Issuu on Google+

berget i r채ttvik 50 책r s:t davidsg책rden och meditationsg책rden


Foto: Thorleif Alpberg


innehåll Berget lever och förnyas i varje tid Peder Bergqvist S:t David – det inre livets gård Gunnar Weman På Berget knådar man mer än deg – vardag på Berget Lena Brunell Ge oss mod … Majlis Glindsjö 30 ignatianska dagar på Meditationsgården Fredrik Heiding Kvinnlig präst retreatledare på Berget Birgit Ahlberg-Hyse Att sitta sig till stillheten Birgit Ahlberg-Hyse Några röster om Berget Viktiga årtal i Bergets historia En miljö där livet återspeglas Gunilla Andersson

5 9 15 19 21 23 25 27 29 30

redaktörer: birgit ahlberg-hyse, gunilla andersson, sam björk layout: mattias lindström foto omslag: gunilla andersson (framsida), thorleif alpberg (baksida) ansvarig utgivare: peder bergqvist tryck: wikströms tryckeri ab, uppsala 3


I S:t Davidsg책rdens kapell har alla retreatdeltagare en egen b채nk. 4

Foto: Gunilla Andersson


berget lever och förnyas i varje tid Denna skrift berättar på olika sätt om vad Berget är. Vi är tacksamma för alla som bidragit till vad Berget är idag och framförallt tackar vi Gud för att han burit oss dag efter dag. Berget lever och förnyas i varje tid samtidigt som kallelsen och uppgiften är densamma i alla tider. Kallelsen till enhet, fördjupning i den kristna tron, gemenskap och vänskap är det vi fått att förvalta. Berget står stadigt och tydligt som ett berg och alla är välkomna att komma upp på detta berg. År 2009, ett år före sin död, skrev Bergets tidigare föreståndare Per Mases ner Bergets vision. Efter att ha läst den ett antal gånger, steg 70 sentenser fram och dessa kan man följa på Bergets hemsida eller på Bergets facebookgrupp. Bergets vision är inte endast föreståndarens, styrelsens, kommunitetens vision utan hela Bergets gemenskaps vision. Bergets gemenskap är en brokig mångfald av vänner som på olika sätt har sitt hjärta på Berget. Våra närmare 700 medlemmar i Bergets Vänförening bygger Bergets vänskap med böner, pengar, ideella insatser och mycket mera. Knappt 200 personer i Bergets bönegemenskap går in i en speciell bönetjänst för Berget och för varandra. Bergets gårdspräster ställer helt ideellt upp med att stötta gudstjänstlivet och själavården på gården. Under året kommer det, i princip varje vecka, retreatledare från hela landet och även från andra länder för att ideellt vägleda människor i tystnaden. Detta gäller också våra duktiga kursledare som hjälper oss att möta de människor som kommer hit med väldigt olika erfarenheter. Inte minst är våra gäster i centrum för Bergets gemenskap. Det är våra gäster som är vår kallelse. Varje dag kallas vi att se Kristus i varje person som kommer hit. Varje morgon överlämnar vi allt till Herren, vi ber om lyhördhet för Andens ledning, att han samlar oss till en enda familj som kan vittna om Guds kärlek för alla människor. 5


Kärnan i Bergets gemenskap är kommuniteten Den Heliga Treenigheten. Vår kallelse som kommunitet är att stanna kvar på Berget och genom vårt liv i bön och arbete dra människor till Jesus Kristus, som är vägen till Fadern. Därför är det vår uppgift att stanna kvar, att förtydliga, att fördjupa våra rötter, vår bön och vårt arbete och framförallt växa i närheten till Den Heliga Treenigheten: Fadern, Sonen och den helige Ande. Vi har en speciell uppgift att ta emot "den sökande människan" och då måste vi först vara förankrade med våra rötter i kyrkans tradition och själva, varje dag, gå i Jesu fotspår. Vägen framåt är både öppen och tydlig, öppen för alla människor Kommuniteten Den Heliga Treenigheten. Sittande: Peder Bergqvist, Berit Edman, sr Veronica Tournier OP, Kristina Andersson. Stående från vänster: Marie Erenius Bergqvist, Ingrid som kommer upp på Berget och Eriksson, Sylvia Lindén, Margareta Andersson, Elsa Mases, Ann-Ida Fehn, Gunilla Andersson samtidigt är vi på ett stadigt berg, och Sophia-Stina Levin. På bilden saknas sr Ingrid Grave OP. en klippa, som inte kan rubbas. Vi söker inte människor och försöker inte locka människor hit, det är Gud som kallar och drar människor hit. Vår uppgift är att vara kvar, att fördjupa oss och mogna i vår tro. Bergets vision är inte begränsad till det heliga berget i Rättvik. Bergets vision är en vision för hela kyrkan. Kyrkan behöver idag, liksom i alla tider, byggas upp. Bergets kallelse blir mer och mer viktig i en tid då vi kommer längre och längre bort ifrån varandra. Kyrkan kan inte leva upp till sin uppgift när den inte inlemmar människor i gemenskap. Berget har en tydlig uppgift att inspirera och hjälpa Kyrkan att bygga konkret gemenskap. En stor utmaning framöver är att be och sakta, steg för steg, tillåta Gud att bygga kristna gemenskaper på varje ort. Det kristna livet ska levas i gemenskap, i konkret gemenskap där vi ber och arbetar nära varandra. Kyrkan byggs där vi tillsammans växer samman i vardagen, där vi ber och äter tillsammans, där vi tillsammans löser vardagens konflikter och brottas med våra egna och andra kristnas jobbiga sidor. Vi får inte tillåta kyrkan att gå längre på individualismens och materialismens väg, det är dags att sätta upp den stora stoppskylten. 6


