Stockholm Fashion Week

Page 1

The Real Deal x Kzine x Vgy Magazine

Vi är Kzine, Vgy Magazine och The Real Deal

ifrån Kungsholmens gymnasium, Värmdö gymnasium och Norra Reals gymnasium. I tre dagar har vi tillsammans med Ung Media och Fair Action bevakat Stockholm Fashion week i hopp om att skapa innehåll som kan bidra till en granskning av modeindustrins påverkan på människor och miljö. Vi har fotat, intervjuat och poddat. Träffat modeskapare, modeller, vd:ar och sett på både verkliga modevisningar och VR-modevisningar. Därför är vi glada att presentera:

KZINE x VGY x TRD x STHLM FASHION WEEK

Denna tidning är en exklusiv sammanställning av text och bild från dessa dagar, tillägnad dig som är intresserad av mode, hållbarhet eller både och. För det går att kombinera även om det kan verka svårt. “Unga idag älskar second hand”, sa Verona Farrell, skapare av Styles-appen. Ja, visst kan det så verka, och kanske stämmer det. Trots att stora fast fashion-företag som H&M dominerar marknaden idag, så finns det hopp. Att konsumera är inte en rättighet. Kanske är vår generation och generationer efter oss villiga att förändra vanor och livsstilar. För det är vad som krävs, förändring, på individnivå och företagsnivå. Vi ska fortsätta sätta press på de som bidrar mest till utsläpp, dåliga villkor och en destruktiv syn på konsumtion.

Genom denna tidning kan du som läser få ta del av intervjuer, listor, bilder och inspiration som vi haft möjlighet att samla in. Trevlig läsning!

Louise Xin utmanar oss

Louise Xin är en kinesisk född svensk designer som skapade Skandinaviens första couture märke med endast uthyrning. Hon är självlärd inom hantverket, började arbeta med couture 2019 och 2021 presenterade hon sin första show. Louise Xin blev sedan tilldelad Fabric Of Life Award från Borås textilhögskola och blev inbjuden till att tala i EU parlamentet. Hon blev även utsedd som Sakharov Fellow av EU. Louise Xin uppmanar alla oss konsumenter att titta efter och fråga varifrån våra kläder kommer och vem som har sytt dem. Hon menar på att vi inte kan diskutera hållbarhetsfrågor utan att också titta på mänskliga rättigheter.

Den 2 September 2021 presenterade Louise Xin sin första couture kollektion. Hon visade stora klänningar med kraftfulla budskap. Hon presenterade stora färgglada klänningar med otroliga detaljer vilket väckte mycket uppmärksamhet. Men det som verkligen stack ut var att hon sammanvävde modevisningen med en protest där alla modeller bar skyltar med uppmaningar till publiken. “End modern slavery”, “Free Uyghur, end genocide”, “I stand with Afghanistan” var några utav de frågorna hon lyfte. Inte nog med det, hade hon också sin runway framför stadshuset. Hennes show blev viral och Louise Xin fick mycket beröm för sitt arbete.

I år under Stockholm fashion week presenterade hon sin andra show med plagg som visade hennes talang men som också väckte tankar. Showen började med en 7 minuters film om arbetarna bakom fast fashion som visade den brutala verkligheten. I den var klipp från dokumentären True Cost av Andrew Morgan som Louise Xin rekommenderar för alla att se. Louise Xin utmanar oss att skapa förändring inifrån. Det som vi som konsumenter måste förstå är att det handlar om hur vi konsumerar lika mycket som vad. Om vi som konsumenter slutar acceptera det sätt som kläder produceras, slutar acceptera det påtvingade arbetet, slaveriet, kan vi skapa en förändring. Fast fashion förstör människors liv och vår planet. En billig klänning från Shein är inte värd det lidande som den skapar. Mode industrin har förändrats otroligt mycket och fast fashion fortsätter att växa. Vi måste se till att bromsa in den och backa tillbaka några steg. “Det är väldigt stor skillnad mellan mode som kultur och konst form och mode som en komersiell industri”, säger Xin. Mycket av modet idag handlar om att hänga med i trender och hela tiden ha nytt. Förr var kläder värda mycket mer, något man tog hand om och använde länge. Vi måste hitta ett sätt att återgå till det för att kunna rädda dessa människor och planeten. Genom att ha ett märke som endast har uthyrning bidrar hon till ett mer hållbart och cirkulärt sätt att konsumera. Hennes kamp fortsätter och hon kommer att åka runt i Europa för att ha flera utställningar och föreläsningar. Fler designer och aktivister som Louise Xin behövs men även fler som lyssnar behövs för att vi ska kunna skapa en förändring. Vi kan inte längre ignorera dessa problem i vårt samhälle och runt om i världen. Vi måste se verkligheten.

