CIRKLAR

Att det skulle vara så enkelt att sluta känna någon. Det konstiga var processen, alla andra måste bråka först, alla andra måste låta det nå en ohållbar punkt. Men istället kände jag hur allt bara försvann utan kontext. På nätterna drömmer jag ofta om okända platser, stränder utan människor, städer utan ansikten, oändliga hav. Jag vaknar med känslan av att jag borde stannat längre. Att det bara var en backe kvar innan toppen, en enda gränd till innan det skulle gå att se träden igen. Eken vars löv redan är på väg ner. Men det skulle vara en gemensam sak, ett misslyckande bevittnat av andra. Nu känns det osäkert. Jag kan till och med inse att det finns mer att göra.

Ringa hem gör jag varje vecka, oftast två eller tre gånger. Det är skönt att påminnas om allt som egentligen spelar roll. Sällan får jag fram vad jag egentligen vill säga. Alltid är det någon rolig anekdot som blir osagd. Påminnelsen kommer senare på kvällen, vid matbordet eller i tvättstugan. Men man vill inte verka bakåtsträvande. Jag har ett nytt liv nu. Ett eget liv. Dessutom ska det ringas till fler och då ska andra frågor tas upp. Inget intresse för det akademiska. Drömmens distraktioner. Samtidigt ignorerar jag drömmen som den tysta telefonen pratar om. Varför har jag det så för?

Igen går tiden mot en likadan början. Högtiderna är den största påminnelsen. Jag kommer ihåg tidigare års tankar, de möter mig vid hjärnans förhandlingsbord. De höga tankarna likväl som de låga. Inte mycket har hänt och jag tolkar det hela på samma sätt som för fem år sedan. Förändringen måste sprungit förbi mig. Är vuxenvärldens välkomnande faktum att förändringen aldrig går att känna i realtid? Jag kan i alla fall känna sensmoralens vikt. Trots frihetens krav på att bidra med någonting, trots nostalgi och gamla vintrar som lägger sig för en ny dos snö, så kan jag göra någonting mer – jag kan ur förändringen göra nytta.

Det kanske är dags att ringa igen Men vad skulle det göra för nytta