Project Mental Health 2023

Project mentalhealth

prestationsångest

Om Project mental health

Project Mental Health (PMH) är ett samarbete mellan elevkårerna och skoltidningarna på Södra Latin, Kungsholmen och Norra Real. Dess syfte är att belysa och synliggöra mental hälsa och ohälsa bland unga. I år fokuserar projektet på temat prestationsångest då det är vanligt förekommande på alla tre skolor. Vi hoppas att genom att lyfta olika perspektiv ge en bredare bild av prestationsångest och medvetandegöra dess påverkan på dig och ditt mående. Tillsammans med tidningen publiceras en video där elever från de tre skolorna får möjlighet att diskutera ämnen kring prestationsångest. QR-koden på baksidan av tidningen tar dig direkt till videon! Vi är glada att för nionde året i rad få presentera Project Mental Health.

prestationsångest: vad är det, och hur kan det hanteras?

Vad är prestationsångest?

Prestationsångest är rädsla för att misslyckas eller rädsla för att inte lyckas leva upp till sina egna eller andras förväntningar. Du blir rädd för att granskas och bli avslöjad med att inte duga. Du fastnar lätt i att älta och nedvärdera din prestation och har svårt att känna dig stolt över det du gör. En person som har prestationsångest ställer ofta höga krav på sig själv och sina prestationer. Du kan bland annat få prestationsångest inför prov, redovisningar, matcher eller uppträdanden men också sociala situationer.

Hantera din prestationsångest

Skriv ner de tankar du får när prestationsångesten kickar in och värdera sanningen i tanken, hur trolig den egentligen är. Som en naturare hade förklarat: Genom att regelbundet ifrågasätta dina tankar hjälper du hjärnan att börja tänka mer logiskt.

Fundera på vad det värsta är som kan hända om du misslyckas med det du är orolig över.

Scenario 1: Jorden går under.

Scenario 2: Inget arbete, ingen bostad.

Scenario 3: Du blir som en sammare, hatad av alla.

Är det här realistiskt? Om du anser att det värsta verkligen är en realistisk händelse, fundera då ut olika sätt som du kan hantera den eventuella katastrofen på. Exponera dig för misslyckande. Kugga ett prov. Se vad som händer.

Sätt en tidsram för hur länge du får arbeta med något, så du inte sitter uppe mitt i natten. Det finns annat i livet. Som en humanist hade sagt: Carpe diem.

För vidare stöd och tips, se sida 19.

M i t t l i v f ö l l i h op

För mig är ångest en vardagssak. Vissa dagar är ångest min frukost, lunch och middag, och den kommer gärna även och hälsar på mitt på natten. Ångesten har funnits med mig som den där fläcken på favorittröjan som inte går att tvätta bort. Den är som hålet i ens favoritjeans, och den smakar lika illa som cowboysoppan på torsdagar. Jag som ångestfylld people-pleaser passade in som handen i handsken på naturlinjen. Och sedan jag började gymnasiet hemsöktes jag av prestationsångest nästan varje dag. Jag pratade med kurator och psykolog och gick i stressutbildning, men jag lyckades aldrig släppa prestationsångesten helt och hållet.

När jag den 14 november klev ut från akuten insåg jag att jag inte kunde fortsätta så här. Min kropp var alldeles sliten, och nu krävde den att prioriteras. Det fanns bara en sak jag kunde göra: vila. Det gällde att släppa all prestation, mitt på terminen, och sluta känna skuld. Men allt hände så plötsligt. En dag är jag på skolan från 8:20 till 16:30, går på möten och kanske till och med går ut samma kväll, och nästa dag ligger jag hemma i min säng till klockan 15, kan inte ta mig upp själv, och har svårt att äta. Att prioritera min hälsa har aldrig varit lätt. Jag är van vid att göra det andra vill att jag ska göra, och andra vill sällan att jag ligger i sängen i flera veckor utan att göra något.

