Drömmar och mål

Är jag världens största fegis eller är det bara en dröm?

Jag har alltid drömt om att ha ett konstgalleri (läs: sedan jag var ungefär 15 år gammal och såg Sex and the City för första gången). I min dröm om mitt galleri bor jag såklart i New York City, har på mig skitsnygga klackskor som inte gör ont och träffar spännande människor. Men jag vet att det aldrig kommer hända, jag kommer aldrig gå genom New York i mina klackskor till galleriet. Det kommer aldrig hända eftersom jag inte har någon passande utbildning och inga kontakter och självaste kruxet, att jag inte gör någonting för att den drömmen ska bli verklighet.

Låt oss lämna New York en stund och ställa en viktig fråga. Vad är egentligen en dröm? Och kan man verkligen uppfylla sina drömmar? Jag tänker säga något potentiellt kontroversiellt nu. Drömmar är fantasier och jag tror inte att man kan uppfylla sina drömmar. För det som istället händer är att drömmen kan förvandlas. Det är först efter förvandlingen som man kan uppfylla den och då vill inte jag kalla det en dröm längre. Det yrke jag pluggar till brinner jag starkt för, jag kan inte se någon annan framtid för mig än inom just det här yrket. Men det är inte en dröm! Det är stenhård verklighet. Dessutom arbetar jag aktivt för att nå dit.

Nu måste vi prata om den här förvandlingen som jag menar äger rum. De drömmar vi bär på är speciella, de tillför något bra till våra liv. Dessutom är drömmar speciella för att de kan förvandlas.

Förvandlingen innebär att drömmen upphör att vara en dröm. När sker då det?

När vi slutar tror på dem? När vi ger upp? Eller när drömmen blir verklighet? Jag tror att det handlar om det sistnämnda, att drömmen upphör att vara en dröm när den blir verklighet.

En dröm kan inte vara dröm och verklighet på samma gång

Här finns något vi måste stanna upp vid, dessa två ord: dröm och verklighet. Visst går de inte ihop?

Nej precis, och det är det som är grejen! Att en dröm kan inte vara dröm och verklighet på samma gång. Det är därför vi måste uppmärksamma förvandlingen och samtidigt inse att vi behöver ge det som förut hetat dröm ett nytt namn. Jag vill kalla det ett mål. Den sekund som vi aktivt börjar arbeta för att förverkliga våra drömmar förvandlas drömmen till ett mål. Det är målen vi kan förverkliga.

Varför säger jag allt det här? Kanske för att jag inte ska känna mig som en fegis för att jag inte gör något åt min dröm om New York. Jag tror att känslan av att vara feg kommer från att jag har blandat ihop drömmens surrealism med målets verklighet. Som jag har konstaterat kan jag inte uppfylla drömmen, utan bara målet. Sen finns det inte heller något som säger att jag inte kan komma att förvandla drömmen till ett mål. Men grejen är nog att jag egentligen inte vill det. Drömmen om ett konstgalleri i New York måste få förbli en dröm. Den måste skyddas från förvandlingens realitet. Med mål kommer ansvar, arbete och ihärdighet. Ett stort mål har jag ju redan, mitt framtida yrke vars förberedelser kräver mycket ansvar, arbete och ihärdighet. Två mål att förverkliga på samma gång orkar jag inte.

I människan finns det plats för mycket. Både för drömmar och mål. Vad kallar du dina drömmar? Är de fortfarande drömmar? Eller har det skett en förvandling även för dig?

Text: Ellen Fackel Holst