Nöjesguiden Nr 7 2013 by Nojesguiden

STOCKHOLM • NR 7 • 2013

SEDAN 1982

LILLA NAMO TAR ÖVER — 48 TIMMAR

HAVANNA — 1 & 6 MÖTER

PÄR LERNSTRÖM — ANGEL HAZE OCH DEN EPISKA SKIVAN —

BARNMAT FÖR FINT FOLK —

THE-DREAM — VULKANO — KING KRULE

MUSIK + FILM + KROG + DRYCK + KLUBB + KONST + KONSERT + MODE + SCEN + TV + LITTERATUR Nöjesguiden • Östermalmsgatan 87d • 114 59 Stockholm • www.nojesguiden.se

Foto: Josefin Mirsch

Innehåll NR 7, 2013

T I L L FÖ R O RD N A D C H E F RE DA KT Ö R

Amat Levin amat.levin@nojesguiden.se A RT D I REC T O R

Martin Petersson martin.petersson@nojesguiden.se A D - A S S I ST E N T Daniel Eriksson daniel.eriksson@nojesguiden.se RE DA KT Ö R G Ö T E B O RG

Björn Werner björn.werner@nojesguiden.se RE DA KT Ö R NOJ E S G U I D E N . S E Parisa Amiri parisa.amiri@nojesguiden.se NOJ E S G U I D E N . S E Vendela Lundberg vendela.lundberg@nojesguiden.se

NÖJESGUIDEN

P R A KT I K A N T

KING KRULE

Sara-Märta Höglund har träffat det albumdebuterande underbarnet. 12

ANGEL HAZE GÖR NÄSTA ÅRS MEST EPISKA SKIVA

Sanna Berg snackar favoritböcker, nervositet, sekter och kommande albumet med stjärnskottet från Detroit. 17

48 TIMMAR HAVANNA

En stad utan internet, bankomater och sömn. Pelle Tamleht har gjort en blixtvisit och fått en elektrisk stöt.

Mathias Jensen mathias.jensen@nojesguiden.se M E DV E RK A N D E S KRI B E N T E R

Elinor Ahlborn, Maina Arvas, Wanda Bendjelloul, Sanna Berg, Maja Bredberg, Patrik Forshage, Rebecka Hedström, Jimmy Håkansson, Sara-Märta Höglund, Anders Karnell, Love Lagerberg, Sebastian Lindvall, Vendela Lundberg, Caroline Ringskog Ferrada-Noli, Sanna Samuelsson, Victor Schultz, Isabelle Ståhl, Pelle Tamleht, Alf Tumble FO T O GR A F E R O C H I L LUST R A T Ö RE R

Carsten Oliver Bieräugel, Erika Helin, Malin Ekman, Josefin Mirsch, Tove A. Tormod V D O C H A N SVA RI G U TGI VA RE

Faje Gani faje.gani@nojesguiden.se P R O D U KT IO N S C H E F

Josefin Lundgren josefin.lundgren@nojesguiden.se WEBBCHEF

Pelle Tamleht pelle.tamleht@nojesguiden.se S Ä L JA RE ST O C KHO L M

Johan Majer johan.majer@nojesguiden.se Joakim Hampus joakim.hampus@nojesguiden.se Ayman Qadri ayman.qadri@nojesguiden.se S Ä L JA RE G Ö T E B O RG

Henning Wideberg hw@nojesguiden.se Charlie Hedström charlie.hedstrom@nojesguiden.se S Ä L JA RE M A L MÖ / LU N D John Stahle john.stahle@nojesguiden.se E KO NO M I

Jeanette Ramberg ekonomi@nojesguiden.se

LILLA NAMO TAR ÖVER I EGEN TAKT

Nöjesguiden Holding AB

Amat Levin har pratat identitet, bostadspolitik och självuppfyllande profetior med rapparen bakom höstens mest efterlängtade EP. 26

BARNMAT FÖR FINT FOLK

Hamburgare, tacos och korv. Är det en slump att den trendigaste maten bara är tillkrånglad barnmat? 58

U TGI VA RE T RYC KE RI

MittMedia Print D I ST RU B I T IO N

Budcompaniett AB, Bring AB, Malmö Europa Trading AB P E RIO D I C I T E T

10 nr/år Redaktionen ansvarar ej för insänt icke beställt material. Stockholm Nöjesguiden Östermalmsgatan 87d 114 59 Stockholm tel 08–456 45 00 red@nojesguiden.se Göteborg Nöjesguiden Kungsportsavenyen 43 411 36 Göteborg Malmö Nöjesguiden Södra Förstadsgatan 1 211 43 Malmö

1&6 MÖTER PÄR LERNSTRÖM

Vi har skickat våra ojämnaste reportrar för att grilla Sveriges kanske trevligaste person. NÖJESGUIDEN

OMSLAG

... är Sveriges största gratistidning inom nöje! ... firade 30 år 2012. ... har opinionsbildande och trendsättande läsare. ... har en snittläsningstid på 28 minuter. ... når konsumenten nära köp-tillfället. ... har 50/50 kvinnliga och manliga läsare. ... 79 procent av våra läsare är över 25 år, 21 procent är under 25 år. ... finns i Stockholm, Göteborg, Malmö/Lund och Uppsala (och även i 24 mindre städer!)

Fotograf: Josefin Mirsch Styling: Eden Goitom Hår & Smink: Maggie Gelush

Tidningen du just nu läser är gratisdistribuerad och annonsfinansierad. Det redaktionella innehållet är just det – 100 procent redaktionellt. Nöjesguiden är partipolitiskt obunden, men du kan alltid lita på att vi brinner för jämställdhet, både genus-, etnicitet- och klassmässigt. Vi älskar Sverige och vill leva i ett mångkulturellt samhälle. Vi tror på den goda smaken och vår publicistiska tanke lyder som följer: Vi vill guida dig till det bästa nöjet. Trevlig läsning!

Tröja Never Denim, halsband BikBok, hängslen Monki, skor Dr Martens

NÖJESGUIDEN • NR 7 • 2013

KLÄDER

The Leather Jacket SHOP AT JC.SE !

Medarbetare AMAT LEVIN är tillförordnad chefredaktör på Nöjesguiden, bloggar på nojesguiden.se och har i detta nummer bland annat intervjuat Lilla Namo. Vad var höjdpunkten på årets Way Out West? – I konkurrens med Miguel och Kendrick Lamar måste jag säga Hemmalagets spelning på Hotell Nöjesguiden. Vet inte riktigt hur det gick till, men det var årets bästa fest.

SANNA SAMUELSSON är moderedaktör på Nöjesguiden. I det här numret skriver hon bland annat om pälsindustrins olyckliga segertåg. Har du själv någonsin ägt en päls? – Nej, men jag var på väg att köpa en begagnad 2008, när alla skulle ha platåskor och loppiga pälsar. Såhär i efterhand känns det lite barbariskt? Men det är väl det som är poängen med päls... Gränslösheten i att ha någon annans hår på kroppen.

MARTIN PETERSSON är dj och Art Director på Nöjesguiden. Han har förmodligen världens bästa smak. Du var i Kroatien i sommar igen. Vad gjorde du den här gången? – Jag återvände till den lilla staden Tisno och den i min värld bästa festivalen, The Garden Festival.

ISABELLE STÅHL skriver på sin magisteruppsats i idéhistoria och är Nöjesguidens litteraturredaktör. I detta nummer skriver hon om kärlek och cynism. Vilken var sommarens bästa läsning? – Hans Ruins essäsamling om Heidegger Frihet, ändlighet, historicitet, sociologen Eva Illouz Why Love Hurts och Hjalmar Söderbergs vackra Förvillelser.

BJÖRN WERNER har tidigare varit konstredaktör, men tar i och med detta nummer över som redaktör för Nöjesguiden Göteborg. I skrivande stund befinner han sig dock utanför landets gränser. Var håller du hus? – Jag pressar ut det sista av sommaren på Amalfikusten i Italien. Det är så sjukt fint att jag inte ens har tid att skryta om det på Instagram. FOTO: KJELL B PERSSON

PATRIK FORSHAGE ägnar sig åt skolledaruppdrag vid sidan om att vara musikredaktör på Nöjesguiden. I det här numret har han intervjuat MS MR, Vulkano och Dregen. Hur många intervjuer hinner du med på en månad? – Jamen, nu har jag ju haft hela sommaren på mig. Då har jag dessutom hunnit prata med The Clashs gamle trummis Topper Headon om 25 års heroinberoende, med den alltigenom geniala gamle britpoparkitekten Luke Haines om kampen för rättfärdig rock’n’roll och med Franz Ferdinand om hur man bäst tillbringar fredagskvällar i Stockholm. De intervjuerna dyker upp på nojesguiden.se.

NÖJESGUIDEN • NR 7 • 2013

PARISA AMIRI bloggar, pratar i radio och är redaktör för nojesguiden.se. Vad får årets Way Out West för betyg? – Trots avhopp från Solange och – som traditionen bjuder – Azealia Banks kändes det bättre och större än någonsin. Misstänker att vår redan legendariska fest med Hemmalaget på Hotell Nöjesguiden spelar in!

ALF TUMBLE gör musik och listar i varje nummer av Nöjesguiden de bästa alkoholhaltiga dryckerna just nu. I det här numret reder han ut vad en sommelier är och vilka frågor du ska ha redo om du ser en. Det ryktas om att du ska programleda en podcast på nojesguiden.se snart. Sant eller falskt? – Sant! Den kommer att gå under namnet Dela en flaska där jag helt enkelt delar en flaska vin med en inbjuden gäst. Vinet serveras blint och med förhoppning om att det ska falla min gäst i smaken. Samtalet och podcasten slutar när flaska är tom.

MAJA BREDBERG är kulturskribent och medlem i Nöjesguidens musikredaktion. I det här numret gillar hon Kaah och John Legend. Det känns som att du reste jorden, eller i alla fall Europa, runt i somras. Var har du hållit hus? – Jag vet, jag har verkligen härjat runt! Först var jag i Cannes och Hauterives, sedan i Almedalen och Kräklingbo, efter det åkte jag med min lilla familj genom halva Europa för att hälsa på släktingar i Kroatien. Bästa resa-igenom-stad var Salzburg, det är helt orimligt fint där!

LOVE LAGERBERG är musikskribent på Nöjesguiden och jobbar utöver det på Färgfabriken i Stockholm. I det här numret gillar han Julia Holter och The Field.

Jimmy Håkansson är frilansjournalisten som bloggar pretentiöst om tv-spel på blogemup.se. I det här numret skriver han om livstids-tv, fängslande serier och recenserar Top of the Lake. Det sägs att du även ska börja jobba på P3. Berätta! – Ja, det stämmer. Vanligtvis brukar jag kräkas ut min missunnsamma bitterhet över spelindustrin på blogemup.se. Men från och med nu kommer jag även att kalva ut dem över P3 Spels lyssnare. Det låter väl trevligt?

VICTOR SCHULTZ är Nöjesguidens filmredaktör och recenserar i det här numret bland annat Frances Ha och Elysium. Vad får filmsommaren för betyg? – Filmsommaren får två ljussablar och en The New Yorker i betyg av mig. Även om World War Z kanske inte riktigt lyckades ro hem det har sommarens sci-fi-blockbusters som Pacific Rim och Elysium levererat. Bästa filmen är dock New York-dramat Frances Ha som alla borde se snarast.

Sara-Märta Höglund har tidigare jobbat med Musikguiden i P3 och som musikredaktör på SR. Idag är hon musikskribent för Nöjesguiden och har i det här numret intervjuat King Krule. Vad får årets Way Out West för betyg? – Håkan är ju Håkan och Steve Mason var fantastisk. Sjuk pepp på Stone Roses-dokumentären också! Men i år fanns nog inte en enda akt jag skulle ha offrat någon kroppsdel för att se, plus att jag missade Pissed Jeans OCH Angel Haze. Så det får bli tre och ett halvt tofublock av sex möjliga.

REBECKA HEDSTRÖM skriver krönikor för Nöjesguiden, den här månaden om Drake och Chris Browns osmakliga återuppväckning av Aaliyah. Åsikt om Drakes nya albumomslag? – Det är ganska fult tycker jag, men jag känner liksom ingen vrede inför det. Det påminner om något annat så jag kanske missar någon referens?

WANDA BENDJELLOUL bloggar, är frilansjournalist, tv-producent och recenserar film i Nöjesguiden. I det här numret recenserar hon Monica Z och Vanishing Waves samt tipsar om de bästa avsnitten av The Story of Film. Vad får årets filmsommar för betyg? – Filmsommaren består mest av filmer om bilar som går jätte, jättefort för sjätte gången. I år räddades den dock av The Heat som kom och återuppväckte den trötta polisfilmsgenren. Tack vare den får årets filmsommar en femma.

PELLE TAMLEHT är Nöjesguidens krogredaktör i Stockholm, webbchef på nojesguiden.se, dj och karaokefantast. I det här numret skriver han om sina dygn i Havanna. Vad var roligast med Kuba? – Roligast är att jag fortfarande lever (älskar livet) trots att jag fick en stöt av Jesus. Tacka Gud för 110 volt. Kan ni ta bilden från mitt Kubareportage, när jag går i motljus?

VENDELA LUNDBERG är webbreporter på nojesguiden.se och Nöjesguidens klubbredaktör i Stockholm. I det här numret har hon intervjuat mästerproducenten Boi-1da. Var han divig eller snäll? – Han var den största mjukisen någonsin och ursäktade sig hela tiden för att han var rädd att han smaskade när han åt.

SEBASTIAN LINDVALL är filmskribent på Nöjesguiden och skriver i det här numret om bland annat Mitt liv med Liberace, Ginger & Rosa samt Hyde Park on Hudson. Vad får filmsommaren för betyg? – Mitt i blockbustersäsongen har svenska distributionsbolag lyckats smyga in filmer som Spring Breakers, Stories We Tell och Sightseers. Och jag är ju dessutom positivt inställd till 3D-spektakel, så det har varit en fin filmsommar.

MATHIAS JENSEN pluggar journalistik och praktiserar på Nöjesguiden. I sitt första nummer har han bland annat intervjuat Pär Lernström. Är han så där trevlig på riktigt också, eller har han en douchebag i sig? – Han är överdrivet härlig. Jag önskade att han skulle brista och tappa det fullständigt någon gång, men han slutade aldrig vara den trevligaste jag intervjuat.

ELINOR AHLBORN pluggar och är frilansskribent. I det här numret har hon intervjuat The-Dream. Hon såg även nyligen Wu-Tang Clan på Gröna Lund. Vad får de för betyg? – Jävlig bra jobb med att komprimera sina kändaste dängor till en liten timme. Älskar att de hyllade ODB genom att spela Shimmy Shimmy Ya och göra praktik av hans citat "Wu is for the children". Men saknade ju Method Man. Fyra av fem mördargetingar.

SANNA BERG pluggar psykologi, driver bloggen Pussy Made of Gold och är en av tre bakom podcasten Vad blir det för rap? I det här numret har hon intervjuat Angel Haze. Vad är det som gör Angel Haze så bra? – Hon har allt! Framförallt är hon en extremt bra rappare och textförfattare. Hon tillför hiphopen något nytt, och bryter många normer och tabun kring hur rap ska låta och vad som är okej att rappa om. Sedan verkar hon bara vara en extremt cool och genuint ödmjuk person.

CAROLINE RINGSKOG FERRADANOLI är författare, pluggar tv på Dramatiska institutet och skriver på sin kommande roman. Hon spelar även in podcasten En varg söker sin pod tillsammans med Liv Strömquist. I det här numret har hon intervjuat Noah Baumbach och Greta Gerwing. Hur sur blev Baumbach när du kallade Frances Ha för en romantiserande film? – Nä, det var lugnt!

MAINA ARVAS är Nöjesguidens scenredaktör och skriver i det här numret om teaterrum i rörelse. Vilken var den bästa pjäsen du såg i somras? – Jag gillade stämningen på Paradisofestivalen i Kärrtorp. Jag älskade inledningsscenen i Kristina Lugns Stulna juveler på Stockholms stadsteater. Och mitt barn har sett Pantomimteaterns Plask två gånger.

ANDERS KARNELL, redaktionens transformer, har varit programledare på SVT, pratar i radio och är dessutom Nöjesguidens konstredaktör. I det här numret skriver han om Jay Z och Kanye Wests äventyr inom konstvärlden. Vad får Picasso Baby-videon för betyg?

BEYOND RETRO Vintagebutiken som handplockar, återvinner och redesignar istället för att kassera och slänga bort. Här får starka personligheter skapa sin egen stil. Angelica hjälper kunderna att hitta nya älsklingsplagg och älskar att fota analogt. FÖLJ VÅRT SAMARBETE MED BEYOND RETRO PÅ INSTAGRAM OCH PRIPPS.SE

Distribueras av Carlsberg Sverige. Konsumentservice 020-78 80 20. www.carlsbergsverige.se

www.pripps.se

prippsblå

WDW CREATIVE

LÅT OSS PRESENTERA:

KLASS 1 2,2 %

L E DA R E

DET TRYCKTA ORDET OCH MISSFÖRSTÅND

är jag intervjuades av en dagstidning i slutet av förra året blev jag, trots att jag bara hade några meningar i ett större reportage om Nöjesguiden, ganska kraftigt felciterad. Några timmar efter att artikeln publicerats var min telefon fylld av sms från familj och vänner som undrade om jag verkligen hade uttryckt mig så. Och i vad som i bästa fall var slarv och i sämsta ett försök att krydda ett narrativ stod det att jag är uppvuxen i Tensta, när jag i själva verket kommer ifrån en annan förort i en helt annan del av Stockholm. Så när Lilla Namo dels menar att hon är skeptisk till intervjuer, dels uttrycker sin frustration över att förorter buntas ihop och hafsigt omskrivs som en och samma plats kan jag relatera. Och just därför blev jag extra glad av att hon tackade ja till att intervjuas av Nöjesguiden. Lilla Namo är inte bara en av landets mest populära unga artister, hon är även en av de smartaste och sitter inne på många intressanta resonemang om en rad viktiga ämnen. Du hittar intervjun på sida 20. I Nöjesguiden #7 har vi även snackat nervositet med Angel Haze, rockbiografier med Dregen, symfonier med The-Dream, osmakligheten i Kanye Wests Yeezus med Drake-producenten Boi-1Da och albumdebuten med omåttligt hypade King Krule. Vi har även tillbringat 48 timmar i

BREV Har vi gjort dig glad eller bara ledsen och kinkig? Håll det inte inom dig, skicka ett brev till: Nöjesguidens redaktion Östermalmsgatan 87d 114 59 Stockholm … eller mejla: red@nojesguiden.se

Havanna, undersökt om den trendigaste maten egentligen bara är tillkrånglad barnmat, och låtit Döskalle & Mästerligt vara jobbiga mot Idol-mannen Pär Lernström. Trevlig läsning! När Ghostface Killah frågade ”Where’s the babies” och sedan bjöd upp ett dussintal barn på scen under Wu-Tang Clans spelning på Gröna lund.

