Issuu on Google+

1    

Från  Konflikt  till  Gemenskap  (Kommunion).   Denna   text   är   ett   försök   till   en   sammanfattande   och   kommenterad   översättning  av  det  dokument  som  bär  titeln.   From  Conflict  to  Communion   Lutheran-­‐Catholic  Common  Commemoration  of  the  Reformation  in   2017   Report  of  the  Lutheran-­‐Roman  Catholic  Commission  on  Unity.   Denna  kommission  inkluderar  följande  personer:   Lutheraner:   Members   Bishop  emeritus  Dr  Eero  Huovinen  (Co-­‐chair),  Finland   Rev.  Prof.  Dr  Wanda  Deifelt,  Brazil   Dr  Sandra  Gintere,  Latvia   Prof.  Dr  Turid  Karlsen  Seim,  Norway   Rev.  Dr  Fidon  R.  Mwombeki,  Tanzania   Prof.  Dr  Friederike  Nüssel,  Germany   Prof.  Dr  Michael  Root,  USA  (2009)   Rev.  Prof.  Dr  Hiroshi  Augustine  Suzuki,  Japan   Rev.  Prof.  Dr  Ronald  F  Thiemann,  USA  (2010-­‐2012)   Consultant   Rev.   Prof   Dr   Theodor   Dieter,   Institute   for   Ecumenical   Research,   Strasbourg.  


2    

  Staff     (The  Lutheran  World  Federation)   Prof.  Dr  Kathryn  L.  Johnson,  Co-­‐secretary     Roman  Catholics   Members   Bishop   Prof.   Dr   Gerhard   Ludwig   Müller   (Co-­‐chair),   Germany   (2009-­‐ 2012)   Bishop  Prof.  Dr  Kurt  Koch,  Swizerland  (2009)   Auxillary  Bishop  Prof.  Dr  Karlheinz  Diez,  Germany  (2012-­‐)   Rev.  Prof.  Dr  Michael  Fédou,  SJ.,  France   Rev.  Prof.  Dr  Angelo  Maffeis,  Italy   Prof.  Dr  Thomas  Söding,  Germany   Prof.  Dr  Christian  D.  Washburn,  USA   Prof.  Dr  Susan  K.  Wood,  SCI  USA   Consultants   Prof.  Dr  Eva-­‐Maria  Faber,  Switzerland   Prof.   Dr   Wolfgang   Thönissen;   Johann-­‐Adam-­‐Möhler-­‐Institut   für   Ökumenik,  Germany      


3    

Staff   (Pontifical  Council  for  Promoting  Christian  Unity)    Mons.  Dr  Matthias  Türk,  Co-­‐secretary     Förord.  

Denna   text   må   betraktas   enbart   som   en   sammanfattande   översättning   samt   kommentar   till   rapporten   som   vill   lyfta   fram   Luthers   sökande   efter   en   nådig   Gud   och   som   frukten   av   detta   sökande,  en  Kristocentrisk  teologi.   ”The   gospel   should   be   celebrated   and   communicated   to   the   people   of  our  time  so  that  the  world  may  believe  that  God  gives  Himself  to   human   beings   and   calls   us   into   communion   with   Himself   and   His   Church.  Herein  lies  the  basis  for  our  joy  in  our  common  faith”    (s  8).   Både  som  individer  och  gemenskap  behöver  vi  söka  omvändelse  och   bot   hela   livet   (Luthers   första   tes   av   de   95   som   triggade   Reformationen).   Boten   kan   ju   också   betraktas   som   Rättfärdiggörelsens   subjektiva   sida   och   därför   något   som   pågår   ständigt  och  vi  får  inte  glömma  dess  ontologiska  referens.1                                                                                                                           1

 ”Gott  schuf  die  Werke  der  Welt  in  sechs  Tagen  und  ruhte  am  Sabbat  aus.  Er  ruhte  aber  von  den  Werken  der   Welt,  die  er  unternommen  hatte.  Die  Werke  der  Gerechtigkeit  aber  wirkt  er  immerdar  ohne  Anfang  und  er  wird   sie   auch   ohne   Ende   wirken”   Origenes,   Geist   Und   Feuer,   genom   Hans   Urs   von   Balthasar,   s   422.   ”Den   helige   Augustinus   anser   att   rättfärdiggörelsen   är   ett   verk   som   är   större   än   himlens   och   jordens   skapelse,   eftersom   himmel   och   jord   skall   förgå   medan   de   utvaldas   frälsning   och   rättfärdiggörelse   skall   bestå.   Han   anser   till   och   med   att   syndarnas   rättfärdiggörelse   innebär   något   ännu   mer   än   att   änglarna   skapades   rättfärdiga,   eftersom   den   vittnar   om   större   barmhärtighet”   KKK   1994.   Detta   innebär   att   vi   från   Lutherskt   håll   inte   får   reducera   Rättfärdiggörelsen  till  en  forensisk  akt  utan  gå  utöver  den  juridiska  till  den  verkligt  teologiska  och  ontologiska   kontexten.  Rättfärdiggörelse  innebär  att  Gud  drar  oss  till  sig  genom  Kristus.  När  jag  blir  upphöjd  skall  jag  dra   alla   till   mig   är   Jesu   Ord   samt   Rättfärdighet:   Jag   går   till   Fadern.   Emery   de   Gaal   inleder   sitt   förord   till   boken  ”The   Theology   of   Pope   Benedict   XVI,   The   Christocentric   Shift”:   The   calling   of   a   Christian   is   not,   first   and   foremost,   to   be  justified  (Reformation),  or  to  be  a  morally  good  citizen  (Enlightenment),  or  even  to  enjoy  heavenly  bliss  one   day.   Our   beautiful   vocation   on   earth   is   to   partake   sacramentally   in   Christ´s   eternal   life   and   to   make   God   visible   to   this   world.   By   leading   a   holy   life,   Christians   enable   others   to   receive   life´s   profound   meaning,   which   they   could   never   discover   or   produce   on   their   own:   we   should   be   holy   and   blameless   before   him…   his   sons   through   Jesus  Christ…  to  the  prise  of  his  glorious  grace…”  so  that  others  may  know  the  hope  to  which  he  has  called  all  


4    

Den   vägledande   regeln   blir   därför   läran   om   Rättfärdiggörelsen   som   den  gemensamma  deklarationen  (1999)  talar  om.   Kyrkans   sanna   enhet   kan   bara   existera   i   enheten   av   den   sanning   som   är  Jesu  Kristi  evangelium  (Ef  4:4-­‐6).   Texten  beskriver  en  väg  ”från  Konflikt  till  Gemenskap  (kommunion)”   vars  mål  ännu  inte  är  nått,  men  följande  S:t  Johannes  Paulus  II:s  ord   är  vägledande:     De  ting  som  förenar  oss  är  större  än  de  som  delar  oss.   Introduktion.   Inför   jubiléet   2017   går   vi   på   den   väg   som   innebär   ökad   ömsesidig   förståelse,  samarbete  och  respekt  Lutheraner  och  Katoliker  emellan.   Det   som   förenar   oss   är   den   gemensamma   Tron   på   Treenig   Gud   och   uppenbarelsen   i   Kristus   såväl   som   de   grundläggande   sanningarna   i   rättfärdiggörelseläran.   Redan   450   års   jubiléet   av   CA   1980   gav   möjligheter   till   att   utveckla   gemensam   förståelse   av   de   grundläggande   sanningarna   om   tron   genom  att  hänvisa  till  Jesus  Kristus  som  det  levande  centrum  för  vår   kristna   tro.   Luthers   födelsejubiléum   1983   aktualiserade   ett   antal   av   Luthers  grundläggande  angelägna  strävanden.                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                     (Eph  1).  Through  the  fragility  of  human  existence,  may  others  behold  the  Divine.  What  a  wonderful  cause  for   which  to  exist!  In  his  homily  at  the  mass  inaugurating  his  pontificate,  Pope  Benedict  XVI  observed:  “  And  only   where  God  is  seen  does  life  truly  begin.  Only  when  we  meet  the  living  God  in  Christ  do  we  know  what  life  is.   We  are  not  some  casual  and  meaningless  product  of  evolution.  Each  of  us  is  the  result  of  a  thought  of  God….   There   is   nothing   more   beautiful   than   to   be   surprised   by   the   gospel,   by   the   encounter   with   Christ.   There   is   nothing   more   beautiful   than   to   know   him   and   to   speak   to   others   of   our   friendship   with   him.   Vidare   skriver   Emery  de  Gaal:  Against  the  Faustian  thesis  at  the  beginning  was  the  deed  [Goethe],  Christianity  insists  on  the   primacy   of   the   Word.   it   is   not   activity,   but   contemplation,   not   morality   but   metaphysics,   not   effort   but   adoration   that   enjoys   preference.   Evangelization   means:   Who   has   seen   me   has   seen   the   Father…   nobody   comes  to  the  Father  except  through  me  (Jn  14:9,  14:6)  Christian  existence  is  participation  in  Christ´s  salvation.   Beyond  Augustine´s  emphasis  on  justification-­‐which,  taken  in  isolation,  is  a  rather  petty,  self-­‐centered  concern-­‐ God   not   only   liberates   humankind   from   sin   but   turns   humans   toward   his   grace   and   enables   them   to   access   the   hidden   nature   of   God,   which   remains   inaccessible   even   to   angels.   This   is   achieved   by   way   of   a   spiritual   Christology:  You  are  Christ,  the  Son  of  the  living  God  (Mt  16:16).  The  Son,  coessential  with  the  Father,  is  the   key…   The   supposed   narrow   Augustinian/Lutheran   perspective   on   justification   is   burst   open   to   deification   as   Christification  (  s  219f)  


5    

Det  kommande  jubiléet  2017  utmanar  oss  nu  för  första  gången  till  en   ekumenisk   dialog   angående   konsekvenserna   av   reformationen   som   nu  koncentrerar  sig  på  personen  Martin  Luther  och  hans  teologi.   Rapporten  är  framställd  i  sex  kapitel  med  följande  rubriker:   Åminnelsen  av  Reformationen  i  en  Ekumenisk  och  Global  Tidsålder.   Nya  Perspektiv  på  Martin  Luther  och  Reformationen.   En   Historisk   Skiss   över   den   Lutherska   Reformationen   och   Den   Katolska  Responsen.   Grundläggande   Teman   av   Martin   Luthers   Teologi   i   Ljuset   av   de   Luthersk-­‐Romersk  Katolska  Dialogerna.   Kallad  till  Gemensam  Åminnelse.   Fem  Ekumeniska  Imperativ.   Åminnelsen  av  Reformationen  i  en  Ekumenisk  och  Global   Tidsålder.   Vi  står  inför  tre  huvudutmaningar.   För   det   första   innebär   det   för   första   gången   en   åminnelse   i   en   ekumenisk   situation   som   skall   innebära   en   fördjupad   gemenskap   mellan  Katoliker  och  Lutheraner.   För   det   andra   innebär   det   för   första   gången   en   åminnelse   i   en   globaliserad   situation   som   innebär   att   vi   måste   inkorporera   erfarenheter  och  perspektiv  från  kristna  i  syd  och  nord  samt  öst  och   väst.   För   det   tredje   innebär   det   en   åminnelse   som   står   inför   nödvändigheten  av  en  ny  evangelisation  i  en  situation  av  nya  religiösa   rörelser,   växande   sekularisering.   Det   innebär   ett   tillfälle   för   ett   gemensamt  vittne  för  Tron.  


6    

I   relation   till   de   tidigare   åminnelserna   (1617…1917)   ett   sökande   efter   reformatorisk   identitet   i   kontrast   till   katolsk   möter   vi   nu   den   första   ekumeniska  åminnelsen  2017.  Den  markerar  även  50  år  av  Luthersk-­‐ Romersk  Katolsk  dialog  med  gemensam  bön  och  tillbedjan.   Med   nya   insikter   och   frågor   har   Lutheraner   och   Katoliker   kunnat   nyinterpretera   var   och   ens   teologiska   traditioner   och   praxis,   belysa   dem  ömsesidigt  och  känna  igen  den  ömsesidiga  influens  man  utövat   på  varandra.   Dessa   förändringar   kräver   en   ny   approach   där   vi   inte   helt   enkelt   repeterar   de   gamla   perspektiven   från   både   Lutherskt   och   Katolskt   håll  som  i  stort  innebär  enbart  opposition  och  fördömanden.   En   gemensam   åminnelse   fordras,   som   låter   begreppet   Reformation   bli   en   punkt   där   Lutherskt   och   Katolskt   perspektiv   och   utgångspunkter  relateras  till  dialog.   I  vår  globala  situation  ökar  kristenheten  i  söder  medan  den  sjunker  i   norr.  I  söder  är  man  inte  fast  i  den  gamla  konflikten.  Därför  bör  vi  ta   vara  på  syds  bidrag  och  perspektiv.   I   norr   möter   vi   en   glömska   vad   gäller   kristen   tradition   och   därmed   också   den   gamla   konflikten   mellan   katoliker   och   protestanter.   I   det   ekumeniska   samtalet   bör   vi   därför   fokusera   på   vad   den   djupaste   angelägenheten   var   som   gjorde   kampen   för   tron   och   bekännelsen   nödvändig.   Utmaningen   för   oss   nu   är   ökningen   av   pentekostala   och   andra   karismatiska   rörelser.   Dessa   ger   oss   nya   möjligheter   men   också   svårigheter.   Vi  befinner  oss  inte  längre  i  en  homogen  konfessionell  situation  utan  i   en  mångfaldig.  Hur  skall  vi  förhålla  oss  till  inomkyrkliga  konflikter?  


7    

Nya  Perspektiv  på  Martin  Luther  och  Reformationen.   Lutheraner   och   Katoliker   har   många   anledningar   att   återberätta   sin   historia   på   nya   sätt.   Det   gäller   nu   att   finna   det   gemensamma   på   djupet.2   Katoliker   och   Protestanter   har   nu   börjat   förstå   varandras   historia   bättre.   Man   har   exempelvis   gemensamt   sett   att   Luther   tog   fasta   på   den   fromhet   som   redan   under   medeltiden   börjat   verka   och   utvecklade  den  vidare.3   Renässanskyrkan   och   senskolastiken   var   den   kontext   vari   Luthers   protest  uppstod.  Från  katolskt  håll  har  man  börjat  komma  ifrån  synen   på  Luther  som  enbart  destruktiv  utan  man  kan  se  honom  också  som   en  from  man.4   Nästa   steg   var   att   se   Luther   i   sin   egen   kontext   för   att   göra   honom   rättvisa.  Detta  ledde  fram  till  det  ekumeniska  projekt  som  innebär  en   öppning  för  ett  romersk  katolskt  erkännande  av  CA:s  anspråk  på  att   vilja   vara   katolsk.   Allt   detta   har   lett   fram   till   den   gemensamma   deklarationen   om   Rättfärdiggörelseläran   som   gemensamt   undertecknades  1999.                                                                                                                         2

  Här   skulle   jag   vilja   exemplifiera   med   Joseph   Ratzinger.   Redan   i   ett   tidigt   arbete   “Christliche   Brüderlichkeit”(1960)   ger   Ratzinger   uttryck   åt   ekumeniska   strävanden   när   han   under   ämnet   “den   sanna   universalismen”   hänvisar   till   Barths   kristocentriska   teologi   (s   76),   men   också   från   hans   klassiska   lärobok   ”Principles”  där  han  skriver:  ”The  Catholic  does  not  insist  on  dissolution  of  the  Protestant  confessions  and  the   demolishing  of  their  churches  but  hopes,  rather,  that  they  will  be  strengthened  in  their  confessions  and  in  their   ecclesial   reality”   (Principles,   s   202).   “Surely   there   are   new   possibilities   here   for   the   ecumenical   dialogue   between  Catholics  and  Protestants?  For  it  gives  us  a  genuinely  New  Testament  concept  of  sacrifice  that  both   preserves   the   complete   Catholic   inheritance   (and   imparts   to   it   a   new   profundity)   and,   on   the   other   hand,   is   receptive   to   Luther´s   central   intentions”   Ratzinger   I   The   Feast   of   Faith   angående   H   Geses   studie   angående   Todah-­‐offret   s   58.   Vi   kan   också   hänvisa   till   den   nyligen   borttgångne   Edward   T   Oakes   vars   sista   bok   “Infinity   Dwindled  to  Infancy”  är  ett  ekumeniskt  kristologiskt  mästerverk.  Vidare  Robert  F  Barrons  bok  ”The  Priority  of   Christ,  Toward  a  Postliberal  Catholicism”.     3  Luther  själv  var  ju  Augustinianermunk  med  dragning  åt  mystik  och  han  respekterade  Bernhard  och   Bonaventura.  De  ortodoxa  lutheranerna  har  alltid  lyssnat  till  kyrkofäderna.   4  Än  en  gång  kan  vi  hänvisa  till  Joseph  Ratzinger:  In  this  connection,  it  is  assuredly  worthy  of  note  that  Luther,   for  instance,  based  his  Cathecisms,  not  on  a  carfully  considered  system  of  proofs,  but  quite  simply  on  what  are   called   the   loci,   the   principal   deposits,   of   faith,   which   he   gathered   together   and   explained…   In   doing   so   it   might   be   added,   he   followed   the   most   ancient   catecethical   traditions   and   thus   differed   in   no   formal   way   from   the   Catholic  Church”  Principles,  s  130f.  


8    

Med   Andra   Vatikankonciliet   svarade   Katolska   Kyrkan   på   den   under   1900-­‐talet  nya  orienteringen  mot  Skriften,  Liturgin  och  Kyrkofäderna.   Det   innebar   en   återupptäckt   av   de   döptas   allmänna   prästadöme,   behovet  av  en  kontinuerlig  rening  och  reform  av  Kyrkan,  förståelsen   av  Kyrkans  ämbete  såsom  tjänst  samt  vikten  av  människans  frihet  och   ansvar   vilket   därmed   inkluderar   religionsfrihet.   Konciliet   erkände   också   element   av   helighet   och   sanning   utanför   den   Romerska   Kyrkans  strukturer  såsom  Guds  skrivna  Ord,  nådens  liv,  tro  hopp  och   kärlek  samt  andra  inre  gåvor  från  den  helige  Ande.  Detta  gäller  även   liturgin.  I  ljuset  av  den  förnyade  katolska  teologin  kan  katoliker  idag   erkänna  och  uppskatta  Martin  Luthers  reformatoriska  strävanden  och   betrakta   dem   med   en   större   öppenhet.   Det   implicita   återupptagandet   av   Luthers   reformatoriska   intentioner   har   lett   till   en   ny   värdering   av   Luthers   katolicitet   vilken   hela   tiden   har   varit   fokuserad   på   reform   av   Kyrkan   och   definitvt   icke   att   splittra.   Detta   har  inte  minst  Johannes  Paulus  II  och  Benedict  XVI  givit  uttryck  åt.  För   Luther  gällde  det  att  finna  en  nådig  Gud.5   Den   ”lutherska”   Luther-­‐forskningen   har   också   genomgått   genomgripande   förändringar   under   1900-­‐talet   med   dess   två   världskrig.   Den   kerygmatiska   teologin   samt   dialogen   med   katolska   teologer   har   varit   viktiga   för   att   övervinna   den   ensidiga   konfessionalismen.  Genom  dialogen  med  katoliker  blir  det  viktigt  att   förklara  begreppen  och  den  egna  utgångspunkten  samt  den  kontext   de   uppstår.   Genom   detta   ser   vi   vad   vi   har   gemensamt   och   vad   som   skiljer.                                                                                                                           5

 Christoph  von  Schönborn  skriver  i  förordet  till  Hans  Urs  von  Balthasars  Razing  the  Bastions:  Von  Balthasar´s   closeness  to  the  Reformation  too  lies  in  this  pointing  toward  the  obedience  of  faith,  practiced  in  the  retreats   and  reflected  upon  repeatedly  in  the  theological  work.  He  says  this  himself:  It  is  here,  too,  that  we  came  closest   to  the  sense  and  inspiration  of  the  Reformation,  from  Luther  to  Karl  Barth.  Too  little  attention,  in  my  opinion,   has   been   paid   as   yet   to   the   supreme   significance   of   von   Balthasar´s   work   for   a   profound   reception   of   the   “inspiration”  of  the  Reformation.  Here  lies  a  great  ecumenical  task  waiting  to  be  done!  (s  13).  


