Page 1

Att våga ...

Maria Österåker


Maria Österåker, 2011 Vasa, Finland © Österåker & Österåker Ab Kontaktuppgifter: +358 (0)50 462 9093 maria.osteraker(a)gmail.com www.osteraker.wordpress.com


Förord Texten du ser framför dig är inte en bok. Det är en inspirationstext kring att våga. Fast många kallar det en bok i alla fall. Så kanske det ändå är en bok. Sak samma. Texten är skriven för att visa bakgrunden till föreläsningen “Konsten att våga leva som du vill” och för att ge dig en känsla för det innehåll och de tankar som föreläsningen förmedlar. Föreläsningen vänder sig till alla de som har en dröm eller en känsla av att vilja göra något annat, men kanske inte riktigt har modet att förändra sitt liv. Det är ju det här med att våga ...


Att v책ga


Vi kan våga många olika saker. Någon vågar bli förälder medan någon annan vågar berätta att han eller hon inte vill skaffa barn. Andra vågar låta en spindel krypa längs armen eller ringa ett telefonsamtal de vet kommer att förändra deras liv. Jag vågade säga upp mig. Dels för att få mera tid för min familj och dels för att ta reda på om mina idéer och drömmar gick att förverkliga. Jag har ältat och jag har funderat. Jag har bestämt mig för att i nästa stund ångra mig. Jag har tänkt “nästa år” samtidigt som jag inte har kunnat vänta. Jag har pratat, pratat, pratat med alla som orkat höra på. Så här efteråt, när beslutet är taget och dörren är stängd är det så enkelt att se vad som oroade mig och vad som till sist fick mig att våga göra något mer än att bara fundera. För när jag var i den situationen att jag funderade på att göra något annat med mitt liv, märkte jag att jag inte var ensam. Vi är många som står med tårna över kanten och som funderar på att hoppa. Och vi pratar och pratar och pratar. Till sist blev jag förbannad. Varför gör ingen någonting mer än bara pratar? Så jag hoppade ...


Att 책ngra sig


Jag tror jag hade speciellt svårt att bestämma mig för att säga upp mig, eftersom jag hade ett jobb som inte direkt växer på träd. Jag minns att jag tänkte, att om jag skulle veta att jag om några år kunde gå tillbaka till exakt samma jobb, med exakt samma arbetskamrater och exakt samma uppgifter så skulle jag inte tveka en minut med att ta en paus. Och jag har förstått att även många andra oroar sig för att efter en paus inte kunna komma tillbaka till nuläget. Men jag har märkt att de flesta som byter jobb inte vill tillbaka. Det beror inte på att vi inte trivdes på det gamla stället utan på att vi människor är nyfikna djur. Många av oss strävar alltid framåt, inte nödvändigtvis uppåt, men framåt. Ivriga att se vad som väntar bakom nästa krök. För när du märker att du kan. Att du kan göra något annat. Och att det inte är farligt. Då vill du inte tillbaka till det du redan vet hur det är. Utan då är du nyfiken på det du ännu inte provat på. Så med facit i hand skulle jag säga åt alla ni som oroar er för om ni kan komma tillbaka. Det är lätt hänt att ni inte vill tillbaka.


Men t채nk om ...


Jag ser mig som en ganska realistisk person. En person som funderar kring alla möjligheter och förbereder mig för alla eventualiteter. Därför är “Tänk om ...” en fras jag ofta använder. Jag minns speciellt en dag när jag satt på kontoret och pratade med min vän Linda.

-”Tänk om jag aldrig får några uppdrag!” -”Tänk om vi blir fattiga och aldrig kan åka på semester!” -”Tänk om jag tröttnar på att jobba hemma tillsammans med min man och plötsligt vill begära skilsmässa!” -”Tänk om jag om 20 år tänker på det här beslutet som det dummaste jag gjort!”

Det hör ju liksom till att vi under våra “Tänk om...” -orgier alltid drar saker och ting till sin spets. Plötsligt sade Linda -”Ja men tänk om ... du får det precis som du vill ha det!” Och plötsligt ändrades mitt “Tänk om” från att ha varit ett negativt och misstänksamt “Tänk om” till att bli ett positivt och nyfiket “Tänk om”. För det var precis vad jag blev, nyfiken! Nyfiken på om jag kunde få precis vad jag drömde om. Tänk om ...