Något som jag märkte redan den första veckan var att jag hade en tendens att skuldbelägga mig själv dagarna jag mådde relativt bra. Då kändes det som att jag behövde ta ikapp allt på en gång, då jag kunde börja må dåligt igen vilken stund som helst. Dessa dagar blev

tuffa och jag hamnade på botten igen. Men någon gång i december testade jag att inte ta allt på så stort allvar. Mådde jag bra en dag kunde jag passa på och göra saker jag njöt av, och försöka behålla den bra känslan, istället för att förstöra dagen med onödig press och överdrivna förväntningar. Det här var min stora revolution. Kunde en påriktigt gå en hel dag utan att tala ner sig själv för att man inte uppfyllde påhittade krav?

Idag är den 14 januari och jag känner mig som en helt annan person. Det har gått exakt två månader sedan jag klev ut från dörrarna på akuten, och det har även gått två månader sedan jag gick på skolan på heltid. En del av mig känner stolthet. Jag är stolt över mig själv för att jag tar mig igenom en tuff period, och stolt över att jag för första gången lärt mig att prioritera min hälsa. En annan del av mig känner skam och besvikelse. Varför tog jag inte varningsflaggorna på allvar? Min kropp och folk omkring mig försökte varna mig för att det här kunde hända om jag inte saktade ner, men jag bara fortsatte gasa tills jag krockade. Men jag antar att det var oundvikligt i mitt fall. Jag antar att jag behövde gå igenom den här krisen för att äntligen lära mig. Jag vet att jag har lärt mig nu. En annan sak jag vet är att jag inte är ensam. Vi alla går igenom kriser av olika magnitud. De flesta som går på gymnasiet, särskild på så prestigefyllda skolor, känner prestationsångest, men vissa av oss har svårt att sakta ner innan vi krockar, och det är okej. När det känns som att livet faller ihop är det viktigaste att du fångar dig själv.

Aada Paavonperä

Ångest, prestationsångest är min arvedel

Istappar växer från revben, skär i mitt hjärta

Tiden är en orientalisk matta som kväver mig

Tiden är en hiss, jag står i hisschaktet

Jagar julgransstjärnan, men trädens rötter drar alltid

ner mig

Jag är ensam i min skyttegrav

Jag pulsar den orörda snön, skottar min egen upp -

fart

Ingen plogbil kan rädda mig, ingen brandman kan

lyfta upp mig i trädtoppen

Den gyllene måsen sätter sina klor i mig och jag

faller

Ångest, prestationsångest är min arvedel

Elvira Wetterlund och Ella Strömberg

Jag räcker inte för mig

Du tittar på mig sådär igen

Sådär som du gör när du inte är nöjd

Det svider när jag ser mig själv genom dina ögon

Det svider i hela min varelse, ska du veta

Men det du inte fattar är att jag faktiskt ser det med

Jag är inte blind för mina brister

Jag fattar att jag är otillräcklig! Jag räcker inte till!

Gud, du tror du är så jävla ensam om att va missnöjd

Men faktum är att ingen är mer missnöjd än mig

Och hur ont det än gör att leva med ditt missnöje

Så är mitt eget mycket, mycket värre

anonym

Mira Norring

Motorstopp

15:53

Jag sitter vid skrivbordet, tom på energi, tom på idéer. För sakta högerhanden över tangentbordet, som lydigt ger vika för fingrarnas lätta tryck. Vänsterhanden bär upp det blytunga huvudet, som gång på gång envisas med att falla åt sidan. Varför kan det inte bara stå rakt upp, bete sig som alla andra huvuden? Inspirationen tryter, kreativiteten likaså. Kanske skulle jag bara gå ut i det grådaskiga januarivädret? Det brukade alltid min farfar säga. Att det bästa sättet att få inspiration var att andas in frisk luft och lyssna till fåglarnas sång. Men då tar ju ingen krönika form på skärmen framför mig. Det gör den ju i och för sig inte i alla fall, även om hoppet lever kvar så länge ögonen är riktade mot skärmen full av bokstäver och fingrarna dansar fram över tangenterna. Sedan spelar det ingen roll om det jag skriver är nonsens. Det ser ju åtminstone ut som någonting. Nä, nu får det vara nog. Inspiration på ingång. Återkommer snart.