9    

En  Historisk  Skiss  över  den  Lutherska  Reformationen  och   den  Katolska  Responsen.   Idag   kan   vi   gemensamt,   Katoliker   och   Lutheraner,   berätta   historien   om   den   Lutherska   Reformationen   utan   att   betrakta   varandra   med   antipati.   Reformatio   refererar   till   den   idé   som   innebär   att   förändra   en   dålig   närvarande   situation   genom   att   återvända   till   det   goda   och   sanna   som  varit  tidigare  och  som  vi  bygger  på.  Under  medeltiden  användes   begreppet  reformation  i  den  kontext  som  syftar  på  monastisk  reform,   så  exempelvis  Cluny.   Under   senmedeltiden   applicerades   begreppet   på   hela   Kyrkan,   så   Konciliet  i  Constance  (1414-­‐1418).   Luther   själv   använde   begreppet   Reformation   sällan,   men   i   sin   förklaring   till   de   95   teserna   talar   han   om   Reformationen   som   ett   Guds  verk.   Begreppet   Reformation   som   en   titel   på   en   epok   kom   från   Leopold   von   Ranke   vilket   populariserade   talet   om   Reformationen   som   en   tidsålder.   Dagen   före   allhelgonadagen   31/10   1517   spikade   Luther   upp   sina   95   teser   på   slottskyrkans   dörr   i   Wittenberg   med   syfte   att   samla   till   en   akademisk   disputation.   Han   skrev   även   ett   brev   till   ärkebiskop   Albrecht   av   Mainz   samt   till   sin   stiftsbiskop   Hieronymos   av   Brandenburg.   Huvudärendet   var   avlatshandeln.   Luther   ifrågasatte   den  rådande  praxis.  Luther  blev  genast  prövad  angående  sin  teologi.   Luther   själv   ville   hålla   diskussionen   på   en   akademisk   nivå   och   han   fruktade   att   teserna   skulle   missförstås   av   den   breda   folkmassan.   I   slutet  av  mars  1518  höll  Luther  en  predikan  om  Avlat  och  Nåd  vilken   gjorde   honom   känd.   Luther   betonade   vid   upprepade   tillfällen   att   endast   de   fyra   första   teserna   var   Hans   egna   de   övriga   91   var  


10    

påståenden   avsedda   för   disputation.   Vi   återger   dem   i   enlighet   med   Carl-­‐Henrik   Martlings   översättning   ur   sin   bok   ”Kyrkligt   Dokumentarium:   ”Av   kärlek   till   sanningen   och   iver   för   dess   klargörande   skall   följande   satser   avhandlas   i   Wittenberg   under   ordförandeskap   av   den   vördnadsfulle   fadern   Martin   Luther,   filosofie   och   teologie   magister   och   ordinarie   professor   i   teologi.   Han   anhåller   därför   att   de,   som   inte   kan   komma   tillstädes   och   diskutera   muntligen,   måtte   göra   detta   skriftligen.  I  vår  Herres  Jesu  Kristi  namn.  Amen.   Då   vår   Herre   och   Mästare   Jesus   Kristus   säger   ”Gör   bättring   osv.”,   menade  han  att  den  troendes  hela  liv  skall  vara  en  botgöring.   Detta   ord   kan   inte   förstås   som   den   sakramentala   bättringen   eller   boten,  dvs.  den  som  består  av  bikt  och  gottgörelse  och  som  förvaltas   av  prästämbetet.   Likväl   avser   det   inte   endast   den   inre   boten;   den   inre   boten   är   ingenting  om  den  inte  utvärtes  verkar  olika  späkningar  av  den  gamla   människan.   Därför  varar  straffet  lika  länge  som  hatet  mot  det  egna  jaget  (det  är   den  sanna  invärtes  boten),  dvs.  ända  till  inträdet  i  himmelriket.   Rom   uppfattade   att   Luthers   framställningar   skulle   kunna   underminera  påvens  auktoritet  och  läran  om  Kyrkan.  Därför  kallades   Luther   till   Rom.   Dock   blev   det   först   Kardinal   Cajetan   som   fick   mandat   att   förhöra   Luther.   Luther   skulle   få   en   rättvis   ”rättegång”.   Han   stod   inför   två   möjligheter   antingen   ta   tillbaka   sin   framställning   eller   att   bli   förklarad   heretiker.   Den   13/10   1518   förklarade   Luther   i   en   ”solemn   protestatio”  att  han  var  i  samstämmighet  med  den  Heliga  Romerska   Kyrkan  men  att  han  inte  kunde  ta  något  tillbaka  såvida  han  inte  blev  


11    

övertygad   om   felaktigheter.   22/10   1518   insisterade   han   på   att   han   både  tänkte  och  lärde  i  enlighet  med  Romersk  lära.   Kardinal   Cajetan   var   något   av   en   lutherforskare   och   hade   studerat   hans   skrifter   mycket   noga,   men   hans   interpretation   var   inte   kongenial   med   Luthers   tänkande   och   Luther   själv   förstod   inte   Cajetan.6   Detta   var   början   till   en   konflikt   som   skulle   eskalera   och   förvandlas   från   en   diskussion   om   avlaten   till   en   diskussion   om   auktoritet.   Påven   Leo   skrev   bullan   Exsurge   Domine   15   Juni   1520   (Denz.   1451-­‐1492).   Eck   och   Aleander   som   publicerade   påvens   bulla   menade   att   Luthers   verk   skulle   brännas.   Som   svar   på   detta   brände   några  teologer  i  Wittenberg  10/12  1520  några  romerska  böcker  och   Luther  själv  lät  bränna  den  påvliga  bullan  mot  honom.  Därefter  blev   Luther   exkommunicerad   genom   bullan   Decet   Romanum   Pontificem   3/1  1521.   För   Luther   hade   nu   därmed   den   Romerska   kurian   förlorat   all   sin   auktoritet   genom   att   de   enbart   hänvisade   till   sin   egen   formella   auktoritet   istället   för   att   hänvisa   till   Guds   Ord   i   Skriften.   Från   begynnelsen  var  för  Luther  Skriften,  kyrkofäderna  och  den  kanoniska   traditionen  en  enhet.7  Till  slut  skulle  Luther  i  stridens  hetta  betrakta                                                                                                                         6

 Det  var  troligtvis  förödande  för  en  personalist  som  Luther  att  få  möta  Cajetan.  I  modern  tid  har  exempelvis   Henri  de  Lubac  fått  möta  sina  kritiker  som  hänvisat  till  Cajetan.  Aidan  Nichols  skriver  exempelvis  så  här  om  sin   ordensbroder:  Unused  to  nuance,  unaware  of  the  oblique,  Cajetan  and  company  were  not  at  the  level  of  the   delicate   intellectual   adjustments   needed.   This   can   hardly   be   the   whole   story:   Cajetan   was   not   an   anti-­‐ humanistic   Scholastic   but   a   considerable   humanist   in   his   own   right.   De   Lubac´s   own   take   on   the   matter   was   that   Cajetan   had   imposed   on   Thomas   a   quite   inappropriate   grid   taken   from   the   fifteenth-­‐century   theologian   Denys  the  Carthusian.  For  Denys  (to  be  carefully  distinguished  from  his  patristic  namesake!),  had  human  nature   not  being  given  a  supplementary  supernatural  end,  in  no  sense  would  men  and  women  have  desired  the  vision   of   God.   Deny´s   also   knew   perfectly   well   that   his   teaching   was   opposed   to   Thomas´s   (A   Nichols,   Divine   Fruitfulness,  s  59).  Henri  de  Lubac  skriver:  Our  only  salvation  lies  in  a  return  to  Saint  Thomas  himself,  before  the   Thomism  of  John  of  Saint  Thomas,  before  that  of  Cajetan  himself  –  Cajetan,  whose  famous  commentary  is  in   every  respect  the  consummate  example  of  a  corruptorium  Thomae.  (At  the  Service  of  The  Church,  s  82).  Om  nu   Cajetans   tolkning   av   S:t   Thomas   av   Aquino   är   kontroversiell,   skulle   då   hans   tolkning   av   Luther   vara   mer   kongenial  eller  välvillig?     7   Det   fanns   starka   strömningar   inom   dåtidens   Romerska   Kyrka   som   skulle   kunna   benämnas   som   ”kyrkoimmanenta”.   Det   är   ju   något   vi   väl   känner   till   från   vår   egen   politiserade   situation   idag   inte   minst   i   Svenska  Kyrkan  som  ju  skall  vara  Evangelisk  Luthersk.  Vi  lyssnar  till  Rudolf  Voderholzer:  With  Cajetan  the  switch   has  been  thrown.  The  so-­‐called  Scholasticism  of  the  Baroque  period  will  ultimately  continue  along  those  same   tracks,  although  there  were  also  warnings  and  skeptical  opinions,  which  de  Lubac  likewise  cites.  With  Robert  


12    

påven  i  termer  av  antikrist.  Luther  fick  möjligheter  och  blev  inbjuden   av   Kejsaren   Karl   V   att   ta   tillbaka   allt.   Det   är   vid   riksdagen   i   Worms   1521   Luther   fäller   de   berömda   orden   som   vi   sammanfattat   till:   Här   står  jag  och  kan  inget  annat,  Gud  hjälpe  mig  Amen.8  Genom  att  hålla   fast  vid  sin  uppfattning,  som  dessa  ord  visar,  blev  Luther  en  laglös  och   fick   ta   skydd   hos   landsfurstarna.   Luthers   förståelse   vann   dock   mer                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                     Bellarmine  (1542-­‐1621),  the  theory  of  natura  pura  is  fully  developed,  even  though  in  his  spiritual  writings,  with   happy  inconsistency,  he  remain  faithful  to  traditional  Augustinianism.  A  major  and  decisive  step  was  taken  by   the  Spaniard  Francisco  Suarez  (1548-­‐1617).  With  him  and  his  disciples,  the  new  doctrine  made  a  breakthrough.   From   then   on   one   would   rarely   find   opinions   that   recalled   the   original   understandings   of   the   great   theologians   of   the   patristic   period   and   the   Middle   Ages.   De   Lubac   cites   as   one   example   the   spiritual   works   of   Pierre   de   Berulle.  The  prevailing  understanding,  however,  denies  that  human  strives  for  the  supernatural,  so  as  to  make   room  for  the  possibility  of  a  purely  natural  end  and  to  safeguard  God´s  freedom  in  bestowing  grace.  If  there   were  no  natural  blessedness,  Suarez  explaines,  then  the  supernatural  end  of  man  would  be  something  owed  to   him   (see   AMT,   pp.   201ff).   but   that   was   not   the   teaching   of   Augustine,   Thomas   Aquinas   or   Bonaventure,   to   mention  only  the  preeminent  gard  to  this  question.  “The  soul  is  naturally  capable  of  grace;  since  from  its  having   been   made   to   the   likeness   of   God,   it   is   fit   to   receive   God   by   grace,   as   Augustine   says”   R   Voderholzer,   Meet   Henri  de  Lubac,  His  Life  and  Work,  s  132f).   8  Vi  citerar  från  Hagenbachs  bok  om  Reformationens  historia  hur  Luther  talade  vid  riksdagen  i  Worms:  På  ett   bord   mitt   i   salen   lågo   Luthers   böcker.   Den   kur-­‐trierska   officialen   Johan   von   Eck   (ej   att   förväxla   med   Eck   från   Ingolstadt)   frågade   honom,   om   han  erkände   böckerna   såsom   sina,   hvilket   han   bejakade.   Om   han   återkallade   dem?   Deröfver   utbad   han   sig   betänketid.   Andra   dagen   afhemtades   han   åter   kl.   4   till   riksdagen,   men   fick   företräde  först  kl.  6,  sedan  han  till  dess  fått  vänta  bland  den  tätt  packade  folkmassan.  Nu  tillstaddes  honom  att   tala,   och   Luther   tog   till   ordet.   Med   mycken   blygsamhet   bad   han   de   församlade   om   ursäkt,   om   han   i   sitt   tal   här   och  der  skulle  bryta  mot  formen  eller  icke  gifva  hvar  och  en  den  rätta  titel,  som  honom  tillkom,  enär  han  icke   var  uppfostrad  vid  hofvet,  utan  i  kloster  och  derför  icke  var  van  att  tala  inför  stora  herrar.  Derefter  försvarade   han   sig   med   avseende   på   sina   böcker   och   visade,   huru   han   ej   kunde   återkalla   någon   af   dem   i   hvad   deras   väsentliga   innehåll   beträffade,   ehuru   han   tillstod   att   han   här   och   der   i   formen   varit   häftigare,   än   som   varit   öfverenstämmande  med  hans  stånd  och  ställning.  Dock  (fortfor  han),  emedan  jag  är  en  menniska  och  icke  Gud,   kan  jag  icke  hjelpa  eller  försvara  mina  böcker  på  annat  sätt,  än  det,  hvarpå  min  Herre  och  frälsare  försvarade   sig,  som,  då  han,  inför  öfverstepresten  Hannas  tillfrågad  om  sin  lära,  af  öfversteprestens  tjenare  hade  erhållit   en   kindpust,   sade:   Har   jag   illa   talat,   så   vittna   om   ondt.   Har   nu   Herren,   hvilken   visste,   att   han   icke   kunde   misstaga   sig,   icke   vägrat   att   höra   bevis   emot   sin   lära   till   och   med   av   en   näsvis   ringa   tjenare,   huru   mycket   mera   skall   då   jag,   som   är   stoft   och   aska   och   lätt   kan   misstaga   mig,   begära   och   vänta,   att   någon   ville   vittna   emot   min   lära;   derför   beder   jag   vid   Guds   barmhertighet:   att   Eders   kejserliga   majestät,   kurfurstliga   och   furstliga   nåder,   eller  hvilken  annan  som  kan  göra  det.  –  han  må  vara  af  högt  eller  lågt  stånd,  -­‐  måtte  vittna  emot  mig  samt  med   profetiska  och  apostoliska  skrifter  öfverbevisa  mig,  att  jag  tagit  miste;  så  snart  jag  derom  blifvit  öfvertygad,är   jag  villig  och  beredd  att  återkalla  alla  villfarelser  och  den  förste  att  kasta  mina  små  böcker  på  elden.  Detta  och   mycket  annat  talade  Luther  först  på  tyska  och  upprepade  det  sedan  på  kejsarens  begäran  på  latin.  Men  hans   motståndare   voro   icke   dermed   tillfredsställda.   Den   kurfurstlige   officialen   von   Eck   åstundade   fastmer   af   honom   ett   kort,   bestämdt   och   upprigtigt   svar,   om   han   ville   återkalla   eller   ej.   Derpå   svarade   Luther:   Emedan   hans   kejserliga  majestät  samt  de  kurfurstliga  och  furstliga  nåder  begära  ett  enkelt,  enfadigt  och  upprigtigt  svar,  så   vill  jag  gifva  ett,  som  hvarken  har  horn  eller  tänder,  nemligen  detta:  Så  vida  jag  icke  blifver  öfvervunnen  och   öfverbevisad   med   vittnesbörd   ur   den   heliga   Skrift   eller   med   offentliga,   klara   och   tydliga   skäl,   -­‐   ty   jag   tror   hvarken   påfven,   ej   heller   koncilierna   allena,   emedan   det   är   klart   och   uppenbart,   att   de   ofta   tagir   miste   och   motsagt  sig  sjelfva,  -­‐  och  jag  sålunda  af  de  anförda  språken  blir  öfvertygad  och  mitt  samvete  fångadt  i  Guds  ord,   så  kan  och  vill  jag  ingenting  återkalla,  emedan  det  hvarken  är  säkert  ej  heller  rådligt  att  företaga  något  emot   samvetet.  Här  står  jag,  jag  kan  icke  annat,  Gud  hjelpe  mig!  Amen…    Emellertid  gjordes  ännu  åtskilliga  försök  att   förmå   Luther   till   återkallelse   och   flera   privatkonferenser   höllos   med   honom,   hvilkas   resultat   blef,   att   Luther   åberopade  sig  på  Gamaliels  råd:  Är  detta  verk  af  menniskor,  så  varder  det  väl  om  intet;  men  är  det  af  Gudi,  så   kunnen  I  icke  slå  det  neder.  (tredje  bandet,  s  94ff).    


13    

och  mer  insteg  hos  alltfler,  och  det  skall  sägas  att  Luther  aldrig  hade   en   tanke   på   att   bilda   en   ny   eller   annan   Kyrka   utan   han   var   del   av   den   kontext   som   utgörs   en   monastisk   reformrörelse.   Luther   lägger   först   betoningen  på  det  genom  dopet  givna  allmänna  prästadömet.   Efterhand   började   de   reformatoriska   organisera   sig   och   Luther   själv   var   i   färd   med   bibelöversättning,   kommentarer   och   katekeser.   Dessutom   ägnade   han   sig   åt   psalmer   och   musik.   Katekeserna   var   viktiga  och  de  visar  oss  med  tydlighet  att:     for   the   reformers,   faith   meant   not   only   trusting   in   Christ   and   his   promise,  but  also  affirming  the  propositional  content  of  faith  that  can   and  must  be  learned.  (s  31)   Det   är   anmärkningsvärt   att   de   reformatoriska   väntade   till   1535   innan   de  organiserade  sina  egna  “presbyteriala”  ordinationer  I  Wittenberg.   Vi   får   kanske   först   vända   oss   till   CA   (1530)   där   det   sägs   att   de   reformatoriska  var  beredda  att  lyda  biskoparna  såvida  de  höll  sig  till   evangeliet.  Med  stöd  av  Hieronymos  tolkning  av  pastoralbreven  blev   det   slut   ”egna   prästvigningar”   med   betoning   på   handpåläggningen   och   bön   om   den   Helige   Ande.   Man   betonade   dock   den   läromässiga   överensstämmelsen  med  den  Katolska  Kyrkan.   CA   sökte   från   början   vara   en   ordinationsbekännelse   som   skulle   överbrygga  konflikterna  genom  den  Lutherska  reformationen.  De  21   första  artiklarna  sökte  vara  i  överenstämmelse  med  Romerska  Kyrkan   medan   artiklarna   22-­‐28   kritiserade   det   som   man   uppfattade   vara   missbruk.9                                                                                                                         9

 I  detta  sammanhang  måste  vi  ta  med  Ratzingers  kategorisering  av  CA,  vilket  han  framställer  enligt  följande  i   Principles:  The  Confessio  Augustana  represents  a  kind  of  confession  that,  despite  its  preponderantly  Catholic   content,  severs  itself  structurally  from  the  historically  ”Catholic”  symbolum  and  creates  a  new  type  of  Christian   community   –   the   denomination   [Konfession]:   this   fact   alone   should   indicate   how   precarious   it   is   to   use   the   term  “confession”  [Bekenntnis].  What  happened  is  well  known.  A  reform  group  attempted  to  eliminate  the  link   that   had   existed   since   the   time   of   Justinian   between   imperial   proscription   and   the   ecclesial   classificiation   “heretic”  by  laying  before  the  emperor  a  legal  declaration  (“confession”)  of  their  Catholicity.  The  recipient  of   this   confession   was,   then,   the   emperor;   the   confession   itself   was   the   statement   of   a   doctrinal   structure   that  


14    

Den  som  nu  skulle  komma  var  präglad  av  religionskrig  och  konflikter   till   freden   i   Augsburg   1555.   Det   uppstod   nu   territorier   som   var   Katolska  eller  i  enlighet  med  CA.  Det  var  landsfurstarna  som  avgjorde.   Under   denna   tid   från   Luthers   död   1545   till   1563   pågick   det   Tridentinska   Konciliet.   Bullan   Laetare   Jerusalem   (19/11   1544)   angav   tre  viktiga  angelägenheter  för  Konciliet.   För  det  första:  Läkedom  av  den  konfessionella  splittringen   För  det  andra:  Reformering  av  Kyrkan   För  det  tredje:  Etablera  fred  så  att  försvaret  mot  Ottomanerna  kunde   etableras.   Konciliet   skulle   vid   varje   session   dels   framställa   ett   läromässigt   dogmatiskt   som   affirmerar   Kyrkans   tro   vilken   till   den   största   delen   var  i  kontrast  till  de  läror  som  reformatorerna  kritiserade  och  dels  ett   disciplinärt  dekret  till  hjälp  att  reformera  Kyrkan.  Ett  exempel  på  en   reformatorisk   princip   som   förkastades   var   sola   scriptura.   Konciliet   framställde   att   evangeliet   som   källa   för   hela   sanningen   om  

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                  was   theoretically   Catholic.   The   door   was   thus   opened   for   both   the   theorizing   and   the   secularizing   of   the   confession  of  faith  –  and  this  is  true  even  though  we  must  evaluate  the  contents  of  the  text  quite  positively  and   not   deny   the   historical   necessity   that   led   to   its   composition   (s   127).   Vidare   skriver   Ratzinger:   The   distinction   between  theology  and  statements  of  church  doctrine  cannot  be  so  clearly  drawn  in  the  sphere  of  the  Lutheran   Reformation  as  it  can  in  Catholic  theology.  In  fact,  the  Reformation  rests,  to  a  large  extent,  on  the  fact  that  that   distinction  has  been  eliminated  and  that,  in  consequence,  statements  of  church  doctrine  can  have  no  higher  or   different  rank  in  principle  than  the  findings  of  scientific  theology.  Luther,  however,  regarded  himself  not  merely   as  a  theologian  but  as  possessed  of  an  auctoritas  comparable  to  that  of  the  Apostle  Paul,  and  he  has,  in  fact,   always   been   looked   upon   in   the   Lutheran   tradition   as   a   kind   of   prophetic   founder.   Luther   is   the   norm   even   for   Melanchton,  so  that  we  are  justified  in  asking:  To  what  extent,  in  practice,  is  the  CA  to  be  read  according  to  the   norm   of   Luther´s   writrings,   and   to   what   extent   may   it   be   regarded   as   a   separate   “ecclesiological”   text   and,   therefore,   as   a   norm   in   its   own   right?...     Nevertheless,   there   is   still   room   for   decisions   that   must   be   recognized   as   such.   I   regard   it   as   a   positive   factor   that   history   does   not   have   the   last   word   here.   The   possibility   remains   of   taking   this   or   that   position   with   regard   to   the   many   faceted   legacy   of   the   Reformation   and   of   thus   actually   taking  new  steps  to  leave  the  past  behind  or,  on  the  other  hand,  of  assimilating  from  that  legacy  whatever  is  of   permanent  value  (s  221f).    