Vi 채r v책ra jobb


Jag är den första att erkänna att jag är en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna, att jag är enormt prestationsinriktad och att det för mig varit viktigt att ses som duktig, kreativ, smart och gärna lite söt. Andras bekräftelse är drivkraften i mina handlingar. Därför funderade jag naturligtvis väldigt mycket på vem jag skulle vara utan mitt fina jobb. Tänk om det var mitt jobb som fick mig att bli allt det jag ville vara - duktig, kreativ, smart och söt - åtminstone i andras ögon? Så kom dagen jag läste en artikel om en manlig undersköterska som sadlat om till frisör. För att mitt i allt bli präst! -”Om folk slutade identifiera sig med sina yrken, skulle flera våga byta karriär”. Nu kan jag avslöja att jag aldrig har upplevt att folk varit så nyfikna på mig som de är nu. Jag har aldrig synts så mycket som nu och jag har aldrig känt mig så duktig, kreativ, smart (och söt) som nu. Snopet konstaterar jag att det är först när jag slutat att vara allt det jag trodde förväntades av mig som jag blivit allt det jag ville bli. Ju mindre jag anstränger mig, desto bättre fungerar det.


L.A.T


En dag fick jag höra några vänner prata om den nya bokstavsdiagnosen L.A.T. Ha, ha vad roligt! Föga anade jag att diagnosen skulle bli ett hinder jag mentalt måste ta mig över för att kunna säga upp mig. Det hade ju börjat kännas lite trögt på mitt jobb och jag tolkade det som att det var dags att söka nya utmaningar -”Jobba mindre och leva mer” som jag så fint uttryckte det. Men tänk om det bara var en omskrivning av att jag var just L.A.T? Tänk om jag efter några månader skulle känna precis likadant även i min nya situation? Var det något fel på mig som aldrig kunde vara nöjd? Tänk om det här är den nya stressen? Att aldrig vara nöjd? Att alltid misstänka att det finns en lyckligare tillvaro? Ett roligare jobb? Ett latare liv? Stressen över att jaga det jag ännu inte har, men kanske kunde få. Så hur vet jag när jag skall låta mina drömmar förbli drömmar eller när jag skall sträva efter att förverkliga dem? Skall drömmar förbli härliga, stressfria och onåbara drömmar? Eller finns drömmar för att få mig att sträva framåt, upptäcka nya saker och växa som människa?


Familjen


Jag har en man som jag älskar väldigt mycket. Ja, jag vill vara med honom jämnt. Av ett helt liv vet jag inte om jag bara vill vara med honom de stunder jag inte jobbar. Jag vill också kunna titta på honom på arbetstid. Jag har också tre barn. Älskade även de. Barn som växer så det knakar och jag hinner inte med. Kanske mera för min egen skull än för barnens vill jag finnas där. -”Mamma, måste du åka tillbaka till jobbet?” -”Ja, mamma jobbar så att vi får pengar och kan köpa mat.” -”Mamma, vi kan ta pengar ur min spargris bara du är hemma med oss.” Jag har inte varit en frånvarande mamma. Nej, jag har inte jobbat mer än andra mammor. På kvällarna har jag prioriterat familjen mer än mig själv. Ändå har det inte känts tillräckligt. Jag vill inte ses som en kvinna som förespråkar att vår plats är i hemmet eller hårt kramandes sina barn. Men den platsen är rätt för mig. Åtminstone för en stund. Och jag tror vi måste våga känna efter.


Karri채r


-”Jag har inget emot jämställdhet, men jag tycker ibland att vissa kvinnor vill förlägga problemet överallt utom till sig själv, till sitt eget individuella liv. ... En del handlar om att stå för sina egna val och att ta konsekvenserna. Det går inte att komma ifrån. Vill man vara med och kämpa om seniora positioner så får man offra något. Man kan inte både göra det och gå hem klockan fem ...” Jacob Wallenberg

Jag kan tycka att många kvinnor som klagar på att det för kvinnor är svårt att göra karriär missar något väldigt centralt. Så gott som alla (män) som gör karriär offrar en hel del i sina liv. Oftast är det vardagstid med familjen som de väljer bort. Är du som kvinna villig att göra det finns det som jag ser det inga hinder. Kör hårt! Men väljer du att satsa på familj och en fungerande vardag är även det ett medvetet val OCH DET ÄR INTE ETT SÄMRE VAL!!! Jag kan ibland känna att många feminister ringaktar valet att stiga tillbaka för familjens skull. Enligt mig har vi kvinnor samma förutsättningar till karriär, bara vi är beredda att ta chansen. Men vi skall även känna en stor glädje över möjlighet att kunna låta bli. Att kunna, våga och känna att det är ok att ta valet att prioritera något annat än karriären. Det här valet är tyvärr inte lika enkelt för många män. Vi kvinnor skall vara stolta över att både kunna göra karriär, eller medvetet låta bli!


