Page 1

ARBETARKU LTU R


VILL K O M M U N I S T E R N A TÅ JORDEN FRÅN B Ö N D E R N A ?

»Socialisterna vill ta jorden från bönderna — vilken bottenlös demagogi har man inte under en hel generation drivit med denna sats. Bakom dess rökridå har kapitalisterna i verkligheten tagit från bönderna deras jord och gjort dem till ofria arbetare åt kapitalet.» Dessa satser inleder ett avsnitt i den bok om »Bondefrågan i Sverge», som Kommunistiska partiets ordförande Sven Linderot utgav förra året. Liksom på andra områden fullföljer Sverges Kommunistiska Parti också i jordbrukspolitiken de strävanden, som den svenska arbetarrörelsens pionjärer inledde kampen för. Kommunisterna arbetar för en socialistisk omdaning av samhället, de vill att de produktivt arbetande skall överta produktionsmedlen (naturtillgångarna, fabrikerna, maskinerna o. s. v.). Men innebär inte detta att kommunisterna vill ta jorden från bönderna, frågar någon. Nej. Det innebär i själva verket motsatsen. Kommunisterna föreslår en samverkan mellan arbetare och bönder, mellan de båda stora arbetande folkgrupperna i det nutida samhället, för att åt bönderna erövra den fulla besittningsrätten till jorden. Det visar sig alltså att kommunisternas program av deras motståndare gjorts till en karikatyr av vad det verkligen innehåller.


Många tycker kanske att det är ett oriktigt påstående, att majoriteten av de svenska bönderna i själva verket ur ekonomisk synpunkt är ofria arbetare åt kapitalet. De pekar på det faktum, att huvudmassan av den svenska åkerjorden äges av jordbrukarna själva. Det gäller emellertid, om man vill komma till klarhet om de svenska jordbrukarnas verkliga läge, att inte stanna vid de yttre formerna. Man måste gå på djupet och undersöka innehållet i dessa former. Det visar sig då, att äganderätten till jorden för de flesta jordbrukare endast är formell, att den faktiska äganderätten övergått till kapitalet (genom skuldsättning, genom att monopolkapitalet i hög grad avgör prissättningen o. s. v.). Bönderna har därigenom förvandlats till lönearbetare, som exploateras av kapitalet, som inte erhåller den arbetsersättning deras arbete borde berättiga dem till. Från en sådan analys av de svenska böndernas ställning måste man utgå, om man vill förstå jordbrukets problem. I det följande skall några siffror presenteras, som ur olika synpunkter belyser det svenska jordbrukets aktuella läge.

Arealfördelning och klassförhållanden Efter storleken av brukningsdelarnas åkerareal kan de svenska jordbrukarna schematiskt delas upp i tre grupper: under 2 hektar, 2—20 hektar och över 20 hektar. Enligt senaste jordbruksräkningen år 1937 fördelade sig brukningsdelarna och åkerarealen på dessa tre grupper enligt följande tabell: Åkerareal

Brukningsdelar

Antal i %

Åker i % av hela arealen

111.000 26,6 3,8 271.000 64,8 53,7 ö v e r 20 „ 36.000 8,6 42,5 Sammanlagt fanns i hela landet år 1937 419.000 brukningsdelar med en åkerareal om 3.731.000 hektar. Arealunder 2 har

2—20


fördelningen var emellertid såsom framgår av ovanstående siffror högst ojämn. Jordbrukarna med högst 20 hektar jord, vilkas antal utgjorde 91,4 % av hela antalet, innehade ej mer än 57,5 % av hela arealen. Återstående 42,5 % av arealen föll på en liten grupp av jordbrukare, omfattande endast 8,6 % av hela antalet. Innehavarna av brukningsdelar med mindre än 2 har åkerjord kan i allmänhet inte försörja sig på sitt jordbruk, utan tjänar sitt huvudsakliga levebröd som arbetare i skogsbruket, jordbruket eller andra näringar. Den egna jordbruksproduktionen har för dem upphört att utgöra försörjningens huvudkälla. Det är därför riktigare att karakterisera dem som lönearbetare med jordandel, än som jordbrukare. Deras ställning och deras problem påminner mest om de egentliga lantarbetarna» och skogsarbetarnas. De hör till arbetarklassen i ordets vanliga mening. Inom gruppen av jordbrukare med 2—20 hektar åkerjord faller den egentliga småbondeklassen. Arbetet i den egna hushållningen utgör här försörjningens huvudkälla. Under ogynnsamma år kan de emellertid tvingas ut i lönearbete för att erhålla en tillräcklig försörjning, liksom de också under vissa år eller kortare perioder varje år kan anlita främmande arbetskraft. Den tredje gruppen av jordbrukare på brukningsdelar över 20 hektar sammansättes av storbönder och godsägare. Utmärkande för dem är att de regelmässigt använder sig av främmande arbetskraft. Denna grupp på landsbygden motsvarar borgarklassen i städerna. Småbönderna utgör den största gruppen av landsbygdsbefolkningen, omfattande omkring 60 % både av de egentliga yrkesutövarna och av hela den produktiva befolkningen. Småbönder och lantarbetare med och utan jordandel bildar tillsammans den överväldigande majoriteten bland de inom jordbruket sysselsatta eller över 90 %. Dessa omständigheter är väl värda att hållas i minnet, när man bedömer den politiska situationen på landsbygden.


Småbruk och storjordbruk Den skillnad i arealstorleken vid olika brukningsdelar, som nyss redovisats, ger givetvis inget riktigt uttryck för skillnaden i produktionsvillkor mellan småbruk och storjordbruk. Här måste man dels ta hänsyn till skillnaden i bördighet och i andra naturfaktorer mellan olika landsändar, som gör att ett 10-hektarsbruk på Skåneslätten ger ett relativt gott ekonomiskt resultat, medan en lika stor gård i Norrland inte kan försörja sin brukare. Dels måste man också ta hänsyn till jordbrukens utrustning med jordbruksmaskiner, med ekonomibyggnader o. s. v., som gör skillnaden i produktionsvillkor mellan små och stora brukningsdelar mycket större än vad olikheten i arealomfånget låter förmoda. Storjordbrukets överlägsenhet över småjordbruket framträder särskilt vid en jämförelse mellan driftskostnaderna per hektar inom olika storleksgrupper av jordbruk. Enligt professor Nannessons undersökningar var dessa under bokföringsåret 1939—1940 i genomsnitt för hela landet: Kr. per hektar

Jordbruk med 2,1— 5,0 hektar 5,1— 10,0 „ 10,1— 20,0 „ 20,1— 30,0 „ 30,1— 50,0 „ 50,1—100,0 „ Över 100,0 „

804 597 470 417 392 435 418

För småbrukare med under 5 hektar jordbruksjord var alltså driftskostnaderna dubbelt så stora som för gruppen med lägsta driftskostnaderna, storbönderna med mellan 30 och 50 hektar åker. En jordbrukare med 5 hektar måste sammanlagt betala — mest med eget och familjens arbete — 2.000 kronor i driftskostnader, medan en


storbonde för samma summa kan bruka 10 hektar av sin jord. I dessa siffror framträder emellertid inte med full tydlighet småböndernas oerhörda handikap. Här har nämligen räknats med gängse marknadslön och normal arbetstid, vilket är en för bönderna och deras familjemedlemmar okänd »lyx». En statistik över antalet sysselsatta personer per hektar åker vid brukningsdelar av olika storlek ger en mera korrekt bild av förhållandena. Följande tabell är hämtad ur allmänna jordbruksräkningen och avser 1932: Södra och mellersta S v e r g e s Slättbygder Skogsbygder