15    

frälsningen   och   regeln   för   livet   är   bevarad   i   de   skrivna   böckerna   och   i   den  oskrivna  traditionen.10   Skrift  och  Tradition  skall  därför  accepteras  med  fromhet  och  vördnad.   Konciliet   framställde   också   en   lista   på   Skriftens   kanoniska   böcker   samt  att  den  gamla  latinska  översättningen  (Vulgata)  är  en  autentisk   text  för  Kyrkan.   Med   avseende   på   Rättfärdiggörelseläran   skall   den   varken   styras   av   den   pelagianska   gärningsläran   eller   den   protestantiska   principen   (sola  fide)  om  tron  där  enbart  förstås  antropocentriskt  i  termer  av  ett   psykologiskt   accepterande   av   uppenbarade   läror.11   Tridentkonciliet   bekräftade   den   kristologiska   grunden   för   rättfärdiggörelsen   genom   att  just  bekräfta  att  människor  är  inympade  in  i  Kristus  och  att  Kristi   nåd   är   nödvändig   för   hela   rättfärdiggörelsen   och   att   detta   inte   utesluter   dispositioner   för   nåden   och   den   fria   viljans   samarbete.   Konciliet   förklarade   att   rättfärdiggörelsens   essens   inte   bara   är   syndernas  förlåtelse  utan  också  helgelsen  och  förnyelsen  av  den  inre   människan   genom   övernaturlig   nåd.   Den   formala   eller   primära   orsaken  av  rättfärdiggörelsen  är  Guds  rättfärdighet  genom  vilken  Gud   gör   oss   rättfärdiga   och   den   finala   orsaken   av   rättfärdiggörelsen   är   Guds   och   Kristi   ära   samt   det   eviga   livet.   Tron   är   rättfärdiggörelsens   början,   grund   och   rot.   Den   rättfärdiggörande   nåden   kan   förloras                                                                                                                         10

 Även  på  Lutherskt  håll  kan  man  idag  hävda  att  Sola  Scriptura  inte  håller  utan  den  har  till  och  med  fungerat   ”oxymoriskt”.  Jenson  skriver:  The  slogan  sola  Scriptura  if  by  that  is  meant  apart  from  creed,  teaching  office  or   authoritative  liturgy  is  an  oxymoron.  (Robert  W  Jenson  Systematic  Theology  vol  1  s  28)   11  Det  innebär  ju  inte  ett  förkastande  av  Sola  fides  vilken  vi  möter  i  Romersk  Katolsk  fromhet.  Ordet  som  blev   kött,   gjorde   med   sitt   ord   brödet   till   sitt   kött   och   vinet   till   sitt   blod.   Här   sviker   våra   sinnen,   och   tron   ensam   förmår  ge  övertygelse  åt  hjärtat.  (ad  firmandum  cor  sincerum  sola  fides  sufficit)  Pange  Lingua.  Ps  149  i  Cecilia.   Här  handlar  det  alltså  om  Tron  som  substans  och  verklighet  och  inte  bara  om  en  antropocentrisk  psykologisk   förtröstan.   Med   avseende   på   altarets   sakrament   finner   vi   även   på   lutherskt   en   vaksamhet   mot   att   betrakta   ”tron   allena”   ,och   då   förstådd   som   en   antropocentrisk   psykologisk   förtröstan,   isolerad   från   Nåden   allena,   Skriften   allena   och   Jesus   allena   utan   alla   dessa   allena   måste   finnas   tillsammans   och   de   kan   de   i   en   katolsk   kontext.  Det  är  inte  vår  tro  som  skapar  sakramentet.  ”Därför  är  det  en  fördärvlig  och  hädisk  villfarelse,  då  några   genom  att  illistigt  förvränga  denna  regel  tillskriva  vår  tro  mera  än  vår  Herres  och  Frälsares  Jesu  Kristi  allmakt,  i   det   de   mena,   att   tron   allena   gör   Kristi   lekamen   närvarande   och   åtnjuter   densamma.   (Svenska   Kyrkans   Bekännelseskrifter,  s  625)    


16    

genom   dödssynd   men   återfår   genom   botens   sakrament.   Konciliet   bekräftade  att  det  eviga  livet  är  nåd  och  inte  förtjänst.   Med   avseende   på   sakramenten   förklarar   Tridentkonciliet   att   Kristus   instiftat   sju   sakrament   och   definierar   dem   som   verksamma   tecken   vilka  orsakar  nåden  genom  riten  (ex  opere  operato)  och  inte  enbart   på  grund  av  mottagarens  tro.12   I   svaret   på   reformatorernas   kritik   angående   mässans   sacrificiella   karaktär   svarar   konciliet   att   mässan   gör   korsoffret   närvarande.   Konciliet   lär   att   Kristus   prästen   offrar   samma   sacrificiella   gåvor   som   på  korset  men  på  ett  annat  sätt.  Mässan  är  ingen  repetition  av  Kristi   offer  en  gång  för  alla.     Ordinationen  är  ett  sakrament  och  existensen  av  en  kyrklig  hierarki  är   baserad  på  en  gudomlig  ordination.   Tridentkonciliet   initierade   pastorala   reformer   genom   utbildning   av   präster.  Biskoparnas  ställning  stärks  och  vidare  uppmuntran  att  skriva   katekeser  för  att  kommunicera  tron.   Tridentkonciliet  kan  till  stor  del  betraktas  som  en  respons  på  den  den   protestantiska   reformationen.   Därav   den   något   polemiska   tonen,   men   konciliet   lade   även   grunden   för   formandet   av   den   katolska   identiteten   fram   till   Vaticanum   II   där   det   ekumeniska   arbetet   börjar   på   allvar.   Vaticanum   II   hävdar   att   Kristi   Kyrka   består   i     den   Katolska   Kyrkan,  men  erkänner  också  att  ”many  elements  of  sanctification  and                                                                                                                         12

  Det   är   uppenbart   att   Luther   är   mycket   nära   denna   syn   på   ex   opere   operato   när   han   skriver   följande   angående  dopet  i  den  Stora  Katekesen:  Därför  står  det  fast,  att  dopet  alltid  förbliver  ett  rätt  dop  och  bibehåller   sitt  väsen  oförkränkt,  även  om  blott  en  enda  människa  bleve  döpt  och  denna  dessutom  icke  hade  en  rätt  tro.  Ty   Guds   ordning   och   ord   låta   sig   icke   rubbas   och   förändras   av   människor.   Dessa   åter,   svärmeandarna,   äro   så   förblindade,  att  de  icke  se  Guds  ord  och  befallning,  utan  likställa  dopet  med  vattnet  i  en  bäck  eller  kruka  och   överheten  med  en  vanlig  människa;  och  då  de  icke  se  någon  tro  eller  lydnad,  så  skola  dopet  och  överheten  i   och   för   sig   intet   ha   att   betyda.   Här   är   en   hemlig   och   upprorisk   djävul   på   färde,   som   gärna   ville   rycka   kronan   av   överheten,   för   att   man   sedan   skulle   kunna   trampa   den   under   fötterna   samt   så   förvända   och   göra   om   intet   alla   Guds  verk  och  ordningar.  Därför  måste  vi  vara  vaksamma  och  rustade  och  icke  låta  oss  lockas  eller  vändas  bort   från   ordet,   så   att   vi   låta   dopet   vara   ett   blott   och   bart   tecken,   såsom   svärmarna   fantisera   om.   (Sv   Ky   B   Skr,   s   480f).  


17    

of  truth  are  found  outside  of  its  visible  structure.  These  elements,  as   gifts   belonging   to   the   Church   of   Christ,   are   forces   impelling   toward   catholic   unity”   (Lumen   Gentium   8).   Från   katolskt   hall   föreligger   en   positiv   uppskattning   av   vad   katoliker   kan   dela   med   andra   kristna   kyrkor   såsom     bekännelser,   dopet   och   Skrifterna.   Teologin   om   kyrkogemenskaper   bekräftar   att   katoliker   är   i   verklig,   men   dock   ännu   ofullkomlig,   gemenskap   med   alla   som   bekänner   Jesus   Kristus   och   är   döpta  i  Faderns  Sonens  och  den  helige  Andes  namn.   Grundläggande  teman  av  Martin  Luthers  teologi  i  ljuset  av  de   lutheranska  –  Romersk  Katolska  Dialogerna.   Alltsedan   1500-­‐talet   har   grundläggande   övertygelser   av   Martin   Luther   och   Luthersk   teologi   varit   föremål   för   kontrovers   mellan   katoliker   och   lutheraner.   Genom   ekumeniska   dialoger   och   akademisk   forskning   har   man   analyserat   dessa   kontroverser   och   försökt   övervinna   dem   genom   att   identifiera   de   skilda   terminologierna   och   tankestrukturerna   och   de   skilda   angelägenheterna   vilka   inte   nödvändigtvis  exkluderar  varandra.  Detta  arbete  måste  fortgå.  Dock   har  man  kommit  till  en  punkt  där  vi  kan  presentera  dessa  teman  av   Luthers   teologi.   Det   är   viktigt   att   göra   en   distinktion   mellan   Luthers   teologi   och   luthersk   teologi   så   som   den   framkommer   i   bekännelseskrifter.   Här   koncentreras   framställningen   på   Luthers   teologi  med  anledning  av  reformationsjubiléet  2017.   Vi   fokuserar   på   fyra   teman:   Rättfärdiggörelsen,   Eukaristin,   Ämbetet   samt  Skrift  och  Tradition.   Framställningen   uppbyggs   i   tre   steg.   Först   Luthers   perspektiv,   därefter  den  katolska  angelägenheten.  Slutligen  summeras  genom  att   visa   på   hur   Luthers   teologi   har   bringats   i   konversation   i   den   ekumeniska   dialogen.   Ett   angeläget   tema   för   fortsatt   samtal   är   hur   vi   kan   fördjupa   vår   konvergens   i   de   frågor   där   vi   fortfarande   lägger   skilda   betoningar   och   särskilt   gäller   det   läran   om   Kyrkan  


18    

(Ekklesiologin).  Det  bör  betonas  att  alla  dokument  som  ett  resultat  av   dialogen   mellan   katoliker   och   lutheraner   inte   är   av   samma   vikt   och   betydelse.   Den   högsta   nivån   av   auktoritet   når   dock   den   gemensamma   deklarationen   angående   rättfärdiggörelsen   som   undertecknades   31   oktober   1999   samt   bekräftades   av   Metodismen   2006.   Rättfärdiggörelsen.  

Martin  Luther  var  en  mångfacetterad  person,  ett  barn  av  medeltiden,   men   samtidigt   med   kritisk   distans   till   sin   historia   och   samtid.   1505   blev   han   augustinerbroder,   1512   teologiprofessor   med   fokus   på   det   som   vi   idag   skulle   kalla   för   gamla   testamentets   exegetik   eller   bättre   biblisk   exeges.13   Luther   var   även   djupt   rotad   i   den   patristiska   traditionen   där   St.   Augustinus   utgjorde   den   främsta   auktoriteten.   Luther   var   samtidigt   kritisk   mot   skolastiken   och   då   främst   i   dess   för   Luther   omedelbara   senskolastiska   gestaltning.   Viktigt   för   Luther   var   också   hans   monastiska   och   mystiska   erfarenheter.   Luther   uppskattade   i   synnerhet   St.   Bernhard   av   Clairvaux.   Luthers   sätt   att   tolka   Skriften   som   en   plats   där   Gud   och   människa   möts   visar   på   influenser   från   St.   Bernhard.   Med   avseende   på   mystiken   var   Luther   influerad   av   Johan   Tauler   (död   1361).   Luther   själv   publicerade   som   sin   första   publikation   Theologia   Deutsch   1518   skriven   av   en   okänd   författare.   Luther   var   också   under   hela   sitt   liv   tacksam   för   sin   överordnade   Johan   av   Staupitz   som   med   sin   brudmystik   och   kristocentriska  teologi  var  till  tröst  för  Luther.     Luther   fick   en   av   sina   grundläggande   reformatoriska   insikter   från   reflexionen   av   botsakramentet   särskilt   i   relation   till   ordet   om   nycklarna   (Mt   16:19).   Den   lutherska   reformationen   är   därför   hela   tiden   förknippad   med   boten.   Det   jordiska   livet   är   ett   dagligt   liv   i                                                                                                                         13

 Idag  finns  denna  approach  representerad  i  den  så  kallade  kanoniska  exegesen  där  Breward  S  Childs  är  kanske   dess  främste  representant.  


19    

dopet,   ett   dagligt   liv   i   boten.14   På   grundval   av   sin   senmedeltida   utbildning  och  erfarenhet  var  Luther  väl  övad  i  förståelsen  av  att  Gud   skulle  förlåta  den  person  som  ångrade  sin  synd  genom  utförande  av   kärleken   som   älskar   Gud   över   allt   annat.   Gud   svarar   i   enlighet   med   sitt   förbund   (pactum)   genom   att   ge   förnyad   nåd   och   förlåtelse   (faciendi   quod   in   se   est   deus   non   denegat   gratiam)   så   att   prästen   bara  kunde  (forensiskt)  förklara  att  Gud  redan  förlåtit  den  ångrande   syndaren.  Luther  drog  dock  själv  slutsatsen  utifrån  Mt  16  att  det  är  i   prästens   ”förklaring”   som   syndaren   blir   rättfärdiggjord.   Luther   förstod  att  Guds  Ord  i  sig  skapade  vad  det  uttryckte  och  hade  därför   karaktär   av   löfte   som   blir   uppfyllt   (promissio).   Detta   Guds   löfte   mottas  av  den  troende  personligen.  Människan  är  kallad  att  ”se  bort”   från   sig   själv   för   att   istället   betrakta   Guds   Ord   och   löfte   samt   dess   uppfyllelse   i   Kristus.   Därför   är   otro   enligt   Luther   den   största   synden   mot   Gud.   Dock   är   tro   och   förtröstan   på   Guds   uppfyllda   löfte   inte   grundat   på   mänskliga   beslut   utan   det   är   den   Helige   Ande   som   uppenbarar  detta  löfte  som  trovärdigt  och  på  detta  sätt  föder  Tron  i   personen.   Guds   Ord   och   löfte   samt   den   mänskliga   tron   på   detta   löfte   hänger   ihop.   Bägge   aspekter   måste   betonas,   löftets   objektivitet   och   trons  förtröstansfulla  subjektivitet.  Enligt  Luther  uppenbarar  Gud  inte   bara   gudomliga   verkligheter   som   en   information   som   vi   med   intellektet  bejakar  utan  de  har  också  en  frälsande  innebörd  (pro  me   pro   nobis).   På   Guds   initiativ   etableras   en   frälsande   relation   till   människan.   Detta   är   nåd.   Nådegåvan   kan   bara   tas   emot   i   tro   och   inte   genom   våra   gärningar.   Därför   talar   Luther   om   ”nåden   allena”   (sola   gratia).  Det  betyder  samtidigt  att  den  rättfärdige  utför  goda  gärningar   i  Anden.      

                                                                                                                      14

  Det   problematiska   med   Luther   torde   vara   den   individualism   och   den   antimetafysiska   hållning   som   han   initierat   och   som   har   blivit   dominerande   bland   nutidens   efterföljande   liberala   lutheraner.   Dessa   individualistiska  och  antimetafysiska  orienteringar  har  också  förstärkts  av  pietism  och  kantianism.  


20    

Guds   kärlek   till   människor   är   centrerad,   rotad   och   förkroppsligad   i   Jesus   Kristus   (solus   Christus).   Vi   skulle   kunna   säga   av   nåd   genom   Kristus.   Luther   själv   beskriver   relationen   mellan   Kristus   och   människor  i  termer  av  ett  andligt  äktenskap.  Själen  är  bruden,  Kristus   är   brudgummen   och   Tron   är   ringen.   Enligt   den   äktenskapliga   rätten   blir   Brudgummens   rättfärdighet   också   brudens   ägodel   och   brudens   orättfärdighet   blir   även   Brudgummens   ägodel.   Här   sker   ett   ”saligt   byte”   (commercium   admirable)   vilket   är   syndernas   förlåtelse   och   därmed   frälsning   och   salighet.15   Denna   bild   visar   att   något   utanför   oss,  Kristi  rättfärdighet  blir  något  inre  i  oss  som  vår  själs  ägodel.  Detta   är   endast   verkligt   i   förening   med   Honom   genom   vår   förtröstan   på   Hans  löften.  Luther  betonar  att  vår  rättfärdighet  är  totalt  utanför  oss   eftersom   den   är   Kristi   rättfärdighet,   men   den   blir   inom   oss   genom   Tron   i   Kristus   (en   Christo).   Luther   menar   att   bägge   sidor   (den   yttre   och   inre)   måste   betonas   lika   mycket   för   att   frälsningen   skall   bli   en   förstådd   verklighet.   Det   är   i   Tron   som   Kristus   är   närvarande.   Kristus   är  för  oss  (pro  nobis)  och  i  oss  (in  nobis),  och  vi  är  i  Kristus  (in  Christo).   För  Luther  är  Guds  lag  och  dess  bruk  viktiga.  Luther  skiljer  mellan  en   moralisk   och   teologisk   förståelse   av   lagen.   Den   kan   uppfyllas   i   yttre   moralisk  mening  genom  gärningar  enligt  det  första  borgerliga  bruket   men   dess   fullständiga   uppfyllande   innebär   ett   helhjärtat   överlämnande   av   hela   personen   till   Guds   vilja   såsom   vi   ber   i   Fader   Vår   och   Jungfru   Marias   ord   ”Fiat   mihi   secundum   Verbum   Tuum”.   I   denna   teologiska   förståelse   inkluderas   därmed   både   det   andra   och   det   tredje   bruket.16   I   detta   är   vi   totalt   beroende   av   Kristi   rättfärdighet.   Han   är   den   ende   som   totalt   har   fullbordat   Guds   vilja   och   alla   andra   mänskliga   varelser   kan   bara   bli   rättfärdiga   i   strikt                                                                                                                         15

 ”Du  själv  är  gåvan  Gud  oss  gav.  Den  räcks  åt  alla  utan  krav,  Och  här  ett  saligt  byte  sker  Du  tar  vår  skuld  Din   frid  Du  ger”  Sv  Ps  73:2   16  Här  skulle  vi  kunna  hänvisa  till  Dan  Lioys  bok,  Jesus  as  Torah  in  John  1-­‐12,  2007.  In  this  study  of  John  1-­‐12,  the   author  develops  the  thesis  that  Jesus  is  the  divine,  incarnate  Torah,  and  that  Jesus  as  Torah  is  the  conceptual   center  of  the  Fourth  Gospel.  


