Unum 2012-3

U

NR 3 ÅR 2012 ÅRGÅNG 29

UU U U

tidskrift för kristen enhet, retreat och meditation

Tema: MÄSSAN OCH TIDEBÖNEN

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Tema: Mässan och Tidebönen.

Ledare 3 Peder Bergqvist Exempel på nytt material från nya tidebönsboken Peder Bergqvist

4-7

Den heliga mässan - mysteriet som ger liv Leif Östborg

8-11

Dikter: Höst på Berget, Kristina S. Furberg Dikt: Kärleksbrev till Berget, Elin Målqvist

12 13

Enhetens kyrka 14-17 Fr. Caesarius Boktips från S:t Sigfrids Boklåda Kristina Andersson och Marie Erenius Bergqvist

18-19

Herren är mitt ibland oss Jim Lagerlöf

20-21

Tillitens melodi- mässans och människans fem grundtoner Torbjörn Ahlund

22-27

Kyrkan och sakramenten 28-31 Sr Veronica Att be tidegärden- Kyrkans bön och bedjarens väg in i den Br Ingmar OSB

28-30

K O N TA K T U P P G I F T E R & A N N O N S P R I S E R ANSVARIG UTGIVARE: Peder Bergqvist.

ADRESS: Stiftelsen Berget, Tempelvägen 10, 795 91 R ÄT T VIK. TELEFON: 0248 -79 71 70.

BANKGIRO: 574 -3323. IBAN: SE92 6000 0000 0007 9712 8298 BIC/SWIFT: HANDSESS E- POST: info@berget.se. WEBSIDA: w w w.berget.se.

PRENUMER ATION OCH ANNONSBOKNING: 0248 -797170, info@berget.se TRYCKERI: Henningssons Tr yckeri AB i Borlänge. UTGIVNINGSPL AN: Fyra gånger per år.

ANNONSPRISER Storlek Pris enstaka annons 1/1 2 000:- 1/2 1 500:- 1/4 1 000:- / 60 x 30 mm 500:- Baksida 5 000:-

Pris för fyra annonser 6 000:4 500:3 000:- / 1500:15

PRENUMERATION Enstaka nummer 40:Årsprenumeration 150:Medlemsavgift i Bergets vänförening 300:-

Stiftelsen Berget har utgivningsbevis för Unum som periodisk skrift och förbehåller sig rätten rätten att göra justeringar i de bidrag som lämnas in till tidningen. Unum betyder “ett ” (Joh 17:21) och syftar på Bergets kallelse att verka för Kyrkans synliga Enhet.

Unum 2

Att be och arbeta med en NY TIDEBÖNSBOK

D

et är så spännande just nu på Berget! Vi prövar ut nya texter och melodier till våra tideböner. En del melodier är helt nya och lite svåra, andra är välbekanta och så finns det nya enkla melodier som vi själva komponerat.

Vi använder oss av Bibel 2000 i den nya tidebönsboken. På följande sidor lägger vi ut några av de nya inslag som kommer i vår nya tidebönsbok. Tre av de nya ”längre” bibelläsningarna och två av de nya antifonerna. På nästa sida kan man se vår nya översättning av Vi arbetar och ber fram en ny ti- Mariaantifonen. Varför en ny överdebönsbok, en uppföljare till ”Dag sättning? Vi vill komma närmare efter dag”. Vi kommer att få med i den latinska texten, dess formulestort sett hela Psaltaren och många ringar och teologiska innehåll. nya bibelläsningar från olika delar av Bibeln. För mig är det viktigt att I detta nummer finns sedan lite få med längre bibelläsningar i det annat material som är nytt för oss, som benämns som ”kort läsning”. smakprov på bibelläsningar och Inte för längdens egen skull utan nya melodier. Vi vet i dagsläget inte utifrån vad sammanhanget kräver. exakt när denna nya tidebönsbok Att återerövra den lästa Bibeln är kommer att tryckas men arbetar ett viktigt uppdrag för Svenska vidare med att finputsa materialet kyrkan, som har en kallelse att och och använder bönerna i kapellet identitet i att leva i Ordet. Att läsa med hjälp av ”provhäften”. tideböner är ett andligt läsande av Bibeln, det är ett levande bibelstu- Det viktigaste vi kan göra är att dium, en Kyrkans gemensamma tjäna Gud att utöva vår gudstjänst Lectio Divina. Vi inte bara läser och tillbe honom. Av den anledmed munnen utan bejakar det vi nignen är det ytterst meningsfullt läser med hjärtat så att orden som och motiverat att vi satsar bön och utgår från vår mun harmonierar arbete på att förbättra och förmed hjärtats hängivenhet. ”De bör nya bönelivet och gudstjänsten på be tidebönerna hängivet och inte Berget. lägga vikt vid röstens välljud utan vid sitt hjärtas samklang med orden” (den helige Franciskus).

Unum 3

MARIAANTIFON: Salve Regina (Var hälsad drottning)

Sal-ve Re- gí- na, ¶ ma- ter mi- se- ri-cór-di-ae Var hälsad drottning, ¶ mor till barm- här - tig-he-ten,

vi-ta, dulli-vet och

ce- do, et spes nostra sal-ve. Ad te cla-má-mus, éx- su-les, fíhoppet, moder mild var hälsad. Till dig vi ropar, Evas landsflyktli- i E-vae.

Ad te su-spi-rá- mus, ge-mén-tes et flen-tes in hac i - ga barn. Till dig går vår klagan och gråtande su-ckar, här i la-cri-má-rum val-le. Ei - a er- go, Ad-vo-cá- ta nostra, il-los mörka tå- re- dalen. Ack moder mild, allas tales - kvinna, dina tu - os mi - se - ri - cór-des ó - cu -los ad nos con-ver - te. ögons barm-härt -ig -het må du i frid emot oss vä - nda.

Et Ie - sum, Och Je- sus,

be- ne- díc-tum fructum ventris tu- i, no-bis post ur dig född, väl- signad, helig livsfrukt, låt oss få

hoc ex-sí- li- um o- stén- de.

O skå-da efter denna lands- flykt. O pi - a, o from- ma, o

cle -mens, o mil- da, o

dul - cis Vir-go Ma-ri - a lju - va jungfru Mari - a.

Unum 4

EXEMPEL PÅ NYA BIBELLÄSNINGAR Kort läsning

Uppenbarelseboken 22:1-5

Han visade mig en flod med livets vatten, klar som kristall, som rann från Guds och Lammets tron. Mitt på den stora gatan, med floden på ömse sidor, stod livets träd, som bär frukt tolv gånger om året och ger sin skörd varje månad, och trädets blad är läkemedel för folken. Och ingen förbannelse skall finnas mer. Guds och Lammets tron skall stå i staden, och hans tjänare skall tjäna honom. De skall se hans ansikte, och de skall bära hans namn på sin panna. Och det skall inte mer bli natt, och ingen behöver längre ljus från någon lampa eller solens ljus, ty Herren Gud skall lysa över dem. Och de skall vara kungar i evigheters evighet.

Kort läsning

Jeremia 18:1-6

Detta ord kom till Jeremia från Herren: Gå ner till krukmakarens hus.

Där skall jag låta dig höra mina ord. Då gick jag ner till krukmakarens hus och fann honom i arbete vid drejskivan. Ibland misslyckades lerkärlet som krukmakaren formade med sina händer, och då gjorde han om det till ett nytt kärl, så som han ville ha det. Herrens ord kom till mig: Skulle jag inte kunna göra med er, Israels folk, så som denne krukmakare gör, säger Herren. Som leran i krukmakarens händer, så är ni i mina händer, Israels folk.

Kort läsning

Höga visan 2:3a, 4-7

Som ett äppelträd i skogen är min vän. Jag njuter av att sitta i dess skugga, dess frukt är söt för min gom. Han för mig till vinhuset under sin kärleks fana. Styrk mig med druvkakor, vederkvick mig med äpplen, jag är sjuk av kärlek. Mitt huvud vilar på hans vänstra arm, hans högra omfamnar mig.

Jag besvär er, Jerusalems döttrar, vid fältens gaseller och hindar: stör inte kärleken, väck den inte, förrän den själv vill.

Unum 5

EXEMPEL PÅ NYA ANTIFONER Vi kommer att sjunga psaltarpsalmerna vid Completorium exempelvis som när det gäller Psalm 73:III som vi ber måndag vecka 4.

Du le - der

mig

eft - er

din

vilja.

Psalm 73:III. Varför blir den rättfärdige ansatt?

Salig är den som inte kommer på fall för min skull (Matt 11:6) När mitt sinne var bittert ¶ och det sved i mitt hjärta, då var jag utan förstånd, * som ett oskäligt djur inför dig.

Men nu är jag alltid hos dig, * du håller mig vid handen.

Du leder mig efter din vilja, * du för mig på härlighetens väg. Äger jag dig i himlen * önskar jag ingenting på jorden.

Min kropp och mitt mod må svika, * men jag har Gud, han är min klippa för evigt.

Men jag har min lycka i att nalkas Gud, jag tar min tillflykt till Herren, min Gud, * och skall vittna om allt du har gjort.

Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande, * nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.

Antifon:

Du leder mig efter din vilja.

Följande antifon, på nästa sida, är en fras ur Franciskus solsång/de skapade varelsernas lovsång, som han skrev kort före sin död. Antifonen hör till Psalm 104:I som vi ber fredag, laudes, vecka 2.

Unum 6

Lo

- vad va- re du, min Her-re,

med he-la din ska-pel-se.

Psalm 104:I. Skaparens lov Den som är i Kristus är en ny skapelse; det gamla är förbi, något nytt har kommit (2 Kor 5:17) Lova Herren, min själ! Mäktig är du, Herre, min Gud, ¶ i höghet och härlighet är du klädd, du sveper dig i ljus som i en mantel. * Himlen har du spänt ut som ett tält, ovan skyn har du timrat din sal. * Du gör molnen till din vagn och far på vindens vingar.

Du gör vindar till dina sändebud * och eldslågor till dina tjänare.

Jorden har du ställt på stadig grund, * den kan aldrig i evighet rubbas.