16:29

Vad fan skriver man i en skoltidning? Ja, vad fan skriver man som är journalistiskt nog för att passa in i en tidning som läses av pretentiösa hormonella tonåringar (tillhörighet: kulturmedelklassen) men som fortfarande ska tillfredsställa denna grupps behov av … Ja, vadå? Vulgaritet låter fel, men något i stil med … dramatik. Storhet. Vad innebär ens det där irriterande lilla adverbet som ställer till det så mycket för mig, journalistiskt? Det kan ju vara precis vad som helst, om man bestämmer sig för det. Fast så är det förstås med alla ord, kopplingen mellan dess faktiska innebörd och ordet i sig är ju i de allra flesta fall godtycklig. Tiden går, men någon krönika växer absolut inte fram på skärmen framför mig. Tvärtom. Allt jag ser är vågor som med tilltagande kraft sköljer över mitt sandslott och får det att falla, bit för bit. Och det slutar precis som alla andra gånger. Prestationsångesten som en gång varit en drivkraft tar överhanden och till slut är det enda som återstår det här. En text utan handling och röd tråd, utan själ och hjärta. Bränslet var prestationsångest men resultatet blev motorstopp.

Freja Taube

Snow is all there is endless, bright, chaotic, covering Trees missing their leaves, anthills buried with all its soldiers, streets impassable for far too long, rooftops unrecognizable across the city

Winter has come, but

but did it surrounds all things

it ever, fully, leave? The coldness it brings with it, the sharpness of the air It

creates, the darkness that in its presence is always there, pulsating like a second heartbeat, unwanted

Snow naturally follows the cold

It leaves no room for warmth except maybe wrapping yourself in thick blankets, if you’re lucky have the time Sometimes you do anyway, but then it snows.

enough to

Outside, inside Your mind goes numb

Everything falls and you become a part of the bed it keeps your secret: you’re in bed you mustn’t; you are

Don’t forget. You should not you know it, but your sight is gone the sharpness of your thoughts,

the coldness in your heart,

Then it snows. Does it actually snow? No, you just want it to Winter never leaves the darkness.

But then it snows. And all there is, covered except time; it will be back

You see it even in the storm flakes flying everywhere endlessly Winter never leaves it waits, and with a heartbeat. waits, luring

En tårdroppe i ett präktigt hav av

Skymningen lägger sig över ett vindstilla

I mörkret utspelar sig tårdroppens

Droppens eviga olyckliga strävan efter att

-

Den som kollar noga på ytan ser att den

saltvatten, hav, gnistrade ytan i dagsljuset, samvetskval, vara följsam och älskad, Näktergalens melodi berör allt som dött. fortfarande lever, starkare än någonsin,

Stjärnorna och galaxerna ovanför lyser

Den upplysande despoten ersätts av

En solnedgång sedan pärlade och Innan dagbräckning önskar och ber natten att droppen inte förgör sig i

kopiösa magiska konstellationer, kämpalek, under stjärnorna.

Trots sina olikheter gnistrar den lika fint

Ah, I’m zoning out again. Right, the school hike. We’re taking a break. We´ve been walking for over four hours now. I’ve really gotta start exercising. I´m at the very back of the group. The wind carries with it the smell of sweaty teenagers and expired sunscreen. It´s humid. My t-shirt is sticking stubbornly to my back. The trees around us are huge, beckoning. As far as I can see there are only trees. A sea of green. They stand so close together they almost look like bars in a cell. It’s so quiet. Very quiet. No birds sing, even though it’s the end of May. The complaints and chatter coming from in front of me have also stopped. It feels like time is standing still. My classmates are also sitting entirely still, staring up at the trees.