21    

teologisk  mening  när  vi  är  delaktiga  i  Kristi  rättfärdighet  och  att  detta   är  något  som  pågår  (rättfärdiggörelse)  så  länge  vi  lever.  Detta  sker  i   den  helige  Ande  och  Luther  lägger  stor  vikt  vid  en  forensisk  förståelse   genom   att   vi   som   troende   aldrig   fullständigt   uppfyller   Guds   bud   att   älska   Honom   helhjärtat   över   allt.   Därför   anklagar   lagen   oss   och   identifierar  oss  som  syndare.  Med  tanke  på  lagen  (teologiskt  förstådd   såsom  andra  och  tredje  bruket)  tror  vi  att  vi  fortfarande  är  syndare.   Med   tanke   på   evangeliet   som   lovar   oss   Kristi   rättfärdighet   är   vi   rättfärdiga   eftersom   vi   tror   evangeliets   löfte   (Guds   Ord   och   löfte).   Detta   är   Luthers   förståelse   av   ”simul   iustus   et   peccator”   och   den   innebär   ingen   absolut   motsägelse   eftersom   den   är   kristologiskt   grundad.17                                                                                                                         17

 Aidan  Nichols  skriver  angående  Hans  Urs  von  Balthasar  och  hans  dialog  med  Luther:  All  this  talk  of  dialectic   and   the   contradiction   of   the   Cross   may   alert   us   to   the   fact   that   Balthasar   is   about   to   engage   with   Luther,   Lutheranism  and  Lutheran  theology  at  large  for  which  these  themes  are  all  pervasive.  Finding,  as  he  thinks,  a   better   answer   than   Luther´s   to   the   question   Luther   raised   will   be,   actually,   his   last   task   in   the   Christological   volume  of  the  logic…  The  simultaneity  of  being  just  and  sinful,  as  Luther  sees  it,  is  made  possible  by  Christ´s   work   of   reconciliation   on   the   Cross   whereby   in   an   exchange   which,   as   Luther   presents   it,   sounds   like   the   patristic   admirable   commercium   of   divinity   and   humanity   in   Christ,   combines   two   formally   presented   contradictions:   God´s   eternal   decision   to   justify   sinners   (thus   the   Justus)   and   his   exposing   of   Christ   to   wrath   (thus   the   definitve   situation   of   the   unredeemed   sinner´   the   peccator).   The   refusal   of   any   mediatory   passage   (vermittlende   Übergang)   between   these   two   identities   of   the   Redeemer   (who   is   not   only   Saviour   but   also   object  of  wrath),  the  insistence  (therefore)  on  his  uniting  of  contradictory  extremes,  this  removes  Luther  from   the   patristic   tradition   to   which   his   language   would   otherwise   align   him.   Not   always   consistently   (thank   goodness!),  Luther  suppresses  all  the  motifs  which  could  soften  this  contradiction  –  the  single  hypostasis  of  the   Lord,  his  humanity  as  the  image  of  God,  the  ´theandric´working  of  his  divine  and  human  natures,  his  mission  of   obedience  whose  climax  comes  in  the  cry  of  abandonment.  And  of  course  this  reflects  on  Luther´s  concept  of   God:   the   deity   has   for   him,   it   would   appear,   two   faces,   one   loving,   the   other   dreadful.   And   this   is   in   turn   reflected   in   the   form   he   gives   to   the   idea   of   double   predestination   –   to   heaven,   to   hell.   On   the   one   hand,   Balthasar   is   utterly   hostile   to   Luther´s   project.   He   even   goes   so   far   as   to   remark   in   a   footnote   that   an   ecumenical   dialogue   with   the   original   Luther   is   impossible.   On   the   other   hand,   he   has   already   admitted   that   dialectic  –  some  version  of  contradictoriness  –  is  both  verified  and  overcome  on  the  Cross.  It  is  owing  to  the   latter   conviction   that   he   takes   seriously   the   ´abyss´   that   Luther´s   Christology   has   opened.   For   the   same   reason,   he  seeks  a  way  to  close  this  gaping  hole.  In  both  respects  Adrienne  von  Speyr´s  Kreuz  und  Hölle  comes  to  his   aid.   Take   Luther´s   comments;   apply   them   not   to   the   Cross   but   to   the   Descent   into   Hell;   remove   the   incubus   of   Luther´s  refusal  of  all  ´mediating  passage´and  one  has  –  compatibly  now  with  the  staurology  of  the  Tradition,   not  to  mention  its  soteriology  and  doctrine  of  God  –  the  von  Speyrian/Balthasarian  theology  of  Holy  Saturday.   The  dead  Christ,  the  sin-­‐bearer,  passes  through  the  ´second  chaos´  of  Hell,  passes  through  it  as  one  has  ´not  the   least   to   do   with   the   father   as   good   Creator´-­‐   and   yet   just   this   dread   journey,   objectively   seen,   is   his   Easter     victory.  Here  if  you  will  are  Luther-­‐type  contradictions  on  every  side.  The  Son  goes  towards  Paradise  with  the   good   thief,   and   towards   the   pit   with   the   bad.   In   this   deadness   he   is   no   longer  the   active   Word,   yet   just   this   silence   is   the   most   eloquent   expression   of   the   Father   he   has   ever   produced.   But   because   it   is   the   loving   obedience  of  the  Son  to  the  Father´s  initiating  love  –  love  of  the  Son  and  of  the  world  made  through  the  Son   and   now   to   be   his   crown   –   that   sends   him   on   this   journey,   here   is   no   mere   contradiction.   In   all   these   contradictions  he  is  perfectly  identical  with  himself  –  and  in  this  way  he  overcomes  them  from  within.  Or  to  put  


22    

För   att   undvika   den   ”lutherska”   motsägelsen   måste   en   närmast   dikotomistisk  distinktion  råda  mellan  å  ena  sidan  relationen  till  Guds   Ord   såsom   lag,   vilken   bara   kan   döma   syndaren   och   å   andra   sidan   relationen   till   Guds   Ord   som   evangelium   som   genom   sin   nåd   och   förlåtelse   frälser   syndare.   Med   tanke   på   vår   relation   till   lagen   är   vi   och  förblir  vi  syndare.  Med  tanke  på  vår  relation  till  evangeliet  är  vi   rättfärdiggjorda   och   därmed   rättfärdiga.   Denna   andra   relation   dominerar  genom  att  Kristus  låter  oss  bli  involverade  i  en  process  av   kontinuerlig  förnyelse  och  att  vi  därmed  förtröstar  på  Hans  löfte  att  vi   är  evigt  frälsta.  Därför  betonar  Luther  den  kristnes  (rättfärdiggjordes)   frihet  så  starkt.  Den  frihet  som  innebär  att  vara  accepterad  av  Gud  av   nåd  allena  och  genom  Tron  på  Kristus  allena.  Detta  är  en  frihet  som   bygger  på  Kristi  löften  en  frihet  från  lagens  anklagelser  och  en  frihet   till  att  tjäna  nästan  spontant  utan  att  söka  förtjänster.  Den  rättfärdige   är   skyldig   att   hålla   Guds   bud   vilket   bara   kan   ske   i   den   Helige   Andes   kraft.  Luther  formulerar  det  i  Lilla  Katekesens  förklaringar  till  buden:   Vi  skall  frukta  och  älska  Gud,  så  att  vi…   Hur   svarar   ”katoliken”   på   reformatorn   Luthers   förståelse   av   rättfärdiggörelsen?  Vid  första  anblicken  kan  vi  finna  att  det  råder  en   betydande  konvergens  mellan  den  Katolska  och  lutherska  positionen   då  det  gäller  förståelsen  av  det  mänskliga  behovet  av  Guds  nåd  och   människans   oförmåga   att   kunna   nå   frälsningen   i   egen   kraft.   Tridentkonciliet   lär   tydligt   att   syndaren   inte   kan   rättfärdiggöras   varken   av   lagen   eller   mänsklig   förmåga,   men   den   katolska   positionen   betonar   det   mänskliga   ansvaret   i   högre   grad   än   lutheranen.                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                     it  another  way  which  better  befits  the  theological  logic,  what  is  seen  from  within  creation  as  contradiction  is   overcome  by  the  logic  of  the  Trinity.  Though  Balthasar  is  irenic  in  suggesting  an  element  of  experiential  truth  in   the   simul   iustus   et   peccator   (one   can   have   fresh   joy   over   the   forgiveness   of   a   sin   long   ago   pardoned),   the   conclusions  he  draws  from  Adrienne´s  writings  are  profoundly  antithetical  to  classical  Lutheranism:  Purgatory;   post-­‐baptismal   concupiscence   as   the   means   of   a   deeper   hold   on   grace;   the   Christian   mystic,   with   his   or   her   dark  nights,  as  a  partial  participant  (again  by  grace)  in  the  state  of  mind  and  heart  of  the  Lord  on  the  Cross.   Nowhere   is   this   robust   re-­‐affirmation   of   distinctively   Latin   Catholic   themes   more   manifest   than   in   his   penuktimate  words  on  the  Virgin  of  Calvary  whom  he  sees  as  opening  herself  vicariously  for  sinners´,  and  her   Son  forgiving  them  not  least  for  her  sake.  A  Nichols,  Say  It  is  Pentecost,  s  122f.        


23    

Människan   äger   ansvar   och   kapacitet   att   samverka   med   Guds   nåd.   Vidare   menar   katoliken   att   Luthers   ”forensiska   imputation”   riskerar   att  förneka  Guds  nåds  kreativa  kraft  förmågan  att  övervinna  synden   och   att   verkligen   förvandla   den   rättfärdige.   Katolsk   tro   vill   inte   bara   betona   syndernas   förlåtelse   eller   syndarnas   förlåtelse   utan   också   syndarens   helgelse   där   den   kristustroende   syndaren   verkligen   mottager  och  förvandlas  av  den  Kristi  rättfärdighet  som  rättfärdiggör   syndaren.18                                                                                                                           18

 ”I  vår  egen  tid  ville  Han  visa  sin  rättfärdighet:  att  Han  är  rättfärdig  och  gör  den  rättfärdig  som  tror  på  Jesus”   (Rom  3:26).  ”Gott  schuf  die  Werke  der  Welt  in  sechs  Tagen  und  ruhte  am  Sabbat  aus.  Er  ruhte  aber  von  den   Werken   der   Welt,   die   er   unternommen   hatte.   Die   Werke   der   Gerechtigkeit   aber   wirkt   er   immerdar   ohne   Anfang   und   er   wird   sie   auch   ohne   Ende   wirken”   Hans   Urs   von   Balthasars   bok   Origenes,   Geist   und   Feuer,   s   422.   Man   skulle   kunna   säga   att   den   katolska   positionen   uttrycker   att   Gud   har   skapat   oss   ur   intet   (ex   nihilo)   utan   vår   medverkan,  men  Gud  rättfärdiggör  oss  inte  utan  vår  medverkan.  I  KKK  1993-­‐1995  läser  vi:     Rättfärdiggörelsen   upprättar   ett   samarbete   mellan   Guds   nåd   och   människans   frihet.   Från   människans   sida   kommer   den   till   uttryck   i   trons   fria   samtycke   till   Guds   ord   som   kallar   henne   till   omvändelse,   och   i   kärlekens   samarbete  med  inflytandet  från  den  helige  Ande,  som  i  förväg  kommer  henne  till  hjälp  och  bevarar  henne:  Gud   rör  vid  människans  hjärta  genom  den  helige  Andes  upplysning.  Människan  är  inte  overksam,  då  hon  tar  emot   denna  ingivelse,  som  hon  för  övrigt  kan  avvisa.  Icke  desto  mindre  kan  hon  inte,  utan  Guds  nåd,  enbart  genom   att   använda   sig   av   sin   fria   vilja,   uppnå   rättfärdighet   inför   honom.   Rättfärdiggörelsen   är   Guds   allra   största   kärleksgärning.  Den  uppenbaras  i  Kristus  Jesus  och  ges  genom  den  helige  Ande.  Den  helige  Augustinus  anser  att   rättfärdiggörelsen  är  ett  verk  som  är  större  än  himlens  och  jordens  skapelse,  eftersom  himmel  och  jord  skall   förgå   medan   de   utvaldas   frälsning   och   rättfärdiggörelse   skall   bestå.   Han   anser   till   och   med   att   syndarnas   rättfärdiggörelse   innebär   något   ännu   mer   än   att   änglarna   skapades   rättfärdiga,   eftersom   den   vittnar   om   större   barmhärtighet.   Den   helige   Ande   är   den   inre   herren   och   mästaren.   Eftersom   rättfärdiggörelsen   låter   den   inre   människan  födas  innebär  den  också  att  människan  helgas  till  hela  sitt  väsen  (Rom  6:19,22).  Hos  Melanchton  ser   vi   i   Apologien   att   han   förbinder   rättfärdiggörelsen   med   pånyttfödelsen   snarare   än   helgelsen:   ”Rättfärdiggörelsen   betecknar   både   att   från   att   vara   orättfärdiga   göras   rättfärdiga   eller   pånyttfödas   och   att   förklaras  för  eller  räknas  såsom  rättfärdiga”  (Sv  Ky  B  skr.  S  115).  En  postmodern  lutheran  som  Paul  Tillich  kan   rikta  viss  kritik  mot  Melanchton  när  han  framställer  det  i  detta  sammanhang:  The  Lutheran  emphasis  is  upon   Justification;  the  pietistic  and  methodistic  upon  Regeneration.  A  decision  between  them  is  dependent  partly  on   the  way  one  defines  the  terms  but  partly  also  on  different  religious  experiences.  Regeneration  can  be  defined   as   actual   transformation.   If   this   is   done,   it   is   identical   with   Sanctification   and   must   definitely   be   put   in   the   second  place.  The  meaning  of  the  atoning  act  of  God  is  that  man´s  salvation  is  not  dependent  on  the  state  of   his  development.  But  Regeneration  can  also  be  defined  as  in  this  system,  namely,  as  participation  in  the  New   Being,  in  its  objective  power,  however  fragmentary  this  may  be.  If  defined  in  this  way,  Regeneration  precedes   Justification;   for   Justification   presupposes   faith,   the   state   of   being   grasped   by   the   divine   presence.   Faith,   justifying  faith,  is  not  a  human  act,  although  it  happens  in  man;  faith  is  the  work  of  the  divine  Spirit,  the  power   which  creates  the  New  Being,  in  the  Christ,  in  individuals,  in  the  church.  It  was  a  pitfall  in  Protestant  theology   when  Melanchton  placed  the  reception  of  the  divine  Spirit  after  the  act  of  faith.  In  this  moment  faith  became   an   intellectual   work   of   man,   made   possible   without   participation   in   the   New   Being.   For   these   reasons   one   should  put  Regeneration,  defined  in  the  sense  of  participation  in  the  New  Being,   before  Justification  (Tillich  ST   vol  2  s  177f).  Hos  Luther  är  tron  helige  Andes  verk  såsom  förklaringen  till  tredje  artikeln  vittnar  om.  Här  skulle  vi   kunna  finna  en  konvergens  med  den  katolska  uppfattningen  som  förbinder  rättfärdiggörelsen  med  helgelsen,   och   Tillich   skriver:   As   a   divine   act,   Regeneration   and   Justification   are   one.  Both   describe   the   reunion   of   what   is   estranged.  Regeneration  as  the  actual  reunion,  Justification  as  the  paradoxical  character  of  this  reunion,  both   as  accepting  the  unacceptable.  Sanctification  is  distinguished  from  both  of  them  as  a  process  is  distinguished   from  the  event  in  which  it  is  initiated  (ST  vol  2  179).      


24    

Luther   och   reformatorerna   uppfattade   läran   om   syndarens   rättfärdiggörelse  som  den  främsta  artikeln  varpå  allt  grundar  sig  i  den   kristna   läran.19   Därför   är   det   angeläget   att   vara   överens   på   denna   punkt.   Den   katolsk-­‐lutherska   dialogen   har   därför   burit   frukt   i   (Joint   Declaration  on  the  Doctrine  of  Justification).     Gemensamt   bekänner   Katoliker   och   Lutheraner   att   vi   ”av   nåden   allena   i   tro   på   Kristi   frälsande   verk   och   inte   på   grund   av   någon   mänsklig  förtjänst  är  accepterade  av  Gud  och  mottar  den  helige  Ande   som  förnyar  våra  hjärtan  genom  att  utrusta  oss  och  kalla  oss  till  goda   gärningar”  (JDDJ  15).  Utsagan  ”genom  tron  allena”  är  vidare  förklarad   på  detta  sätt:  ”Rättfärdiggörelsens  budskap…  talar  om  för  oss  att  som   syndare   är   vårt   nya   liv   allena   beroende   på   den   förlåtande   och   förnyande  nåd  som  Gud  skänker  oss  som  en  gåva  och  som  vi  mottar  i   tro  och  aldrig  kan  uppfatta  som  en  förtjänst”  (JDDJ  17).   Det   är   inom   denna   ram   som   den   mänskliga   friheten   i   sin   begränsning   och  frihet  kan  identifieras.  Utsagan  ”av  nåd  allena”  med  tanke  på  en   människas   väg   till   frälsning   är   interpreterad   på   detta   sätt:   ”Vi   bekänner   gemensamt   att   alla   personer   är   fullständigt   beroende   Guds   frälsande   nåden   för   sin   frälsning.   Den   frihet   de   äger   i   relation   till   personer   och   annat   i   skapelsen   är   ingen   frihet   i   relation   till   frälsningen.”  (JDDJ  19).   Lutheraner   betonar   att   människor   endast   kan   motta   rättfärdighet   för   att  exkludera  varje  möjlighet  för  människan  att  medverka  till  sin  egen                                                                                                                         19

 ”Denna  artikel  om  trons  rättfärdighet  är  (såsom  det  heter  i  Apologien)  ”den  förnämsta  i  hela  kristna  läran”,   ”utan  vilken  ängslande  samveten  icke  kunna  vinna  varaktig  tröst  eller  rätt  lära  känna  Kristi  nåds  rikedom”.  På   samma  sätt  skriver  doktor  Luther:  ”Om  denna  artikel  förblir  oförvanskad,  så  förblir  också  Kristi  Kyrka  ren  och   härligt   endräktig   och   utan   allt   sektväsen.   Men   där   den   icke   förblir   oförvanskad,   där   är   det   icke   möjligt   att   avvärja  villfarelse  och  sektanda”,  Tom.5.  Ien.  pag.  159.  Och  i  synnerhet  om  denna  artikel  säger  Paulus,  att  ”litet   surdeg  syrar  hela  degen”.  Därför  framhåller  han  i  denna  artikel  med  sådant  nit  och  allvar  particulas  exclusivas   (dvs.   uttryck,   varigenom   människans   gärningar   uteslutas,   nämligen   utan   lag,   utan   gärningar,   av   nåd   för   att   därmed   visa,   huru   högeligen   nödvändigt   det   är   att   i   denna   artikel   icke   blott   framställa   den   rena   läran,   utan   även  avskilja,  avvisa  och  förkasta  antithesis,  dvs.  den  mot  sanningen  stridande  läran.  (Konkordieformeln,  ur  sv   Ky   b   skrf.   S   578f).   Melanchton   skriver   också   i   Apologien   att   ”Och   likväl   är   läran   om   boten   den   kristna   trons   huvudartikel”  (Sv  ky  b  skr.  S  275).    