Om gemenskap är det första vi vill inspirera hela Kyrkan till, så är det andra bönen. Den dagliga mässan och tidebönerna ger åt hela livet ett ljus. Vårt vardagsliv blir helt genomsyrat av umgänget med den Allrahögste. Det tredje Berget vill uppmuntra Kyrkan till, är att låta Guds ord prägla hela livet. Det dagliga bibelläsandet är en ständig uppmaning till omvändelse. Vi läser de ofta väldigt utmanande bibeltexterna, vi väljer inte ut vad vi själva tycker är bra eller dåligt. Vi beslutar oss för att ödmjukt lyssna till Guds ord, särskilt de ord som väcker motstånd i oss. Sakta förstår vi att vårt eget motstånd måste brytas ner för att steg för steg kunna lämna allt och följa Jesus på hans väg hem till Fadern. Guds Ord behöver leva i oss och verka i oss för att ingenting ska stå i vägen för Guds vilja i våra liv. Därför ska vi som den helige Franciskus skriver: ”hålla fast vid Jesu Kristi ord, liv och lära och heliga evangelium”. Peder Bergqvist Präst i Svenska kyrkan och föreståndare för Stiftelsen Berget

7


”På urberget i Kaplaskogen står Nordens första retreatgård klar och invigd”, skrev Svenska Dagbladet i samband med invigningen 1962. Foto: Gunilla Andersson

8


s:t david – det inre livets gård Det första intrycket är ju ofta avgörande, även om vi vet att vi inte skall vara alltför snabba att fälla våra omdömen. Men nog är det så att många fattat kärlek till S:t David redan vid första kontakten. Som nykomling en gång i tiden travade jag upp för den långa, vinklade trappan med min väska till retreatgården. Så småningom slog den stora, tunga porten igen bakom mig. Symboliskt öppnade sig en ny värld. En mättad andlighet tog konkret gestalt. Det fanns påtagliga bilder redan i detta att gå upp till Berget – ett förklaringsberg vid Siljan, liksom att låta porten öppna till ett nytt, annorlunda liv innanför de vita murarna. Att olika former av omsorg om människor lett fram till andra praktiska lösningar är ju något av tidens gång. Idag går vi in via den gård, som säger något om omslutenheten som en gåva. De tre tunga stenblocken på gången bredvid trädet och vattendammen talar sitt språk. De små traditionerna är det lätt att vi fastnar i och därför bara slögår i dem. Praktiskt och liturgiskt motiverade förändringar handlar om beredskap till att se nya, möjliga (ibland bättre) lösningar. Den stora Traditionen skall vi däremot vårda och leva i – en insikt som jag uppfattar hört till S:t Davids kännetecken genom åren. Det är en tänkvärd skillnad mellan att vara traditionsbunden och traditionsburen! omsorgen Tystnaden, renheten, varsamheten satt i väggarna som en positiv utmaning redan från första stund – och så är det alltjämt. Därför är det som ankomstens uppsluppenhet och den första kvällsmåltidens ljudliga samtal nästan kolliderar med den kommande tystnaden; samtidigt behöver vi troligen den där lilla övergången tillsammans med 9


