Unum

I

Wikipedia inleder man förklaringen om vad meditation är med: ”en systematisk använd psykisk och kroppslig teknik som innebär fokusering och koncentration kombinerad med avspänning” – vilket är korrekt. Men i en allt för funktionell beskrivning av meditation riskerar något som kan vara ett sällsamt och mångdimensionellt mysterium att gå förlorat. Det säger jag väl medveten om att meditation samtidigt är en tillvaro i största enkelhet, där man söker att bara sitta sig till stillhet. Det är en stund i enskildhet; en stund där vi får stänga sinnenas dörr mot yttervärlden. Vi får vända oss inåt, utan vare sig ansträngningar eller ambitioner, men där avskildheten i sin dedikation till Gud, med tid och regelbundenhet, föder en djup känsla av enhet och gemenskap. Vi får ge oss själva, hela vår uppmärksamhet och kärlek tillbaka alltings Givare – och stunden kan då bli något av det mest dyrbara kärleksmötet med Den Älskade. Det är medveten närvaro, som då får djup mening i samvaro med Allt som Är.

TILL DEN ”stilla begrundan, lyssnandet inåt och den försjunkenhet” man också nämner i Wikipedia som kännetecken för en meditativ hållning, vill jag gärna addera en riktning. När Guds längtan efter själen får föra oss mot vår mittpunkt skapas ett UNUM

värn mot det yttre jagets tendens att begrunda, lyssna till och försjunka i sig själv. När meditationen får vara en gest av överlämnande; en villighet att glömma sig själv då befrias vi gradvis från psykets alla illusioner och sakta träder minnet av ”det jag som är mer än jag själv” fram.

RIKTNINGEN och relationen motiverar den längtande själen – även om det förstås också är en trösterik sanning att så snart vi vänder oss inåt, så kommer vi, förr eller senare, oavsett vår önskan om ökad fokusering och avspänning att möta Gud, eftersom Gud – är - och väntar i vårt hjärta och i det omedvetnas många vindlingar och dimensioner. Dessutom är ju Gud i hela skapelsen och ett meditativt förhållningssätt; det vill säga att behålla denna riktning och relation, är ett ytterst ett sätt att leva som föga har med höjden på vår meditationspall, antal minuter, sittställning och andning att göra. Det handlar mer om att i varje relation, till sig själv, till sin nästa och till varje uppgift, så långt det är möjligt, utgå från den mittpunkt som är ordlös bön och ett seende som är sprunget ur den djupa närvaron och samvaron av kärlek.

VARFÖR DÅ MEDITATION, behöver jag verkligen sitta ner 20 minuter, en eller par gånger om dagen?

Räcker inte vissheten om att Gud är 25