25    

rättfärdiggörelse,   men   det   innebär   inte   att   människan   skulle   vara   exkluderad   att   fullt   vara   involverad   personligen   genom   tron   som   är   ett  verk  av  Guds  Ord.  (JDDJ  21).   När  katoliker  talar  om  nådens  förberedelse  i  termer  av  ”medverkan”   menar   de   ett   personligt   samtycke   vilken   i   sig   är   en   effekt   av   nåden   och   inte   ett   verk   som   uppstår   från   mänsklig   förmåga.   På   det   sättet   görs   inte   det   allmänna   uttrycket   om   intet   att   syndare   skulle   vara   oförmögna  att  vända  sig  till  Gud  för  att  söka  räddning,  att  förtjäna  sin   rättfärdighet  inför  Gud  eller  att  uppnå  frälsning  av  sin  egen  förmåga.   Rättfärdiggörelsen  äger  rum  enbart  av  Guds  nåd.  (JDDJ  19).   Eftersom   tron   är   förstådd   inte   bara   i   termer   av   en   affirmativ   kunskap   utan   också   hjärtats   förtröstan   på   Guds   Ord   och   Löfte   kan   både   Katoliker   och   lutheraner   säga:   ”Rättfärdiggörelsen   äger   rum   av   nåd   allena”   (JD   15   16)   ”genom   tron   allena   är   människan   rättfärdiggjord   oberoende  av  laggärningar”  (Rom  3.28).   Vad   som   tidigare   var   åtskilt   och   var   för   sig   applicerat   på   katoliker   och   lutheraner   kan   nu   uppfattas   i   följande   organiska   koherens:   ”När   människor  kommer  till  tro  och  får  del  i  Kristus  blir  de  inte  längre  av   Gud  imputativt  syndare  utan  genom  den  helige  Ande  verkar  i  dem  en   aktiv   kärlek.   Dessa   två   aspekter   av   Guds   nådefulla   handlande   får   inte   separeras”  (JDDJ  22).   Det  är  av  största  vikt  att  Katoliker  och  lutheraner  har  en  gemensam   syn   på   hur   koherensen   av   tron   och   gärningarna   skall   betraktas:   Troende   sätter   sin   förtröstan   på   Guds   nådefulla   löften   genom   den   rättfärdiggörande   tron,   vilken   inkluderar   hopp   och   kärlek.   En   sådan   tro  är  aktiv  i  kärlek  och  därför  kan  inte  och  skall  inte  det  kristna  livet   vara  utan  goda  gärningar  (JDDJ  25).  Den  kreativa  kraft  som  katoliker   attributerar   till   den   rättfärdiggörande   nåden   skall   därför   inte   uppfattas   som   en   kvalité   utan   relation   till   Gud   eller   en   mänsklig  


26    

besittning   som   man   skulle   kunna   åberopa   inför   Gud   (JDDJ   27).   Det   är   snarare  så  att  det  i  denna  nya  relation  till  Gud  är  den  rättfärdiggjorde   transformerad  och  gjord  till  Guds  barn  som  lever  i  en  ny  gemenskap   med  Kristus.  ”Denna  nya  personliga  relation  till  Gud  är  grundad  totalt   på  Guds  nåd  och  förblir  konstant  beroende  av  den  nådefulle  Gudens   skapande  och  frälsande  verk.  (JDDJ  27).   Tillsammans   bekänner   Katoliker   och   lutheraner:   ”Vi   bekänner   att   Guds  bud  bibehåller  sin  giltighet  för  den  rättfärdige”  (JDDJ  31).  Jesus   själv   så   väl   som   de   apostoliska   skrifterna   förmanar   kristna   att   frambringa   kärlekens   gärningar   vilka   är   en   frukt   av   rättfärdiggörelsen   (JDDJ  37).  För  att  inte  budens  bindande  anspråk  skall  missförstås  sägs   det:   ”När   Katoliker   betonar   att   den   rättfärdige   är   bunden   att   leva   efter  Guds  bud  (lagens  tredje  bruk  enligt  reformatorisk  uppfattning)   förnekas  därmed  inte  att  Gud  genom  Jesus  Kristus  har  nådefullt  lovat   sina  barn  det  eviga  livets  nåd”  (JDDJ  33).   I  förhållande  till  Lutheranerna  vill  Katolikerna  i  högre  grad  betona  det   personliga   ansvaret   utan   att   fördenskull   frånta   nådegärningarnas   karaktär   att   vara   gåvor   från   Gud   och   inte   heller   förneka   att   rättfärdiggörelsen  alltid  förblir  en  oförtjänt  nådegåva  från  Gud  (JDDJ   38).   Med   hänvisning   till   aposteln   Paulus   att   Gud   verkar   i   vår   vilja   och   gärning   (Fil   2:12ff)   finner   vi   den   samsyn   mellan   Katoliker   och   Lutheraner  som  säger  att  när  den  helige  Ande  har  initierat  sitt  verk  av   pånyttfödelse   och   förnyelse   i   oss   och   genom   Ordet   och   de   heliga   Sakramenten  är  det  säkert  att  vi  kan  och  måste  samverka  genom  den   helige  Andes  kraft.20                                                                                                                         20

  Precis   som   den   Katolska   Katekesen   (KKK   27)   menar   också   Luther   att   människan   har   kapacitet   för   Gud.   I   Konkordieformeln  läser  vi:  Detta  kallar  doktor  Luther  capacitas,  som  han  förklarar  så:  Quando  patres  liberum   arbitrium   defendunt,   capacitatem   libertatis   eius   praedicant,   quod   scilicet   verti   potest   ad   bonum   per   gratiam   Dei   et   fieri   revera   liberum,   ad   quod   creatum   est.”   Det   betyder:   Då   fäderna   försvara   den   fria   viljan   hos   människan,   tala   de   därom   så,   att   hon   är   mäktig   friheten   på   det   sättet,   att   hon   genom   Guds   nåd   kan   bliva  


27    

Med   Rom   6:12   och   2   Kor   5:17   säger   både   Katoliker   och   Lutheraner   att   det   hos   Kristna   eller   ”i   Kristna”   inte   synden   får   råda.   Samtidigt   talar   Katoliker   och   Lutheraner   med   1   Joh   1:8-­‐10   att   Kristna   inte   är   utan   synd.   I   människan   finns   en   motsägelse   mot   Gud   som   sätter   henne  i  en  livslång  kamp  mot  synden  och  att  det  är  just  denna  kamp   som   är   den   rättfärdiges   goda   Trons   kamp.   För   Katoliker   betraktas   synden   mer   i   karaktär   av   en   akt   medan   Lutheranerna   betonar   människans  brist  genom  att  inte  ge  sig  helt  åt  Gud  och  kallar  detta  för   synd.   Men   både   Katoliker   och   Lutheraner   betonar   att   människans   motsägelse   och   tendens   till   motsägelse   mot   Gud   inte   skiljer   den   rättfärdige  (på  rättfärdiggörelsens  väg)  från  Gud.     Under   förutsättningarna   av   sitt   eget   teologiska   system   och   efter   att   ha   studerat   Luthers   skrifter   drog   kardinal   Cajetan   slutsatsen   att   Luthers   uppfattning   om   tron   implicerade   ett   etablerande   av   en   ny   kyrka.   Striden   mellan   Luther   och   Cajetan   byggde   på   ett   ömsesidigt   missförstånd.   Idag   kan   vi   säga   att   Katoliker   delar   reformatorernas   angelägenhet   att  enbart  grunda  tron  på  den  objektiva  verklighet  som   är   Kristi   löfte   och   att   grunda   sig   på   Kristi   förlåtande   ord   (jfr   Mt   16:19;   18:18)   (JDDJ   36).   I   ljuset   av   denna   konsensus   mellan   katoliker   och   lutheraner   är   de   återstående   skillnaderna   med   avseende   på   språk   och  uttryck  angående  förståelsen  av  rättfärdiggörelsen  acceptabla.   Eukaristin.  

För   Lutheraner   såväl   som   för   Katoliker   är   Herrens   måltid   en   dyrbar   gåva   i   vilken   kristna   finner   näring   och   tröst   och   där   Kyrkan   förnyas   och   uppbygges.   Strider   angående   altarets   sakrament   är   därför   smärtsamma.   Luther  förstod  altarets  sakrament  i  termer  av  ”testament”  som  någon   ger   efter   sin   död.   Till   en   början   betraktade   Luther   Jesu   testament                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                     omvänd  till  det  goda  och  bliva  verkligen  fri,  vartill  hon  från  början  är  skapad.  To.  1,  pag.  236.  På  liknande  sätt   har  även  Augustinus  skrivit  i  Contra  Julianum  lib.  2.  (Sv  Ky  B  skr.  S  563f.)    


28    

som   ett   löfte   av   nåd   och   förlåtelse,   men   i   debatten   med   Zwingli   betonade  Luther  att  Kristus  ger  sig  själv  (sin  kropp  och  blod)  i  detta   sakrament.   Det   är   inte   tron   som   gör   Kristus   närvarande   utan   det   är   Kristus   som   ger   sig   själv   till   kommunikanterna   oberoende   av   deras   tro.  Luther  trodde  bergfast  på  realpresensen,  men  hur  brödet  blir  till   Jesu  kropp  och  vinet  till  blod  var  för  honom  en  öppen  fråga.   Det   fjärde   Laterankonciliet   (1215)   använde   verbet   transubstantiare,   vilket  implicerar  en  distinktion  mellan  substans  och  accidens.  Luther   såg   detta   som   en   möjlig   förklaring,   men   han   ville   inte   betrakta   den   som  bindande  för  alla  kristna.  I  vilket  fall  som  helst  betonade  Luther   starkt  realpresensen.   Luther   ville   hellre   än   transubstantiation   tala   om   att   Kristi   kropp   och   blod   är   ”i,   med   och   under”   gestalterna   av   bröd   och   vin.21   Luther   talar   om   (communicatio   idiomatum)   där   det   sker   ett   utbyte   mellan   Kristi   kropp   och   blod   samt   bröd   och   vin.   Detta   innebär   en   sakramental   förening   som   är   analog   med   Jesu   gudomliga   och   mänskliga   natur.   Luther  själv  talade  om  denna  förening  i  analogi  med  järn  som  värms   upp  av  eld.  

                                                                                                                      21

 ”Att  vi  jämte  Kristi  och  den  helige  Paulus  ord  (brödet  i  nattvarden  ”är  Kristi  lekamen”  eller  ”delaktighet  av   Kristi  kropp”)  även  använda  uttrycken:  ”under  brödet”,  ”med  brödet”,  ”i  brödet”,  det  sker  för  att  härigenom   avvisa  den  påvliga  transsubstantiationen  och  framhålla  den  sakramentala  föreningen  av  brödets  oförvandlade   väsen   och   Kristi   lekamen.   På   samma   sätt   upprepas   och   förklaras   utsagan:   ”verbum   caro   factum   est,   Ordet   vart   kött”  med  liknartade  uttryck:  Ordet  tog  sin  boning  bland  oss  eller  Gud  var  med  honom  eller  Gud  var  i  Kristus  m.   fl   dylika   vilket   allt   betyder,   att   det   gudomliga   väsendet   icke   förvandlats   till   mänsklig   natur,   utan   att   de   båda   oförvandlade  naturerna  äro  personligen  förenade  i  Kristi  person…  Dock  är  denna  förening  av  Kristi  lekamen  och   blod  med  bröd  och  vin  icke  en  personlig  förening  såsom  föreningen  av  de  båda  naturerna  i  Kristi  person,  utan   den  är,  såsom  doktor  Luther  och  de  våra  i  den  flera  gånger  förut  omnämnda  förlikningsskriften  av  år  1536  kalla   den,   en   sakramental   förening,   unio   sacramentalis.   Därmed   vilja   de   angiva,   att   även   om   de   använda   uttryckssäten:   in   pane,   sub   pane,   cum   pane   dvs.   i   brödet,   under   brödet,   med   brödet,   dock   taga   Kristi   ord   i   egentlig   mening   såsom   de   lyda.   Och   satsen,   Kristi   testamentes   ord:   Hoc   est   corpus   meum,   detta   är   min   lekamen,  förstå  de  icke  såsom  figuratam  praedicationem,  utan  såsom  inusitatam,  dvs.  icke  såsom  ett  bildligt,   utan   såsom   ett   ovanligt   uttryckssätt,   såsom   Justinus   säger:   Detta   mottaga   vi   icke   såsom   vanligt   bröd   och   vanlig   dryck,   utan   liksom   Jesus   Kristus,   vår   Frälsare,   genom   Guds   ord   blivit   kött   och   för   vår   salighets   skull   antagit   kött   och   blod,   så   tro   vi,   att   den   genom   ordet   och   bönen   av   honom   välsignade   spisen   är   Herrens   Jesu   Kristi   kött   och   blod”  (SV  Ky  B  skr.  s  615f).  Detta  stämmer  med  Pange  Lingua  och  S.t  Thomas  ord:  Ordet  som  blev  kött  gjorde   med  sitt  Ord  brödet  till  sitt  kött  och  vinet  till  sitt  blod.  


29    

En   konsekvens   av   denna   förståelse   leder   till   Luthers   kritik   av   att   lekmännen  inte  får  motta  båda  gestalterna.  Luther  betonade  även  att   detta  är  en  måltid  där  elementen  skall  konsumeras  och  inte  bevaras   efter  celebrationen.   Luther   huvudkritik   mot   den   katolska   läran   om   eukaristin   riktade   sig   mot   mässoffret.   Teologin   angående   eukaristin   som   en   verklig   åminnelse  (anamnesis),  i  vilken  det  unika  Kristi  offer  en  gång  för  alla   vilket  gör  sig  närvarande  för  den  troende  att  ta  del  i,  var  inte  längre   fullständigt   uppfattad   under   senmedeltiden.   När   mässan   celebrerades   blev   den   uppfattad   som   ett   offer   utöver   Kristi   offer.   Duns   Scotus   teori   angående   multiplikation   av   mässor   såsom   en   multiplikation  av  nåden  ledde  till  en  mängd  privatmässor.   Luther   betonade   därför   med   stöd   av   instiftelseorden   att   Kristus   ger   sig   själv   till   den   som   tar   emot   honom   och   att   detta   skall   ske   i   tron.   Om   offret   till   Gud   betonas   skulle   det   innebära   att   vi   enligt   Luther   skymmer  Kristi  offer  med  våra  goda  gärningar  som  vi  utför  inför  Gud.   Vi   kan   inte   döpas   i   någon   annans   ställe   och   inte   heller   delta   i   mässan   för  någon  annan.  Om  vi  praktiserar  detta  transformerar  vi  och  skriver   ner  Guds  gåvor  till  våra  goda  gärningar  enligt  Luther.   Luther   kunde   dock   se   ett   sacrificiellt   element   i   mässan   genom   tackoffret.  Mässan  är  enligt  Luther  verkligen  ett  tackoffer  ”Todah”  (se   Hebr   13:15).   Ur   Melanchtons   Apologi   läser   vi:   Detsamma   lär   oss   Hebréerbrevet   i   kapitel   13:15.   Så   låtom   oss   alltid   genom   honom   frambära   till   Gud   ett   lovets   offer,   varvid   han   såsom   förklaring   tillägger:  en  frukt  från  läppar,  som  bekänna  hans  namn.  Han  bjuder,   att   vi   skola   frambära   lovoffer,   dvs.   åkallan,   tacksägelse,   bekännelse  


30    

och   dylikt.22   Alltså   innebär   det   sanna   mottagandet   i   tro   innebär   en   aktiv  dimension  som  vi  inte  kan  bortse  från.   Från   katolskt   håll   innebär   Luthers   förkastande   av   bindningen   till   begreppet   transubstantiation,   vilket   han   ändå   betraktade   som   möjligt,  ändå  en  försnävning  av  realpresensen  och  den  kritiska  frågan   uppkommer   om   han   verkligen   har   affirmerat   den   i   sin   teologi.   Även   Tridentinum   erkänner   att   vi   aldrig   till   fullo   kan   uttrycka   med   våra   ord   och   begrepp   med   avseende   på   Kristi   realpresens   och   åtskilja   konversionen   och   konsekrationen   av   elementen   från   den   tekniska   förklaringen   av   vad   som   sker.   Dock   är   transubstantiationen   en   tillräcklig   och   adekvat   förklaring   av   vad   som   äger   rum   enligt   katolsk   uppfattning   och   att   den   utöver   det   är   den   bästa   garantin   för   att   upprätthålla   läran   om   Kristi   realpresens.   Transformationen   av   elementen   ger   uttryck   åt   Guds   kreativa   kraft   som   frambringar   den   nya  skapelsen  mitt  i  den  gamla.   Tridentinkonciliet   försvarade   läran   om   sakramental   tillbedjan,   men   betonar   också   att   Eukaristin   är   primärt   till   för   att   firas   och   Kristus   instiftade  den  till  att  kommuniceras  och  konsumeras.   Som   ett   resultat   av   förlusten   av   det   integrativa   begreppet   (anamnesis)   stod   katolikerna   inför   svårigheten   av   att   uttrycka   den   sacrificiella  karaktären  av  Eukaristin.  Hängivna  den  stora  Traditionen   som  går  tillbaka  till  fäderna  vill  inte  katoliker  förkasta  identifikationen   av  Eukaristin  med  ett  verkligt  offer  och  att  förbinda  detta  med  Kristi                                                                                                                         22

 I  detta  genuint  bibliska  offerbegrepp  finns  möjlighet  till  samtal  mellan  Katoliker  och  Lutheraner.  ”Der  Disput   um   den   Opferbegriff,   der   seit   mehr   als   vier   Jahrhunderten   die   Christenheit   trennt,   rückt   hier   in   eine   ganz   neue   Beleuchtung.  Für  das  ökumenische  Gespräch  zwischen  Katholiken  und  Protestanten  müsste  sich  von  hier  aus   eine  neue  Tür  auftun,  weil  ein  genuin  neutestamentlicher  Begriff  von  Opfer  sichtbar  wird,  in  dem  einerseits  das   katholische   Erbe   voll   gewahrt,   ja   in   einer   neuen   Tiefe   begriffen   werden   kann,   anderseits   aber   auch   die   zentralen  Intentionen  Luthers  aufgenommen  werden  können.diese  Synthese  ist  möglich,  weil  die  innere  Einheit   der   Testamente   geschaut   ist,   die   in   der   neuzeitlichen   Theologie   immer   mehr   aus   dem   Blickfeld   geraten   war,   während   doch   das   Neue   Testament   selbst   nur   das   in   Christus   möglich   gewordene   volle   Verstehen   des   Alten   Testaments   sein   wollte:   das   ganze   Alte   Testament   ist   eine   Bewegung   des   Überschritts   auf   ihn   hin,   wartende   Gebärde  auf  den,  in  dem  alle  seine  Vollgestaltannahm,  neuer  Bund  wurde”  J  Ratzinger,  Gesammelte  Schriften   vol  11  Theologie  der  Liturgie,  s  380f.  