2-- 5 5 - -10 1 0 - - 20 2 0 - - 30 3 0 - - 50 5 0 - -100 Över 100

hektar

„ „ „ „ „ „

— 0,33 0,22 0,16 0,13 0,10 0,09

0,67 0,39 0,28 0,18 0,14 0,11 0,11

Inom småbruk på upp till 5 hektar måste alltså ända till 6 gånger så många personer arbeta per hektar åker som på de stora godsen! Det råder som synes en oerhörd skillnad mellan storjordbrukets och småjordbrukets arbetsbetingelser, vilket väsentligen beror på att mekaniska hjälpmedel, maskiner av olika slag, för närvarande användes i så ringa utsträckning inom småbruken. Även en rad andra av lantbruksvetenskapens och teknikens senaste landvinningar i form av bästa utsäde, högt avkastande avelsdjur, genomförd täckdikning o. s. v. kan på ett helt annat sätt utnyttjas vid de stora brukningsdelarna än vid småbruken.


Småböndernas inkomster. Läget för större delen av småbönderna är i själva verket sådant, att de ej kan försörja sig själva och sina familjer på den avkastning, som lanthushållningen ger. Detta gäller inte blott brukarna av enheter om under 5 hektar, utan i stor utsträckning även brukare av enheter upp till 10 hektar. På ett drastiskt sätt illustreras detta av uppgifterna i prof. Nannessons undersökningar över förräntningsprocenten, d. v. s. förhållandet mellan nettoavkastningen och lantbrukskapitalet. Inom bägge grupperna var denna bokföringsåret 1939—1940 minus 1,7 %, d. v. s. lanthushållningen medförde ett underskott för brukaren. Läget var naturligtvis olika i olika delar av landet, gynnsammare ju längre söderut man kommer. I de bördigaste trakterna uppkom sålunda ett visst nettoöverskott, som tog sig uttryck i en positiv förräntningsprocent. Dessa överskott berodde emellertid inte på att det ekonomiska resultatet av driften varit särskilt gynnsamt, utan på att de egna hushållens konsumtion av olika produkter hållits oerhört låg — låg exempelvis i jämförelse med konsumtionen inom storbondehushållen. Inom småbrukarhushållen uppgick sålunda förbrukningen per konsumtionsenhet (motsvarande vuxen man) till endast 846 och 913 kronor i de båda storleksgrupperna, medan storbondehushållen på gårdar mellan 30 och 50 hektar hade en förbrukning per konsumtionsenhet om 1.682 kronor. Storbondefamiljernas medlemmar levde alltså dubbelt så gott som småbrukarfamiljernas. En jämförelse mellan den skuldfria inkomsten från lanthushållningen, gäldräntor och arrendeavgifter samt förbrukningen visar hur otillfredsställande småböndernas ställning är. Följande siffror ges i Nannessons undersökning :


Under 5 har

Skuldfri inkomst från lanthushållningen Gäldränta och arrende Förbrukning Underskott

1.840 160 2.407 720

5—10 har

2.833 300 2.618 85

Dessa brukningsdelar kan alltså normalt inte föda sina brukare, utan dessa är hänvisade till att genom skogsarbete eller på annat sätt bidraga till en mycket knapp försörjning. Det bör understrykas att läget för den stora gruppen av småbönder med brukningsdelar mellan 10—20 hektar inte på något sätt principiellt skiljer sig från de här undersökta gruppernas. Samma problem återkommer där, om ock i något mindre skarp form. Men även om dem gäller det svar som Sven Linderot i sin bok om den svenska bondefrågan ger på frågan: Hur har dessa småbönder kunnat existera? »De måste arbeta för lägre lön än lantarbetarna, de måste arbeta orimligt lång arbetstid, de betalar den statistiska förlusten på jordbruket som regel inte i pengar, utan i arbete. De får med andra ord köpa sin ställning som »självständiga» jordbrukare med en oförsvarligt lång arbetstid, med barnarbete, med kvinnoarbete under hårda villkor — med en oerhört låg levnadsstandard. I kulturellt hänseende får de leva på svältkost.»

Skuldsättningen förintar böndernas självständighet Kapitalet tränger in i och underlägger sig jordbruksnäringen inte blott genom uppkomsten av kapitalistiska storbruk med industrialiserad drift, utan även på en mångfald andra sätt. Av största betydelse är härvidlag jordbrukarnas skuldsättning.


För att belysa den ökade skuldsättningen för bönderna under de senaste decennierna kan följande siffror anföras: Den intecknade gälden i fast egendom på landsbygden utgjorde år 1880 i runt tal 800 miljoner kronor, motsvarande 34,5 procent av taxeringsvärdet. År 1939 var summan intecknad gäld i runt tal 6 miljarder 300 miljoner kronor, vilket motsvarar 51,3 procent av taxeringsvärdet. Dessa siffror avser visserligen all fast egendom på landsbygden, men torde i alla fall ge en bild av tendensen i skuldsättningen för rena jordbruksfastigheter. Enligt en annan beräkning har det egentliga jordbrukets skuldsättning femdubblats sedan sekelskiftet! Skuldsättningsprocenten är visserligen ungefär lika hög i alla storleksklasser, men inverkar på helt olika sätt på storjordbrukarnas och småböndernas villkor. För storbruken är skuldsättningen väsentligen av produktiv natur. De upplånade summorna användes för rationalisering av driften, varigenom en ökning av inkomsterna kan vinnas. Skuldsättningen påminner alltså här närmast om industribolagens skuldsättning. För de mindre brukningsdelarna är skuldsättningen däremot vanligen av improduktiv natur. De lånade pengarna finns fastlåsta i själva jordvärdet, då de använts vid inköpet av gården, eller är förbrukade utan att lämna spår efter sig, då de använts i jordbrukarens konsumtion eller för att täcka ådragna förluster. Skuldsättningen är här endast en börda, icke en hävstång till ökade inkomster. Den starka skuldsättningen har inneburit att äganderätten till jorden för många mindre och medelstora jordbrukare endast blivit formell. Deras »självständighet» har blivit en illusion och ett förhållande av allt starkare beroende under storkapitalet har utvecklat sig. Jordbrukets skuldsättning tar emellertid inte endast den formen att enskilda jordbrukare belånar sin jord och blir tvungna att betala dryga skuldräntor till banker och privatpersoner. Även jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse är kraftigt skuldsatt. Enligt en redogörelse som nyligen publicerats i Hushållningssällskapens Tidskrift utgjorde tillgångarna i de


ekonomiska föreningarna (skogsägarorganisationen och jordbrukskasseorganisationen ej medräknade) sammanlagt 335 miljoner kronor vid slutet av år 1942. Härav motsvarades 114 miljoner kronor eller ungefär en tredjedel av eget kapital, medan 221 miljoner kronor eller ungefär två tredjedelar motsvarades av främmande kapital. Varifrån kommer det främmande kapitalet inom föreningsrörelsen? Enligt uppgifter från affärsbankerna hade dessa år 1939 en sammanlagd utlåning till jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse på 82 miljoner kronor. Fram till slutet av 1942 beräknas summan ha ökat med några 10-tal miljoner. Inte mindre än hälften av föreningsrörelsens skulder, motsvarande en tredjedel av dess totala tillgångar, ligger alltså hos affärsbankerna. Härtill kommer skuldsättningen i sparbankerna, speciellt i form av fastighetskrediter. Vi ser alltså att även föreningsrörelsen, jordbrukarnas kollektiva organ, står i starkt beroende av bankerna och storfinansen genom sin skuldsättning.