6 1

T I L L F ÖROR D N A D C H E F R E DA K T ÖR

AMAT LEVIN amat.levin@nojesguiden.se

Hej Linda å Helena! Vad roligt att ni hade en bra kväll. Hospodské Dvere öppnar dock först

NÖJESGUIDEN • NR 7 • 2013

… enligt en säker källa har Systembolaget nu dragit City Gross inför rätta på grund av den vinförsäljning City Gross inlett tillsammans med importföretaget Winefinder. Svaranden har dock inte fått se handlingarna än då de är sekretessbelagda… … söderklassikern Kvarnen har döpt sin nya restaurangdel till Hospodské Dvere. Säg det fort tio gånger...

den 3 september, så ni får mer än gärna återkomma och berätta vilket ställe ni var på. Tre enheter och mat för en hundring låter ju helt fantastiskt. Pelle Tamleht I 15 år har jag gått ut i Göteborgs krogliv och "mutat" mig in på att jag ”kommer från Nöjesguiden”. Antar att jag måste göra skäl för alla gratis inträden snart. Säg ett ämne så fixar jag ett uppslag. Best regards, ”Hej! Kevin. Nöjesguiden. Kan jag komma in?” Kevin Ivarson

Redaktionen

Vi var där av en slump ikväll. Vi åt varsin förrätt å drack tre glas vin respektive två glas vin å en öl. Nota: 96 kr var. Ett toppenställe! Så personligt å så proffsigt! Å så genuina människor. Den bästa upplevelsen nånsin gällande restaurang som helhetskoncept! Kommer rekommendera de till alla jag känner å inte känner ;) Linda å Helena

… Sean Banan syntes bära skottsäker väst på Snabba Cash 3-premiären. Vi upprepar: Sean Banan i skottsäker väst. På biopremiär. Övriga deltagare av minglet: Tomas Bodström och Sofia Wistam…

Herregud, vad långt det är till sommar.

Nej nu!

Läsarkommentar angående artikeln ”Kvarnen öppnar nytt” från den 21 augusti.

AVLYSSNAT

Tack för att du och margret gjort nöjesguiden till en så bra tidning! nuförtiden blir jag blir glad och hoppfull inför framtiden när jag läser den; det händer trots allt en massa bra grejer därute och det finns alltså en massa bra människor som gör intressanta saker! Lotta Narvehed Hej Lotta. Detta gjorde vår dag – tack! Amat Levin Läsarkommentar angående Sebastian Lindvalls recension av Spring Breakers. Öh fast vad f-n är en ”kulturell appropiation”? kan absolut ha fel, meen det låter som om allt härligt Miamikitschbefriande "sex sol och knarkkhatarsis" är skildrad från det "Manliga Ögat" och jag vet inte om jag är så intresserad utav rostade disneytjejer ledda till "Avgrunden" likt Ofelior av en spejsig James Franco faktiskt, när man dessutom kan se Britney Spears

göra det på 5 minuter på youtube eller läsa Romanen om Rosen, något mindre grafisk förstås. återstår att se om det här är en mästerlg djupdykning eller ENBART sexistiskt tits and ass och ofeliakomplex (disneybrud som ”går ner i avgrunden”, wow originellt och osexistiskt dude) vilket som sagt inte är lika intr. eller befriande kitschigt sanningssägande för mig som Qvinna. som helst inte vill vara skildrad utifrån och på piedestal att ta ner och välta för att ngt ska bli värt för harmony korine att bejaka såhär popkulturellt modernt. kan det inte gälla båda könen bara lite grann? tack. Melody Kulturell appropriering/appropriation = min småklumpiga direktöversättning av cultural appropriation, ett begrepp som bland annat förekommer inom postkoloniala studier (men som med tid och tolkningar fått fler användningsområden). I övrigt gläds jag av din kommentar just för att den pekar på vilken oerhörd åsiktsdelare filmen är; i somliga läger hyllad som frigörande, i andra beskylld för att främja våldtäktskultur. Jag påstår varken eller, men prologen är närmast parodiskt märkt av en manlig blick som successivt går upp i rök (särskilt i en scen där ett tydligt maktskifte jämnar ut balansen mellan Hudgens/Benson och Franco). Sebastian Lindvall Läsarkommentarer angående Amat Levins recension av Kanye Wests Yeezus. Intressant hur skivan är så otroligt mer hyllad i USA, Kanada & UK än vad den är i Sverige. Samma sak med 808s också iofs. Det känns som att hip hop alltid måste hålla sig nära traditionell samplingsformel för att bli uppskattad i Sverige. Den här skivan är ju fantastisk. Huuh Jag vill bara säga att jag aldrig har gillat Kanye. Han är som en liten bortskämd unge! Jag undrar verkligen vad Kanye har gett sig in på!? Det verkar som att han tar en massa influenser ifrån alla håll; UK-garage/dub/reggae/punk. Detta gör han utan någon förtanke och sen skryter han om sig själv med hjärndöda texter? Sen att kalla sig gud! Jag undrar vad rastafiaris säger om det? Många artister

… Bingolotto-Marie har spottats använda sin egen, undangömda ingång till nattklubben V iförd solglasögon och hoodie… … när världar möts på Way Out Wests VIP-område: Malcolm B blev sjukt glad över att han lyckades ragga till sig Alexander Skarsgårds nummer. En cameo i en kommande musikvideo?.. … krögaren Daniel Crespi har gett författaren Mats-Eric Nilsson svar på tal, angående Nilssons bok Saltad nota. Vi anar en beef going on, och gillar det…

ifrån Jamaica har blivit förbannade på Snoop och Kanye p.g.a kommersialiseringen utav deras kultur. Det luktar självfrosseri! Det är bäst för honom att han inte stulit för mycket och att han gör SIN grej utav det samt att skivan låter bra. Jag är verkligen skeptiskt, men hoppas också på att det blir till något nytt än den samma gamla vanliga musiken man hör i de olika mainstreamkanaler som finns. Drughead Jag tänker mer på det som att han medvetet ”felanvänder sig” av referenser till medborgarrättsrörelsen för att visa på tidens avpolitisering? Att han förklarar och speglar samtiden genom sig själv, sin egen narcissism och megalomani. Det är meningen att vi ska bli upprörda av blood on the leaves, av den nutida banaliteten som kontrast till det djupt meningsfulla förgångna. Hanna Eller så är han precis så ointelligent som det verkar... Victor Ett fantastiskt album. Han är helt orädd. Marc Den här skivan är fantastisk. I Sverige måste ofta hiphop hålla sig till en viss ram för att bli accepterad och detta är synd, då detta leder till att man går miste om mästerverk (som Yeezus) som har gått helt utanför ramarna. Kanye West gör inte musik för bekväma, enkla hiphoplyssnare som bara vill ha något som är trevligt för örat. Jag älskar de annorlunda beaten (tycker inte alls dom är otrevliga, snarare vaknar jag till av dom. Dom intresserar mig), flåsandet i black skinhead och dom mörka futuristiska ljuden som binder ihop albumet. Det här är ett nyskapande, mörkt och intressant album. West upprepar inte gamla budskap, han påminner oss om vikten att ständigt kritisera vårt samhälle. Att aldrig luta oss tillbaka. Att aldrig bli bekväma. En av albumets höjdpunkter är låttexterna som är fullständigt genialiska och svårknäckta. Sen skadar det ju inte heller att albumet bara blir bättre och bättre för varje lyssning. Claudia

TBWA

DEN 11 SEPTEMBER MINNS VI

ANNA

LINDHS

MO D Den 11 september 2003 släcktes ett ljus i svensk och internationell politik. Anna Lindh inspirerade människor över hela världen med sin energi, sin medkänsla och sitt mod. Tio år senare behöver vi Anna mer än någonsin. Genom att minnas henne tillsammans får vi kraft att fortsätta vrida världen rätt.

EN KVÄLL FÖR ANNA LINDH 11 september kl 18.30, Kungsträdgården. Fritt inträde. Medverkande: Loreen, Benny Anderssons Orkester, Moneybrother, Eva Dahlgren, Jonas Gardell, Rikard Wolff, Vanna Rosenberg, Stockholm Sinfonietta, Carl Bildt, Mona Sahlin, Sten Nordin med flera. Konferencier: Mark Levengood. Värdar: Stockholms Stad och Anna Lindhs minnesfond. Arrangemanget teckentolkas.

PÅ GÅNG I STOCKHOLM

Stockholm när augusti övergår i september är inte lika mycket en vemodig sista chans att utvinna kraft, som det är ett konstaterande att festivalerna är över för den här gången. Vilket i sig är en anledning god nog att befinna sig inomhus igen. Det här är månadens mest emotsedda spelningar. Händerna mot septemberhimlen

Petra Marklund lyckades ganska smärtfritt skaka av sig sitt alter ego September och angöra ny mark under sitt riktiga namn. Den 5 september tar hon över Gröna Lund och skänker nöjesfältet välavvägd popmusik om hjärtan som brister.

Popfest i dagarna två

Det är inte konstigt att Popaganda har ett av landets bästa festivalrykten. Sedan starten 2002 har de kontinuerligt framhävt sig som ett lockbete för världens största artister. Årets headliner The xx gjorde ett av förra årets bästa album, och Håkan Hellström fortsätter att vara landets bästa artist. Det finns alldeles för mycket bra att se för att gå ned ytterligare på detaljnivå, men missa för allt i världen varken Sibille Attar eller El Perro Del Mar. Allt sker på Eriksdalsbadet mellan den 30 och 31 augusti.

Matthew E White

Skägg har blivit en av de enskilt viktigaste ingredienserna för män som komponerat musik med gitarr på nollnolltalet. Från Fleet Foxes till Bon Iver går en blodröd tråd som berättar om skogens kraft, och för det syftet krävs oftast ett helskägg. Matthew E White må vara betydligt mer finstämd än både Justin Vernon och Robin Pecknold, men skägget är mullrande och kraftfullt. Och musiken är lika bedårande som ambitionerna. Se honom live på Debaser Strand den 12 september.

SÅ HÄR BLIR DINA KOMMANDE VECKOR

spelningar har stoppats av polisen för att förstå att hiphopkollektivet Labyrint skapar sina egna regler. Men det handlar inte lika mycket om deras drogliberala synsätt som det gör om deras musik. Labyrint är en av landets absolut bästa liveakter och Tegelbruket den 6 september är inte ett tips, det är en uppmaning.

Miriam Bryant känns i hela kroppen

Hon sjunger bäst i hela Sverige, och säger sig älska Göteborgspop. Lyssna på henne när hon sprider ut sin sång över Södra Teatern den 9 september.

5 5 5 KONSERT

FILM

MUSIK

4 KROG

2 KLUBB

KLUBB Happ, så tvingas vi inomhus igen.

KONSERT

The-Dream på Berns

Stjärnproducent har blivit ett urvattnat begrepp, men det finns inget annat som passar in här. Inget annat räcker till. The-Dream har gjort musik till världens största artister: från Rihanna till Beyoncé har vägen gått via Britney Spears och Justin Bieber. Den 14 september ställer han sig solo på Berns salonger och gör sin grej. Allt annat ur kalendern måste rensas ut och skyfflas bort. Det här är allt som betyder något.

Labyrint gör Tegelbruket Det räcker med att veta att deras

Soulmannen Linnros

Det vore lite för enkelt att avfärda honom som en Orup i skinnjacka. Kanske också fel. Oskar Linnros har snarare gjort en karriär av att positionera sig mellan sina rötter och det djupa intresset för funkmannen nummer ett – Prince. Och kanske är det i det intresset det blivit så bra så snabbt. Oskar Linnros ställer sig på Gröna Lunds stora scen den 13 september.

The-Dream, Labyrint och Popaganda gör sörjandet av festivalsommarens död så mycket enklare.

FILM Frances Ha och Blue Jasmine är ljuset i den tunnel som har varit sommarens idiot-blockbusterbuffé.

MUSIK I september kan fans av nästan alla genrer känna stolthet.

KROG Risken att bli missnöjd på Bockholmen Hav & Restaurang är minimal.

BÄST JUST NU

TV Fira in hösten med mästerliga Top of the Lake.

BAR

KONST

MUSIK

KROG

Boqueria

Meriç Algün Ringborg

Kaah

Oaxen Krog & Slip

Jakobsbergsgatan 17

Galerie Nordenhake, till och med den 29 september

Aktuell med Matcha din look

Beckholmsvägen 26

Julia Holter

Vassa Eggen

Timmermansgatan 24

Alex Israel – Isbrytaren

Aktuell med Loud City Song

Birger Jarlsgatan 29

Nosh and Chow

Igeldammsgatan 22A, till och med den 5 oktober

Earl

Pharmarium

Aktuell med Doris

Storgatan 7

Sjögräs

Norrlandsgatan 24

Malick Sidibé Marabouparken, till och med den 1 december

Post-Way Out West-depression: 20 %

KLUBB

SCEN

AKA

Blood on ice

Håll utkik på Facebook

Backa Teater, Göteborg, premiär den 18 september

Trädgårdens avslutningshelg

Ifigenia

Under Bron, Hammarby Slussväg 2, den 6-7 september

Moment Teater, Stockholm, premiär den 21 september

F12

95 procent är ett totalt j***a mörker

Fredsgatan 12

Teater 23, Malmö, premiär den 20 september

NÖJESGUIDEN • NR 7 • 2013

”Ingen är bättre på att skildra livet i de skitiga delar av London som ännu inte gentrifierats.”

FILM

Nivån av inspiration i halva höstens Metrokrönikor om ”att återvända till vardagsstressen”: 1 %

Frances Ha 6 i Nöjesguiden

Chans att undgå Idol: 9 %

Blue Jasmine 5 i Nöjesguiden

Elysium

”Men sommaren kan vara långt in i september”-ljug: 30 %

5 i Nöjesguiden

Patrik Forshage om King Krules 6 Feet Beneath the Moon, på sida 56.

Chock inför att de som precis har börjat ettan på gymnasiet är födda 1997: 40 %

STOCKHOLM, HOVET 24 SEP GÖTEBORG, LISEBERGSHALLEN 25 SEP BILJETTER: BLIXTEN.SE, TICNET.SE 077-170 70 70 GLOBE ARENAS 077-131 00 00 (STOCKHOLM) LISEBERG 031-400 100 (GÖTEBORG) A message from

0 0 : 3 2 l k c e d 3 Cirkus fredag 1 .se 077-170 et cn ti , 0 2 10 0 6 -6 8 0 s u Biljetter: blixten.se, Cirk

#dunhamsthlm #dunhamgbg

GIBCA

Röda Sten Konsthall Göteborgs Konsthall /Hasselblad Center Lilla Bommen /Drömmarnas kaj Stora Teatern

7/9

17/11 Curators

Katerina Gregos

Claire Tancons Joanna Warsza Ragnar Kjartansson in collaboration with

Andjeas Ejiksson

Nicoline van Harskamp / Tania Bruguera / Spartacus Chetwynd / Nanna Nordström Ninar Esber / Forensic Architecture & Füsun Türetken / Roberto N Peyre / Jill Magid Jorge Galindo & Santiago Sierra / Markus Öhrn / Karol Radziszewski / Mapa Teatro Marion von Osten / Roberto Paci Dalò / Deimantas Narkevičius / Pavel Pepperstein Margrét Helga Sesseljudóttir / Katarzyna Krakowiak / Nevan Lahart / William Hunt Parastou Forouhar / Fernando Sanchez Castillos / Per Zennström & Lennart Sjöberg The New Beauty Council & Mycket i samarbete med Maja Gunn / Marinella Senatore Guerrilla Girls / Jean-Louis Huhta / Johan Heintz / Psychic Warfare / Nabil Boutros Maja Hammarén / Núria Güell / Liv Strömquist / Qiu Zhijie / Luc Deleu / Tala Madani Carolee Schneemann / Sunshine Socialist Cinema (Kalle Brolin & Kristina Müntzing) Olav Westphalen Wooloo (Martin Rosengaard & Sixten Kai Nielsen) / Eunhye Hwang Sonia Boyce / Otobong Nkanga / Andreas Gedin Röda Sten Konsthall is the organizer of GIBCA

Main Funders

Media Partner

Göteborg International Biennial for Contemporary Art www.gibca.se

Pris Systembolaget 139,00 Art nr 729 Alkoholhalt 11 %

70 70

NÖJESGUIDEN

KING KRULE

Sin nittonde födelsedag kommer Archy Marshall fira med att släppa den emotsedda fullängdsdebuten som King Krule. Över en sprakig telefonlinje från London berättar Marshall för Nöjesguidens Sara-Märta Höglund om den krokiga vägen dit. Den som en gång inleddes med Mark Morrison och som var på väg att ta slut alldeles för tidigt.

KING KRULE:

”Jag funderade på att lägga ned och bli elektriker” TEXT: SARA-MÄRTA HÖGLUND

ntervjun blir försenad då Archy glömt ladda mobilen. När jag når honom låter han glad och lite trött, underbarnet. Eller rent tekniskt är Archy Marshall inget underbarn längre, då han har blivit myndig sedan självbetitlade EP:n King Krule kom för två år sedan. Ljudbilden är en blandning av akustiskt gitarrplock med influenser av jazz och post-dubstep. Över det, Marshalls röst som låter som att den kommer från någon med betydligt längre livserfarenhet. Men med en tonårings syn på världen. Nu hörs några sekunder av eftertänksamhet efter varje fråga, förutom då jag vill veta vilken musik han älskade som barn. Svaret kommer nästan ryggmärgsmässigt. Marshall måste fortfarande ha vobblat omkring i blöjor hemma i sydöstra London då Mark Morrison flimrade förbi i läderrock på MTV. Finns någon spillra av Return of the Mack med dig i dag? – Precis allt med den låten finns i min musik. Hur såg det ut där du växte upp, kommer

NÖJESGUIDEN • NR 7 • 2013

du från en musikintresserad familj? – Ja, det var en väldigt kreativ miljö. Vi gick ofta på spelningar och jag känner mig väldigt glad över det. Mycket rytm och dans, så musik har alltid varit en del av livet. Min mamma jobbar med konstprojekt för staten och min pappa är också konstnär. När jag var liten jobbade han med scenografi på tv, så jag fick hänga med och se massa barnprogram och så. Hur tidigt startade du med musiken? – Jag började spela gitarr när jag var åtta år, kort därefter började jag skriva egna låtar. Just då var The Streets stora och jag gillade den grejen. Sedan tyckte jag att det var cool med Korn och hela grunge-metal-prylen, haha. Jag har nog alltid gillat när flera stilar smälter samman. Du var 16 när du först släppte Out Getting Ribs, då under artistnamnet Zoo Kid. Låten fick snabbt stor uppmärksamhet på nätet. Hur kändes det att främmande människor plötsligt hade åsikter om det du gjorde? – Jag har alltid velat leva på att vara

musiker och jag hade jobbat så hårt och så länge utan att något hände. Självförtroendet var lågt och även om jag älskade mina grejer trodde jag inte att någon annan skulle gilla det. Att spela live kändes alltid nervigt. Jag var tvungen att tjäna pengar på något sätt så jag funderade på att lägga ned helt och bli elektriker. Jag

”Skivan har inspirerats av asfalt och himmel.” pluggade konst ett tag också, men det passade mig inte. Sedan gavs låten ut och nu kan jag faktiskt leva på musiken, det är mad crazy. Jag är superglad för det. När det gäller andras åsikter går det inte riktigt att undvika. De flesta uppfattar oftast musiken fundamentalt annorlunda än vad jag gör, det är vackert. Läser du recensioner av din musik? – Nej, jag läser oftast intervjuer med mig och så. Recensioner hinner ofta

någon annan läsa först och sedan undrar de om jag sett det. Så det är mest bara att andra hinner först, jag är inte ointresserad av vad de tycker. Det var under tiden på konstskolan som du började kalla dig för King Krule. Stämmer det att du har stulit namnet från en karaktär i Donkey Kong? – Definitivt inte! Haha. Det är en mix av den där Elvis-låten King Creole och av hur jag uttrycker mig. Vad har du för förhoppningar nu när din fullängdsdebut, 6 Feet Beneath the Moon, ska släppas? – Jag har faktiskt ingen aning alls. Men det känns fint att den kommer att finnas där ute. Det har tagit så lång tid att göra den så den har liksom inspirerats av allt, asfalt och himmel. Vad händer sedan? – Det blir en turné och så skulle jag vilja göra ett mixtape av det överblivna materialet från albumet. 6 Feet Beneath the Moon (True Panther Sounds/ XL/Playground) kommer ut i dagarna.

