Socialdemokratiska sifferkonster (1944) by Olof Holmgren

Socialdemokratiska sifferkonster SVAR PÅ FÖRTAL

DAGSPOLITIK

Den 27 januari 1944 hölls på Konserthuset i Stockholm en disputation om »Den ekonomiska politiken under och efter kriget» mellan finansminister Ernst Wigforss som talare för socialdemokraterna och redaktör Hilding Hagberg som talare för kommunisterna. Redan före disputationen hade Tidens förlag -— det socialdemokratiska partiförlaget — träffat överenskommelse med de bägge talarna om att diskussionsinläggen skulle ges ut i broschyrform. Det har emellertid tagit inte mindre än tre månader innan denna broschyr, som omfattar endast ett sjuttiotal sidor, kunnat lämnas ut till allmänheten. En av orsakerna till detta långa dröjsmål torde vara, att Tidens förlag inte ansett sig kunna ge ut diskussionsinläggen utan särskilda kommentarer. Man har antagligen menat, att finansminister Wigforss endera inte tillbakavisat Hagbergs argumentation på ett tillräckligt effektivt sätt eller att han lagt upp en felaktig politisk taktik gentemot kommunisterna vid denna disputation inför en arbetarpublik. Det kan nämnas att Wigforss i sin första replik karakteriserade Hagbergs inledning som »ett alldeles utmärkt socialdemokratiskt agitationsföredrag», vilket det delvis »var ett riktigt nöje att höra». Han fortsatte: »Om vi socialdemokrater stått i opposition och inte haft någonting med bestämmanderätten i samhället att göra, är det mycket sannolikt att vi skulle ha använt ungefär samma sätt som herr Hagberg att ta t. ex. på frågan om beskattningen . . . » . Hagberg turnerade denna replik på följande sätt i sitt nästa inlägg:

» W i g f o r s s tyckte att j a g hade hållit ett bra socialdemokratiskt agitationsföredrag. Jag hajade till, när j a g hörde det, och undrade o m det kunde innebära att W i g forss verkligen skulle vara överens med m i g o m att man nu skall socialisera bankerna, storindustrin och naturrikedomarna. Men så k o m j a g att tänka på att W i g f o r s s aldrig g ö r några vårdslösa formuleringar i sådana här fall. Det ligger en särskild nyansering i »agitation», och yttrandet får n o g tolkas på det sättet, att i agitationen kan man tala o m socialisering, men man kan inte g ö r a det om man har makten. Men redan i konstaterandet, att mitt föredrag kan accepteras som socialdemokratisk agitation, ligger, antar j a g , den innebörden att det kanske ändå inte är så stora, svårigheter för oss att finna en gemensam plattform i vissa frågor.» I sitt inledningsföredrag hade H a g b e r g ingående redogjort for kommunisternas förslag om upprättandet av p o litisk enhet inom. den svenska arbetarrörelsen, bl. a. i följande o r d : » V i är alldeles säkra på att i den mån s o m klassamarbetet brytes här i landet, k o m m e r det också att skapas betingelser för en enig arbetarrörelse. Vi har inte f ö r oss att frågeställningen i den valrörelse, s o m nu förestår, kommer att bli socialdemokrati kontra kommunism, utan vi ville helst att socialdemokratin av det s o m inträffat skall dra den slutsatsen, att socialdemokratin och kommunismen kan marschera tillsainmans och genomföra denna valrörelse m o t arbetarklassens gemensamma motståndare. Jag sade i en replik till herr W i g f o r s s i remissdebatten: är det så, att herr W i g f o r s s menar att frontställningen nu efter kriget k o m m e r att stå mellan anhängarna av det bestående och anhängarna av en radikal socialistisk förändring av det bestående, då k o m m e r herr W i g f o r s s och j a g att få många möjligheter att f ö r a ett gemensamt språk.» Finansminister Wigforss gjorde i Konserthus-debatten inga invändningar mot Hagbergs framställning av det förhållande, s o m vore önskvärt mellan den socialdemo-

kratiska o c h den kommunistiska rörelsen —- ett förhållande av kamratligt samarbete för att få till stånd politisk enhet inom den svenska arbetarklassen. Detta liar tydligen tagits m y c k e t illa upp av de inflytelserika kretsar inom socialdemokratins o c h fackföreningsrörelsens toppar, s o m f. n. är hätska motståndare till varje samarbete med kommunisterna. Dessa kretsar kan inte öppet säga ut, att W i g f o r s s enligt deras mening företrädde en oriktig taktisk linje gentemot kommunisterna på Konserthus-mötet. De har därför låtit sin dubbla attack, m o t kommunisterna och mot vissa grupper inom socialdemokratin, ta formen av en statistikdiskussion. E n person anställd på L O :s utredningsavdelning, Gösta Rehn, har skickats fram att formligen kräkas ur sig en massa invektiv o m kommunisterna, att de är bedragare, lögnare, förfalskare, ovederhäftiga och okunniga personer o. s. v. i samma stil. Resultatet av tre månaders stilövningar i personligt ovett har framlagts i en b r o s c h y r på 40 sidor, som utsänts på samma g å n g som diskussionsreferatet från »Duellen W i g forss—Hagberg». Att det måste vara generande för finansminister W i g f o r s s att på detta sätt bli offentligen undervisad o c h förd till ordningen av en uppblåst och hysterisk fantast har tydligen vägt lätt för dessa socialdemokratiska kretsar gentemot möjligheten att få h u g g på kommunisterna.

Vrid diskussionen rätt igen! Gösta Rehns b r o s c h y r med den storordiga titeln »Så är det!» påstår sig bemöta kommunisternas argument i diskussionen o m »krisbördornas fördelning». » B e m ö t a n d e t » har på vissa punkter g j o r t s på det sättet, att Rehn helt lögnaktigt lagt uppkonstruerade påståenden i k o m m u nisternas mun. Sedan har det varit en lätt sak att visa, att dessa påståenden inte är korrekta. I andra fall har han vantolkat och snedvridit uppgifter, s o m i muntliga diskussionsinlägg getts en mera opreciserad form men

tidigare utförligt, och exakt redovisats i skrift, för att på det sättet kunna påvisa deras »oriktighet». I andra fall åter har han riktigt återgivit vad kommunisterna anfört, men sedan g e n o m olika slag av sifferkonster f ö r s ö k t bevisa att utvecklingen gestaltat sig på ett annat sätt. Genomgående för hela »bevisföringen» i Rehns broschyr är emellertid, att han liksom vissa andra socialdemokratiska talesmän försöker g ö r a arbetarklassens livsfrågor o m den ekonomiska utvecklingen och fördelningen till f r å g o r o m statistiska räknestycken. Kommunisternas talesmän har aldrig påstått sig kunna exakt beskriva den ekonomiska utvecklingen under kriget med de siffror c m förmögenhetsutveckling, vinstutveckling, löneutveckling o. s. v., s o m anförts. De har endast velat påvisa själva tendensen i utvecklingen. Eftersom denna utveckling både under perioden före kriget och under krigstiden i många stycken varit ogynnsam f ö r arbetarklassen och socialdemokraterna känner sig ansvariga för densamma, försöker de nu snedvrida diskussionen genom att börja debattera o m decimaler och andra rent statistiska problem. I det följande k o m m e r framställningen i »Så är d e t ! » att punkt f ö r punkt upptagas till behandling. F ö r att undvika beskyllningen att felaktigt ha återgivit argumenten citeras i sin helhet en sammanfattning av broschyren, som i en stencilerad skrivelse utgivits av Stockholms A r betarkommun. Syftet m e d föreliggande b r o s c h y r är inte — det b ö r sägas ifrån — att ställa till kommunisternas o c h andra radikala elements förfogande en »kaninbibel», s o m kan läsas upp i diskussionerna på arbetsplatserna, i fackföreningarna o c h på de offentliga mötena. V i får inte låta debatten o m arbetarklassens livsfrågor, o m den ekonomiska utvecklingen före, under och efter kriget, k ö r a fast i ett långdraget diskuterande f ö r och e m o t den ena o c h andra sifferuppgiftens exakthet. V i måste föra diskussionen så att den berör de samhälleliga företeelserna, inte petitesser vid deras beräknande!

DE 9 PUNKTERNA: Förmögenheterna har S o c i a l d e m o k r a t e r n a s

ökat kraftigt.

a r g u m e n t :

»1) I d e b a t t e n m o t W i g f o r s s p å s t o d H i l d i n g H a g b e r g , att de b e s k a t t n i n g s b a r a f ö r m ö g e n h e t e r n a ö v e r 20.000 k r . h a d e stigit m e d 25 % u n d e r k r i g e t , n ä r m a r e b e s t ä m t från 1938 till 1943. W i g f o r s s e k o n o m i s k a k r i s p o l i t i k h a r alltså inte k u n n a t hindra de r i k a från att b e r i k a s i g ? D e n r i k t i g a siffran f ö r u t v e c k l i n g e n från 1938 till 1943 ä r 11 %. H a g b e r g s fel ( s o m f ö r r e s t e n o c k s å t i l l ä m p a d e s a v L i n d e r o t i r e m i s s d e b a t t e n ) ä r att h a n a n v ä n d e r cPe å r t a l s b e t e c k n i n g a r s o m g ä l l e r t a x e r i n g s å r . V a d han k a l l a r 1938 ä r i s j ä l v a v e r k e t 1937 o. s. v . N ä r a t v å t r e d j e d e l a r a v den s t e g ring s o m kommunisterna talar o m , inträffade före u t g å n g e n av 1938. ( D e n b e r o d d e delvis p å en o m l ä g g n i n g a v t a x e r i n g s m y n d i g h e t e r n a s f ö r m ö g e n h e t s v ä r d e r i n g . ) D e n k a n alltså inte g ä r n a s k y l l a s p å r a m a v t a l e t o c h den ö v r i g a k r i s p o l i t i k e n . E n ö k n i n g p å 11 % m o t s v a r a r j u f. ö . en m i n s k n i n g p å ö v e r 20 % i r e a l v ä r d e m e d h ä n s y n till p e n n i n g v ä r d e t s s ä n k n i n g . » Vår Här esse! laga