den inledande berättelsen om hur den kommande retreaten är upplagd. Gårdens inledande, omslutande ”Välkommen” hör nog därför med till det som skapar både kärleken vid första ögonkastet och tryggheten för de kommande dagarna. Omsorgen om den enskilda människan är ett signum för S:t David. Lika naturligt som att jag som deltagare får mig tilldelat ett rum, får jag min särskilda plats i kapellet. Någon har redan beslutat för mig och jag får gå in i dagarnas trygga, väl beprövade rytm av gudstjänst, bön, mat, vila, andlig läsning. Det är en stor, förblivande upplevelse att gemenskap utvecklas och lever också i tystnaden, där jag inte behöver vara social med någon annan. Bokhyllorna med sitt förråd av andlig vishet och erfarenhet – uttryckt på ett sådant sätt att tusen blommor blommar i vår Herres hage – är en annan del av det som S:t David förmedlar. När ytligheten hotar genom att endast det nyaste nya pockar på vår uppmärksamhet, blir det andliga livets klassiker särskilt viktiga vänner. Som våra väl Genom åren har Berget etablerat en boklåda, välrenomerad för sitt Foto: Gunilla Andersson beprövade vägvisare upphäver de med sina tankar ur rika utbud av andlig litteratur. djupen den traditionslöshet som alltid lurar runt hörnet – också kyrkan i hennes mänskliga utformning. Och nära förbunden med bokhyllorna finns S:t Sigfrids boklåda. Inte minst vägledningen mitt på dagen kunde gott hänvisa till den eller den boken, som under eftermiddagens fritid kan inhandlas som ett särskilt kärleksbrev att glädjas över efter hemkomsten! livsresan Under några dagar delar vi en andlig resa med några andra människor, som vi inte känner sedan tidigare och som vi förmodligen inte kommer träffa igen förrän vid den stora lovsången i den himmelska långretreaten – om Gud Fader av nåd låter det bli så. Och varför skulle det inte bli så? Redan den Jesu Kristi kärlek som vilar över S:t David och som möter oss i jordisk skönhet och omsorg talar så tydligt om vad Gud vill i Jesus Kristus. Gud vill frälsningen och det nya livet i honom. Därför har både tjänsten vid och omkring altaret liksom gemenskapen vid matborden sin liturgi, präglad av skönhet – allt som en ringa avbild av Guds överväldigande skönhet. 10


S:t Davidsgårdens hall med dörrar till kapellet, brasrummet och innergården.

Foto: Gunilla Andersson

Kärlek till gården vid första ögonkastet och därtill ett slags förblivande kärlek som förmedlas genom kapellets stora krucifix i grönt glas, liksom i de kors som är resta mot bakgrund av de lätt kantställda bräderna – de många människorna (också vi) vid Golgata kulle. Tidebönerna ger förtrogenhet med Kristi kyrkas gemensamma sätt att be. tillväxten i kristus Retreatens dagar är andligt sett alltför dyrbara för att fritiden skall gå till att läsa med pennan i högsta hugg. Kurskompendier, studielitteratur och deckare har sin tid, den andliga läsningen med sina upptäckter av de heligas erfarenheter har sin tid. Ja allt har som bekant sin särskilda tid! S:t Davids gåva är att låta vår tid bli till tid för Gud – för eftertanke, stillhet, fördjupning liksom också till tid för omorientering, befrielse, upprättelse. Retreaten är så mycket mer än att enbart ”må bra” och ”ha det bra”, även om det också kan vara något av ett evangelium för en pressad människa. 11


Vintern har tagit över trädgårdsland och retreatgård.

Foto: Gunilla Andersson

Den yttre tystnaden – som vila – är likaså en gåva. Därför är retreatens dagar alltför unika för att de skall växlas ner i småprat under skogspromenaderna eller i mobilen som vår numera ständiga följeslagare. Vore vi lika tätt uppkopplade med treenig Gud som vi är i förhållande till våra sociala nätverk skulle mycket ske, som nu inte sker …! Ett samtal hör till retreatens unika gåva: Själavårdssamtalets knappa halvtimme är i sig en koncentrerad stund med någon som vi kanske aldrig möter igen. Till innehållet kan det handla om något som blivit tydligt under meditationerna, vid vägledningspassen eller i stillheten; det var kanske förberett genom Guds heliga Ande redan när jag skickade in min bokningsanmälan. Det är inte utan att S:t David i det avseendet är ett slags brevlåda för Guds rikes tilltal. I annorlundaheten påminner S:t David om Kristi offer och om hur vi som lemmar i det nya gudsfolket har kallelsen att leva i världen, men icke av världen: Ett nytt liv, präglat av tilltro och förtröstan. Och därtill ett liv där vi inte har Herren Gud utan nästan. Gården för det inre livets växt och utveckling är därmed en glödhärd, inte minst i tider när förvärldsligandets ande smyger sig in i våra liv och vi alltför lätt förlorar närheten till livet tillsammans med Herren Kristus. 12


Paradisträdet speglar sig i brasrummets fönster och väntar på varmare dagar.