Tid och pengar


Det var inte bara jobbet som ändrade den sommaren. Jag och min man blev allmänt fnattiga och skaffade höns, får och bin. Ja, min man föreslog till och med att vi i en månads tid skulle vara självförsörjande och bara leva på ägg, våra grönsaker och skogens bär och svamp. Vi bestämde oss för att testa. Samma dag som barnen började skolan efter sommarlovet (så att de åtminstone fick ordentlig mat en gång om dagen) körde projekt ‘självförsörjning’ igång. Nu trodde de flesta att orsaken bakom vår självförsörjning var att vi ville vara ekologiska och tänka klimatsmart. Och visst är även det viktiga saker, men vi ville främst ta reda på hur lite pengar vi egentligen klarade oss med. Jag vill veta den summa pengar vår familj behöver för att leva ett liv vi är nöjda med. Sedan kan jag anpassa min arbetstid efter det. Jag känner inte längre för att arbeta mycket för att förtjäna mer än jag behöver. Och bina surrar och hönsen sprätter och hjärtat spritter till i mitt bröst.


År 2007 deltog jag genom jobbet i en kurs kallad “Core -din inre kärna”. Egentligen är jag lite allergisk mot all typ av självhjälpsböcker,kurser och “älska dig själv”-propaganda, men allt måste testas en gång, så även detta. På kursen ombads vi att tänka på hur vi ville att våra liv skulle se ut om fem år. Sedan skulle vi ur tidningar klippa bilder som representerade våra “nya liv” och på så vis skapa oss en “visionboard” att titta på när vi behövde göra val i livet. Och där står jag på en trave böcker och pratar. Mina barn leker i en trädgård full av äppelträd, jag äter choklad och en pensionär bär omkring sin fru på ryggen (vilket är en uppmaning till mig att inte äta så mycket choklad att min man inte orkar bära omkring mig när jag blir äldre). Jag får erkänna att denna uppgift gett mig ett av mina viktigaste verktyg för att forma mitt nya liv. Varje gång jag får en ny idé, ett nytt erbjudande eller möter någon som vill det ena eller det andra av mig checkar jag av med min visionboard. Om jag gör det här, leder det mig närmare mot det jag egentligen vill med mitt liv? Om svaret är ja då kör jag. Annars låter jag bli.


Verktyg # 1 Visionboard


När jag tänker tillbaka på hur saker och ting har blivit kan jag många gånger fascineras över att det ofta är de små sakerna som orsakar de största kliven framåt. För mig har det många gånger varit att rätt person fått höra de rätta sakerna och bestämt sig för att hjälpa till. Därför tycker jag det är guld värt att odla mina nätverk. För mig är det viktigt att få träffa många människor, olika människor och hjälpsamma människor. Och kanske framför allt att träffa rätt människor vid rätt tidpunkt. Visst kan det låta lite krasst, men jag har under årens lopp satt en hel del tankekraft bakom att klura ut vem jag vill träffa, var jag skall synas och hur jag vill att andra skall se mig. Jag är faktiskt lite förvånad över att så många människor inte inser styrkan i sina nätverk. På många sätt är vi de vi känner.


Verktyg # 2 N채tverk


För en tid sedan satt jag och samtalade med vd:n för ett stort, känt företag (jo även han med i mitt nätverk). Han berättade hur vanligt det är att han nästan av en slump får veta att Stina eller Per i många års tid drömt om att göra karriär inom företaget. Där sitter de och sliter. De tänker att deras tid säkert kommer bara de gör ett bra jobb. -”Men det räcker inte”, sa han. -”Om jag skulle veta att de drömmer om att avancera i företaget skulle jag se till att de får möjlighet att växa. De borde berätta om sina drömmar. Annars är det svårt att hjälpa till.” Det räcker alltså inte bara med att ha ett stort nätverk utan vi måste också högt våga berätta om vad vi kan, vad vi vill och vart vi är på väg. Vi måste göra oss själva synliga och våra tankar hörda. Verktyg nummer tre i min verktygslåda får därför bli att våga säga vad jag vill och högt uttala vad jag strävar mot.


