HUFVUDSTADSBLADET Söndag 2 december 2012
MITTEN 43
Medier
Ett söndersmulat rullager blev en nationell nyhet i veckan. Det finns all orsak att fortsätta granska Helsingforsmetron.
Tyst i metron, nu kör vi! Q Finns det ens en misstanke om slitage eller något annat fel som kan äventyra ett par hundra människors liv och ett helt bolags existens stannar ett flygplan på marken. Med stor sannolikhet stannar alla flygplan av den aktuella modellen på hela jorden på marken tills de är granskade. Oberoende tillsynsmyndigheter övervakar att flygbolagen efterföljer internationella bestämmelser. Flyget lämnar inget åt slumpen när det gäller säkerhet. Ändå sker det olyckor. Metrobanan i Helsingfors är knappast undantagen några risker. Ändå måste vi bara ta Helsingfors stads trafikverk HST på orden när det säger att bolagets säkerhet är på en hög nivå. Inte en olycka eller ett allvarligt tillbud i metron på trettio år, säger HST. Men hur kan vi vara säkra på det? Det kan vi inte. Hufvudstadsbladet begärde på sommaren att få se de rapporter som skrivs när ett metrotåg är mer än fem minuter försenat. Varje sådan försening bör bokföras, enligt bolagets egna regler. Men det gick inte eftersom ”informationen är så svår att ta fram”. Hbl:s informationsbegäran hade att göra med en arbetskonflikt som gäller tågförarnas säkerhet och juridiska ställning.
På måndagen berättade vi om ett potentiellt livsfarligt slitage i en metrovagn. Nyheten viftades omedelbart bort av HST som struntprat. I ett pressmeddelande som skickades ut senare samma dag lät det inte lika kaxigt. Det slitna rullagret och axeln hittades i tid och byttes ut, säger HST nu, ett år senare. HST talar om rutinåtgärder och förringar olycksrisken. Grundproblemet gäller avsaknaden av en oberoende tillsynsmyndighet. Det är HST som övervakar HST. Det här är möjligt därför att metron utesluts i lagstiftningen som gäller tågtrafik. Ändå jämförs metron av experter med VR:s närtåg som är tung trafik. I veckan kontaktade jag Finnair för att höra hur flygbolaget tacklar säkerhetsfrågorna. I Finland är det Trafiksäkerhetsverket Trafi som övervakar att flyget följer internationella och egna säkerhetsbestämmelser. På Trafis webbplats kan man läsa hur detta görs. På webbplatsen hittar man också namn på och kontaktuppgifter till ansvarspersonerna. Biträdande stadsdirektör Pekka Sauri säger i tisdagens Hbl att metron är laglös i hela EU därför att banorna är så väldigt olika. Följaktligen är hans och HST:s slutsats att det inte är så bråttom med reg-
TOMMY POHJOLA
Tommy Pohjola 029 080 1366, tommy.pohjola@hbl.fi
”Hbl har rapporterat om metrofnurrorna i snart ett år. Om metrons bristande säkerhet berättade vi redan i april.”
lerna i Finland heller. Men på annat håll i Europa tillämpar man järnvägslagar på metrotåg. Det är inte så dumt. Om ett metrotåg kör i tunnelväggen i Sörnäs trycks vagnarna ihop som blöta pappmuggar, enligt specialister. På HST:s webbplats får man veta hur man står rätt på perrongen och hur nödbromsarna ser ut. Av webbplatsens utseende och innehåll ska man inte dra slutsatser om tågmekanikernas kunnande, men nog säger den en del om webbadministratörens inställning till säkerhetsfrågor. En annan fråga gäller journalistiken kring metrons säkerhet i allmänhet och automatiseringen av metron i synnerhet. Hbl:s nyhet om den trasiga metrovagnen kablades blixtsnabbt ut i hela landet. Uppgifterna i artikeln citerades rakt av. Sedan valde många redaktioner helt rätt att ringa upp HST. Det hade de nog gjort även om också Hbl hade haft Pekka Sauris kommentarer redan i måndagens tidning. (Sauri, som ansvarar för kollektivtrafiken, kommenterade i Hbl på tisdagen på grund av en arbetsresa. HST:s vd Matti Lahdenranta var sjukskriven och gick inte att nå för en intervju.) HST blånekade till allt. Även dementierna citerades rakt av. Ingen journalist bad till exempel att få se
de rapporter som borde ha skrivits om och efter ett allvarligt slitage i en metrovagn. Q Hbl har rapporterat om metroproblemen i snart ett år. Om metrons bristande säkerhet berättade vi redan i april. Då var det ingen som hakade på. Skillnaden är sannolikt den att det på måndagen ingick ord som ”katastrof” och ”storolycka”. De är rubrik- och löpmakarnas grundmaterial. Få har också hakat på bevakningen av de bokstavligt talat skenande kostnader för automatiseringen av metron och västmetron. Sammantaget är prislappen nu över en miljard euro. Det skulle också vara besvärligt eftersom uppgifterna ska hämtas från stadshusets registratorskontor, metrodepån, HST:s högkvarter, stadsfullmäktige och HST:s direktion, genom intervjuer och samtal med politiker, tjänstemän och olika experter med god insyn i lagar, offentlig upphandling och kommunala affärsverk. Tillsammans med otaliga rapporter, utredningar, föredragningslistor och mötesprotokoll vittnar de ställvis fullständigt motstridiga uppgifterna om ett projekt som spårat ur. Det är mycket enklare att skriva av pressmeddelanden.