Foto: Gunilla Andersson

medarbetarlaget När retreatledaren kommer för att dela med sig av sina förberedelser handlar det inte om att de kommande dagarna så att säga tillhör vederbörande. Vem som än leder, så präglas retreaten i djupaste mening av det som kännetecknar S:t David. Rytmen och pulsen finns där som något givet. Man kan därför komma som deltagare oberoende av vem retreatledaren är. Det alldeles unika med S:t David är att den ena retreaten fogar sig till den andra, år ut och år in. Medarbetarnas särskilda uppgift är att med sin bön stödja och omsluta deltagarna. Husfolket tydliggör genom sina andliga och världsliga omsorger att livet är en helhet, liksom att retreaten tillhör S:t Davids specifika uppdrag. S:t David är, kort sagt, ett kraftfält, där vi ber om så få driftsstörningar som det någonsin är möjligt – och där tillfälliga driftsstopp mänskligt talat inte ingår som en möjlighet! Det som är byggt i tro, det lever av tro. Märkligare än så är det inte – men redan det är sannerligen stort nog! +Gunnar Weman Ärkebiskop emeritus, Svenska kyrkan 13


I matsalen serveras husmanskost med vegetariska alternativ. Under växtsäsong kommer råvarorna från Bergets egen trädgård. Foto: Per Englund

14


på berget knådar man mer än deg – vardag på berget scen 1. Vardag i en gemenskap med 15–20 personer av olika ålder, bakgrund, personlighet, samfund. Som är där för olika lång tid, på olika villkor och inte har valt varandra. Det blir förstås inte friktionsfritt. Och visst händer det att teologiska spörsmål är orsak till den friktionen. Men väldigt mycket oftare handlar det om hur grytan egentligen skall kryddas, varför någon tog paprikorna till lunchen när de skulle vara till kvällsmaten, om det är dags att klippa gräset eller ej, eller varför inte bokningslistan stämmer med faktiskt antal anlända gäster. Mitt i upprördheten ringde böneklockan och det var bara att bryta och ge sig iväg. Och när man kom ut från bönen hade man glömt att man var osams och kommit på vad man kunde ha istället för paprika. scen 2. På Berget mötte jag oftast människor genom att svara i telefon. Under en förmiddag kunde man kastas mellan: glada människor man kände; föräldern som var orolig för sitt barn som var arbetslöst och deprimerat; kvinnan vars man just lämnat henne efter 20 år; någon som gått i väggen, men börjat komma på fötter igen och nu undrade om retreat kunde vara bra. Det kunde bli glädje man ville dela. Det kunde bli tungt och jag kunde känna mig så liten och så otillräcklig. Då ringde böneklockan och man kunde kasta sig på Gud och få tillfälle för förbön för dem man talat med. Bli påmind om att visst ja, det är någon som håller världen i sin hand – och det är ju inte jag. Ja, min litenhet kan till och med vara brukbar. 15


scen 3. Hur många gånger har jag inte stått på kansliet med en räkning i handen och undrat hur vi ska kunna betala den. Eller undrat hur det kom sig att Berget över huvud taget överlevde att elräkningen gick från tjugo tusen/månad till det dubbla på bara ett par år. Eller var vi skulle få en viss kunskap eller ett par händer till ifrån. Grundskola i tillit. vardag var som helst Alldeles nyligen skrev jag i vårt församlingsblad, apropå att församlingen och jag nu är med i Gemensam Framtid, tre samfund som blivit ett: ”Utifrån min egen erfarenhet är delad vardag det som bäst leder någonstans. Vardagen sållar fram vad som är riktigt viktigt. Vare sig det handlar om att svettas inför tentor, umgås på pastorskandidatsamlingar, laga mat till retreatgäster – eller att regelbundet be för varandra, så dras man liksom mot centrum.” Man gör erfarenheten: Så bra och givande det var att samarbeta med person x om fyra liter sås eller tenta i religionsfilosofi! Vid kaffet efteråt inser man så att hon eller han har faktiskt helt fel uppfattning när det gäller dop, ämbete eller nattvard och så vidare. Vad gör man då? Vad gör man när ens världsbild – eller åtminstone en bit av den – krackelerar? När man inte kan förneka att Gud verkar på den platsen eller genom den personen. Samtidigt som hela ens tänkande och erfarenhet säger att Han inte borde göra det. Den krocken är för många av oss ingen särskilt behaglig erfarenhet. Jag har efter hand förstått att det finns olika vägar till fast mark, till helande, så jag tänker inte skriva ut något recept. Däremot: gemensamt verkar vara att vägarna, efter längre eller kortare tid, leder till en glimt av att Gud är ännu större, ännu mera trofast, ännu mera hållfast än man tidigare ens anat. Jag vågar alltså säga: Var inte rädd vare sig för friktion eller för de frågor den kan leda till. Men de där teologiska spörsmålen då, är de inte viktiga? Jo, det tror jag att de är. Och för min del tror jag att jag kan säga att jag kom upp på fast mark med ännu tydligare övertygelser. Men för mig själv, min tjänst, min vardag är det viktigaste, i alla fall som jag ser det, att jag kom upp med ett betydligt bättre sätt att hantera olikheter. Rättare sagt, att möta människor av olika övertygelser. Människan bakom den ena eller andra övertygelsen och hennes väg fram till den har Flitens lampa lyser i kansliet på Meditationsgården. Foto: Thorleif Alpberg blivit mycket viktigare för mig. I reso16