31    

enda  och  unika  offer.  Förnyelsen  av  sakramental  och  liturgisk  teologi   genom   Vaticanum   II   har   därmed   inneburit   en   revitalisering   av   begreppet  (anamnesis).   Både   Katoliker   och   Lutheraner   har   i   denna   förnyelse   av   anamnesis   inneburit   en   ökad   samsyn.   För   katolikerna   har   det   inneburit   en   återupptäckt  av  att  på  ett  mer  utökat  sätt  uttrycka  Jesu  realpresens   och   Lutheranerna   har   lärt   sig   att   genom   denna   förnyade   medvetenhet   behandla   de   konsekrerade   elementen   med   större   respekt.   Frågan   om   Jesu   Kristi   realpresens   är   ingen   anledning   till   konflikt   eftersom   både   Katoliker   och   Lutheraner   tror   på   den.   Lutheraner   affirmerar  den  Katolska  traditionen  som  talar  om  att  de  konsekrerade   elementen  inte  förblir  bröd  utan  genom  Guds  Ord  blir  Jesu  kropp  och   blod.   Eukaristin   är   för   både   Katoliker   och   Lutheraner   inte   bara   en   åminnelse   eller   symbolisk   måltid.   I   Eukaristin   är   Jesus   Kristus,   Sann   Gud  och  sann  människa  helt  och  totalt  närvarande  med  sin  kropp  och   sitt   blod   under   tecknen   av   bröd   och   vin.   Katoliker   och   Lutheraner   förstår  att  den  upphöjde  Herren  är  närvarande  i  Eukaristin  med  den   kropp   han   ger   med   sin   gudomlighet   och   mänsklighet   genom   sitt   löftesord   med   bröd   och   vin   i   den   helige   Andes   kraft   att   mottas   i   församlingen.     Katoliker   och   Lutheraner   bekänner   gemensamt   att   Jesu   Kristi   eukaristiska  närvaro  är  riktad  mot  den  troende  receptionen,  men  inte   beroende   av   den   även   om   den   är   starkt   förbunden   med   den.   Den   troende   receptionen   sker   både   i   tillbedjan   av   sakramentet   och   genom  att  konsumeras  i  måltiden.   Katoliker   och   Lutheraner   bekänner   gemensamt   att   Jesus   Kristus   är   närvarande  som  den  Korsfäste  som  dog  för  våra  synder  och  uppstod   för  vår  rättfärdiggörelse  (Rom  3:25).  Detta  är  ett  offer  en  gång  för  alla  


32    

och   för   hela   världens   synder.   Detta   offer   kan   aldrig   fortsättas,   repeteras,   ersättas   eller   kompletteras.   Snarare   skall   detta   offer   närvarandegöras  i  församlingens  mitt.  Dock  råder  det  olika  tolkningar   mellan  Katoliker  och  Lutheraner  angående  detta  närvarandegörande.   Dock   har   begreppet   anamnesis   kommit   till   hjälp   för   att   lösa   relationen  mellan  detta  Jesu  Kristi  offer  en  gång  för  alla  och  Herrens   måltid.  Genom  en  tillbedjande  åminnelse  av  Guds  frälsningsgärningar   blir   dessa   närvarande   i   den   Helige   Andes   kraft   och   de   som   firar   gudstjänsten  kommer  i  gemenskap  med  alla  som  tidigare  firat  ”med   alla   Dina   trogna   och   hela   den   himmelska   härskaran”.   Detta   är   innebörden  i  Jesu  ord:  Gör  detta  till  min  åminnelse.  Det  avgörande  är   att   övervinna   separationen   mellan   sacrificium   (Jesu   Kristi   offer)   och   sacramentum  (sakramentet).  När  Jesus  är  närvarande  i  Eukaristin,  då   är   också   hans   liv,   lidande,   död,   uppståndelse   och   himmelsfärd   och   närvarande  förbön  inför  Fadern  också  närvarande  i  allt  vårt  firande  av   Eukaristin.  Det  enda  och  allt  avgörande  Jesu  Kristi  offer  är  närvarande   i   Eukaristin.   Den   liturgiska   formen   måste   därför   exkludera   varje   antydan  som  skulle  peka  i  den  riktningen  att  Jesu  offer  repeteras  eller   kompletteras   osv.   Om   nu   förståelsen   av   Eukaristin   som   en   verklig   åminnelse   tas   på   allvar   blir   de   återstående   differenser   mellan   Katoliker   och   Lutheraner   tolerabla.   Katoliker   och   Lutheraner   är   överens  om  att  celebrationen  av  Eukaristin  skall  göras  i  enlighet  med   Kristi   instiftelse   av   en   ämbetsbärare.   Dock   förstår   Katoliker   och   Lutheraner  Ämbetet  eller  tjänsten  på  olika  sätt.       Tjänsten  (Ämbetet).  

Luther   förstod   relationen   mellan   den   troende   och   Kristus   som   ett   ”saligt   byte”   (Fröhliche   Wechsel,   jfr.   Nietzsches   ”Fröhliche   Wissenschaft”)   i   vilken   den   troende   kristne   genom   dopet   får   del   av   Jesu  Kristi  saliga  verk  vilket  däri  inkluderar  hans    prästämbete.  Detta   kallas   också   för   det   allmänna   prästadömet   (1   Petr   2:9).   Dock   menar   inte   Luther   att   alla   därmed   skulle   vara   ”präster”   med   avseende   på  


33    

ämbetet.  Luthers  teologi  var  dock  i  motsägelse  till  den  medeltida  som   delade  upp  de  kristna  i  två  kategorier  ”kleresiet”  och  ”lekmän”.  Med   sin  lära  om  det  allmänna  prästadömet  ville  Luther  ta  bort  grunden  för   detta  medeltida  synsätt  som  denna  uppdelning  av  präst  och  lekman   innebär.   Luther   såg   på   det   särskilda   ämbetet   som   en   tjänst   för   det   allmänna   (de   döptas   prästämbete).   I   den   lutherska   gemenskapen   har   det   dock   i   spåren   av   detta   under   mer   än   150   år   pågått   en   debatt   angående  ämbetet  antingen  skulle  vara  en  gudomlig  institution  eller   bara   en   mänsklig   delegation.   Detta   är   det   typiska   protestantiska   ”antingen   eller”.   Luther   själv   talar   dock   tydligt   om   att   ämbetet   är   instiftat   av   Gud   som   har   uppgiften   att   förkunna   Ordet   och   förvalta   sakramenten.  Och  Luther  ser  denna  Ordets  och  sakramentens  tjänst   grundad  i  Kristi  lidande  och  död  från  Hans  sår  flödar  sakramenten  (se   1   Petr   1:18f).23   Ingen   kan,   enligt   Luther,   själv   etablera   sig   i   ämbetet   utan   det   sker   genom   kallelse   (yttre   och   inre).   Ordinationen   till   ämbetet  gäller  även  för  Luther  inte  bara  en  viss  församling  utan  hela   Kyrkan.   Ordinationen   utförs   med   bön   och   handpåläggning.   Det   är   Gud   själv   som   är   aktiv   och   verkar   i   ordinationen.   Luther   själv   hade   en   mer   strikt   definition   på   sakrament   (dop,   bot   eukaristi)   än   den   vanliga   under  medeltiden,  men  Melanchton,  själv  lekman,  skriver  i  Apologin:   Men   om   man   vill   fatta   prästvigningen   såsom   gällande   predikoämbetet,   så   hava   vi   intet   emot   att   kalla   prästvigningen   ett   sakrament.   Ty   predikoämbetet   är   förordnat   av   Gud   och   har   härliga   löften,  tex.  Ordet  i  Rom  1:16  Evangeliet  är  en  Gud  kraft  till  frälsning   för  var  och  en  som  tror.  Likaså  Jes  55:  Ordet,  som  utgår  ur  min  mun,   skall   icke   vända   tillbaka   till   mig   fåfängt,   utan   skall   verka,   vad   jag   velat                                                                                                                         23

  CA   5   är   mycket   tydlig   på   denna   punkt.   ”För   att   vi   skall   få   denna   tro,   har   evangelieförkunnelsens   och   sakramentsförvaltningens   ämbete   inrättats…   ”Das   Erstaunlichste   in   unserem   Artikel   bleibt   das   Wort   ”institutum  est”  (Gott  hat  eingesetzt).  Dieser  Formel  eignet  ein  sehr  starkes  Mass  von  Bestimmtheit.  Asmussen,   Warum  noch  Lutherische  Kirche,  s  90.  Då  det  gäller  CA  och  att  vi  I  denna  bekännelseskrift  skulle  sakna  något   har  vi  de  sista  orden  vilka  inte  lämnar  något  utrymme  för  något  som  inte  skulle  vara  I  enlighet  med  Skriften:   Om  I  denna  bekännelse  något  saknas,  äro  vi  beredda  att,  om  Gud  vill,  lämna  utförligare  upplysning  enligt  de   heliga   skrifterna.   Sv   Ky   B   skr.   s   89f.   Att   Ordets   och   Sakramentens   förvaltande   ämbete   skulle   i   sig   vara   sakramentalt  grundat  är  inget  som  Lutheraner  bestrider  (se  Apologin  art  14).  


34    

osv.   Om   prästvigningen   förstås   på   detta   sätt,   så   hava   vi   icke   heller   något  emot  att  kalla  handpåläggningen  ett  sakrament.  Ty  kyrkan  har  i   uppdrag  av  Gud  att  förordna  tjänare,  vilket  bör  vara  oss  synnerligen   tacknämligt,   emedan   vi   veta,   att   Gud   gillar   detta   ämbete   och   är   närvarande  däri.  (Sv  Ky  B  skr.  s  222f)24.     När   medeltidens   biskopar   vägrade   vigning   för   dem   som   var   sympatiskt   inställda   till   Reformationen   blev   det   nödtvunget   med   presbyterialvigningar.25   Reformatorerna   pressades   att   välja   mellan   att   vänta   på   någon   biskop   eller   att   vara   trogna   det   som   de   förstod   vara   evangeliets   sanning.   Med   stöd   av   Petrus   Lombardus   och   Hieronymos   genomförde   de   därför   presbyterialvigningar.   Luther   betonade   därmed   att   det   bara   finns   en   tjänst   eller   ett   ämbete   som   offentligen   förkunnar   Ordet   och   förvaltar   sakramenten.   Detta   innebar   dock   inget   förakt   eller   förkastande   av   biskopsämbetet   från   reformatorernas   sida   utan   man   ansåg   biskopsämbetet   som   nödvändigt.   Melanchton   kan   hävda:   Om   det   inte   fanns   några   biskopar  skulle  vi  behöva  uppfinna  dem.   Från   Katolskt   håll   kan   man   erkänna   att   det   allmänna   prästadömet   inte  tillräckligt  betonats  under  senmedeltiden.  Först  med  Vaticanum                                                                                                                         24

 I  sin  bok  ”Principles  of  Catholic  Theology”  finner  vi  att  Ratzinger  summerar  och  konstaterar  att  medeltidens   kyrka   och   dess   ämbetssyn   var   fokuserad   på   överförandet   av   sakramental   makt   medan   Pius   XII   återvände   till   den   pneumatologiskt   orienterade   formen   från   den   tidiga   kyrkan.   Det   sakramentala   tecknet   är   handpåläggningen  och  konsekrationen  innebär  den  förtröstansfulla  bönen  som  sker  i  Jesu  Kristi  Kyrka.  Detta  är   i  stark  kontrast  till  den  mer  sekulära  och  antropocentriska  karaktär  som  präglar  den  medeltida  riten.  Med  Pius   XII   har   det   därmed   kommit   att   innebära   en   sakramental   betoning   vilken   ger   uttryckåt   det   faktum   att   Kyrkan   inte   tilldelar   den   sakramentala   kraften   av   hennes   egen   rätt,   vilket   sekulära   instanser   gör   i   form   av   rättssubjekt.   Den   sakramentla   kraften   kommer   från   den   Helige   Ande   genom   vilkens   gåvor   Kyrkan   ständigt   lever.   Kyrkan   måste   vara   ständigt   på   knä   och   bedja   Anden   att   rusta   människor   till   tjänst   i   det   heliga   ämbetet.   Det   är   i   denna   mening  ämbetet  tilldelas  Kyrkan  av  den  helige  Ande.  Därför  är  ämbetet  ett  sakrament  och  inte  bara  en  profan   tjänst.  Bön  och  handpåläggning  är  därför  ett  betydelsefullt  uttryck  för  vad  Kyrkan  menar  med  sakrament.  Detta   blir   också   starkare   och   tydligare   när   vi   inser   att   Kyrkan   i   sin   bön   går   in   i   den   apostoliska   formen   och   successionen  dvs.  Traditionen.  Detta  konstituerar  sakramentet  i  enlighet  med  Jesu  Kristi  instiftelse.  Det  handlar   alltså  inte  om  vad  Kyrkan  har  beslutat  för  sig  själv  utan  om  vad  Hon  tagit  emot  från  Herren  Jesus  Kristus  i  den   Helige  Ande.  (se  J  Ratzinger,  Principles  of  Catholic  Theology,  s  241f)   25  Artikel  28  i  CA  är  skriven  utifrån  denna  vägran  av  biskoparna.  När  missionsprovinsen  vigde  sin  förste  biskop   2005   kunde   man   säkerligen   identifiera   sig   med   de   reformatoriska   under   medeltiden.   Precis   som   Cajetan   definerade   Luther   ville   dåvarande   äb   definiera   missionsprovinsen   som   en   annan   kyrka.   Ändå   var   denna   vigning   inte  en  presbyterialvigning.    


35    

II  presenterades  en  teologisk  reflexion  angående  Guds  folk.  I  katolsk   teologi   möter   vi   uppfattningen   om   de   döptas   prästadöme   och   de   ordinerade   som   är   satta   att   representera   Kristus   i   Kyrkans   namn.   I   Katolsk  teologi  ser  man  också  biskopen  som  ett  enhetens  tecken.  Att   bara,   som   Luther   gjorde,   betona   det   allmänna   prästadömet   innebär   att  bortse  från  den  av  Gud  givna  hierarkiska  strukturen  som  vi  möter  i   Kyrkan.     I  den  Katolsk-­‐Lutherska  dialogen  har  man  identifierat  många  likheter   och   konvergenser,   men   också   differenser.   En   av   de   tydligaste   differenserna   torde   vara   ordination   av   kvinnor   till   det   särskilda   prästämbetet   i   lutherska   gemenskaper.   Även   om   Luther   själv   motsatte   sig   ordination   av   kvinnor   har   detta   ändå   med   kraftigt   sekulärt  stöd  blivit  en  ”luthersk”  praxis  med  stöd  just  i  den  lutherska   betoningen  av  det  allmänna  prästadömet  där  man  stöder  sig  på  Gal   3:28  ”nu  är  ingen  man  eller  kvinna”.             Katoliker   och   Lutheraner   är   överens   om   att   alla   döpta   troende   i   Kristus  delar  Jesu  Kristi  prästämbete  och  är  kallade  att  förkunna  Hans   mäktiga  gärningar  som  för  oss  ut  ur  mörkret  till  Hans  ljus  (1  Petr  2:9).   Det   råder   även   en   överenstämmelse   när   det   gäller   ämbetets   gudomliga   ursprung   när   Katoliker   och   Lutheraner   tillsammans   bekänner  att  Gud  har  instiftat  ämbetet  och  att  det  är  nödvändigt  för   Kyrkan   eftersom   Ordets   förkunnelse   och   sakramentens   förvaltning   är   nödvändigt  för  att  tron  på  Jesus  Kristus  skall  uppstå  och  bevaras  och   så  bygga  upp  Kristi  kropp.   Både  Katoliker  och  Lutheraner  menar  att  det  är  en  fundamental  plikt   för   ordinerade   ämbetsbärare   att   förkunna   Guds   Ord   och   förvalta   sakramenten  med  Jesu  Kristi  evangelium  vilken  Treenig  Gud  givit  sin   Kyrka   att   bära   fram   i   hela   världen.   Varje   ämbete   och   bärare   skall   bedömas  utifrån  denna  befallning.  


36    

Med   avseende   på   Kyrkans   apostolicitet   möter   vi   en   samsyn   mellan   Katoliker   och   Lutheraner   när   vi   ser   den   trefaldiga   tjänsten   (förkunnelse,  liturgi  och  ledning).  Biskoparna  har  ansvar  för  tillsynen   och  läran  och  prästerna  är  subordinerade  i  förhållande  till  biskoparna   och   i   gemenskap   med   dem.   Här   är   det   värt   att   påminna   om   Melanchtons  särskilda  yttrande  i  Schmalkaldiska  artiklarna:  Jag  Philip   Melanchton   anser   likaledes   förestående   artiklar   vara   rätta   och   kristliga,  men  med  avseende  på  påven  anser  jag,  att  om  han  vill  tillåta   evangeliet,   även   vi   kunde   tillerkänna   honom   den   överhöghet   över   biskoparna,   som   han   har   på   grund   av   mänsklig   rätt,   för   att   vi   skola   bevara   friden   och   endräkten   med   de   kristna,   som   ny   lyda   under   honom  och  i  framtiden  komma  att  göra  det  (Sv  Ky  B  skr.  s  337).   Med   avseende   på   ordinationen   råder   överensstämmelse   mellan   Katoliker  och  lutheraner  där  kristna  är  kallade  och  med  bön  om  den   Helige  Ande  och  handpåläggning  blir  rustade  att  utföra  Ordets  tjänst   och  sakramentens  förvaltande.     Både  Katoliker  och  Lutheraner  är  överens  om  att  Kyrkan  är  Apostolisk   med   avseende   på   troheten   till   de   apostoliska   evangelierna   och   att   detta   har   prioritet   i   samspelet   mellan   tradition,   succession   och   gemenskap.   Både   Katoliker   och   Lutheraner   är   överens   om   att   den   gudstjänstfirande   församlingen   står   i   en   essentiell   relation   till   den   universella  Kyrkan  i  tid  och  rum.    

Skrift  och  Tradition.  

Luthers  95  teser  blev  till  slut  en  fråga  om  auktoritet  och  då  hur  Skrift   och   Tradition   förhåller   sig   till   varandra.   Luther   betraktade   Skriften   som  (Primum  Principium)  på  vilken  alla  teologiska  utsagor  direkt  eller   indirekt   måste   grundas.   Som   professor,   förkunnare,   själavårdare  


37    

samt   samtals   och   dialogpartner   utövade   han   teologi   som   en   konsistent  och  komplex  interpretation  av  Skriften.  Luther  var  kort  och   gott   skriftteolog   såsom   kyrkofäderna   var   skriftteologer.   Han   betraktade   Skriften   som   den   ”matris”   i   vilken   Gud   föder   oss,   upprätthåller  oss  och  förnyar  oss.  Det  rätta  sättet  att  studera  teologi   enligt  Luther  är  då  i  följande  tre  steg:  oratio,  meditatio  och  tentatio.   Vi   skall   vara   hemma   i   Skriften   (2   Tim   3:15)   inför   Gud   och   i   bön   om   den  helige  Ande.  Skriften  skall  förstås  i  den  Ande  vari  den  är  skriven.   Det   är   Skriften   som   skall   transformera   oss   och   inte   tvärtom   vi   som   skall   ”böja”   skriften   efter   våra   redan   färdiga   och   slutna   ideologier.   Det   är   egentligen   vi   som   interpreteras   av   Skriften   när   vi   bedriver   denna   trogna   interpretation   i   den   helige   Ande   precis   som   ”skådebrödet”  ser  på  oss  och  ”ikonen”  betraktar  oss.  Skriften  är  det   främsta   skriftliga   vittnet   till   Guds   uppenbarelse.26   Och   därför   måste   teologen   noggrannt   följa   den   väg   (dvs.   Kristus)   på   vilken   Guds   uppenbarelse   är   uttyckt   i   de   bibliska   böckerna   (modus   loquendi   scripturae).   Skriftens   många   röster   från   fäderna   och   profeterna   är   integrerade   till   ett   helt   genom   deras   referens   till   Kristus   (cf.   Hebr.   1:1ff).   Kristus   och   Skriften   hör   ihop   (jfr.   Odebergs   bok   Kristus   och   Skriften).   ”Was   Christum   treibt”   är   därför   ett   kanonkriterium   för   Luther  och  som  han  hämtar  från  Skriften  själv.  Luther  själv  använde   begreppet   ”Sola   Scriptura”   väldigt   sällan   och   han   använde   det   definitivt   inte   såsom   det   har   använts   av   senare   tiders   mer   eller                                                                                                                         26

  Den   Heliga   Skrift   skall   därför   inte   identifieras   som   uppenbarelse.   Ratzinger   skriver   angående   denna   identifikation   följande:   Such   an   identification   would   have   been   unthinkable   in   the   language   of   the   High   Middle   Ages.  Here,  “revelation”  is  always  a  concept  denoting  an  act.  The  word  refers  to  the  act  in  which  God  shows   himself,  not  to  the  objectified  result  of  this  act.  And  because  this  is  so,  the  receiving  subject  is  always  also  a   part  of  the  concept  of  revelation.  Where  there  is  no  one  to  perceive  revelation,  no  re-­‐vel-­‐ation  has  occurred,   because   no   veil   has   been   removed.   By   definition,   revelation   requires   a   someone   who   apprehends   it.   These   insights,  gained  through  my  reading  of  Bonaventure,  were  later  on  very  important  for  me  at  the  time  of  the   conciliar   discussion   on   revelation,   Scripture   and   tradition.   Because,   if   Bonaventure   is   right,   then   revelation   precedes  Scripture  and  becomes  deposited  in  Scripture  but  is  not  simply  identical  with  it.  This  in  turn  means   that  revelation  is  always  something  greater  than  what  is  merely  written  down.  And  this  again  means  that  there   can   be   no   such   thing   as   pure   sola   scriptura   because   an   essential   element   of   Scripture   is   the   Church   as   understanding  subject,  and  with  this  the  fundamental  sense  of  tradition  is  already  given.  J  Ratzinger,  Memoirs   1927-­‐1977  s  108f.    