Juristen svarar Q Vi har i oktober sålt det sommarställe som min syster och jag ärvt efter våra föräldrar. Pappa gick bort 1967 och mamma 1970. Jag förstod inte att skifta bona till fullo utan de förblev oskiftade för sommarställets del fram till försäljningen i höstas. Efter mammas bortgång 1970 har jag ensam betalat alla utgifter för stället (skatter, försäkringar och stora reparationer). Min syster, som inte hade råd att betala dessa utgifter, dog i somras och efterlämnade två fullvuxna barn. Barnen har nu meddelat mig att de vill ha halva försäljningspriset och att de inte tänker kompensera mig för de utgifter som jag lagt ned på sommarstället. Har de rätt att göra det? Besviken moster Q Frågeställaren och hennes syster har på sin tid beslutat att hålla en del av kvarlåtenskapen efter sina föräldrar oskiftad. Med ärvdabalkens terminologi är det till denna del fråga
om samförvaltning av boet. Utgångspunkten är här att arvingarna ska komma överens om skötseln av den oskiftade egendomen. Om frågeställaren en gång har kommit överens med sin syster om att frågeställarens kostnader ska beaktas i det framtida skiftet, gäller detta avtal även arvingarna till frågeställarens syster oberoende av om de känt till avtalsarrangemanget eller inte. Inget avtal om reparationer Om frågeställaren och hennes syster däremot inte hade avtalat om att till exempel reparationer ska utföras på sommarstället, blir situationen en annan. Man har nämligen allmänt ansett att en arvinges rätt att få kostnader ersatta blir beroende av om kostnaderna var nödvändiga eller inte. Det säger ju sig självt att ett läckande tak måste repareras omgående för att man ska förhindra att skadan på huset blir värre. En huvudre-
Johan Bärlund Jur.dr, professor
Kostnader till förmån för dödsbo Har du en fråga till Hbl:s juristteam? Sänd den till adressen juristen@hbl.fi eller per post till ”Juristen svarar” / Hbl, Pb 217, 00101 Helsingfors. Frågor besvaras endast i tidningen.
gel är därför att arvingen har rätt att få ersättning för sådana kostnader. Men om kostnaderna beror på en reparation som nog är nyttig, men inte nödvändig, såsom då fönstren byts ut mot moderna energisnåla fönster, är det inte lika klart att kostnaderna ska ersättas. Trenden har ändå varit att man i allt högre utsträckning – åtminstone i den rättsliga litteraturen – har gett en arvinge rätt att få kostnaderna ersatta också i dessa fall. Återbäring av obehörig vinst Orsaken till att någon som lagt ner kostnader på någon annans egendom ska få ersättning är ju att man vill undvika att den sistnämnde får obehörig vinst. Man kunde i frågeställarens fall hävda att frågeställarens syskonbarn skulle få en oförtjänt fördel av att deras moster har hållit egendomen i skick på sin egen bekostnad. En intressant fråga är hur länge rätten till återbäring av obehörig
vinst fortbestår och när rätten till återbäringen preskriberas. Rättsläget är här oklart. Man kunde nämligen å ena sidan tänka sig att varje betalning som frågeställaren gjort berörs av en tioårig preskriptionstid. De kostnader som frågeställaren stått för på till exempel 1980-talet är preskriberade. Ett annat synsätt är att rätten till obehörig vinst aktualiseras först när boet, eller med andra ord sommarstället, skiftas mellan arvingarna. I ett sådant fall är preskriptionstiden tre år från att rätten till återbäringen uppstod. Jag tycker mig se en utveckling mot detta senare synsätt. Frågan har knapphändiga fakta. Det är till exempel oklart i vilken utsträckning frågeställaren ensam har använt sommarstugan genom åren och i vilken utsträckning syskonen använde den tillsammans. Mitt intryck är ändå att frågeställaren har rätt till kompensation för de kostnader som hon lagt ned på sommarstället.