Nathalie Jendi

Svenska textilindustrin

Den svenska konsumtionen av textilier släpper ut lika mycket växthusgaser som 850 000 varv runt jorden med bil!

Mellan år 2000 och 2021 har textilkonsumtionen i Sverige ökat med fyra kilo per person! Det motsvarar en ökning på 40%!

På ett kilo producerad textil används 7000-29 000 liter vatten och 1-6,9 kilo kemikalier!

Varje år slänger varje svensk ungefär 7,5 kilo textilier i hushållssoporna (och 60% av det hade kunnat användas i befintligt skick)!

I 20 år har priserna för kläder minskat samtidigt som mängden kläder som konsumeras har gått upp med 30%!

Bomull

I Xinjiang har Kina “omskolningsläger” dit uigurer har tvångsförflyttats och det har rapporterats om tvångsarbete, tortyr och våldtäkter. 20% av världens bomull odlas i Xinjiang i Kina och 84% av all kinesisk bomull odlas i Xinjiang. Av alla länder i världen kommer Sveriges import av kläder mest från Kina.

Luna Wik

Inne-utelista

INNE

We love stickat och virkat Trådar som hänger Stora solglasögon - no eyes visible Att följa klädkoden Blått, grönt och knallrosa Statementaccessoarer Blommor Tygtrasor Flätor

UTE
Influencers Shein Linnen Diversity-washing Tyll Mustasch Könsroller Smink Företag Applåder
VISSTE DU ATT?

En vision om det svenska modets hållbara framtid

Stadsgårdsterminalen i Stockholms hamn fylls av deep house-musik och vitt ljus från strålkastarna då gästerna i tur och ordning strömmar in och hittar sitt namn på en av de uppradade stolarna. Stockholm fashion weeks första programpunkt ska snart börja.

I jämförelse med grannlandets

Copenhagen fashion week är Stockholm fashion week relativt litet. Det grundades 2005 för att sätta Svenskt mode på den internationella modescenen. Hållbarhet, som också var temat för fjolårets Stockholm fashion week, genomsyrar modet som visas upp även denna gång. Märken som Brixtol Textiles och Jennifer Blom vittnar om att hållbarhet är centralt i svenska modemärkens identitet idag. Trots det kan kontakten mellan konsumtion och produktion tyckas försvunnen då nästan alla kläder som säljs i Sverige är producerade i utvecklingsländer för fast fashion företag. Hur ser den svenska modeindustrin ut idag och hur kan den utvecklas mot hållbarhet?

När den unga designern Louise Linderoth som precis visat sin avgångskollektion

från Borås Textilhögskola får den frågan undrar hon med ett skratt om den ens finns. Hon tycker att det inhemska utbudet och kulturen när det kommer till mode i Sverige är begränsad och mest centrerad kring fast fashion. Borås, som har en lång modehistoria, är ett exempel på var denna kultur skulle kunna bli återupplivad. Linderoth berättar att det finns företag som tillverkar något så nischat som jeansnitar i den lilla staden. Skulle kontakten mellan produktion och konsumtion kunna återupptas med lokala fabriker som de vi redan ser i Borås? Dessa fabriker skulle iallafall skapa fler jobb och reducera transportutsläpp. Som Linderoth och flera andra från Textilhögskolan säger är ett hållbart modesystem dock inte komplett med endast hållbar produktion. Produktion är aldrig hållbar i sig själv eftersom konsumtion alltid har någon form av miljöpåverkan. Jonatan Nilsson som också visat sin avgångskollektion från Textilhögskolan sätter ord på detta när han säger att vi måste konsumera så lite som möjligt: kombinera ”hållbar” produktion med att byta ut trend mot tidlösa designer och bara köpa det man verkligen behöver.

Den 20-åriga designern Nelly Skogs märke Imaskopi har en lovande formel för hållbarhet; hon berättar att hon lokalt producerar plagg i små mängder eftersom hon virkar och stickar allt själv. Modellerna som kommer ner för den vita catwalken till en svensk dikt bär plagg där Skog experimenterar med själva textilens uppbyggnad så att den samspelar med plaggets design. Stickat kan också vara en del av det svenska modets hållbara framtid, speciellt om garnet också är tillverkat i Sverige, eftersom det är en del av den svenska slöjdkulturen och kan bytas ut mot snabb konsumtion samtidigt som den lokaliserar produktion. Kontakten mellan produktion och konsumtion återskapas när konsumenten förstår hur kläderna är tillverkade. Alla kan lära sig sticka och virka, till skillnad från sömnad som kräver en dyr maskin är detta hantverk också mer ekonomiskt tillgängligt.

