Bönebrev från Berget
Påsktiden 2018 nr 68
En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: ”Vi har sett Herren”, men han sade: ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.” En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: ”Frid åt er alla.” Därefter sade han till Tomas: ”Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!” Då svarade Tomas: ”Min Herre och min Gud.” Jesus sade till honom: ”Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror” (Joh 20:24-29). Guds barmhärtighets innersta står öppet för oss. Guds hjärta har öppnats på ett mirakulöst sätt på korset, och det har öppnats för vår skull: “för dig utgiven”, “för dig utgjutet”. Vattnet och blodet strömmar ut från Jesu öppnade sida på korset. Det är här på korset som kyrkan föds och när sedan Jesus uppstår och insätts som Herre på Faderns högra sida, kan han sända den helige Ande. Genom den helige Ande fortsätter Kyrkan Jesu kroppsliga närvaro här på jorden, som Kristi kropp. Huvudet Kristus och kroppen Kyrkan är totalt förenade genom den helige Ande. Det är Kristi uppståndna och förhärligade kropp som görs närvarande i Kyrkans sakrament. Vattnet och blodet fortsätter att strömma ut från Jesu öppnade sida och vi ser det allra tydligast i dopet och i den heliga Eukaristin; detta Kristi mysterium som utgår från hans uppståndna kropp som fortfarande bär på såren från korsets tortyr. Hela Kyrkan är förenad med Jesu sår som är själva källan till det sakramentala livet. Det är genom att se Jesu sår som lärjungarna hela tiden vet att de har blivit förlåtna, att de är älskade. I hans sår mediterar lärjungarna över den gränslösa kärlek som flyter från hans hjärta, ett hjärta som slår för varje person. När Tomas rörde vid Herrens sår var det ett direkt möte med Guds gränslösa barmhärtighet, som förvandlar, helar och upprättar. Tomas kan inte annat än av kärlek bekänna: "Min Herre och min Gud". Också Tomas behövde tro. Augustinus säger: ”han såg människan och bekände Gud, som han inte såg”. Också för Tomas gällde de ord som gäller för oss: ”Saliga är de som inte ser och ändå tror.” Det är också det vi erfar i den heliga Eukaristin. Våra kroppsliga ögon ser ett bröd och vår tro bekänner: ”Min Herre och min Gud.” Det är detta som är så viktigt i vår tid att vi förstår hur djupt inkarnationen berör oss. Att Gud har blivit människa, att han har delat allt som vi är, kroppsligt, själsligt, psykiskt och att han har burit oss genom döden till livet, ja ända upp på Faderns sida, och förhärligat den mänskliga naturen. Vi är ämnade för himlen! Gud kallar oss genom döden till odödligheten. Och redan här i tiden möter den uppståndne oss, lika konkret som när Tomas fick röra hans sår. I sakramenten rör vi vid Jesu sår och Jesus rör vid oss, han ingjuter sin Ande, och denna nåd botar oss, så att vi steg för steg helas i vårt inre, från alla våra skador. Påsktidens 50 dagar handlar om att allt djupare omfatta påskens hemlighet: vår helighet som döpta, vårt nya liv i Anden, vår värdighet som vunnits med Kristi dyrbara blod. Guds frid och allt gott, fader Peder Bergqvist Bönebrevet från Berget nr 68, påsktiden 2018, sidan 1