Urhavet täckte den som en klädnad, * vattnet stod högt över bergen.

Det flydde för ditt rytande, * när du dundrade tog det till flykten, uppför bergen, ner i dalarna, * och stannade där du bestämt.

Du satte en gräns för vattnet: * aldrig mer skall det täcka jorden.

Du låter källor rinna upp och bli till strömmar * som forsar fram mellan bergen.

De ger vatten åt alla markens djur, * vildåsnor släcker där sin törst.

Vid dem häckar himlens fåglar * och sjunger bland täta löv.

Du vattnar bergen från din sal, * jorden mättas av allt vad du ger. Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande, * nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.

Antifon:

Lovad vare du, min Herre, med hela din skapelse.

Unum 7

Den Heliga Mässan – mysteriet som ger liv.

Leif Östborg, präst under familjedagarna på Berget, kyrkoherde em. i VästerfärneboFläckebo-Karbennings pastorat.

M

itt hjärta slår så underbart. Jag vet ej vad som stundar snart...” Orden ur Sv.Ps. 391 kan vara mångtydiga. I vår Svenska Kyrka kan de beskriva den situation vi står inför när vi söker oss till gudstjänsterna.

På många håll vet man verkligen inte vad som komma skall. Allt

är ständigt nytt, avskalat, komprimerat, tematerat, osv. Den ena söndagen rockmässa, den andra Taizémässa, den ena söndagen söndagsmässa, den andra mässa med få ord. Och däremellan ”Pippi Långströmgudstjänst”, Kärleksmässa eller ”Ted Gärdestad-mässa”.

Unum 8

Allt uttryck för en ambition, om än krampaktig. Det gäller att få folk att komma, med alla medel. De flesta av oss som vandrat några år i församlingstjänst har varit mer eller mindre delaktiga i dessa ”plågsamma gudstjänstförsök”.

Det höll inte! Det ledde till den andra infallsvinkeln på psalmen – att inte veta vad som stundar, att inte veta vad det handlar om, att inte veta om det är Gud eller människan som är det centrala.

Det håller inte! Den tredje infallsvinkeln – om det är en mässa, en eukaristi så är det inte sant att jag inte vet vad som stundar. Då vet jag att det är Jesus jag kommer att möta, Kristi Kropp och Kristi Blod för mig utgivet, för mig utgjutet Det håller! Slutligen: men jag vet ej vad som stundar, vad som händer med mig – jag får ha förväntningar som jag inte förutbestämmer. Men jag vet också vad som stundar, förväntningar som blir uppfyllda: syndernas förlåtelse, himmelens eukaristi närvarandegjord och föregripen, gemenskap med Maria, apostlarna, helgonen, alla kristna i alla tider, hela den himmelska härskaran...

Det håller – att leva och att dö på!

MÄSSANS STRUKTUR och innehåll, framvuxet under Andens ledning under generationer av kristna är bärare av mysteriet.

Mysteriet som förenar oss med Guds innersta väsen, hans Nåd och hans outgrundliga Kärlek.

I och genom Kristi Kropp och Kristi Blod förenas jag med honom som så älskar mig att han utgav sin ende Son för att jag inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. Mitt möte med den Levande Gud är inte beroende på en enskild förkunnares dagsform för predikan (även om Ordets förkunnelse är viktig och Guds Ande alltid kan verka genom förkunnelsen!), utan i Mässan är Kyrkans hela erfarenhet av mötet mellan himmel och jord samlad, och den erfarenheten bär mig till mitt möte, ger mig förutsättningarna för att jag kan göra Kyrkans erfarenhet till min egen.

MÄSSANS STRUKTUR är igenkännbar. Var jag än kommer i världen och söker mig till Mässan kan jag vila i den givna formen. Oberoende av om jag kan språket eller kulturen kan jag vara närvarande, delaktig i Mässans mysterium. Om jag sitter i en kyrka på La Gomera, i Assisi, i Berlin eller Johannesburg känner jag igenkännandets trygghet. Jag

Unum 9

kan identifiera Mässans moment kan inte sitta, jag måste stå, kanske och vara delaktig. Även när jag lyfta händerna. åker österut och går in i den ortodoxa liturgin, kan jag finna att SÅ ÄR VI MED HERDARNA grundmönstret är detsamma. framme vid krubban, och likt dessa i tillbedjan inför Ordet som ATT GÅ IN i Mässan är som blev kött. Ordet talar till oss. Det att gå in i en kyrka: Man startar Levande Ordet möter oss genom i vapenhuset för att där lägga av ordet i Bibelns texter. Det börjar syndens förödande vapen inför i löftenas tid, när Guds folk gick Honom som kan och vill öppna i väntan, när orden talar fördolt dörren till Kyrkans gemenskap, om Jesus som skall komma. gemenskapen av förlåtna syndare. Apostlarnas brevs vittnesbörd Skriftemålet är präglat av om Honom som kommit leder förlåtelsens visshet, inte av syndens oss fram till att åter lovsjunga, nu fördömelse, ty den jag möter är med det gamla Hallelujaropet, för Han som dog just för mina synder att så lyssna till ordets vittnesbörd och därför vunnit ”straffriheten” om Ordet Jesu Kristi liv och åt mig. Och nu när han öppnar undervisning. Där får vi likt de dörren för mig och jag får gå 5000 slå oss ner i gräset och lyssna, vägen mot altaret får jag med den begrunda och, likt Maria, gömma blinde Bartimeus ropa mitt ”Herre, i vårt hjärta. förbarma dig” – Herre slut mig till ditt hjärta och bevara mig där!

OCH PETRUS svarade Jesus: du är Messias, den Levande Gudens OCH DÄR, ”innanför dörrarna”, Son. Med honom lovsjunger vi: Jag är jag på ängarna vid Betlehem tror på en enda Gud... Åter måste och hör änglarnas lovsång till kroppen få vara med, när vi stående den Treenige Gud som låtit sig tillsammans med Kyrkan i alla inkarneras i barnet i krubban. Och tider och på alla platser bekänner plötsligt är där hela den himmelska den Treenige Guden. härskaran, och jag är del i den.

Och lovsången ljuder: ”Ära åt Gud LÄRJUNGARNA gick fram i höjden” och lovsången till Fader, till Jesus och bad för de 5000, var Son och Ande. Jag, den förlåtne, skulle de få mat och härbärge? är del i evighetens och himmelens Till Jesus bär vi våra förböner. lovsång! Hela kroppen är med, jag För den Kyrka Han fogat in oss i Unum 10

och som i sin frihet från nationella gränser föregriper himmelrikets gemenskap. För den värld Han skapat och som Han så älskar att Han har gett den sin ende Son, om fred och frid till världen, den frid som övergår allt förstånd. För barnen och de unga, dem som Jesus tog i famnen och välsignade.

För de sjuka och nödlidande, dem som Jesus såg och helade. För de döende och de döda, dem som Jesus genom sin Uppståndelse gått före till Livet. Jesus handlar, men också sänder oss: ge ni dem att äta!

MED DEN HELIGE Johannes döparen pekar Anden på Kristi Kropp som lyfts inför oss – se Guds Lamm som tar bort världens synd! Och där ser vi: Kristi Kropp – Kristi Blod. Vi sträcker vår händer och tar emot – för mig utgiven, för mig utgjutet.

Uppfylld av Guds fullkomliga Kärlek och Rättfärdighet, buret till oss i Jesu Kristi Kropp och Blod får jag bli stilla i tacksägelse och lovprisande. Så sänder Herren mig ner från Förklaringens och Himmelsfärdens berg: Gå ut och gör alla folk till lärjungar! Med NU GÅR VI med Jesus till den välsignelsen i ryggen vet jag att Jesu övre salen – i kyrkan altaret. Jesus löfte att vara med oss alla dagar har sänt några av oss att i förväg bär mig i mötet med den värld ställa i ordning. Där finns bröd Han älskar men som vi sargat, i och vin. Vi dukar bordet, Guds mötet med de av Honom älskade festbord. Och den himmelska människor Han sänder i min väg. härskaran och alla änglar leder oss i lovsången till Honom som bjudit DETTA ÄR Mässan, firad över in oss: ”Helig, Helig, Helig Herre hela världen, på alla upptänkliga Gud Sebaot. Himlarna och jorden språk. När jag fått Mässan boende är fulla av din härlighet”. Prästen i hjärta, hjärna och ryggmärg, så leder oss, liksom Kristus ledde kan jag fira den även om jag inte måltiden i den natt då Han blev förstår språket eller all liturgi. Jag förrådd. Men Jesus Kristus är själv kan bara var i Mässans skeende och närvarande här också. I Orden som förlita mig på att Herren låter det bedes och läses över det framburna ske för mig också idag. Högmässan handlar den Helige Ande. I det är vår rikedom, vår förmögenhet brutna brödet ser vi att vi, fastän att förvalta och leva i och av. ”Vid många är ett ty alla får vi del av ett dig för evigt vill jag bli. Du är och samma bröd. Hans frid får vi min glädje och mitt liv, mitt ljus, dela. min levnadsdryck, mitt bröd och saligheten i min död” (391:10).

Unum 11

HÖST PÅ BERGET En kväll i november När ni står där ansikte mot ansikte, ”pupill mot pupill” undrar du; Vem tog det första steget?

Vems blick snuddade vid vem, vems skygga tanke?

Du minns en fjäderlätt hand mot en skuldra, vems?

Du minns ett bultande hjärta?

När luften tätnar mellan er vet du; Han bar dig som ett sigill vid sitt hjärta fritt efter Werner Aspenström

Liljan Som granskogen gömmer liljan i sitt inre så döljer jag Ditt Ord i mitt hjärta Som liljan lyser i dunklet så upplyser Du min väg Som liljans frukt föder mossans myror så bär Du mig

Novembermorgon Kall klar novembermorgon Solen lyser på trädtopparna Kvardröjande björklöv förgylls En molnstod av ånga stiger ur Siljan Konung – vem kan vara större?