Monopolkapitalets herravälde Av betydelse i detta sammanhang är emellertid även monopolkapitalets inflytande över prisbildningen på jordbrukets och industrins produkter. Industrikapitalisterna, framför allt då inom exportindustrin, vill ha låga priser på jordbrukets produkter för att kunna hålla arbetslönerna nere och därigenom bli mera konkurrenskraftiga på världsmarknaden. Med det starka inflytande storfinansen har över det ekonomiska livet i vårt land har den också stora möjligheter att genomföra ett sådant program. Att talet om storfinansens eller monopolkapitalets maktställning inte är en agitationsfras, utan har sin obehagliga motsvarighet i verkligheten, kan belysas med några sifferuppgifter. Dessa avser dels storbankernas inflytande över den svenska industrin eller, rättare sagt,


det inbördes beroendet mellan storindustri och storfinans, dels storfinansens starka ställning i de statliga krisorganen. Enligt en statlig utredning innehade år 1933 styrelseledamöterna och direktörerna i Stockholms enskilda bank, Skandinaviska banken, Svenska handelsbanken och Göteborgs bank, tillsammans 58 personer, inte mindre än 590 styrelsemandat i 394 olika bolag. Dessa bolag hade ett sammanräknat eget kapital som uppgick till 3.854 miljoner kronor. Detta utgjorde i runt tal 80 procent av kapitalet i samtliga svenska bolag. Utom det s. k. egna kapitalet finns det emellertid andra stora kapitalbelopp, som är investerade i dessa bolag på ett sådant sätt att bolagsstyrelserna utgör deras förvaltare och avgör deras användning. Sammanlagt behärskade de fyra storbankernas ledning därför inte mindre än 8.059 miljoner kronor, vilket motsvarar över hälften av den år 1939 deklarerade förmögenheten för enskilda personer. En kompletterande undersökning som utförts för år 1941 visar, att storfinansens inflytande under de mellanliggande åren ytterligare förstärkts. Det sammanlagda behärskade kapitalet hade ökat från 8.059 till 10.216 miljoner kronor eller med 27 procent. I verkligheten torde ökningen ha varit ännu kraftigare, då bolagen kunnat stoppa undan stora summor i sina balansräkningar. Storfinansens inflytande över det ekonomiska livet avspeglas även i de statliga krisorganens sammansättning. En undersökning av ledamöterna i de viktigaste krisorganen och deras råd visar att dessa till övervägande delen utgör direkta representanter för industri- och handelskapitalet och högre statliga tjänstemän. Av de 232 ledamöterna är endast 21 jordbrukare, varav de flesta godsägare och storbönder. Endast en sjättedel av samtliga ledamöter kan räknas som representanter för arbetarna och småbönderna, som tillsammans utgör 70 procent av den totala svenska befolkningen. Mot arbetarnas och småböndernas representation bildar direktörernas och disponenternas en skrian-


de kontrast. I hela landet finns det omkring 20.000 personer eller 0,6 procent av samtliga yrkesutövare, vilka betecknar sig som direktör eller disponent. I de undersökta kriskommissionerna innehas emellertid 38 procent av samtliga poster av direktörer eller liknande.

Jordbrukets förnödenheter fördyras av monopolen Det är klart, att exempelvis priskontrollnämnden med den sammansättning den har, inte kan fylla sin uppgift på ett för de breda folklagren acceptabelt sätt. Detta framgår ju också därav, att monopolbildningarna inom industrin ingalunda brutits, utan tvärtom gynnats och kunnat växa sig starkare under krigsåren. År 1935 kontrollerades inte mindre än 40 procent av den svenska industrins produktion för hemmamarknaden av monopolistiska sammanslutningar (detta var alltså endast vad som var öppet medgivet och känt). Nu är denna siffra betydligt högre. Även priserna på jordbrukets förnödenheter hållas uppe genom kartell- och trustbildningar inom olika produktionsområden. Det är här tillräckligt att som exempel peka på jordbruksmaskintrusten, järnhandelsmonopolet, monopolen inom de olika branscherna för gödningsämnen, monopolen inom byggnadsmaterialbranschen, inom separator- och mjölkningsmaskinindustrin m. fl. för att visa hur jordbruket utplundras genom att monopolkapitalet i vinstsyfte stegrar varupriserna. Storleken av monopolvinsterna demonstreras i följande tabell över de redovisade bruttovinsterna hos medlemmarna i jordbruksmaskintrusten, dels år 1938, dels år 1942:


Bruttovinst 1938

International Harvester Överum Arvikaverken Westerås And. Fischer Kullbergs

kronor 1942

3.301.000 530.000 1.281.000 229.000 408.000 846.000

4.381.000 615.000 1.655.000 600.000 609.000 905.000

6.595.000

8.765.000

Det är betydande vinster som enbart dessa bolag varje år tar in på försäljningen av maskiner till det svenska jordbruket. Under krigsåren har den sammanlagda vinstsumman ökat från 6.595.000 till 8.765.000 kronor eller med 33 procent. Det är klart att en betydande nedpressning av priserna på jordbruksmaskiner kunde genomföras enbart genom en reduktion av dessa höga vinster.

Storfinansens avsikter gentemot jordbruket Det svenska industri- och bankkapitalet, d. v. s. med ett sammanfattande ord storfinansen, nöjer sig emellertid inte med att utsuga och utplundra jordbruket och dess utövare i de former, som nu föreligger. För att kunna pressa ned priserna på jordbrukets produkter och ytterligare öka sitt direkta inflytande över det svenska jordbruket förbereder storfinansen åtgärder, som innebär en tvångsvis genomförd ruinering och proletarisering av böndernas stora massa. Storkapitalets representanter får själva redogöra för sina planer. I skriften »Jordbruksproblem», som innehåller föredragen vid 1943 års lantbruksvecka, uttalar Harald Nordensson, som intar en framträdande plats i kemitrusten och i den finanskapitalistiska kretsen kring Svenska Handelsbanken, följande:


»Bolagsformen . . . gör att svensk industri nu är ur kapitalsynpunkt i stort sett självförsörjande med goda utsikter att kunna möta en kommande fredskris. Jag tror det vore lyckligt om jordbruket kunde finna en motsvarande form av samägande.» Denne representant för storfinansen föreslår sålunda, att den svenska jorden skall läggas under aktiebolagsvälde. Det är att påpeka, att sådana aktiebolagsjordbruk redan finns i viss utsträckning. Sockerbolaget äger sålunda gårdar om tillsammans 3.000 hektar öppen jord, Höganäsbolaget har gårdar på omkring 800 hektar och Separator äger ett stort »mönsterjordbruk» utanför Stockholm för att ge endast några exempel. Hur sammanslutningen skall ske omtalar tidskriften Affärsvärlden, som är ett direkt organ för storfinansen. En mycket framstående industriman, skriver denna tidning (nr 45—1943), som även har stora erfarenheter från jordbruket, anser att man helt enkelt måste tvinga bönderna att sammansluta jordbruken i större enheter!