nemanget brukar det gå att mötas, där kan man berika varandra. Där kan man, framför allt, gemensamt få ana ännu lite mer om vem Gud är. Jag har en fantastisk förmån som under mina drygt nio år på Berget fick bli så pass genomdränkt i och av gemensam bön, gemensam vardag och tillitsövningar. Genomdränkt av ett liv där bön och arbete inte finns i olika fack, utan i samma tidsflöde. Ett ständigt pågående gudstjänstliv, där söndagens firande helt enkelt blir till en höjdpunkt i detta stänI förgrunden Malungsstugan som idag rymmer det katolska kapellet. Längre bort ses byggnader knutna till Meditationsgården. Foto: Gunilla Andersson digt pågående. När jag flyttade från Berget fick jag en konstig känsla av att till och med kroppen var vilsen när den inte regelbundet fick gå till kapellet, falla på knä, höra och delta i växelläsning. En vilsenhet till god hjälp i sökandet efter former för detta nedanför Berget. Känner du igen vilsenheten så ta vara på den. Och ju fler samfundsgränser såväl sökandet som bönen kan få korsa, desto bättre. framtidsvardag Den enhet, etthet vi kan visa upp i dag må vara bristfällig, men den kan redan nu vara kärleksfull: ”Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek” (Joh 13:35), säger Jesus. Och liknelsen om den barmhärtige samariern (Luk 10:25–37), avslutad med uppmaningen ”gå du och gör som han”, den berättar Jesus som svar på en fråga, en laglärds fråga: ”Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” Om nu någon trodde att kärlek har med flum att göra, så är det fel – både teologiskt och handgripligt. Låt oss alltså fortsätta att resonera, noga, om dogmatiken och teologin, men låt oss också vara noga med att inte göra det stillastående. Vi ”hör till Vägen” (Joh 14:6; Apg 9:2) och den bär vidare. Lena Brunell Pastor i Kalix Missionsförsamling, f.d. kanslist och vaktmästare på Berget

17


Människor med helt olika bakgrund, och som förmodligen inte skulle ha sammanstrålat någon annanstans, får här chansen att mötas i respektfull dialog. Foto: Gunilla Andersson

18


ge oss mod att våga leva. ge oss mod att våga älska. ge oss mod att våga bära ett bud om vår gud och hans son Dessa rader från psalm 785 i den svenska psalmboken kan sammanfatta det viktigaste jag känner att jag bär med mig hem från Berget. Genom åren har det varit en nåd att få leva här i bön och arbete under korta eller längre perioder. Livet här stärker min tro och hjälper mig att försöka leva ett enklare liv även utanför Bergets gemenskap. Det ger kraft att leva med Kristus i centrum och att möta människor med mod, glädje och kärlek. Majlis Glindsjö Seniorvolontär