Verktyg # 3 Ber채tta


V채gsk채l


På en konferens i Örebro kring kvinnligt företagande påstod en av föreläsarna att de flesta företagare sett döden i vitögat. -”Typisk svensk dramatik”, tänkte jag. Det kan väl ändå inte stämma att de flesta startar företag först efter att de varit med om en dramatisk händelse i livet. Men när jag tänkte efter kom jag på flera sådana fall bland personer jag mött. Personer som varit med om olyckor och svåra sjukdomar, för att sedan när de tillfrisknat, bestämt sig för att satsa på det de egentligen vill med sina liv. Visst är det konstigt om det är så, att det behövs så dramatiska tankeställare för att få oss att förändra våra liv? Jag vill verkligen ha modet att göra vad jag tycker om, trots att sju års olycka lyckligtvis hittills har uteblivit ur mitt liv. På samma vis har jag en nära vän som trivs väldigt bra på sitt jobb, men hon är väldigt trött. Hon är så trött att hon har svårt att sova om nätterna. Visst är det konstigt? Hon är så trött att kroppen inte riktigt uppför sig som den brukar. Min vän är inte ensam. Vi är många som mår bättre av att byta riktning, att ta paus och att kanske ta en smula mera ansvar för våra egna liv.


Att stänga dörrar


Tidigt i vårt förhållande bestämde jag och min man oss för att turas om. Den ena av oss skulle, medan den andra slet för brödfödan, få jobba med något han eller hon tyckte riktigt mycket om. Sedan skulle vi byta. Det funkade inte alls. När någon av oss jobbade mindre, ville den andra likadant. Medan den ena förverkligade sig själv satt den andra och kände sig tråkig. Jag såg ju att min man också ville hoppa och jag stod bredvid och sa hoppa, hoppa, hoppa! -”Jag gör det när jag vet vad jag skall göra när jag landar”, kontrade min man. Men det är liksom det som är poängen. Du vet sällan vad du vill göra medan du knegar på. Du bara vet att du vill göra något. Det finns sällan energi till att tänka på det nya när du är mitt uppe i det gamla. När jag meddelade min chef att jag tänkte säga upp mig är jag otroligt glad över att han inte bara ryckte på axlarna och såg lättad ut. Istället började de skräddarsy ett jobb som skulle ge mig vad jag var ute efter -nästan. Sådant värmer. Och frestar. Men jag är glad att jag litade på mig själv så mycket att jag våga stänga dörren helt. Först då kände jag att nu är det på riktigt.


Det blir inte alltid som man t채nkt sig


Ett år. Ett år, utan att oroa mig för hur det skulle gå, bestämde jag för att ge mig själv. Ha! Det funkar inte alls. Jag oroar mig som en nervsvag sjömanshustru. Mest hela tiden oroar jag mig. Jag är väl helt enkelt “the worrying kind” som the Ark sjungande uttrycker det. Men samtidigt känner jag mig väldigt trygg. Sedan jag sade upp mig har jag fått en mängd nya möjligheter och erbjudande. Saker jag inte alls hade kunnat föreställa mig. Inga stora saker, men små, roliga och annorlunda saker. Alltid när jag misströstat har det dykt upp något kul. För tre år sedan satt jag på jobbet och trodde att jag aldrig skulle komma mig därifrån. Därifrån kom jag mig och fick dessutom ett jobb jag inte trodde fanns. Jag har startat företag. Jag har förverkligat drömmar. Jag har sagt upp mig. Jag har utmanat mig själv. Allt detta har gjort att jag nog innerst inne har blivit väldigt trygg och ganska nyfiken. Om allt detta har kunnat hända på tre år, vad allt månne kommer då att hända under de närmaste tio åren? Ibland blir saker och ting inte som man tänkt sig. De blir bättre.


© Maria Österåker Österåker & Österåker Ab www.osteraker.wordpress.com

Att våga  

Boken vänder sig till alla de som har en dröm eller en känsla av att vilja göra något annat, men kanske inte riktigt har modet att förändra...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you