NI GJORDE VÅRT HOTELL! Nöjesguiden och Rica No. 25 med partners vill tacka alla fantastiska gäster som bodde hos oss på Hotell Nöjesguiden under Way Out West. Och tack till alla er som kom och gjorde våra dagsfester till något av det roligaste under hela Göteborgsvistelsen. Om ni inte minns hur roligt vi hade eller, mot förmodan, inte var där, kan ni se bilder från helgen på nojesguiden.se/hotellnojesguiden Vi ses igen nästa år!

Hon är bara 22 år, men sitter redan på ett av hiphopvärldens mest efterlängtade släpp. Sanna Berg träffade Angel Haze för att prata favoritböcker, nervositet, hur det är att växa upp i en sekt och vad vi har att vänta på kommande albumet.

ANGEL HAZE GÖR NÄSTA ÅRS MEST EPISKA SKIVA Text: SANNA BERG Foto: ERIKA HELIN

NÖJESGUIDEN • NR 7 • 2013

ag träffar Angel Haze ett par timmar efter hennes konsert på Way Out West. Hon sitter i en soffa tillsammans med sina två musiker, framför ett berg av pommes som hon erbjuder mig att smaka av. Jag hinner tänka att ”här sitter jag och äter pommes med Angel Haze, fy fan vad sjukt”. Efter att ha följt hennes karriär i flera år, och sett henne utvecklas till en av de mest lovande raptalangerna just nu känns det helt otroligt att träffa henne. Inombords dör jag fangirl-döden, och det är jag långt ifrån ensam om den här dagen. Efter att Angel Haze avslutat konserten med hiten New York gick hon runt i publiken och kramade i princip hela första raden. Glädjen och tacksamheten strålade från henne och det var bland det finaste jag har sett på en konsert. Innan jag ens hinner ställa min första fråga börjar Angel prata om sina fans. – Jag är en sådan artist som verkligen har mina fans att tacka för allt. Jag var egentligen inte särskilt talangfull när jag blev signad, jag var bara good with words, och jag hade gjort några låtar som verkligen var bra. Jag har blivit bättre på hela den här musikgrejen, jag har finslipat liksom, och att ha fans som har varit med dig så länge, oavsett hur kass du har varit ibland… det är helt fantastiskt! Så jag försöker verkligen göra allt jag kan för mina fans. Det har gått ungefär ett år sedan det blev officiellt att du skrivit skivkontrakt med ett stort bolag. Hur har ditt liv förändrats? – Herregud, jättemycket! Men helt ärligt har det bara blivit bättre, jag blev precis klar med mitt debutalbum och det är en riktigt stor grej. Det är något jag aldrig trodde att JAG skulle kunna göra. Jag var skitnervös och trodde att jag skulle fucka upp, så jag sköt upp det i två månader, sedan färdigställde jag albumet på tre månader och blev klar före min deadline. Jag är extremt stolt över mig själv. Det här senaste året har jag utvecklats väldigt mycket som artist. Samtidigt känns det så skönt att fortfarande vara mig själv? Att få uppmärksamhet och utmärkelser är grymt, men jag har ändå inte brytt mig så jättemycket om hela hype-grejen. När kommer albumet? – Jag ska försöka släppa albumet första januari, för jag är dramatic like that! Alltså jag är verkligen dramatisk, jag kan inte hjälpa det. Men före albumet kommer det att släppas tre singlar, Echelon är den första, sedan blir nästa förmodligen Sing About Me, och tredje singeln har inget namn än. Det här är ditt debutalbum på storbolag. Fick du den kreativa friheten du behövde när du spelade in albumet? – Verkligen! Alla på skivbolaget lämnade mig ifred tills jag sa åt dem att komma och lyssna. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men jag tror att det var tack vare min manager. Hon är ganska skrämmande, hon sa typ ”just leave Angel the fuck alone”. Jag är verkligen jättenöjd med skivan, och väldigt mycket är Markus Dravs förtjänst, han har jobbat med till exempel Arcade Fire och Coldplay innan och är skivans exekutiva producent. ANGEL BÖRJAR SKRATTA lite och säger att Markus Dravs på sätt och vis har exekutivt producerat hela henne. – Från början ville jag inte sjunga, men Markus övertalade mig. Han sa åt mig att jag verkligen kunde sjunga, och att jag bara skulle hålla käften och sluta gnälla. Jag kämpade med sången i månader, sedan släppte det och nu vill jag bara

sjunga hela tiden! Jag behöver verkligen en hård struktur, och jag behöver någon som pushar mig, som säger åt mig att bara göra saker, och Markus är that guy för mig. Hur är din kreativa process? Hur går det till när du skriver? – Oftast tar det typ två timmar för mig att göra klart en låt. Om jag hör ett beat som fångar mig och jag kommer på ett ämne eller ett koncept kör jag. Om det inte finns det där lilla extra som gör att man verkligen fastnar får jag aldrig något gjort och det blir bara skit. Men jag hatar att spela in framför andra. Jag vill göra det själv och sedan låta andra lyssna. Varför gillar du inte att spela in inför andra? – Det är som att du inte är säker på om låten verkligen är så bra, och du vet inte hur folk ska reagera. HON PAUSAR OCH ser ganska allvarlig ut. – Jag försöker bara vara modig, men egentligen är jag inte alls modig. Du framstår som väldigt modig. – Du måste framstå som modig för att bli modig. Jag måste låtsas vara modig för att bli det, jag måste liksom kunna föreställa mig hur det livet ser ut. Jag tvingar mig själv att vara saker jag inte är, och jag gör det för musikens skull, för min skull, för att jag ska kunna växa. Hur gör du? När blir den spelade modigheten äkta? – Idag var jag typ tre låtar in i konserten, och kände bara att jag var på väg att spy. Märktes det? Verkligen inte! – Jag stod på scenen och sa till mig själv ”just fucking do it, just fucking do it”.

göra covers, och nu är hans musik helt episk. Han utvecklades som sig själv, eftersom han inte började med att göra andras låtar. Hur var det för dig att gå över till att göra egen musik? – Jag började ju med att göra massa covers, och jag tror att det var på grund av det som det var svårt för mig att göra ett album i år, för jag visste inte riktigt vem fan jag var. Jag vill aldrig gå tillbaka till den osäkerheten. Allt jag gör måste vara för mig nu. När du började släppa eget material togs det ju väldigt väl emot.

”Idag var jag typ tre låtar in i konserten, och kände bara att jag var på väg att spy. Märktes det?” Vid fjärde låten, A Tribe Called Red, var jag redo, då kändes det bra och jag visste att jag skulle klara av det, men fram tills dess, alltså… jag mådde skit, drack massa vatten för att försöka hålla det nere. Oj, det märktes verkligen inte alls. – Jag är egentligen en extremt nervös person, det är något jag inte kommer att kunna ändra på, men jag kan stänga av det när jag verkligen pushar mig själv. LITE CHOCKAD ÖVER att tjejen som framstår som världens coolaste person är extremt nervös byter jag ämne. Som så många andra rappare inledde Angel Haze sin bana med att rappa på kända beats och göra mixtapes. Även om hon nu mest släpper egen musik, har hon fortsatt att låna av andra, till exempel på mixtapet Classick från 2012, och nu senast på remixer av Kanye Wests New Slaves och Migos dunderhit Versace. Jag hinner knappt nämna hennes Versace-remix innan jag blir avbruten. – Jag blev tvingad att göra den. Jag fick typ 20 beats att välja på, och blev tvingad att göra två remixer för amerikansk radio, så jag tog New Slaves och Versace. Jag har sagt att jag aldrig mer vill göra en cover, aldrig! Varför inte? – Alltså jag vet inte… att göra covers kan vara grymt, men det finns en baksida också. Du vet Childish Gambino? Han började med att göra egen musik, hans första grejer var inte asbra, men han började som sig själv, inte med att bara

– Jag vet, det är så sjukt. Jag lyssnar på de grejerna och bara ”vad är det här?”. Jag kan verkligen inte förstå vad som fångade folk. Alltså jag är extremt tacksam för att det hände, men jag kommer helt ärligt aldrig att förstå varför. När jag lyssnar på mina nya grejer nu kan jag ändå förstå att andra gillar det, men så känns det inte alls med de gamla grejerna. Så vi ska inte förvänta oss fler remixer framöver alltså? – Versace-remixen var ett undantag. Jag gjorde den mycket på grund av Donatella, jag älskar henne, hon är en drottning för mig! Jag har jobbat en del med Versace, vi gjorde ett photoshoot, jag gästade en Versus-modevisning, Vogue Fest… jag och Donatella är typ BFF:s nu! Hur är Donatella? – Hon är cool! Hon gav mig den här! Angel pekar på guldmedaljhalsbandet hon har runt halsen. Nice! Medusa head on you… – ”Like I’m ‘lluminati”, fyller hon i och skrattar med munnen full av pommes. JAG SÄGER ATT jag har läst att hon växte upp i en sekt och inte fick lyssna på musik förrän hon var 15 år, och frågar om hon är trött på att prata om det. Hon utbrister i ett stort skratt, och hennes musiker som sitter på varsin sida om henne under hela intervjun börjar också skratta. Jag börjar fundera på om jag gjort världens klavertramp och nu förstört den härliga stämningen. – Haha! Jag hade precis en typ 15

minuter lång intervju about a fucking cult! Nej, jag är egentligen inte trött på att prata om det, faktiskt. Jag andas ut och frågar henne hur avsaknaden av musik under uppväxten påverkat hennes eget musikskapande. – Det har gjort att musik är allt för mig nu! Jag har en hunger för musik, jag kan bli helt uppslukad. Igår lyssnade jag på Kings of Leons Wait For Me typ 35 gånger på en timme. Jag har verkligen en omättlig aptit när det kommer till musik, jag vill bara höra ny musik hela tiden! Du måste ju ha vuxit upp utan influenser, gör det att du känner dig friare i ditt musikskapande? – Hell yeah! Jag får bestämma mina influenser själv, och det var väldigt viktigt för mig inför det här albumet. När jag skrev kontrakt för ett år sedan läste jag massor av rapbloggar som skrev typ ”varför är hon signad, hon kan inget om rap, hon borde inte vara en rappare, hon kan inte ens någon Biggie-låt!”. För mig kändes det bara som… varför är influenser så viktiga? Jag är en fantastisk textförfattare, punkt slut. Jag skriver bättre än du någonsin kommer att göra, så håll käften. För mig har det handlat mycket om att själv bestämma var influenserna börjar, och hur de kan genomsyra min musik. Samtidigt är influenser bara viktiga om du bestämmer att de ska vara viktiga. Fuck everyone, jag älskar att läsa böcker och jag älskar att skriva, that’s it. Vilken är din favoritbok? – Det finns så många! Room av Emma Donoghue, den är extremt bra men väldigt obehaglig, du kommer inte att se på livet likadant på två veckor efter att du har läst den! Sedan älskar jag Looking for Alaska av John Green, det var därifrån jag hämtade mitt alterego Alaska Young. Jag gillar Paper Towns av John Green, The Five People You Meet In Heaven av Mitch Albom, Tuesdays With Morrie, också av Mitch Albom, John Lennon – The Life av Philip Norman. Jag har så många favoritböcker! Jag älskade Junie B. Jones-böckerna när jag var liten, och kan gå tillbaka och läsa dem fortfarande. INTERVJUTIDEN BÖRJAR LIDA mot sitt slut, och jag ber henne sammanfatta sin kommande skiva med en mening. – It is the most epic shit you will hear next year. Jag är inte kaxig, jag är ärlig! Det är en asbra skiva, och jag är väldigt stolt över mig själv. Debutalbumet Dirty Gold släpps, om Angel Haze själv får bestämma, den 1 januari nästa år. 2013 • NR 7 • NÖJESGUIDEN

Han är den kanadensiska producenten med jamaicanska rötter som ligger bakom Drakes framgångar och sound. Men 26-årige Boi-1da har också jobbat med Nicki Minaj, Mos Def, Eminem, Kanye West, Meek Mill och Schoolboy Q, och är omåttligt förtjust i att använda dancehallens air horn. Vendela Lundberg har träffat honom för att prata Drakes nya album, sportdokumentärer och det, i hans mening, osmakliga med Kanye Wests Yeezus.

BOI-1DA HAR TORONTO I SJÄLEN Text: VENDELA LUNDBERG

är jag får audiens hos Boi-1da, eller Matthew Jehu Samuels, sätter han sig nyvaket i en designsoffa och tuggar på en powerbar. Boi-1da har nyss hållit en föreläsning om sin karriär och hur man går tillväga för att lyckas som beatmakare på Red Bull Music Academy i New Yorks Meatpacking District. Han ursäktar sig mellan tuggorna med att han, efter en lång natts jobb, sov hela dagen och var nära att missa flyget från Toronto till New York. Toronto är alltså din bas? – Ja, det är där jag bor, och det är där jag kommer ifrån. Jag har tillbringat nästan hela mitt liv där och det är där min dotter bor. Vi är väldigt nära varandra så det är svårt för mig att åka bort under längre perioder, jag saknar alltid henne. Jag bodde faktiskt i Los Angeles förra året. Det var cool, men jag hittade aldrig riktigt min vibe där… Hur kommunicerar du och Drake när han är borta hela tiden? – Jag sms:ar honom ljudklipp, och vi snackar alltid via sms eller våra Blackberrys. Han brukar höra av sig och skriva att han ska in i studion och fråga om jag har något att hooka honom med, eller så har jag något och skriver ”yo, check your email”. Eller så snackar vi bara om något riktigt dumt och irrelevant som en Mayweather-fight (boxaren Floyd, reds. anm.) Vad är visionen med Drakes album den här gången? Känner du någon prestationsångest? – Jag känner ingen press, han är en så pass bra artist så allt han gör kommer att bli bra. Han chockade många med Started from the Bottom eftersom den var så annorlunda. Det var inte vad folk hade förväntat sig. Det känns som att resten av albumet mest handlar om en tid i hans liv. Hur skulle du beskriva Toronto-soundet? – Det är ganska mörkt, det är det sound som Drake har och många har sina variationer på det. Du har The Weeknd, PARTYNEXTDOOR och så vidare. Hela Toronto-soundet, det där kusliga omsvepande ljudet som har förändrat r’n’b-scenen, man hör så många som använder sig av det nu. Har det där mörkare emo-soundet alltid funnits i Toronto eller växte det fram mer efter Drakes framgångar? – Det är Drake, 40 (producenten Noah Shebib, reds. anm.) och jag själv som har konstruerat det soundet men vi gör alla vår egen grej. Allt kommer ändå från Drake, från vad han började med.

NÖJESGUIDEN • NR 7 • 2013

inte spela keyboard eller något annat. Du måste också ha en större kunskap om musik och arrangemang. Hiphop är bara samma sak, om och om igen. Vad tycker du om den nostalgiska vågen av r’n’b som kom med alla samplingar av Brandy och Aaliyah? – Jag gillar det nya men jag saknar det gamla också. Jag tror att alla saknar den gamla tiden. Ärligt talat har jag inte hört så mycket r’n’b på sista tiden. Usher och Trey Songz, de gör ju pop nu. Alla gör pop nu. Men jag älskar Miguel, hans musik är fantastisk. Jag har varit ett Miguel-fan ett bra tag nu, jag såg honom uppträda på The Ascot Awards när ingen visste vem han var. Jag träffade honom förra gången han var i New York och vi bytte nummer men vi har inte haft chansen att träffas igen. Och med honom vill jag göra det ordentligt.

Du har tidigare sagt att man inte ska analysera musik för mycket – du gör beats och det är det du är bra på. Så hur känner du inför rappare som skriver rader med provokation som enda uppsåt? – Jag är inte alls inne på de chockeringsvärdegrejerna. Jag är kristen och tycker att det är sjukt kränkande om man döper sitt album till Yeezus. Men det är Kanye och Kanye får göra vad han vill. Allt han gör är ganska chockerande, som texten i New Slaves. Att föra till protokollet: Boi-1da är djupt troende och jobbar också regelbundet med den kristne rapparen Bizzle. Han jobbar även med en ny r’n’b-artist, Ben Stevenson, som har kommit att bli hans egen skyddsling men ännu inte är signad.

”Jag har inte hört så mycket r’n’b på sista tiden. Usher och Trey Songz, de gör ju pop nu.” Vad är den största skillnaden mellan att producera hiphop och r’n’b? – Den största skillnaden är att du med hiphop kan rappa över en kort loop medan du måste strukturera allt så mycket mer med r’n’b. Där måste du jobba med ett landskap för att fortsätta hålla folk exalterade. Så det är svårare helt enkelt? – Det beror på. Det är svårare om du måste spela ackord och sådant, jag kan

BOI-1DA HAR ÄVEN börjat experimentera med att musiksätta film. 2001 var Lenny Cooke den mest hypeade unga basketstjärnan, rankad över framtida giganter som LeBron James. Sedan gick allt fel, Cooke fick hybris och har inte fått spela en enda minut i NBA. Boi-1da gjorde musiken till dokumentären, som kom förra året. Av alla uppgång och fall-historier, varför Lenny Cooke? – LeBron James och massor av andra kommer från den eran. Det är inte så många unga människor som känner till Lenny idag. Många människor gjorde exakt samma sak som honom. Jag var intresserad av vad som kan hända med unga människor inom sport, för exakt samma sak kan hända musiker. Filmen kan funka lite som ett avskräckande exempel? – Exakt, den kan inspirera människor att aldrig ta foten från pedalen – någonsin. Du tror att du har nått någonstans, att du har ”made it”, men du måste fortsätta jobba. Cooke trodde verkligen att han hade ”made it” och det förstörde hans liv. Du började producera musik när du var 16 år. Var du någonsin orolig över att själv hamna i den fällan? – Nej, mina föräldrar påminde mig hela tiden om att ingenting någonsin är över. De sa åt mig att aldrig sluta, bara fortsätta jobba. Kommer du någonsin att vara helt nöjd? – Nej, jag kommer aldrig att bli nöjd. Jag vill ha mer Grammys, mer hitlåtar. Det är som ett beroende. Läs en längre version av den här intervjun på nojesguiden.se.

proudly presents

MAGNA CARTER WORLD TOUR

6.9 STOCKHOLM HOVET

24.10 STOCKHOLM ERICSSON GLOBE

25.10 STOCKHOLM ERICSSON GLOBE

6.11 STOCKHOLM FRYSHUSET – ARENAN

16.11 STOCKHOLM MÜNCHENBRYGGERIET

NIGHT VISIONS TOUR + SUPPORT

5.11 STOCKHOLM FRYSHUSET – ARENAN

T H E D E LTA M AC H I N E TO U R

24.11 STOCKHOLM BERNS

1.12 STOCKHOLM FRYSHUSET – ARENAN

Köp dina biljetter på

9.12 MALMÖ MALMÖ ARENA 11.12 GÖTEBORG SCANDINAVIUM

En stad utan internet, bankomater och sömn. Pelle Tamleht har gjort en blixtvisit och fått en elektrisk stöt av Havanna.