Arbetare och bönder måste samverka Om bönderna skall kunna värna sig mot kapitalet, som i nya former försöker tränga in i och helt lägga under sig det svenska jordbruket, måste de söka förbund med arbetarklassen och i intimt samarbete med denna ta upp kampen mot storfinansen. Endast ett fast förbund mellan arbetare och bönder kan bryta monopolkapitalets maktställning i det svenska samhället och möjliggöra en utveckling till friare och mera harmoniska former för samlevnaden mellan människorna. Detta är den utgångspunkt som ligger till grund för kommunisternas rekommendationer i jordbruksfrågan. En sådan samverkan mellan arbetare och bönder är nödvändig, om dessa bägge grupper, som tillsammans utgör majoriteten av befolkningen, skall kunna bryta sig loss ur den ekonomiska träldom och de usla villkor, i vil-


ka kapitalismen håller dem kvar. Genom samarbete blir man stark, det är en sats som både arbetare och bönder lärt sig att förstå i det fackliga och ekonomiska organisationsarbetet. Nu måste de lära sig att samverka med varandra — mot kapitalet, för arbetets och jordens frihet!

Kommunisternas aktuella jordbruksprogram Kommunisterna utgår från uppfattningen, att endast ett samhälle, där den planlösa produktionen för profit blivit ersatt med en planmässig behovsproduktion kan garantera en varaktig standardförbättring för jordbrukarna och trygga deras besittningsrätt till jorden. I kampen för detta mål glömmer de dock ej, att det är nödvändigt att lätta dagens betryck för de svenska jordbrukarna. Den hittillsvarande statliga jordbrukspolitiken kan inte utgöra grundvalen för en lösning av jordbrukets stora problem. Om man kunde ena de tre stora folkrörelserna på det ekonomiska och politiska området — arbetarrörelsen, bonderörelsen och konsumentkooperationen — kring ett aktionsprogram för jordbrukspolitiken med i stort sett de krav, som i det följande framställes, skulle mycket vara vunnet. Dessa organisationer skulle i samverkan besitta en sådan kraft, att de redan i dagens läge kunde genomföra en avsevärd förbättring av jordbrukarnas läge. Utgångspunkten för en jordbrukspolitik, som kan godkännas av jordbrukarnas stora flertal måste vara, att de som arbetar inom jordbruket erhåller likvärdig ersättning för sitt arbete med de produktivt arbetande inom andra näringsgrenar. Hur skall en sådan likställdhet kunna åstadkommas? Vissa företeelser faller omedelbart i ögonen, vilka direkt står hindrande i vägen för genomförandet av denna likställdhet. Hit hör exempelvis den nuvarande dyrorts-


grupperingen, som måste avskaffas. Vid denna liksom vid andra åtgärder måste man emellertid fasthålla vid följande ståndpunkt: Den höjning av jordbrukamas arbetsersättning, som är nödvändig för att likställdhet med övriga näringsgrenar skall åstadkommas, kan inte få ske på så sätt, att arbetsersättningen och därmed levnadsstandarden för övriga arbetande sänkes. Stegringen av jordbrukarnas arbetsersättning och standard måste därför åstadkommas dels genom att storkapitalets vinster beskäres till jordbrukarnas förmån, dels genom en allmän stegring av arbetets produktivitet främst inom jordbruket, men även inom produktionslivet i övrigt.

De {ordbruksekonomiska föreningarnas roll Den viktigaste förutsättningen för att jordbrukarnas ekonomiska läge skall kunna förbättras är en fortsatt stegring av arbetsproduktiviteten inom jordbruket, som tar sig uttryck i en ökad produktmängd per kvantitet av utgivet arbete. Härigenom får jordbruket en ökad lönsamhet. En sådan stegring av arbetsproduktiviteten är i huvudsak identisk med fortsatt rationalisering i vidsträckt betydelse. En sådan rationalisering har naturligtvis försiggått och försiggår fortfarande inom det svenska jordbruket i relativt snabbt tempo. Den vegetabiliska produktionen ökade sålunda mellan perioden 1921—24 till perioden 1937—40 med 113 % och den animaliska produktionen under samma tid med 58 %, mätt i antalet skördeenheter resp. produktenheter per 100 arbetstimmar. Man kan naturligtvis även under de närmast kommande åren räkna med en fortsatt sådan rationalisering.


Det utmärkande för rationaliseringen inom jordbruket har emellertid hittills varit, att den huvudsakligen kommit det stora jordbruket till godo. De små och medelstora jordbruken har icke haft de kapitalresurser, som varit nödvändiga för att genomföra mekanisering och övrig rationalisering av driften i tillnärmelsevis samma tempo och utsträcknmg som storbruken. De har kommit på efterkälken i utvecklingen och härigenom har den ekonomiska differentieringen inom jordbruksnäringen ytterligare förstärkts. Hur skall en ändring i detta förhållande kunna åstad- , kommas? Hur skall småbönderna kunna göra sig gällande gentemot kapitalet, hur skall de kunna få en rättvis andel av det utökade produktutbytet och kunna förbättra sin samhällsställning? Vi erinrar här om de grundlinjer för samverkan mellan arbetare och bönder som Kommunistiska partiets ordförande Sven Linderot framlagt i sin skrift om bondefrågan. Han tillmäter de jordbruksekonomiska föreningarna en nyckelposition i småböndernas kamp för bättre existensvillkor och skriver: »I första hand gäller det att utveckla de jordbruksekonomiska föreningarna så att dessa befordrar rationaliseringen med åtföljande bättre ekonomiskt resultat för de delägande jordbrukarna. Jordbrukets förädlingskooperation kan utvecklas i betydligt högre grad än hittills och ge större utbyte åt leverantörerna-jordbrukarna. Genom de ekonomiska föreningarnas utbyggnad kan samverkan jordbrukarna emellan åstadkommas för arealförbättringar samt i högre grad än hittills för billigare anskaffning av produktionsmedel för jordbrukets behov. Lämpliga maskinparker för gemensam mekanisering av jordbruket på de mindre brukningsdelarna kan anskaffas genom föreningarna — med ett ord, småbönderna själva kan i hög grad tillgodogöra sig storbrukets fördelar genom samverkan.» Detta kräver emellertid, fortsätter Linderot, att småbönderna själva tar ledningen av organisationerna, där större bönder och godsägare hittills spelat första fiolen.


Småbönderna måste emellertid också skaffa sig kapitaltillgångar för att kunna göra sig gällande i den jordbruksindustriella utvecklingen. De medel jordbrukskooperativerna nu förfogar över är inte tillräckliga. Här föreslår Linderot en samverkan mellan jordbrukarna och konsumentkooperationen, som har stora kapitaltillgångar och en stark ställning i samhällsekonomin. Om samverkan dessutom skulle kunna åstadkommas med Landsorganisationen skulle småböndernas strävan kunna tillföras ett avgörande krafttillskott.

