina tårar och min längtan söker din heliga Närvaro.

Hjälpen kommer från Herren, * som har gjort himmel och jord.

Hjälpen kommer från heliga änglar, apostlar och helgon * från de trofasta vänner som beder och offrar.

Han låter inte din fot slinta, * han vakar ständigt över dina steg.

Jag tackar dig för dem som på Berget bereder ett bord, * de som var dag ger oss lekamlig och andlig föda.

Han sover aldrig, han vakar ständigt, * han som beskyddar Israel.

Från ditt tempel beder vi för land och hav, folk och kyrka, * må Helig ande åter blåsa över vår jord.

Herren bevarar dig, i hans skugga får du vandra, * han går vid din sida.

Frälsaren följer sina vänner dit de går, * han talar tröstande till dem under sömnlösa nätter, i olycka och död.

Solen skall inte skada dig om dagen, * inte månen om natten.

Som dagens klara ljus är din kunskap, min Gud, * som nattens stilla stjärnor din nåd och trofasthet.

Herren bevarar dig från allt ont, * från allt som hotar ditt liv.

Jag vill åter komma till ditt heliga Berg och frambära offer, * från ditt tempel vill jag välsigna och söka ditt Ansikte.

Herren skall bevara dig i livets alla skiften, * nu och för evigt. Amen.

Unum 15

Ignatiansk 30-dagarsretreat Fredrik Heiding S.J. i samarbete med Susanne Carlsson

Jesuitpater Fredrik Heiding är lektor i teologi vid Newmaninstitutet och redaktionsmedlem i tidskriften Signum. Han är författare till Ignatian Spirituality at Ecclesial Frontiers (www.lulu.com). Susanne Carlsson, präst i Svenska kyrkan och retreatledare.

D

et finns få ställen i Sverige där en 30 dagar lång ignatiansk retreat kan genomföras. Meditationsgården på Berget är en miljö som lämpar sig mycket väl för detta. Sommaren 2012 kunde åtta deltagare gå igenom det program som Jesuitordens grundare, Ignatius av Loyola (1491–1556), utformat i boken Andliga övningar.

Det var första gången som en sådan retreat erbjöds i Sverige, i alla fall första gången utanför murarna (sedan en tid ges retreater i ignatiansk anda på Kumla-anstalten).

mental tillbedjan, promenader samt samtal med en andlig vägledare. Jesus Kristus blir så oerhört verklig. Han kommer så nära. Det var en erfarenhet som flera deltagare gjorde under 30-dagarsretreaten.

Relationen till Gud fördjupades och livet för deltagarna förändrades redan under retreaten, även om frukterna i regel blir påtagliga först efter en tid.

Ekumenisk prägel och antagningskrav 30-dagarsretreaten hade en ekumenisk prägel. Av åtta deltagare I DAGSPROGRAMMET in- var en katolik, en från Evangelisgick fem timslånga ignatianska ka Frikyrkan och resterande från meditationer, helig mässa, sakra- Svenska kyrkan. En positiv och Unum 16

öppen attityd till den katolska kyrkan förutsattes bland deltagarna, eftersom ignatiansk spiritualitet ju kommer från katolsk tradition och arvet förvaltas i den katolska kyrkan. Förväntningar om eller krav på konversion fanns dock inte, varken uttalat eller outtalat. Bara Gud avgör vad ekumeniskt präglade ignatianska retreater kan leda till.

VI VÄGLEDARE kände flera av deltagarna sedan tidigare. De som antogs hade gått en introduktionskurs, gjort en 6–8 dagar lång ignatiansk retreat, samt tagit del av viss ignatiansk litteratur. Exempel på sådan litteratur finns på www. jesuiterna.se.

Under sensommaren kom dessutom John W. O’Malleys bok De första jesuiterna (Artos) ut i svensk översättning. Den sätter in Andliga övningar och Jesuitordens övriga verksamheter i ett historiskt och teologiskt sammanhang.

Deltagarna fick också fylla i en intresseanmälan samt inhämta intyg från två referenspersoner. Ett sådant förfarande är kutym på andra retreatgårdar i världen. En retreat under en hel månad kräver tillräcklig fysisk hälsa och psykisk balans. En vana vid att meditera är också viktig.

Vad innebär Ignatius andliga övningar under 30 dagar?

Månaden som retreaten tar i anspråk är indelad i fyra olika veckor, som var och en har ett bestämt tema. I inledningen går man igenom skapelsen och människans roll i den. Första veckan handlar om änglarnas, de första människornas och vars och ens synd. Syftet är att den som övar sig ska bli medveten om syndens avskyvärda karaktär och oerhörda konsekvenser. Människan ska avvisa den onde anden och dennes uppmaningar till synd. Även om synden helt klart står i förgrunden under Första veckan är målet att den som övar sig ska erfara Guds nåd och barmhärtighet. Ingen vinner på att gräva ner sig i sina egna tillkortakommanden. Guds gränslösa kärlek och förlåtelse når människosläktet i allmänhet och mig i synnerhet. Första veckan avslutas med en generalbikt.

ANDRA VECKAN ställer Jesus Kristus, sann Gud och sann människa, i centrum. Kontemplationerna handlar om Sonen, det eviga Ordet som blir människa i Jesus från Nasaret. Människan Jesus är en fullkomlig avbild av Gud. Därför leder kontemplationerna av den historiske Jesus från Nasaret till gudomspersonen Kristus. Öv-

Unum 17

ningarna som inriktar sig på den historiske Jesus öppnar dörren till mysteriet Gud och till frälsningens mysterium. Syftet är att i sitt hjärta förstå vidden och bredden av vem Jesus Kristus egentligen är.

Denne Jesus kallar mig till något och det är min uppgift att bestämma mig för om jag vill följa med. Övningarna kommer in i en fas där det gäller att välja, att fatta beslut om utformningen av livet. I idealfallet kommer en förening av Guds vilja och min vilja till stånd i valet (Andliga övningar, nr 170–189).

Guds vilja och min vilja möts i den specifika livsform och de konkreta handlingar som valet utmynnar i.

Kontemplationen av den historiske Jesus från Nasaret formar min egen historia som mänsklig person.

I OCH MED DEN TREDJE veckan tar dramat en ny vändning.

Jesu lidande och död är tema för denna fas. Tredje veckan vill väcka en känsla av medlidande med Kristus. En vanlig reaktion är annars att Jesu lidande uppfattas som så avskräckande och hemskt, att vi blundar och helst distanserar oss från det. Men trots att lidandet är obehagligt och verkar frånstötande, bör det fylla mig med empati.

FJÄRDE VECKAN har som mål att den som övar sig skall fören-

as med den uppståndne Kristus.

Under den andra och tredje veckan har jag betraktat mitt eget liv utifrån Jesu liv, lidande och död.

Den historiske människan Jesus från Nasaret stod i centrum. Nu går jag vidare och kontemplerar hur den uppståndne Kristus lever i mig. Aposteln Paulus formulerar denna tanke i brevet till de kristna i Galatien: ”Jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig” (Gal 2:20). Fjärde veckan vill väcka sann glädje över Kristi uppståndelse.