48 timmar

HAVANNA

Text: PELLE TAMLEHT Foto: PELLE TAMLEHT OCH DANIEL OLSÉN FÖR MOULI

Malecón.

ill Kuba flyger du inte, som man kanske skulle kunna tro, enklast via USA. På grund av den oblida stämningen länderna emellan får det istället bli en liten senväg via Toronto innan jag slutligen tar mark i Havanna. Mycket tack vare mina nyinköpta kompressionsstrumpor känner jag mig, trots nästan ett dygn i kabin- och terminalmiljöer, ändå relativt fräsch när jag fiskat upp väskan från bagagebandet och glidit igenom visumkontrollen som i princip består av en glad nick och ett ”Welcome to Cuba” – en high five är inte långt borta. Det är, trots nio på kvällen, uppskattningsvis 32 grader varmt och en luftfuktighet så pass hög att man knappt märker av det strilande regnet. Medan jag väntar på min skjuts passar jag på att växla till mig en bunt pesos convertibles (cuc, eller mer informellt chavito), valutan som används mest frekvent av turister och vars kurs följer den amerikanska dollarn. Ironiskt nog får man emellertid punga ut med en extra avgift på tio procent om man växlar från just denna dollar, varför jag har med mig en näve Euro. Knappt har kassörskan lämnat över mina sedlar innan det tutar utanför

och en ”Yank Tank” (amerikansk veteranbil, reds. anm.) rullar fram med Eurodisco dånande ur högtalarna. Mitt sällskap för vistelsen, som består av två svenska kläddesigners, en fotograf och en kubansk modell, har dykt upp. Jag skuttar in i baksätet där det vänligt nog har bunkrats upp med den lokala ölen Bucanero och en flaska Havanna Club. Det blir uppenbart att sömn inte är något som står på mitt schema för den här kvällen. EFTER EN DEODUSCH i lägenheten som ska få agera hem under de närmaste dagarna bär det snabbt iväg till kvällens första stopp – en familjefest i centrala Havanna. När vi anländer är kalaset redan i full gång. På ett bord står några flaskor rom och två inhemska rumstempererade läsk att blanda med. På tv:n testar en musikkanal som spelar mestadels dancehall gränserna för hemmabiosystemet. I taket lyser lysrör. Alla rör sig som hermeliner och jag känner mig som en ful skogskatt. Jag gör dock mitt bästa för att hänga med och snart rör fötterna på sig av sig själva, inbillar jag mig. Varma i kläderna rullar vi vidare till en jazzklubb av den lite finare sorten. Det märker man kanske framför allt på att de har luftkonditionering, den första sedan

jag klev av planet, med kylfunktion som levererar en inomhustemperatur på cirka tio grader. Ett liveband anfört av en Lionel Richie-klon får elektronerna att svänga. Klubben fylls sakta men säkert på av danssugna gäster och snart står inte ens barpersonalen stilla. Färden går vidare – under hela den här tiden har vår chaufför väntat utanför, vilket jag får extremt dåligt samvete för – till någon form av tonårsdisco där en snubbe i blonderat afro spelar skivor ganska dåligt. Någonstans här börjar bristen på sömn ta ut sin rätt och jag zoomar bokstavligt talat ut. Bildörren hinner knappt slå igen innan mina ögon gör detsamma och en kyss från en sagoprins hade inte kunnat väcka mig. DAGEN DÄRPÅ ÄR dygnsrytmen totalt förstörd och jag vågar därför inte ens titta på klockan när vi någon gång tidig eftermiddag väcks av att ägarinnan till lägenheten stormar in. Hon är sur för att jag inte har skrivit mitt visumnummer i liggaren. – Vi måste ju veta vilka som faktiskt är här, om något skulle försvinna. Jag ger henne mitt visum och frågar på knackig spanska vad den andra kolumnen är till för.

– Där skriver ni upp personnumret på de flickor ni tar hem. När jag förklarar att detta inte är något som kommer att bli aktuellt viftar hon bara avvärjande med ett ”så säger alla”-veck i pannan. Det visar sig också vara precis därför vår guide har bokat in oss i en lägenhet istället för hotell där man generellt sett inte får ta med sig glädjeflickor upp på rummet. Prostitutionen sker överlag väldigt öppet i Havanna. VI BEGER OSS till Hotell Presidente för att äta frukost och använda internet. Trots att min operatör bedyrat att telefonens surf kommer att fungera på plats är det nämligen stendött på den fronten, i likhet med de allra flesta kubanska hem. Då regeringens trevare till den amerikanska regeringen om att dra en fiberkabel över till kontinenten har gått bet inte bara en utan två gånger är nämligen bithastighet i Kuba en handelsvara i paritet med förädlat uran. Ensamrätten för företag och universitet att skaffa internetabonnemang är visserligen på väg att luckras upp till förmån för privatpersoner. Men ett sådant kostar fortfarande cirka en femtedels genomsnittslön, trots bandbredd likt ett 28-bitars modem. Vi beställer en Club 2013 • NR 7 • NÖJESGUIDEN

SÅ TAR DU DIG HIT

Sandwich och fyra internetkoder, vilka dessvärre visar sig vara slut, och det kommer inte någon ny leverans förrän tidigast i slutet av veckan. Jag svettar till vid tanken på att vara avskuren från den digitala världen i nästan en vecka, men det lägger sig fort. En av studenterna jag pratade med kvällen innan berättade att uppkopplingen på universitetet är ransonerad till en timme per student och månad, och jag tänker att jag borde greja några dagar om han klarar det. Vi fortsätter till poolen på Hotell Nacional, som har blivit känt framför allt genom att delar av Gudfadern-trilogin utspelas där. Här finns det lite internet, men framför allt möjligheten att ta ut pengar. Något som har visat sig vara svårare än att tämja en vildhäst här i Havanna. Faktum är att jag under hela vistelsen nog inte passerar en enda bankomat. Efter en välbehövlig session vid poolen hoppar vi rena och fina in i ytterligare en amerikanare och åker längs den nästan milslånga strandgatan Malecón, som sträcker sig från våra hemmakvarter Verdado till hamnen i gamla Havanna. Längs hela esplanadens havssida samlas habaneros över dygnets alla timmar, medan den andra är lika full av hus som har nötts ner till oigenkännlighet av stormarna i samma hav. Det är en dramatiskt vacker och något beklämmande vy på en och samma gång. PÅ KVÄLLEN HAR vi bord på La Guarida, som för övrigt också sägs vara Beyoncés och Jay Z:s favoritkrog i staden. Restaurangen har precis som Hotel Nacional gjort sig känd genom Hollywood och i detta fall den Oscarsnominerade filmen Fresa y Chocolate från 1995. Numera är den en av Havannas mest kända privatägda restauranger – paladares. Det är inte särskilt förvånande att staden har fått stå kuliss för såväl filmproduktioner som plåtningar. Havanna är fullproppat av platser som ser ut att vara tagna ur sådana, och La Guarida är inget undantag. Matmässigt är det mycket fisk som gäller, och riktigt bra sådan. Faktum är att maten överlag visar sig vara sjumilakliv bättre än vad jag på förhand hört ryktas om. Efter middagen fortsätter vi till El Cocinero som vid vackert väder förmodligen är den perfekta inkarnationen av klubblokal. En nedlagd fabrik har befriats ifrån sitt tak vilket gör att hela övervåningen står inför bar himmel. Det enda som har lämnats är en 50 meter hög skorsten man kan gå in i. En engelsman spelar svindålig musik från sin Mac och någon gör ibland ett tafatt försök att få igång dansgolvet, men engelsmannen tar effektivt död på alla sådana med en arsenal av Oasisballader. Stämningen lyckas han som tur är inte bringa om livet och det dröjer även idag många timmar innan jag motvilligt rör mig hemåt. JAG VAKNAR MED en kräftskimrande solbränna trots regnet dagen innan. Det

NÖJESGUIDEN • NR 7 • 2013

Till Havanna flyger du exempelvis med Air Canada via Toronto. Stort plus för laddare i varje säte även i ekonomiklass. Även SAS flyger till Havanna via Frankfurt, där ena sträckan trafikeras av Condor. Ett tredje alternativ är att boka en charter. Då flyger du direkt men valmöjligheterna blir en aning mer begränsade.

HÄR ÄTER DU Äter gör du helst på någon av de privatägda paladares som blir allt fler i takt med att det statliga monopolet luckras upp. På senare tid har många bostadshus helt eller delvis byggts om till restauranger.

El Cocinero.

La Guarida Concordia 418, +5378669047, laguarida.com

En av Havannas mest kända paladares.

Casa Miglis Lealtad 120 mellan Animas och Lagunas, casamiglis.com

visade sig vara sant det de säger att solen tar även om det är molnigt. Vi rör oss in mot centrum för lite sightseeing för min del, och lite jobb för mina reskamraters. Det första stoppet är hamnmarknaden som säljer turistskräp. Detta är självklart inget unikt för Havanna som stad, mer en tydlig signal att turister inte är något ovanligt förekommande här. Jag köper en alibimaracas bara för att och rör mig kvickt därifrån med en rasslande väska. Vi tar oss istället fort till vad som vid första anblicken ser ut som en sönderbombad boxningsarena. Den visar sig inte bara vara aktiv utan används vid tillfället vi ramlar in genom porten. Efter att några pesos har bytt ägare får vår förmodligen ganska iögonfallande gruppering ändå låna denna för en knapp timmes fotografering. Och förmiddagen förlöper sedan på ett liknande sätt via det ena mer slående sceneriet än det andra. EFTER ETT LOKALT tips faller lotten på La Moraleja för lunch som inte bara visar sig vara riktigt bra, utan dessutom har en förträffligt trevlig vinkällare. Att personalen dessutom bjuder på lagrad rom och hemrullade cigarrer till efterrätt blir bara en prick över i:et i förträfflighet. Tillbaka i lägenheten får jag ett infall att se vad den lokala tv-tablån har att erbjuda. Apparaten saknar emellertid påknapp och jag tar tankspritt vad som finns till hands – en Jesusstatyett i vad som förefaller vara keramik. Jag stoppar in den i hålet där knappen skulle ha suttit, varpå det visar sig att Jesus är tillverkad i ett material som uppenbarligen leder ström. Det surrar till och jag ser mig själv göra en ofrivillig spontandans. Uppenbarligen är jordfelsbrytare inget generellt förekommande i de

Svensk/kubansk pärla om du mot förmodan skulle få hemlängtan.

La Moraleja Calle 25 n.454, +5378320963, lamoraleja-cuba.com/es

Mysigt privatägd restaurang med bra vinkällare. kubanska hyreshusen. Stram i högerarmen intar jag således den sista måltiden för resan på en restaurang som likt många i kvarteret Verdado, fram tills nyligen fungerat som bostadshus. En i vårt sällskap visar sig nämligen ha hyrt en lägenhet i huset blott ett par månader tidigare. NÄR VI KOMMER tillbaka till lägenheten noterar vi att det är fest ett par våningar ner i huset intill. Festdeltagarna vinkar åt oss från balkongen och signalerar åt oss att komma över, vilket känns som en värdig avslutning på mitt korta men intensiva Havannabesök. Festen skiljer sig inte nämnvärt från den vi var på strax efter jag landade, och för att inte förstöra känslan av en hopknuten säck avlägsnar jag mig diskret innan det går alltför vilt till. Ett par timmar senare blir jag upphämtad i samma bil som körde mig ifrån flygplatsen, och som nu kör i motsatt riktning. Taxichauffören frågar om jag inte har något USB-minne med ny musik medan vi rullar förbi murar med revolutionära slagord och det känns något filosofiskt som jag lämnar en stad som inte kommer att se ut på samma sätt nästa gång jag kommer hit. PÅ FLYGPLATSEN I Toronto när jag slår på telefonen väntar ett sms från Mamma. ”Det står på löpet idag att Kuba öppnar för privat internet, är det du som..?”

SÅ BOR DU Det är med svenska mått relativt billigt att bo på hotell i Havanna, men om du klarar dig utan internet är det kanske extra kul att hyra en lägenhet.

Hotel Nacional de Cuba Calle 21 y O, hotelnacionaldecuba.com

Hotellet som blivit berömt genom Gudfadern II är lyxigt och ligger strategiskt placerat nära Malecón.

Presidente C/ Calzada Esq. Av. De Los Pre 110,

I Verdadokvarteren ligger trevliga hotell Presidente.

Lägenhet Kolla t.ex. cubaccommodation.com

Ska du stanna en längre tid i Havanna är det varken dumt eller särskilt dyrt att boka lägenhet.

Med ett par gigantiska singlar i bagaget släpper Lilla Namo äntligen sin debut-EP. Amat Levin har träffat henne för en sällsynt intervju om identitet, självuppfyllande profetior och de största problemen med svensk bostadspolitik.

LILLA NAMO TAR ÖVER I EGEN TAKT Text: AMAT LEVIN Foto: JOSEFIN MIRSCH

atte du din fot på en klubb i fjol är chanserna stora att du någon gång dansade till Haffa guzz – en minimalistisk och dancehalldoftande fantasi om vad Lilla Namo hade gjort om hon var snubbe. Låten plockades upp av både dj:s och radiostationer, Namo blev snabbt ett namn på mångas läppar och att ”hon kom från ingenstans” blev ett vanligt sätt att beskriva henne på. Men som i de flesta fall föregicks genombrottet av både hårt arbete och slump. – Jag lärde känna Isons (från Ison & Fille, reds. anm.) mamma, hon jobbade på ungdomsgården i Skärholmen och det var där vi hängde. Första gången jag var i studion var med hans mamma, hon ville pusha kids och hade en glöd som saknades hos många. Var det då du kom på att du ville bli rappare, eller har du alltid haft den förhoppningen? – Jag har alltid haft musik i mitt liv. Det kanske låter konstigt, men jag har alltid vetat att jag kan rappa. Men tidigare sjöng jag bara, jag hade en spärr inför att ta steget att börja rappa. Sedan hände det nästan automatiskt, det var inte planerat. Vi brukade alltid freestyla. Varför hade du en spärr inför att börja rappa? – Jag vet inte, nu känner jag tvärtom. Man blir så naken när man sjunger, det är så många känslor som kommer fram. När man rappar kan man gömma sig bakom en fasad – det är inte som att jag sjunger och är kaxig på samma gång, haha. Jag tror att jag tyckte att det var läskigt med rap för att jag inte hade rappat framför andra, trots att jag har skrivit texter sedan jag var liten. Jag tror att många som har lyssnat på rap sedan de var barn någon gång har prövat på att skriva själva. Men hur går det från det till att faktiskt spela in? – Första gången jag spelade in var med Marcus Price. Och när jag hade rappat klart sa han ”shit, är det där det första du har spelat in?”. ”Jag kanske kan det här”, kände jag då. EFTER ATT HA gjort några gästspel på svenska hiphoplåtar inledde hon ett samarbete med producentduon Up To No Good och snickrade ihop Haffa guzz. Men att det skulle bli en sådan uppståndelse var hon inte beredd på.

NÖJESGUIDEN • NR 7 • 2013

– Jag hade aldrig kunnat tänka mig att det skulle bli en sån hype när jag släppte den. Men mycket handlar om tajming, även om jag så klart kände att jag kunde luta mig mot min röst och mitt flow. Vad var det, om man tänker på tajming, som du lyckades pricka in med Haffa guzz? – Jag tror att folk var hungriga efter något nytt. Namo nämner att folk antagligen också var sugna på att höra en kvinna rappa. Samtidigt ger hon en känga till alla som drar till med den klyschiga ”hur känns det att vara tjej och rappare?”. Den frågan brukar ju nästan säga mer om den som ställer den. – Ja! Och jag brukar också få frågan ”vad ska man göra för att fler tjejer ska börja rappa?”. Alltså, om jag hade svar på den frågan hade jag löst hela problematiken med jämställdhet, eftersom musikbranschen speglar resten av samhället. Det är också intressant att du ofta får den frågan när den nästan aldrig ställs till en manlig rappare. – Ja… man blir en ambassadör, ofrivilligt. Vad tycker du om det? – Det är svårt. Jag har fått jättemycket konstiga förfrågningar. ”Vill du ställa upp på ett seminarium om förortssvenska?” Och jag känner bara ”vad fan är förortssvenska? Folk får det att låta som om förorten är en hållplats. Som att det är ett ställe. Om du åker till en ort längst ut på blåa linjen pratar de på ett annat sätt än vad de gör på röda, eller gröna. Det jag blir glad av är när det kommer fram småkids, ofta tjejer, och säger ”du är min förebild”. Sedan behöver inte jag göra en låt med 20 andra kvinnliga rappare och göra en grej av det. Hellre att jag kan träffa en ung tjej och säga ”om jag kan, kan du”. Jag är uppfostrad med att man ska ta för sig, att man kan göra allt man vill. I SLUTET AV 2012 följde hon upp Haffa guzz med Höj volymen, ännu en populär låt ämnad för småtimmarnas stökigaste tillfällen och epitetet klubbdrottning var inte långt borta. Men när hon i juni i år började bli klar med debut-EP:n Tuggare utan gränser, valde hon att släppa låten med samma namn som tredjesingel – ett betydligt lugnare, men mer politiskt laddat alster. – Jag tröttnade på hype-låtar, kom in i en mellow period och ville släppa en slow låt. Jag vet att det, rent företagsmässigt, är en risk att släppa en sån låt när folk

förväntar sig något mer hype, men det var det jag kände för. Hur har den tagits emot? – Den har fått bra respons, men inte lika mycket vilket jag tycker är skönt. Den betyder mycket för mig, dels som låt, dels för att jag gjorde videon själv. Jag har alltid velat göra det. När jag frågar om vad EP:n handlar om svarar Namo att det är svårt att göra en efter- eller överanalys, men att hon, ju mer hon lyssnar på den, har insett att den handlar om identitet. Just tredjesingeln Tuggare utan gränser är ett bra exempel på det. I den kan man ana en frustration över det vi pratade tidigare om: att förorter närmas med en arrogans och att de ofta pratas om i bestämd form – förorten. – Den handlar också om var man som person hamnar i hela den smeten. Hur media ser en och hur det blir som en självuppfyllande profetia. Och det är jättevanligt, speciellt bland unga killar i förorter. Det är svårt att få jobb, det är svårt att komma in, sedan hamnar man fel och blir den personen som någon annan vill att man ska vara. Och det är svårt att förklara sånt här för någon som inte har upplevt det.