k o m m e n t a r : är den

s o c i a l d e m o k r a t i s k e sifferkonstnären

V a d k o m m u n i s t e r n a framhållit är till

1944

års

riksstaten) finns

statsverksproposition

följande

beskattningsbara

i sitt

följande:

tabell över beloppen f ö r

förmögenheten

vid

1938—1943

taxeringar: Taxeringsår 1938 1939 1940 1941 1942 1943

Bi-

(Inkomster

Beskattningsbar förmögenhet, milj. kr. 11.493 13.178 12.354 12.697 13.482 14.301

den års

Enligt denna tabell har den beskattningsbara förmögenheten ( ö v e r 20.000 k r o n o r ) mellan 1938 och 1943 års taxering ö k a t från 11,5 till 14,3 miljarder kronor, d. v. s. med 24 eller avrundat, 25 procent. N e j , säger Gösta Rehn, kommunisterna räknar f e l ! V a d de kallar 1938 är i själva verket 1937 o. s. v. Detta är verkligen en strålande argumenteringskonst! Socialdemokraterna tror sig kunna k o m m a ifrån k o m m u nisternas påpekande av hur den faktiska utvecklingen enligt de officiella siffrorna gestaltat sig g e n o m att anföra, att förmögenhetsökningen med omkring 25 procent inte ägde rum mellan 1938 och 1943 utan i stället mellan 1937 och 1942. V a d har detta »argument» med saken att skaffa? Blir den kraftiga förmögenhetsökningen mindre ogynnsam f ö r arbetarna, därför att man hänför dess början till ett annat å r ? Det är f ö r ö v r i g t m y c k e t tvivelaktigt o m det är mera rätt att säga, att 1938 års taxering hänför sig till år 1937 än att den hänför sig till år 1938. Den förmögenhet, som uppges i deklarationerna, är j u den som innehas den 31 december 1937, inte den som innehas i genomsnitt under hela 1937. Det kan därför vara hugget s o m stucket o m man kallar den 1937 eller 1938 års förmögenhet. Verkligheten torde inte förändras genom att den ena eller andra beteckningen användes. Men då erkänner j u kommunisterna att större delen av förmögenhetsökningen (1,7 av sammanlagt 2,8 miljarder kr.) ägde rum före kriget, säger socialdemokraterna. Den kan alltså inte gärna skyllas på ramavtalet o c h den övriga krispolitiken. Härtill behöver man endast svara, liksom förut, att förmögenhetsökningen inte blir mindre o g y n n s a m f ö r arbetarna därför att den började 1938 i stället f ö r under 1939. Under denna period satt s o m bekant socialdemokraterna tillsammans med bondeförbundet i regeringen och talade vitt och brett o m Sverge s o m »det g o d a folkhemmet», medan de nu medverkar i en samlingsregering tillsammans med de borgerliga partierna. A t t Rehn kommer dragande med argumentet,

att för-

mögenheterna egentligen minskat på grund av penningvärdets fall visar den o r y g g l i g h e t , med vilken han anser sig tvungen att försvara kapitalisternas intressen. Förmögenhetsstegringen har j u inte använts att köpa konsumtionsvaror för, det ligger i sakens natur, utan väsentligen placerats i aktier, obligationer och andra värdepapper på vilka priserna ej stigit nämnvärt under krigsåren. Påståendet att penningvärdets fall skulle ha minskat förmögenheterna med 20 procent är därför rent nonsens.

Fattigvårdstagarnas antal. S o c i a l d e m o k r a t e r n a s

a r g u m e n t :

»2) D e n 7 f e b r u a r i p å s t o d H a g b e r g i N y D a g , att antalet f a t t i g v å r d s t a g a r e ö k a t s m e d 58.000 u n d e r k r i g e t . D ä r s e r m a n verkningarna av socialdemokratins politik!? D e n n a k o m m u n i s t i s k a l ö g n ä r b l a n d de v ä r s t a s o m n å g o n s i n h a r g i v i t s o b j e k t i v i t e t e n s p r ä g e l . D e t r ä t t a f ö r h å l l a n d e t ä r att antalet u n d e r s t ö d s t a g a r e i v e r k l i g h e t e n m i n s k a t m e d 40.000 från 1938 till 1D42. F r a m till 1941 v a r det möjligen en s t e g r i n g p å 9.000 fall eller 2 p r o c e n t . B e r ä k n i n g e n h a r o m l a g t s från o c h m e d 1939 o c h statistikens siffror ö k a t s m e d 50 à 60.000 a n h ö r i g a till u n d e r s t ö d s t a g a r e . D e s s a h a d e inte m e d r ä k n a t s f ö r u t . A t t dte n u u p p t a g i t s i statistiken a n s e r H a g b e r g v a r a ett b e v i s f ö r h u r uselt v i e g e n t l i g e n h a r fått det.» Vår

k o m m e n t a r :

På denna punkt använder Rehn den inledningsvis påtalade metoden att lägga ett tillverkat, delvis oriktigt påstående i kommunisternas mun och sedan » v e d e r l ä g g a » det. V a d kommunisternas talesmän sagt i denna fråga är följande: I senaste upplagan av Statistisk årsbok ( å r 1943) finns i tabellerna 209 o c h 210 följande uppgifter o m antalet understödstagare i fattigvården år 1938 o c h år 1941:

1938 1941

Vuxna män 144.013 163.091

Vuxna kvinnor Barn Summa personer 182.169 137.011 463.193 200.735 157.423 521.249

Dessa siffror har kommunisterna anfört och sagt, att enligt den officiella statistiken antalet understödstagare mellan 1938 och 1941 ökat med 58.000 personer. Var och en kan se att uppgiften är riktig. Rehn och andra socialdemokrater påstår emellertid, att denna sammanställning av uppgifter ur den officiella statistiken är en »lögn», och därtill en »bland de värsta som någonsin har givits objektivitetens prägel». De påstår att statistiken omlagts (inom parentes ett påstående de alltid kommer dragande med så fort argumenten tryter). Härigenom skulle fr. o. m. år 1939 statistikens siffror ökats med 50 å 60.000 anhöriga till understödstagare, som förut inte medräknats. Det är möjligt att statistiken undergått en viss omläggning, men denna kan inte ha haft den betydelse som Rehn uppger. Vuxna män kan nämligen inte vara »anhöriga», eftersom de redovisas särskilt i statistiken. Men gruppen av vuxna män, som åtnjuter understöd av fattigvården, har mellan 1938 och 1941 ökat med 19.000 personer. Återstår alltså en ökning med 39.000 kvinnor och barn, som möjligen kan bero på statistikens omläggning. Men eftersom en stor del av dessa kvinnor och barn måste vara anhöriga till de nytillkomna vuxna männen (ökningen i procent är inte särskilt olika för de tre grupperna), så återstår det inte många sådana »anhöriga», som kommit till genom den statistikomläggning, som är socialdemokraternas huvudargument. Siffrorna för år 1942, som ej finns medtagna i senaste upplagan av Statistisk årsbok, men redovisats i Sociala meddelanden, har följande utseende: Vuxna män 1942

146.452

Vuxna kvinnor 186.132

Barn 139.549

Summa personer 472.133

En betydande minskning har alltså enligt den officiella statistiken inträtt mellan 1941 och 1942, antagligen beroende på den ökade knappheten på arbetskraft. Antalet redovisade understödstagare är emellertid fortfarande större än 1938. Detta gäller även gruppen vuxna män.

Något belägg för att en minskning med 40.000 skulle ha ägt rum mellan dessa år, som socialdemokraterna påstår, finns inte. Det är ett löst påstående, som inte bevisats.

Nationalinkomsten har ökat mera än lönesumman. Socialdemokraternas

argument:

»3) Men vi har ett annat påstående som ofta förekommer i den kommunistiska agitationen och det är att nationalinkomsten ökats med 41 procent medan arbetarnas inkomster endast ökats med 30 procent sedan 1938. Visar inte det att de övriga samhällsgrupperna fått sin ställning förbättrad på arbetarnas bekostnad? Det här påståendet k o m Hagberg med i disputationen mot Wigforss. Det är lika falskt som ote övriga han kommit med. Verkliga förhållandet är att lönesumman stigit med cirka 50 procent medan de övriga inkomsterna, om vi undantar böndernas, icke stigit tillnärmelsevis så mycket. Detta syns i taxeringsstatistiken, som också nationalinkomstberäkningen i det här fallet är byggd på. Hagberg gör det stora felet att jämföra nationalinkomsten med den individuella löneinkomsten, men detta tillvägagångssätt är orimligt. Nationalinkomstens storlek är också beroende av sysselsättningens omfattning. Vid en ökning av sysselsättningen och oförändrade löner sker naturligtvis en stegring av nationalinkomsten även om alla andra samhällsgruppers inkomster också står stilla. (I »sysselsättning» måste i det här fallet också inräknas inkallelserna, eftersom de inkomster man har då i form av familjebidrag o. s. v., också inräknas i nationalinkomsten och i de taxerade inkomsterna.) Därför kan man inte använda sig av den jämförelse som Hagberg har gjort. Till detta kan också anföras att statens inkomster, som ju har stigit starkt under kriget, inräknas i nationalinkomsten, men dessa medel tillfaller inte någon viss grupp i samhället. Antingen kommer de på olika vägar direkt i statens kassa, eller också dras de dit genom skatter, och skatternas stegring har medfört en mycket starkare reduktion av de större inkomsttagarnas inkomster än de mindres.» Vår

kommentar:

Gösta Rehn och övriga

socialdemokratiska

försvars-

advokater kan inte bestrida, att nationalinkomsten enligt de officiella

uppgifterna (se Bihang D till Inkomster å

riksstaten. Bilaga till 1944 års statsverksproposition) utvecklat sig på följande sätt (miljoner k r o n o r ) : 1938 1939 1D40 1941 1942

10.700 11.500 12.000 13.000 14.000

Mellan 1938 och 1942 har nationalinkomsten alltså ökat från 19,7 till 14,0 miljarder kronor, d. v. s. med 31 procent. Enligt riksräkenskapsverkets beräkningar i samma källa antas de taxerade inkomsterna under 1943 ha ökat med omkring 8 procent. Om samma ökningstakt beräknas f ö r nationalinkomsten skulle denna vid 1943 års slut ha stigit till 15,1 miljarder kronor, vilket innebär en ökning med 41 procent, s o m kommunisterna uppgivit. I den socialdemokratiska agitationen anföres häremot, att man inte kan j ä m f ö r a ökningen av nationalinkomsten med ökningen av den individuella löneinkomsten. Detta är naturligtvis i och för sig riktigt, men det har kommunisterna inte heller gjort. De har j ä m f ö r t ökningen av hela den beräknade lönesumman med nationalinkomstens ökning, d. v. s. förfarit just på det sätt s o m de av herr Rehn anklagas f ö r att inte ha gjort. Det må emellertid förlåtas dem, o m de inte kunnat räkna fram sådana fantasisiffror för lönesummans stegring s o m de av socialdemokraterna angivna 50 procent. Man skall vara bra djupt engagerad i försvaret f ö r kapitalisternas krigsvinster f ö r att kunna ljuga ihop en sådan fantastisk siffra, som skall bevisa hur bra arbetarna i själva verket haft det. Kommunisterna har räknat med en ökning av lönesumman av o m k r i n g 30 procent. Beräkningen b y g g e r på följande grundval: I Konjunkturinstitutets utredning o m »Inkomstutveckling och köpkraftsöverskott under krigsåren» anges ökningen av löneinkomsterna i n o m den »privata sektorn» (omfattande industriarbetare, b y g g nadsarbetare, privatanställda, lantarbetare och skogsarbetare) vara från 2.788 till 3.363 miljoner kronor eller

med 21 procent. Om stegringen mellan 1938 o c h 1939 beräknas till 6 procent (lika med stegringen av den totala lönesumman i n o m industrin) skulle den sammanlagda ökningen mellan 1938 o c h 1942 utgöra 27 procent. Ökningen av lönesumman under 1943 •—• lönestoppets första år —• kan inte ha varit större än 5 procent ( d e t kan anföras att enligt Socialstyrelsens beräkningar industrins lönesumma under 1943 stigit med 5 p r o c e n t ) . Detta ger sammanlagt o m k r i n g 30 procent. Det kan tilläggas att Rehn inte g j o r t n å g o t försök att bevisa sitt påstående, att lönesumman ö k a t med 50 procent. Detta är klokt, eftersom det hela är ett löst påstående s o m inte kan bevisas. Påståendet att sysselsättningen skulle ha ö k a t är också en sanning m e d m y c k e t stor modifikation. I själva verket sjönk nämligen sysselsättningsindex f ö r industrin från 100 i september 1939 till 92 i genomsnitt under 1943. Genom inkallelserna har visserligen brist på arbetskraft uppstått, men här måste observeras att de inkallade ju i allmänhet har betydligt sämre betalt än i sina civila j o b b . De betalas j u också till stor del av skatter, s o m tas ur löneinkomsterna.

Skatteinkomsternas ökning. S o c i a l d e m o k r a t e r n a s

a r g u m e n t :

»4) I d i s p u t a t i o n e n m o t W i g f o r s s sade H a g b e r g att de direkta skatterna under följande budgetår beräknas stiga m e d 272 m i l j o n e r , t r o t s att a r b e t a r n a s l ö n e r m e l l a n 1942 o c h 1943 s t e g m e d e n d a s t 1,7 p r o c e n t . D e t t a v i s a r v ä l att de ö v r i g a s a m h ä l l s g r u p p e r n a erhållit s t o r a i n k o m s t ö k n i n g a r t r o t s att prisstoppet existerat ? Ä v e n p å den p u n k t e n h a r H a g b e r g fått det h e l a o m b a k foten. B i a n d a n n a t h a r h a n läst fel p å 188 m i l j o n e r i s t a t s verkspropositionen. D e direkta skatterna beräknas stiga icke m e d 272 u t a n m e d 108 m i l j o n e r eller 9 p r o c e n t u n d e r f ö l j a n d e b u d g e t å r . D e t t a b e r o r i f ö r s t a h a n d p å en b e r ä k n a d s t e g r i n g a v l ö n e i n k o m s t e r n a m e d n ä r a 8 p r o c e n t eller 570 m i l j o n e r m e l l a n 1942 o c h 1943 s a m t en p r o c e n t u e l l t lika s t o r ö k n i n g a v t o t a l i n k o m s t e n i s a m h ä l l e t . L ö n e i n k o m s t e r n a h a r stigit inte b a r a p å g r u n d a v r a m a v t a l e t u t a n o c k s å t a c k v a r e indi-

vicPuella l ö n e h ö j n i n g a r o c h f r a m f ö r allt f ö r b ä t t r a d sysselsättn i n g . D e t ä r o r s a k e n till att s k a t t e i n k o m s t e r n a ö k a s t r o t s pris- o c h l ö n e s t o p p . » Vår

kommentar:

Även på denna punkt kommer »sanningssägaren» Rehn med falskt vittnesbörd. Den av H a g b e r g i disputationen m o t W i g f o r s s nämnda siffran f ö r stegringen av de direkta skatterna under budgetåret 1944—45, d. v. s. följande budgetår, var 242 milj. kr. icke 272 milj. kr., s o m det tydligen på grund av hörfel k o m att stå i referatet. Denna siffra har uträknats genom jämförelse mellan summan f ö r skatt på inkomst, förmögenhet och rörelse i beräkningen av inkomsterna på riksstaten år 1944—45 o c h år 1943—44 (siffrorna är 1.287 resp. 1.045 milj. kr., vilket ger en skillnad av 242 milj. k r . ) . Hur har nu Rehn kommit fram till sin lägre siffra o m 106 milj. kr. ? Han har j ä m f ö r t den beräknade inkomsten av direkta skatter under budgetåret 1944—45 med utfallet av de direkta skatterna under föregående budgetår, d. v. s. v a d s o m långt senare beräknas k o m m a in. Siffran f ö r utfallet är h ö g r e än den beräknade siffran, v a r f ö r ökningen under nästkommande budgetår framstår s å s o m mindre. Det kan självklart inte vara riktigt att räkna på detta sätt. Även under budgetåret 1944—45 kan j u utfallet k o m m a att väsentligt överstiga de beräknade inkomsterna. Det riktiga är givetvis att j ä m f ö r a beräknade inkomsterna f ö r de b ä g g e budgetåren såsom H a g b e r g gjort. Det är alltså Rehn och inte H a g b e r g som »fått det hela o m b a k f o t e n » ! Det visar emellertid den ö v e r m a g a inställningen h o s denna person och den ringa tilltro han har till den socialdemokratiska kaderns f ö r m å g a att självständigt bedöma en fråga, att han kan slunga iväg ett fullkomligt felaktigt påstående på detta sätt. Den av H a g b e r g nämnda siffran 1,7 procent avsåg ökningen av den genomsnittliga timförtjänsten per arbetare enligt Socialstyrelsens beräkningar. Industrins hela lönesumma till arbetarpersonalen beräknas enligt samma

källa ha stigit med 5 p r o c e n t under 1943 ( b ä g g e siffrorna finns återgivna i den citerade delen av statsverksproposit i o n e n ) . D e direkta skatternas s u m m a beräknas emellertid enligt ovanstående stiga m e d 23 procent. E n b e t y d a n d e i n k o m s t s t e g r i n g måste alltså t r o t s det o m s k r u t n a prisoch lönestoppet ha ägt rum f ö r andra i n k o m s t t a g a r e än arbetare.

B© indirekta skatterna har ökat mera. S o c i a l d e m o k r a t e r n a s

argument:

»5) V i d s a m m a tillfälle p å s t o d H a g b e r g , a t t de i n d i r e k t a s k a t t e r n a ö k a t s m e d 179 p r o c e n t o c h de direkta p e r s o n s k a t terna m e d 162 p r o c e n t . E f t e r s o m i n d i r e k t a s k a t t e r m e s t t r ä f f a r l ä g r e i n k o m s t t a g a r e , h a r d e r a s s k a t t e b e l a s t n i n g alltså s t i g i t m e d 179 p r o c e n t , sade h a n . S o m v a n l i g t är det fel, det s o m H a g b e r g p å s t å r . D e n h ä r g å n g e n h a d e h a n t a g i t u t vissa delar a v de i n d i r e k t a o c h direkta s k a t t e r n a ur en tabell i s t a t s v e r k s propositionen. D e fullständiga siffrorna i s a m m a tabell visar att de i n d i r e k t a s k a t t e r n a ö k a t s m e d 75 p r o c e n t o c h d e d i r e k t a m e d 79 p r o c e n t s a m t b o l a g s s k a t t e n m e d 89 p r o c e n t . M a n k a n naturligtvis även nämna olika delposter bland skatterna, m e n m a n k a n inte l å t s a s s o m o m d e s s a d e l s i f f r o r g ä l l d e d e t hela •—• o m m a n v e r k l i g e n vill v a r a h e d e r l i g . S e d a n ä r det n a t u r ligtvis o c k s å så, att i n g a k l u m p s i f f r o r p å direkta o c h i n d i r e k t a s k a t t e r s ö k n i n g s ä g e r n å g o t o m den ö k a d e s k a t t e b e l a s t n i n g e n s f ö r d e l n i n g p å o l i k a i n k o m s t k l a s s e r . Ifall de l ä g r e i n k o m s t t a g a r n a s i n k o m s t e r ö k a t s m e r ä n de h ö g r e s ( v i l k e t f a k t i s k t o c k s å skett, e f t e r s o m de h ö g r e i n k o m s t e r n a till s t o r del b e s t å r a v k a p i t a l i n k o m s t e r , s o m s t å t t stilla u n d e r k r i g e t ) , d å ö k a s j u de s k a t t e i n k o m s t e r s t a r k a s t s o m k o m m e r från de l ä g r e i n k o m s t t a g a r n a u t a n att det ä r n å g o t b e v i s p å k r a f t i g a r e s k a t t e s k ä r p n i n g f ö r dteras del. F r å g a n orn s k a t t e s k ä r p n i n g e n s s t y r k a h ä n g e r n a t u r l i g t v i s p å h u r d e direkta s k a t t e r n a s ö k n i n g f ö r d e l a t s p å o l i k a i n k o m s t k l a s s e r o c h h u r de i n d i r e k t a s s k ä r p ning fördelats p å nödvändighetsvaror o c h lyxvaror. D e skattetrycksutredningar, s o m H a g b e r g själv åberopar sig på, visar att de d i r e k t a o c h i n d i r e k t a s k a t t e r n a i den l ä g s t a u n d e r s ö k t a i n k o m s t g r u p p e n (1.300 k r . ) stigit från 12,2 till 16,6 p r o c e n t . ( D e t ä r n a t u r l i g t v i s de i n d i r e k t a s o m h ä r s p e l a r den e n d a v ä s e n t l i g a r o l l e n . M e n i d e s s a fall h a r staten i s j ä l v a v e r k e t l ä m n a t t i l l b a k a hela s k a t t e ö k n i n g e n o c h m e r till g e n o m d e särskilda l i v s m e d e l s r a b a t t e r n a . ) F ö r en i n k o m s t p å 15.000 k r .

h a r b e s k a t t n i n g e n ö k a t s från 18,0 till 27,5 p r o c e n t . F ö r en i n k o m s t p å 100.000 k r . h a r den ö k a t s från 29 till 48 p r o c e n t . F ö r den allra lägsta inkomsttagaren har skattehöjningen b e t y t t en r e a l i n k o m s t m i n s k n i n g p å 5 p r o c e n t . F ö r m e d e l k l a s s i n k o m s t e n ä r s ä n k n i n g e n 12 p r o c e n t o c h f ö r d e n h ö g s t a ink o m s t e n ä r s ä n k n i n g e n 27 p r o c e n t . D e t t a g ä l l e r b e s k a t t n i n g e n p å a r b e t s i n k o m s t e r . B e s k a t t n i n g e n p å en k a p i t a l i n k o m s t p å 100.000 k r . h a r stigit från 48 till 75 p r o c e n t v i l k e t t y d l i g e n i n n e b ä r en r e d u k t i o n a v den behållna i n k o m s t e n m e d ö v e r 50 procent. Därtill k o m m e r penningvärdets sänkning, s o m naturl i g t v i s ä v e n g ä l l e r denna i n k o m s t g r u p p . Ä v e n o m rnan r ä k n a r med t a x s r i n g e n s o f u l l s t ä n d i g h e t ä r s ä n k n i n g e n t y d l i g t vis m y c k e t k r a f t i g . V i vill inte m e d detta b e v i s a att s a m h ä l l e t h a r blivit » r ä t t v i s t » . M e n v i vill b e v i s a att H a g b e r g f a r m e d o s a n n i n g n ä r h a n p å s t å r att s k a t t e r n a s k ä r p t s k r a f t i g a s t p å de mindre inkomsterna.» Vår

k o m m e n t a r :

De av k o m m u n i s t e r n a anförda siffrorna o m de direkta och indirekta skatternas ökning är hämtade ur en utredning av prof. Lindahl, s o m medföljer årets statsverksp r o p o s i t i o n . D ä r finns följande tabell m e d indextal över de olika skattegruppernas u t v e c k l i n g : Skatter å fysiska personer m . fl.: Direkta statsskatter " kommunalskatter S u m m a direkta skatter Konsumtionsskatter " exkl. skatter å motortrafiken o c h tullmedel Aktiebolagsskatter

1938/39

1942/43

100 100 100 100

282 138 179 175

100 100

279 189

U r denna tabell har tydligen även R e h n h ä m t a t sina siffror, men g j o r t det på ett annat sätt än kommunisterna, vilka han a n k l a g a r f ö r att på ett » o h e d e r l i g t » sätt ha tagit ut vissa siffror. Hur förhåller det sig m e d denna a n k l a g e l s e ? Ä r den r i k t i g ? De a v kommunisterna anförda siffrorna g ä l l e r statsskatterna. V i har inte räknat m e d kommunalskatterna, s o m u t g å r i direkt p r o p o r t i o n till i n k o m s t e n o c h d ä r f ö r intar en mellanställning mellan de direkta o c h de indirekta skatterna. V i har emellertid inget särskilt e m o t att

räkna m e d även dessa till de direkta skatterna, vilkas ökningssumrna då blir m y c k e t mindre. Räknas endast de direkta statsskatterna har dessa under krigsåren (från 1938/39 till 1 9 4 2 / 4 3 ) stigit med 162 procent. Summa direkta skatter (inräknat kommunalskatter) har ökat endast med 79 procent. Frågan är nu vilken av siffrorna f ö r de indirekta skatternas ökning, s o m man skall j ä m f ö r a dessa siffror med. Skall man j ä m f ö r a dem med ökningen av samtliga indirekta skatter, s o m är 75 procent, eller skall man dra bort skatter å motortrafiken o c h tullmedel, då ökningen av konsumtionsskatterna blir betydligt kraftigare eller 179 procent. R e h n har valt den lägre siffran i enlighet med sin taktik, att alltid framställa arbetarklassens läge i så gynnsam dager s o m möjligt. Kommunisterna har valt den högre siffran och stödjer sig härvid på utredningsmannen, professor Lindahl, som skriver, att eftersom minskningen på grund av avspärrningen av tull- och automobilskattemedlen knappast kan anses representera någon lättnad f ö r skattdragarna, då konsumtionen på ifrågavarande områden i särskild g r a d fördyrats genom den av avspärrningen framkallade övergången till ersättningsprodukter, förefaller det rimligast att borträkna dessa skatter vid jämförelsen. Även på denna punkt är det alltså Rehn sorn räknat på det mindre riktiga sättet i sin iver att försvara krispolitiken. A t t han härvid fullständigt ignorerar vad en av socialdemokratins mest ansedda nationalekonomer skriver i en av finansministern beställd utredning bekymrar h o n o m inte.

Angående de siffror s o m i den socialdemokratiska broschyren i ö v r i g t anföres o m skattepolitikens verkningar skall endast följande påpekas: Enligt samma utredning av prof. Lindahl har det nuvarande svenska beskattningssystemet en m y c k e t ringa progressivitet. Den förskjutning av skattebördan från de lägre till de h ö g r e inkomsttagarna, s o m f r a m k o m m e r o m man j ä m f ö r den faktiska skattefördelningen med en rent proportionell beskattning, framstår enligt Lindahl s o m »ganska måttlig» o m den

betraktas som en inkomstutjämnande åtgärd. Den innebär nämligen endast, att den efter skattebetalningen behållna inkomsten för personer med mindre än 5.000 kr. om året uppgått till 3.907 milj. kr. i stället för 3.722 milj. kr. vid en rent proportionell beskattning. Detta innebär en ökning med endast 5 procent. För personer med inkomster på 5.000 kr. och däröver har förskjutningen av skattebördan inneburit, att den behållna inkomsten utgjort 1.848 milj. kr. i stället för 2.033 milj. kr. vid en rent proportionell beskattning. Detta innebär en minskning med 10 procent. Liksom Wigforss anser Rehn, att omsättningsskatten (eller ökningen av de indirekta skatterna för de lägsta inkomsttagarna) kan kvittas mot subventioner och rabatter på livsmedel. Prof. Lindahl anför häremot, att subventionerna varit en förutsättning för att lönenivåns uppgång kunnat hållas inom de faktiskt givna gränserna. Han vill därför icke medräkna livsmedelsrabatterna såsom negativa poster vid kalkylen av konsumtionsbeskattningens effekt. Vid bedömningen av skattesystemet måste man också ta hänsyn till att stora summor — siffran 1 å 2 miljarder har nämnts — varje år undgår taxering genom för låga inkomster. Det kan på goda grunder antagas, att huvudparten av detta belopp vid ett korrekt deklarationsförfarande skulle falla på den övre delen av inkomsttablån. Detta förhållande medför givetvis, att det nu beräknade skattetrycket i de högre inkomstklasserna om de verkliga inkomsterna läggas till grund för jämförelsen skulle undergå en betydande procentuell sänkning. Vidare måste hänsyn vid beräkningen av skattebördans fördelning tas även till den kraftiga ökningen av de stora förmögenheterna under de senaste åren (jfr föregående uppgifter). Det motsvarar nämligen icke den allmänna opinionens mening bland de mindre inkomsttagarna att begränsa jämförelsen endast till beskattningen av inkomsterna. Den extra förmögenhetsskatt, som tidigare utlovades, har som bekant icke kommit och uppges vara

lagd på hyllan. E n d a s t k o m m u n i s t e r n a k ä m p a r nu f ö r en sådan beskattning ( o b s e r v e r a m o t i o n e r n a i r i k s d a g e n ) .