Hur var det? Vad säger deltagarna?

En av deltagarna, Anna-Stina Svedberg som är domkyrkokaplan i Luleå domkyrkoförsamling, Svenska kyrkan, sammanfattar sin erfarenhet så här: ”Gud väver oss inte bara samman i moderlivet, formandet fortsätter. Det har blivit så tydligt för mig efter sommaren på Berget. Jag har fått en erfarenhet av hur evangeliet flätats in eller tagit kropp i min personliga livshistoria. Från tiden på Berget bär jag också med mig ett möte med den stora, universella, kyrkan. Inte som en teori, en tänkt verklighet, utan så som en levande bönegemenskap.

En gemenskap som sträcker sig utöver tid och rum. Tystnaden var

Unum 18

hela tiden en tystnad i gemenskap.

Både människor och värld kom nära. För mig blev det så tydligt hur nära sammanbundna vi är. Under retreaten trädde även skapelsen fram på ett särskilt sätt. Ibland blev den nästan litet genomlyst. Som om den återfick något av sin paradisdoft. Det är klart att man under en lång period i tystnad också kommer i kontakt med sårbarhet, sorg och brist. Vid de tillfällena kunde jag dock luta mig mot en trygg och beprövad erfarenhet. Det dagliga mässfirandet och den sakramentala tillbedjan blev, även de, oerhört betydelsefulla. Om formen och ramarna var retreatens ryggrad, så var mässan retreatens hjärta.”

ett värdefullt komplement till den klassiska ignatianska böneformen som bygger på andliga sinnesintryck och fantasifull meditation.

M E D I TAT I O N S G Å R DE N och Berget som helhet erbjuder en miljö där personer från olika trossamfund kan både bevara sin identitet och lära sig av andra. Det beror bland annat på att mässa firas både i svenska kyrkans och i katolska kyrkans ordning dagligen (det senare åtminstone under retreater ledda av katolska präster). Men det goda ekumeniska klimatet hänger också ihop med de sedan länge utvecklade vänskapsbanden över konfessionsgränserna.

Kommuniteten Den Heliga Treenigheten Motiverade deltagare och och husfolket med dess volontärer Bergets miljö är ett vittnesbörd om en ekumenik För oss vägledare var det en för- som delar bönen, arbetet och glädmån att få vandra med så motive- jen men också smärtan över att än rade och hängivna deltagare. Att så länge inte vara ett. på nära håll få se hur den treenige Guden verkar i människor, är något av det finaste som finns. Vi vill också tacka kommuniteten och husfolket på Berget, för engagemang, tjänstvillighet och vänskap.

Inför 30-dagarsretreaten hade till exempel en särskild skaparverkstad anordnats. Här fanns utrustGEORGIEN ning för att uttrycka sig inför Gud med penslar, kritor, modellera med mera. Detta upplevde flera som Unum 19

Glimtar från Bergets prästkonvent!

Björn Fyrlund, Teol.Dr. och präst i Björketorps församling Vi f ördjupade oss i William Johnstons bok ”The Wounded Stag” (1984) under Bergets prästkonvent.

William, eller ”Bill” som han kallades av sina vänner, samlade många när han var på Berget med sin inspirerande undervisning. Han föddes 30 juli 1925 i Belfast och inträdde i Jesuitorden 1943. 1951 sändes han som missionär till Japan och ordinerades som präst 1957. Sista tiden vårdades han vid Loyola House och dog den 12 oktober 1210.

D

en 29 oktober till 1 UTGÅNGSPUNKTEN för november hölls dagar konventets samtal om tystnaden kring ”tystnaden” inom formulerades: Är tystnaden en ramen för Bergets prästkonvent. neutral zon? Eller uttryckt på annat sätt; är tystnad i sig en väg till TILL KURSDAGARNA hade Gud, en väg till själens enhet med ett material ”Tystnaden som sig själv? Eller är det så att tystnad djupare överlåtelse till Kristus” och ”något mer” är Guds väg och utarbetats. Materialet utgick från ingång till människan - och vad William Johnstons bok ”The är då detta ”något mer”, och hur Wounded Stag”. kan vi som arbetar med retreat och tystnad hitta de verktygen?

SOM SAMTALSINLEDARE fungerade Björn Fyrlund. Sr UNDER SAMTALETS gång Veronica ledde ett pass kring Lectio framkom tydligare och tydligare Divina och Peder Bergqvist ett om att tystnaden alltid behöver Gudstjänsten. Ett pass i tyst bön, kvalificeras. Tystnaden som en meditation i Meditationshallen, paradox mellan vila och avspänning, leddes av Ingrid Eriksson. och påtvingad, utestängande och Unum 20

tom återkom. Tystnaden är en möjlighet som behöver förtydligas.

Vi tystnar för att på ett djupare och mer intensivt sätt erfara Guds närvaro och möjliggöra en djupare överlåtelse till kristushemligheten.

DAGARNA KOM att sammanfattas på följande sätt: Det handlar om att skapa ett rum, en rymd, en yta genom tystnaden för att möjliggöra en djupare beröring av Gud. Ett tema som kan exemplifieras med ett citat från Anthony Bloom i boken “Meditations on a Theme”: “Each of us is an image of the Living God, but an image which, like an old painting that has been tampered with, overlaid or clumsily restored to the point of being unrecognisable, yet in which some features of the original survive; a specialist can scrutinise it, and starting with what is still genuine, clean the whole painting of all its successive additions. St Paul advises us to find ourselves in Christ and Christ in us...”

klassiska världsreligioner, till olika självhjälpskurser och tekniker att må bra och finna balans i ett allt mer av stress och krav präglat samhälle och livsmönster. En viktig skillnad mot för bara några generationer sedan är dock att också valet av livsåskådning och grundläggande perspektiv, och värdering av vad som är hållbart och viktigt i livet, fragmenterats och blivit inte bara vars och ens ensak utan också lämnats till den personliga sfären så helt, att vad som är rätt för mig tenderar att inte behöva vara rätt för dig. Detta leder i sin tur till att var och en utlämnas att följa sin egen väg, söka vad som passar den egna livssituationen och den egna personligheten. Bra och goda utgångspunkter i sig, då tro alltid är personlig och måste var integrerad i den egna personligheten, men som ändå lätt blir till isolerade fragment där jag lämnas att klara mig själv.

Lämnas att upptäcka min väg, och då löskopplat från tradition och lärdomar från de som gått vägen före mig.

DET LÄS-PM som skickats ut kring William Johnstons bok inleddes på följande sätt: Vår tid erbjuder rika alternativ också på livsåskådningarnas marknad. Alltifrån hela färdiga system, som griper tillbaka på

GODA INITIATIV i kyrka och församling som såväl retreat som pilgrimsvandring kan – om de inte tydligt relateras till kyrkans samlade erfarenhet av andlig vägledning – mer bli en flykt bort ifrån en vardaglig stress och tristess,

Unum 21

än ett gemensamt sökande efter större närhet till Kristus, där min erfarenhet kan berika din. På så sätt blir också dessa till självupplevda möjligheter till stresshantering och individens projekt att hitta balans.