En undersökning gjord av Sifo 2020 för GodEl kom fram till att svenskars klimatångest ökar. Ökad efterfrågan på hållbara produkter i takt med denna ökade klimatångest har gjort att många hållbara företag som för tio år sen inte kunde gå runt ekonomiskt nu gör det. Men den moderna konsumenten med klimatångest nöjer sig i många fall med greenwashing. Och när företag

gömmer information om hur plaggen är tillverkade helt, hur mycket ansvar kan läggas på konsumenten? Konsumenten bär till viss del ansvar för vilket klimatavtryck produkten de konsumerar har, men Linderoth, Nilsson och Xin drar slutsatsen att ny lagstiftning som reglerar den fria marknaden är lösningen. I Louise Xins panelsamtal under Stockholm fashion week belyser hon den globala modeindustrins problem med mänskliga rättigheter samt hållbarhet och menar att om vi vill förändra detta behöver vi gå från roten av problemet, systemet. Oreglerad kapitalism är ett problem för Sverige och världen; då tvångsarbete och kemiska textilbehandlingar som får tygerna att inta vackra färger men också fiskarna i Bangladeshs vatten att inta ett nytt kön är ett det billigaste alternativet kommer de alltid att bli valda över mer hållbara alternativ.

Både Xin och Nilsson tycker att regeringen måste reglera den fria marknaden för att lokalisera en del av produktionen och göra hållbara produktionssätt mer lönsamma för företag. Exempel på möjlig lagstiftning som togs upp på Xins panelsamtal är höjda importskatter på varor som kan produceras lokalt och importförbud på varor som är tillverkade på oetiska sätt, till exempel genom tvångsarbete.

Smilla Carlsson Foto: Anna Kolosenko och Nathalie Jendi

Fast fashion utan garantier

Kritiken mot så kallade fast fashion-företag har ökat i takt med att hållbarhetsfrågan uppmärksammats i allt högre grad. Indiskas VD och hållbarhetschef, Karin Lindahl och Bodil Jönsson Lindgren, hävdar att de ständigt vill utvecklas och vara transparenta. Samtidigt finns inga konkreta svar på varför varken Indiskas uppförandekod eller leverantörslista finns publicerad.

offentliggörs.

“Innan vi listar alla [leverantörer] så kändes det roligare, eller mer genuint, att lista de större och sedan skriva lite mer om dem, än att lista alla och sedan inte ha resurserna att kunna skriva om [dem]”, säger hållbarhetschefen.

Dock kommer det i samma intervju fram att exempelvis uppförandekoden funnits långt innan Karin eller Bodil började på Indiska, något som kan verka motsäga påståendet om tidsbrist.

Det svenska modeföretaget Indiska är ett av de märken som Fair Action tidigare kritiserat för att inte ha undertecknat avtalet Accord of Fire and Building Safety in Bangladesh, som binder globala varumärken, fackföreningar och återförsäljare till ett ramavtal för att skapa en säker arbetsplats inom plaggindustrin i Bangladesh. Karin Lindahl, förklarar att endast två av de 80 leverantörerna finns i Bangladesh. Att Indiska inte skrivit under beror på att det “fallit mellan stolarna, säger hon.

Efter påtryckningar av Fair Action skrevs till slut avtalet på den första september. Indiska har även fått kritik angående bristen på transparens, som de påstår sig värdera högt. Endast fem av 80 leverantörer är publicerade på hemsidan. Dessutom är företagets uppförandekod, riktlinjer kring hur företaget arbetar ur ett etiskt, miljömässigt och socialt perspektiv, inte offentlig. Anledning är enligt Bodil Jönsson Lindgren att de inte haft tid eller resurser att göra innehållet “mer tillgänglig” för sina kunder, något de vill göra innan informationen

Inför framtiden är ett av målen för företaget att bli bättre på att beräkna koldioxidutsläpp och klimatavtryck i hela produktionskedjan, något de planerar att göra tillsammans med STICA, Swedish Textile Initiative for Climate Action. På sin hemsida presenterar Indiska en karta med nålar på olika platser, vad nålarna specifikt visar framgår inte. Svaret blir att de inte har direktkontakt, utan vidare specificering. Att inte ha koll på hela sin produktionskedja, och inte heller visa samtliga leverantörer, försvårar möjligheten till facklig inblandning och ökar risken för inhumana arbetsförhållanden i fabriker.