38    

mindre   sekulariserade   protestanter   genom   kyrkohistorien.   Luther   läste   och   tolkade   Skriften   alltid   i   den   Trons   kontext   som   är   den   tidiga   Kyrkans   kristologiska   och   trinitariska   bekännelse.   Hans   interpretationer   sker   med   tydlig   referens   till   kyrkofäderna   och   då   i   synnerhet  Augustinus.  Luther  klädde  inte  av  Skriften  de  kläder  som  är   den   stora   och   gemensamma   Trons   Tradition.   De   ”traditioner”   som   Luther  kritiserade  var  de  mänskligt  egentillverkade  traditionerna  som   inte  låter  Skriften  vara  sin  egen  uttolkare  utan  låter  skriftfrämmande   principer  styra  interpretationerna.   Med   Vaticanum   II   blev   den   heliga   Skrifts   roll   starkare   betonad   i   Romersk  katolsk  kontext.  Med  detta  har  en  ny  ekumenisk  förståelse   av  den  heliga  Skrifts  roll  och  betydelse  blivit  möjlig.  I  denna  dialog  har   katoliker   betonat   tillsammans   med   det   som   reformatorerna   betonade   såsom   effekten   av   den   bibliska   textens   förmåga   tack   vare   den  helige  Ande  att  forma  tankar  och  hjärtan  (2  Tim  3:17).  En  frukt  av   dialogen  för  luthersk  teologi  är  insikten  att  Skriften  inte  bara  verkar   på  individer  utan  Kyrkan  som  helhet.     Det  råder  därför  en  sådan  konsensus  mellan  Katoliker  och  Lutheraner   att   katolikers   resp.   lutheraners   ”särskilda   betoningar”   av   relationen   Skrift  och  Tradition  inte  behöver  leda  till  någon  schism.  Från  katolskt   håll   hävdar   man   inte   läroämbetets   monopol   över   interpretationen   även   om   läroämbetet   är   i   tjänst   åt   den   ”yttersta   och   avgörande   interpretationen”.   Från   evangeliskt   håll   innebär   då   på   motsvarande   sätt   att   ”den   senaste   forskningen”   eller   tidsandan   inte   får   äga   monopol   över   tolkningen   utan   det   är   i   den   totala   bekännande   tolkningsgemenskapen   i   rum   och   tid   som   den   avgörande   tolkningen   sker  och  företrädet  är.  


39    

Evangeliet  och  Kyrkan.  

Ekklesiologin   är   en   utmärkt   ”mötesplats”   och   ämne   för   en   dialog   mellan   Katoliker   och   Lutheraner   vad   gäller   Skrift   (Evangeliet)   och   Tradition  (Kyrkan).   I   den   lutherska   traditionen   är   Kyrkan   ”de   heligas   samfund,   i   vilket   evangelium   rent   förkunnas   och   sakramenten   rätt   förvaltas”   (CA   7).   Det   innebär   att   det   andliga   livet   är   centrerat   till   den   lokala   församlingen   som   är   församlad   till   predikostolen   och   altaret.   Den   lokala   församlingen   är   förbunden   med   den   universella   katolska   Kyrkan   just   genom   sin   rena   förkunnelse   och   rätta   förvaltning   av   sakramenten.   Till   detta   är   det   apostoliska   ämbetet   inrättat.   I   Stora   Katekesen   läser   vi   dessa   Luthers   ord:   Ty   först   och   främst   har   han   i   världen   en   särskild   församling,   vilken   är   den   moder,   som   föder   och   närer   varje   kristen   genom   Guds   Ord,   vilket   den   helige   Ande   uppenbarar   och   driver   och   varigenom   han   upplyser   och   upptänder   människornas   hjärtan,   att   de   må   fatta   och   mottaga   det,   fasthålla   och   förbliva  därvid.  (Sv  Ky  B  skr.  s  448).27   I   Katolsk   Tradition   möter   vi   den   essentiella   ekklesiologin   i   Lumen   Gentium.   Rudolf   Voderholzer   skriver   att   Kyrkans   läroämbete   formulerade  för  första  gången  en  omfattande  ekklesiologi  just  i  detta   dokument   (se   Meet   Henri   de   Lubac,   s   175).   Koncilifäderna   förklarade   i   detta   dokument   Kyrkans   roll   inom   frälsningshistorien   i   termer   av   sakramentalitet.  En  viktig  bakgrund  och  kanske  avgörande  impuls  till   denna   ekklesiologiska   reflexion   torde   vi   finna   hos   just   Henri   de   Lubac   som   skrev   sitt   berömda   arbete   ”Corpus   Mysticum”   redan   1939.28   Redan   titeln   Lumen   gentium   visar   på   konciliets   ”kristocentriska   natur”   eftersom   detta   ljus   refererar   till   Kristus   själv.   Det   råder   en   ömsesidig   konstitutiv   relation   mellan   Eukaristin   och   Kyrkan   med                                                                                                                         27

  Luther   talar   här   om   Kyrkan   i   termer   av   moder.   Som   Lutheraner   torde   vi   kunna   finna   konvergenser   i   exempelvis  Henri  de  Lubacs  arbete  ”The  Motherhood  of  the  Church”.   28    


40    

referens   till   1   Kor   10:16.   Ett   ofta   förekommande   uttryck   under   koncicliet   var   ”Kyrkan   frambringar   Eukaristin   som   frambringar   Kyrkan”   vilket   även   påminner   om   Irenaeus   ord   ”Vårt   sätt   att   tänka   överenstämmer  med  Eukaristin  vilken  i  sin  tur  bekräftar  vårt  sätt  att   tänka”.   I   dialogen   mellan   Katoliker   och   Lutheraner   har   därför   en   tydlig   konsensus   uppstått   i   att   Kyrka   och   Rättfärdiggörelse   hör   ihop   vilket   också  klart  framkommer  i  dokumentet  ”Church  and  Justification”.  Där   står   det   att:   Katoliker   och   Lutheraner   bekänner   gemensamt   att   frälsningen  ges  endast  i  Kristus  av  nåd  allena  och  är  mottagen  i  tro.   Katoliker  och  Lutheraner  stämmer  in  i  apostolicum  och  Nicenum  och   bekänner   en,   helig,   katolsk   och   apostolisk   Kyrka.   Både   syndarnas   rättfärdiggörelse   och   Kyrkan   är   fundamentala   trosartiklar   (Church   and  Justification,  4).  Katoliker  och  Lutheraner  tror  på  Fadern  som  i  sin   barmhärtighet  församlar  oss  i  Kyrkan  som  sitt  folk  och  i  Kristus  som   rättfärdiggör  oss  och  vilkens  kropp  Kyrkan  är  och  på  den  helige  Ande   som  helgar  och  bor  i  Kyrkan.  Katolikers  och  Lutheraners  tro  omfattar   rättfärdiggörelsen   och   Kyrkan   som   ett   verk   av   den   Treenige   Guden   och  som  rätteligen  bara  kan  erkännas  i  Tron  på  Honom  (Church  and   Justification  5).   Trots   denna   konsensus   behöver   Katoliker   och   Lutheraner   bedriva   fortsatta  samtal  om   Relationen  mellan  den  synliga  och  osynliga  Kyrkan   Relationen  mellan  den  universella  och  lokala  Kyrkan   Kyrkan  som  sakrament   Nödvändigheten  av  en  sakramental  ordination  i  Kyrkans  liv   Den  sakramentala  karaktären  av  den  episkopala  ordinationen  


41    

Dessa   fortsatta   samtal   är   mycket   angelägna   eftersom   Katoliker   och   Lutheraner   aldrig   har   upphört   att   tillsammans   bekänna   sig   till   den   Enda,  Heliga,  Katolska  och  Apostoliska  Kyrkan.   Kallade  till  gemensam  åminnelse.  

Denna  rubrik  får  mig  att  omedelbart  associera  till  Ratzingers  bok  ”Zur   Gemeinschaft  gerufen:  Kirche  heute  verstehen”.  Jag  citerar  från  den   engelska   översättningen   följande   ord   angående   ämbetet   inom   den   Lutherska  gemenskapen:  In  spite  of  everything,  ordination  was  soon   understood   as   much   more   than   a   purely   functional   decree   that   could   be   revoked   at   any   moment   but   was   received   as   having   at   least   a   certain  analogy  to  a  sacrament.  Its  connection  with  the  celebration  of   the   Eucharist   quickly   reemerged,   and   it   was   even   seen   once   more   that  the  Eucharist  and  preaching  are  not  to  be  disjointed.  In  any  case,   the   ideas   about   the   radically   profane   nature   of   Christianity   and   the   nonreligious   character   of   faith   first   originate   in   a   twentieth-­‐century   constellation;   for   Luther   these   theories   would   still   have   been   thoroughly   inconceivable   and   unacceptable.   Accordingly,   it   was   precisely   the   branch   of   Protestantism   tracing   itself   back   to   Luther   that   also   developed   a   strong   cultic   tradition,   whose   deepening   in   the   liturgical   spring   of   the   twentieth   century   made   possible   fruitful   ecumenical  encounters.  The  legitimate  questions  of  the  Reformation   were   duly   registered   in   this   movement,   but   at   the   same   time   the   eye   for  the  perennial  values  of  catholicity  was  gradually  resharpened.  The   “catholic”  strand  of  Protestant  theology  consequently  helped  most  to   overcome  the  unilateral  emphases  of  certain  modern  interpretations   of  the  Bible.  (s  110).   Dopet  som  grund  för  enhet  och  gemensam  åminnelse.  

Kyrkan  är  Kristi  kropp  och  genom  det  heliga  Dopet  blir  vi  medlemmar   i  denna  Kristi  kropp.  


42    

Vaticanum   II   lär   att   människor   som   är   delaktiga   i   det   heliga   Dopet   i   Faderns,  Sonens  och  den  helige  Andes  namn  och  tror  på  Kristus  men   inte  tillhör  Romerska  Kyrkan  ändå  är  rättfärdiga  genom  tron  i  dopet   och   medlemmar   av   Kristi   kropp   med   rätt   att   kallas   kristna   och   accepterade   som   trons   syskon   av   Romerska   Katoliker.   (UR   1.3).   Det   samma  säger  Lutheraner  om  Katoliker.   Katoliker   och   Lutheraner   är   bundna   till   varandra   i   Kristi   Kropp   som   medlemmar   i   enlighet   med   1   Kor   12:26.   Därför   vill   inte   Lutheraner   fira   och   minnas   Reformationen   utan   gemenskap   med   Katoliker   som   är  i  Dopet.   Lutheraner   tillhör   Kristi   kropp   och   betonar   därför   att   den   Lutherska   gemenskapen   inte   har   sitt   ursprung   med   Reformationshändelserna   för   500   år   sedan   utan   i   Pingsten   och   den   apostoliska   förkunnelsen.   Reformatorerna   hade   ingen   tanke   på   att   grunda   nya   kyrkor   och   i   enlighet   med   deras   förståelse   gjorde   de   inte   det.   De   ville   bara   reformera  Kyrkan.   Förberedelse  för  åminnelse.  

Som  medlemmar  av  en  enda  Kropp  (Jesu  Kristi  Kyrka)  minns  Katoliker   och   Lutheraner   tillsammans   Reformationshändelserna   vilket   till   slut   ledde   fram   till   den   ”delade”   gemenskapen   även   om   vi   fortfarande   tillhör  Kristus.  Detta  är  en  omöjlig  möjlighet  som  är  en  källa  till  stort   lidande.   Eftersom   vi   är   kallade   till   gemenskap   genom   att   tillhöra   en   enda  kropp  kämpar  vi  Trons  goda  kamp  för  Kyrkans  fulla  katolicitet.29   Denna   kamp   visar   på   två   sidor:   erkännandet   av   det   som   är   gemensamt   samt   erkännandet   av   det   som   delar   och   då   det   som   är   orsak  till  delning.               ��                                                                                                           29

  En   utomordentlig   bok   som   behandlar   detta   tema   är   Hans   Urs   von   Balthasars   ”In   the   Fullness   of   Faith,   on   the   centrality  of  the  distinctively  CATHOLIC,  Ignatius  Press  San  Fransisco  1988.  


43    

När   Lutheraner   firar   åminnelsen   av   Reformationens   begynnelse   2017   innebär   det   inte   ett   firande   av   det   som   blev   en   delning.   Ingen   som   är   teologiskt  ansvarig  kan  fira  det  som  splittrar  kristna  från  varandra.   Trots   delningen   och   splittringen   har   Katoliker   och   Lutheraner   en   delad   glädje   i   evangeliet.   Lutheraner   är   tacksamma   för   Luther   och   reformatorernas   kristocentriska   betoning   genom   Jesu   Kristi   evangelium   och   tron   på   Honom   samt   den   heliga   Treenighetens   mysterium   där   Gud   ger   sig   själv   till   oss   av   nåd   och   som   enbart   kan   mottagas  i  full  förtröstan  på  Guds  löften,  den  frihet  och  visshet  som   evangeliet   skänker,   i   den   kärlek   som   kommer   från   och   uppväcks   av   tron,   och   i   det   hopp   i   liv   och   död   som   tron   ger,   och   i   den   levande   kontakten   med   den   Heliga   Skrift,   katekeserna   samt   hymnerna   som   lyfter   fram   trons   liv.   Detta   är   vad   Lutheraner   är   tacksamma   att   fira   som  åminnelse  2017.  Dessa  är  gåvor  som  Lutheraner  inte  kan  behålla   för   sig   själva   utan   vill   dela   med   sig   till   andra   kristna.   Därför   inbjuds   alla  kristna  att  fira  denna  åminnelse.  I  detta  firande  upptäcker  vi  att   Katoliker  och  lutheraner  har  så  mycket  gemensamt  att  vi  tillsammans   kan   vara   tacksamma   i   åminnelsen   av   Reformationen.   Till   detta   uppmuntrar  (UR  1.4).   Det  finns  också  utöver  tacksamhet  många  skäl  för  ånger,  klagan  och   botgöring   både   för   Katoliker   och   Lutheraner.   Denna   bot   är   ett   led   i   strävan  mot  den  enhet  vi  i  Kristi  bön  är  omslutna  i.   Från   Lutherskt   perspektiv   ser   vi   hur   förföljelser   och   karikatyrer   av   teologiska  motståndare  bidragit  till  fortsatt  splittring,  men  också  hur   teologiska  idéer  har  utnyttjats  enbart  för  politiska  syften.   S:t  Johannes  Paulus  II  skrev  Encyclican  Ut  Unum  Sint  vilken  ger  oss  ett   perspektiv  bakåt  och  en  väg  framåt.        


44      

Fem  Ekumeniska  Imperativ.  

På   grundval   nådesgemenskapens   indikativ   och   de   fem   ekumeniska   imperativ   vi   möter   i   texten   vill   jag   avsluta   med   följande   evangelisk/katolska   reflexion   på   grundval   av   reformatoriska   och   katolska   källor   som   Reformationens   ”fem   allena”   och   den   kristocentriska   Rosenkransen   som   ger   oss   det   rätta   ”feminina”   perspektivet  .30       Immaculata  Conceptio  –  Sola  Gratia.   Mary´s   uniqueness   lies   in   the   fact   that   she   lives   “between   paradise   and  the  Fall.”  One  of  the  doctrines  expressing  this  is  the  Immaculate   Conception,   a   doctrine   which   took   centuries   (especially   from   Scotus   onward)  to  grasp  fully.  Von  Balthasar´s  presentation  of  this  doctrine   could  be  described  as  a  Catholic  version  of  the  Reformers´sola  gratia   because  he  writes  of  it  as  a  gift  from  the  triune  God´s  treasure-­‐house   of  love.  (B  Leahy,  p  74).31  Nåden  allena  betyder  då  i  detta  avseende   att   synden   inte   i   något   avseende   är   med.   Med   avseende   på   Maria   (BVM)   möter   vi   inte   ”synd   och   nåd”   utan   bara   ”nåden   allena”   (Sola   Gratia).  Hon  är  full  av  nåd  (gratia  plena)  såsom  ängeln  Gabriel  hälsar   henne.  Den  fundamentala  och  sanna  principen  för  Reformationen  var   just  att  frälsningen  sker  av  nåd  allena  (sola  gratia).  Även  människans   eget   accepterande   av   frälsningen   är   ett   verk   av   Guds   nåd.   Detta   är   också  genuint  katolskt.  Av  konciliet  i  Orange  lär  vi  oss  att  frälsningen                                                                                                                         30

 1.  Katoliker  och  Lutheraner  skall  alltid  utgå  från  enhetens  perspektiv  och  inte  från  delningens  med  syfte  att   stärka  vad  som  är  gemensamt  även  om  differenserna  är  lättare  att  se  och  erfara.   2.Lutheraner  och  Katoliker  måste  låta  sig  kontinuerligt  transformeras  i  mötet  med  den  andre  i  det  ömsesidiga   trons  vittnesbörd.   3.   Katoliker   och   Lutheraner   skall   hänge   sig   åt   att   söka   den   synliga   enheten   att   arbeta   tillsammans   vad   detta   betyder  i  konkret  mening  och  ständigt  upprepat  sträva  mot  detta  mål.   4.Lutheraner  och  Katoliker  skall  gemensamt  återupptäcka  Jesu  Kristi  evangelii  kraft  för  vår  tid.   5.Katoliker  och  Lutheraner  skall  gemensamt  vittna  om  Guds  nåd  i  förkunnelsen  och  tjänsten  för  världen.   31   Edward   T   Oakes   skriver   i   fotnot   7   på   sidan   255   i   sin   bok   om   Hans   Urs   von   Balthasars   teologi,   Pattern   of   Redemption:   Although   Thomas   Aquinas   also   denied   the   doctrine   of   the   Immaculate   Conception,   I   think   Protestants  do  not  sufficiently  realize  how  much  a  denial  of  this  doctrine  contradicts  their  own  views  on  the   necessity  for  prevenient  grace  if  one  is  to  give  assent  to  God:  far  from  glorifying  the  creature  at  the  expense  of   God´s  grace,  this  doctrine  is  a  witness  to  the  overarching  and  ever-­‐present  necessity  for  grace.  


