Bönebrev från Berget
Advent 2016 nr 61
"Först och främst uppmanar jag till bön och åkallan, till förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla som har makt, så att vi kan leva ett lugnt och stilla liv, på allt sätt fromt och värdigt. Att be så är riktigt och behagar Gud, vår frälsare, som vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen. Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus, som gav sig själv till lösen för alla, vittnesbördet när tiden var inne" (1 Tim 2:1-6) Ordet, som utgår av Fadern och är avglansen av hans härlighet, blev kött och kom till denna värld för att ge Guds liv till människorna. ”När Kristus Jesus, översteprästen för det nya och eviga förbundet, antog mänsklig natur, introducerade han i denna jordiska exil den hymn som i alla tider sjungs i de himmelska boningarna. Han förenar hela mänsklighetens gemenskap med sig själv, sammanbinder den med sitt eget sjungande av denna gudomliga lovsång. Han fortsätter sitt översteprästerliga verk genom sin Kyrka, vilken är oupphörligt engagerad i att prisa Herren och att be för hela världens frälsning. Hon gör detta, inte endast i celebrerandet av Eukaristin, utan också på andra sätt, särskilt genom tidegärden” (Sacrosanctum Concilium, n. 83). När vi ber, då fortsätter vi Jesu Kristi verk, som Överstepräst, särskilt när vi ber tidebönerna. Därför vill jag uppmuntra alla i Bergets Bönegemenskap att fortsätta be tideböner. Vi har en läsplan som finns längst bak i detta bönebrev, samt på vår hemsida (www.berget.se) där man kan följa med i Bergets tidebönsrytm, och be med Kristus för världens skull. Under adventstiden förbereder vi oss för att fira Kristi födelses fest och denna fest, julen, handlar faktiskt om bön. Från och med inkarnationen genljuder Guds lov i Kristi hjärta med mänskliga ord. På människornas vägnar frambär Kristus tillbedjan och förbön inför Fadern, som den främste i den nya mänskligheten och medlare mellan Gud och människor. Han som är Guds Son och ett med Fadern är en förebild för oss, Jesus befaller oss att göra det han själv gör. ”Be”, sade han ofta (Luk 6:28; 10:2; 11:9; 22:40, 46), ”i mitt namn” (Joh 14:13 f.; 15:16; 16:23-24, 26). Kyrkan fortsätter Kristi bön, den är förbunden med Kristus, alla människors Herre och den ende medlaren (Heb 8:6; 9:15; 12:24), ty endast genom honom har vi tillträde till Fadern (Rom 5:2; Ef 2:18; 3:12). Han förenar hela den mänskliga gemenskapen med sig själv, så att det uppstår ett intimt band mellan Kristi bön och hela mänsklighetens bön. Den helige Augustinus visar på närheten mellan vår bön och Kristi bön: ”Gud kunde inte ge människorna någon större gåva än detta att hans Ord, genom vilket han har skapat allt, blev deras huvud och de själva infogades som lemmar i honom. Han är Guds Son och Människosonen, en enda Gud med Fadern, en enda människa med människorna. När vi därför i bönen talar med Gud, då skiljer vi inte Sonen från honom, och när Sonens kropp ber, då skiljer den inte huvudet från sig själv. Han är den ende frälsaren av sin kropp, han vår Herre Jesus Kristus, Guds Son. Han ber för oss, han ber i oss, han tillbeds av oss: han ber för oss som vår överstepräst, han ber i oss som vårt huvud, han tillbeds av oss som vår Gud. Låt oss därför känna igen vår röst i honom och hans röst i oss.” Så intimt förenade med Kristus är vi, när vi ber. Värdigheten i vår bön ligger i att den har del i den ende Sonens egen hängivenhet till Fadern och i den bön som han frambar under sitt jordeliv. Nu lever den vidare i den universella kyrkan, i alla dess lemmar, i Bergets bönegemenskap, och frambärs utan att någonsin tystna på hela människosläktets vägnar och för världens frälsning. Guds frid och allt gott, fader Peder Bönebrevet från Berget nr 61, Advent 2016, sidan 1