Socialdemokraterna

"glömmer bort" de

jordbruksekonomiska föreningarna! Socialdemokraterna har till årets riksdag framlagt en partimotion, där de kräver utredning »rörande en sådan rationalisering av jordbruksföretagen, att deras drift göres ekonomiskt bärkraftig». I detta syfte bör man omvandla alla stödjordbruk och ofullständiga jordbruk till s. k. familjejordbruk, dels genom sammanslagning av brukningsdelar, dels genom avstyckning av jord från större brukningsdelar. Det är emellertid inte det s. k. familjejordbruket (med en åkerareal av omkring 15 hektar), som visar den bästa räntabiliteten. Denna får man söka betydligt högre upp i storleksklasserna. Utvecklingen inom jordbruket liksom inom industrin har gått och går mot större enheter inom produktion och distribution, vare sig såsom av enskilda ägda företag eller kooperativa företag. »Familjejordbruket» som idealisk företagsform tillhör det förflutna. De socialdemokratiska motionärerna har även ställt upp ett rationaliseringsprogram, som omfattar precis samma saker alla personer, som något satt sig in i dessa frågor, brukar andraga. Men hur skall en fortsatt snabb rationalisering åstadkommas? På denna fråga lämnar den


socialdemokratiska jordbruksmotionen intet svar. Den säger endast att centrala planeringsorgan bör upprättas, som uppgör planer för arrondering, arealkomplettering, driftsomläggningar, kapitalutrustning och skötsel av individuella jordbruksföretag, som är i behov av rationalisering. Anmärkningsvärt är att jordbruksplaneringen föreslås innefatta även produktionens inriktning och sammansättning, som skall bestämmas av statliga organ. I stället för att reglera produktionen inom industrin, som är kapitalistiskt mest utvecklad, griper sig socialdemokratin alltså an med jordbruket! Den motsatta ordningen är naturligtvis den riktiga, men den törs socialdemokratin inte gå. Den vill inte bryta samarbetet med monopolkapitalet. De jordbruksekonomiska förenmgarna, som de svenska lantbrukarna skapat under de senaste decennierna och som utgör ett av de mest betydelsefulla tillskotten till landets ekonomiska organisation, har helt utelämnats eller bortglömts i den socialdemokratiska bondemotionen! Och ändå måste dessa utgöra själva kärnan i en riktig bondepolitik. Det är den bristande förståelsen för detta, som lett socialdemokratin in på den betänkliga linje i bondefrågan, som ovan exemplifierats. Av det förut sagda framgår vilken viktig roll Kommunistiska partiet däremot tillmäter de jordbruksekonomiska (producentkooperativa) föreningarna. Enligt kommunistemas uppfattning måste dessa jordbruksekonomiska föreningar utbyggas och utvecklas till dominerande organ inom jordbrukets produktion och distribution. Denna utveckling bör staten stödja, framför allt genom att ställa kapital till förfogande. Den kapitalistiska statsmakten bör emellertid inte tilllåtas att lägga sin döda hand över jordbrukets utveckling och förvandla de svenska bönderna till beroende statsbönder. Kommunistiska partiet går därför bestämt emot väsentliga avsnitt i det av socialdemokraterna framlagda jordbruksprogrammet.


Rationaliseringsåtgärderna / det aktuella jordbruksprogrammet ställer kommunisterna som första punkt en fortsatt snabb rationalisering av jordbruket med särskilt hänsynstagande till de mmdre brukningsdelarnas problem. Tyngdpunkten i dessa rationaliseringsåtgärder bör förläggas dels hos de jordbruksekonomiska föreningarna, dels hos statliga organ, bl. a. hushMlnmgssällskapen. Bägge dessa parter bör vara både verkställande och finansierande organ inom olika områden. Rationaliseringen måste omfatta åtgärder bl. a. beträffande följande: Markkartering, d. v. s. upprättande av kartor över åkerarealen med angivande av jordens sammansättning och behov av gödsel. En av de viktigaste förutsättningarna för att jorden skall kunna gödslas efter dess — och växtens — näringsbehov är att man någorlunda känner till jordens innehåll av de viktigaste näringsämnena. Sedan några år tillbaka har hushållningssällskapen stått jordbrukarna till tjänst med att utföra härför behövliga undersökningar, som bestått i att kartor över de olika egendomarnas åkrar upprättats med nödvändiga uppgifter. Genom denna markkartering har ledning erhållits vid jordens gödsling, varigenom betydande besparingar vid konstgödselinköp kunnat göras, liksom också skördeökningar kunnat erhållas. För att få markkartering allmänt utförd inom en snar framtid torde det vara lämpligast, att statliga organ bekostar dess utförande för egendomar om förslagsvis högst 20 hektar. Härmed vunnes att arbetet kunde ske systematiskt och därmed avsevärt förbilligas. Kostnaderna behöver icke avskräcka, om arbetet utföres inom en tidrymd av t. ex. 4—5 år, eftersom det då inte blir större årlig utgift än c:a 20 miljoner kronor. Bättre arrondering, d. v. s. omläggning av arealerna så att den överdrivna ägosplittringen avskaffas och te-


garna erhåller en sådan form, som möjliggör moderna brukningsmetoder. Detta måste äga rum genom samarbete mellan närboende jordbrukare. Genom sina tekniska experter bör de statliga organen medverka till uppgörande av förnuftiga lösningar av arronderingsproblemen samt dessutom bidraga till kostnaderna för planernas genomförande. Dränering och igenläggande av smärre öppna diken för att möjliggöra maskinanvändning. Den största delen av de åkrar, som innehas av de mindre jordbrukarna, lämpar sig dåligt för mera utsträckt användning av större, arbetsbesparande maskiner. Tegarna är för små och kringgärdade av öppna diken, som dessutom är svåra ogräshärdar. Flertalet av dessa öppna diken måste igenläggas innan mera omfattande maskindrift kan genomföras. Detta kan sällan ske med mindre än att samtliga närboende jordbrukare låter upprätta gemensam dräneringsplan och därefter genomför täckdikning och avloppsarbeten i samförstånd. Effektivast torde vara, att staten bekostar och låter genomföra dylika arbeten överallt, där jordbrukarna så önskar och sakkunniga ojäviga experter förordar utförandet. Kostnaden är avsevärd — totalt med nuvarande priser mellan % och 1 miljard kronor — men säkert räntabel. Tiotusentals arbetare kan dessutom beredas sysselsättning med dylika arbeten under den väntade efterkrigskrisen.

Mekanisering och nyodling Mekanisering i snabbt tempo av olika moment av jordbruksdriften. Särskilda åtgärder för införande av maskiner vid det mindre jordbruket genom gemensam maskinanvändning. Sedan omkring fem år tillbaka har staten genom hushållningssällskapens förmedling utlämnat lån och bidrag till anskaffande av maskiner och redskap, som avses för


gemensamt bruk och kan innehas av antingen maskinförening eller privat maskinhållare. I stort sett har åtgärderna visat sig vara otillräckliga och inte kunnat åvägabringa den önskvärda mekaniseringen av det svenska jordbruket. De större och dyrbarare lantbruksmaskinerna skulle säkert bli bäst utnyttjade och därmed också kunna uthyras till lägsta taxor, om de ägdes av större jordbrukskooperativa föreningar, förslagsvis de olika länens centralföreningar. Dessa saknar emellertid ännu behövligt kapital till sådan anskaffning av större mängder dyrbara maskiner. Staten måste därför bevilja omfattande anslag till detta ändamål. Dessa anslag bör omfatta dels rena bidrag till en viss procent av anskaffningskostnaderna och till täckande av organisationskostnaderna, dels räntefria lån. Staten bör dessutom kostnadsfritt tillhandahålla behövligt antal konsulenter och instruktörer. Viktigt är att de maskiner, som icke kan erhållas vid sidan av den svenska lantbruksmaskintrusten, blir föremål för verkligt effektiv priskontroll. Nyodling åt dem som har för litet jord — där det finns jord att odla. Om lantmannaföreningarna vore maskinhållare kunde de också anställa traktorarbetslag, som finge utföra systematiskt planerade nyodlingsarbeten inom norra Sverge och eventuellt även inom andra landsdelar, där det finns jord som det lönar sig att nyodla. Ersättning för dylikt arbete med nyodling och anläggande av beten bör utgå av statsmedel, så snart den berörda egendomens åkerareal understiger förslagsvis 20 hektar. Inom de fyra nordligaste länen och Dalarna finns c:a 1 miljon hektar jord, som torde vara värd att nyodla. Med moderna metoder kan stubbrytning, stenröjning och första plöjning ske för en sammanlagd kostnad av ett par hundra kronor per hektar. Med gammalmodiga, småbruksmässiga metoder — spett plus stubbrytare — blir kostnaden om gängse lantarbetarlön skulle betalas omkring tio gånger så stor.