45    

är   ett   verk   av   Guds   nåd   och   att   trons   upphov   och   människans   samtycke  till  den  frälsande  nåden  är  i  sig  själv  ett  resultat  av  nåden.32   Av  våra  naturliga  krafter  kan  vi  varken  tänka  ut  eller  välja  något  gott   som  leder  till  vår  frälsning.  Vi  kan  bara  tänka  rätt  och  välja  gott  tack   vare   den   helige   Andes   upplysning   och   kraft   som   berör   oss.   Efter   syndafallet  är  människans  naturliga  böjelse  att  göra  ont.  Människans   frihet   är   starkt   skadad   samt   begränsad   och   den   kan   endast   repareras   av   Gud   som   ger   oss   sin   nåd   och   förlåtelse.   Av   konciliet   i   Orange   (529)   lär   vi   att   vi   är   skyldiga   att   i   Guds   kraft   och   nåd   predika   och   tro   att   människan   genom   Adams   synd   fått   sin   fria   och   goda   vilja   så   skadad   och   så   svag   och   böjd   att   vi   med   egen   förmåga   kan   tro   på   Gud   eller   älska   Gud   utan   att   vara   berörd   och   beroende   av   Guds   nåd.   Frälsningen  kräver  att  vi  erkänner  och  tror  att  Gud  är  med  i  varje  gott   verk  som  vi  gör.  Gud  har  initiativet  och  låter  sin  nåd  flöda.  Det  är  Gud   Fadern   själv   som   begynner   och   inspirerar   tron   på   Honom   och   kärleken   till   Honom.   Ja   Gud   själv   är   den   Kärlek   varmed   vi   blir   delaktiga   i   den   Treeniges   Gemenskap.   Ingen   kan   komma   till   Jesus   om   inte   Fadern   drar   och   ingen   kommer   till   Fadern   utom   genom   Jesus.   Tridentinum   upprepar   Orange   och   avvisar   varje   form   av   synergism.   Även   om   människan   inte   frälses   ”passivt”   betyder   det   inte   att   människan   medverkar   oberoende   av   Gud   till   sin   frälsning.   När   människan   fritt   samverkar   är   det   ett   resultat   av   Guds   nåd.   Detta   är   ett   stort   mysterium   som   är   grundat   i   Tron   och   Kyrkan   har   inte   utarbetat  någon  filosofisk  eller  teologisk  teori  om  hur  det  går  till.  Vi   kan  bara  hänvisa  till  den  sakramentala  nåden  och  den  förekommande   nåden.   Sola   gratia   är   därför   katolsk   lära   i   enlighet   med   aposteln   Pauli   bönesvar  ”Min  nåd  är  dig  nog”  (2  Kor  12:9).     Aei  Parthenos  –  Sola  fide.   Mary´s   bodily   virginity   expresses   her   faith,   her   total,   active   yes   to   God.   Augustine   said   of   Mary   that   she   conceived   in   her   mind   first   before   conceiving   in   her   body   (prius   concepit   mente   quam   ventre).   Her   whole   being,   from   the   apex   of   her   spirit   to   the   depths   of   her   unconscious   self   was   a   continuous   yes   to   God.   Once   again,   von   Balthasar´s   writings   on   Mary´s   virginial   faith   can   be   considered   a                                                                                                                         32

 Se  Denzinger  370-­‐397.  


46    

Catholic  version  of  the  Reformers´sola  fide.  (B  Leahy,  p  78).  Vad  skall   vi   säga   om   denna   andra   hälft   av   den   reformatoriska   principen   angående   frälsningens   antropologiska   sida   nämligen   detta   anspråk   att   rättfärdigheten   av   nåd   allena   (sola   gratia)   kommer   genom   tron   allena   (sola   fide).   Med   S.t   Thomas   Aquino   sjunger   vi:   (sola   fides   sufficit)   ”Här   sviker   våra   sinnen   och   tron   ensam   förmår   ge   övertygelse  åt  hjärtat”  Cecilia  149:4.  Det  reformatoriska  huvudskälet   för   läran   om   tron   allena   var   just   att   bekräfta   att   rättfärdigheten   är   helt   och   hållet   ett   Guds   verk   och   denna   lära   avvisar   varje   mänsklig   medverkan   vid   sidan   av   nåden.   Tron   är   förstådd   som   människans   nådesgivna,  nådesinspirerade  och  nådesfullbordade  respons  på  Guds   frälsningsinitiativ   i   Jesus   Kristus.   Vad   Reformationen   sökte   bekräfta   var  just  att  denna  respons  är  Guds  rena  gåva  till  människan  som  inte   bidrar  med  något  för  att  motta  frälsningen.  Det  är  inte  så  att  Gud  gör   sin   del   och   människan   bidrar   med   sin   del   även   om   den   skulle   vara   försvinnande   liten.   Reformationen   insisterar   på   att   Gud   gör   sin   del   vilket   inkluderar   att   rusta   människan   och   driva   henne   till   att   motta   frälsningen  i  Jesus  Kristus.  Människans  del  är  att  tro  (jfr.  utsagan  som   vi   möter   hos   psalmisten:   Herren   är   min   del)   och   tron   är   också   ett   Guds   verk.   Denna   reformatoriska   hållning   är   också   bekräftad   av   Tridentinum.  Reformationsdebatten  rörde  den  frälsande  trons  natur   inte   om   tron   frälser.   S.t   Thomas   av   Aquino   följer   S.t   Augustinus   och   den  patristiska  förståelsen  av  tron  och  frälsningen  som  säger  att  den   frälsande   tron   är   den   tro   som   är   formad   av   Kärlek   (fides   formata).   Med  stöd  hos  Paulus  förstsår  S.t  Thomas  att  ”livet  i  Kristus  kommer   an  på  den  tro  som  får  sitt  uttryck  i  Kärlek”  Gal  5:6.  På  detta  sätt  kan   den   Katolskt   troende   tala   om   rättfärdiggörelsen   av   nåd   allena   (sola   gratia)  genom  tron  allena  (sola  fide).33  Hans  Urs  von  Balthasar  skulle                                                                                                                         33

  Hos   protestanten   Paul   Tillich   möter   vi   bl   a   detta   och   han   är   inte   rädd   för   att   utöva   katolsk   teologi.   Tillich   skriver   följande:   The   doctrine   of   justification   puts   before   us   several   semantic   problems.   In   the   struggle   with   Rome  about  the  sola  fide,  the  doctrine  became  “justification  by  faith”-­‐  and  not  by  works.”  This,  however,  has   led  to  a  devastating  confusion.  Faith,  in  this  phrase,  has  been  understood  as  the  cause  of  God´s  justifying  act,   which   means   that   the   moral   and   ritual   works   of   Catholic   teaching   are   replaced   by   the   intellectual   work   of   accepting  a  doctrine.  Not  faith  but  grace  is  the  cause  of  justification,  because  God  alone  is  the  cause.  Faith  is   the  receiving  act,  and  this  act  is  itself  a  gift  of  grace.  Therefore  one  should  dispense  completely  with  the  phrase   “justification  by  faith”  and  replace  it  by  the  formula  “justification  by  grace  through  faith.”  It  should  be  a  serious   concern   in   the   teaching   and   preaching   of   very   minister   that   this   profound   distortion   of   the   “good   news”   of   the   Christian  message  be  remedied”.  P  Tillich  ST  vol  3  s  224.      


47    

ha   sagt   ”Glaubhaft   ist   nur   die   Liebe”   vilket   vi   kan   översätta   ”Endast   Kärleken  är  Tron  värdig”.  Detta  betyder  ”Endast  Gud  (Kristus)  är  Tron   värdig”.34   I   sin   Galaterbrevskommentar   (se   5:6)   riktar   Luther   skarp   kritik  mot  just  fides  formata  såsom  den  förstås  i  hans  samtid.  Snarare   är   det   så   att   även   Luther   erkänner   att   det   är   Kärleken   som   är   avgörande   och   att   den   inte   saknas   i   den   sanna   tron   (se   Althaus,   Theology   of   Martin   Luther,   s   446ff).   Då   kan   vi   slå   fast:   Vi   rättfärdiggörs  av  nåd,  genom  tron  i  Kärleken  allena.  Då  kommer  vi  till   nästa  princip  (Solus  Christos).   Theotokos  –    Solus  Christos.   Det  reformatoriska  Solus  Christos  visar  oss  också  att  Jesus  Kristus  är   den  ende  dvs  det  enda  barnet  som  Maria  födde  (monogenes).  Jesus   är  Guds  enfödde  Son  liksom  Marias.  I  Honom  är  vi  också  hennes  barn.   Jungfru   Maria   är   den   mest   kristocentriska   människa   som   är   och   det   hotar  inte  att  ge  Gud  allena  äran.     Co-­Redemptrix  –  Soli  Deo  Gloria.   Endast  när  vi  ger  Gud  äran  kan  vi  inse  att  Maria  är  med.  Gud  är  med   henne   från   början   med   sin   förekommande   nåd.   Detta   är   den   grundläggande  förutsättningen.  Den  rättfärdige  och  fromme  Symeon   säger   till   Jungfru   Maria:   Ja,   också   genom   din   egen   själ   skall   det   gå   ett   svärd  –  för  att  mångas  innersta  tankar  skall  komma  i  dagen  (Lk  2:35)     Guds   verk   blir   inte   förminskat   eller   bortskymt   om   det   finner   sin   respons  i  en  mottagare  som  inte  är  utanför  Gud  utan  är  ett  fullbordat   verk   av   Gud   själv,   snarare   tvärtom.   ”Då   hjälpte   Honom   hans   egen   arm”   Jes   59.16,   63:5.   Det   handlar   om   kontiunitet   och   korrespondens.   Den   bibliska   typologin   hänvisar   just   till   denna   kontinuitet   och   korrespondens.   Abraham   ber   Gud   att   skona   Sodom   pga.   de   rättfärdiga   som   kan   tänkas   finnas   och   som   finns.   Det   finns   en   helig   rest,  alla  böjer  inte  knä  för  Baal.  Skriftens  vittnesbörd  ger  oss  denna   kontinuitet  denna  korrespondens.  Denna  kontinuitetens  hermenutik   blir   den   bakgrund   till   vår   förståelse   av   mariologin.   Den   börjar   i   den   sanning   som   förkunnar   att   Gud   är   med   oss   och   för   oss,   vem   kan   då   vara   mot   oss?   Vår   fortsatta   reflexion   över   den   verklighet   som                                                                                                                         34

 I  Uppenbarelseboken  heter  Kristus  “Trovärdig”  (Upp  1:5,  3:14,  19:11).  


48    

uttrycks   med   co-­‐redemptrix   för   en   dialog   med   Hans   Urs   von   Balthasar,  Adrienne  von  Speyr,  salige  Johannes  Paulus  II,  Benedict  XVI   och  Mark  Miravalle.  Vi  kommer  fortsättningsvis  att  hänvisa  till  dem  i   vår  framställning.  Först  en  skriftmeditation  som  stämmer  oss  till  den   rätta  eller  rättsinniga  attityden.  Med  David  (Ps  51)  måste  vi  syndare   be:  Skapa  i  mig  Gud,  ett  rent  hjärta,  ge  mig  ett  nytt  och  stadigt  sinne.   Driv  inte  bort  mig  från  din  närhet,  ta  inte  ifrån  mig  din  heliga  ande.   Låt   mig   åter   glädjas   över   att   du   räddar,   håll   mig   uppe,   ge   mig   ett   villigt   sinne.   En   sådan   bön   behöver   inte   den   heliga   jungfrun   be.   Adrienne  von  Speyr  skriver:     The   Mother   of   God   does   not   feel   excluded   from   the   communion   of   those   who   confess,   because   she   participates   to   the   highest   degree   Moder   in   her   Son´s   confessional   attitude.   She   participates   in   the   confession   of   all   sinners   at   the   point   where   the   Son   as   a   man   is   completely  transparent  before  the  Father,  where  he  lends  his  divine   transparency   to   his   own   humanity.   His   Mother   sees   this   infinite   transparency,  and  in  spite  of  her  perfection  she  is  always  striving  to   attain  that  unattainable  transparency.  She  strives  without  concerning   herself  with  results.  The  essence  of  the  confessional  attitude  for  her   is   to   become   more   like   the   Son.   There   is   no   absolution   for   her,   instead,   she   enjoys   the   closest   proximity   to   the   Son   as   the   Redeemer   and   purifier   of   all   sinners,   and   she   pours   out   this   proximity   in   a   Eucharistic  spirit.  (Confession,  s  261f).    I  henne  är  det  rena  hjärtat  skapat.  Över  henne  vilar  och  förblir  den   helige   Ande.   Hon   är   redan   uppehållen   av   villighetens   ande.   Hon   är   redan  den  goda  jord  som  inte  bär  tistel  och  törne  utan  bär  frukt.  Med   Elisabeth   ber   vi   till   Herrens   moder:   Välsignad   är   Din   livsfrukt   Jesus.   Det  är  mot  denna  bakgrund  vi  kan  tala  om  co-­‐redemptrix  vilken  i  sin   tur  vilar  i  pre-­‐redemption.  Mariologin  vilar  i  kristologin  vilken  i  sin  tur   vilar   i   den   heliga   Treenigheten.   Mariadogmerna   är   organiskt   förbundna  med  Kyrkans  övriga  centrala  dogmer.  De  kan  och  får  inte   ”ideologiseras”  dvs.  göras  till  mänskliga  idéer  och  tankemönster.  När   exempelvis   Luther   talar   om   att   vara   en   ”Kristus”   för   sin   näste   får   inte   detta   reduceras   till   en   idé   som   skulle   kunna   vara   manipulerbar.  


49    

Kristus   är   densamme   igår,   idag   och   i   all   evighet   (Hebr.   13:8).   På   motsvarande   sätt   måste   vi   betrakta   Jungfru   Maria   Herrens   När   Erling   Eidem   i   sin   reflexion   nämner   Herrens   moder   i   en   fyrfald   olika   bemärkelser   kommer   han   farligt   nära   den   ideologiska   manipulation   som   innerbär   en   diskontinuitet   med   traditionen.   Jungfru   Maria   är   inte   bara   en   modell   eller   en   idé   som   skulle   kunna   reduceras   till   en   enbart   andlig   ideal   verklighet   av   gudsfolkstanken,   menigheten   eller   det   troende   hjärtat.   Det   går   till   och   med   att   öppna   för   sådana   tendenser   ur   Vaticanum   II,   det   som   Henri   de   Lubac   skulle   kalla   för   ”parakonciliärt”.   Salige   Johannes   Paulus   II   råder   bot   på   dessa   tendenser   genom   sin   encyclika   Redemptoris   Mater.   Hans   Urs   von   Balthasar  kommenterar:     The  Council  had  used  extremely  cautious  and  nonemphatic  language   in  formulating  the  basic  teaching  that  Mary  is  model  and    ”type”  for   the   Church.   As   a   rough   initial   assessment,   we   may   state   that   the   encyclical   goes   a   few   steps   further   than   that,   not   less   cautiously,   however,   and   always   mindful   of   ecumenical   implications.   (Mary   God´s  Yes  to  Man,  s  162).     Det  är  i  detta  sammanhang  som  Hans  Urs  von  Balthasar  hänvisar  oss   till   att   gå   på   djupet   ”each   denomination   should   first   explore   the   depths   of   its   own   beliefs   rather   than   try   to   reach   out,   for   these   depths  may  indeed  provide  the  common  ground  to  meet  the  other”   (s   162).35   I   detta   djup   förstår   vi   att   Jungfru   Maria   är   och   förblir   en   person   med   en   särskild   kallelse   att   föda   och   vara   med   Guds   Son.   Hon   är   och   förblir   evig   jungfru.   Hon   är   och   förblir   Kvinnan   klädd   i   Solen   (Kristus)   Upp   12.   Därför   är   Hon   också   vår   Moder   enligt   Jesu   egna   ord   till  Johannes:  Ecce  Mater  Tua.                                                                                                                               35

  Ut   på   detta   ”katolska   djup”   beger   sig   ofrånkomligen   den   reformerte   teologen   Karl   Barth   genom   att   i   sin   oavslutade   Kirchliche   Dogmatik   införliva   alltmer   katolskt   material.   Han   lämnar   aldrig   sin   reformerta   calvinistiska  position,  men  han  rör  sig  i  riktning  mot  katolsk  tro.  Vi  ser  det  i  följande  citat  ur  KD  vilket  i  sin  tur  är   citerat  från  de  Lubacs  Splendor  of  the  Church,  s  316.  ”There  is  a  profound  truth  in  Karl  Barth´s  statement  that   Marian   dogma   is   the   central   dogma   of   Catholicism-­‐the   clearest   exposition   of   the   Catholic   heresy,   as   he   puts   it-­‐ not   in   the   sense   that   it   eclipses   the   dogma   of   the   Word   Incarnate,   but   in   this   sense   that   it   is   the   “crucial”   dogma  of  Catholicism,  that  in  relation  to  which  all  its  cardinal  propositions  are  elucidated:  The  Mother  of  God   of  Roman  Catholic  dogmas  is,  quite  simply,  the  principle,  prototype,  and  summing-­‐up  of  the  human  creature   cooperating  in  its  own  salvation  by  making  use  of  prevenient  grace;  as  such,  she  is  also  the  principle,  prototype,   and  summing-­‐up  of  the  Church…  Thus,  that  Church  in  which  there  is  a  cult  of  Mary  must  be  itself  understood  as   at  the  First  Vatican  Council;  is  of  necessity  that  Church  of  man  who,  by  virtue  of  grace,  cooperates  with  grace.  


50    

Assumptio  Mariae  –  Sola  Scriptura.   Det   är   endast   i   den   heliga   Skrift   vi   kan   se   att   Maria   är   upptagen   i   himlen.   Det   uppfattas   troligen   som   en   paradox   eftersom   hennes   upptagelse   inte   är   noterad   som   en   historisk   händelse   eller   ett   faktum.   Marie   upptagelse   skall   dock   uppfattas   som   ett   Trons   mysterium  och  då  är  det  inte  svårt  att  finna  skriftbelägg  om  bekräftar   denna  sanning.  Trons  mysterier  möter  vi  när  vi  tolkar  Skriften  i  dess   Ande   vari   den   är   skriven.   När   den   tolvårige   Jesus   svarar   sin   moder:   Visste   ni   inte   att   jag   måste   vara   hos   min   Fader   (Lk   2:49)   har   han   därmed   fört   upp   sin   moder   till   sin   Fader   (assumptio)   och   det   är   föregripande  bevarat  i  hennes  hjärta  (Lk  2:51).  Här  besannas  det  som   Jesus   senare   uttrycker:   saliga   de   som   hör   Guds   Ord   och   tar   vara   på   det  (Lk  11:28).  Ta  vara  på  uttrycks  med  grekiskans  fylasso  vilket  är  det   samma   som   att   bevaka   och   hålla   eller   som   man   tidigare   sade:   hålla   gudstjänst.  Vi  kan  här  börja  med  Uppenbarelseboken  12  som  ger  oss   bilden  av  Kvinnan  och  Draken.   Jag   vill   avsluta   med   slutorden   från   S:t   Johannes   Paulus   II:s   sista   bok   ”Memory  and  Identity”.   ”All   human   suffering,   all   pain,   all   infirmity   contains   within   itself   a   promise   of   salvation,   a   promise   of   joy:   I   am   now   rejoicing   in   my   sufferings  for  your  sake,  writes  Saint  Paul  (Col.  1:24).  This  applies  to   all   forms   of   suffering,   called   forth   by   evil.   It   applies   to   that   enormous   social  and  political  evil  which  divides  and  torments  the  world  today:   the   evil   of   war,   the   evil   of   oppression   afflicting   individuals   and   peoples,   the   evil   of   social   injustice,   of   human   dignity   trodden   underfoot,  of  racial  and  religious  discrimination,  the  evil  of  violence,   terrorism,  the  arms  race  –  all  this  evil  is  present  in  the  world  partly  so   as   to   awaken   our   love,   our   self-­‐gift   in   generous   and   disinterested   service  to  those  visited  by  suffering.  In  the  love  that  pours  forth  from   the   heart   of   Christ,   we   find   hope   for   the   future   of   the   world.   Christ   has  redeemed  the  world:  By  His  wounds  we  are  healed  (Isa.  53:5).   I  Påsktid  Anno  Domini  2014   Thomas  Andersson    


Från konflikt till gemenskap