En fördjupad reflektion kring exempelvis tystnadens funktion i det andliga sökandet behöver betona båda sidorna. Inbjuda till att ta del av kyrkans samlade erfarenhet av själens och personlighetens växt och mognad. Samtidigt behöver denna inbjudan vara tydlig med att denna erfarenhet är ett alternativ till samtidens rika flora av självförverkligandeprogram, om än där finns rika kontaktpunkter och möjliga vägar till samverkan.

sannare, än den övning som endast tycks leda till ett kroppsligt eller själsligt välbefinnande. Det handlar istället om att ge frimodighet åt att söka hålla i minnet att kristen tro är mer, har en djupare avsikt, än att ge upplevelser av frid, glädje, harmoni osv. Detta senare är enligt Galaterbrevet frukter, resultat av en förvandlande, livskontakt med livets källa, med Gud själv. Frukten får inte förväxlas med föreningen, som är källan och grunden till att en förändring kan ske.

I ALLT ARBETE med retreat och andlig vägledning och fördjupning måste hållningen, inriktningen, förväntan på att det handlar om möte med levande Gud som vill omforma, helga, förnya människan till större gudslikhet lyftas fram.

Den terapeutiska effekt som levande tro har, kan inte vara anledningen (och inbjudan) till att söka sig djupare på exempelvis meditationens väg.

Att människan blir befriad och hittar frid, glädje och kraft är inte orsaken till att söka Gud utan frukten av ett liv där Anden får ingång.

DET FINNS EN TES i denna text om tystnaden. Denna tes handlar om att det inte med automatik är så att intresse för andlighet, inre upplevelser av avslappning osv, ger direkt erfarenhet av möte med levande Gud. Det som hävdas är att varje teknik, varje övning i att hitta balans och inre frid också öppnar för ett möte som inbjuder till att upptäcka den Gud som kallar till djupare överlåtelse och närhet. Detta är inte en värderande utsaga, som skulle antyda att endast GUD HAR MÅNGA NAMN. den andliga övning som leder till Människan söker och har sökt Gud att personen blir avgjort kristen på många sätt genom historien. I skulle vara kvalitativt bättre, eller Paulus tal på Aeropagen i Athen Unum 22

(Apg 17) kan Paulus anknyta till altaret åt en okänd Gud i sin förkunnelse. Gud låter sig finnas på många olika vägar i en människas liv och har fördolda sätt att möta i just vår situation, och utifrån våra förutsättningar.

Människans grundfrågor över liv, död och evighet är gemensamma genom tiderna. Uttryckssätt för att relatera till något bortom och utanför människan likaså. Bön, stillhet och läsning av heliga texter är grundstenar i all andlighet. Ändå gör kristen tro ett unikt anspråk, att i Jesus Kristus har Gud fått ansikte, blivit människa. Detta gör skillnad. Inte så att allt som inte bär en tydlig kristusprägel är mindre värt som väg mot en fördjupad kropps- eller självkännedom. Men så att den som blivit gripen, funnen, indragen i Guds uppenbarelse av sig själv inte kan stanna vid att vägen är resans mål. En kristen vägledning måste hålla fast vid, och frimodigt lyfta fram, ett ytterligare perspektiv; att i Kristus finns den fulla verkligheten.

Precis som i all annan mellanmänsklig samvaro, handlar det om respekt för den andres fria val av väg, men också om att när tillfälle ges vara trygg i att peka på det som uppenbarats: att Gud vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om

sanningen (1 Tim 2:4).

WILLIAM JOHNSTON lyfter i boken ”The Wounded Stag” fram några principiella resonemang kring skillnader och likheter i kristen och ickekristen meditation.

Och Johnstons relevanta perspektiv sammanfattades: - mystik erfarenhet, erfarenhet av gudomlig närvaro är allmänmänskligt tillgänglig.

Det är en erfarenhet av den uppehållande kärlekens kraft - utifrån kristen tro finns en kallelse att aktivt välja att bejaka en kärlekens inriktning mot det goda - detta goda är en fördjupad erfarenhet av Kristus-mysteriet; ett mysterium som inbegriper alla människor och som därför kan anas av alla - kristen meditation söker djupare erfarenhet av den kärlek som söker människan, och syftar till att omforma människan.

BERGETS PRÄSTKONVENT inbjuder till nästa samling i april 2013, och därefter i september.

Ett gott och viktigt initiativ för att fördjupa samhörigheten med Berget och för att tillskapa ett forum för fördjupning av för retreat och meditation väsentliga teman.

Unum 23

Hälsning från Skandinaviens nye Nuntie

Nedan ser vi F. Fredrik Emanuelson under sitt jubileumsföredrag på Berget.

Under detta föredrag gav han oss en översättning av Nuntiens hälsning och denna artikel är en bearbetning av denna översättning. F. Fredrik är ekumeniske rådgivare för kommuniteten Den Heliga Treenigheten, katolsk präst och biskopsvikarie för Stockholms katolska stift.

Den 28 juni 2012 utnämnde Påven Benedikt XVI ärkebiskopen Henryk Józef Nowacki, titulärärkebiskop av Blera, till apostolisk Nuntie i Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge. Ärkebiskopen Nowacki har senast tjänstg jort i Nicaragua (2007-2012). Hans första mission som Vatikanens diplomat var i Slovakien (2001-2007).

KÄRA VÄNNER!

Jag sänder här en hälsning från hjärtat till alla närvarande och tackar för inbjudan till detta mitt första möte med er. Vi förenas så vid detta stora tillfälle, Bergets femtioårsjubileum i Rättvik. Det är en stor ära för mig att få vara delaktig i era festligheter och att få dela med alla er närvarande en

meditation över “Den helige Ande och Kyrkan”.

DET UPPDRAG som Jesus Kristus har fått av Fadern ger han själv vidare till kyrkan: “Som Fadern har sänt mig sänder jag er.

Ta emot helig ande” (Joh. 20:2021). Kyrkans uppdrag har sitt huvudsakliga ursprung i den helige

Unum 24

Ande, som den salige Johannes Paulus II skriver i encyklikan “Redemptoris Missio” (nr. 3).

Detta har apostlarna erfarit, men under århundrandena också många lärjungar till Kristus, som med den helige Andes hjälp blivit vittnen som öppet för andra förkunnar tron på Jesus, sann Gud och sann människa.

Som förberedelse inför denna meditation har jag valt att till stor del använda Johannes Paulus II:s rundskrivelse “Dominum et vivificantem”, om den helige Ande och Kyrkans liv. Förutom denna har jag använt mig av de katekeser om den helige Ande som samme påve gav i samband med generalaudienserna året 1990.

