Bönebrev från Berget
Hösten 2018 nr 69
”Tiden är fullbordad, och Guds rike är nära; gör bättring, och tro evangelium”(Mark 1:15) Evangeliet talar om omvändelse, att sitta i säck och aska. Just nu befinner sig Katolska kyrkan i en svår situation. Sexuella övergrepp, maktmissbruk och interna strider upp till de högsta instanserna förmörkar hela kyrkans anlete. Vi kallas i dag att vara botgörare. Botgöring är också en ekumenisk väg, alla kyrkor är i kris och i stort behov av omvändelse. Alla kristna kan solidariskt ställa sig i säck och aska, göra bot och bättring, som folket i Nineve (Jona 3). Som bönegemenskap kan vi särskilt denna tid be för Kyrkan att hon ska kunna förmå att vara det hon är; Kristi kropp och Guds verktyg för världens frälsning. I första testamentet finns Job som en form av arketyp för en botgörare. ”Job svarade Herren: Jag är så liten, vad kan jag svara dig? Jag sätter handen för munnen. Gång på gång har jag talat, nu säger jag inte mer” (Job 36:36-38). När Job, steg för steg, förlorar allt, offrar han det till Gud: ”Under allt detta syndade inte Job och klandrade inte Gud” (Job 1:22, 2:10). Helgonen visar botgöringens väg och inte minst den helige Franciskus av Assisi. Han såg på sig själv som en botgörare, som en liten oansenlig människa som varje dag utövade botgöring. Då Franciskus första följeslagare tillfrågades vilken orden de tillhörde, svarade de att de var botgörare från Assisi. Han uppmanar sina bröder: "I varje predikan ska ni uppmana folket till botgöring” (Joh 6:54). Franciskus inleder sitt andliga testamente med orden: ”Herren ingav mig, broder Franciskus, att göra bot”. Botgöringen och botfärdigheten har inte så mycket med botgöringsövningar att göra utan syftar mer på botens sakrament. Att ångra sina synder, bekänna dem inför en präst och att fullgöra den botgöring som biktfadern ger. Franciskus ser botgöringen som det sätt varpå vi tar vår kallelse på allvar, ”att följa vår Herres Jesu Kristi evangelium.” Och Franciskus uppmanar bröderna att väcka andra till att inte längre följa det egna hjärtat, utan att göra bot och att leva evangeliet genom barmhärtighetsverk. Ofta skriver han om att bära botgöringens frukt. Nämligen att jag omvänder mig bort från min självupptagenhet, glömmer mina egna kortsiktiga mål för att helt inrikta mitt liv på Guds vilja och livets slutmål. Boten omfattar då hela min person, alla mina viljeakter, mitt förnuft, min kropp. Botgöringens frukt är detta evangeliska; att älska Gud och sina medmänniskor, särskilt de nödlidande och utstötta. Kyrkan är helig men samtidigt behöver hon alltid renas, hon går ständigt botens och förnyelsens väg. Det gäller också oss var och en på ett personligt plan. Låt oss med glädje gå denna botens och reningens väg som Herren visar oss så att Kyrkan i vår tid blir förnyad helt igenom och kan vara det hon verkligen är; Kristi kropp i världen. Guds frid och allt gott, Pax et Bonum, fader Peder Bergqvist Bönebrevet från Berget nr 69, hösten 2018, sidan 1 !