Både Bodil Jönsson Lindgren och Karin Lindahl menar att Indiska är i ständigt utveckling och gör vad de kan för att bli bättre på de punkter där företaget brister, likväl finns det lite som garanterar att sagda utveckling faktiskt sker.

Foto: Ella Ekbäck
Ida Keijser
Bodil Jönsson Lindgren & Karin Lindahl, Foto: Anna Kolosenko

Verona Farrel - Styles x Sellpy

En av de modeföretag som vi i redaktionen kände igen när vi läste igenom schemat för Stockholm Fashion Week var Sellpy, en av många unga omtyckt sida som gör secondhandkonsumtion lite bekvämare i och med möjligheten handla på nätet (och få kläderna skickade hem till sig). Modevisningen var ett samarbete mellan den nya modeappen Styles och seconghandappen Sellpy, som båda ägs helt eller delvis av H&M. I appen Styles kan användaren posta bilder på sina outfits och huvudfunktionen föreslår liknande kläder som bilden visar, där alla plagg finns att köpa på någon av H&M groups företag som till exempel Monki, Weekday, H&M, & other stories och Sellpy. Endast ett av dessa företag säljer secondhandkläder.

Vi hade innan visningen förberett frågor som rör H&Ms produktion, eftersom företaget är ett av världens största. 2021 omsatte H&M omkring 200 miljarder kr, något som gör dem till ett företag värt att granska, inte minst eftersom 1,6 miljoner fabriksarbetares liv påverkas av H&Ms villkor. Väl på plats blev stämningen förvirrad när vi bad om att få prata lite med en representant från H&M. Vi skickades mellan olika “ansvariga” men fick aldrig möjlighet att ställa våra frågor och blev tillsist hänvisade att maila frågorna till någon som inte var på plats. Tråkigt tyckte vi, men vi lyckades få en intervju med en av grundarna av appen Styles, Verona Farrel. En fråga som ställdes var vad Verona tänkte kring att appen uppmuntrar till fast fashion eftersom endast ett av flera företag säljer second hand, (där en stor del av vinsten å andra sidan går tillbaka till H&M eftersom de äger 78 procent av företaget).

Verona menar att “Styles” är ett av H&Ms framtidsinitiativ, och att man genom appen testar om konsumenterna tycker om en “mixad upplevelse” med både nyproducerade och icke-nyproducerade kläder. Att appen är ett sätt att skapa en ny inställning till en “blandad garderob”. Verona säger också att vår generation, Gen Z, är mycket intresserade av second hand och att det är en av anledningarna till att appen skapades.

Varför kan inte appen bara hänvisa till Sellpy då? Varför måste de nya kläderna finnas med?

Verona svarar att hon ser vår poäng, varpå hon säger att “det mest hållbara ju vore att inte sälja något alls, någonsin igen” men att det såklart inte kommer kunna hända. Hon säger att man arbetar med att göra Stylesappen mer hållbar och att det därför bland annat finns en funktion för att filtrera bort nya produkter och endast visa secondhandprodukter. Hon tror också att H&M valt att bygga teamet som jobbar med och marknadsför appen på ett visst sätt. I teamet ingår bland annat Philippa Parnevik och Engla Löf, som båda pratar mycket om sin kärlek till vintage och second hand kläder. Verona menar att “H&M kunde ha valt några influencer som bara köper fast fashion”, men att det var ett medvetet val att inte göra det.

Tanken verkar vara god, men frågan är om inte detta framtidsinitiativ är ännu ett sätt för marknadsdominerande H&M att göra större vinst för varje år. Det verkar ta emot för de stora företagen att utesluta nyproduktionen av kläder trots att intresset för alternativa sätt att konsumera ökar.

Ella Ekbäck Foto: Anna Kolosenko och Nathalie Jendi

Redaktionen fick chansen att lyssna på ett panelsamtal där bland annat den danska konceptutvecklaren Moussa Mchangama delade med sig av sina tankar om hållbarhet. Under diskussionen betonade han värdet av hur vi kan se händelser idag som ett resultat av tidigare historiska rörelser och att alla människor är del av ett historiskt och kulturellt sammanhang. Efter diskussionen fick vi chansen att ställa frågor till honom och fördjupa oss i hans resonemang.

Why is it important to broaden our perspective of time and look at the past? What is the purpose of us understanding that current events aren’t necessarily surprises?

