Bönebrev från Berget
Advent 2017 nr 66
"Bara hos Gud finner jag ro, från honom kommer mitt hopp” (Ps 62:6). Den helige Augustinus ord om att vårt hjärta endast finner vila i Gud är bra att bli påmind om, varje dag. Det är inte i första hand fråga om ett självhjälpsprogram eller en fråga om livsstil eller om hälsa utan om att människans hjärta har sitt ursprung, sitt mål och sitt näste i Guds eget hjärta. Vi står inför ett nytt kyrkoår och Kyrkan står inför stora utmaningar både vad beträffar kyrkans inre liv och kyrkans uppdrag i världen. Vad skall det bli av Kristi kyrka, vad kommer detta nya kyrkoår att innebära för Kyrkan, i vår kultur? Kan evangeliet än en gång få tränga igenom tidens oljud och oro och mjuka upp våra hårda hjärtan? Evangeliet och kyrkans tradition är mycket tydlig med att allt börjar med Guds initiativ. Människans varande och handlande kommer alltid efter Guds initiativ och det gäller allt ifrån skapelsen till den yttersta domen, från människans tillblivelse i moderlivet till det saliga skådandet i himmelen. Att vi kan söka och finna Gud beror på att han redan finns där i våra liv. Allt som sker i Kyrkans liv, som är av värde, beror inte på vad Kyrkan gör utan på vad vår Herre, Jesus Kristus, genom sitt människoblivande, sitt liv, sitt lidande, sin död och uppståndelse har åstadkommit när Fadern försonade allt med sig själv, i Sonen, genom den helige Ande, i Guds innersta, odelade hjärta. När vi nu under adventstiden förbereder oss för firandet av Kristi födelse och samtidigt riktar blicken mot hans återkomst i härlighet, då får vi hjälp av Herrens Moder att inte förlora oss själva i allt som ska göras, förberedas och åstdkommas. Jungfru Maria är den tysta, stilla, mottagande, troende och lugna Modern i vilkens famn vi får hjälp att vila ut. Vi behöver hennes hjälp för att kunna hantera världens och vår egen oro. Advent är en bra tid att öva oss i jungfru Marias livshållning; det passiva gudsmottagandet. Hon visar hur människan är sann mot sig själv genom att vara aktiv på ett passivt sätt, eller passiv på ett aktivt sätt. Vi är skapade för att samverka med Gud, men det är ändå han som gör allt. Hans handlande i oss gör oss delaktiga av hans handlande. Vårt första och viktigaste uppdrag och aktivitet, vårt främsta ansvar, är att öppna oss för det som kommer till oss, utan vår egen ansträngning; nåden, gåvan, den helige Ande. I begynnelsen finns alltid en gåva, långt före allt vad vi är och kan göra. Vi dras in, och det är inte något som sker utanför oss och utom oss, utan det allra djupaste inom oss blir satt i verket, även om det är nåden som utför det. "På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord" (Rom 8:26). Vi kan ju inte säga något, om inte Gud ger oss det, om inte den Helige Ande leder oss till att be. Det är inte vi som är så fromma att vi börjar be, utan det är Anden som inifrån mödosamt förvandlar vårt hjärta, så att vi vill be, så att vi vill ta emot Gud. Detta är jungfru Marias specialitet, det passiva gudsmottagandet, medverkan med Guds nåd, därför är hon full av nåd. Allt som har något värde i våra liv är fullt av nåd och på det sättet är vi kallade att vara som jungfru Maria, att vi innan vi gör någonting annat, alltid och på varje plats öppnar oss för att ta emot Guds nåd. Guds frid och allt gott, fader Peder Bergqvist Bönebrevet från Berget nr 66, advent 2017, sidan 1