”Jag önskar att jag kunde göra musik utan att synas.” HON NÄMNER ATT hon håller sin vers på Alla fel på samma gång, i mitt tycke EP:ns bästa spår, närmast hjärtat. – Den handlar också lite om samma sak. ”Jag bor 52 våningar upp i ett höghus, inget varmvatten, ingen el, bara röksug.” Det är en överdriven bild, men ibland måste man överdriva för att människor ska förstå. Låten börjar med ”japp, jag är från orten för det är det som ni vill höra/ghettoromantik på hög nivå, bara se men inte röra”. Upplever du det som att förorter romantiseras eller att det har blivit trendigt att vara från en förort nu? – Ja, verkligen! När man har bott i orten måste man tycka om den. Men det finns en hatkärlek, för eftersom du inte bor i stan har du inte samma förutsättningar

som någon som bor där. Det är det som är störande. Vad letar du efter när du väljer beats? – Min EP är ganska spretig vilket är skönt, eftersom det inte är ett album och jag är så mångsidig. Jag har spelat in den under en väldigt lång tid och låtarna har matchat moden jag var i när jag spelade in dem. Jag går mest på känsla, kemin med producenterna och det som ligger mig närmast hjärtat, och det är reggae och hiphop. Det är kul att det är tre olika som har producerat på EP:n. Up To No Good har gjort de tre singlarna och Alla fel på samma gång, Mack Beats har gjort Minns mitt namn och en kille som heter Youthman har gjort reggaelåtarna. Vi har hört dig sjunga mer på sistone, både på EP:n och på andras spår. Vad kan du få ut av sång, som du inte kan få ut av rap, och tvärtom? – Det är den där känslan. Jag har fortfarande svårt för att sjunga. När jag är i studion kan jag till och med känna att jag inte ger allt – att jag inte vill ge allt för att det blir så personligt. Men jag gillar rap och sång tillsammans, de kompletterar varandra bra. GOOGLAR MAN LILLA Namo hittar man hennes låtar, Twitter och musikvideor, men bara en eller ett fåtal intervjuer. Varför? – Nu känns det som att jag har babblat för mycket redan. Jag gillar inte att vara personlig och ställer upp på en intervju bara om jag vet att personen är soft. Jag var med på en intervju förra året och den som gjorde den sa ”men du är ju från orten” och försökte få ur mig var jag bodde någonstans. Och jag ville inte säga, för jag förstod inte vad det hade med saken att göra. Jag är en väldigt skeptiskt person, och blir jag intervjuad av någon som inte förstår grejen finns det ingen poäng med det. Inte ens PR-mässigt? – Jag hade värsta ångesten inför den här intervjun. För samtidigt som jag vill göra musik och vet att jag ibland måste göra reklam för den, önskar jag att jag var osynlig. Jag önskar att jag kunde göra musik utan att synas. Det är lite som att vissa artister älskar att spela in i studion, men ogillar att stå på scen. Du verkar i och för sig vara väldigt bekväm med att uppträda? – Jag får en kick av att stå på scen. Men det handlar inte om att jag vill synas, det handlar om att jag vill dela med mig av musiken jag har gjort. Det är så mycket

”Folk får det att låta som om förorten är en hållplats. Som att det är ett ställe.”

Kappa Beyond Retro T-shirt Monki Hängslen Monki Skor Timberland Halsband BikBok

2013 • NR 7 • NÖJESGUIDEN

kärlek från publiken. Men jag har fortfarande ångest innan jag går upp, jag skulle hellre inte göra det. Och efteråt känns det alltid ”fan vad skönt, nu är det över”. Men när jag väl står på scenen är jag inte obekväm eller rädd, då känner jag mig säker. Ibland är jag till och med så bekväm att kicken försvinner. Det låter kanske flummigt? Nej, inte alls. Det känns som att de flesta, både atleter och artister, är nervösa just innan de ska leverera. Men att du inte vill synas, tror du att det har försvårat din karriär på något sätt? – Egentligen inte. Om jag vet att folk kommer att gilla det jag gör, spelar det ingen roll om jag syns eller inte. Jag känner mig trygg i mig själv – fuckar det min karriär är det lugnt. Då har jag i alla fall varit mig själv och inte fått hybris. Med två tidiga hitlåtar i bagaget skulle många artister, eller i alla fall deras skivbolag, skynda med att släppa en fullängdare för att kapitalisera på uppmärksamheten. Men Namo har gjort tvärtom. EP:n Tuggare utan gränser släpps mer än ett år efter Haffa guzz. – Jag har lärt mig så jävla mycket om mig själv. Jag vill att det ska kännas rätt i magen och vill inte stressa ut något – de gånger jag har gjort det har jag ångrat mig eller bangat. NÄR HON OMSKRIVS i media är det ofta med adjektiv som ”cool” eller ”häftig”. Hon brukar också beskrivas som någon med ”mycket attityd” och hon är inte den enda kvinnliga rapparen med mörkt hår som benämns så. Jag frågar vad hon tror att det beror på. – Det är väl den uppfattningen andra får av hur jag ser ut i mina videor. Tänk

NÖJESGUIDEN • NR 7 • 2013

”Om jag hade svar på den frågan hade jag löst hela problematiken med jämställdhet, eftersom musikbranschen speglar resten av samhället.” på dig själv, du tänker sällan på hur du ser ut, det är först när någon annan påpekar det som du tänker ”åh, fan”. Känner du dig någonsin exotifierad? – Kanske när folk säger ”åh vad coolt, en förortstjej”. Eller ”vilken cool tjej”. Jag tänker på mig själv som en person. Men det kanske inte finns så många kvinnliga förebilder, så jag förstår självklart om någon identifierar sig med någon som vågar ta för sig. I vilka situationer märker du av sånt? – Det känns så tabu att prata om. Namo går in i ett resonemang om feminism och menar att klass, sexism och rasism inte är isolerade enheter utan hänger ihop – något som ofta glöms bort när man pratar om diskriminering. Men hon ber om att få hålla majoriteten av citatet off the record för att undvika missförstånd och vi byter till ett annat ämne hon brinner för. Utöver hennes artistkarriär pluggar nämligen Namo till civilingenjör på KTH och för utomstående blir hennes intresse för stadsplanering tydligast på Twitter, där hon ofta skriver om segregation och bostadsbrist. – Jag har alltid varit intresserad av bostadspolitik, speciellt i Stockholm som

är så segregerat. När jag var i New York träffade jag några som hade varit här och sa ”shit, vad segregerat det är i Stockholm”. Och då kom de ändå från New York. Här märker man av det så jävla mycket. Vad tycker du är de största problemen med den svenska bostadspolitiken? – Haha, jag kan snacka i timmar om det här. Problemet började redan innan sjuttiotalet när man tog bort det departement som hade hand om bostadspolitiken, och lät bostadspolitiken ingå i finanspolitiken. Numera är en bostad inte längre en mänsklig rättighet utan en handelsvara, som utförsäljningen av allmännyttan. Det tycker jag är grundproblemet. UNDER FÖRRA ÅRET startades Alby är inte till salu, en kampanj för att motverka just utförsäljning – specifikt utförsäljningen av 1 300 bostäder i Alby i södra Stockholm. Kampanjen engagerade en rad artister och debattörer och lyckades samla in de över 6 000 namnunderskrifter som behövdes för en folkomröstning. Men i somras diskvalificerade valnämnden flera hundra namn som ”oläsliga eller felaktiga” och avtalet om försäljning skrevs på ändå. – Jag gick på demonstrationen. Och

det är intressant, för politiker pratar om demokrati och vill att folket ska engagera sig, men när folket sedan gör det blir svaret ändå det motsatta. Det blir skendemokratiskt. Det är den där hopplösheten jag skriver om i mina låtar. ”Nu har vi engagerat och mobiliserat oss, men ingenting förändrades” – många kan inspireras till att kämpa mer av det, men många kan också känna ”vi skiter i det här nu”. Det känns deppigt, men samtidigt lär man känna likasinnade och skapar sig ett nätverk som kan komma till användning nästa gång. Vad har du lärt dig av att plugga och ha en musikkarriär samtidigt? – Att prioritera skolan och göra musik när jag har tid över. Men mycket inspiration till musiken får jag från det jag läser i skolan. På vilket sätt? – Genom att jag läser mycket om sociala problem. Och samtidigt som jag läser om det på ett akademiskt plan, har jag upplevt det personligt. Jag kan märka det i diskussioner, att jag har ett försprång som inte är självklart för andra. Vad har du för mål med det kommande året? – Jag vill bli klar med skolan och fortsätta spela in musik. På Twitter skrev jag ”äntligen ett avslutat kapitel”, men så skrev Marko (Mack Beats, reds. anm.) ”Nej, det är nu det börjar”. Haha, jag vill ju bara vila, men jag gör ändå alltid tusen saker! Jag funderar också på att börja producera själv – frågan är om jag har tiden. Men jag har en fördel av att jag har spelat piano väldigt länge. Jag tror att jag har det i mig. Tuggare utan gränser (Baba Recordings) släpps den 25 september.

MISSA INTE NÖJESGUIDEN.SE MED ,BLBO )FSNBOTTPO t 1BSJTB "NJSJ t ,MBSB 4WFOTTPO t #SJUB ;BDLBSJ t &NFMJF ņ PSÏO t 5PCJBT /PSTUSÚN t +PIBOOB 4XBOCFSH 4PSBZB )BTIJN t 'PUMPM t 1FMMF 5BNMFIU t #KÚSO 8FSOFS t ,SJTUJO ;FUUFSMVOE t "NBU -FWJO t 3FCFDLB )FETUSÚN t 4PSBO *TNBJM t 4BSB #PVSLF

SKRÄCKSCENARION

TRANSFRANS | 21:54 19 AUG 2013

LEK OCH LÄR MED SVERIGES PARTILEDARE TOBIAS BOSTRÖM | 14:01 14 AUG 2013

VIKTIGT MEDDELANDE TILL ALLA GUBBAR NANNA JOHANSSON | 19:03 11 AUG 2013

Ni är vackra som ni är. Jag vet att det är svårt att tro, när ni dagligen översköljs av bilder på mycket sötare gubbar. Gubbar med persikomjuk hy, bländande leenden, fasta käklinjer... Gubbar som får er att känna er som oformliga klumpar av risgrynsgröt. Men tänk då på att gubbarna ni jämför er med inte alls är lika perfekta i verkligheten. I själva verket handlar det om en liten grej som kallas “retuschering”. Med hjälp av datorprogrammet Photoshop kan man få den mest cigarettgrå gubbe att se ut som om han just stigit upp ur ungdomens källa. Kolla bara:

I Norge har Arbeiderpartiet dragit igång ett valjippo där statsminister Stoltenberg kör runt Oslobor i en taxibil. En helt briljant idé som jag verkligen hoppas att vi anammar när den svenska valrörelsen drar igång. Bjuder redan nu på ett par idéer: Svetsa med Stefan Ända sedan jag flyttade hemifrån och bor själv så har jag typ börjat tänka ut massor av skräckscenarion som kanske skulle kunna hända. Typ som att jag ska ramla på vardagsrumsmattan och landa med ansiktet i lurven och bli kvävd till döds och dö en lång, ovärdig död och bli hittad typ tre månader senare för att jag inte har betalat min Netflix-faktura. Varje gång jag ser lappen på mattan tänker jag på det.

Du tar med dig din eget metallskrot medan Stefan står för svets, ansiktskydd och kunskap. Tillverka vad du vill - en QR-kod i hårdmetall, Löfvens försvunna efternamns-apostrof eller varför inte en plåtbunker att gömma vint-i-välfärdsfrågan i? Jobba med Jonas Dra på dig blåstället och jobba tillsammans med den gamla volvomontören Sjöstedt. Till lukten av svett och olja är du med i bygget av vänsterns egna Noaks ark - ett icke-privatiserat transportmedel för folk med hjärtat till vänster och näven knuten i fickan.

Läs hela inlägget och mer av Frans på nojesguiden.se/transfrans

Läs hela inlägget och mer av Tobias på nojesguiden.se/blogs/tobias-bostrom

Läs hela inlägget och mer av Nanna på nojesguiden.se/nannajohansson

Kärlek och respekt - ska det vara så jävla svårt?

rkuf.se

Terius Nash har inte låtit sig nedslås av det ljumma mottagandet av hans femte album. Inför den stundande Sverigespelningen berättar han om vikten av tajming, överskattandet av hits och varför han skulle kunna pensionera sig imorgon.

THE-DREAM VILL BLI GENRELÖS Text: ELINOR AHLBORN

et är svårt att ha gått igenom livet utan att någonsin ha dansat till Single Ladies och Who Run the World (Girls), hånglat till Touch My Body, trallat ”Umbr-ella, ella, ella, ey” i en evighet, motvilligt haft Justin Biebers Baby på hjärnan och diggat No Church in the Wild från Jay Z och Kanye Wests Watch the Throne. Det är r’n’b-mogulen Terius ”The-Dream” Nashs förtjänst. Producent, låtskrivare, talangscout, soloartist och allt däremellan. Från sin plats, som ofta varit bakom kulisserna, i Def Jams finrum har han bland annat gett Jay Z och Rihanna en Grammy för Umbrella, hjälpt Mariah Carey att slå Elvis Presleys rekord med 18 listettor, producerat med Mary J Blige och sjungit med Kelly Rowland. – Jag försöker ta semester ibland men det funkar aldrig riktigt. Min hjärna bara hör och ser musik, jag har alltid så många idéer som faller genom huvudet. Till och med när jag sover. HANS SOLOKARRIÄR BESTÅR av fyra slicka album, varav det senaste, IV Play, lutar mer åt machokulturen och hiphophållet än de tidigare mer soulflirtande och känslotyngda. Hans låtskriveri har ofta hyllats för finess och en underfundig humor. Kelly’s 12 Play är exempelvis en hel låt om hur Terius Nash älskar att ha sex medan han, eh, lyssnar på R. Kellys album 12 Play. Men trots hyllningar från

NÖJESGUIDEN • NR 7 • 2013

fans, recensenter och r’n’b-nördar har The-Dream nått förbluffande små kommersiella framgångar som soloartist. En aning bitterhet kan skönjas i raden “I know they ain’t gon’ play this on top 40 radio” som inleder singeln Slow It Down. Men han har stoltheten i behåll. – Mina album Love/Hate och Love vs. Money var de sista två r’n’b-albumen som folk verkligen lyssnade på, från början till slut. Och de förändrade och omformade vad r’n’b är, hela genren är nu vad mitt album Love/Hate var redan 2007. DEN DISTINKTA sydstatsaccenten avslöjar att han kommer från Atlanta, en stad med lång tradition av att spotta ut inflytelserika musiker. I bara hiphop- och r’n’b-spektrat kan nämnas hela The Dungeon Family, Usher, Toni Braxton, Kanye West, TLC och 2 Chainz. Det finns många fler. Jag frågar vad han tror att det beror på och lyckas undvika det töntiga skämtet om att det kan vara något i Atlantas dricksvatten. – Jag vet inte riktigt, det kanske är något i Atlantas dricksvatten, hehe. Nej alltså, musik är allt vi vet och allt vi hört. Jag växte upp i en baptistkyrka där alla sjöng, inte bara kören. Jag började spela trumpet i trean och när jag var 15 studerade jag videokassetter av de där banden som marscherade ut i halvtidspausen på collegefotbollsmatcher. High school handlade bara om musik. Det var alltid en big deal, för alla i Södern. Terius Nash säger sig nu få massage en

gång om dagen, är ”Jay” och ”Bey” med Jay Z och Beyoncé och skulle kunna pensionera sig när som helst, om han ville. – Allt jag gör nu är för att lämna något åt mina barn. Om det var upp till mig kunde jag sluta på en gång och bara titta på fotboll och spela golf.

”Nu lyssnar jag mest på klassisk musik, älskar att gå på balett och vill skriva riktiga symfonier.” CV:T KRYLLAR AV melodikrokar och höga listplaceringar, men han är lite kritisk till epitetet hitgeni. Alternativt ödmjuk. – Vad är en hit? Det går inte att kontrollera populärkultur eftersom den bara handlar om tajming. De flesta poplåtar som går bra idag låter precis som typ nummer sju på någon urban chart för ett år sedan. Samma rytm, samma beats per minute, men det fungerade inte då. Men det betyder inte att det inte fungerade alls. Det var bara inte dags än. HAN TAR UPP Rick Ross singel B. M. F. (Blowin’ Money Fast) som kom 2010 och nådde blygsamma plats 60 på Billboards Hot 100-lista. – Det var en jättestor hit i den genren,

eftersom all den sortens rap började låta som B. M. F. Men skulle vi bedöma om det var en hit mätt i siffror, skulle vi säga nej. Trots, eller möjligtvis på grund av, The-Dreams uteblivna egna listplaceringar har hans musik fått kramar från en del oväntade håll, som musiksajten Pitchfork. – Haha, ja, jag har märkt att jag får mycket uppmärksamhet av hipsters. De förstår nog att även om jag begränsar mig till r’n’b musikaliskt, är jag är mer än så. Det jag jobbar på nu är förmodligen ännu mer ”hipster”, nästan mot folkgenren. HAN ÄR INTE ens säker på om det kommer att ges ut under namnet The-Dream. – Jag vill inte behöva oroa mig över om The-Dream är r’n’b – bara ge ut musik. Jag vet exakt vad hiphop och r’n’b är, mycket av den skiten har jag lyssnat på sedan barnsben. Nu lyssnar jag mest på klassisk musik, älskar att gå på balett och vill skriva riktiga symfonier. Vi skrev ett 32 minuter långt stycke igår, faktiskt. Så jag försöker bli genrelös. Inför Sverigespelningen har han höga förväntningar. – Jag kommer att sjunga riktig, bra r’n’b. Inget överproducerat, bara verklig mänsklig kontakt. The-Dream spelar på Berns i Stockholm den 14 september.

hösten på kulturhuset stadsteatern TEATER

En dansteaterföreställning av

Fredrik »Bounce-Benke« Rydman MACbeth Av William Shakespeare — Premiär 22 december på Stora scenen

musik Forum/debatt

Stockholm Jazzfestival 2013

Ikoner, legender och uppstickare. Mängder av fantastiska konserter samlas under höstens garanterat jazzigaste vecka! 19/10 Lina Nyberg >>Sirenade<< med Norrbotten Big Band. festivalen pågår 14–20 oktober.

Dans

Musik

Kpop Nonstop fyller 1 år och presenterar: Seoul Nightlife feat. BeatBurger Exklusiv spelning med DJ-gruppen BeatBurger! 27 september kl 22—03 i Studion, våning 0.

Konst/design

Imogen Cunningham

en pionjär inom det amerikanska 1900-talsfotografiet som inspirerat fotografer som Sally Mann och Robert Mapplethorpe. Utställningen spänner över 70 års konstnärskap. visas t o m 8 SEPTEMBER i GALLERI 3. Fri entré!

Litteratur

författarsamtal: release me

dans

björn säfsten: introduction

En av Sveriges just nu mest omtalade koreografer utforskar nya vägar i kommunikationen mellan scen och salong i föreställningen »Introduction«. Medverkande Anja Arnquist och Sophie Augot. 7–8 SEPTEMBER i HÖRSALEN.

Forum/debatt Forum/debatt

Samtalsserie om rasism och antirasism En seminarieserie i samarbete med Expo. Dessutom bl a samtal om Lars Hillersbergs konstnärsskap, filmklubbar och Mänskliga rättighetsdagarna.

En del av stockholms stad

Besök våra hemsidor För fullständiga program: `üaiüg]ühZi#hidX`]dab#hZ HiVYhiZViZgc#hidX`]dab#hZ

Skärholmen

Läroplanen Av konstnärliga teamet. Regi: Mattias Brunn. ALLA BILJETTER 50—60 KR. Från 9 år. Urpremiär 27 september

Välkommen till höstens bästa releasefester för hyperaktuella författarstjärnor! Programledare: Jenny Lindh och Oskar Ekström. studion Fri entré! 28/8 på KulturhusTaket Daniel Poohl, Rouzbeh Masarrat Agah, Linn Spross, Kristian Hallberg och Lena Sundström 17/9 Bernt Hermele, Björn af Kleen, Jessica Johansson, Boel Bermann och Johanna Koljonen 23/10 Sara Kadefors, Johanna Wester, Joakim Pirinen, Lena Andersson och Jerker Virdborg 28/11 Martina Montelius, Lars Berge, Josefine Adolfsson, Annina Rabe, Karolina Ramqvist, Marjaneh Bakhtiari

Hamburgare, tacos och korv. Är det en slump att den trendigaste maten bara är tillkrånglad barnmat? Björn Werner undersöker.

