Baltikums och Nordens möjligheter på 2000-talet: grön tillväxt, yrkesturism och nya politiska partier Gints Jegermanis Lettlands ambassadör i Danmark
Sedan tidigt 1900-tal har avsevärda förändringar skett på Östersjöområdets politiska karta. Under de senaste 22 åren har det regionala samarbetet mellan länderna tagit många olika vändningar, och rösterna för en närmare integration av de baltiska grannländerna i det nordiska samarbetet, eller till och med för en gemensam samarbetsregion, har blivit allt starkare. Så fort en sådan möjlighet kommer upp till diskussion, får man dock höra en hel del invändningar och motargument till Baltikums införlivande i det existerande nordiska samarbetet.
Inte heller de baltiska länderna är eniga i frågan om innebörden av den baltiska enigheten; om den överhuvudtaget existerar eller hur den kan utvecklas i framtiden. Ett antal undersökningar har tagits fram om fundamentala skillnader bland de nordiska länderna. Inte heller de baltiska länderna är eniga i frågan om innebörden av den baltiska enigheten; om den överhuvudtaget existerar eller hur den kan utvecklas i framtiden. Men med stor sannolikhet kan människorna både i Baltikum och i Norden vittna om samma känsla av frändskap och förtrolighet i deras relationer med grannarna på andra sidan Östersjön. Naturligtvis finns det gott om stora variationer, oavsett om det gäller klimatet, landskapet eller geologin. Inte desto mindre bleknar alla dessa geografiska, språklig eller historiska skillnader fort när det kommer till ens personliga, instinktiva intryck. De nordiska och baltiska länderna visar upp tydliga drag av ett gemensamt kulturrum och en gemensam plattform av grundläggande värderingar. Självklart har den 50 år långa separationen, som omfattar andra världskriget och sovjetockupationen, lämnat sina spår. Sedan tidigt 1990-tal har de baltiska ländernas ekonomier utvecklats efter liberala eller den fria marknadens idéer, vilket inte helt och hållet rimmar med de nordiska principerna för en välfärdsstat. Stora skillnader mellan de nordiska och baltiska länderna råder fortfarande gällande hushållens och företagens inkomster, besparingar och marknadspositioner, även
36
21 år efter återvunnen självständighet i de baltiska länderna. Men de senaste åren har visat en intressant tendens: den nordiska välfärdsmodellen exponeras för nya utmaningar. Åldrande befolkningar, alltför generösa sociala förmåner och västvärldens krympande inflytande globalt – allt detta ifrågasätter överlevnadsförmågan för den välfärdsmodell som har utvecklats under de senaste 50–60 åren. Även om det är för tidigt att säga vart de pågående diskussionerna om eventuella reformer i de nordiska välfärdssystemen och ekonomierna leder, är det uppenbart för mig att processerna som pågår på båda sidor av Östersjön kommer att föra de ekonomiska modellerna i Baltikum och i Norden närmare varandra. Oavsett hur den framtida modellen av EU-samarbetet kommer att se ut, kräver den utvidgade Europeiska Unionen (den framtida EU28) oundvikligen en vidareutveckling av regionalt samarbete och regionala lösningar. 2000-talet kommer att ställa många frågor – som till synes kan likna dem som vi har haft att göra med ett sekel tidigare. Det är allmänt känt att 2000-talet förväntas att bli ett århundrade med knappa resurser. Den senaste ekonomiska krisen och dess efterdyningar i Europa har visat, genom det kloka och beslutsamma agerandet i de baltiska och nordiska länderna, att regionen har en potential att tjäna som ett allmänt föredöme. Ett annat tydligt faktum är att baltiska entreprenörer, forskare och andra experter ofta har visat upp en expertis och kompetens som främjar innovation.
Det är uppenbart för mig att processerna som pågår på båda sidor av Östersjön kommer att föra de ekonomiska modellerna i Baltikum och i Norden närmare varandra. Sedan sent 1990-tal har det Baltiska Utvecklingsforumet marknadsfört On Top of Europe som ett koncept. Trots att både de baltiska och de nordiska länderna geografiskt sett ligger i utkanten av Europa, är och kan
Regionalt samarbete