19


20

Meditationsg책rden ur olika synvinklar. Foto: Gunilla Andersson


30 ignatianska dagar på meditationsgården Det finns få ställen i Sverige där en 30 dagar lång ignatiansk retreat kan genomföras. Meditationsgården på Berget är en miljö som lämpar sig mycket väl för detta. Sommaren 2012 kunde åtta deltagare gå igenom det program som Jesuitordens grundare, Ignatius av Loyola (1491–1556), utformat i boken Andliga övningar. Det var första gången som en sådan retreat erbjöds i Sverige, i alla fall första gången utanför murarna (sedan en tid ges retreater i ignatiansk anda på Kumla-anstalten). I dagsprogrammet ingick fem timslånga ignatianska meditationer, helig mässa, sakramental tillbedjan, promenader samt samtal med en andlig vägledare. Jesus Kristus blir så oerhört verklig. Han kommer så nära. Det var en erfarenhet som flera deltagare gjorde under 30-dagars-retreaten. Relationen till Gud fördjupades och livet för deltagarna förändrades redan under retreaten, även om frukterna i regel blir påtagliga först efter en tid. 30-dagars-retreaten hade en ekumenisk prägel. Av åtta deltagare var en katolik, en från Evangeliska Frikyrkan och resterande från Svenska kyrkan. En positiv och öppen attityd till den katolska kyrkan förutsattes bland deltagarna, eftersom ignatiansk spiritualitet ju kommer från katolsk tradition och arvet förvaltas i den katolska kyrkan. Förväntningar om eller krav på konversion fanns dock inte, varken uttalat eller outtalat. Bara Gud avgör vad ekumeniskt präglade ignatianska retreater kan leda till. Meditationsgården och Berget som helhet erbjuder en miljö där personer från olika trossamfund kan både bevara sin identitet och lära sig av andra. Det beror bland annat på att mässa firas både i svenska kyrkans och i katolska kyrkans ordning dagligen (det senare åtminstone under retreater ledda av katolska präster). Men det goda ekumeniska klimatet hänger också ihop med de sedan länge utvecklade vänskapsbanden över konfessionsgränserna. Kommu21


niteten Den Heliga Treenigheten och husfolket med dess volontärer är ett vittnesbörd om en ekumenik som delar bönen, arbetet och glädjen men också smärtan över att än så länge inte vara ett. På Berget har genom åren också ignatianska retreater över 6–8 dagar ägt rum. Eftersom dessa – liksom 30-dagars-retreaten – sker i stillhet och i tystnadsplikt för den andlige vägledarens del, är det svårt att återge vad som försiggår. Erfarenheterna i meditationerna och vad en retreat innebär är för övrigt Trappan leder till Meditationsgården. Foto: Gunilla Andersson svåra att förmedla, till och med till vänner och anhöriga. Man måste ha varit med om det själv. Introduktionskurser i ignatiansk spiritualitet över tre dagar är däremot öppnare och här blir det mer tillfälle till samtal och gemensam reflektion (även om tystnad råder under flera måltider och givetvis under meditationerna). I frågestunder och i informella samtal kommer man till insikt, undanröjer fördomar och reder ut begreppen. Det brukar ske i en mycket positiv anda. Människor från helt olika bakgrund, och som förmodligen inte skulle ha sammanstrålat någon annanstans, får här chansen att mötas i respektfull dialog. Vi har här fokuserat på ignatianska retreater. Meditationsgården har även en lång tradition av kurser och retreater med annan inriktning. Denna mångfald är en rikedom för andligheten i Sverige. Till sist vill vi tacka kommuniteten och husfolket på Berget, för engagemang, tjänstvillighet och vänskap. Även det oväntade kan ske på Berget; till exempel att Julian av Norwich plötsligt kommer in i meditationshallen (alltså Ingrids katt). Fredrik Heiding S.J. i samarbete med Susanne Carlsson Jesuitpater Fredrik Heiding är lektor i teologi vid Newmaninstitutet och redaktionsmedlem i tidskriften Signum. Han har översatt Ignatius av Loyolas Andliga övningar och Pilgrimens berättelse, och är författare till Ignatian Spirituality at Ecclesial Frontiers (www.lulu.com). Se även www.jesuiterna.se. Susanne Carlsson är präst i Svenska kyrkan och retreatledare. 22


kvinnlig präst retreatledare på berget – Jag fokuserar inte på ämbetet utan på det jag kan uträtta på Berget. Det säger Susanne Carlsson som är präst i Svenska kyrkan och som leder ignatianska retreater tillsammans med den katolske prästen Fredrik Heiding. Bergets ämbetssyn är vida känd och kritiserad av många. Kvinnliga präster firar inte nattvard här. – Visst, det kan kännas lite märkligt när det bara är en präst i mässan och jag ändå inte får dela ut kalken, men det är inte viktigt för mig, säger Susanne. – Hela mitt liv har varit sådant: jag är inte accepterad av alla. Men jag har aldrig haft problem med motståndarna. Min roll är inte att propagera för kvinnliga präster. En utmaning, fortsätter hon, är att fråga sig vad som är fokus i livet. – Fokus i mitt liv är inte ”kvinnlig präst” utan vad jag kan göra för att hjälpa människor att fördjupa sin relation till Gud. Susanne Carlsson Där har den ignatianska retreaten kommit att bli central för Susanne. – Och eftersom Berget är det ställe i Sverige som är mest lämpat för att ha 30-dagarsretreater så vill jag gärna vara här. Susanne prästvigdes i Göteborg 1998 och arbetade några år som församlingspräst i Sverige och England men kom fram till att det inte var hennes väg. För att pröva sig fram knöt hon kontakt med Andreas­systrarna, en katolsk ignatiansk kommunitet som driver en retreatgård i grevskapet Kent i England. Där har hon nu bott i elva år och arbetar inom den anglikanska kyrkan med bland annat retreater och andlig vägledning. Men sådana uppdrag har hon ofta i Sverige också, så det blir många resor till olika platser där retreater anordnas, till exempel i Uppsala stift. Hon är även en hel del på Bjärka Säby utanför Linköping som ägs av pingströrelsen. Öppenheten mot andra kyrkor är viktig för henne. Det är därför hon trivs på Berget. – Jag vill arbeta ekumeniskt. Hit kom hon första gången 2006, efter att ha fått kontakt med Fredrik Heiding. – Det här är en bra plats och de som bor och arbetar här är underbara människor. Jag är accepterad för de kunskaper jag har och de värden jag kan tillföra Berget. Att få hjälpa människor som kommer hit och att ställa sig till förfogande för Gud är det viktigaste, säger hon. – Det jag gör här är inte ett jobb, det är ett liv. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse, journalist 23


