3 minute read
De drog igång en ny avdelning mitt under pandemin
De drog igång en ny avdelning
– mitt under pandemin
Advertisement
En inbjudan till ett fysiskt möte och en kravlös fråga ledde till att Nacka Boo i höstas fick en ny spåraravdelning. – Vi hittade ett format som kanske är lite normbrytande, säger nya spårarledaren Julius Kramer.
Text: Nathalie C. Andersson Foto: Josefin Hellroth Larsson & Julius Kramer
Nacka Boo scoutkår hade länge pratat om att kåren behövde en ny avdelning, något som kunde komplettera upptäckar- och äventyraravdelningen. – Vi ville inte ha ytterligare ett glapp. Så jag och Kalle Nilsson från kåren satt på corona-avstånd någon sommareftermiddag och spånade på människor som finns i vår vänskapskrets, säger Julius Kramer. Med hjälp av en verksamhetsutvecklare skickades det mejl och fysiska brev till personer på listan. Alla bjöds in till ett öppet möte där frågan var: vad skulle vi kunna göra framöver?
Normbrytande format
– Vi var ett gäng kompisar, NSF:are i Stockholmsområdet som pratade om vad vi hade för egna förutsättningar. Sedan utgick vi från det. Vi hittade ett format som kanske är lite normbrytande, inte det man kanske föreställer sig när man ska starta upp en avdelning, säger Julius Kramer.
Någon månad senare drog spåraravdelningen igång. Mötet resulterade i ett kärngäng på fyra personer: Julius Kramer och Kalle Nilsson från kåren, Josefine Hellroth Larsson som från början är från en annan kår, och Maria Ekwall som är scoutförälder. Utöver det består gänget av fyra personer som är med lite till och från. Upplägget blev att köra spårarmöten på söndagar, en gång i månaden. – Vi körde två söndagar i höstas. Sedan kom ju de ännu starkare restriktionerna så då hade vi inte den tredje träffen. Men sedan när vi startade upp igen efter jul insåg vi att ”det här är kul, vi vill köra på”, säger Josefine Hellroth Larsson.
Sedan dess möts nu ett gäng nyblivna spårarscouter varannan söndag vid scoutstugan i Tollare. Scouterna har fått laga saft på stormkök, undersöka naturen, tälja, leka, fika och diskutera kring den öppna elden.
Julius Kramer minns särskilt ett möte. Det var vinter, snö, och avdelningen följde ett spår av ljus längs med skogen i snön. – Vi kom upp på höjden ovanför Tollare, på berget med fantastisk utsikt. Det var en perfekt solnedgång. Och vi satt där i snön och pratade om vad det innebär att vara en bra kompis. Det var ett fint ögonblick. Då kände jag: ”Det här ger mig så mycket mer energi än det tar just nu.”
Öppna förutsättningar
Att ledarteamet från början varit öppna med sina förutsättningar tror de båda är en anledning till att det fungerar så bra. – Och just möjligheten att få testa något nytt, inte komma in i existerande verksamhet, utan att se vad vi skulle kunna bygga tillsammans. Vi har inte så mycket tradition att luta oss mot – eller känna oss hindrade av. Vi har själva bestämt att vi kör varannan söndag, det är ingen annan som sagt att ”nu måste vi ha det så”, säger Josefine.
Kanske handlar det också om att se på engagemang på ett annat sätt. – Vi försöker utgå ifrån de situationer vi har i livet, utgå ifrån någon slags tacksamhet för minsta lilla. Det är okej att man är med som ledare en gång per termin, för då är det viktigt och värdefullt den gången. Då behöver man inte ha dåligt samvete för att man inte kan alla andra sju gånger, säger Josefine Hellroth Larsson.
Börja småskaligt
Börja med låga ambitioner, utgå från förutsättningarna hos de som är engagerade och tänk inte för långt fram. Det är några av framgångsfaktorerna de kommit fram till hittills. – Vakuum föder inget engagemang alls. Det behöver finnas något för att dra igång människor, det är svårt att börja. Men om man börjar lite småskaligt, så bygger man ett engagemang successivt, säger Julius Kramer. – Och hitta roliga människor som du vill göra saker med, för då blir det kul. Att driva avdelning tillsammans är ett sätt att göra något som är meningsfullt både för sig själv och för andra, säger Josefine Hellroth Larsson.