BARNMAT FÖR FINT FOLK Text: BJÖRN WERNER Paper Art: OLLANSKI Fotografi: CAROLINE WIMMER

arnmaten har segrat. Rätter som en gång bara gick att hitta på den snart utdöda barnmenyn har de senaste åren förvandlats till finsmakarmat. En hamburgare är inte längre en snabbstekt grå djupfryst köttplatta toppad med ”amerikansk dressing”. Det är 70 procent högrev, 20 procent bog, 10 procent hängmörad ryggbiff, grovmalen och instoppad i en specialdesignad semmelbulle. En taco är inte längre ett gult majsskal och 400 gram blandfärs upphottad med ”tacokrydda”, det är ett långkok toppat med koriander och lime.

NÖJESGUIDEN • NR 7 • 2013

”Är barnmatshypen egentligen en USA-hype i förklädnad?” En korv är inte längre en slangformad förvaringsplats för oätligt djuravfall, det är en varsamt smaksatt köttprodukt från högvilt, handstoppad av Edward Blom. Från utmattade småbarnsföräldrars hemliga vapen mot kräsna barnmagar till avancerade recept i färgglada livsstils-

receptböcker från Grandpa i överstylade singelhushåll. För att finna svar på varför den yngre delen av den blivande svenska kultureliten tycker att det känns rimligt att svettas över heta grytor i köken runtom på Södermalm i Stockholm, i Linné i Göteborg och kring Möllan i Malmö för att få till den mest autentiska barnmaten, får vi börja med en tillbakablick. Att krångla till saker för att markera status är nämligen ingen ny företeelse, tvärtom är tillkrånglande en hörnsten i mänsklig civilisation. Ända sedan någon för 10 000 år sedan i Tigrisdalen kom på att man kunde beskatta folk istället för att

odla maten själv har personer i liknande ställning känt sig tvungna att befästa sina högre positioner. Givetvis i första hand med våld, men också med finess. Ta bara en sådan sak som att sluta proppa i sig mat direkt från grytan med händerna till att äta från små separata tallrikar med verktyg i metall. Tillkrånglingen dyker upp överallt där det går att göra vardagslivet lite mer omständligt – och därmed mer sofistikerat – än det är för gemene man. Ett mer subtilt och konstruktivt sätt att säga ”jag har mer pengar och tid än du har, alltså är jag lite bättre”. Vi bevittnar alltså en ny generation

elitister träda fram på scenen genom att muta in ett område alla trodde var banalt och enkelt och göra det till något som direkt signalerar att man känner rätt folk, lyssnar på rätt podcasts, följer rätt Twitter-feed, men utan att behöva skrika det rakt ut. 2013 säger en hängmörad hamburgare mer än tusen ord. Men frågan kvarstår. Varför barnmaten? Den observanta påpekar i det här läget att de flesta rätter som nämnts också är amerikansk skräpmat. Mat som tex-mex och burgare har länge haft en mer avancerad kultur och tillagningsmetod i USA än den haft i Sverige, men har nu äntligen hittat sin väg hit, kan man tänka. Är barnmatshypen egentligen en USAhype i förklädnad? Nej. Visst, det är allmänt känt att USA i praktiken är Sveriges enda kanal vad gäller mattrender. Men den amerikanska, barnkompatibla skräpmaten hittade över Atlanten bra mycket tidigare än kocken på Flippin’ Burgers åkte dit som en självutnämnd Christoffer Columbus. Hamburgaren seglade över på femtiotalet, tex-mexen på nittiotalet. Korven, den har vi haft här hela tiden i olika, mer eller mindre märkliga, format. Det sena nollnolltalets barnmatstrend handlar alltså lite eller inget alls om USA. Det handlar om den nya eliten som sådan. Om ett allt mer ekonomiskt polariserat

”Köttfärssåsen måste ha kokat i fem timmar och helst heta ragú.” samhälle, med ökande klyftor mellan rika och fattiga. I en sådan värld ser fler och fler personer med en uppväxt i en stillsam medelklassmiljö sig plötsligt vara mycket högre upp på toppen av pyramiden än deras föräldrar, som levde i en värld där skillnaden på en arbetarlön och en chefslön med dagens ögon i princip var symbolisk. Denna nya medelklasselit ser sig dock fortfarande inte som överklass, trots att kvadratmeterpriserna på Södermalm och Östermalm i Stockholm snart konvergerar till samma nivåer av absurd dyrhet. Deras barndomsminnen är inte från herrgårdar, gamla pengar, gamla vanor, självklar stil. Och det finns heller ingen nyrik längtan att bli något man inte är, det behövs inte. Att ta över den gamla överklassens livsstil vore lika sjukt som att be dem att bli japaner. Därför tittar de till sig själva och sina egna minnen. Det som fram tills nu utgjort deras liv. Det är det som ska återskapas och krånglas till i en ny skepnad. För krånglas till, det ska det alldeles oavsett. Hur skulle det annars se ut? Innerstadsborna är ju inte som de mindre bemedlade kusinerna på landet. De är ju inga svennar. Här röstas det inte på Sverigedemokraterna. Här tittas det inte på Melodifestivalen. ”Vi åker till Burma i år, Thailand känns lite gjort”. Hur skulle det då se ut om det plötsligt bjöds på barndomens halvfabrikat hemma? Frysta burgare? Santa Maria-tacos? Kan det bli mer ingrott? Alltså måste köttet till burgarna inhandlas från tre olika slaktare. Brödet bakas fluffiga i egen ugn. Tacos ska vara mjuka och koriandern köpt hos asiaten på hörnet. Köttfärssåsen måste ha kokat i fem timmar och helst heta ragú. Det ska vara hemtamt, men det måste vara krångligt. Fernissan mot svennigheten måste upprätthållas. Frågan är därmed inte om pastagratäng, fiskpinnar, stuvade makaroner och falukorv blir trendigt. Frågan är när. 2013 • NR 7 • NÖJESGUIDEN

I september släpper Dregen både en självbiografi och solodebut. Med Patrik Forshage diskuterar han misslyckade rockbiografier, missbrukarpersonligheter och nya skivan.

”The Hives hade inte funnits utan Hellacopters” Text: PATRIK FORSHAGE

år av att slöa lossnade det bara tillsammans med honom. Bullseye, pang direkt. – Den här skivan är all-in. Det kändes som att ta hela skivsamlingen och koka ned den, och med Pär får det en lite annan ton. Det är som att min skinnpaj har blivit en manchester-parkas, eller som att Bill Withers gästar Slayer. Jag släpper fram min kärlek till svart musik, och det blir rootsy. Och Pär har peppat mig att sjunga, han säger att jag sjunger fantastiskt.

hite Line Fever, The Dirt, Diary of a Rock’n’Roll Star – de stora rockbiografierna kännetecknas inte bara av musikalisk passion och skandallösa anekdoter utan också av underhållande berättande och lagoma doser humor. Allt det lever Dregen upp till när Dregen – självbiografin, som han skrivit tillsammans med Tore S Börjesson, ges ut i början av september. Men Dregen har egentligen inte särskilt mycket till övers för rockbiografier. – Till att börja med läser jag inte så mycket alls, om jag ska vara ärlig. Och de amerikanska biografierna känns väl inte alltid så sanna. Man får känslan av att de saltar ganska mycket. Som om det skulle vara svårt att bli pundare – alla kan bli det, det är enkelt, jag lovar. – Jag gillade Duff McKagans bok It’s So Easy, men även om jag är bra bekant med Slash är jag inte så där överdrivet förtjust i hans bok. The Dirt om Mötley Crue var underhållande, förstås, men Nikki Sixx egen The Heroin Diaries var riktigt hemsk. Som om det går till så. Han skjuter en horsemacka och sedan går han till hotellrummet och skriver dagbok om det. Jovisst. DREGEN – SJÄLVBIOGRAFIN är späckad av rock’n’roll-anekdoter om utkastade tv-apparater, efterfester med Libertines och en taxistöld. Men där finns också betydligt allvarligare stunder. Händelseförloppet när Dregen elva år gammal bevittnade sin pappas självmord beskriver han med en nästan brutal rättframhet. – Det har ju skrivits så mycket om det, så det var lika bra att ta upp det. Det var på sin plats. Men jag har rannsakat mig själv och tycker att jag har haft en bra barndom, en bra uppväxt. Att han dog var på ett sätt kanske det bästa för mig, istället för att växa upp med en gravt alkoholiserad pappa. – Det var samma sak med tsunamin, det går inte att inte beröras av sådana saker. Där i Thailand blev jag och Pernilla så mycket mer tighta. Vem vet, vi hade kanske fortfarande gått och tvekat inför vad som var viktigt annars, men den där känslan av att vi om fem sekunder kan vara döda fick mig att börja leva mer i nuet. Tillsammans med Pernilla Andersson är Dregen idag förälder till lilla Sixten. Bland de andra personer som varit centrala för Dregen finns två olika Nicke. Nicke Andersson är den ena, och han är den ende som kan konkurrera med Pernilla och med Dregens mamma Marianne om hjälteglorian.

NÖJESGUIDEN • NR 7 • 2013

FOTO: NICL AS BRUNZELL

– Nicke Andersson har stor betydelse för hur jag blev den jag är. Först med Entombed, och sedan med Hellacopters. Tillsammans sparkade vi in dörren – jag menar, The Hives hade inte funnits utan Hellacopters. Barndomsvännen och Backyard Babies-kollegan Nicke Borg skildras inte lika odelat positivt. – Om Backyard Babies hade splittrats för flera år sedan hade tonen kanske varit en annan. Minnet av Hellacopters blir fluffigt och fint, med en ordentlig guldkant. Och om Nicke Andersson mot alla odds skulle ställa upp i Melodifestivalen skulle det påverka hur jag ser på honom. Att Nicke Borg härom året syntes i det sammanhanget är en rejäl tagg i Dregens sida. – Det skvätte skit på mig också. Folk som inte fattade började blanda ihop det och helt plötsligt var det som att jag också hade varit med i det där. Tvekade han inför hur andra skulle skildras i biografin? – Jag skulle kunna skriva något som fick Camilla Henemarks bok att verka som

en piss i rymden, men jag ville inte vara taskig mot folk. Jag hänger ju mest ut mig själv, och det var tillräckligt jobbigt.

”Jag skulle kunna skriva något som fick Camilla Henemarks bok att verka som en piss i rymden, men jag ville inte vara taskig mot folk.” PÅ DREGENS FÖRSTA soloalbum Dregen som släpps i slutet av september hörs givetvis också Nicke Andersson. Ett mer överraskande namn är Pär Wiksten, som efter Wannadies-eran har skrivit och producerat åt artister som Amanda Jenssen. – Han är en ängel, konstaterar Dregen. Nicke är ju en busy man, och jag fick liksom inget flyt i låtskrivandet. Men jag hade ett telefonnummer till Pär, och efter några

I DREGENS SJÄLVBIOGRAFI flödar alkoholen, och annan stimulantia förekommer också frekvent. Vi får veta när han prövar amfetamin för första gången, första försöket med kola på första på USA-turnén med Entombed, och ecstacy-debuten. ”Livet är en fråga om dosering” skriver han i sin bok, men missbrukare är han inte. Det slår han fast flera gånger. – Nej, jag är inte beroende. Beroende har så många olika mönster. Jag är glad att jag kunde ta tag i mig själv och stoppa det där rock’n’roll-festandet. Nu kan jag dricka bira, men det är inte dåligt. Det har funnits många nätter förr när jag blev svart i sinnet och tagit mig rejäla tvådagars-benders, men jag har aldrig hamnat i beroende. På sätt och vis är det Pernilla som räddade mig när det gick snett med bandet. Hade jag inte haft henne så vete fan. Jag var så blåögd och visste inte vad måttlighet var. MEN EN TYPISK missbrukarpersonlighet instämmer Dregen i att han har. – Vad jag än tar mig an är det lätt att det går till överdrift rejält. Jag kan låta ett riff mala runt ordentligt i huvudet innan det är klart, men samtidigt är jag snabb – jag tror aldrig att jag har klurat på något sådant längre än ett dygn. Det är samma sak med mitt målande. Jag har perioder, men nu till exempel har jag inte hållit i en pensel på ett halvår. Sedan kommer en intensiv vecka. – Jag ångrar ingenting, slår Dregen fast och citerar omedvetet en av de biografier som kommit att utgöra normen för självförbrännande artister. Festen var kul. Mot slutet blev det inte så kul. Klart som fan att folk som är 25 ska få kasta ut tv-apparater från hotellrum, men det är inte lika charmigt när man har fyllt 40. Dregen – självbiografin (Norstedts förlag) publiceras den 2 september. Den 25 september släpps dessutom Dregens första soloalbum Dregen (Universal).

T RO L L F LÖ J T E N

STUDENT ELLER ÅR UNDER 27 BIL JETTER R FRÅN 50 K

MUSIK

W.A. Mozart

PREMIÄR 18 SEPTEMBER 2013 BILJETTER

folkoperan.se eller 08 616 07 50

TIDENS ANDA

MÄSTERLIGT

MYCKET BRA

BRA

GODKÄNT

UNDERKÄNT

BLOCKET.SE

Det vi pratar om mest just nu!

1 #hijabuppropet

Backlashen var ju väntad. Men #hijabuppropet var fortfarande den mest lyckade protesten på länge och det mest intressanta på flera år i debatten om svensk rasism.

2 Blackface

Tydligen det trendigaste just nu och har synts på både Berns och Trädgården i sommar. Vad fan håller ni på med?

Kakan

K RÖ N I K A

INGEN VILJA I DÖDEN

Idol är på tv igen, och vi orkar inte ens adressera hur det känns att stifta bekantskap med Baggarna igen. Roligare är dock att Kakan Hermansson styr skeppet den här gången.

4 Sommar i P1

Det har inte bara blivit en terapisoffa för människor som helt kronologiskt går igenom sina liv, det har blivit ett enda, stort mörker. Att kända människor väljer att vända ut och in på sina egna tillkortakommanden är en sak, men när alla – precis alla – väljer att utnyttja sin tid i Sveriges Radios bås till att berätta hur pass djup deras depression har varit när den varit som djupast, då är det också svårt att orka trycka igång ett nytt avsnitt.

Doping

Eftersom precis alla deltagare verkar ha tagit illegala substanser funderar nu IAAF på att döpa om nästa friidrotts-VM till Uppsala Reggae Festival.

6 Glasburkstrenden

Detta med att servera 130-kronorsdrinkar i gamla avlagda syltburkar måste upphöra. Allt vi kan tänka på är våra gamla tacosåsburkar i ett annars tomt kylskåp.

OFF-Way Out West

Ni vet OFF Sonar? Festivalen för de som tycker att Barcelonas playafest deluxe Sonar har blivit för kommersiell och platt? Under senaste WOW var det mer än en Stockholmare som på fullt allvar körde en ”OFF-Way Out West”. Det vill säga att åka till Göteborg under festivalen bara för att hänga med ”skönt folk” och gå på ”sköna svartfester och VIP-events”.

8 Att dricksa kvitton

Ahh, den där falska vardagsgenerositeten. Kassören frågar: ”Kvittot?” Vi svarar, generöst: ”Nej tack, det är bra, behåll det” och viftar artigt med handen. Nästan som pengar!

9 Juicekillarna

Att juicebardudesen skulle bli de nya SOLO-männen (denimpuritanerna) känns rimligt. Allt som krävs för att bli en juicedouche är 1. mössa 2. mixer.

10 Små små cyklar

Ja, folk tittar på dig när du cyklar runt på din lilla hopfällbara cykel från Berlin. Men det är inte för att du är fräckens fräck, det är för att du ser ut som ett barn med skägg. Bubblare: Portöl, genier, ”köra Windows 95 för att det är retro”.

NÖJESGUIDEN • NR 7 • 2013

Text: REBECKA HEDSTRÖM

aliyah var bara 22 år gammal när hon plötsligt gick bort i en flygolycka den 25 augusti 2001. Jag minns löpsedlarna tydligt. Hennes självbetitlade tredje album hade släppts en dryg månad tidigare och jag kunde inte lyssna på det igen förrän flera månader in på hösten utan att det kändes som att döden var i rummet. Det är ofattbart att vi kan upphöra att existera men ändå finnas kvar på fotografier och inspelningar.

och Chris Brown eller velat be båda två att dra åt helvete vet vi inte. Men det är för tidigt, vi kan ju också anta att hennes demos eller lost tapes var osläppta av en anledning.

TROTS ATT AALIYAH gick bort så tidigt hade hon hunnit röra miljoner människors hjärtan genom sin musik och hon lämnade också en mängd ofärdiga inspelningar och demos bakom sig. Hon spelade in sitt första album som 14-åring och var en av nittiotalets främsta unga kvinnliga r’n’b-stjärnor, tillsammans med Brandy och Monica. En av de som satt på pojkrummet och trånade då var Drake, som har blivit ökänd för sin Aaliyah-besatthet. Han har tatuerat in en bild av hennes ansikte på sin rygg och har vid flera tillfällen citerat henne i sina egna texter. För något år sedan skrev han ett kärleksbrev till henne som postades på årsdagen av hennes död på rapradar.com. ”Not only was I one of your biggest fans but I was truly in love with you.”

”Det Drake och hans likar gör är bara ett skamlöst användande av Aaliyahs röst för att tillfredställa personliga fantasier.”

DET HAR OCKSÅ ryktats om att Drake ska producera ett helt album med outgivet material som Aaliyah lämnat efter sig. Det är paradoxalt att den stora kärlek som uttrycks för Aaliyah i ord inte verkar innebära samma vördnad inför hanteringen av hennes osläppta material. Om Aaliyah själv hade brytt sig det minsta, själv velat samarbeta med Drake

DRAKE HAR BETETT sig som om han förlorat en syster eller flickvän och pratat om ”Babygirl” i flera intervjuer, trots att han inte haft någon personlig relation till henne annat än som kändisförälskelse. Det är kanske också just det som

möjliggör hans beteende. Personer som Missy Elliott och Timbaland, som arbetade nära Aaliyah släpper inga postuma album med hennes ofärdiga demos och de verkar märkbart irriterade på Drake och hans likars bristande respekt. VI HAR INGEN aning om var Aaliyah hade varit som artist idag om hon fortfarande levt. Kanske hade hon varit världens största artist eller skådis, kanske hade hon varit där Amanda Bynes är nu. Det människor som Drake och hans likar gör är bara ett skamlöst användande av hennes röst för att tillfredställa personliga fantasier. Hennes död gav dem utrymme att fritt projicera sina egna fantasier på hennes person och hennes minne utan vidare tankar på

hennes egen artistiska integritet. SPELAR DET EGENTLIGEN någon roll, hon är ju inte med oss längre? Kanske inte, men det finns något underliggande som känns så äckligt. Hon gick bort så tidigt i sitt offentliga liv att hon inte hunnit begå några stora misstag, och utöver det gav hennes för tidiga död henne en extra helig gloria. Hon har på många sätt blivit ett popkulturellt helgon och den ultimata madonnan. Rösten blir symbolisk, egentligen hade vem som helst kunnat sjunga texten men de verkar vilja döpa sig i Aaliyahs vatten. ATT VILJA HYLLA och visa respekt för en person du beundrat är en sak, att parasitera på någon annans arbete när deras samtycke inte är möjligt är bara osmakligt, speciellt när Chris Brown, en av samtidens mest föraktade popstjärnor, får det att låta som att han och Aaliyah ligger och viskar hemligheter till varandra (på Don’t Think They Know) ENLIGT SAJTEN allhiphop.com ryktas det nu om att en biopic om Aaliyah är på gång, med Solange Knowles i huvudrollen. Huruvida det är Drake som ligger bakom projektet återstår att se. För övrigt: Jag har sett barn på instagram med Aaliyahs födelse och dödsdag tatuerade på armen. Alltså personer som förmodligen var runt elva år när hon gick bort. Vad handlar det om då? Beundran, fankultur eller bara ett sätt att försöka hantera livets korthet, dödens visshet och evighetens längd? En annan död kvinna som människor har osunda relationer till: Marilyn Monroe. Död man: Tupac.