Hur stor är reallönesänkningesi? S o c i a l d e m o k r a t e r n a s

argument:

»6) H u r l i g g e r d e t d å till m e d d e t v a n l i g a p å s t å e n d e t att a r b e t a r n a h a f t e n 'skriftlig ö v e r e n s k o m m e l s e p å 20 p r o c e n t s l ö n e s ä n k n i n g ' u n d e r k r i g s å r e n ? H a g b e r g p å s t o d d e t i disputationen m o t W i g f o r s s . D e t t a p å s t å e n d e f å r helt s k y l l a s p å H a g b e r g s b r i s t a n d e insikter i m a t e m a t i k . E n l i g t r a m a v t a l o c h a l l m ä n n a k o l l e k t i v avtal h a r l ö n e r n a h ö j t s m e d 23 p r o c e n t från 1939. D å l e v n a d s k o s t n a d s s t e g r i n g e n ä r 42 p r o c e n t i n n e b ä r det en s ä n k n i n g p å 13,5 p r o c e n t — o m m a n r ä k n a r rätt. N u h a r det e m e l lertid t a c k v a r e s e m e s t e r f ö r m å n e n s ö k n i n g o c h en del individuella o c h a v t a l s m ä s s i g a j u s t e r i n g a r s t a n n a t v i d en s ä n k n i n g a v r e a l l ö n e n p å c : a 10 p r o c e n t . K o m m u n i s t e r n a r ä k n a r f ö r stås så h ä r : 20,7 p r o c e n t s l ö n e ö k n i n g o c h 42 p r o c e n t s p r i s s t e g r i n g blir u n g e f ä r 20 p r o c e n t s r e a l l ö n e s ä n k n i n g . M e n y t t e r l i g a r e 80 p r o c e n t s p r i s s t e g r i n g blir j u enligt s a m m a r ä k n e s ä t t (ifall l ö n e r n a f o r t f a r a n d e b a r a f å t t s t i g a 20 p r o c e n t ) , s a m m a n l a g t 100 p r o c e n t s r e a l l ö n e s ä n k n i n g — alltså skulle m a n inte h a n å g o n k ö p k r a f t k v a r . D e t m å s t e j u v a r a f e l . I v e r k ligheten skulle j u lönen h a n å g o t m e r ä n h a l v a sin g a m l a k ö p kraft kvar i det här exemplet. Hundra procents prisstegring v i d stillastående p e n n i n g l ö n e r g e r n a t u r l i g t v i s inte 100 p r o c e n t s r e a l l ö n e s ä n k n i n g u t a n e n d a s t 50 p r o c e n t s r e a l l ö n e s ä n k n i n g . ( O m alla priser blir d u b b e l t så h ö g a o c h p e n n i n g l ö n e n är o f ö r ä n d r a d k a n m a n t y d l i g e n k ö p a hälften s å m y c k e t s o m f ö r u t . O c h d e t är j u d e t s a m m a s o m 50 p r o c . r e a l l ö n e s ä n k n i n g . ) » Vår

kommentar:

H a g b e r g har aldrig g j o r t påståendet i denna f o r m . Han har d ä r e m o t sagt, att det under krigsåren f ö r e l e g a t skriftliga avtal ( n ä m l i g e n i r a m a v t a l s ö v e r e n s k o m m e l s e r n a ) , s o m b e g r ä n s a t k o m p e n s a t i o n e n till o m k r i n g 50 p r o c e n t av prisstegringen. Ingen kan f ö r n e k a detta f a k t u m ! Påståendet att reallönerna f ö r arbetarna g e n o m dessa ö v e r e n s k o m m e l s e r sänkts m e d o m k r i n g 20 p r o c e n t är inte grundat på n å g o n bristande insikt i de f y r a räknesätten, s o m R e h n vill g ö r a gällande f ö r att kunna klara a v saken på ett smärtfritt sätt, utan på de uppgifter s o m L O : s egna e x p e r t e r publicerat. ( E l l e r rättare sagt, på ett an-

vändande av de metoder dessa tidigare använt, men numera behagat frångå — därför att de inte ger de resultat som deras uppdragsgivare vill ha fram.) E n g e n o m g å n g av de löneberäkningar, som vid olika tillfällen underkrigsåret framlagts från L O : s utredningsavdelning ger m y c k e t intressanta resultat. I en b r o s c h y r »Krisbördornas fördelning» har g j o r t s beräkningar av industriarbetarnas löner i genomsnitt under 1941 och den 1 april 1942 j ä m f ö r t med 1 juli 1939. Man finner där följande siffror för penninginkomster, levnadskostnadsökning och realinkomster: 1941 Penninginkomster Levnadskostnadsökning Realinkomster

+ .. —

8 % 30 % 17 %

1/4 1D42 + —

15 % 40 % 18 %

V i d de b ä g g e beräkningstillfallena hade alltså industriarbetarnas realinkomster minskats med 17 resp. 18 procent. V i d beräkningen hade man utgått från de utgående indextilläggen, vilka emellertid reducerats med o m k r i n g en halv procentenhet för att utgångspunkten skulle bli 1939 i stället f ö r 1938. Vidare lades till 3 procent, motsvarande löneförhöjningar utanför ramavtalet vid årsskiftet 1939—40. Hänsyn t o g s även till att. arbetarna inom b y g g nadsfacken fick en reducering med 5 procent under andra halvåret 1941. Med hänsyn till alla dessa faktorer beräknades den genomsnittliga timlönen under 1941 l i g g a 13 procent över 1939 års nivå. (Den ökade semesterförmånen hade ej inräknats i beräkningarna vid detta tillfälle.) Från denna siffra gjordes fråndrag f o r inkomstbortfall genom inkallelserna med 3 procent samt f ö r ökad arbetslöshet med 1,5 procent, varvid 8 procents ökning av penninginkomsterna erhölls. Den 1 april 1942 skedde beräkningen på i stort sett samma sätt, dock med den formella skillnaden att minskningen av den egentliga arbetslösheten, s o m nu inträtt, och det ökade korttidsarbetet fick jämna ut varandra vid uträkningen. I Fackföreningsrörelsen nr 22/1943 redovisades en ny

beräkning, s o m avsåg våren 1943. Penninginkomsten f ö r industriarbetare och likställda uppgavs då ha ökat med 25 procent från sommaren 1939, realinkomsten ha minskat med 12 procent. Siffrorna uppgavs vara grundade på den officiella statistiken över timlönerna under 1941 enligt Lciiestatistisk årsbok, korrigerade m e d hänsyn till under 1942 tillkomna S procent enligt tredje ramavtalet. Det kan anmärkas, att den genomsnittliga timlönen enligt de officiella beräkningarna mellan 1939 o c h 1941 ökade från indextalet 104,1 till indextalet 120,5, vilket innebär en stegring med 16 procent. L ä g g e s härtill de 8 procent på 1938 års löner, som endast utgick under en del av året, får man ändå ej h ö g r e siffra än 24 procent. Vidare b ö r observeras att L O : s utredningsavdelning denna g å n g e j dragit bort en halv procentenhet f ö r att få utgångspunkten förlagd till mitten av 1939, s o m den gjorde i de första beräkningarna. Inte heller hade man dragit b o r t 3 procent för inkomstbortfall på grund av inkallelser, trots att dessas omfattning ej avsevärt torde ha skilt sig från 1941. N å g o t kan detta emellertid ha motverkats av, att någon korrigering ej heller gjordes för den minskade arbetslösheten (liksom ej heller f ö r ökat korttidsarbete). I den här behandlade b r o s c h y r e n och skrivelsen slutligen beräknas sänkningen av reallönen stanna vid endast 10 procent. Räkningen har gjorts på följande sätt: Enligt ramavtal o c h allmänna kollektivavtal har lönerna höjts med 23 procent från 1939. Tack vare ökningen av semesterförmånen och vissa individuella och avtalsmässiga justeringar har emellertid penninglönerna höjts ytterligare (skribenten räknar tydligen med sammanlagt 28 p r o c e n t ) . D å levnadskostnaderna ökat med 42 procent blir reallönesänkningen de uppgivna 10 procenten. Beräkningsmetoden har s o m synes förändrats h ö g s t betydligt från den första undersökningen. N å g o t avdrag för byggnadsarbetarnas lägre kompensation har icke g j o r t s . Inte heller n å g o t avdrag f ö r inkomstbortfall på grund av inkallelser. Semesterförmånen har vidare räknats såsom en höjning av lönen, medan den ej medräknades i de tidi-

gare beräkningarna. På alla sätt har skribenten försökt att »minska» den faktiska sänkningen av reallönerna för att få arbetarnas läge att se bättre ut, än det i verkligheten är. Det anmärkningsvärda är att samma person, nämligen Gösta Rehn, har stått för samtliga beräkningar. Med stor rörlighet har han förstått att anpassa de statistiska metoderna efter uppdragsgivarnas order. Enligt ramavtalet utgår f. n. 20,7 procent på 1938 års löner. Dras härifrån en halv procentenhet för att få basen till mitten av 1939 samt lägges till 3 procent för avtalsmässiga löneförhöjningar erhålles en ökning av penninginkomsterna med 23 procent sedan 1939. Jämföres denna med levnadskostnadsökningen 42 procent framkommer en minskning av realinkomsterna med 13,5 procent. Dras emellertid från penninglöneökningen 3 procent för inkomstbortfall genom inkallelser samt förslagsvis 1 procent för byggnadsarbetarnas lägre kompensation återstår en ökning av penninginkomsterna med 19 procent, vilket ger en reallönesänkning om 16 procent. De individuella löneförbättringar, som den socialdemokratiska skribenten räknat med, finns det ingen orsak att medtaga, eftersom de huvudsakligen vilar på en ökad arbetsintensitet och därför inte medför motsvarande förbättring av reallönen i egentlig mening. Tas emellertid å andra sidan hänsyn dels till att yngre arbetare har mindre indextillägg än 20,7 procent, dels till att levnadskostnadsindex inte ger ett tillräckligt uttryck för den faktiska fördyringen av levnadskostnaderna för stora arbetargrupper, befinnes det inte vara någon överdrift att påstå, att sänkningen av arbetarnas reallöner under krigsåren uppgått till omkring 20 procent. Denna siffra torde i varje fall komma sanningen närmare än den av socialdemokraterna nu senast framförda siffran 10 procent. Löner under två krig och två inflationsperioder. Socialdemokraternas

