Krönika. Linn om att våga tappa fotfästet

Att våga tappa fotfästet

Vad är en debut? Är det bara när en författare släpper sin debutroman, en hockeyspelare debuterar i NHL eller en artist gör debut på scenen?

Ordet debut ligger så laddat med prestige, prestationskrav och höga förväntningar så att det nästan blir läskigt. Om vi bryter ner det lite så kan vi faktiskt förstå att en debut är något vi alla gör då och då. Som att äntligen börja på den där drömmiga arbetsplatsen, ta körkortet eller klara av att ringa ett läskigt samtal som man absolut inte trodde att man skulle våga. Vi är alltid nya inför något innan vi gjort det en gång.

Jag minns första gången jag stod på piren vid havet en sommar när jag var liten. Det var högt, det pirrade orimligt mycket i magen och jag ville bara hoppa! Jag såg ju hur kul alla tyckte att det var, som hoppade i det svalkande vattnet, klättrade upp på stegen och hoppade ner igen. Jag visste att det skulle vara kul, alla skrattade ju och verkade må som om de aldrig gjort något roligare. Men ändå, så var det något som tog emot. Vad skulle jag tänka under de få sekunderna efter att fotfästet lämnat piren och jag befann mig i luften på väg mot vattenytan? Hur skulle plasket kännas? Skulle jag få vatten i munnen? Skulle det göra ont? Skulle någon skratta? Skulle jag få panik? Med blandade känslor i magen så gjorde jag det tillslut. Och vilken känsla!

Att våga tappa fotfästet då och då tror jag är bra, trots att vi inte alltid vet hur det ska sluta. Ovissheten som finns där men att ändå faktiskt våga göra det, den känslan är obeskrivlig. Det kan ju faktiskt leda till något bra i bästa fall! I värsta fall går det inte som vi tänkt oss, och som min kompis sa när jag frågade vad hon tänkte på när hon hörde ordet debut. ”Jag tänker att: går det åt helvete, så går det åt helvete”. Men då har vi i alla fall provat och samtidigt vågat leva lite.

Linn Larsen