Avhandlingar
kan således orsakas av pre-analytiska variationer i blodvärden snarare än verkliga förändringar i KML börda. Därför bör små variationer i BCR-ABL nivå tolkas med försiktighet. KML patienter som behandlats med imatinib vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset intervjuades på ett strukturerat sätt för att bedöma följsamhet till behandlingen. I motsats till tidigare studier från Storbritannien och Belgien, kunde man i denna studie påvisa en god följsamhet till behandlingen. Studien visade också att faktorer som är kända för att förutsäga följsamhet till behandling, nämligen välinformerade patienter och god tillgång till den behandlande kliniken var av betydelse. Helena Trottestam, Stockholm har disputerat på avhandlingen Clinical studies of Hemophagocytic lymphohistocytosis.
Sofia Jönsson, Göteborg har disputerat på avhandlingen Aspects of Long-term Treatment with Tyrosine Kinase Inhibitors in Chronic Myeloid Leukemia Syftet med denna avhandling var att undersöka vissa aspekter av långtidsbehandling med tyrosinkinashämmare (TKIs) vid KML, särskilt biverkningar av TKIs på ben in vitro och in vivo, variationer i molekylärt svar och följsamhet till imatinib-behandling. KML-patienter som behandlats med imatinib hade en stabil bentäthet över tid, trots en hög förekomst av sekundär hyperparatyreoidism. Imatinib och dasatinib hämmade profileration av mesenkymala stamceller (=osteoblastprogenitorer) in vitro. Dasatinib uppvisade en dosberoende hämning av osteoblastdifferentiering in vitro, medan imatinib-medierad hämning av osteoblastdifferentiering var mest uttalad vid låga koncentrationer. Molekylärt svar på TKI behandling bestäms ju genom upprepade mätningar av BCR-ABL nivå i leukocyter från perifert blod. BCR-ABL fusiongenen uttrycks huvudsakligen i myeloida leukocyter. Förändringar i den relativa andelen av myeloida och lymfoida leukocyter inducerade av motion påverkade väsentligt BCR-ABL nivåer uppmätta i perifert blod. Variationer i molekylärt svar
Hemofagocyterande lymfohistiocytos (HLH) består av två huvudsakliga sjukdomstyper: den primära, familjära formen (FHL) och en förvärvad, sekundär form (sHLH). FHL är autosomalt recessiv, drabbar vanligen små barn och är nästan alltid dödlig såvida den inte behandlas. Sekundär HLH förekommer vanligen hos äldre barn och vuxna. sHLH kan dock även drabba spädbarn och FHL kan i sin tur inträffa hos vuxna. I avsaknad av tillförlitliga funktionella cellförsök, en genetisk diagnos eller en familjehistoria av HLH är differentialdiagnostik mellan de två vid insjuknandet i stort sett omöjligt. Andra ärftliga syndrom där HLH kan utvecklas är X-kromosomal lymfoproliferativ sjukdom (XLP), Chédiak-Higashi´s syndrom (CHS) och Griscelli syndrom typ II (GS2). Kliniska tecken och symtom vid HLH är relaterade till hyperinflammation efter en utlösande infektion, och inkluderar ihållande feber, hepatosplenomegali och icke-malign infiltration i många organ, inklusive ben, benmärg, lever, mjälte och centrala nervsystemet (CNS) av aktiverade T-lymfocyter och makrofager, den senare involverade i hemofagocytosen. Neurologiska symptom kan vara närvarande redan vid insjuknandet. Laboratorieundersökningar visar typiskt cytopeni, förhöjda värden av leverenzymer, ferritin, cytokiner och triglycerider, och en koagulopati. Vid FHL är NK-celler normala till antalet men uppvisar minskad eller totalt upphävd funktion. Syftet med denna avhandling omfattar beskrivning av sjukdomens egenskaper vid insjuknandet samt en presentation av behandlingsresultat före och efter hematopoetisk stamcellstransplantation (HSCT) hos barn med HLH och vid övriga sekundära HLH sjukdomar. Patienter rekryterade från databaser från internationella behandlingsstudier (protokoll HLH-94, n = 249 och HLH-2004 n = 297). 15