KLUBB

AMELIE HÅKANSSON, LINN OGREN & CARINA BERG

K RÖ N I K A

ETT DAGSMYS GÖR INGEN SOMMAR

ag har alltid tyckt att den bästa musiken inte bara handlar om kärlek. Den handlar om natten och om klubben. Låtar om sena nätter, urdruckna glas och nattvandringar genom stan. Sånger om tårar på dansgolvet, att dansa jättenära, att beställa in mer shots och den märkliga känslan när lamporna plötsligt tänds. Jag tror att det är därför jag har så svårt för uteserveringsvurmen som varje sommar drabbar landet, och inte minst Stockholm. Jag har inget emot att bära shades, hänga med kompisar, dricka öl mitt på blanka dagen och känna solen i nacken. Men att vi varje år ska intala oss att rosévin är det mest synonyma med sommar, att sitta med en nopprig fleecefilt över benen är något nice och att det är i solglasögonens reflektion som skratten är som mest genuina? Nej. Jag vill spjärna emot. Ett dagsmys gör ingen sommar. Musiken om klubben och klubben själv, det är som bilmusik, någonting man färdas i. Ingenting är på riktigt och allas ögon får en annan färg. Det kan vara strob, det kan vara skog eller en fuktig källare, det mest lyxiga med att vara ung är att omslutas av ett sammanhang där ingenting är vardag. För finns det egentligen någonting som är vardagslyx? Jag tänker att människor som vill carpe diema skiten ur en tisdag genom att möta vännerna för en god öl efter jobbet och sedan gå hem tidigt lyckligt vetandes att ja, det är en dag i morgon också, det är samma människor som tar trappan istället för hissen för ”vardagsmotion”. Att riktigt omfamna och krama sommaren, det är inte att trängas bland after-workare vid ett rangligt bord på något torg och dricka dyr, klarröd rosé. Det är att nattbada, få skoskav och vandra hem genom natten med musiken ringandes i öronen. Och snart är det höst.

avslutnings2 Trädgårdens helg Under Bron, Hammarby Slussväg 2, den 6–7 september, 17–03, 20 år

Stockholms ohotat bästa nattklubb stänger igen för sommaren, och separationsångesten har lagt sig redan när denna tidning går i tryck. Rykten går dock om att något fett kommer att hända igen senare i höst, så förtvivla inte.

FELIX BIGERT & AMAT LEVIN

MICHAELA FORSMAN & PAULINE STIERNSWÄRD

3 Disko Dumpling

Bamboo Garden, Åsögatan 120, 20 år

Tre regelrätta genier ordnar på regelbunden basis en autentisk disco-bistro, i samarbete med restaurangägarna Ping-Kwan Lam och Yuk-Lin Lam. Deras tilltag gör det så jävla värt att bo i en storstad, extra trevligt är det när medlemmar ur Grupp 13 gästar.

SIRENA

SMYGLÄSNING AV NÖJESGUIDEN #6 PÅ THE WALL

XXX Marie Laveau, Hornsgatan 66, 22–03, 20 år

Det finns något sympatiskt med klubbens tanke för hösten - att strunta i att boka turnétrötta internationella namn och istället ge mer utrymme till alla superbegåvade (och förhoppningsvis nya) akter vi ändå har här på hemmaplan. Speciellt när många av dem, som till exempel Baba Stiltz, praktiskt taget är uppvuxna där i den mörka källaren.

Foto: Beata Holmgren

CECILIA FAGERLUND & THERESE BORG

5 7 på Sjöfart

Scandic Sjöfartshotellet, Katarinavägen 26, 15–01, 18 år

Glöm det jag skrev ovan, på den här utomhusbaren spelas det allt som oftast riktigt bra musik och är riktigt soft om du lyckas ducka för gubbar med laptops som gått vilse på väg till lobbyn. VENDELA LUNDBERG vendela.lundberg@nojesguiden.se

FILIPE FORSSBLAD & ELISABETH TEGNÉR SANNA BERG & JAKOB BROSTRÖM

BÄST JUST NU

1 AKA

Olika lokaler

Kvartetten bakom AKA visar gång på gång att de är stans bästa bokare, som när de tidigare har bokat söderngiganter som Waka Flocka Flame och svincoola Zebra Katz och snart tar hit Chance the Rapper. Råd: gör de ett event – attenda.

AUGUST WIMNELL & PATRIK SKOGFORS

MIRANDA LUNDBERG & ELVIRA BORG

2013 • NR 7 • NÖJESGUIDEN

HOTELL NÖJESGUIDEN HOS RICA NO. 25 Under Way Out West, den 8-11 augusti, förvandlades Rica Hotel No. 25 i Göteborg till Hotell Nöjesguiden. I tre dagar arrangerades dagsfester med mat, dryck, roliga gäster och fantastisk musik. Fler bilder finns på nojesguiden.se/hotellnojesguiden. Foto: Erika Helin & Malin Ekman, Picbomb

FILLE

CECILIA FORSS & BEHNAZ ARAM

GUSTAV BENDT ANDERS WENDIN

MALCOLM B

COMPADRE

KIM CESARION

AGNES-LO ÅKERLIND & EMELIE THORÉN

COLUMBINE SMILLE SIGNE SIEMSEN, KATARINA HYLANDER & MIRIAM SIEMSEN

AMANDA FONDELL & HEDDA BÅVERUD OLSSON

CAMILLA ASTORGA DIAZ & NANNA JOHANSSON

MACK BEATS & JAQE HANNA PERSSON

CAROLINE SANDSTRÖM & PETRA TUNGÅRDEN

JONNA BERGH

MARLENE

LILY’S BURGER

ISON

LILLA NAMO

SABO

FamiljenPangea

KROG

VÅGA KLAGA! Ända sedan jag tog mina första trevande kliv ut i arbetslivet, på ICA Nivrenas kolonialavdelning, har jag varit av den åsikten att alla borde prova ett serviceyrke. Givetvis för att få förståelse och komma till insikten att det faktiskt är vanliga människor av kött och blod som har dessa roller, men också för att förstå att det faktiskt går att ställa krav som betalande kund. Trots frekventa besök på stadens krogar drar jag mig än idag för att klaga på maten, eller ens svara ärligt på frågan om det smakade bra. Men i stort sett varje gång någon i min närhet törs göra det landar det till min förvåning i något bra. Med detta sagt är det jag som här och nu lovar att bli lite modigare och våga klaga i frågan, istället för att bara gå hem och skriva en sur krönika.

1 Pharmarium

Stortorget 7, tel 20 08 10, pharmarium.se

Nyöppnade Pharmarium är ett av de senaste tillskotten i Gamla Stan, och kanske det mest spännande. Öppet: mån–tis 11.30–23:00, ons–lör 11.30–01.00, sön 11.30–23.00

2 Esperanto

Kungstensgatan 2, tel 696 23 23, esperantorestaurant.se

Töm spargrisen på det du har kvar från skatteåterbäringen och lägg hela klabbet på Esperanto. Bättre investering finns nog inte. Öppet: ons–fre 19–00, lör 18.30–00.00

Oaxen Krog & Slip Beckholmsvägen 26, tel 551 531 05, oaxen.com

Det är aldrig en dålig idé att ta spårvagnen ut till Beckholmen. Öppet: tis–sön 17–23, tis–fre lunch 11.30–15.30, lör–sön brunch 12.00–16.30

4 La Vecchia Signora

Åsögatan 163, tel: 644 45 85, lavecchiasignora.se

SoFos otvivelaktigt bästa italienare. Öppet: tis–lör 17.30–00.00, sön–mån 17.30–22.00

5 Vassa Eggen

Birger Jarlsgatan 29, tel 21 61 69, vassaeggen.com

September månad bär en bisonvecka på Vassa i skötet. Öppet: mån 17.30–22.00, tis–lör 17.30–23.00

PONTUS COACHAR KVINNOR I ÅRETS KOCK I somras gick krögaren Pontus Frithiof ut i branschtidningen Besöksliv med en annons riktad till kvinnor. Målet: att på lång sikt hitta en kvinnlig kandidat till Årets Kock. Efter annonsen kom ett tiotal ansökningar varav två har gått vidare till anställning respektive praktikplats på restaurang Pontus. Men krögaren

själv hade hoppats på fler och säger sig ha plats för ytterligare ett par adepter. – Jag trodde att jag skulle få minst hundra ansökningar, säger Pontus Frithiof till Besöksliv. Målet med Pontus satsning är långsiktigt att få fram en kvinnlig finalist till tävlingen Årets Kock. En tävling vars finalister på senare år endast har bestått av män. Och han efterlyser fler liknande insatser.

– I övriga näringslivet finns en del organisationer som jobbar med frågan. Det borde vi i vår bransch också göra. Inte för sakens skull, utan för att vi skulle tjäna på det. PELLE TAMLEHT

Tävlingen Årets Kock firade 30 år i år. Sedan grundandet har bara en kvinna vunnit, Kristina Pettersson 1988.

6 Grand Escalier

Humlegårdsgatan 17, tel 519 422 72, grandescalier.se

Aspirerar starkt på den åtråvärda titeln stans bästa råbiff. Skrapad, inte rörd.

Nej

Öppet: mån 11–00, tis–lör 12–01, sön 12–00

7 Timmermans 1857

Timmermansgatan 35, tel 714 90 29, timmermans1857.se

Mariatorgets senaste tillskott satsar på avskalat svenskt.

Öppet: mån–tors 17–23, fre 17.00–23.45, lör 13.00–23.45, sön 13–21

8 Bockholmen Hav & Restaurang

MAT SOM LOBBYISM

Bockholmsvägen, tel 624 22 00, bockholmen.com

Kräma ur det sista ur sommarstockholm med ett besök på Bockholmen.

BISONVECKA PÅ VASSA EGGEN

Öppet: mån–lör 17–23, sön 17–21

Cultur Bar & Restaurang

Österlånggatan 34, tel 22 66 66, culturbar.se

Ytterligare exempel på en pärla i Gamla Stan, vars krogkultur verkligen har repat sig på senare tid.

Vassa Eggen

Öppet: mån–fre 11.30–23.00, lör 13–23

Mellan den 10–14 september inför Vassa Eggen det relativt ovanliga bisonköttet på menyn. Till skillnad från andra nötdjur, som äter kraftfoder, äter bisonoxen bara gräs och buskar. Detta gör att det tar längre tid att föda upp djuren, men också att köttet får en unik protein- och fibersammansättning. – Det finns inte många djur som vi inte har tillagat i köket på Vassa Eggen, säger krögaren Christian Olsson. Härom veckan när vi satt och

10 Nosh & Chow

Norrlandsgatan 24, tel 503 389 60, noshandchow.se

Berns townhouse börjar bli varma i kläderna och utökar med ytterligare en restaurangdel redan i höst. Öppet: mån–tis 16–01, ons–lör 16-02

PELLE TAMLEHT pelle.tamleht@nojesguiden.se

Birger Jarlsgatan 29, tel 21 61 69, vassaeggen.com

käkade personalkäk med kockarna snackade vi om mat som man riktigt kan längta efter. Två av rätterna som kom upp var båda tillagade med bisonkött – Montana Breakfast Burger och Rib Eye Steak. Så till kaffet bestämde vi oss för att ägna en vecka åt att laga bison på Vassa i höst. Bisonkött är magrare och innehåller betydligt mindre kolesterol än annat nötkött. Smakmässigt påminner det om oxkött men med ett lätt inslag av vilt. PELLE TAMLEHT Öppet: mån 17.30–22.00, tis–lör 17.30–23.00.

En färsk undersökning från Sveriges Kockar AB visar att maten som serveras vid en sammankomst starkt påverkar vår inställning till arrangören. Sveriges Kockar AB har genomfört en omfattande marknadsundersökning med syfte att undersöka hur maten påverkar inställningen till arrangemanget alternativt det arrangerande företaget som helhet. Frågan som ställdes var ”Om maten vore annorlunda, skulle det ändra din inställning till produkten/företaget?”. Hela 78 procent svarade ja på den frågan, och 27 procent drog paralleller från matens kvalitet till arrangörens eget kvalitetstänkande. PELLE TAMLEHT 2013 • NR 7 • NÖJESGUIDEN

KROG

PÅLITLIG SKÄRGÅRDSKROG PÅ KRYPAVSTÅND Bockholmen Hav & Restaurang Bockholmsvägen, tel 624 22 00, bockholmen.com

Stockholms närmaste skärgårdskrog är epitetet med vilket Bockholmens Hav & Restaurang marknadsför sig själva. Och då restaurangen ligger på hjälpligt gångavstånd från Bergshamras tunnelbanestation får man väl hålla med om detta. Läget är svårslaget med en effektfull utsikt över vatten och natur. Menyn är desto mer sparsmakad och vi tar oss utan större problem eller överraskningar igenom samtliga varmrätter. Gödkalvsentrecôten är grillad i ett stycke och serveras tillsammans med grönsparris, rökt tomat, tryffelsmör och pommes. Den smakar bra och är förvånansvärt saftig med tanke på stekgrad. Även den kotlett-, buk- och läggvariation på

FOTO: BOCKHOLMEN.COM

gårdsgris vi får in gör jobbet i gott sällskap med spetskål och syrad morot. Inga överraskningar som sagt, men stabilt och pålitligt, om än på gränsen till förutsägbart. Också rödingfilén med sikrom och musselsås följer samma mönster. Det här har köket gjort förut. På dryckesfronten visar sig den ”röda karaffen” vi vågar oss på inte alls vara en häxblandning som sommelieren hällt

Maffigt billigt

50 kr

*Halva priset på (nästan) alla våra konserter för Dig som är upp till 26 år.

www.konserthuset.se

NU KAN DU FÅ NÖJESGUIDEN DIREKT HEM I BREVLÅDAN nojesguiden.se/prenumerera

NÖJESGUIDEN • NR 7 • 2013

ihop av husets slattar, utan en helt vanlig flaska rött kvalitetsvin som serveras ur en lika vanlig flaska. Dock till ett fördelaktigt pris á 390 kronor. När servitrisen ser våra besvikna miner hämtar hon emellertid en karaff och dekanterar vänligt nog vinet i densamma. Servicen är överlag riktigt bra även om det blir lite virrigt när vi får prata med tre-fyra olika personer under kvällens gång. En prosopagnostiker skulle

få utslag för mindre. Bockholmen har öppet som vanligt året om men de utökade öppettiderna gäller endast september ut. Desto större anledning då att besöka restaurangen så snart som möjligt. Risken att bli missnöjd är minimal. Öppet: mån–tors 11–22, fre 11–23, lör 12–23, sön 11–22. Tiderna gäller september månad ut.

DRYCK PÅ KROGEN NY PODCAST

Dela en flaska

DEN DÄR SOMALIERN, VEM ÄR HEN EGENTLIGEN?

rdet sommelier kommer från franskans ”la somme”, som ursprungligen syftade på den person som ansvarade för djuren och bar vinet när man reste. I rollen ingick även den oglamorösa uppgiften att smaka av vinet för att se om det var förgiftat. Dagens sommelieryrke är betydligt mer smickrande men det har fortfarande inget med glamour och lyx att göra. Sommelierens huvudsakliga uppgift är att rekommendera rätt dryck till rätt mat – make it all sing. Men kompetensområdet sträcker sig längre än så. Förutom kunskap om vin, öl, cider, starkvin, sprit och cocktails ska sommelieren även ha bra koll på olika slags vatten, alkoholfria alternativ, kaffe, te, choklad och cigarr. Dessa ska givetvis också, liksom vinet, kunna matchas med krogens meny. Vissa sommelierer har specialiserat sig på specifika områden som sake, snaps eller öl, men det vanliga är att man arbetar med allt. Ytterligare en falang av yrket är att tävla. Det arrangeras SM, NM och VM i sommelieri med jämna mellanrum. Tävlingarna är uppdelade i en teoretisk läxförhörsdel, en praktisk blindprovning samt servering. Sverige ligger långt fram i utvecklingen och placerar sig som regel högt vid de internationella tävlingarna. 2007 blev Andreas Larsson Sveriges första världsmästare. Huruvida en sommelier är begåvad eller inte visar sig bäst på restaurangen. Det handlar i grund och botten om ett serviceyrke där varje gäst ska ges den mest passande dryckesupplevelsen. Trots detta upplever många att det är jobbigt att beställa vin. Vad passar bäst till maten? Kan jag beställa ett vin från Australien på en fransk bistro? Är det snålt att välja husets vin? Det finns en rädsla att beställa ”fel” som ofta leder till att man beställer något man druckit tidigare eller låter någon annan vid bordet göra valet. Det är här den briljanta sommelieren kliver fram. Idag är de flesta som jobbar i servisen även sommelierutbildade. Att be om hjälp

VÅGA FRÅGA SOMMELIEREN: ”Har ni något spännande på glas som inte står på menyn?” ”Vi vill dricka gott bubbel men inte så dyrt som champagne, finns det?” ”Finns det något schyst prissatt rödvin för 600–700 kronor?” ”Kan vi få provsmaka innan vi bestämmer oss?” ”Vilka öl kan du rekommendera till maten vi ska äta?”

innebär inte att du blir lurad till att köpa något dyrare än du tänkt dig, tvärtom. Våga fråga! Berätta att du inte har en aning, kan lite grann eller är superintresserad. Visar du en gnutta intresse för ditt dryckesval kommer du att få dubbelt tillbaka. Detta är ett utdrag ur boken Drick! av Alf Tumble.

ALF TUMBLE alf.tumble@nojesguiden.se

Distribueras av Carlsberg Sverige AB. Alkoholhalt 4,6 % vol. Konsumentservice 020-78 80 20. www.carlsbergsverige.se

I podcasten Dela en flaska delar Alf Tumble varje månad en flaska vin blint med en krogpersonlighet. Det första avsnittet har premiär i september på nojesguiden.se.

2013 • NR 7 • NÖJESGUIDEN

SCEN

LINN WILLÉN, HANNA FLOBY & LISA APPELGREN

Blood on Ice.

