Bönebrev från Berget
Fastetiden år 2016 nr 58
Barmhärtighet vill jag se och inte offer (Matt 9:13) Att fasta på ett för Gud välbehagligt sätt handlar inte om yttre offer utan om att bära fram hela sitt liv som ett offer till Gud. Offrandet i templet kunde inte förlåta synder utan endast i Jesu hela person och liv, som visar Faderns barmhärtiga ansikte, sonas hela världens synd. Den gudomliga barmhärtighetens kärlekshistoria kulminerar i inkarnationen av Guds Son. I Kristus, häller Fadern ut sin gränslösa barmhärtighet så mycket att barmhärtigheten förkroppsligas. Som människa är Jesus från Nasaret en sann israelit som förkroppsligar den perfekta lyhördheten och troheten gentemot Guds förbund med Israel. Som Guds Son, är han brudgummen som gör allt för att vinna sin bruds kärlek, till vilken han är bunden av en villkorslös kärlek som blir synlig i den eviga bröllopsfesten. Guds barmhärtighet är skönheten i Guds frälsande kärlek, uppenbarad i Jesus Kristus som dog och uppstod från de döda. Barmhärtigheten uttrycker Guds sätt att nå ut till syndaren, ge honom en ny chans att se på sig själv, omvända sig, och tro, och på så sätt återuppbygga relationen med honom. I den korsfäste Jesus, visar Gud sin önskan att närma sig syndarna, hur långt borta de än kommit från honom. Han gör det i hoppet om att mjuka upp sin bruds hårda hjärta. Denna fastetid är ett privilegierat tillfälle, till att mjuka upp våra hårda hjärtan, att lovsjunga och leva av denna Guds barmhärtighet. Att omvända oss, vända oss bort från allt som inte är vänt till Guds barmhärtighet, allt i våra liv som ännu inte fått omslutas av Guds barmhärtighet. Liturgin är platsen där vi ta emot Faderns barmhärtighet i Sonen genom den helige Ande. I bönen gör vi oss en boplats, vi blir hemmastadda, i Guds barmhärtiga famn. Ibland glömmer vi att den gemensamma gudstjänsten är bön och förpassar bönen alldeles för mycket till vår egen privata sfär. När vi firar mässa så är samlas vi till en gemensam bön med hela kyrkan och hela skapelsen, den lovsång som samlar alla böner, även de osagda, otydbara, okända, i bönen till Fadern! ”Det finns många personer men det finns inte en enda med vilken jag inte har gemenskap med i det heliga ögonblick vilket säger ”Fader vår” (Paul Claudel). Det är tillsammans, i Kyrkan, alla böner bärs fram inför Fadern i ett samstämmigt ”Fader vår”! När vi mediterar över mässans förlopp så kan vi lyssna hur allt stegras fram till dess vi utbrister ”Fader vår”. Det är detta som är Guds plan, att hela mänskligheten tillsammans, förvandlad och omskapad i Kristus genom den helige Ande, ska kunna utbrista i ”Fader vår”. Därför avslutas den eukaristiska bönen med lovprisningen: ”Genom honom och med honom och i honom tillkommer dig, Gud Fader allsmäktig, i den helige Andes enhet, all ära och härlighet från evighet till evighet”. Efter denna lovprisning kan vi som känner Fadern och den som han har sänt tillsammans med Kristus tillbe som han har lärt oss och som den helige Ande manar oss: ”Abba Fader! Du är min Fader!” Därmed blir Eukaristin, den stora tacksägelsen närvarande fullt ut och Guds folks välbehagliga tack- och lovsångsoffer bärs fram för hela världens skull till Fadern. På ett mysteriöst sätt frambringar Gud, för sin egen skull, söner i världen genom den helige Andes nåd och samme Ande och nåd sätter dessa söner i stånd att säga, ofta ordlöst: ”Du är min Fader! Dig tillhör all ära och härlighet i evighet”! Guds frid och allt gott, Peder PS! Vi har just firat Kyndelsmässodagen och välsignat årets ljus. Beställ gärna av Ingrid! Bönebrevet från Berget nr 58, Fastetiden 2016, sidan 1