I think it is important for us to know that because it gives us a sense of history, and therefore also a sense of belonging somewhere in the world and belonging to a history. And to a history where we are living in the most privileged part of the world but we also, because of a history of exploitation and oppression, that has created the world we’re living with and that we know, which is not to say that we should always go around and excuse ourselves and feel sorry, but just to say, looking at it from that perspective gives us a sense of connectedness with other people in the world, especially other people that are facing climate change much more than we are. I mean here we have the luxury of being able to joke with the fact that we have the warmest summers ever, in both Sweden and Denmark. It’s not funny. And in a lot of other places, it is not a joke. So that´s one aspect. The other aspect, I think, is that it is also about taking responsibility. In Scandinavia in general we have this idea that we are doing very well when it comes to sustainability and that we are really sort of benevolent, the good ones. “Here the conversation about sustainability is always the

most interesting and the most impactful” – but we also have the biggest impact and so it is also about actually taking responsibility for who and when and how we are in the world, which is incredibly harmful. We can´t go away from that fact. And in order to go away from it we need to connect with other people, and we need to ensure that the ones that have caused the problem are also the ones that are creating the solution. So we need to invite other people into the conversation and give them power enough to actually be a part of the conversation.

Do you see any risks in going back in history?

I see the risks of not understanding that history is also a very particular view of the world. History was written by someone. And I think that’s a risk.

So not being critical to the things that we are reading and seeing?

Exactly, and considering, what was also a part of this history, who also was a part of this history, who got left out - all of these things. So that´s one aspect that you really have to be aware of when you look at history. But I still think that there is a way of looking at history and understanding in times where everyone had less, how did they value things? What did you

We need to ensure that the ones that have caused the problems are the ones creating the solutions
” ”

do? How did people talk to each other? How did people engage with each other? When everyone couldn’t sit and look at their phones. And I´m not criticizing technology in general, I am just thinking: can we learn something from that? How did we engage? Did we belong together in a different way?

Every brand that wants to make more and more every year wants to be new with things. Do you think that there are ever going to be ways to be absolutely sustainable but still making more money every year and grow more and more all the time? Because sometimes it feels like these things are opposites.

I think they are to a great extent, especially growing is not a very considered thing. If we only talk about growth in terms of economic growth, then those two things are very detached and can´t go together. If we are talking about growth as in human growth or ecological growth, we can consider growth in many ways – cultural growth. Whatever it might be.

Do you think you can combine economic growth and ecological growth?

Not really. If I am super critical – no. The way that businesses operate, they tend to think that they operate in a way as it has always been done. Where in fact the way that businesses operate now just happened in the last 20-30 years. And I think we have to remember that, that all of this is new. This is new, the level of production is new, the level of consumption is new. The way of producing, especially polyester based textiles is new so we can change it. It is all due to human possibilities so we can just change it again. And I think especially in Scandinavia and especially in Denmark and Sweden and where we are now, we also just have to sit down and be like “Well

we have enough, we don’t need to grow any more. It is up to others; we actually need to scale down.” Especially I think – and now I am getting political of course everything I am saying is quite political but during the pandemic we really saw I think global inequality in a way we that could see who got access to vaccines, healthcare systems to treatments to you know who could have job security who had all of these things and who were the first ones to be fired and who were the last ones to get the vaccines – all of these things. And we had a narrative – especially in Scandinavia that the pandemic also us “coming together”. At the same time the global companies have never made more money than they did last year, billionaires have never gone richer than they are now and more countries have never gotten poorer. So it is not going in the right direction and so if we continue a narrative that we have to get more money, it doesn’t work.

We have to make the will to be sustainable stronger than the will to make money?

Absolutely. And how do you think it is possible to make that change?

A lot of it is also about not talking about everyone else, just looking at ourselves, saying we already have what we need here so how can we create a society where we are doing things in the way that they are. A lot of times people start saying “now China is one of the most harmful countries or India or developing countries” and they are so because capitalism was exported to them. And they also are because we maintain a narrative that this is the way to live. A lot of people don´t necessarily dream of living like this. There is a lot of indigenous knowledge that is very communal in ways that we have completely forgotten. So if we focus less on telling other people what to do, instead work with ourselves I think that would be a really good start.

Luna Wik och Ella Ekbäck
”Here we have the luxury of being able to joke with the fact that we have the warmest summers ever, in both Sweden and Denmark. It’s not funny. And in a lot of other places, it is not a joke.”

Medverkande:

Anna Kolosenko (TRD), Nathalie Jendi (TRD), Ida Kaijser (VGY magazine), Ella Ekbäck (VGY magazine), Elsa Kobak (VGY magazine) och Luna Wik (Kzine) Layout: Movitz Wahl
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.