Kyrkan bekänner sedan allra första tid sin tro på den helige Ande som den som ger liv, den genom vilken Gud, en och tre, ger sig till människorna.

Den helige Ande, person i gudomen, finns i hjärtat i den kristna tron och är både källa till och dynamisk kraft för Kyrkans förnyelse (Redemptoris missio, nr.

2).

DEN HELIGE ANDE finns i kyrkan, är kyrkans följeslagare och kommer så att vara till tidens slut.

Pingstdagen är den tid då kyrkan föddes. Kyrkans tid inleddes med

ankomsten, det vill säga med utgjutandet av den helige Ande över apostlarna som samlats i det övre rummet i Jerusalem, tillsammans med Maria, Herrens Moder (jfr Apg 1:14). Med den helige Andes ankomst kände sig apostlarna redo att utföra det uppdrag de fått och de fylldes av kraft. Detta är vad den helige Ande gjorde för dem och detta är vad Han fortsätter att göra i kyrkan genom apostlarnas efterträdare.

Den helige Andes nåd fortsätter så att förmedlas genom biskopsvigningen.

Biskoparna förmedlar den till prästerna i vigningens sakrament och genom konfirmationens sakrament förmedlas den helige Andes nåd till de trogna. Det andra Vatikankonciliet skriver att Anden har sin boning i kyrkan och i de trognas hjärtan (Redemptoris missio, nr. 24).

JOHANNES PAULUS II skriver i sin rundskrivelse att den helige Andes närvaro i kyrkan, i kyrkans tid, fick ett särskilt uttryck genom det andra Vatikankonciliet.

Konciliets undervisning är på ett särskilt sätt pneumatologiskt, dvs. genomsyrat av den helige Andes sanning, som kyrkans själ. Vi skulle kunna säga, skriver påven, att konciliet på ett särskilt sätt har

Unum 25

bekräftat den helige Andes närvaro i kyrkan: konciliet innehåller allt som den helige Ande säger till kyrkan.

Under detta år firar vi femtioårsjubileet av det andra Vatikankonciliets inledning.

Detta jubileum sammanfaller med inledningen av Trons år. Påven Benedikt XVI sade i sin predikan i samband med inledningen av Trons år att Kristi uppdrag och dess rörelse fortsätter genom tid och rum, genom sekler och över kontinenter. Det är en rörelse som tar sitt ursprung i Fadern och som genom den helige Andes kraft bär det glada budskapet till de fattiga, både materiellt och andligt sett. Kyrkan är det särskilda och nödvändiga redskap som behövs för detta Kristi verk, då kyrkan tillhör honom som en kropp tillhör huvudet (11 oktober 2012).

På ett särskilt sätt har den helige Ande uppenbarats för oss och givits oss för att kunna vara ljus och vägledare för oss, för hela kyrkan och för alla människor som inbjuds att lära känna honom.

Traditionen kallar den helige Ande för kyrkans själ, kyrkans hjärta. Den helige Ande är kyrkans vitala del. Han ger liv och enhet åt kyrkan.

Den helige Ande är vidare källan till all rörelse i kyrkan. Det handlar

om en övernaturlig kraft. Paulus skriver till romarna: På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord (Rom 8:26).

Den helige Ande föryngrar så kyrkan, förnyar den ständigt och leder henne mot en fullkomlig förening med Jesus. För Andens kraft, som är livgivande och förenande kärlek, är starkare än alla våra mänskliga svagheter och synder (jfr Johannes Paulus II, generalaudiens, 28 november 1990).

OM KYRKAN ÄR som en kropp och den helige Ande är hennes själ, dvs. det innersta i hennes gudomliga liv, kan Anden inte vara annat än att evigt vara det innersta, källan till enhet och förening, som själen är för människans kropp.

Vi måste visa vår övertygelse, grundad på en trons visshet och erfarenheterna genom tiderna, säger påven Johannes Paulus II, att den helige Ande verkar för att bygga upp enheten och gemenskapen trots våra mänskliga svagheter. Viljan att verkligen söka denna enhet i Kristi kropp kommer från den helige Ande och det är bara genom hans verk som vi kan nå det fullkomliga förverkligandet av enhetens ideal (Johannes Paulus

Unum 26

II, generalaudiens, 5 december, 1990).

I konciliedekretet “Unitatis Redintegratio” om ekumeniken står det att “med den helige Andes nåd gör de kristna i olika delar av världen i vår tid många bemödanden för att genom bön, ord och handling nå fram till den fulla enhet som Jesus Kristus vill (Unitatis redintegratio, nr 4).

Det är den helige Ande som utgjuter sig som kärlek och frälsande kraft i kyrkan. Denna kärlekens kraft övervinner motstånd, egoism, hat och avundsjukt och destruktivt sneglande på andra. Aposteln Paulus försäkrar oss att ”det som bygger upp är kärleken” (1 Kor. 8:1).

skriver: ”Förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds ande bor i er?” (1 Kor. 3:16). Paulus vinnlägger sig om att visa att det är den helige Andes verk att helga människor. Han säger att vi blir heliga i den helige Ande. Vägarna är många och stor är också mångfalden bland kyrkans helgon, men ”det finns bara en Ande” som på sitt egna gudomliga sätt verkar för helighet i var och en (Johannes Paulus II, generalaudiens, 12 december, 1990).

MINA KÄRA VÄNNER, det är min önskan att denna enkla meditation ska kunna hjälpa oss att växa i tron på Gud Fader, på hans Son Jesus Kristus och på den helige DET FINNS EN ANNAN Ande. Att denna tro utmanar oss grundläggande aspekt av den att vara sanna vittnen för Kristus helige Andes verk i kyrkan. Den i denna värld. I våra dagar behöver helige Ande är källan till helighet. vi på allvar ånyo tänka över tron Kyrkans helighet har sitt och hur vi lever tron. Detta är den ursprung i Jesus Kristus, Guds son, uppgift som väntar oss. Och vi får som antagit kött genom den helige hjälpa varandra till en allt djupare Ande av jungfru Maria och blivit och allt mer levande tro. människa. Denna helighet uttrycks genom Maria som det första och det högsta uttrycket av helighet i kyrkan. Heligheten kommer också till uttryck i apostlarna och lärjungarna på pingstdagen: denna dag påbörjades den kristna helighetens tid, den helighet till Föredrag blandades med samtal och vilken vi alla är kallade. Paulus musik i Meditationshallen under jubileumsdagarna.