Den nyodlade jorden behöver påföras stora mängder gödsel. Staten borde skänka odlaren behövlig mängd konstgödsel för förslagsvis högst 200 kronor per nyodlad hektar.

Rationalisering av ladugårdsskötseln Utökad avkastningskontroll, varigenom praktiskt taget alla nötkreatursägare, som levererar mjölk till avsalu, blir deltagare i sådan kontroll. Avkastningskontrollen har hittills omhänderhafts av särskilt bildade kontrollföreningar, som understötts av stat och hushållningssällskap. Trots att verksamheten nu är 45 år gammal, har den inte utsträckts till att omfatta mer än c:a 20 % av landets nötkreatursbestånd. Till kontrollen är framför allt de större besättningarna och därmed också de bästa djuren anslutna. Utanför kontrollverksamheten befinner sig de lägst avkastande djuren, som ägs av de lantbrukare, som har största behovet av hjälp med att rationalisera ladugårdsskötseln. Den enklaste kontrollformen utgör de s. k. provmjölkningsringarna. För att få med så många kreatursägare som möjligt i avkastningskontrollen vore det rationellast, att kostnaderna för dessa arbeten betalades helt av mejeriorganisationen. Per kg. invägd mjölk blir kostnaden omkring 0,2 öre, en summa som betalas flerdubbelt genom den nytta, som djurägaren har av de upplysningar han erhåller till vägledning vid utfodringen och även vid avelsurvalet. Avkastningen förbättras ofta med tiotals procent inom loppet av några månader efter anslutningen till kontrollverksamheten, enligt vad den praktiska erfarenheten visar. Svenska Mejeriernas Riksförening borde, om organisationen accepterar att ta hand om avkastningskontrollen, få viss ersättning härför av statsmedel. Detta kan exempelvis ske genom att statsanslag erhölles med t. ex. 2 kr. per ansluten ko ( = högst 4 miljoner kr. om året) el-


ler genom att vid regleringen av mjölkpriset hänsyn tas till omkostnaderna för kontrollverksamheten. Utökat avelsarbete, bl. a. genom att de s. k. tjurföreningarna ingår i SMR:s verksamhet i samarbete med hushållningssällskapen. Hittills har flertalet tjurföreningar varit små och oftast omfattat endast en by eller några få gårdar. Rationellast vore att mejeriföreningarna, som omfattar län eller större delar av sådant, finge överta ledningen och finansieringen av verksamheten. Därmed kunde komaterialet synnerligen snabbt förbättras för praktiskt taget alla djurägare och inte som nu är fallet endast för c:a 50 % av dem. Som exempel på fördelarna kan nämnas, att tjurarna kunde behållas betydligt längre tid än nu är vanligt (3—5 år), då de ju lätt kunde omplaceras när de tjänstgjort så länge på en ort, att icke önskad inavel eljest kunde bli följden. De bästa tjurarna kunde användas på ett omfattande komaterial genom konstgjord sädesöverföring.

Förbättring av jordbrukets ekonomioch bostadsbyggnader Enligt 1938 års jordbruksutredning förfogade detta år av samtliga brukningsdelar över 2 hektar blott 115.000 över ladugård av god beskaffenhet. Detta innebar för den skull ej, att dessa var i besittning av en rationell utrustning. Inte mindre än 140.000 ladugårdar uppgavs vara av mindre god beskaffenhet och närmare 50.000 i behov av ombyggnad. Enligt 1937 års jordbruksräkning saknade vidare omkring 50.000 mindre jordbruk tidsenliga gödselstäder och omkring 90.000 cementerad urinbrunn. Landsbygdens bostäder är också i stor utsträckning undermåliga. Enligt en av egnahemsstyrelsen år 1941 utförd undersökning saknade nära 50 % av samtliga un-


dersökta brukningsdelar vattenledning till kök och ladugård. Över 80 % av brunnarna var behäftade med fel. Ett stort antal egendomar saknade vidare fortfarande elektrisk kraft till lyse och drivmedel. För att en sanering av beståndet av ekonomi- och bostadsbyggnader skall kunna komma till stånd måste byggnadskostnaderna på landsbygden sänkas. Detta måste bl. a. ske genom att de höga materialpriserna, som i stor utsträckning beror på monopölistisk prisbildning, pressas tillbaka.

Yrkesutbildningen inom jordbruket En ungefärlig beräkning på grundval av folkräkningarna ger till resultat, att det på landsbygden finns omkring 40.000 personer, som genomgått högre eller lägre utbildningsanstalter inom jordbruket och skogsbruket. År 1937 fanns det i Sverge sammanlagt 419.000 brukningsdelar med mer än 0,26 har åkerjord. Endast 10 % av brukarna på dessa gårdar kan alltså antas ha någon speciell yrkesutbildning, medan 90 % saknar yrkesutbildning i denna mening. Utan tvivel är det i första hand brukarna av större brukningsdelar som haft råd och möjlighet att bevista de skolor, som meddelar yrkesundervisning inom jordbruket. Även i detta stycke föreligger den stora skillnad mellan storjordbrukets och småjordbrukets tekniska och ekonomiska möjligheter, som förut illustrerats med andra exempel. I samma mån som jordbruket omvandlats i tekniskt avseende genom användningen av maskiner, av vetenskapliga metoder i olika avseenden, i samma mån har också behovet av både teoretiskt och praktiskt grundligt utbildad arbetskraft växt. De ovan anförda siffrorna visar hur nödvändigt det är, att yrkesutbildningen inom jordbruket förbättras, så att den kan komma jordbrukarnas stora massa till godo. En första åtgärd i detta syfte


kan bestå i utökning av antalet stipendier vid lantmannaskolor, lantbruksskolor och trädgårdsskolor. Stipendierna bör göras så stora, att de täcker åtminstone kostnaden för kost, logi och läroböcker.

