ATT BE TIDEGÄRDEN Kyrkans bön och bedjarens väg in i den br. Ingmar Svanteson OSB
E
tt glädjande ekumeniskt tecken är att tidegärden idag beds i allt flera sammanhang. Det är inte längre en enbart katolsk eller ortodox gudstjänstform. Ekumenika tidegärdsböcker ges ut. Tidegärd beds också i frikyrkliga miljöer. I reträtter har tidegärden länge varit ett självklart inslag i dagsprogrammet. I en huvudsakligen protestantiskt präglad kristen kultur är detta inte självklart. När man i mitten av förra seklet i högkyrkliga kretsar började be tidegärd betraktades det till en början med stor misstänksamhet. Det uppfattades som något främmande. Tidegärden är ju inte, som t.ex. eukaristin, anbefalld av Jesus, åtminstone inte i den form som vi känner den. Tidegärdens framväxt har skett under lång tid och är ett i eminent mening kyrkligt feno men. Tidegärden är Kyrkans bön. När den ändå ”dyker upp” i allt
bredare kristna sammanhang så är det därför inte bara ett ekumeniskt tecken i största allmänhet, utan en bekräftelse på att Kyrkan haft goda skäl att anbefalla sina barn att be i denna form. Jag skall kortfattat framväxt, och sedan i den.
i denna artikel först skissera tidegärdens utveckling och teologi försöka ange en väg in
Tidegärdens framväxt, utveckling och teologi Tidegärdens framväxt är inte så lätt att följa i sina första skeden. De historis ka doku menten är få. Apostlagärningarnas vittnesbörd om att de första kristna gick till templet olika ”tider” betyder inte att kyrkans tidegärd kan sägas ha judiskt ursprung. Däremot kan judisk sed ha påverkat kristen praxis att be vid bestämda tider,
Unum 32