Härskare över himmel och jord Alltings skapare och Herre men ändå människofoster – vem är mer utlämnad? född, förnedrad och dödad begravd och bevakad och ändå Uppstånden – vem kan besegra Dig? Välsignande och sändande Uppstigen och åter kommande

Kristina S Furberg www.kristinasfurberg.info www.psalmportalen.se Unum 12

KÄRLEKSBREV TILL BERGET Alla dessa vackra blommor på Berget, unika i färg, form och skönhet….

Margaretas vackra leende, Ingrids rosiga kinder och varma kramar.

Peders snabba steg på morgonen när han hämtar veden.

Katterna Julia och Sigge som är kung och drottning i mindfulness, var och en på sitt vis.

Hannas generositet och hjälpsamhet, Jims varma humor och frihetslängtan.

Julias gulliga gångstil, nattugglan och sångfågeln, får oss alla att smälta med sin värme och söta blommiga blusar.

Sofia-Stinas lekfulla konstnärssjäl, bovetegröt och långa kjol med gröna spacade mönster. Den stolta hållningen vid frambärandet av nattvarden.

Simons blåa ögon, som en talande himmel.

Syster Veronicas beslutsamhet, vad ljust det blir när hon kommer in i rummet.

Diskmaskinens pipande, böneklockans ringande, porlandet i dammen utanför St.Davidsgården. De rosa tulpanerna på våren. Jesusstatyn ner till tvättstugan, där vi turades om att tända ljuset.

Britts rispudding och Katrinplommonsufflé, de söta silverörhängena formade som vispar och skedar. Hennes varma ögon. Tänk att man kan vara så söt när man är över 60.

Ann-Idas humor, trygghet och blåsan på tummen icke att förglömma. Den var större än tummen...

Den varma närvaron i kapellet, storslagen i sin enkelhet.

Hur Ingrid bar oss alla i sin hand under sommarveckorna, denna norrländska pärla.

Maries klara röst i kapellet, Jonathans lugna finstämdhet. Peders rosa ballong, gömd i lampan på St. Davidsgården.

Berit och Sylvia med huvudena tätt ihop som Piff och Puff i köket. Sylvias pilimariska ögon som en stolt lejonhona på savannen.

Berits noggrannhet.

Kristinas godhet.

Och Martin som en strålande stjärna med så mycket vilja.

Simons klippetikloppskor.

Surdegsmaffian! Och Ninni skrikandes Levain!! I köket medans hon fyllde frysen med bröd och bullar. Laves vackra skånska och hans ärlighet. Underbart!

Denna vackra blomsteräng på Berget.

Elin Målqvist, volontär på Berget Unum 13

Från öppnandet av Enhetens kyrka den 20 juli, till höger biskop Biörn och fr. Caesarius. Ovan ser vi världens ledande benediktin, abbas primas Notker Wolf predika.

Fotograf: Per Englund.

I Enhetens kyrka Br. Caesarius, Östanbäcks kloster.

D

en 20 juli kunde vi med vänner från Berget bland de ca 250 andra öppna - men inte ännu fullt ut inviga - Enhetens kyrka vid Östanbäcks kloster under biskop Biörns ledning. Nu fi-

rar vi dagligen mässan och de flesta tidebönerna där. Det betyder viss omorientering av invanda rörelsemönster och litet, ibland mycket, förvirring hos de vanemänniskor som vi nu är här. Rutin - eller

Unum 14

rytm om man så vill – hör till den spiritualitet vi gått in i som benediktiner – och vår äldste broder här välsignar den i synnerhet.

NY EKUMENIK Det, kan man tycka, anspråksfulla namnet Enhetens kyrka inspirerades av den nyupptäckt av ekumeniken som i vårt land i början av det nya millenniet särskilt framträdde kring namnen Ulf Ekman och Peter Halldorf och som kanske nådde ett slags kulmen med mötet kring Anden, kyrkan och ämbetet på Bjärka Säby i maj med Pastor Ulfs ja till episkopat och Petrusämbete. Jesusmanifestationen har också manifesterat den som en uppföljning av den gemensamma Jesusboken från 2003 av Biskop Anders Arborelius och Pastor Sten Gunnar Hedin.

Det breda uppropet till stöd för detta kyrkbygge från sommaren 2007 som följdes upp med det ekumeniska uttalandet om klosterlivet från januari 2008, ett ja som kompletterade uttalandet från Svenska kyrkans biskopar 18 år tidigare, har här och var fört till förmodan, att kyrkan skulle användas för gudstjänster anordnade av olika samfund. Redan av geografiska skäl - belägenheten 10 km från närmaste tätort - lär det inte bli särkilt frekvent, även om vi principiellt är

öppna för det. I huvudsak handlar det här om klostrets ordinarie gudstjänst – jämte enskild bön som rummet med fokuseringen av Närvaron i tabernaklet i så hög grad inspirerar till.

PLIKT Gudstjänst kan här tolkas ursprungligt etymologiskt: Tjänst åt Gud, något som återger latinets Divinum Officium. Samma tanke finns också i termen Tidegärden.

Det handlar inte så mycket om ett uppbyggelsemöte, där deltagarna primärt får något., utan om en plikt, ett arbete (gudsarbetet, opus Dei), ett slags skatt som skall inbetalas till Gud, Det är inte en helt vanlig synpunkt i protestantiska sammanhang, heller inte i de karismatiska.

Konsumentaspekten, rentav kopplad till understrykandet av den oförskyllda nåden, där människan bara står som mottagare, har dominerat. Är den kanske medskyldig till de tömda kyrkorna i första hand i de länder som präglats av den lutherska reformationen? Men det passiva mottagandet berövar lyssnare (primärt) det egentliga ansvaret. Människan som präst, offrare, partner till Gud, Guds avbild och likhet, fullt förverkligad i Sonen genom den Helige Ande, är förutsättningen för både eukaristi

Unum 15

och tidegärd, de båda polerna i vår gudstjänst. Vi offrar med Sonen, inneslutna i Hans offer med allt det som är vårt, därför att Han har gett allt åt oss, också sig själv.

DAGLIG MÄSSA Vi har från första början i kommuniteten, så fort den rymde prästvigda bröder, firat mässan dagligen, som regel på morgonen, med förbönen vi ser som ett särskilt uppdrag, som vi delvis rentav är avlönade för. Här börjar vi på vardagar 6.15, så att mässan kan vara avslutad, när byggnadsarbetare som varit aktuella här ganska kontinuerligt, börjar jobbet som de brukar, vid 7.

la kapell. Vi har inte fått korstolar för kyrkan ännu och när det krävs litet mer olika böcker som vi nu har det med vigilian, får vi hålla oss till det gamla kapellet. Där ha vi också de tideböner, Ters kl. 9 (söndagar kl. 8) och Completorium vardagar (19.40 ca), där vi fortfarande använder en upplaga med 1917 års översättning. För oss har det tagit lång tid att gå över till Bibel 2 000.

Och vi har inte kunnat göra det utan grundlig granskning, fr.a. utifrån den traditionella monastiska, ja, kristna, för att inte också i en hel del fall säga judiska läsningen.

Musikaliska synpunkter hat också fått spela in. Därför har det tagit lång tid att successivt utarbeta texter som stämmer för oss och trycka upp häften för oss och gästerna med dem. Och det är ett löpande arbete - i princip i varje fall – erfarenheten säger oss dock, att provisoriet ofta permanentas genom decennier: vi har helt enkelt inte tid över från de dagliga uppgifterna att snygga till det som ändå kan fungera för oss . Så småningom är vi dock alltmer övertygade om överlägsenheten generellt i den språkdräkt Psaltaren har fått i Bibel 2000 och använder den med växande glädje.

PSALTAREN Den oavkortade Psaltaren delade vi under åren i Barkarö prästgård på fyra veckor. Men vi har nu väl i fyrtio år följt vår fader Benedikts föreskrift att den åtminstone skall genomgås under loppet av en vecka. Den fördelas på de sju dagliga tidebönerna. Sjutalet står för helheten. Det enda svaret Bibeln har på hur ofta man skall be är ”utan uppehåll”. De sju formella bönestunderna är stolparna i nätet, den ständiga bönen, som skall hakas upp på den. Nu ber vi ännu JESUSBÖN vigilian (kl. 4 eller litet tidigare), Psaltaren var Jesu bönbok, har man den längsta tidebönen i vårt gam- i restaureringen av tidegärden gärUnum 16

na framhållit. Vi vet det från det arameiska ropet från den Korsfäste: Eloi, Eloi, lema sabachtani, som vi har det i Markus’ version (15:34).

Det är ingenting troende efteråt kan ha lagt i den döende Mästarens mun. Det måste egentligen ha väckt undran hos dem som trodde på honom: Gav han ändå upp till sist? Men hos Petrus, kvinnorna, som hörde, de andra som bevarade minnet och Markus som skrev ner, upplevdes det som uppfyllelse av den heliga Skriftens hemlighet och den yttersta konsekvensen av Människosonens mänsklighet, därmed i reellaste mening medlidande med människor djupast ner i nöden. Annorlunda sagt: Psaltaren har både då och då ett utmanande, ifrågasättande tilltal till Gud. Det är otänkbart i islam som en muslim bland våra gäster jag nyligen talade med konstaterade. Samtidigt medgav han, att han egentligen t.ex i mötet med ett litet barns död sökte något sådant för sin egen del.

Inkarnationen, att Gud har blivit människa fullt ut i Jesus, innebär just också att Gud i Jesus ifrågasätter Gud med dessa ord som kyrkan ser som ingivna av Guds Ande.

Med bönen av Psaltaren förenar vi vår bön med Jesus som MedMänniskan till det yttersta, t o m in i vreden över orättvisan och lögnen som tycks ta herraväldet i värl-

den. Och låter Honom förvandla den till förbönen för bödlarna och döden för det onda som dessa själva just är offer för. Något annat går ju inte att förena med namnet Jesus som enligt ett gammalt bruk skall droppas in i andningspausen i varje vers – markerad med * i många upplagor.

