Bönebrev från Berget
Sommaren 2017 nr 64
"Kristus gick in i själva himlen för att nu träda fram inför Gud med vår sak" (Hebr 9:24) Jesus Kristus är vår himmelske överstepräst, som ständigt vädjar för oss inför Fadern (Heb 7:25). Han är som Johannes Chrysostomos skriver i sin berömda liturgi, både den ”som offrar och offras, som ger och som blir given”. På korset sträcker Jesus i kärlek ut sina armar mot hela mänskligheten. Fastnaglad vid bjälken, ensam, med armarna utsträckta som en präst för evigt, ber han till sin Fader: ”I dina händer lämnar jag min ande”. Han ber för sina bödlar, för sina förföljare, han öppnar paradisets port för den botfärdige rövaren, och han ber för oss, träder fram inför Gud med vår sak. Men vi är inte passiva objekt för hans kärlek utan vi är delaktiga i vår evige Översteprästs förbön: "När det nya och eviga förbundets överstepräst, Kristus Jesus, antog människonatur, förde han till sin landsflykt här på jorden med sig den lovsång som i de himmelska boningarna ljuder i all evighet... Denna prästerliga uppgift fortsätter han genom sin kyrka, som oavlåtligen lovar Herren och bär fram förbön för hela världens frälsning inte endast genom att fira eukaristin utan även på andra sätt, i synnerhet genom att be tidegärden" (Dekretet om Liturgin, 83). I liturgin handlar “hela Kristus”, Huvud och kropp, Jesus Kristus och Kristi kropp, kyrkan. I egenskap av överstepräst firar han liturgi med sin kropp, som är den himmelska och jordiska kyrkan. Kyrkan på jorden firar liturgin som ett prästerligt folk, i gemenskap med sitt huvud, den evige Överteprästen. När vi ber tideböner och firar Eukaristi är vi en del av den evige Översteprästens lovsång och förbön, i liturgin är vi, som kropp, ett med vårt huvud, förenade i honom. Liturgin gör att vi kan känna igen honom och möta honom under dagens olika händelser; i synnerhet under denna ytterst viktiga stund då tiden förenas med evigheten i den heliga Mässan. Jesus, som evig Präst, drar till sig alla ting för att sätta allt, med den helige Andes fläkt, i Gud Fader Allsmäktigs närvaro. Förebilden för all kristen bön är Jesus Kristus själv, vår Herre, den sanne Översteprästen. Kristus är inte bara solidarisk med sitt folk utan han offrar sig själv, han ger sig själv och sitt eget dyrbara blod som offergåva (Heb 9:11-14). Hans bön kulminerar i att han ger sitt liv för sina vänner. Han gör det av kärlek. För att stifta ett nytt förbund och ge oss ett nytt hjärta. Det nya förbundet är skrivet i våra hjärtan med hans eget blod. Hans bön och offer vädjar till Faderns hjärta. Jesus sitter på Guds högra sida och vädjar för oss, hans bön är en sköld mot alla som anklagar oss. Vi behöver inte fler anklagare, vi behöver försvarare och därför ber Jesus för oss och sänder oss Försvararen, Parakleten, Hjälparen, den helige Ande, som alltid står vid vår sida för att försvara oss. Som medlemmar av Bergets Bönegemenskap behöver vi efterlikna Kristus, han som på korset sträckte ut båda armarna mellan himmel och jord, inte bara en arm. Vi behöver hålla våra hjärtan och våra armar öppna mot mänskligheten. Kristus har trätt in i själva himlen för att träda fram inför Gud med vår sak, och inte bara med vår utan med hela världens sak. Jesus Kristus är evig Överstepräst för alla människor och för hela skapelsen, och vi är ett heligt folk, ett heligt prästerskap, med och i honom. Guds frid och allt gott, fader Peder Bergqvist Bönebrevet från Berget nr 64, sommaren 2017, sidan 1