This…what was that? A sound of something moving? It’s coming from

behind that huge rock. It casts a tall shadow on the ground. It’s almost like it´s…calling me. It wants me to come. A face is peaking out from behind it. It´s…It´s my face. No, it’s really my face. I´ll leave my backpack here. The thing that looks like me has disappeared behind the rock again. The air around me feels cool as I step into the shadow of the rock. I feel

strangely at home. I can look behind it now, and…nothing? Maybe it moved. A sharp branch is digging into my knee. A drop of blood falls onto the ground. The thing that looks exactly like me runs towards my classmates. It´s stopping. It sits down and looks up at the trees.

God, it really looks just like me, from the sweat-stained t-shirt to the greasy hair plastered to its forehead. The only difference is my scraped knee. I should try to move…shit. The branch broke. Loudly. I´m breathing too loudly. The thing also seems to move now. I´ve got to check. It’s gotten up and it´s walking right towards the rock. Oh God, it’s looking me right in the eyes with that blank expression. I´ve got to hide. What should I do? When it´s at the rock I´ll make a run for it. It’s almost here. Three, two…one! Is it following me? I can’t hear…wait. What…did something happen? I…I´m…Ah, I´m zoning out again. Right, the school hike…

Quiz: Quiz:

Skolkurator

Lars grevald

Telefonnummer: 076124 08 28

Mailadress: lars.grevald@edu.stockholm.se

Skolsköterska

Tarja Bergerheim

Mailadress: tarja.bergerheim@edu.stockholm.se

Specialpedagog

Sofia Frankhammar

Mailadress: sofia.frankhammar@edu.stockholm.se

Studie - och yrkesvägledare

Gunnar Vestberg

Mailadress: gunnar.vestberg@edu.stockholm.se

Lena Rutqvist

Mailadress: lena.rutqvist@edu.stockholm.se

Skolkurator

Emma Fichter

Specialpedagog

Camilla Hildingsson

Mailadress: camilla.hildingsson@edu.stockholm.se

Mailadress: emma.fichter@edu.stockholm.se

Skolsköterska

Annika Allbrand (NA och FLEX)

Mailadress: annika.allbrand@edu.stockholm.se

Christine Hildebrand (SA och HU)

Mailadress: christine.hildebrand@edu.stockholm.se

Studie - och yrkesvägledare

Marianne Carlsson

Mailadress: marianne.carlsson@edu.stockholm.se

Skolsköterska

Internationella- och körsektionen

Hillevi Hult

Mailadress: hillevi.hult@edu.stockholm.se Tel: 08-508 380 40/ 076-123 80 40

Svenska sektionen och språkintroduktion

Sophie Ringö

Mailadress: sophie.ringo@edu.stockholm.se

Tel: 08-508 380 41/ 076-123 80 41

Specialpedagog

Skolkurator

Svenska- och körsektionen

Charlotte Weintraub

Mailadress: charlotte.weintraub@edu.stockholm.se

Tel: 08-508 380 38 076-123 80 38 /

Internationella sektionen och språkintroduktion

Michaela Darliden

Mailadress:

michaela.darliden@edu.stockholm.se

Tel: 08-508 380 43 076-123 80 43 /

Anna Emtfors-Nilsson

Mailadress: anna.emtfors-nilsson@edu.stockholm.se

Maria Suchowiak

Mailadress: maria.suchowiak@stockholm.se

Studie - och yrkesvägledare

Shirin Almedar

Mailadress: shirin.alemdar@edu.stockholm.se

Frida Hager

Mailadress: frida.hager.extern@edu.stockholm.se

Medverkande

NoRra reals elevkår

Tora Hallberg

Majken Hallgren

Astrid Lugnet

The real deal

Aada paavonperä

Movitz Wahl

Kungsholmens Gymnasiums

elevkår

Hannes Selimović

Gabriel Amazeen

Ingeborg Fabra Shutrick

Kzine

Kevin Wang

Nora Ahndoril

Greta Olsson

Södra latins elevkår

Mette Larsson

Freja Taube

Latin lover

Lo Dahlström

Edith Lönnerblad

Elin Modig

Nikolaj Edsjö

Grafik: Greta Olsson och Movitz Wahl