OFFRET Och så är det offret för de många och med dem som frambärs i tidegärden som i mässan. Vi förenar oss med det enda offer som gäller från tidens början in i evigheten, Sonens i Anden till Fadern (Rom 8:15). Den heliga Treenigheten är inte bara föremålet för tillbedjan, Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande…, utan tillbedjaren är kyrkan med sitt huvud Kristus i Anden, Genom Honom och med Honom och i Honom tillhör dig, Gud Fader allsmäktig i de helige Andes enhet all ära och härlighet… Det är eukaristiens och tidegärdens mysterium i den enhet som är mer än numerär, matematisk, som är enhet i mångfald.

Unum 17

S:T SIGFRIDS BOKLÅDETIPS Trosbekännelsen av syster Veronica OP, Veritas 2012

är alltid större, hans mysterium förblir outsägbart.” (s. 101) Denna bok läses med fördel av ”gamla, invanda” kristna, eftersom den ingjuter frisk kunskap och nya perspektiv. Samtidigt är den lättillgänglig och därmed passande för människor som vill lära sig mer om den kristna tron.

Under en längre tid skrev syster Veronica om trosbekännelsen för Katolskt magasin. Denna uppskattade artikelserie har nu kommit ut i bokform och utgör en liten, men ytterst innehållsrik volym. Bokens förord är skrivet av Biskop Anders Arborelius, där han betonar trosbekännelsens vittomfattande betydelse. ”Credo Spåren i djupet: om det är lovsång. Credo är dialog. Credo gudomliga ordets makt av Anders Piltz OP, är sanning.”

Artos, 2. upplagan, 2012 Som alltid behandlar syster Veronica sitt ämne på ett konkret I ”Spåren i djupet” undervisar och handfast sätt. Hon utgår Anders Piltz om hur Psaltarens mycket från profetorden för att psalmer hjälper oss att uttrycka belysa ämnet och ger en snabb, de villkor under vilka vi lever som men gedigen översikt över de människor. Att be med Psaltarens koncilier där trosbekännelsen ord hjälper oss till personligt möte utarbetades. Varje del i Kyrkans med Gud. Boken visar vilken kraft Credo vävs ihop med Kyrkans som finns i bönen och i Guds ord. liv och tro, ingen del står ensam, Anders Piltz får oss som läsare att utan har ett levande sammanhang. upptäcka hur Bibelns berättelser Samtidigt är syster Veronica noga hänger ihop med vår vardag. med att betona skillnaden mellan att sätta ord på den kristna tron och att ”förklara” mysteriet. ”Gud Unum 18

”Jag förkunnar inte mig själv utan Jesus Kristus: han är Herre, och jag är er tjänare för Jesu skull. Ty Gud, som sade: ”Ljus skall lysa ur mörkret”, har lyst upp mitt hjärta, för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus. Men denna skatt har jag i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig” ( 2 Kor 4:5-7).

Fotograf: Sophia-Stina Levin, medarbetare på Berget.

Öppettider: tisdag till söndag kl. 14.00-16.00.

Boklådan har en vänförening. Genom ditt medlemskap bidrar du till att säkerställa ett fortsatt brett utbud av litteratur med andlig vägledning på kristen grund.

Medlemsavgiften är 100 kr/år. Om du vill bli medlem, kontakta oss: kristina@berget.se Unum 19

S:t David

På Berget finns S:t Sigfrids Boklåda, som genom sin försäljning av böcker, skivor och ikoner vill spegla vår ekumeniska inriktning.

S:t Sigfrid

S:T SIGFRIDS BOKLÅDA

S:t Sigfrid och S:t David kom båda från England som missionärer och fick stor betydelse för Sveriges kristnande. På Berget har de sina givna platser.

S:t Sigfrid är skyddshelgon för vår boklåda och S:t David för vår retreatgård.

Herren är mitt ibland oss Jim Lagerlöf, teologie studerande, styrelseledamot i Stiftelsen Berget.

U

nder slutet av sommaren har jag som vanligt varit på Berget några veckor.

På bokhyllan i mitt rum på St Davidsgården stod boken Mässans mål och mening av Syster Veronica OP. Det är en kort och enkel skrift som steg för steg leder läsaren genom Mässans olika delar.

Istället för att läsa den här texten, som jag har skrivit, kan du hellre läsa systerns bok!

slut, medan den himmelska är ett lov utan ände, så rör de båda vid varandra. Detta sker tydligast i Mässan. För när Anden kommer över församlingen och över brödet och vinet är himlen öppen. Då är Guds rike verkligen närvarande, och blir också en fysisk verklighet när Jesus uppenbarar sig mitt ibland oss, med sin kropp och sitt blod. Han kommer genom stängda dörrar, och plötsligt finns Han där, i mitten. Hans liv, offerdöden och ATT FIRA gudstjänsten är uppståndelsen blir närvarande. naturligvis det mest centrala för den Kämpande Kyrkan här i tiden. I STORA DELAR av den Det är inte det enda Hon ägnar sig västliga kyrkan är lovsången och åt, men likväl centrum för Hennes förkunnelsen mycket viktiga liv. I himlen, däremot, finns ingen komponenter. Det är underbart periferi, där firar den Triumferande att få sjunga om Jesus och en Kyrkan ständigt gudstjänst, evigt god predikan går inte av för förenad med sin brudgum, vår hackor. Men både sången och överstepräst Jesus Kristus. Så är undervisningen är mänsklig och det i Guds rike, där är Han alltid begränsad. Men likväl handlar det ärad, upphöjd och lovsjungen, där om vårt rop på Hans undervisning, tar gudstjänsten aldrig slut. vår bön om Hans ledning, vårt hopp om Hans tröst och förlåtelse DEN GUDSTJÄNST som firas och uppmuntran. i evigheten, och de gudstjänster som vi firar här och nu är inte så ORDET gudstjänst, eller ordet väsensskiljda, egentligen. Även liturgi som betyder folkets görande, om de tidsliga gudstjänsterna pekar bara mot vår del av det hela, kommer och går, börjar och tar vår tjänst inför Gud. Vi kommer till Unum 20

Gud, med vår lovsång, våra frågor, våra böner. Det är vår tjänst, men det sker något mer. Gudstjänsten är ett möte, mellan det mänskliga och det gudomliga. Den kristna gudstjänsten tar inte slut i och med vår tjänst. Egentligen är det bara början. För vi behöver inte vänta på svar. I samma möte, där vi kommer med våra begränsningar, är Herren där med sitt överflöd, sin vägledning, sina gåvor, sin närvaro.

NÄR VI FIRAR gudstjänst förverkligar vi vår kallelse som döpta. I dopet blir var och en kung och präst åt Gud. Men nu handlar det inte längre om att bara bära fram något till Gud. Nej, i Mässan får vi genast Guds svar på vår lovsång och vår bön. Sakramentet är vår läkedom, vår tröst och vår vägledning. Gud själv svarar här på våra böner, botar våra andliga sjukdomar och ger oss sin frid, ja, Han ger oss sig själv.

inte oss själva vi firar, församlingen är inte en klubb som har hemligt möte. Nej, gudstjänsten öppnar oss för verkligheten, för sanningen.

Där vi börjar, tar Gud vid. Vi ber genom Jesus, med Jesus, till Fadern.

Och Hans ande ropar utan ord, ber i oss, och svarar!

I KYRKANS MITT står den levande Herren, Gud som blev människa, Ordet som blev kött.

Han är svaret på våra böner. Mässan, den stora bönen, innehåller också bönens svar. När prästen ropar ”Herren vare med er” så är det inte bara en from förhoppning, utan en tro på den Herre som blir delaktig i den mänskliga gemenskapen, Guden i tjänargestalt.

PLÖTSLIGT spelar våra tafatta böner ingen stor roll.

Plötsligt beslöjas vår lovsång, när verklighetens utgångspunkt, Jesus Kristus, träder in i vår mitt. Han som är svaret på vår bön, målet I GUDSTJÄNSTEN öppnar för vår lovsång. I gudstjänsten vi oss mot himlen, vi upplyfter behöver vi låta Gud ta över och våra hjärtan. Då kommer Herren göra tjänst inför oss. Då betjänar till oss, uppifrån. Vi ber och Han Han oss. Universums Herre, Han svarar. Vi lovsjunger, Han blir ärad. som föddes före all tid, tvättar oss Vi firar mässan till Hans åminnelse rena, talar till oss och bjuder oss och Han är plötsligt hos oss. För till bords med sig. Då är vi Hans att betjäna. För att möta oss, var folk och Han är vår Gud. Då flyter och en. För att svara. Ja, när vi firar himmel och jord samman. Då hör gudstjänst och är samlade i Hans vi hemma. namn så är Han ibland oss. Det är Unum 21

Tillitens melodi - mässans och människans

fem grundtoner Torbjörn Ahlund, kyrkoherde i Vadstena och Dals församlingar.

Mässans fem grundtoner finns i varje nyfött barn.

ana att det finns och stundtals kan det fylla oss med evighetstoner.

ag gick en vårdag på en skogsstig på Berget, solen värmde och smälte bort vinterns snö. Det doftade vår. Jag kände mig glad och fylld av livslust.

Alla sinnen var vidöppna och jag tackade Gud för det underbara i hans skapelse, för våren och tecken om att det frusna ska tina, kylan fyllas av värme och mörkret bli ljus. Plötsligt blev jag stel av rädsla och jag stannade mitt i ett steg.

Någonstans hade jag anat en ännu osedd fara och när jag såg ner på marken låg där en hoppringlad hugorm som jag varit nära att trampa på. Mitt i mitt paradis uppenbarade sig ormen. Tillbaka till verkligheten där inget är helt och fullt harmoniskt. Paradiset är och förblir stängt. Styckevis kan vi

1. Kyrie eleison – Jag överlever inte ensam.

Herre förbarma dig över oss Kriste förbarma dig över oss Herre förbarma dig över oss.

J

Kyrie eleison är den första grundtonen i mässan. Kyrie eleison är det första skriket en människa upplåter vid sin födelse. Ta hand om mig, jag överlever inte annars.

Vi föds nakna och utan möjlighet att överleva om inte någon kommer och tar oss till sin barm, förbarmar sig. När barnet föds vet det inget annat av än att det förs genom en trång och smärtsam passage från mörker till ljus, från värme och tyngdlöst svävande till kyla och hjälplöshet.