Unum 27

S:T SIGFRIDS BOKLÅDETIPS

Lärjunge, om konsten att vara noga och du kommer att inse att radikal utan att bli fanatiker, här finns närmast en uppslagsbok John Stott, Libris 2010 för det kristna livet. Andens frukter avhandlas på ett tydligt, givande Författaren är en i Anglikanska och lättillgängligt sätt. Samtidigt kyrkan mycket älskad präst, som väjer Broder Wilfrid inte för svåra dog kort efter att boken Lärjunge delar av det andliga livet. Framför publicerades. Boken är en spegel allt lidandet och sexualiteten är av ett långt livs erfarenheter. Det två av de mer iögonenfallande märks inte minst i hans sociala och underrubrikerna och båda hanteras globala engagemang, att författaren med både kärlek och tydlighet. levt ett innehållsrikt och rörligt liv. Ett avsnitt som kändes ytterst Ett avsnitt som griper tag i läsaren behövligt i denna tid var kapitlet är kapitlet om döden. Här talar om vänlighet, där läsaren varsamt en medmänniska som kommit lotsas fram, in i en gemenskap, in i tillrätta med lidandet och döden, ett VI. men som definitivt har kämpat Som en röd tråd genom boken med dem. Ett annat ämne som löper den karmelitiska mystiken behandlas ingående är en lärjunges och dess förgrundsgestalter. Broder förhållande till skapelsen, där Wilfrid delar frikostigt med författarens stora engagemang sig av helgonens visdom, vilket skiner igenom i varje mening. kompletterar denna bibelcitatrika text på ett värmande vis.

Det nya vinet, Wilfrid Stinissen, 2012.

Artos/Libris En vän från himlen, Ylva Eggehorn, Libris, 2012

Innan du börjar läsa denna bok, ”En vän från himlen” är en ny granska innehållsförteckningen barnbibel. Ylva Eggehorn har Unum 28

författat och Tord Nygren illustrerat boken, som är både vacker och lättläst. Vi får lära känna Jesu liv och några av hans liknelser. Ett avsnitt innehåller berättelser ur gamla testamentet – de berättelser som Jesus hörde som liten.

Pavel Florenskij om sin andlige vägvisare. Fader Isidor var en av Rysslands sista stora staretser.

Hans sätt att möta människor gjorde stort intryck på författaren.

Han tog emot alla som om de vore honom närstående, han visade alltid stort tålamod och förlät allt.

Ett centralt avsnitt i boken berättar Jordens salt, vad fader Isidor lärde ut om den Florenskij, Pavel, Artos, 2012 av honom författade Jesusbönen och bönen om vår Frälsares Kristi Vem var fader Isidor? I boken fem sår. Man får som läsare en fin ”Jordens salt” berättar den ryske inblick i den ortodoxa traditionens prästen och vetenskapsmannen fromhet.

FÖR SENASTE NYTT OM RETREATER OCH KURSER:

www.berget.se

S:T SIGFRIDS BOKLÅDA

S:t David

S:t Sigfrid

På Berget finns S:t Sigfrids Boklåda, som genom sin försäljning av böcker, skivor och ikoner vill spegla vår ekumeniska inriktning. Öppettider: tisdag till söndag kl. 14.00-16.00 (onsdag till 15.00) Boklådan har en vänförening. Genom ditt medlemskap bidrar du till att säkerställa ett fortsatt brett utbud av litteratur med andlig vägledning på kristen grund.

Medlemsavgiften är 100 kr/år. Om du vill bli medlem, kontakta oss: kristina@berget.se Unum 29

S:t Sigfrid och S:t David kom båda från England som missionärer och fick stor betydelse för Sveriges kristnande. På Berget har de sina givna platser.

S:t Sigfrid är skyddshelgon för vår boklåda och S:t David för vår retreatgård.

Jubileumsbön med tacksägelse och bön om förlåtelse!

Sr Veronica, medarbetare på Berget.

November 2012, 50-års jubileum Herre, vi vill lovprisa dig och tacka dig för Bergets 50 år. Vi tackar dig för din trofasta kärlek som har burit oss under alla dessa år.

Vi tackar dig för alla dina heliga, alla de som genom sitt liv och sin död har vittnat om dig.

Vi tackar dig för Ansgar som du sänt som första missionär till vårt land. Vi tackar dig för Sigfrid och David som fört tron till Västmanland och Dalarna.

För Olof och Erik, för Birgitta, för Katarina, för Ingrid av Skänninge.

För alla trogna i vårt land som levt i tron och förmedlat den.

För alla dem i vår släkt, bland våra vänner och närmaste som i våra liv har varit dina redskap och vittnat om din kärlek.

Herre, vi prisar dig för dopets gåva och för alla gåvor du gett oss, för allt det goda du har gjort i oss och genom oss. För din kärlek som ständigt omger oss.

Vi tackar dig för att Berget blev till, som ett verk av din Helige Ande här i Sverige och i Västerås stift.

Vi tackar dig för S:t Davidsgården och för Meditationsgården.

Vi tackar dig för dessa 50 år av nåd och välsignelse.

Vi tackar dig för dem som blev lyhörda för kallelsen att bygga S:t Davidsgården, för alla dem som burit detta projekt i sin bön.

Speciellt tackar vi för Nils-Hugo Ahlstedt, biskop Silén, biskop Cullberg, för arkitekterna och konstnärerna, för alla arbetare som byggt huset, för alla dem, kända och okända som inspirerat och gett sitt bidrag till byggandet.

Unum 30

Vi tackar dig för Per Mases och för Grethel Ohlsson, för Hans Hof och för Katarina Wälivaara.

Vi tackar dig för den ekumeniska kallelse som från början har varit Bergets.

Du vill hela din sårade kropp och samla alla till en enda familj och du ger oss här redan en försmak av den enhet du vill för din kyrka.

Vi tackar dig för att Du kallat hit människor från olika kyrkor och samfund: Svenska kyrkan, frikyrkorna, Eusebios Vittis från ortodoxa kyrkan, systrar från den anglikanska kyrkan och från katolska kyrkan…

Vi tackar dig för bönelivet här, för den dagliga mässan, för tidebönen.

Vi tackar dig för din stora trofasthet, du har alltid gett oss det vi behöver när det gäller arbetskraften och ekonomin.

Vi tackar dig för alla medarbetare som tjänat dig här, för de som lett retreater och kurser, för alla gäster som du kallat hit och som mött dig här. Vi tackar dig för allt det osynliga som har skett här. För alla människor som kommit till tro.

Vi tackar dig för att Berget har blivit ett andligt centrum och ett hem för många. Tack för det Du gör här och tack för att du vill använda oss som dina redskap för att många ska lära känna dig.

Herre, när vi ser på vår historia, ser vi din överflödande nåd över detta ställe och över oss, och vi vill tacka och lovsjunga dig för dina stora gärningar.

I ditt ljus ser vi också vår synd, våra tillkortakommanden och våra brister.

Våra egna och de vi ärvt av dem som varit här före oss. Herre du är en förlåtande Gud, full av nåd och barmhärtighet. Vi vill lyfta fram inför dig de sår som ännu inte är läkta. Du är trogen och du vill hela och befria.

Vi vill lyfta fram det som har varit fel och svårt i relationer med några av våra medarbetare och gäster. Vi ber om förlåtelse där vi varit oförstående och brustit i kärleken och tålamodet och vi förlåter av hela vårt hjärta det de kan ha gjort mot oss. Vi ber dig, Herre, att du befriar oss och dem från allt det som ännu ligger tungt på våra hjärtan och i våra minnen.