Riktlinjer för den statliga prisregleringen Under en rad år framåt, även efter det de militära operationerna under det andra världskriget upphört, kommer krigsförhållandena att prägla samhällslivet. De nödvändiga krisåtgärderna måste genomföras även på jordbrukets område. Man måste sålunda bl. a. räkna med en fortsatt statlig prisreglering för jordbruksprodukter. Under de senaste femton åren har ett invecklat statligt maskineri skapats för reglering av priser, produktion och investeringar, först på jordbrukets, därefter även på industrins område. Detta statliga regleringsmaskineri har behärskats av de monopolkapitalistiska intressena, vilket emellertid icke hindrat att de arbetande massorna här liksom på andra områden av samhällslivet kunnat resa motstånd och i viss utsträckning göra sina krav gällande. Det är givetvis av största betydelse att de arbetande skikten erövrar så stort inflytande över denna statliga apparat som möjligt, att de demokratiserar den genom att ersätta direktörerna och disponenterna med representanter för arbetare och bänder. Härigenom får de större möjligheter att påverka den statliga prisregleringen. Ur jordbrukets synpunkt kan följande regler uppställas för prisregleringen: Genom den fortsatta rationaliseringen inom industrin och jordbruket och genom ökat utnyttjande av produktionsresurserna åstadkommes ett ökat produktutbyte, som tar sig uttryck i en sänkning av varupriserna räknat i arbete. Genom att priserna på jordbruksprodukter hålles uppe relativt mot priserna på industriprodukter får jordbruket tillgodogöra sig både


vinsten av sin egen rationalisering och en del av vvnsten av rationaliseringen inom industrin. Genom utbyggande av systemet med differentierade priser säkras de mindre jordbrukarna en ökad andel av saluvärdet.

Livsmedelsproduktion och livsmedelsimport Under krigsåren har det svenska jordbruket satts på ett eldprov, som det med heder bestått. Det har gällt att under relativt ogynnsamma produktionsbetingelser säkra en tillräcklig försörjning med livsmedel för den svenska befolkningen under en period, då möjligheter till kompletterande import i stort sett ej förelegat. De svenska jordbrukarna frågar sig nu, hur förhållandena kommer att gestalta sig under åren efter kriget. Från ledande socialdemokratiskt håll har man som bekant underblåst eventuella farhågor genom flera okloka uttalanden i ämnet. Frågeställningen är: Skall den svenska hushållningen med födoämnen i stort sett byggas på det svenska jordbrukets produktion eller skall livsmedel till billigare priser importeras från de transoceana länderna med åtföljande verkningar för de inhemska jordbrukarna? För vår del anser vi att denna frågeställning kommer att ha mycket litet aktualitet under de närmast följande åren. Under den period som följer närmast på fredsslutet kommer de transoceana ländernas stora överskott av livsmedel säkert att finna avsättning i de krigshärjade länderna med deras stora behov, som ej kan åsidosättas. Om på en uppblomstrande ekonomisk högkonjunktur följer en svår kris kommer denna med all säkerhet också att drabba jordbruket. Under sådana förhållanden kommer man knappast att föreslå ett öppnande av gränserna för överskottsländernas livsmedel, eftersom detta skulle förutsätta en sådan sänkning av den inhemska prisnivån att fullständig ruin för de svenska bönderna skulle följa.


Härtill kommer att den ekonomiska utvecklingen i världen under de närmaste åren antagligen kommer att präglas av starka tendenser till autarki och att den förekommande internationella handeln antagligen kommer att bindas i ömsesidiga clearingavtal, vilket måste komma att betyda en stark inskränkning av handelsutbytet i internationell måttstock. Förutsättningarna för svensk livsmedelsimport från de transoceana överskottsländerna torde därför i varje fall komma att bli avsevärt mera begränsade, än vad man på vissa håll inbillar sig. I detta sammanhang bör påpekas, att det svenska jordbrukets avkastningsförmåga i motsats till vad många ytligt tror är utomordentligt hög vid jämförelse med andra länder. Under 15-årsperioden 1925—1939 var sålunda avkastningen (bushels per acre) av vete i medeltal i Kanada 12, Förenta Staterna 14, Argentina 11 och Sverge 36; av råg Kanada 12, USA 12 och Sverge 30 o. s. v. Fördelen av att importera exempelvis brödsäd från de transoceana länderna torde därför, även om produktionskostnaderna där på grund av den genomförda mekaniseringen ställer sig lägre, icke vara alltför överväldigande. Även om vi utgår från den allmänna satsen, att man inte under längre tid rimligen genom importspärr, tullar och dylika åtgärder kan hålla livsmedelspriserna i Sverge uppe på en väsentligt högre nivå än världsmarknadens, vilket skulle betyda att svenska folket frivilligt sänker sin levnadsstandard eller underlåter att höja den till möjlig nivå, anser vi av ovan nämnda skäl att den svenska försörjningen av livsmedel i varje fall under de närmaste åren efter kriget måste bygga på det inhemska jordbrukets produktion. Den inhemska livsmedelsproduktionen bör emellertid icke blott upprätthållas vid nuvarande nivå, den måste även höjas om det skall bli möjligt att ge hela svenska folket en tillfredsställande levnadsstandard. Vi har tidigare i denna broschyr påvisat hur låg småbondefamiljernas konsumtion av livsmedel är. Behov av bättre och mera livsmedel föreligger även i hög grad bland städernas och industriorternas befolkning, framför allt bland


de barnrika familjerna. Den »konsumtionsreserv» eller med andra ord, brist på grund av för låga inkomster, som föreligger ifråga om livsmedel har redan före kriget beräknats till flera hundratals miljoner kronor. Någon akut brist för verklig överproduktion av livsmedel föreligger sålunda icke, om blott avsättningen ordnas. Samtidigt bör livsmedelsproduktionen väsentligt omläggas i samma riktning som redan skett till produktion av kvalitetsfödoämnen, såsom animalier av olika slag och grönsaker. En betydande förbättring av svenska folkets kostförliållanden är nödvändig. Detta är huvudpunkterna i det aktionsprogram för jordbrukspolitiken, som kommunisterna ställer upp som alternativ till den nuvarande statliga jordbruksregleringen. Programmet har utarbetats av en särskilt sammankallad jordbrukarkonferens och därefter antagits av Sverges Kommunistiska Partis XII:e kongress. På dess grundval vill kommunisterna skapa ett fast förbund mellan arbetare och bönder till gemensamt gagn.


A k t i o n s p r o g r a m för jordbrukspolitiken A n t a g e t av S v e r g e s Kommunistiska Partis XII kongress Frågorna om den n ä r m a s t e tidens jordbrukspolitik tilldrar s i g allt större intresse och hör till inrikespolitikens centralfrågor. I den allmänna diskussionen börjar m a n allt m e r a g e uttryck för den uppfattningen, att frågorna m å s t e lösas ä v e n på längre sikt, och a t t den hittillsvarande statliga jordbrukspolitiken icke k a n utgöra grundvalen för en v a r a k t i g lösning av jordbrukets stora problem. Endast ett samhälle, där den planlösa kapitalistiska produktionen för profit blivit ersatt med en planmässig socialistisk behovsproduktion, kan garantera en varaktig standardförbättring för jordbrukarna och t r y g g a deras brukningsrätt till jorden. F ö r att lätta dagens betryck för flertalet av de svenska jordbrukarna m å s t e emellertid inom ramen av den nuvarande samhällsordningen genomgripande ekonomiska och politiska åtgärder vidtagas. Därför är det nödvändigt a t t redan nu skapa en s a m v e r k a n i lämpliga former, grundad p å g e m e n s a m m a intressen, mellan de t v å stora avgörande folkgrupperna i samhället: arbetarna och bönderna. Arbetarrörelsen, bonderörelsen och konsumentkooperationen skulle i samverkan besitta en sådan kraft att de kunde genomföra en avsevärd förbättring av jordbrukarnas läge redan i dag. Om dessa rörelser samverkar kan de påverka regeringen, riksdagen och statsapparaten i dess helhet. U t g å n g s p u n k t e n för en jordbrukspolitik som k a n godkännas av jordbrukarnas stora flertal m å s t e vara a t t de s o m arbetar inom jordbruket erhåller likvärdig ersättning för sitt arbete med de produktivt arbetande inom andra näringsgrenar (bl. a. g e n o m avskaffande av den nuvarande dyrortsgruppering e n ) . D e n n a likställighet k a n dock icke få å s t a d k o m m a s genom att levnadsstandarden för övriga folkgrupper sänkes. Därför m å s t e stegringen av jordbrukarnas levnadsstandard åstadkommas, dels genom att storkapitalets vinster beskäres till jordbrukarnas förmån och dels genom en allmän stegring av arbetets produktivitet, främst inom jordbruket, m e n även inom samhället för övrigt. E t t invecklat statligt maskineri har under senare år skapats för reglering av priser, produktion och investeringar inom näringslivet. D e t t a statliga regleringsmaskineri behärskas till stor del av representanter för storkapitalistiska intressen. Det kan emellertid demokratiseras, arbetare och bönder k a n skaffa s i g avgörande inflytande inom detsamma.