Kyrie eleison är ett rop på hjälp

Unum 22

till en okänd hjälpare. Barnet ser ingen annan utväg än att ropa sitt hjälp, det vet inget om hur det kan få hjälp eller av vem, men skriket är ett överlevnadsskrik. Förbarma dig över mig! Vår livsresa börjar i det okända med detta enda skrik, en tiggares rop – hjälp mig, ta mig till dig, förbarma dig.

Kyrie eleison.

Så bär vi det lilla barnet inom oss och i vårt inre ekar ropet fortfarande från skapelsens morgon, från födelsens stund. Förbarma dig.

Ibland är det starkare, ibland hörs det knappast alls. Starkt är det i stunder av kraftiga tvivel, i oro och ångest, i sorg och sjukdom.

Bartimajos inre ljöd av ropet; Herre förbarma dig!

Han satt där i sin blindhet vid vägkanten och hörde hur folkskaran kom närmare. Han visste lika lite som det nyfödda barnet vad som var på gång. Men han kunde fråga och fick veta att det var Jesus som kom på vägen. Han ropar Jesus, Davids son förbarma dig över mig!

Han satt avstängd från folket som rörde sig på vägen och i sin ensamhet blev han utsatt för nedtystande. Han skulle inte störa med sitt hjälpbehov. Han fick höra samma röster som det lilla barnet inom oss som vill ropa på hjälp – skärp dig, ryck upp dig, stör inte andra med dina bekymmer, din

brist generar oss andra. Men hans rop kunde inte tystas. Han ropade ännu högre och Jesus uppmanar människor att leda fram honom.

Hans rop och Jesu uppmaning har gjort att människor ledde fram honom. Likt barnmorskan som lyfter det nyfödda barnet till moderns bröst, leder människorna fram Bartimaios till Jesus. Jesus kommer med sin underliga fråga: Vad vill du att jag ska göra för dig?

Han vill ge mannen ett språk som kan uttrycka hans längtan och vilja.

Herre, gör så att jag kan se igen. ”Jesus sade: du kan se igen. Din tro har hjälpt dig… och han följde med Jesus och prisade Gud. Och allt folket som såg det sjöng Guds lov.” Vad är min bön i mitt kyrie idag?

2. Gloria – Jag växer genom villkorslösa relationer Ära åt Gud i höjden Och fred på jorden åt människor som han utvalt.

Andra steget i tillitens melodi är relationen. Det lilla nyfödda barnet har fått skrika sitt skrik och ropet om förbarmande har besvarats med en varm famn, en mjuk hud att hämta värme och trygghet ur. Här får det i ordlöshet känna sanningen

Unum 23

i orden: Där barmhärtighet och kärlek bor där är också Gud. Barnet kan ännu inte formulera vad det känner, har inga ord för tacksamhet, det kan bara vara förbarmat. Och när barnet en längre stund varit ifrån närheten ropar det igen sitt -Förbarma dig och återupplever svaret. Det börjar bli tillvant vid att dess innersta längtan efter överlevnad blir besvarat med barmhärtighet och kärlek. När det första steget känns tryggt börjar det pröva nästa – relationens steg. Barnet söker ögonkontakten. Det oseende ögat vill se. Plötsligt fixeras blicken vid ett annat ögonpar och något händer, ett leende sprider sig på läpparna. Ögonkontakten är etablerad och lovsången stiger i förälder och barn.

Jag hoppas att du någon gång känt värmen och glädjen som sprider sig i kroppen när man får ögonkontakt med ett litet spädbarn och man får leendet av barnet. Det är ett heligt ögonblick med en ögonkontakt som inte har baktankar eller rädslor utan bara ren gemenskap, relation och total tillit. Det gudomliga inkarneras i människans kyrie. Den barmhärtighet barnet känner som svar på sitt första grundläggande rop om hjälp, blir ett ögonpar, en person, blir kött. Inkarneras.

Mässans andra steg är ett steg fyllt av glädje. Herdarna i natten

ligger i samma trakt som alla vi som upplevt mörker och natt i våra liv. Plötsligt blir mörkret fyllt av ljus och änglaorden leder oss fram till ett barn, ett ordlöst, nyfött barn.

Jag tror att när herdarna kommer fram till den heliga familjen i natten och ser in i Jesusbarnets ögon då får de leendet som fyller dem med värme och glädje, med jubel: Ära i höjden åt Gud. Mycket av våra liv påverkas av hur vi ser på oss själva och det är i sin tur beroende av hur andra har sett på oss. Barnets första leende vill få en fortsättning men det kommer snart att lära sig att ögon kan vara så olika. De kan ge livsmod och värme, närvaro men också tomhet, fruktan och förakt.

Leendet talar om att Du ska tro att du är någon. Du har betydelse i mitt liv. Du berör mig med din närvaro och med din blick. Det är vad de kärleksfulla ögonen vill säga och det är vad de leende läpparna vill säga. Mässans andra del vill leda oss vidare från vårt kyrierop till ett gloria. Från blindhet och mörker, till seende och relationens glädjeljus.

Vad är mitt Gloria idag?

11 LINKÖPINGS STIFTSBLAD 3. Credo – Jag vågar genom tilliten Jag tror på Gud Fader.

Jag tror på Jesus Kristus.

Jag tror på den helige Ande.

Unum 24

Saliga de som inte har sett men ändå tror.

Credo – jag tror! Luther sa en gång ungefär så här, att när församlingen läser sin trosbekännelse då är det som om ett valv av tro spänner sig över församlingen och jag får med mina tvivel och min brist på tro krypa in under det valvet. När Gud ser ner på sin församling så ser han bara detta valv av tro. Bästa översättningen av ordet tro är nog tillit. Jag tror, jag har tillit. Då blir tro vad den är tänkt att vara – en huvudsak i livet men i huvudsak en hjärtesak.

Jag har tillit till Gud. Jag har tillit till Jesus.

Jag har tillit till den helige Ande.

Credo – jag tror.

Ett litet barn i en vuxens famn bärs hit och dit, läggs ner och tas upp, in i brummande bilar, i mörka vagnar med brusande trafik runtomkring.

Det kastas upp mot himlen, kiknar av skratt och tas emot igen i en trygg famn. Att se det är att se ett under av tro, av tillit. Kanske är det därför som Jesus säger att vi ska bli som barn, tillitsfulla, trosvissa.

Hela trosbekännelsen är egentligen en lovsång, ett lovsångsja till en skapande, älskande och hoppingivande Gud. Ett lovsångs ja till Gud som under sitt valv av tro

skapar ett nådens rum för nödens människor. Vår tros ja är ett uttryck för att vi litar på Gud och den väg människor gått före oss i tro. Det är en väg som håller även om vi varken kan se hela sträckningen, förstå hur den är byggd eller klart se hur målet ser ut. Vi lever av tillit till Gud och i gemenskap med en levande tradition. Traditionalism är de levandes döda tro men Tradition är de dödas levande tro som vi nu får förvalta vidare.

Var är mitt Credo idag?

4. Sanctus – Jag möter heligheten i det sårbara Helig, helig, helig är Herren Sebaot, hela jorden är full av hans härlighet, Hosianna i höjden.

Välsignad vare han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden.

Den fjärde tonen är respekt.

Respektera, återspegla, bemöta såsom man ser den bemötte, spegla det heliga och okränkbara. Så bär varje människa sin helighet inom sig, som det lilla barnet inom oss.

Så sårbart och sårat, så kränkt och okränkbart. I varje människa vi möter finns samma helighet och sårbarhet och vår kallelse är att skydda, bevara, hylla och hela det heliga hos varandra. När vi i mässan sjunger vårt helig, helig,

Unum 25

helig så är det alldeles innan Jesus ska födas i vår mitt i form av enkelt vin och bröd.

Jesaja ser Herren i templet, sittande på en hög och upphöjd tron och hans mantelsläp fyller hela templet. Sexvingade serafer visar sig ovanför Gud och de ropar till varandra så att trösklarna i templet skakar och hela templet fylls av rök. De ropar: ”Helig, helig, helig är Herren Sebaot. Hela jorden är full av hans härlighet”.

Jesaja blir rädd inför heligheten, rädd som mamman inför makten.

Och han vågar inte annat än att säga – ”Ve mig jag är förlorad, ty jag har orena läppar och jag bor bland ett folk med orena läppar, och mina ögon har sett Konungen, Herren Sebaot”. För Jesaja gick inte hans egen känsla av orenhet ihop med heligheten. Jag kan känna igen det i samtal med människor som inte vågar gå till nattvarden därför att de känner sig ovärdiga. Jag kan känna igen det i en känsla av mindervärdighet inför alla de duktiga i samhället och i oduglighetskänsla inför alla dugliga och inför alla krav som ställs på hur man borde vara. I Jesajas fall kommer en av seraferna med ett glödande kol från altaret och rör vid Jesajas läppar, han blir inte sönderbränd av den helige utan försonad och upprättad och

sänd ut att berätta om Guds vilja. I vårt fall är det inte ett glödande kol utan nattvardens bröd som tas från altaret och får röra vid våra läppar till försoning och upprättelse och sändning ut i världen. Jesaja fick gå till sin verklighet och sitt uppdrag.

Vi till vår verklighet och vårt uppdrag.

Helig, helig, helig är Herren Sebaot.

Hela jorden är full av hans härlighet.

Hosianna i höjden. Välsignad vare han som kommer i Herrens namn.

Hosianna i höjden.

Var är mitt Sanctus idag?

5. Agnus die – Jag får näring i närhet O Guds lamm som borttager världens synder förbarma dig över oss.

O Guds lamm som borttager världens synder förbarma dig över oss.

O Guds lamm som borttager världens synder ge oss din frid.

Tillitens femte ton är längtan att få bli uppburen i föräldrafamnen trots allt. Att få bli omfamnad, tagen till barmen, förbarmad trots allt.

Orden Se Guds lamm är hämtade från Johannes döparens ord när han pekar på Jesus. Innan de orden hörs i mässan säger prästen ”Herrens frid vare med er”.

Alltså de ord som Jesus säger till sina lärjungar när de sitter bakom

Unum 26

stängda dörrar i sin rädsla. Rädda för att själva bli drabbade, rädda för vad framtiden nu ska innebära när hoppet var dött. (Joh. 20:19, Matt.