argument:

s7) K o m m u n i s t e r n a b r u k a r ofta k ö r a m e d att a r b e t a r n a u n d e r f ö r r a k r i g e t l y c k a d e s h ä v d a sina r e a l l ö n e r b ä t t r e än

under det n u v a r a n d e k r i g e t , v i l k e t anses visa, att vi nu f ö r t en f e l a k t i g p o l i t i k . F ö r det f ö r s t a ä r n a t u r l i g t v i s slutsatsen o r i m l i g ä v e n o m p å s t å e n d e t h a d e v a r i t sant. T y v i h a r j u haft en m y c k e t snäv a r e a v s p ä r r n i n g o c h ett m y c k e t s t a r k a r e t v å n g till h ö g f ö r s v a r s b e r e d s k a p ä n u n d e r f ö r r a k r i g e t , då vi inte v a r o m r i n g a d e s o m nu. M e n ä v e n s j ä l v a p å s t å e n d e t ä r f e l a k t i g t . D e t l e v n a d s k o s t n a d s i n d e x , v a r m e d s o c i a l s t y r e l s e n r ä k n a t ut reall ö n e u t v e c k l i n g e n u n d e r f ö r r a k r i g e t , v a r m y c k e t s ä m r e ä n det l e v n a d s k o s t n a d s i n d e x , s o m b e r ä k n a s nu. U n d e r f ö r r a k r i g e t noterades ofta rent formella maximipriser på livsmedel, s o m inte f a n n s att f å a n n a t ä n p å d e n o l a g l i g a m a r k n a d e n o c h till m y c k e t h ö g r e priser, o m de ens f a n n s alls. U n d e r det h ä r krig e t har m a n d ä r e m o t p r a k t i s k t t a g e t u n d a n t a g s l ö s t k u n n a t få k ö p a de v a r o r s o m r a n s o n e r n a g e t t r ä t t till, o c h d e t t a till de fastställda priserna. P r i s n o t e r i n g a r n a g ä l l e r f. ö . de f a k tiskt b e t a l a d e priserna. F ö r s l a g e t o m i n d e x r e n s n i n g s o m p å sin tid v ä c k t e m y c k e t u p p s e e n d e avslogs av W i g f o r s s r e d a n 1940. H a n b e s t ä m d e i stället att i n f ö r a n d e t a v e r s ä t t n i n g s v a r o r f ö r b o r t f a l l n a eller r a n s o n e r a d e v a r o r i i n d e x b e r ä k n i n g e n inte skulle f å s ä n k a m e n d ä r e m o t h ö j a i n d e x t a l e t . K o m m u nisterna f ö r s ö k e r ä n d å inbilla f o l k att i n d e x ' r e n s a s ' f ö r att hållas l å g t . — I n t e ens de r e a l l ö n e r s o m b e r ä k n a d e s m e d förra krigets dåliga levnadskostnadsindex visade emellertid l ä g r e s ä n k n i n g ä n u n d e r det n u v a r a n d e k r i g e t . T v ä r t o m h a r vi u n d e r det h ä r k r i g e t u n d e r de o l i k a åren i a l l m ä n h e t l e g a t ett p a r p r o c e n t b ä t t r e ä n u n d e r f ö r r a k r i g e t . D e t ä r m y c k e t lätt att k o n t r o l l e r a s a k e n i L ö n e s t a t i s t i s k å r s b o k . 1942 års årg å n g k o m m e r ut v i l k e n d a g s o m helst o c h 1943 å r s r e a l l ö n e siffror ä r n ä r m a s t b ä t t r e ä n 1942 å r s . » Vår

kommentar:

Enligt Socialstyrelsens uppgifter om löneutvecklingen för arbetare inom industrin m. m. har utvecklingen av reallönen per timme under de bägge krigsperioderna gestaltat sig på följande sätt: Förra kriget 1914 1915 1916 1917 1918 1919

Reallön Reallön per år per timme 100 95 92 88 89 99

100 93 89 89 93 106

Nuv. kriget 1939 1940 1941 1942 1943 1944

Reallön Reallön per år per timme 100 96 89 91

100 96 91 91

V i d jämförelse mellan utvecklingen av reallönerna enligt denna officiella statistik under den nuvarande krigsperioden med förra världskrigets period framgår bl. a. följande: 1 ) Sänkningen av reallönen per år t. o. m. tredje krigsåret har gått snabbare nu än under förra kriget (sänkning med 11 procent mot 8 p r o c e n t ) . Under det nuvarande krigets fjärde år har emellertid arbetarna » k o m penserat sig själva» genom okat utgivande av arbete (ökad arbetsintensitet, ökad arbetstid), så att reallönesänkningen n å g o t minskats. 2 ) Sänkningen av reallönen per timme t. o. m. fjärde krigsåret har varit n å g o t svagare under det nuvarande kriget (sänkning med 9 procent m o t 11 p r o c e n t ) . Liksom under förra krigsperioden har reallönen per timme legat på samma nivå under tredje och fjärde krigsåren. Med nuvarande bestämmelser, s o m fastlåst indextilläggens storlek, fanns emellertid denna gång icke förutsättningarna f ö r den stegring av reallöner per timme under femte krigsåret (d. v. s. 1 9 4 3 ) , s o m ägde rum under förra krigsperioden. När kommunisterna sagt, att arbetarna under förra kriget lyckades hävda sina reallöner bättre än under det nuvarande kriget, har de b y g g t detta o m d ö m e på j ä m f ö relsen mellan årsreallönesiffrorna f ö r tredje krigsåren (1916 resp. 1 9 4 1 ) . Jämför tabellen o v a n ! Sedan numera siffrorna f ö r reallönen per år publicerats även f o r fjärde krigsåret, v a r v i d index ligger n å g o t h ö g r e än under förra kriget, finns inget underlag i den officiella statistiken f ö r detta omdöme. När en jämförelse gjorts mellan löneutvecklingen f ö r de b ä g g e krigsperioderna har meningen härmed f. ö. icke varit att göra en noggrann undersökning o m reallönen under detta krig sjunkit en procent mer eller mindre än under förra kriget. Ofullkomligheten i den officiella lönestatistiken, beroende på beräkningen av levnadskostnadsindex och sättet f ö r löneuppgifternas beräkning, g ö r en sådan exakt jämförelse omöjlig. Huvudsyftet med, jämförelsen har i stället varit att visa falskheten i det av socialdemokratin anförda- argumentet, att arbetarklassen med nödvändighet måste få sin reallön

eller relativlön sänkt under en inflationsartad utveckling. Under förra världskriget vändes nämligen reallönekurvan uppåt 2—3 år innan prisstegringen nått sitt m a x i m u m och även den fulla kompensationen f ö r levnadskostnadsstegringen uppnåddes för detta maximum, d. v. s. under inflationen. Detta bekräftar vad man redan teoretiskt kan utsäga, nämligen att det inte existerar n å g o t bestämt samband mellan utvecklingen av levnadskostnaderna och reallönerna, så att reallönerna alltid sjunker under perioder av ievnadskostnadsstegring och tvärtom. H ä r går ett av socialdemokraternas käraste argument i graven. Kommunisterna har däremot aldrig påstått, att arbetarklassens absoluta levnadsstandard är lägre nu än under förra världskriget. Ett sådant påstående vore j u oriktigt, som var och en vilken har erfarenhet av b ä g g e perioderna vet. Deras påståenden har hela tiden rört den procentuella sänkningen av reallönen. En stor del av argumenteringen i Rehns b r o s c h y r är därför lika genial s o m ordväxlingen g o d d a g — yxskaft. A t t levnadskostnadsindex var dåligt under förra kriget är slutligen inget argument s o m bevisar n å g o t o m realiönesänkningen under de b ä g g e perioderna. Levnadskostnadsindex är nämligen h ö g s t bristfälligt också nu.

Skulle full kompensation åstadkomma S o c i a l d e m o k r a t e r n a s

inflation?

argument:

»8) I den l ö n e p o l i t i s k a d e b a t t e n p å s t å r k o m m u n i s t e r n a att det e n d a s t skulle b e h ö v a s 300 m i l j o n e r f ö r att v å r r e a l l ö n skulle å t e r s t ä l l a s till 1939 å r s n i v å . O m det ä r s å litet s o m f a t t a s b o r d e den s a k e n k u n n a o r d n a s . H a g b e r g t y c k s v a r a r ä k n e m ä s t a r e n b a k o m det h ä r felet. H a n r ä k n a r till a r b e t a r k l a s s e n e n d a s t de 700.000 p e r s o n e r , s o m direkt b e r ö r e s av r a m a v t a l e t , m e n v a r o c h en v e t att v i är b e t y d l i g t flera,. V i h a r f ö r n ä r v a r a n d e ö v e r 2 m i l j o n e r lönt a g a r e m e d en å r l i g i n k o m s t p å å t m i n s t o n e 6 m i l j a r d e r ifall m a n u n d a n t a r alla h ö g r e l ö n e i n k o m s t e r . O m m a n f ö r u t s ä t t e r 10 p r o c e n t s l ö n e s t e g r i n g s b e h o v f ö r full k o m p e n s a t i o n b e t y d e r det 600 m i l j o n e r . »

Vår

kommentar:

Siffran 300 milj. kronor har av kommunisternas talesmän aldrig uppgivits gälla andra än de 700.000 personer, som direkt beröres av ramavtalet. Det är alltså inte fråga om n å g o t »fel», som författaren till den socialdemokratiska broschyren med sin upprepade gånger demonstrerade fräckhet påstår. Som skäl varför man b ö r räkna på detta sätt kan anföras, att andra löntagargrupper inte befinner sig i j ä m f ö r l i g ställning och ofta inte har motsvarande kompensationsregler, s o m gäller f ö r dem s o m beröras av ramavtalet. Det b ö r också pekas på att av L O :s medlemmar det finns så pass stora arbetargrupper s o m skogsarbetare och lantarbetare, vilka enligt L O : s egna uppgifter har överkompenserats f ö r prisstegringarna. D e t är orimligt att medräkna dem vid jämförelsen, eftersom de säges redan ha fått full kompensation. Även o m man tar den av socialdemokraterna här föreslagna siffran, så förändrar det inte kommunisternas argument. Sexhundra miljoner k r o n o r blir endast 4 procent av den beräknade nationalinkomsten f ö r år 1943 (15 miljarder k r o n o r ) . Full kompensation åt de av L O beräknade 2 miljonerna löntagare skulle alltså endast innebära att 600 milj. k r o n o r tas av kapitalisternas vinster o c h överförs till arbetarna. Det är fortfarande lika skrattretande tokigt att hävda, att detta skulle »medföra inflation», som socialdemokraterna gör. (Det är tokigt också av den anledningen alt vi redan har inflation i landet!) Enbart den i den offentliga statistiken redovisade f ö r m ö g e n hetsökningen mellan taxeringsåren 1938 o c h 1943 skulle mer än väl ha räckt till f ö r att ge samtliga löntagare full kompensation f ö r prisstegringarna under samtliga krigsår. Skulle inte detta ha stått i bättre överensstämmelse med den omskrutna parollen, att bördorna skulle fördelas efter bärkraft?