Herre vi tackar dig för att du hör vår bön. Vi lägger vår framtid i dina händer, fyll våra hjärtan med din kärlek och led oss in i framtiden.

Unum 31

Jesus Guds Son - En reflektion

vid Bergets 50-årsjubileum

Bo Brander, föreståndare för S:t Ansgar studentkyrka i Uppsala.

V

i börjar med att begrunda oss själva ett ögonblick.

På varje stol är ca 60 000 miljarder celler placerade. Det är dessa små livets enheter som utgör våra människokroppar. De är små men deras konstruktion är fantastisk. Varje cell har en komplexitet som en medelstor svensk stad, som Borås till exempel.

Här finns energiomsättning, avancerad infrastruktur, ett bibliotek med en enorm textmassa som beskriver receptet på just dig.

Ditt kroppsbygge är mitt i sin förunderlighet en provisorisk konstruktion. Oupphörligen byts atomer ut. Väldiga mängder av dessa små byggstenar lämnar din kropp. Nya integreras genom andning och intag av vatten och föda för att på rätt plats i kroppen göra livet en tjänst. En gång började det som kallas du med att en spermie trängde in i ett ägg,

kanske en natt när dina föräldrar inneslöt varandra i en upphetsad kärleksakt.

GENERATIONER BAKÅT har detta ägt rum. Ett nytt liv har tänts i förmödrarnas sköten. Arvsmassan har formerats på nytt och individer som förlorar sig bakåt i historiens glömska har haft sin dramatiska stund på jorden. För kanske 100 000 år sedan började våra förfäder få mänskliga proportioner. Innan det skedde hade det organiska livet kopierat och utvecklat sig i kanske fyra miljarder år. Och de atomer, som är inbakade i magmusklerna, benmärgen och hjärnan innanför pannbenet, hade fötts när generationer av stjärnhopar genomlevt sina livscyklar och de kosmiska grundämnena kom till. Till slut är vi framme vid vår livshistorias begynnelse: Den singularitet, utan utsträckning

Unum 32

i tid och rum, där allt fanns vid den kosmiska historiens början.

Här är vi tillbaka till början av Guds sons människoblivande. För även hos honom måste den fysiska kropp, som är hans modersarv, ha sitt ursprung i det som skulle bli atomer, molekyler och celler i universums expansiva formande.

Men det var inte begynnelsen av hans existens. Kyrkan har i alla tider frimodigt beskrivit Guds Son som född av Fadern före all tid. Av evighet har Sonen haft sin hemvist i Gud. Det gör hans ord och uttalanden så enorma. Han är född av Fadern. Han känner gudomens mysterier; han är själv en del av dem. Han vet vad han talar när han talar om gudomliga ting.

DET ÄR AV DEN människoblivne gudasonen, som kyrkan fått sin tro på att Gud är treenig. Ingen människas spekulation har givit oss detta. Det är Sonen som med lugn tydlighet säger att han och Fadern är ett. Det är samme gudason, som lovar dem som samlats nära honom, att inte överge dem, utan att be Fadern att sända Anden.

Treenighetens mysterium utgör i den kristna fromheten det djupaste och mest verkliga – och samtidigt det mest outsägliga. Den är föremål för tillbedjan – kanske helst ordlös – och för trons och kärlekens lovsång.

Kyrkan lovsjunger att Sonen föddes av Fadern före all tid, men kan också erinra sig kyrkofadern Ireneus ord: ”Om detta vet ingen något; ingen utom Fadern som födde och Sonen som föddes.”

Inga mänskliga kategorier gäller för förhållanden inom gudomen.

Hur mycket väger Gud? Det är en nonsensfråga. Liksom hur gammal Gud är. Det kan synas oväsentligt att över huvud taget nämna sådana frågeställningar. Men det finns en teologisk frågeställning som kanske kan framstå klarare om den placeras på rätt sätt bland nonsensfrågorna.

Kyrkan bekänner att Sonen föddes av Fadern före all tid. Om, kan förnuftet tänka, Sonen föddes av Fadern och detta skedde före all tid, skulle det då inte kunna finnas en liten tusendels nanosekund då Fadern var ensam och Sonen ännu inte var född? Men även detta förblir en nonsensfråga. Gud berörs inte av våra tidskategorier och tidsföreställningar.

DET ÄR STORT att den gudomlige sonen blir människa.

Kyrkan kommer alltid att förundras över att Maria till sin egen häpnad föder sin egen skapare. Och Bibeln markerar heligheten i ögonblicket, då ett mänskligt liv förenas med det gudomliga och blir ett embryo djupt inne i en ung judisk kvinna,

Unum 33

med den enda hållning som är rimlig: yttersta tystnad. Vad som sker före kan evangeliet berätta.

Om änglabesök, änglaord och om Marias reaktioner. Men vid den stund då graviditeten äger rum tystnar orden. Vad som där sker vet bara Gud och – Maria. Händelser och möten under den pågående graviditeten återberättas i Skriften, liksom hur Jesus föds under fattiga förhållanden och får sin viloplats bland djuren – berättelserna har barn över kontinenterna och genom seklerna häpet lyssnat till. De stora diktarna har begrundat det i sina poem. Carl Michael Bellman är en av dem: ”Han som ger ögat ljus och hjärtat sammandrager, själv av den luft han gjort nu andedräkten tager”, är en av hans strofer. Men den stora teologin runt Jesu födelse kan också uttrycka sig som så här: ”Gud föddes som människa för han längtade efter att få en mor”.

JESUS FRAMSTOD efter födseln som ett helt vanligt barn.

Ingenting tyder på att han skulle varit extraordinär. I familjen i Nasaret förekom sannolikt inte heller några antydningar från Josef eller Maria om att han skulle vara något annat än deras son. Det är inte lätt för en mor att sätta sin lilla uppväxande fem-åring i knät och förtroligt säga: Oss emellan sagt

är inte Josef din far, det är i själva verket Gud. Förmodligen använde man jordiska tilltal, levde sin tids kulturella och vardagliga liv och lät barnet fördjupa sig i fädernas judiska fromhet.

För mig är berättelsen om Jesus vid tolv års ålder i templet därför en text av stor teologisk betydelse. Den yttre episoden, att föräldrarna vid hemvändandet från Jerusalem tappar bort sin son är ett moment i en yttre ram. Det är också återfinnandet av Jesus mitt ibland de lärda teologerna på tempelplatsen. Men ordväxlingen mellan Maria och Jesus säger mycket. Maria använder Jesu barndoms benämningar: Din far och jag har letat efter dig. Där hör vi ett eko från barndomshemmet.