14:27) Innan han gör något annat efter uppståndelsen ger han lärjungarna sin frid. Han frågar inte efter deras tro, han förebrår dem inte för sin rädsla och brist på tillit. Han ger dem sin frid. I tillitens femte ton får vi höra hur Guds frid omsluter oss långt innan vi vet eller har fattat.

Som barnet som omsluts av kärlek redan i moderlivet, långt innan det självt kan förstå orsak, verkan och sammanhang. Friden är något som finns i oss och omkring oss. Den lämnar oss aldrig men vi kan ha svårt att upptäcka den. Vi ser den i barnet som sover tryggt i sin säng.

Tryggare kan ingen vara. Det är skönt att upptäcka att det handlar om mig. Om det lilla barnet inom mig och om den verklighet som jag lever i just nu. Jag går från det allmänna till det särskilda. För dig utgiven och för dig utgjutet.

Barnet äger friden, är omgiven av föräldrakärlek som är beredd att göra allt för sitt barn, beredda att vara offerlamm för sina barn.

I sista tonen bärs vi också fram

till insikten om att jag själv får ta stegen fram till altaret, sträcka ut handen och ta emot brödet och höra orden ”För dig utgiven”.

Stegen fram talar om mitt eget ja till den förbarmande kärleken.

Mina steg är min fysiska bejakelse av Guds fysiska närvaro. Jag går fram till platsen där det räcks åt mig. Tilliten inkarnerad i bröd och vin.

I brödet och vinet är mitt Agnus Dei.

JUBILEUMSBÖN Herre, Jesus Kristus, tack för att du lät Berget bli till.

Tack för att du gjort den till en plats, där vi finner läkedom, enhet och andlig fördjupning i din närhet.

Tack för att du är närvarande hos oss i ordet och sakramenten.

Tack för att du talar till oss i tystnaden.

Tack för att vi får vila ut i den heliga stillheten.

Tack för alla dem, som byggt upp Berget genom bön, arbete och gåvor.

Hjälp oss att förvalta den gåva du gett oss och gör oss lyhörda för din vilja.

I Jesu namn. Amen.

FÖR SENASTE NYTT OM RETREATER OCH KURSER:

www.berget.se Unum 27

Kyrkan och sakramenten Sr Veronica, medarbetare på Berget.

H

an är den osynlige Gudens avbild (Kol 1:15). Inför den människa som verkar i Judéen och Galiléen, som undervisar, som förlåter synder, som botar sjuka, förundras människorna… ”Var har han detta ifrån?” undrar de som bor i hans hemstad och tror sig veta allt om honom (Mark 6:2). ”Vem har gett honom makt att förlåta synder?” frågar fariséerna. ”Vem är han? Till och med vinden och sjön lyder honom,” utropar lärjungarna, gripna av stor fruktan.

hans händer. Han är helt beroende av honom. ”Sannerligen, jag säger er: Sonen kan inte göra något av sig själv, utan bara det han ser Fadern göra. Vad Fadern gör, det gör också Sonen” (Joh 5:19).

Endast de som är fattiga i sina hjärtan, de som accepterar att ge upp sin trångsynthet, sin självgodhet och låta sig ledas vidare, kan förnimma någonting av hans mysterium. I hans sätt att vara människa, i det han gör och säger ser vi Fadern. Jesus uppenbarar Fadern i sitt jordiska liv. Han leder NÄR MÄNNISKORNA vill människorna genom sitt liv, sin död reducera honom till det de kan och sin uppståndelse till honom. förstå, kommer de till korta. ”Jag är vägen”, säger han, Guds väg Jesus Kristus spränger deras till människan och människans föreställningar. Han är större. väg till Gud - Fadern, Sonen och Han är bärare av ett mysterium, den Helige Ande. han pekar mot en som är större än han – mot Fadern. Han är vänd JESUS ÄR DET FÖRSTA mot honom. Han tar emot sitt eget sakramentet. Den som har sett väsen, sin mission, sin makt ur honom, Ordet som har blivit kött, Unum 28

har sett Fadern. ”Jag är vinstocken, ni är grenarna… (Joh 14:9). Jesu lärjungar - några människor som är samlade till minnet av en som de säger vara uppstånden. De är svaga, rädda, men när den Helige Ande faller över dem fylls de av kraft och börjar tala med ord som Anden inger dem. Ord som träffar människornas hjärtan. Något nytt börjar. Gud uppfyller sitt löfte, han utgjuter sin Ande för att förnya hela skapelsen.

Denna förnyelse sker inte på ett magiskt sätt. Det börjar med en liten grupp lärjungar, samlade i hans namn, de är redan kyrkan. De är medvetna om sin egen svaghet, om sin synd, de vet att kyrkan inte äger sitt eget väsen, hon finns inte till av egen kraft. Hon tar emot sig själv av den som ständigt kallar samman hennes barn. Hennes ord, hennes gester, hennes kärlek har sin upprinnelse hos en annan. Hon lyfter ögonen och ser ”på honom som de har genomborrat.” (Joh 19:37) Ur hans sida rinner blod och vatten – det vatten som renar henne, i dopets sakrament, det blod hon dricker när hon firar hans död och uppståndelse.

I den Helige Andes nåd träder kyrkan in i en allt djupare relation till sin Herre, Jesus Kristus, och till den som sänder honom: Fadern.

Kyrkans hemlighet är den Heliga

Treenigheten. Kyrkan, Kristi mystiska kropp, leder oss in i Guds eget mysterium. Genom hennes förmedling leds vi ständigt in från det synliga till det osynliga. Vårt jordiska liv, vår egen berättelse blir det ställe där vi möter Gud. KYRKAN ÄR DET ANDRA sakramentet, helt relaterat till det första, Jesus Kristus. Hela kyrkans liv är sakramentalt, ett synligt tecken på Guds osynliga nåd. ”Utan mig kan ni ingenting göra” (Joh 15:5). Ingen lägger beslag på Jesu frälsningsverk. Kyrkan äger inte det, men hon uppenbarar det, hon förmedlar det. Hennes sakramentala karaktär låter sig inte begränsas till sju sakrament, men blir uppenbarad på ett speciellt och tydligt sätt varje gång hon firar ett av dem. Mer än det, hon tar emot sitt eget väsen ur de sakrament hon firar.

Kyrkans föds ur dopet. Hon förnyas varje gång en ny människa sänks ner i vattnet och döps i Faderns och Sonens och den Helige Andens namn. Kyrkan lever av Eukaristin. Det eukaristiska offret är ”hela det kristna livets källa och höjdpunkt.” (2:a Vatikankonciliet) Kyrkan renas och gläder sig med varje syndare som låter sig helas av Kristi blod, genom försoningens sakrament.

Unum 29

Kyrkan betraktar sitt eget mysterium varje gång en man och en kvinna förenas i äktenskapets sakrament, bortom det som är möjligt med endast mänskliga krafter.

I SAKRAMENTEN känner man igen Jesu Kristi sätt att handla.

Sakramenten förutsätter att den tid då Jesus verkade på jorden, i synlig gestalt, är över. Men efter himmelsfärden är det fortfarande han som verkar i och genom sin kyrka. Den helige Ande leder alltid lärjungarna tillbaka till Jesus Kristus, till det han har sagt och gjort. Man kan känna igen hans eget sätt att handla i de tecken – sakramenten – som kyrkan firar.

Den uppståndne visar sig för sina lärjungar inte på grund av deras böner eller förtjänster. De kan inte på något sätt tvinga fram hans närvaro. Han kommer av sig själv, fritt. Han ger sig till känna för att han älskar dem, och kallar dem att älska tillbaka. På liknande sätt är sakramenten Guds fria gåva.

Människan har inga rättigheter till dem. Kyrkan ”tillverkar” inte dem, hon firar sin uppståndne Herre och aktualiserar hans frälsningsverk.

Jesus hälsar sina lärjungar: ”Frid åt er alla.” Han skänker dem sin frid, han samlar dem, han förvandlar en skara rädda människor till vittnen

som kan ge vidare den frid de tar emot. Han kallar fram, skapar sin kyrka. Sakramenten gör kyrkan. Utan denna gåva finns ingen kyrka utan bara en samling människor, drivna av olika intressen, som strävar åt olika håll.

När han bryter brödet, när han förklarar Skriften, när han visar sina sår känner lärjungarna igen sin Herre. På samma sätt känner man igen hans närvaro i sakramentens tecken. Det är Han som säger: ”Ta och ät…” eller ”dina synder är förlåtna.”

KYRKAN finns inte till för sin egen skull. Kyrkan kan inte vara självtillräcklig, självförsörjande, självförhärligande. Församlingen – hur from och andlig den än är – har inte makt i sig själv att fira nattvarden, att uttala avlösningsorden. Endast en vigd präst kan göra detta. Han har fått makten av Anden själv, genom kyrkans förmedling.

Hans närvaro är just tecken och garant på att kyrkan inte skapar sig själv, att hon ständigt tar emot sitt liv av den som kallar samman henne och ger sig själv till henne.

Gud verkar alltid när kyrkan firar sakramenten. Brödet blir verkligen förvandlat till Kristi

Unum 30

kropp, synderna blir förlåtna, den nydöpte blir Guds barn.

Sakramenten engagerar alltid människans frihet, de agerar inte magiskt. Brödet jag äter är Kristi kropp. Ska jag tro på det? - inte nödvändigtvis ”känna” det! Ska jag våga låta honom verka i mig, förvandla mig? ”Dina synder är förlåtna.” Ska jag tro på det och våga lämna det gamla, låta mig ledas in i det nya? ”Jag döper dig i Fadern och Sonen och den Helige Ande.” Har vi tagit emot det nya livet som Gud gett oss och kallar oss till?

JUBILEUMSFIRANDE 16 - 18/11 år 2012

JUBILEUMSTEMA: DEN HELIGA TREENIGHETENS LIV! Nu har det gått 50 år sedan S:t Davidsgården invigdes den 18 november år 1962.