I Kulturum, inrymt i Meditationsgården, har Berget en permanent utställning som visar kristendomens framväxt och inflytande på kulturen i vårt land. Kulturum är ett samarbete med Dalarnas museum. Foto: Per Englund

24


att sitta sig till stillhet Meditationsgården har, som namnet antyder, kurser i meditation i sitt program. Här tillämpas en form av meditation där man sitter i en hållning där spänningarna blir minsta möjliga och andningen fri, en hållning av vila, förankring och vakenhet. Ingrid Eriksson, som har levt och arbetat i nära 30 år på Berget och som tillhör kommuniteten, mediterar varje dag och ställer gärna upp för dem som vill pröva på meditation. Meditationen är ett sätt att använda kroppen i bönen, säger hon. När kroppen är i ro så ber den. – När jag söker vara närvarande i min kropp, sitter ner i mig själv, och låter underlaget bära mig kan jag bli alltmer medveten om min grund, mitt rotfäste. Jag blir rotad i den kärlek som vill mitt liv. Jag kan erfara att någon älskar mig. Meditationen, där man vilar i en ordlös bön, blir en övning i att vara närvarande här och nu. – Jag blir samlad för att bättre möta dagen med dess uppgifter och förväntningar. Det har för mig blivit en väg till den ordlösa närvaron inför Gud, den tysta bönen. Birgit Ahlberg-Hyse

Foto: Gunilla Andersson

Foto: Birgit Ahlberg-Hyse 25


I ditt eget rum på S:t Davidsgården kan du gå in i tystnaden och få tid för vila, läsning, tankar och böner. Foto: Gunilla Andersson

26


några röster om berget En av de största förmånerna med att få vara på Berget är att få dela gemenskapen här med alla gäster som kommer hit. Berget betyder så oerhört mycket för så många, och det är väldigt fint att få vara på ett ställe där människor verkligen trivs och får hämta ny livskraft för vardagen. Mikael Att vara medarbetare är att leva i och med gemenskapen på Berget. Här får jag också utrymme att vara hela mej själv, med ande, själ och kropp. Det har jag längtat efter. Sofia Förra året sökte jag tjänst i Sverige. Jag ville se hur det ''riktiga livet'' är i mitt semesterdrömland. Samtidigt drömde jag om ett hus där människor kan leva tillsammans oavsett vilka de är, varifrån de kommer eller hur mycket de har. Ett hus mitt i skogen där människor kan komma och hitta vila för själen. Efter flera resor till Sverige har jag hittat Berget. Frauke Jag har för en tid dragit mig undan det splittrade och oregelbundna studentlivet, till ett liv med fasta tider och få saker som splittrar uppmärksamheten. Här på Berget finns tystnad och ensamhet när jag vill ha det, och en nära gemenskap med andra när jag inte vill vara själv längre. Bosse Jag kom till Berget som volontär för fem månader sedan för att få leva i mässan och tidebönen och för att få mer social och andlig gemenskap än det gavs möjlighet till i min hemstad. Jag kom också hit för att söka Gud och ta ut riktning för framtiden. Efter en serie samtal med en präst under vintern och våren kändes det naturligt och nödvändigt att bryta upp och lämna för att flytta till Berget. Här har tron fått sig välbehövliga tillskott från andra kyrkor och samfund än det som jag kallar mitt. Här har jag förstått lite mer av trons väsen; bland annat om den omistliga roll som mässan har. Jag är mycket tacksam för alla goda samtal och berikande möten med människor vars vägar har korsat mina på Berget. Markus Här på Berget är det en stark Gudsnärvaro och en kärleksfull energi. Vilken upplevelse att få vara här i köket och jobba! Det är spännande med matlagning och bakning och glädjerikt att få träffa alla volontärer, medarbetare, husfolk och gäster! Glädje och kärlek. Sandra 27