Så har Maria förmodligen ofta sagt. Far och jag… Men på tempelplatsen säger Jesus till sin mor: ”Förstår inte du att jag måste vara där min far är?” Förstod Maria? Tänkte hon: Jesus vet vem han är. Ingen har berättat det. Han har vetskapen inifrån sig själv. Åren går och vid pass trettio års ålder börjar Jesus att framträda offentligt. Den egna fromhetens koder gör det rimligt att ange hans ålder så. Vid trettioårsåldern kunde en person med anspråk på att vara en rabbi börja verka. Då blir det bröllop i Kana. Maria och Jesus är

Unum 34

bjudna, liksom några av dem som i framtiden skulle komma att räknas som Jesus lärjungar. I förbigående kan vi påminna oss om hur Jesus förvandlade vatten till vin. Vid en mer eftertänksam läsning kan vi finna en mariansk hållning som är en förebild för hela mänskligheten.

Hon överlämnar med en enkel och förtroendefull bön nödsituationen i Jesu händer: De har inget vin.

Hennes ord till dem som serverar vid festen har blivit ord som fått en universell effekt och givit Maria ärebeteckningen Det Goda Rådets Moder: ”Vad helst han säger till er: gör det”. Men just vid denna orientaliska fest låter Jesus, för första gången i evangeliet, mänskligheten förstå hur han ser på sitt eget liv. Han säger: ”Min stund har inte kommit”. Jesus ger ett livsperspektiv som skiljer sig från dem som vanligtvis är våra. Vår grundföreställning är att livet i bästa fall skall bli långt och innehållsrikt. Där vunna kunskaper, erfarenheter och insatser raddas upp i växande cv:n.

Ju längre och mer innehållsmättat livet till slut blir, desto mer tror vi att vi har förverkligat oss själva. Jesus antyder här i början av sin verksamhet att det finns en ”stund” som är det yttersta syftet med hans närvaro i världen. Han återkommer vid några få tillfällen

i Johannesevangeliet till talet om denna ”stund”. Men det är när han inlett mässfirandet på jorden och det bara är några timmar kvar till dess att han skall arresteras, dömas, torteras och massakreras på korset, som han vänder sin blick mot himmelen och säger ”Fader, stunden har kommit”. Det tragiska slutet i allt för unga år rymmer dimensioner som av Jesus ses så viktiga att de utgör det djupaste syftet med att han som är Gud blev människa. Inom parentes kan vi notera att det faktiskt finns människor som tänker på liknande sätt; att oavsett om livet fylls med ansträngande studier och människovänliga insatser, det ändå ytterst alltid handlar om att vara ”ständigt beredd att samla allt i ett enkelt offer”. Dag Hammarskjöld skrev så i sina Vägmärken…

VÄGEN TILL KORSET och uppståndelsen är inte oviktig.

Jesus säger ord som är tröstande och riktningsgivande för ett oräkneligt antal människor i alla kulturer och samhällsepoker.

Han gör handlingar som inte bara är mönstergivande för oss trevande jordevarelser, när vi försöker gestalta våra liv med en ändå rimlig godhet. Hans möten med alla slags kvinnor och män i evangelierna är sådana att de har

Unum 35

blivit möten med dem som lyssnat till och begrundat berättelserna. Ändå finns det något mer och delvis annorlunda. Det handlar om ett självutgivande offer. Det som möter varje människa som med sina ambitioner, men också med sin växande insikt om sin fullständiga hjälplöshet, som en uppenbarelse inser att det makabra slutet på Jesu liv är det yttersta beviset på Guds kärlek. På hans hjälp och räddning.

Stunden som Jesus talar om är den förtätade långa stund då han i ordets verkliga mening utplånar varje enskild människas synd och tvättar livsminnena rena. Men till ”stunden” hör också Jesu seger över all destruktion. Där är döden den värsta och den mest ofrånkomliga.

Men Jesus låter sig själv uppslukas av den för oss alla ofrånkomliga döden i all sin gåtfullhet och hemskhet. Och i denna slutliga och eviga frånvaro av liv, blir han själv levande och spränger den döda frånvarons välde. I och med Jesu uppståndelse är svaren på livets yttersta frågor inte längre desamma.

Vi kan se det hela ur hans vänners synpunkt. När de lärde känna honom blev han ganska omgående en ojämförlig mästare, en rabbin av alldeles enastående slag. Själv försökte han då och då berätta för dem, att han skulle lida och

dö i Jerusalem och att han skulle uppstå igen. Men vännerna värjde sig mot vad han sa. Det lät hotfullt och när det verkligen närmade sig upplevde de det som en extrem annalkande katastrof. En mästare, en vishetslärare förstod de sig på, men en självutgivande person som offrade livet för deras skull, det var för dem obegripligt – fram till dess att det hade skett…

Då är inte längre Jesus mästaren för dem. Nu är det helig bävan i rösten och det är som om tacksamhetens gråt skockar sig i halsen när de med Tomas som den förste säger: ”Min Herre… och min Gud”. Efter uppståndelsen är Jesus Herren. I det ligger allt.

Han är Gud, han är den som lyfter bort hela mänsklighetens blytunga skuldabörda, han är den som har makt över döden och som i sina sårmärkta händer har all makt i himmelen och på jorden.

DET FINNS TVÅ berättelser som ger en blixtbelysning av skiftet från Jesus ”mästaren” till Jesus ”Herren”.

Den första hittar vi i Johannesevangeliets tjugonde kapitel. Ryktet har gått om att Jesus har uppstått. Gråtande står Maria vid graven som är tom. Hon är klok. Hon är som vi. Ingen av oss skulle om vi stod vid en grav,

Unum 36

där en kär vän hade begravts och vi funnit graven tom och den döde borta, börja sjunga påskpsalmer.

Vi skulle varit förtvivlade, gråtit i vrede och vanmakt och undrat vart kyrkogårdsförvaltningen flyttat kroppen. Det är precis vad Maria gör. Då hör hon Jesu röst bakom sig.

I ett svindlande nu förstår hon vem han är och vad som har hänt. Genom årtusenden och språkkulturer kan vi höra henne: ”Rabbuni”; min älskade lille mästare. Ordet bär äkthetens prägel. Hon sa som hon brukade säga före döden och uppståndelsen. Hon är kvar i den gamla benämningen.

Det andra exemplet finns i Lukasevangeliet. Lukas var kristen. Han hade i den urkyrkliga gemenskapen lärt sig att Jesus är Herre. Det var naturligt för honom att tala om Herren. Men av Lukasevangeliets inledning kan vi förstå att evangelisten försöker arbeta som en grävande journalist när han skall forma sitt evangelium.

Han vill skildra Jesus så som Jesus uppfattades vid mötena med människorna från början. Efter de stora barndomsberättelserna är Lukas ganska återhållsam med att ge Jesus för starka benämningar.

Visst kan Petrus säga Herre till Jesus. För så kan man säga till vem som helst som man vill visa respekt. Men det vanliga är att

Lukas berättar om Jesus. Jesus sa…

Jesus gjorde. Men så kommer vi till det sjunde kapitlet. Jesus passerar staden Nain. Ut genom stadsporten kommer en begravningsprocession.

En ung man ligger på båren.

Bakom går den sörjande modern.

Hon är änka. Då är det som om evangelisten tänker: Det kvittar.