Bolagsvinsterna har ökat kraftigt. Socialdemokraternas

argument:

»9) Så h a r v i det g a m l a v a n l i g a p å s t å e n d e t att b o l a g e n s v i n s t e r ö k a t m e d 50 p r o c e n t f r å n 1938 till 1942. H u r f ö r h å l l e r det sig m e d den s a k e n ? D e t a x e r a d e v i n s t e r n a h a d e 1942 stigit m e d 21 p r o c e n t m e n g e n o m den s ä r s k i l d a b o l a g s s k a t t e n r e d u c e r a d e s n e t t o t så att det h a d e s j u n k i t m e d 11 p r o c e n t i f ö r h å l l a n d e till 1938. S a n n o l i k t ö k a d e s e m e l l e r t i d de d o l d a vinsterna, så att det v e r k l i g a n e t t o t v a r o f ö r ä n d r a t eller t. o. m . n å g r a p r o c e n t h ö g r e än 1938. N å g o n s t ö r r e s k i l l n a d m e l l a n v i n s t u t v e c k l i n g e n i s t o r a o c h s m å b o l a g k a n inte m ä r k a s . M e n d ä r e m o t ä r f ö r h å l l a n d e n a m y c k e t o l i k a i o l i k a f ö r e t a g , så att d e t ä r m y c k e t lätt att d r a f r a m e x e m p e l p å f ö r e t a g m e d vinstminskning. D e t k a n e m e l l e r t i d g ä r n a f r a m h å l l a s , att det h e l a t i d e n rör s i g o m h ö g k o n j u n k t u r b e t o n a d e vinster. S e d a n t i l l k o m m e r j u o c k s å h ä r p e n n i n g v ä r d e t s fall så att den reella v i n s t e n s j u n k i t m e d o m k r i n g 25 p r o c e n t . J ä m f ö r e l s e n mellan lönerna o c h v i n s t e r n a ser alltså ut så h ä r : l ö n e r n a h a r g e n o m s k a t t e r o c h p r i s s t e g r i n g r e d u c e r a t s m e d 10 p r o c e n t i f ö r h å l l a n d e till 1939; v i n s t e r n a h a r l i k a l e d e s g e n o m s k a t t e r o c h p r i s s t e g r i n g r e d u c e r a t s m e d 25 p r o c e n t i f ö r h å l l a n d e till 1938. ( J ä m f ö r t m e d 1939 h a r v i n s t e r n a s j u n k i t ännu s t a r k a r e . ) O b s . att siffr o r n a g ä l l e r 1942. F ö r 1943 k a n ännu i n g a a l l m ä n g i l t i g a r e sultat a n g e s . E n v i s s h ö j n i n g m o t 1942 f ö r e f a l l e r t r o l i g . »

Vår

kommentar:

Uppgiften att bolagsvinsterna mellan 1938 och 1942 ökat med i runt tal 50 procent har av kommunisterna aldrig uppgetts gälla samtliga bolag. I stället har påpekats, att siffran gäller endast de börsnoterade bolagen inom industrin och samfärdseln och att »vinsten» icke räknats lika med de av bolagen själva redovisade nettovinsterna, utan s o m bruttovinst minus avskrivningar. Rehns påstående är alltså här, liksom på en rad förut redovisade punkter, en lögnaktig förvanskning av vad kommunisterna egentligen sagt. För att motbevisa det felaktigt återgivna kommunistiska påståendet om bolagsvinsternas utveckling anföres i Rehns b r o s c h y r en del uppgifter o m taxeringsresultat, skatteutveckling o. s. v., vilka ger en h ö g s t ofullständig och delvis helt felaktig bild av vinstutvecklingen.

F ö r det första återger de taxerade beloppen ej hela b o lagens verkliga vinster. Under socialdemokraternas regeringstid har bolagen beretts en rad betydelsefulla »lättnader» vid beskattningen, vilka bestått däri att bolagen fått ökade möjligheter att genom avskrivningar, fonderingar etc. smussla undan stora delar av sina vinster innan det taxerade beloppet beräknas. I särskilt h ö g grad har dessa knep k o m m i t till användning under krigsåren med deras relativt h ö g a skattesatser. I 1944 års statsverksproposition (Inkomster å riksstaten) skrives o m dessa förhållanden: ». . . det v e r k l i g a utfallet a v t a x e r i n g e n b e r o r ä v e n p å de a v b o l a g e n v i d b o k s l u t e n s u p p r ä t t a n d e u n d e r v å r e n 1944 b e slutade a v s k r i v n i n g a r n a . Dessa avskrivningar bestämmes i stor utsträckning av hur framtidsutsikterna för bolagens rörelse k o m m e r att b e d ö m a s . S e d a n den fria a v s k r i v n i n g s r ä t t e n i n f ö r l i v a t s m e d s k a t t e s y s t e m e t k a n till följd h ä r a v d e t slutlig a taxerings-utfallet k o m m a , att v i s a v ä s e n t l i g a a v v i k e l s e r från de a n t a g a n d e n , s o m g j o r t s v i d u p p r ä t t a n d e t a v riksräkenskapsverkets inkomstberäkning. . . Vad åter angår själva t a x e r i n g s r e s u l t a t e n , p å v e r k a s dessa e m e l l e r t i d a v den o m f a t t ning, i v i l k e n b o l a g e n , p å sätt n y s s n ä m n t s , k a n v i d t a g a a v s k r i v n i n g s p o l i t i s k a å t g ä r d e r f ö r r e g l e r i n g a v d e t t a resultat. F ö r s t ö r r e f ö r e t a g t o r d e denna m ö i l i g h e t u t n y t t j a s i s y f t e att ernå r e l a t i v t s m å f ö r ä n d r i n g a r i t a x e r i n g s r e s u l t a t e n . F ö r de s m å b o l a g e n , sorn i c k e h a r s a m m a m ö j l i g h e t till s å d a n r e g l e ring, r ä k n a r r i k s r ä k e n s k a p s v e r k e t m e d en a v s e v ä r d s t e g r i n g även i taxeringsresultatet.»

H ä r uttryckes alltså på ett fint sätt att de stora bolagen har möjlighet att fuska undan stora s u m m o r före taxeringen, medan de små, inte har samma m ö j l i g h e t ! M o t denna bakgrund är det klart att taxeringssiffrorna ej ger ett riktigt uttryck för de verkliga vinsternas storlek. F ö r det andra är, även o m man nu godkänner taxeringsresultaten s o m material för vinstbedömningen, de siffror och jämförelser s o m återges i Rehns b r o s c h y r delvis helt felaktiga. — I följande tabell har efter Riksräkenskapsverkets inkomstberäkningar för olika år sammanställts uppgifter, sorn avser aktiebolagens vinster år 1938 och år 1942, det senaste år för vilket uppgifter föreligger. (Siffrorna avser miljoner kronor.)

1938

1942

721

870

T a x e r a t b e l o p p till statlig i n k o m s t - o c h f ö r mögenhetsskatt för svenska aktiebolag . .

Enligt dessa uppgifter ökade de taxerade beloppen f ö r bolagen mellan 1938 och 1942 från 721 till 870 milj. kronor, d. v. s. med 21 procent. Så långt överensstämmer Reims uppgifter med sanningen. På dessa taxerade belopp, vilka f r a m k o m i 1939 resp. 1943 års taxering, betalade bolagen dels skatter till staten (inkomst- och förmögenhetsskatt, värnskatt o c h krigskonjunkturskatt), dels skatter till kommunerna. Skatterna betalades i huvudsak under budgetåret 1939/40, resp. skall betalas under budgetåret 1943/44. (Kommunalskatterna betalas delvis även under sista halvåret 1940 resp. 1944, men härifrån kan bortses, då dessa skatter ökade obetydligt. I det följande föres alltså även hela kommunalskatten f ö r inkomståret till respektive budgetår.) Enligt utredningen o m Skattetrycket f ö r olika inkomstklasser (Bihang D till 1944 års statsverksproposition) utgjorde de totala utgående skattebeloppen på ovanstående års bolagsvinster (alltså skatterna under budgetåret 1 9 3 9 / 4 0 resp. 1 9 4 3 / 4 4 ) : 1939/40 Inkomst- och förmögenhetsskatt Värnskatt Krigskonjunkturskatt Kommunala aktiebolagsskatter

••••

94 45 — 75

Summa

214

1943/44 161 95 27 90* 373

Om man drar b o r t dessa skatter från de taxerade beloppen visar det sig att av dessa år 1938 återstod 507 milj. kronor, m o t år 1942 497 milj. kronor. En »minskning» hade alltså inträtt enligt dessa siffror med 2 procent. Den »minskning» med 11 procent, s o m uppges i den socialdemokratiska broschyren, måste följaktligen vara ett falsarium. Där påpekas j u också att de dolda vinsterna ökat, varför den redovisade »minskningen» i själva verket motsvaras av ökning av de verkliga vinsterna. * ) 1 9 4 2 / 4 3 å r s siffra, senare finns e j .