Peder Bergqvist och sr Veronica visar den modell till S:t Davidsgården som Nils-Hugo Ahlstedt reste runt med, till ­företag, organisationer och privatpersoner, och tiggde pengar för att finansiera bygget. Än i dag talas det om ­”gubben med lådan på magen”. Man ser honom på en bild på väggen bakom. Foto: Birgit Ahlberg-Hyse

28


viktiga årtal i bergets historia 1962 18 november 1962 invigs S:t Davidsgården av biskop Sven Silén och biskop emeritus John Cullberg. ”På urberget i Kaplaskogen står Nordens första retreatgård klar”, skriver Svenska Dagbladet. Nils-Hugo Ahlstedt blir föreståndare och stannar till sin död 1984. Han efterträds 1984 av Per Mases. 1969 Malungsstugan kommer till Berget, skänkt av Malungs församling. Två år senare byggs den första medarbetarbostaden Treklangen. 1979 byggs den andra, Lovsången. 1989 byggs ett tredje medarbetarhus, Tre änglar. 1971 Meditationsgården med sin unika Meditationshall tillkommer. Hela gården byggs om med nytt kök, matsal och gästhus. 1974 S:t Davidsgården och Meditationsgården frikopplas från Stiftsgården och en självständig stiftelse bildas. 1978 omstruktureras stiftelsen och de båda gårdarna blir självständiga från varandra. 1984 Fem dominikansystrar kommer till Berget. I Malungsstugan inreds S:t Dominicus kapell. Året därpå öppnar en av systrarna en boklåda på Berget som blir alltmer välsorterad. S:t Sigfrids boklåda vinner uppskattning för sitt utbud av andlig litteratur. En av systrarna, syster Veronica, bor kvar på Berget. Första rundbrevet för retreat och meditation kommer ut. Föreståndaren Per Mases skriver: "De båda gårdarna har en ekumenisk närvaro som gör miljön till ett profetiskt tecken på kristen enhet." 1994 Kommuniteten Den Heliga Treenigheten etableras och tar ansvar för gudstjänstlivet, Bergets ekumeniska vision och den yttre miljön kring gårdarna. Idag består den av 13 medlemmar. Kommuniteten godkänns 2002 av biskop Claes-Bertil Ytterberg i Västerås stift och biskopen i Stockholms katolska stift Anders Arborelius. Kulturum öppnar en permanent utställning om våra andliga rötter. 2008 Skogskapellet byggs. 2010 Per Mases dör på julaftonen 2010. Nye föreståndaren Peder Bergqvist tar över. 29


en miljö där livet återspeglas Berget är en miljö där livet återspeglas i både gudstjänster, retreater, kurser och natur. S:t Davidsgården byggdes med en inre trädgård. Den motsvarar vår inre trädgård, läser vi i Bergets Vision. I retreaten öppnar man sig inåt och uppåt – man solar sig i Guds kärlek. När vi upptäcker oss vara älskade och önskade just sådana vi är, kan glädjen komma, läser vi vidare. Ja glädjen, det är just den som växtligheten återspeglar. Glädjen att finnas till, glädjen att få växa och frodas. Att få växa kvar där man rotat sig – utan att dras upp och förvandlas till kompost. Därför kan vi finna en och annan växt, som egentligen inte hör hemma bland de andra, mitt i en odlingslåda eller rabatt. En växt som får leva ut sin skönhet där den rotat sig. Exakt så som vi själva vill leva. Gräsytor klipps, men inte alltför noga överallt. Hårt ansad natur kan vara stressande, visar forskning i samband med utmattningssyndrom. När gräsytor tillåts växa kommer dessutom varje växt till sin rätt. Plötsligt ser vi att allt det gröna består av gräs, örter och blommor av olika slag. Växter som var för sig är vackra. Glädjespridare – precis som vi själva är, när vi får leva ut vår alldeles egna identitet. Trädgårdslandet är numera omgärdat med humle – en helig plats, en katedral med himlen som tak – där vi alla kan slå oss ner på en bänk och njuta av växternas skönhet. Varmt välkommen! Gunilla Andersson 30


Foto: Gunilla Andersson


stiftelsen berget tempelv채gen 10 795 91 r채ttvik telefon: 0248-79 71 70 e-post: info@berget.se www.berget.se


Berget 50 år