Inom jordbruket finns organ s o m redan utgör början till en omställning av jordbruksekonomin till högre hushållningsformer, nämligen de jordbruksekonomiska (producentkooperativa) föreningarna, vilka numera omsluter flertalet av de svenska jordbrukarna. För utformningen av de närmaste årens jordbrukspolitik m å s t e dessa jordbruksekonomiska föreningar tillmätas den allra största betydelse. I föreliggande situation m å s t e m a n förorda omfattande statliga åtgärder s å väl som en betydligt utvidgad självverksamhet av bönderna i syfte att u t b y g g a och utveckla dessa jordbruksekonomiska föreningar. Riktlinjer för de närmaste årens jordbrukspolitik kan s a m manfattas i följande punkter, vilka i m å n g a s t y c k e n s a m m a n faller m e d krav som aktualiserats i den allmänna jordbrukspolitiska debatten:

1. Fortsatt snabb rationalisering av jordbruket med särskilt hänsynstagande till de mindre brukningsdelarnas problem. Dessa rationaliseringsåtgärders tyngdpunkt förlägges hos 1) statliga organ, däribland hushållningssällskapen, 2) jordbrukskooperativa föreningar. Rationaliseringen måste omfatta åtgärder beträffande bl. a. följande : a) Dränering och igenläggande av smärre öppna diken, bl. a. för att möjliggöra ökad maskinanvändning. Detta kan sällan ske med mindre än att samtliga närboende jordbrukare låter upprätta gemensam dräneringsplan och därefter genomför täckdikning och avloppsarbeten i samförstånd. Effektivast torde vara, att staten bekostar och låter genomföra dylika arbeten överallt, där jordbrukarna så önskar och sakkunniga ojäviga experter förordar utförandet. b) Markkartering, d. v. s. upprättande av kartor över åkerarealen med angivande av jordens sammansättning och behov av gödningsämnen. För att få markkartering allmänt utförd inom en snar framtid torde det vara lämpligast, att det allmänna bekostar dess utförande för egendomar om förslagsvis maximalt 20 hektar. Härmed vunnes att arbetet kunde ske systematiskt och därmed avsevärt förbilligas.


c) Mekanisering med bl. a. de ekonomiska centralföreningarna som maskinhållare. De större och dyrbarare jordbruksmaskinerna, som avses för gemensamt bruk, skulle säkerligen bli bäst utnyttjade och därmed kunna uthyras till lägsta taxor, om de ägdes av större jordbrukskooperativa föreningar, exempelvis de olika länens centralföreningar. Dessa saknar emellertid än så länge behövligt kapital till sådan anskaffning av större mängder dyrbara maskiner. Staten måste därför bevilja anslag till detta ändamål. Dessa anslag bör omfatta dels rena bidrag till en viss procent av anskaffningskostnaderna och till täckande av organisationskostnaderna, dels räntefria lån. d) Utökad avkastningskontroll, varigenom praktiskt taget alla nötkreatursägare, som levererar mjölk till avsalu, blir deltagare i sådan kontroll. Den enklaste kontrollformen utgöres av de s. k. provmjölkningsringarna. Rationellast vore att kostnaderna för dessa arbeten helt betalades av mejeriorganisationen. e) Utökat avelsarbete, bl. a. genom att de s. k. tjurföreningarna ingår i Svenska Mejeriernas Riksförenings verksamhet i samarbete med hushållningssällskapen. Hittills har flertalet tjurföreningar varit mycket små och omfattat endast en by eller några få gårdar. Rationellast vore att mejeriföreningarna fick överta ledningen och finansieringen av verksamheten. Därigenom kunde komaterialet synnerligen snabbt förbättras för praktiskt taget alla djurägare. f) Maskinell nyodling, speciellt inom Norrlands-länen. Inom de fyra nordligaste länen och Dalarna torde finnas c:a 1 miljon hektar jord, som är värd att nyodla. En förutsättning för snabb och billig nyodling är emellertid att moderna metoder med maskinella hjälpmedel kommer till användning och att effektiv grundgödsling möjliggöres. Vore lantmannaföreningarna maskinhållare kunde de också anställa traktorarbetslag, som utförde systematiskt planerade nyodlingsarbeten. g) Bättre arrondering, d. v. s. omläggning av arealen


så att den överdrivna ägosplittringen avskaffas och tegarna erhåller en sådan form, som möjliggör moderna brukningsmetoder. h) Förbättring av jordbrukets bostads- och ekonomibyggnader. För bostäderna vattenledning, avlopp, elektrifiering, förbättrade kök och bostadsrum. För ekonomibyggnaderna cementerade gödselstäder, elektrifiering, mekanisering o. s. v. 2. Förbättring av yrkesutbildningen inom jordbruket, så att den kan komma jordbrukarnas stora massa till godo. En första åtgärd i detta syfte är utökning av antalet stipendier vid lantmannaskolor, lantbruksskolor och trädgårdsskolor. Stipendierna bör täcka åtminstone kostnaden för kost, logi och läroböcker. 3. Fortsatt statlig prisreglering, varvid de mindre jordbrukarna säkras en ökad andel av saluvärdet genom utbyggande av systemet med differentierade priser. 4. Fortsatt övergång till produktion av kvalitetsfödoämnen (animalier, grönsaker e t c ) . Utbyggd inhemsk livsmedelsförsörjning för höjande av levnadsstandarden för folkets breda massor. Härvid bör observeras, att behov av mera och bättre livsmedel föreligger icke blott bland städernas och industriorternas befolkning, utan i hög grad även bland jordbrukets egen befolkning, bland lantarbetare, småbönder och deras famlijer. 5. Statligt reglerad utrikeshandel med jordbruksprodukter. Import av sådana jordbruksprodukter, som icke lämpligen kan produceras inom landet, men som behövs för komplettering av konsumtionsbehovet bland de breda massorna. Ett uppkommet överskott av livsmedel i förhållande till befolkningens köpkraftiga efterfrågan bör ej som under 30-talets jordbrukskris få avvecklas genom exportdumping, utan om andra utvägar ej står öppna genom »dumping» på den inhemska marknaden, d. v. s. genom rabattering.

Tr.-a.-b. Västermalm. Sthlm 1944


Pris 25 么re

Vill kommunisterna ta jorden från bönderna (1944)  

ARBETARKU LTU R VILL KOMMUNISTERNA TÅ JORDEN FRÅN BÖNDERNA?