Det går ändå inte att dölja vem Jesus är. Och han skriver: ”Då steg Herren fram och rörde vid båren”.

KYRKAN HAR genom tiderna vördat Jesus både som mästare och Herre. Han är iklädd rollen som både förebild och försonare.

Men man har också sett ett annat drag i Jesu person. Han har som ingen annan i historien en självklar förankring i framtiden. Han tar för givet att den lilla gruppen omkring honom skall växa och breda ut sig både över världen och genom tiderna. Han vet att hans ord skall verka i människor oavsett hur omständigheterna vänder sig. Han vet att ingenting skall kunna förinta den kyrka han grundat. Men han ger inte sina lärjungar några illusioner. Han utlovar inget tanklöst lyckorike.

Han kallar faktiskt människor som går in i hans efterföljelse till ett korsbärande och bereder dem på stora utmaningar. Han har en klar blick för den globala framtiden.

Unum 37

Han vet att krig, pandemier och naturkatastrofer kommer. Han uppmanar därvidlag till lugn och till att hålla sig nära honom i tro och lyhörd bön. Och han säger med en självklar auktoritet att han skall komma tillbaka. Till och med i de till synes mest enkla liknelserna väver han in sitt framtidsmönster.

Vi kan ta liknelsen om den barmhärtige samariern som exempel. För oss är denna berättelse en uppbygglig illustration till hur den mycket oväntade utanförmänniskan blir förebild i orädd godhet och omsorgsfull hjälp, när de förment felfria i sin självgodhet sviker. Det är en bra läsning av berättelsen. Men den fornkyrkliga och medeltida läsningen var en annan. Liknelsen var i dessa tider hela det gudomliga frälsningsprojektet sammanfattat i en bildberättelse på några få rader.

I SVENSK TRADITION kan man erinra sig 1300-talsteologen Magister Mattias kateketiska framställning av den kristna tron där denna liknelse är grundmönstret.

Mannen som vandrar den branta vägen från Jerusalem ner till den djupt liggande ökenstaden Jeriko är människan. Det är jag, det är du.

Jerusalem är det goda ursprunget.

Därifrån vindlar ökenvandringen bara nedåt. Det hör till människans

skoningslösa livsvillkor att råka i rövares händer och att finna sig själva hjälplösa och sårade vid livets vägkant. Den som kommer till hjälp är utanförmänniskan med gudomliga förtecken, Jesus. Han för den sargade människan till sitt härbärge, som är kyrkan, för vård.

Där lämnar han den slagne för omsorgsfull konvalescens. Och – lägg märke till det - med löftet om att komma tillbaka.

DEN MEST INTENSIVA undervisningen om sin återkomst sparar han till en av de sista kvällarna före sin död. Han avslutar först sin offentliga undervisning. Men när han har lämnat tempelplatsen och för sista gången som en fri man går ut genom en av Jerusalems portar och tillsammans med bara de allra närmaste slagit sig ner på Olivberget, ger han dem de varmaste och tydligaste orden om sin återkomst. Med dessa ord och löften lägger han djupt i den kristna gemenskapen ett förhållningssätt som format och burit kristenheten genom alla sekler. Framtiden är meningsfull. Den slutar inte med att röken skingras från en sönderbränd planet och de sista spåren efter materia som formats så att den kan tänka och grubbla över sin existens är borta. Jesus präglar in i dem att han skall komma tillbaka. Att världen är på väg mot

Unum 38

den återkommande Kristus. Ur vetskapen om att Jesus skall komma åter hämtar livsvänliga handlingar av stora och små mått sin kraft. När i uppgivenhetens kultur kortsiktig konsumtion och konkurrens breder ut sig, ser den som lyssnat sig in i Jesu ord en framtid, där det aldrig är meningslöst och aldrig försent för godheten att verka. Framtiden är meningsfull, för Jesus kommer åter.

NÅGRA VECKOR efter den världsomvälvande påskhändelsen samlar han för sista gången de närmaste omkring sig. Vi kan lägga märke till att den lilla församlingen är lika liten och kanske lika blandad som en genomsnittlig svensk gudstjänstgemenskap. Några är djupt troende. De ligger på knä.

Några står avvaktande och river sig tveksamt i skägget. Evangeliet skriver: Det fanns några som fortfarande tvivlade.

Men till denna blandade skara av tvivlare och troende ges det enorma löftet: Jag är med er. Alla dagar. Till tidens slut.

Sedan lyfter han sina händer och välsignar dem. Medan han välsignar dem försvinner han ur deras åsyn. Änglar stiger in i vår dimension och ger oförstående apostlar tydningen av vad som skett. Jesus har bestigit härlighetens tron. Men på samma sätt som han lämnade världen skall han komma

tillbaka, säger änglarna. Han lämnade världen välsignande. Han kommer åter välsignande. Och mellan himmelsfärd och återkomst välsignar han världen från härligheten. Lägg märke till att Jesus på de ikoner som framställer honom som allhärskare alltid har handen lyft till välsignelse. Det är en djup teologisk vishet i det. Han knyter inte näven mot skamsna människor i folkhavet. Han lyfter inte ett moraliserande pekfinger.

Handen påminner om att vi lever våra liv under en välsignande hand.

Den handen sänks inte förrän Jesus kommer tillbaka och säger till mänsklighetens fårskock: ”Kom ni min Faders välsignade…”. Sedan är allt salighet.

DET HÖR TILL KYRKANS erfarenhetsmättade tro att det finns en evighet. Det finns en evighet som välver sig över varje människa och hennes stund på jorden. Det finns en evighet där en skara som ingen kan räkna växer när tidevarven kommer och tidevarven försvinner.

Det finns ett gudomligt ansikte med mänskliga erfarenheter. Det finns en tron med en Herre som bär jordiska sår. Det finns svar på alla tvivlets, tveksamhetens och trotsets frågor. Och det finns en himmel där tillbakapressade tårar från livets våndor får välla fram och bli torkade av Guds egen hand.

Unum 39

Avslutningen av vårt femtioårsjubileum skedde vid Rättviks kyrkogård. Där sjöng vi ”I himmelen, i himmelen...” och lade kransar vid några av Bergets trostjänares gravar. Det var vid Nils-Hugo Ahlstedts, Ingemar Janssons, Astrid Nybergs och Per Mases gravar. Här ser vi Inez Jansson, Ingrid Eriksson, Fredrik Emanuelson och Marie Erenius Bergqvist som kransbärare.

Tempelvägen 10, 795 91 RÄTTVIK 0248-79 71 70 E-POST: info@berget.se WEBSIDA: www.berget.se Nästa nummer är temat: Ordet

U

UU U

STIFTELSEN BERGET

U

är en tidskrift som utges fyra gånger per år Prenumerationsavgift 150 kr.

Medlemmar i Bergets vänförening får Unum utan kostnad.

Medlemsavgift 300 kr.

Studerande under 25 år 150 kr.

Betalas via Bankgiro: 574-3323