16-18/11 Konferensdagar med Kommuniteten Den Heliga Treenigheten, Peter Halldorf, Bo Brander, den nye apostoliske nuntien för Skandinavien ärkebiskop Henryk Józef Nowacki.

Från fredag kl. 17.30 Jubileumsvesper till söndag kl. 14.00 Helpension 2 250:Anmälan via: info@berget.se.

(Inför jubiléet har vi en jubileumsfond via BG 574-3323)

JUBILEUMSRETREATER: • 12-15/11 • 19-22/11

Retreatledare är Sr Veronica Retreatledare är Bo Brander Unum 31

ATT BE TIDEGÄRDEN Kyrkans bön och bedjarens väg in i den br. Ingmar Svanteson OSB

E

tt glädjande ekumeniskt tecken är att tidegärden idag beds i allt flera sammanhang.

Det är inte längre en enbart katolsk eller ortodox gudstjänstform.

Ekumenika tidegärdsböcker ges ut. Tidegärd beds också i frikyrkliga miljöer. I reträtter har tidegärden länge varit ett självklart inslag i dagsprogrammet.

I en huvudsakligen protestantiskt präglad kristen kultur är detta inte självklart. När man i mitten av förra seklet i högkyrkliga kretsar började be tidegärd betraktades det till en början med stor misstänksamhet.

Det uppfattades som något främmande. Tidegärden är ju inte, som t.ex. eukaristin, anbefalld av Jesus, åtminstone inte i den form som vi känner den. Tidegärdens framväxt har skett under lång tid och är ett i eminent mening kyrk­ligt feno­ men. Tidegärden är Kyrkans bön. När den ändå ”dyker upp” i allt

bre­dare kristna samman­hang så är det därför inte bara ett ekume­niskt tecken i största allmän­het, utan en bekräf­telse på att Kyrkan haft goda skäl att anbefalla sina barn att be i denna form.

Jag skall kortfattat framväxt, och sedan i den.

i denna artikel först skissera tidegärdens utveckling och teologi försöka ange en väg in

Tidegärdens framväxt, utveckling och teologi Tidegärdens framväxt är inte så lätt att följa i sina första skeden.

De historis­ ka doku­ menten är få.

Apostlagärningarnas vittnesbörd om att de första kristna gick till templet olika ”tider” betyder inte att kyrkans tidegärd kan sägas ha judiskt ursprung. Däremot kan judisk sed ha påverkat kristen praxis att be vid bestämda tider,

Unum 32

särskilt morgon och kväll. Under DE FÖLJANDE århundradena de första tre århundradena möter uppvisar i stort två huvudlinjer oss olika vittnesbörd om förpliktel­ för tidegärdens framväxt. Den ena sen att be dagligen. växte fram runt biskopen i hans katedral, ”kate­ dralofficiet”, den DIDACHÉ, De tolv apostlarnas andra växte fram i klostren, ”den lära (ca. 100) uppmanar till bön monastiska linjen”. Katedralofficiet av Fader vår tre gånger per dag. kring biskopen (en biskop på I Första Clemensbrevet, strax den tiden var närmast jämförbar före första sekelskiftet, ser vi med en kyrkoherde i våra dagar) det första tecknet på att olika kännetecknades av ett selektivt tider på dagen ges en symbolisk bruk av psalmerna (man valde innebörd. Tertullianus (d. 220) dem efter deras innehåll), rituell ger den första beskrivningen av prägel (ljus, rökelse, processioner, dagliga böner morgon och kväll. liturgiska kläder), begränsad Han rekommenderar också bön kvantitet av läsningar. Laudes och vid 3:e, 6:e och 9:e timmen med vesper är de viktigaste tidebönerna. hänvisning till bibliska händelser Vid slutet av 300-talet fanns ett vid motsvarande tid. Origenes (d. fullt utvecklat katedralofficium i 254) ger det första exemplet på att Palestina, Syrien, Mindre Asien psalm 141 i Psaltaren används som och Konstantinopel. Prästerna aftonbön. (”Min bön må gälla inför tjänstgör dagligen vid dessa dig som ett rökoffer, mina händers tideböner och folket förväntas delta. upp­ lyftande som ett aftonoffer”.) Att vara frånvarande uppfattas som Cyp­ rianus (d. 258) hänvisar till ett försvagande av kroppen. Under profeten Daniel (Daniel 6:10) sen antik (åtm. Gregorius den store, och till Apostlagärningarna för d. 604) var det kristna bönelivet att stödja bön vid 3:e, 6:e och fortfaran­de samlat kring biskopen 9:e timmen. För de två senare och hans medarbetare i katedralen, bönetiderna hänvisar han även till tillsammans med hela folket. tidpunkterna för Jesu korsfästelse Gemensamt firades mässa och och död. Dock är innehållet i dessa daglig tidegärd. Det monastiska böner okänt. Den drivande kraften officiet har mindre av liturgisk bakom maningarna till daglig bön celebration, mera av meditation är Jesu och apostlarnas bud att be över Skriften. Psalmerna beds ständigt. enligt ”continua-principen”, dvs. man väljer inte psalmer tema­ Unum 33

tiskt, utan ber dem i den följd som de står i Psaltaren. Målet är den ständiga bönen. Klosterfadern Benedictus (500-talet) följer naturligtvis den monastiska linjen, men har också vissa inslag från katedraltraditionen. Under hans tid förändras också sättet att be psalmer­ na. Det tidigare sättet var att psalmen reciterades av en soloröst, medan de övriga lyssna­ de. Man såg Psaltaren mera som Guds ord än som material för egen bön. Recitatio­nen avslutades med prostration (knäfall med ansiktet mot marken), tyst bön och en kollekt­ bön. Under 500-talet blir psaltaren successivt något som man ber/sjunger gemensamt, an­ tingen responsorialt, med ett åter­kommande omkvä­de, eller växelkörigt, det sätt som idag är det normala. De två huvudlinjerna skall sedan ömsesidigt påverka varandra genom historien.

bads den fortfarande gemensamt.

Tiggarordnar­ na (1200-talet), som ofta var på vandring, bidrog till att ”privatisera” tidegärden ytterligare.

Ignatius av Loyola (1500-talet) befriar helt sina bröder från ge­ mensam tidegärd.

OM VI TAR ett stort steg fram till den senaste katolska tidegärdsreformen, en följd av Andra Vatikan­ konciliet (1960-talet), märker vi hur ”katedralofficiets” linje dominerat reformen. Kvanti­te­ten psalmer har minskat; psaltarens psalmer, som tidigare bads under loppet av en vecka, är fördelade på fyra veckor och i möjligaste mån valda tematiskt. Tidegärden ses mindre som ett ”pensum” att fullgöra, än ett försök att helga dagens olika tider. Respektive tidebön skall bes vid ”rätt” tid. Lau­des och vesper är de markant viktigaste tidebönerna.

Alla troende uppmanas att delta DEN FORTSATTA utvecklingen i tidegärden, gärna tillsammans ledde till att prästen ensam blev med prästerna. I introduktionen ansvarig för all gudstjänst i sin till den katolska tidegärdsboken, kyrka. Det gemensamma firandet Kyrkans Dagliga Bön, möter vi översteg därmed resurserna. en hel teologi kring tidegärden, Detta leder, för att göra en lång framvuxen under århundraden. Vi historia kort, succes­ sivt till kan här bara antyda den. Teologin tidegärdens ”privatisering”. Det tar sin utgångspunkt i Jesu egen som tidigare var en gemensam bön, vilken ses som källa och angelägenhet blev en prästerlig upphov till Kyr­ kans bön. Man skyldighet. Endast i klostren citerar Andra Vatikankonciliets Unum 34

liturgikonstitution Sacrosanctum Concilium (n. 83): ”Han, som är det nya och eviga förbundets överste­ präst, Kristus Jesus, antog den mänskliga na­ turen och uppstämde i denna vår jordiska landsflykt den lovsång som i all evighet sjungs i vårt himmelska hemland.”

Det är denna Jesu egen bön som fortsätter i Kyrkans bön. Det Nya Förbundets guds­ tjänst kan bara frambäras i kraft av Kristi förtjänst och nådegåva. Man citerar ett känt ord av Augustinus, taget från kyrkofaderns Psaltarkommentar, som uttrycker det intima sam­ bandet mellan Kristi och Kyrkans bön: ”Gud kunde inte ge människorna någon större gåva än detta att hans Ord, genom vilket han har skapat allt, blev deras huvud och de själva infogades som lemmar i honom. Han är Guds Son och Människosonen, en enda Gud med Fadern, en enda människa med människorna. När vi därför i bönen talar med Gud, skiljer vi inte Sonen från honom, och när Sonens kropp ber, då skiljer den inte huvudet från sig själv. Han är den ende frälsaren av sin kropp, han vår Herre Jesus Kristus, Guds Son. Han ber för oss, han ber i oss, han tillbeds av oss: han ber för oss som vår överstepräst, han ber i oss som vårt huvud, han tillbeds av oss som vår

Gud. Låt oss därför känna igen vår röst i honom och hans röst i oss.”

Det är hisnande ord. Vi måste gå bortom vårt individualistiska sätt att tänka för att förstå. Vi är vanare att tänka i dessa banor när det gäller nattvarden/eukaristin, men här tillämpas de på Kyrkans tidegärd. Texten fortsätter: ”Den kristna bönens värdighet ligger alltså i detta att den har del i den ende Sonens egen hängivenhet till sin Fader och i den bön som han frambar under sitt jordeliv. Nu lever den vidare i den universella kyrkan och i alla dess lemmar och frambärs utan att någonsin tystna på hela människosläktets väg­nar och för dess frälsnings skull.”

Man kan tveka inför eller fascineras av så kraftiga ord om en gudstjänst, som för många kristna är tämligen okänd. Vi anar Kyrkan i hennes innersta medvetenhet om sig själv, hennes enhet med sitt huvud och sin Herre.