För vår del anser vi emellertid att man inte bör, såsom ovan gjorts för att visa den socialdemokratiska felräkningen, dra bort skatterna från de taxerade beloppen, innan man uppger vinsten. När man beräknar arbetarnas penninglöner drar man ju heller inte bort skatterna. Det finns ingen anledning att räkna på ett gynnsammare sätt för bolagen. Häremot invändes att skatteprocenten stigit mera för bolagen än för arbetarna under krigsåren. Är detta sant? Följande siffror visar hur denna fråga ligger till. Enligt ovan redovisade uppgifter utgjorde de betalda skatterna följande procenttal av de taxerade vinstbeloppen, nämligen: på 1938 års vinster 30 procent, på 1942 års vinster 43 procent. Skillnaden häremellan är 13 procent. Detta innebär att de faktiskt utgående skattesatserna för bolagens taxerade belopp mellan 1938 och 1942 stigit med 43 procent ( 1 3 X 1 0 0 : 3 0 = 4 3 ) . Skatterna på arbetarnas löner under 1938 betalas under en period från november 1939 till juli 1940 och skatterna på 1942 års löner mellan november 1943 till juli 1944. Om man jämför medeltalet av skatteindex i socialstyrelsens levnadskostnadsindex under dessa bägge perioder bör man alltså få fram en siffra, som är jämförbar med ovanstående 43 procent för bolagen. Nu finns inte uppgifter för en del av den senare perioden, eftersom den ännu ej infallit. Jämföres emellertid skatteposterna i levnadskostnadsindex den 1 januari 1940 och 1 januari 1944 framkommer en stegring från 124 till 182, d. v. s. med 47 procent. Ökningen av skatteposten är alltså kraftigare än den framräknade stegringen av skattesatserna för bolagen. Argumentet att bolagens skattesatser stigit mera håller alltså inte. Någon som helst motivering för att dra bort bolagens skatter vid beräkningen av deras »netto» finns inte, när man samtidigt inte drar bort skatterna vid beräkningen av penninglönerna. I Rehns broschyr användes emellertid denna metod, varvid han kommer till det fantastiska resultatet, att vinsterna reducerats med 25 pro-

cent, men lönerna endast med 10 procent från förkrigsåret 1938. På det här viset har Rehn beräknat »vinstminskningen»: de taxerade vinsterna har ökat med 21 procent, men genom beskattningen har nettot (d. v. s. taxerade vinster minus skatter) minskat med 11 procent. Genom ytterligare reduktion för penningvärdets fall har han kommit fram till nedgång i »den reella vinsten» med 25 procent. För arbetslönerna har Rehn emellertid räknat på följande sätt: Penninglönerna har ökat med 23 procent enligt ramavtal och allmänna kollektivavtal, genom semesterförmånens ökning och individuella justeringar något mera. Genom reduktion för penningvärdets fall (division med levnadskostnadsindex, som stigit med 42 procent) erhålles en sänkning av reallönen med omkring 10 procent. Såsom tidigare påpekats i cle olika avsnitten är de siffror för vinstökning och lönesänkning, som användas i Rehns broschyr, felaktiga. Här har vi emellertid avsett att visa själva metoden i beräkningssättet. Som vi sett gör han där för både bolagsvinster och arbetslöner operationen att reducera dem med hänsyn till penningvärdets fall, men den särskilda borträkningen av skatterna görs endast för bolagsvinsterna, inte för arbetslönerna! På ett tydligare sätt kan väl herr Rehn inte demonstrera sin vilja att förfalska uppgifterna om fördelningen av krisbördorna, för att de skall passa in i den vackra folkhemsbild, som socialdemokratin alltid skryter av. Man vill på det hållet inte begripa, att man genom denna förvanskning av fakta objektivt försvarar kapitalisternas berikande, genom att man försöker bevara massorna i passivitet och hindra dem från att försvara sina intressen och sin existens.

Vad har undersökningen visat? Vad har vår granskning av Gösta Rehns broschyr och av den socialdemokratiska skrivelsen, som storordigt för29

klarar sig avslöja kommunisternas »medvetna förfalskningar», v i s a t ? Granskningen har visat, att kommunisterna på ett riktigt sätt b e d ö m t tendensen i den ekonomiska utvecklingen under de senaste åren. Den har också visat, att socialdemokraternas argument o m att det under krigsåren försiggått en utjämning mellan samhällsklassernas ekonomiska och sociala positioner är oriktigt. Genom klassamarbetet har arbetarnas och de fattiga böndernas ställning tvärtom försämrats, inte bara absolut utan även relativt, i förhållande till kapitalisterna och den ö v r i g a bourgeoisin. Gösta Rehns »bemötande» av kommunisternas argument har visat sig på vissa punkter bestå i en diskussion av statistiska petitesser utan betydelse f ö r de avhandlade frågeställningarna. I andra fall har Rehn vantolkat och vanställt uppgifter, s o m i muntliga diskussionsinlägg getts en mera opreciserad form, men tidigare utförligt och exakt redovisats i skrift, f ö r att på det sättet kunna påvisa deras »oriktighet». I andra fall åter har han lagt uppkonstruerade påståenden i kommunisternas mun, f ö r att därpå »tillbakavisa» sina egna lögner. N å g o n oredlighet från de kommunistiska talesmännens sida har R e h n inte kunnat påvisa. Däremot har han själv kommit m e d en rad förfalskningar och förvrängningar. Som kronan på verket har han satt en serie dumma och hätska utfall m o t den kommunistiska partiledningen, s o m kan sammanfattas i följande praktfulla k l y s c h a : » O m en k o m m u n i s t eller a n n a n Ny-Dag-läsare kommer m e d ett p å s t å e n d e b ö r m a n u t g å ifrån att det är f e l a k t i g t , ä v e n o m m a n själv inte h a r m ö j l i g h e t att g e n o m s k å d a v a r felet l i g g e r ! »

Just den takfiken har herr Rehn följt i sin här granskade b r o s c h y r . Han kan inte påvisa att kommunisternas påståenden är felaktiga, men han utgår härifrån endast av den anledningen, att de k o m m e r från kommunistiska talare eller kommunistiska tidningar! På denna säkra grundval b y g g e r han sina påståenden, att kommunisti-

ska partiels ledning består av lögnare, bedragare, förfälskare, ovederhäftiga och okunniga personer o. s. v. Man undrar hur det själsliga livet är beskaffat hos en person, som kan slunga ur sig en sådan mängd ovettigheter. Herr R e h n har inledningsvis karakteriserats s o m en uppblåst o c h hysterisk fantast. Till denna karakteristik behöver endast tilläggas, att han besjälas av ett frenetiskt kommunisthat, s o m uppodlats bl. a. g e n o m deltagande på fascisternas sida i det finska vinterkriget.

Mot splittrarna — för enhet! I Konserthus-diskussionen med Hilding H a g b e r g sade finansminister W i g f o r s s i sin inledning, att hans o p ponent »missförstod läget i vårt land, o m hån trodde att det f ö r en g r u p p av arbetare nu var det viktigaste att angripa den socialdemokratiska politiken. Det v a r enligt min mening en helt annan frontställning, som säkerligen skulle bli den väsentliga i fortsättningen.» Man kan vända på W i g f o r s s ' yttrande och säga, att socialdemokratin helt missförstår det nuvarande läget, o m clen tror att det är till fördel f ö r arbetarklassen eller f ö r det socialdemokratiska partiet att sprida sådana hätska utfall m o t den kommunistiska partiledningen, s o m förekommer i Gösta Rehns b r o s c h y r » S å är d e t ! » , utgiven på partiförlaget Tiden. A t t herr Rehn inte begriper bättre, det förstår vi. Men vi förstår inte, hur socialdemokratins och Landsorganisationens ledning kan medverka i en sådan smutskastningspolitik. D e n svenska arbetarklassens strävanden kan inte g a g n a s av att det g a m l a »råskället» mellan olika organisationer inom arbetarrörelsen ånyo börjar praktiseras. Endast splittrarna och arbetarklassens fiender kan dra nytta av upprivande strider mellan socialdemokrater och kommunister. »Enade vi stå — söndrade vi falla!»

-b. V채stermalm Sthlm 1944

serien

DAGSPOLITIK har hittills utkommit:

N:r

Sven Linderot: Huvudfrågor i svensk politik

N:r

H. Hagberg:

N.r

LO:s nya program

N:r

Hilding Hagberg:

N:r

E. Lancet:

N:r

Karl Wirén:

Svensk nazism utan m a s k

N:r

Erik Åström:

Arbetare och småbönder

N:r

Knut Senander:

N:r

E. Lancet:

N:r

10.

N:r

11.

N:r 12. N:r

13.

För freden — för friheten

Arvfiender?

Index och löner

V e m för folkets talan?

Krigsvinster och löner

Hilding Hagberg: inflation ? Sven

Linderot:

Lönestopp,

prisstopp,

Bönder och arbetare

Helge Eriksson: V e m bär ansvaret Hilding Hagberg: Friheten—Demokratin —Socialismen

N:r 14.

Arbetarnes enhet vägen till seger

N:r

15.

Sven Linderot: N y kurs!

N:r

16.

Fritjof

N:r

17.

H. Andersen:

N:r

18.

Lancet: Förmögenheter, inkomster, profiter och löner.

Lager:

Norden och nordismen Danmark talar.

N:r 19.

Kommunisternas nya program. kommissionens förslag.

N : r 20.

Socialdemokratiska

Program-

sifferkonster.

Pris 25 öre