ETT RUM AV CIRKLAR

Det var den sista gårdagen. Jag hade sagt det förr, jag hade trott på det förr. Så varför kändes allt verkligare nu? Orden skulle betyda samma sak, tiden var inte min att rubba. Men ändå fanns det en försiktig optimism. Den går mycket tyst, ovan som man är gick den till en början inte att märka. Ovan som man är tror man att det är andra som upplever livet. Någon berättade att det börjat snöa igen, alltid ska det vara en massa om och men.

Kanske förväntade jag mig mer? Att stora förändringar måste leda till större känslomässiga reaktioner? Istället var det bara en svag huvudvärk, som att man precis klivit av en berg-och-dalbana. Det kanske är för att det fortfarande finns en slags väntan associerad med flytten. Att någon måste berätta för en att det är på riktigt, så är inte fallet än i alla fall. Mina promenader går längs tysta gator. Jag måste börja röra mig mer mentalt snarare än fysiskt. Det är ett internt vad.

Är jag lycklig nu? Du hade undrat utan att tveka. Länge hade det varit tyst i bilen och jag trodde du hade somnat för länge sedan. Det kändes som att ord enbart skulle förstöra stunden. I mitt huvud gick jag över olika svar, olika möjliga framtider. Först då insåg jag att du kollade på mig, dina ögon och eken utanför delade färg. Om jag inte kollade på vägen så skulle jag drunkna. Efter en lång livlös stund så suckade jag och du måste trott att jag inte alls upplevde mitt livs bästa dag. Jag skulle gjort någonting... jag skulle.

Dags att släppa fantasier och drömmar, dags att starta arbetet på nytt. Visst finns det saker att sysselsätta sig med. Dagarna flyger förbi med en ändlöst ökande takt. Jag har ingått ett avtal med en cirkel. Uppgiftens omöjlighet och den lamslående bristen på motivation, följt av en bortglömd mörk period, fylld med sena timmar i källare och vindsvåningar. Sen sluter sig cirkeln en vanlig onsdagskväll. Om jag saknar det förflutna? Inte så ofta, bara i små delar, små avsnitt där cirkeln öppnar sig. Fast när ljuset slår en helt rätt måste alla sakna det.

Att det skulle vara så enkelt att sluta känna någon. Det konstiga var processen, alla andra måste bråka först, alla andra måste låta det nå en ohållbar punkt. Men istället kände jag hur allt bara försvann utan kontext. På nätterna drömmer jag ofta om okända platser, stränder utan människor, städer utan ansikten, oändliga hav. Jag vaknar med känslan av att jag borde stannat längre. Att det bara var en backe kvar innan toppen, en enda gränd till innan det skulle gå att se träden igen. Eken vars löv redan är på väg ner. Men det skulle vara en gemensam sak, ett misslyckande bevittnat av andra. Nu känns det osäkert. Jag kan till och med inse att det finns mer att göra.

Ringa hem gör jag varje vecka, oftast två eller tre gånger. Det är skönt att påminnas om allt som egentligen spelar roll. Sällan får jag fram vad jag egentligen vill säga. Alltid är det någon rolig anekdot som blir osagd. Påminnelsen kommer senare på kvällen, vid matbordet eller i tvättstugan. Men man vill inte verka bakåtsträvande. Jag har ett nytt liv nu. Ett eget liv. Dessutom ska det ringas till fler och då ska andra frågor tas upp. Inget intresse för det akademiska. Drömmens distraktioner. Samtidigt ignorerar jag drömmen som den tysta telefonen pratar om. Varför har jag det så för?

Igen går tiden mot en likadan början. Högtiderna är den största påminnelsen. Jag kommer ihåg tidigare års tankar, de möter mig vid hjärnans förhandlingsbord. De höga tankarna likväl som de låga. Inte mycket har hänt och jag tolkar det hela på samma sätt som för fem år sedan. Förändringen måste sprungit förbi mig. Är vuxenvärldens välkomnande faktum att förändringen aldrig går att känna i realtid? Jag kan i alla fall känna sensmoralens vikt. Trots frihetens krav på att bidra med någonting, trots nostalgi och gamla vintrar som lägger sig för en ny dos snö, så kan jag göra någonting mer – jag kan ur förändringen göra nytta.

Det kanske är dags att ringa igen Men vad skulle det göra för nytta