Bönebrev från Berget
Hösten år 2016 nr 60
“Sträva då efter det som finns där uppe där Kristus sitter på Guds högra sida” (Kol 3:1) Det himmelska perspektiv saknas ofta i de ekumeniska dialogerna och de ekumeniska strävandena i dag. Vi är alltför jordiska i vårt sätt att se på varandra och möjligheterna till en synlig enhet. Det kristna livet är en vandring i hoppet om det himmelska fäderneslandet och kan endast i någon mån föregripa den fullhet som väntar oss i Herrens härlighet. Den kristna tron bygger på att barriären mellan det jordiska och himmelska, mellan det mänskliga och det gudomliga, har övervunnits av Jesus Kristus. Han har rivit skiljemuren och fiendskapen mellan alla människor och stiftat fred (Ef 2:13-16). Alla som gått före oss i tro har redan nått denna fulla fred, enhet och gemenskap som vi strävar efter. Varje strävan här i tiden efter denna enhet är frukten av denna djupare enhet som redan i verklig mening förenar alla kristna i Kristus, den Uppståndne. Uppståndelsetron förkunnar tydligt att de döda inte är döda utan i högsta grad levande och verksamma: ”Han är inte en Gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande” (Luk 20:38). De som gått före oss ser på oss med kärlek, de ser på oss från ett helt försonat perspektiv, styrs inte längre av splittring, ofördragsamhet, hat, rädsla, bitterhet, avundsamhet, vrede, utan de styrs endast av den eviga freden, enheten, vänskapen, barmhärtigheten och kärleken. När medlemmar i Bönegemenskapen avslutar sin jordiska pilgrimsvandring går de inte ut ur bönegemenskapen utan de går ännu djupare in i kallelsen att be, med och för oss. ”Ni har inte kommit till ett berg som man kan ta på, ett berg i lågor, inte till töcken, mörker och stormvind, till basunstötar och en röst som talade så att de som hörde den bad att slippa höra mer. Nej, ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och står inför mångtusende änglar, en festförsamling av alla förstfödda som har sitt namn i himlen; ni står inför Gud, allas domare, inför andarna av de rättfärdiga som har fullkomnats och inför Jesus, förmedlaren av ett nytt förbund, och det renande blod som talar starkare än Abels” (Heb 12:19-20, 22-24). Kyrkans gemenskap är en rörelse mot det himmelska hemlandet som redan nu, som mänsklig gemenskap, är verkligt närvarande för oss i bönen och kyrkans liturgi, genom de troende som gått före oss och som ber tillsammans med oss och för oss. Det är detta som Paulus ofta talar om: ”Om ni alltså har uppstått med Kristus, sträva då efter det som finns där uppe där Kristus sitter på Guds högra sida. Tänk på det som finns där uppe, inte på det som finns på jorden. Ni har ju dött, och ni lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud. Men när Kristus träder fram, han som är ert liv, då skall också ni träda fram i härlighet tillsammans med honom” (Kol 3:1-4). Också vi, liksom den heliga Birgitta, den helige Ansgar, Carl Olof Rosenius, Lina Sandell, Lewi Pethrus, den heliga Maria Elisabeth Hesselblad, och människor från alla kulturer, ska en dag träda fram i härlighet tillsammans med Kristus, helt och fullt förenade med varandra i synlig enhet inför Faderns ansikte. Så länge vi är på pilgrimsvandring söker vi efter och smakar de ting som är där uppe, där Kristus sitter på Guds högra sida. Detta himmelska perspektiv hjälper oss att se målet för vandringen, men det hjälper oss också att på allvar ta vara på livet. Vi vet inte när vi en gång ska dö och måste därför ständigt vaka så att vi vid slutet av vårt enda jordeliv får gå in i den himmelska bröllopssalen och möta Kristus, vår Brudgum, som väntar på oss. Guds frid och allt gott, fader Peder Bönebrevet från Berget nr 60, Hösten 2016, sidan 1