VI NOTERADE att den senaste tidegärdsre­formen tydligt är präglad av det vi kallade ”katedraloffi­ciets” linje. Men drivkraf­ten i tide­gärdens framväxt har hela tiden varit Jesu uppmaning till ständig bön (Luk 18:1), bekräftad av hans apostel (1 Thess 5:17-18; Ef 6:18), ett tydligt drag i det vi kallade den monastiska linjen. De två ”linjerna” fortsätter

Unum 35

att befrukta varandra. Det är med hjälp av en klosterregel i den monastiska linjen, som vi nu skall säga något om hur man kommer in i tidegärden.

oss alltså tänka på hur man bör vara när man står i Guds och hans änglars 7 åsyn, och sjunga psalmerna så att vår själ är samstämd med vår röst.

Benedictus påminner först om Guds/Kristi närvaro. Allt kristet Hur kommer man in i tidegärden? liv, går ut på att upptäcka denna För att lära sig ett språk behöver närvaro, att bli medveten och man grammatik och glosor. Men seende, att bli kontemplativ, som det mest läro­rika är, som bekant, det heter med ett finare ord. Så att tala. Learning by doing! Ändå tillägger han: ”Framför allt skall finns det verktyg för att lära vi tro detta utan minsta tvekan, sig be tide­ gär­ den (”glosor och då vi deltar i gudstjänsten.” Där grammatik”), bibliska, exegetiska lär vi oss att se och upptäcka. och liturgiska studier, sångövning Som hjälpmedel citerar han tre inte att förglömma. Dessutom - att psalmver­ser, som står för tre steg se sig omkring i kyrkans tradition, på bönens väg. att bli bekant med hur man har bett, sjungit och förstått psaltaren DET FÖRSTA lyder: ”Tjäna i kyrkans historia.

Herren med fruktan”. Att börja be Jag vet ingen enklare och mera är att träda in på helig mark. Den grundläggande vägledning än kan inte beträdas hur som helst. den som Bene­dictus ger i sitt 19:e Mose fick ta av sig sandalerna inför regelkapitel, vilket ofta citeras i den brinnande busken. Katoliken, inledningen till tidegärds­böcker. och alltfler andra, renar sig med OM HÅLLNINGEN VID vigvatten och knäfall när han går PSALMSÅNGEN in i kyrkorummet. Vapenhuset 1 Vi tror, att Gud är allestädes i gamla kyrkor hade samma närvarande, och att “Herrens blick funktion, världsliga vapen måste når överallt, den följer onda och goda”. lämnas utanför. De flesta liturgier 2 Men framför allt skall vi tro detta börjar med en renings- eller botakt. utan minsta tvekan, då vi deltar i Johan­nes Cassianus (d. 430), säger: 3 gudstjänsten. Vi måste därför alltid ”Det som präglar oss före bönen, minnas vad profeten säger: “Tjäna gör sig på nytt på­mint under själ­ 4 Her­ ren med fruktan” 5och vidare: va bönen. När vi försjunker i bön, “Lovsjung med vishet” och: “Inför kommer allt vi tidigare kände, sa eller 6 änglarna vill jag lovsjunga dig”. Låt gjor­de för oss på nytt inför våra ögon.

Unum 36

Vrede eller depressiva tankar kommer över oss, trots att vi vill be. Vad vi inte vill ha i vår närhet under bönen, måste vi därför bannlysa ur hjärtat redan i förväg.” Så långt Cassianus.

I himlen behövs inte denna förberedelse, hel­gonen behöver den knappast eftersom de ber ständigt, men de flesta av oss är inte där än.

Vi behöver ta ett medvetet steg in på helig mark. Gudsfruktan är insikten om det absoluta, det vi inte kan manipulera. Vi träder ut ur illusionernas skenvärld, ut i verkligheten. Trots att vi kanske vet det i teorin, behöver vi gång på gång ta detta steg. En bön inför gudstjänsten lyder så: ”Lägg, Herre, dina ord i min mun, när jag nu skall prisa ditt namn. Sänd din Ande som skingrar de onda, tomma och främmande tankarna, ger förståndet ljus och tänder kärleken i hjärtat, så att jag uppmärksamt, värdigt och med glädje gör tjänst inför din härlighets tron och blir bön­ hörd genom Jesus Kristus, vår Herre.”

de som hämtats ur Guds ord. Kyr­ kan lägger Guds inspirerade ord i bedjarens mun. Det betyder att med både förstånd och hjärta be – med hjälp av Guds ord. På latin finns en ordlek i uppmaningen psallite sapienter. Ordet “sapienter” betyder inte bara “med vis­ het”, u­ tan leder också tankarna till ordet “smaka”, sapere. Lovsången sker genom att sma­ ka på orden.

Den helige Basileios skriver: “När någon med full inre upp­märk­sam­ het kon­cen­tre­rar sig på psalmens ord, liksom smaksinnet känner smaken i en bestämd maträtt, då förverkligas det som står skrivet: ‘Lovsjung med vishet’”. Bedjaren tuggar i sig orden, för att smaka deras i förstone fördolda vishet.

DET TREDJE psaltarcitatet är ingen maning, men en önskan, som samtidigt uttrycker en verklighet, bönens både avsikt och mål: “Inför änglarna vill jag lovsjunga dig.” Något hän­der med bedjaren när han gör psal­­­tarens ord DET ANDRA verktyget, till sina egna. Bedjaren lyfts upp ”Lovsjung med vishet” (Ps 47:8 eller in i en större verk­lighet, den Vulgata), rör själva psaltarsången. eviga lovsången inför Guds tron.

Bedjaren tar de heliga orden i sin De tre psaltarcitaten beskriver en mun och gör dem till sina. Enligt process. Den som går in genom aposteln (Rom 8:26) vet inte ens den gudsfruktans dörr renar sig från troende hur han skall bedja. Det de illusoriska, självupptagna och var med stor tvekan som kyrkan begränsade föreställningarna om tillät andra texter i gudstjänsten än Gud och livet. Bedjaren går vidare Unum 37

genom att smaka på och ta till sig de ord som läggs i hans mun. Därmed frigörs kraften i Guds ord. Guds ord förenar sig med människan genom hennes bön och för hen­ne ut i verk­ligheten. Bedjaren upptäcker att han står inför den Högstes och hans änglars åsyn. Målet bekräftar den trosmässiga ut­gångs­punkten, vissheten om Guds närva­ro. Guds­ tjänsten är ett före­ grip­ ande av hela frälsningen. Processen har beskrivits av profeten Jesaja. (Jes 55:10-11) Han liknar ordet vid regnet, som faller från himlen och inte vänder tillbaka dit utan att ha vattnat jorden och gjort den fruktbar. Gud sänder sitt Ord, sin älskade Son, för att få trons fruk­ter att växa fram. Det får sin konkreta tillämpning när vi tar Guds ord i vår mun och gör dem till våra ord. ”Han blev fattig för vår skull, för att därmed göra oss rika”, säger aposteln. En enda psaltarvers uttrycker hela processen. ”Till honom ropade jag och lovsång låg redan på min tunga.” (Ps 66:17) Aposteln bekräftar det: ”Var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad”. Den som ber är räddad.

Här kunde vi sluta, men riskera att fastna i drömmar. Benedictus har båda fötterna på jorden. Han vet att vi bara kan ta ett steg i taget, även om vi är på väg till himlen.

Han låter sitt regelkapitel avslutas

med en maning, som dessutom uttrycker hela samspelet mellan yttre och inre bön: ”Låt oss alltså tänka på hur man bör vara när man står i Guds och hans änglars åsyn, och sjunga psalmerna så att vår själ är samstämd med vår röst”.

Trots att gudstjänst rör det innersta i det mänskliga livet, den mänskliga andens för­ hållande till Gud, som är Ande, tar munkfadern hjälp av det yttre.

Han säger att bröderna, när de “står i Guds och hans änglars åsyn”, skall sjunga psalmerna så att deras “själ” är samstämd med deras “röst”. Att bröderna ofta “står” under bönen, redan det är något yttre. Att stå under bön, en redan i Nya Testamentet omvittnad bönehållning, anger att också kroppen är indragen och delaktig. Än viktigare är att Benedictus låter rösten vara en före­bild för själen.

Man hade kunnat vänta sig det motsatta, att (den ”fromma”) själen skulle påverka rösten. Men här är det rösten, något yttre, som skall påverka själen, insidan. Själen skall göras samstämd med rösten. - Det rösten sjunger är Guds ord. Själen skall omformas och gestaltas av de heliga ord som den tar i sin mun.

Men detta gör inte rösten oviktig.

Den tränade och disciplinerade rösten blir ett verktyg, en spegel

Unum 38

för själen. Det yttre tas i tjänst för det inre. Både för den som sjunger och för den som lyssnar.

Flera munkfäder före Benedictus har vittnat om hur en broders eller kantors klara röst har påverkat dem som lyssnat. Inte genom sin tekniskt och röstmässigt brillianta sång, utan genom att rösten står i tjänst för det ord den förmedlar.

Rösten förmedlar ett budskap förutsatt att den är ödmjuk.

Munkfaderns tre psalmcitat står för bönens tre steg, inträdet på helig mark, bruket av de heliga orden, delaktighet i Kyrkans kosmiska förbön och lov­ sång i änglarnas gemen­skap.

Att be tidegärden är att föras in i Kyrkans bön, på väg mot den ständiga bönen.

Samma kapell med femtio års skillnad. Överst en bild från en av de många gudstjänsterna, inför korset, under familjedagarna denna sommar.

Nedan unga allvarliga män i stillhet inför korset.

Vad som än har hänt under dessa år så måste Berget vara en plats där de unga har en naturlig plats.

Unum 39

Magnus Natander med dotter på innergården under familjedagarna. De flesta bilder i detta nummer är från familjedagarna och tagna av Ingrid Eriksson.

Tempelvägen 10, 795 91 RÄTTVIK 0248-79 71 70 E-POST: info@berget.se WEBSIDA: www.berget.se Nästa nummer är temat: Bergets 50 årsjubileum!

U

UU U

STIFTELSEN BERGET

U

är en tidskrift som utges fyra gånger per år Prenumerationsavgift 150 kr.

Medlemmar i Bergets vänförening får Unum utan kostnad.

Medlemsavgift 300 kr.

Studerande under 25 år 150 kr.

Betalas via Bankgiro: 574-3323