ILLUSTRATION: IVAR MARTINSSON

K RÖ N I K A

RUM I RÖRELSE HAMID JAMSHIDI & WASIMA AYAD

JOAKIM ADOLFSSON & CHRISTIAN JOHANSSON

RELEASEFESTEN FÖR JUNKYARD XX-XY PÅ GÖTEBORGS STADSMUSEUM Foto: David Fransson MARCUS ENGSTRAND & LOUISE SUNDELL

STEPHANIE & BEN KAMBER

n liten spricka i scenbilden kan ge hela öppningen. En vasst formad glipa i det svarta tyget i ryggen. Ett lömskt sluttande scengolv, eller ett med en lucka fylld med mörk jord. Något litet hål som oroar och låter insikter sippra fram, en aning av en knakande fallucka ner mot undergången. Men de senaste åren har scenrummen inte bara sökt sprickor och glipor – vi har sett scenografier som öppnar porten ut mot gatan, som spränger väggar, välter hela scenen uppochner, kastar om scenrum och salong, eller helt enkelt lämnar teaterhuset och flyttar ut spelrummet utanför. Som publik har jag suttit på scengolv, strosat bakom kulisser, bjudits in i hemliga konferensrum och loger, fått styra eller störa spel, ljus och ljud genom att trycka på knappar eller röra mig i spelet som statist för annan publik, jag har gått, vandrat och promenerat i teaterbyggnader, i natur och i stad. Teaterrummet är i rörelse. En konstnärlig spegling av föränderligheten i en rörlig orolig värld? Eller bara ett konstruktivt lokalutnyttjande i kulturella åtstramnings- och effektiviseringstider? Kanske en blandning. Hur som helst troligtvis ett tecken på den inspirerade genreblandning där bland annat performance influerar traditionell teater, och på den pågående omförhandling av hierarkierna i teaterproduktionen där exempelvis rummet tar plats. Och alldeles säkert ett av alla uttryck för scenkonstens drift att förflytta gränser, ifrågasätta och vara rörlig i tanken.

Blood on Ice

Backa Teater, Göteborg, premiär den 18 september

CAMILLE DELAS HAGAS & MAJA HANSSON PETTER RADEVIC & SIMON ALVERMAN

Som sagt, ett föränderligt scenrum: Backa Teater transformeras till ishall. Jag som alltid längtar lite till Backa blir extra sugen på att se Anna Heymowska scenografera en paljetterad isfest när Malin Stenberg sätter upp Sofia Fredéns konståkningsdrama för en publik från tio år.

2 Ifigenia

Moment Teater, Stockholm, premiär den 21 september

ANNA & PETER BADER

NÖJESGUIDEN • NR 7 • 2013

PIERRE LÖFQVIST, ROGER ANDERSSON, NIKOS PLEGAS, ROBIN LUNDSTRÖM & JONATHAN BRATTLÖF

Lika förvånade varje gång de har skapat en publiksuccé som när de har gjort en flopp – på Moment har de aldrig lyckats förutsäga publikreaktionerna. Nåja, det verkar heller inte vara en ambition. Så vi får väl se nu när Pontus Stenshäll lovar att lägga sig ”kind emot kind med den gamla

grekiska teaterns form” i Euripides tragedi.

procent är ett totalt 3 95 j***a mörker

Teater 23, Malmö, premiär den 20 september

Jag tyckte om Älvsborgsbron i Unga Dramatens uppsättning, var mindre förtjust i Den stora efterfesten på Dramalabbet – men är helt klart nyfiken på mer av den unga dramatikern Johanna Emanuelsson. Särskilt i regi av Erik Holmström från Turteatern i Stockholm (som satte upp succéerna SCUM-manifestet och Den nya gudomliga komedin). En ungdomspjäs om klass och astronomi.

4 De oskyldiga

Dramaten, Stockholm, premiär den 5 september

Jenny Andreasson gör ett grävjobb igen – regissören som alltid strävar efter att lyfta fram intressanta och mer eller mindre glömda dramatiker (som Alfhild Agrell, Stina Aronson, Françoise Sagan eller Colette). I Lillian Hellmans flickskolethriller med ett, på 1930-talet upprörande, lesbiskt tema spelar favoriter som Jessica Liedberg, Sanna Sundqvist, Lotta Tejle och Malin Ek, och Eva Röse återvänder till Dramaten efter nästan tio år.

rum med röda flätor 5 Vitt och sol Månteatern, Lund, premiär den 13 september

Ilskna flätor, nedhasade strumpor och för stora skor. Du som minns koreografen Dorte Olesens Ful flicka från 2004 blir nog också nyfiken på vad hon (här tillsammans med Lucas Svensson) kan hitta på med Pippi Långstrump. Även om denna titel låter mildare och vackrare, och utgår från en fantasi om Pippis tecknare, konstnären Ingrid Vang Nyman. MAINA ARVAS maina.arvas@nojesguiden.se

KONST

Untitled, 2013.

K RÖ N I K A

YEEZUS, BABY

arje år i juni samlas de überrika på konstmässan Art Basel i Schweiz. Oh, what a feeling, fuck it, I want a billion Jeff Koons balloons. Eftersom konst kan vara den yttersta lyxen, en visuell couture för ett fåtal, där det bara kan finnas en ägare. I år var Kanye West där. Han sa att han var i stan för att kolla på konsten och äta middag med världens största videokonstsamlare (vilket han också gjorde). Efter kryptiska mejl och meddelanden på Instagram förstod man att det senare på kvällen var dags för en improviserad förhandslyssnings-fest av Yeezus. Effekten var One Direction-trängsel möter Chanel möter ett ego-större-än-Texas. Jesus! En månad senare var det dags för Jay Z att inta konstvärlden. På Pace Gallery i New York framförde han Picasso Baby från senaste plattan. Det som slår mig när jag ser klippet på YouTube är framförallt hur den annars så stela konstpubliken visslar och tjuter och groovar till musiken. Det är som att se sina föräldrar svänga loss till något som jag på förhand vet att de inte har känsla för. Något de gör för att få känna sig moderna. Det finns inte en tillräckligt stor skämskudde. Jag älskar att hiphop och r’n’b tar sig in i konstvärlden. Okej att det är ett pr-jippo både för artisten och mässan eller galleriet. Jag tror ändå att det är bra. Och ja, det gör artisten till konst (i YouTube-klippet står Jay Z till och med på en konstsockel) och platsen blir en konsertsal. Jag tror ändå att det är bra. Kanye berättade i Basel att han från början tänkte bli konstnär. Han sökte och blev antagen till tre prestigefulla amerikanska konstskolor, började på en men insåg att han aldrig skulle bli en ”stor konstnär”. Slutade och började med musiken. Det var nog ett klokt val. Konstigt nog brukar hiphop inte kopplas ihop med konst trots att samplingarna är det som inom konsten kallas för appropriation. I Picasso Baby säger Jay-Z att han vill bo på Museum of Modern Art i New York. Jag önskar att han kan tänka sig att parkera sina Bugattis på Moderna Museet också. Det skulle behövas.

fantasin. Fortfarande bästa sättet att få syna politiken. Lek mer!

2 Meriç Algün Ringborg

Galerie Nordenhake, Hudiksvallsgatan 8 i Stockholm, till och med den 29 september

Efter sina framgångar i New York gör nu Meriç Algün Ringborg sin första utställning hos Nordenhake. Med ett språkintresse i klass med Fredrik Lindström tar hon det ett steg längre och skriver en hel berättelse. Hoppas det finns ett Augustpris för detta.

3 Malick Sidibé

Marabouparken i Stockholm, till och med den 1 december

Det finns partybilder och så finns det PARTYBILDER. Sidibé tillhör det senare. Och man kan lätt säga att festerna aldrig var friare, kläderna aldrig snyggare och människorna aldrig coolare än i Mali på sextiotalet. Snälla, förgyll mitt Instaflöde nu.

4 Christine Ödlund

Galleri Riis, Rödbodtorget 2 i Stockholm, till och med den 29 september

Det finns de som går mitt ibland oss och hör röster, ser bilder för sitt inre och känner hur något osynligt plötsligt fattar deras hand. Christine Ödlund är inte en av dem. Hon är istället deras terapeut som noggrant utför de inre bilderna och ljuden så att vi också får se och höra. Från koko till konst.

Braunig, Raul de 5 Sascha Nieves, Francine Spiegel Loyal, Saltimporten, Hullkajen i Malmö, den 7 september–11 oktober

Hösten börjar med färgglad konsumtionskritik på Loyal. Som att gå in en godisaffär med Kim Kardashian, köpa en påse guff, sätta i sig rubbet och sedan läsa innehållsförteckningen, samt bli dumpad av Kiki. Ge mig en påse till. ANDERS KARNELL anders.karnell@nojesguiden.se

1 Play!

Göteborgs Internationella Konstbiennal, den 7 september–17 november

Sveriges kanske viktigaste konsthändelse äger rum i Göteborg vartannat år, utspritt på institutioner och platser över hela stan. Den här gången är temat lek (!). Fortfarande det bästa sättet att få fart på 2013 • NR 7 • NÖJESGUIDEN

MODE K RÖ N I K A

MODELLER MED ELLER UTAN NAMN

ad finns i ett namn? Förutom bokstäverna, ljuden, känner du mig genom mina namn. De säger något om vem jag är och var jag kommer ifrån. Förnamn och efternamn. Individ och familj. I modetidningar kan det ibland vara svårt att hitta namnen på de som är porträtterade i modejobben. Modellerna flyter som spöken över uppslagen, deras personligheter är i sammanhanget parenteser och därmed också deras namn. Ibland står namnet tillsammans med stylistens och fotografens, ibland står det ihop med kläderna, objekten. ”Elena wears…” Ofta står det inte alls. Men det står nästan alltid utan efternamn. Det är alltid Line, eller Nadia, eller Oscar. De är alltid du med betraktaren, de är alltid tillgängliga, liksom personliga och opersonliga på samma gång.

”De är alltid personliga och opersonliga på samma gång.” I intervjuer i tidningar brukar män kallas vid sina efternamn och kvinnor vid sina förnamn. Det beror dock lite på hur personligt, hur hemma-hos reportaget är. Men Mona Sahlin var ofta Mona, och Håkan Juholt var ofta Juholt. Men så pratade Mona alltid om Bruce också. Barn benämns alltid vid sina förnamn. Agenturerna gör olika. Svenska Stockholmsgruppen använder inte efternamn, utan det mer anonyma förnamnet med första bokstaven på efternamnet – Carla C, Barbara F. MIKA:s använder däremot både för- och efternamn. Internationella Elite Models, Women Management och Supreme Models likaså. Det kan vara olika från modell till modell också, beroende på vad de själva har valt. Men på internet, på sajter som style.com eller models.com, får modellerna ta allt större plats. De är mode i sig, med både för- och efternamn. De är stjärnor, samtidigt är de extremt utbytbara. Säsongens nya ansikten, vilka har gått vad, vilken kampanj var de med i, vad är de bra på, vem är bäst? På modeforum som Fashionspot excellerar nördarna i modellkunskap. Även där har de förnamn och efternamn. Om det inte är en supermodell, en Natalia, en Kate eller en Karlie. De är mer som gamla vänner. Och en stjärna är alltid en stjärna. Det är mer drömlikt att vara en Madonna än en Madonna Louise Ciccone. Men när ett helt modejobb går utan ett namn på modellen, undrar man hur redaktörerna har tänkt. Spelar det verkligen ingen roll? Har de verkligen inte gjort ett aktivt val när de har valt just den där personen att bära kläderna? Är det bara en blank canvas, en docka de har styrt ut i lite galna modekläder? Kom igen, häng med lite nu…

SANNA SAMUELSSON sanna.samuelsson@nojesguiden.se

FOTO: MÄRTA THISNER

EN RITUAL SOM BESJÄLAR KLÄDER Erik Annerborn är en konstnär och designer som ofta berör ämnen som hållbarhet, besjälning av objekt och designerrollen. I augusti ställdes hans utställning ///// ut på Galleri Lars Palm i Sandviken. Utställningen bestod av fem plagg, alla second hand, alla uttjänta, men som genom ett performance som Erik Annerborn har genomfört fått nytt liv. Ritualen dokumenterades av fotografen Märta Thisner. – Det är det senaste verket i en serie som jag har jobbat på tillsammans med Josefin Arnell och vår performancegrupp Infernal Runners, säger Annerborn. Utställningen är slutprodukten av mitt performance, även om man kanske inte kan kalla det för performance när det inte finns någon publik. Jag ville göra något för träden, stenarna och kläderna, samtidigt som jag ville dela med mig av den ganska intima händelsen. RITUALEN INLEDDES MED ett inledande tal, för att sedan övergå i en bearbetning av själva plaggen. För att besjäla kläderna måste de kopplas ihop med en själv, förklarar Annerborn. Det görs genom att man blandar ihop sin person med dem, att försöka få in så mycket kärlek och energi i dem som det bara går. Performancet avslutades med en liten salut. – Jag offrar necktagsen, som finns till för att vi ska kunna identifiera vilket märke plagget har. Men de är också en tyngd för plagget och förminskar dem som enskilda objekt. På en outlet klipper man ibland bort dem för att anonymisera defekta plagg, men jag gör det för att släppa dem fria, och ge dem en kosmisk glamour,

som inte kan skapas i en fabrik. Performancegruppen Infernal Runners som Annerborn är en del av består även av Josefin Arnell och Hedda Viå. Annerborn gick tillsammans med Arnell på Beckmans, och där föddes idéerna som är bakgrunden till utställningen.

”Mode bär på ett abstrakt mervärde, något som man inte kan se.” – Vi upplevde oss som fel personer på rätt plats, och det kan bli väldigt bra, säger Annerborn. Jag valde Beckmans för att jag ville jobba med mode och saker som används. Även om skolan är kommersiell, är lärarna och klimatet absolut inte det. Man lär sig om modesystemet, för att sedan jobba med eller emot det. Det som syns utåt från Beckmans är ofta examenskollektionerna, som är vykort till alla som anställer och då vill man inte uppfattas som för knepig. MODESYSTEMET ÄR TYDLIGT kopplat till besjälning av kläderna, till den roll som designern har, men också den funktion som modepressen, PR och butiker har. – Mode bär på ett abstrakt mervärde, något som man inte kan se, säger Annerborn. Det är en ritual och plaggen välsignas på olika sätt, på en catwalk, eller på mittuppslaget i Elle. Ett annat exempel är Beyond Retro, de flyttar begagnade plagg till en plats från en annan, och besjälar

dem därigenom. Eller svenska märken som lever på att ta gamla klädmodeller och producera dem på nytt som ”klassiker”. Frågan är vad det exakt är man har gjort? TIDIGARE HAR INFERNAL Runners bland annat gjort ”Re” på samma tema, en mässa i samarbete med en klassisk musikensemble, där folk fick lämna plagg som hade dåliga minnen kopplade till sig, varpå Infernal Runners skapade nya minnen till kläderna. En kommentar till hur kläder blir en del av oss och därigenom får eget liv, men samtidigt till den upphöjda designerrollen. Annerborn undervisar bland annat i kritiskt perspektiv på design på sin gamla skola Beckmans, och menar att design skiljer sig från andra konstarter eftersom det förändrar verkligheten. – Vi är konstnärer och vill skapa, men samtidigt vill vi att vår produktion ska användas. Mode är häftigt eftersom det skapar verktyg för människor att skapa sig själva som de vill vara. Vi ger ord till den som vill uttrycka något. Det är i alla fall min dröm om hur mode ska fungera. ANNERBORN SER EN viktig uppgift hos designers och konstnärer, som inte är förklarande utan lösningsorienterande, när det kommer till det mest akuta problemet av allt – hållbarhet. – I en värld där de möjliga lösningarna blir allt mer omöjliga, behövs det fler designers och konstnärer som använder sin visionära kraft för att gå direkt på lösningen, istället för att snöa in på problemen och göra dem ännu mer detaljerade. SANNA SAMUELSSON 2013 • NR 7 • NÖJESGUIDEN

MODE

Vinsterna för minkuppfödningen går uppåt i Sverige, och fler vill starta minkfarmer. Samtidigt är päls en av de stora trenderna på catwalken inför hösten. Hur går det ihop med bilden av Sverige som ett land med världens bästa djurskydd?

PÄLSENS OLYCKLIGA SEGERTÅG Text: SANNA SAMUELSSON Illustration: DANIEL ERIKSSON

är svenskar pratar om Sverige nämner vi ofta jämställdhet, pappor med barnvagn och det svenska djurskyddet. Vi skäms inte över att vara Bäst I Världen på det. Men det påstått bästa djurskyddet i världen gäller inte de minkar som föds upp på landets minkfarmer. Och trots att de är ett sextiotal och därmed få, färre än antalet strutsfarmer i landet, börjar det bli mer än en symbolfråga. Från att ha gått ifrån ”vi ska inte låta vandalerna/veganerna/djurrättsaktivisterna vinna”-retoriken, börjar branschen på allvar bli lukrativ och därmed berättigad, enligt sedvanligt marknadstänkande. Ekot rapporterade den 22 juli i år om att den ”växer så att det knakar”, som Johan Dalén, ordförande för SPR, Sveriges pälsdjursuppfödares riksförbund, uttryckte det. Han säger sig ha blivit uppringd av ett hundratal personer under det senaste halvåret som är intresserade av att starta upp minkfarmer och förutspår att branschen kommer att växa med en fjärde- eller femtedel, bara i år. DEN SVENSKA pälsnäringen är liten jämfört med Finlands, Norges och Danmarks. Danmark har stor produktion av minkpäls, medan Finland är ett av få länder där blåräv föds upp i stor skala. Men det finns också länder i Europa där

NÖJESGUIDEN • NR 7 • 2013

pälsdjursuppfödning är förbjudet, som Storbritannien, Österrike och Kroatien. I Sverige hoppas många att ett nytt regelverk ska omöjliggöra pälsdjursuppfödning, men det förslag till en utökad djurskyddslag som regeringens utredare lade fram 2011 har fram tills nu bara lett till ett förbud mot tidelag, i sig ett helt okontroversiellt beslut, och en EU-anpassning gällande djurförsök. Landsbygdsminister Eskil Erlandsson framstår som helt ointresserad av minkarna.

”Ungefär en miljon minkar gasas ihjäl varje år i Sverige, för att sedan exporteras som päls utomlands.” UNGEFÄR EN MILJON minkar gasas ihjäl varje år i Sverige, för att sedan exporteras som päls utomlands. Den globala efterfrågan på päls ökar, och en stor del går till Kina, den största pälsmarknaden i världen. I norra Kina kan vintrarna bli kalla, och överklassen är väldigt intresserade av att köpa päls. Den växande medelklassen har kanske inte råd med hela pälsar, men

kan kosta på sig ytterplagg med pälsdetaljer. Det är bland annat den efterfrågan som nu märks i Sverige, för så ser produktionen av pälsvaror ut globalt. Lyxpäls produceras ofta i Europa, framförallt i Skandinavien, för att sedan exporteras till öst. Och pälsmodet kommer också från Europa, som i sin tur verkar ha anpassat sig till lyxkonsumtionen i öst och det stora intresset för päls där. En intrikat marknadslogik, med djuren som de stora förlorarna. MEN BAKOM LIGGER inte bara en ökad efterfrågan i Kina, utan också kampanjer från pälsauktionsföretag som finska Saga Furs och amerikanska North American Fur Auctions, NAFA. Saga Furs företräder 3 000 finska och norska pälsuppfödare. 1998 öppnade de sitt Saga Furs Design Centre, som enligt dem själva har besökts av 25 000 designers, modestudenter och modejournalister. ”Tack vare centret har pälsen återtagit sin roll som ett viktigt material inom toppmodet”, som Saga Furs själva skriver på sin sajt. De sponsrar modeskolor runtom i världen och uppger själva att de sedan länge samarbetar med bland andra Fendi, Roberto Cavalli, Joseph Altuzarra, Jean Paul Gaultier och Cristopher Kane. I artikeln ”Fashion Feels Fur’s Warm Embrace” i New York Times från mars 2010 skriver Eric Wilson om

hur företag som Saga Furs gjort päls stort igen, och uppger att NAFA har gett päls till designers som marknadsföring, och nämner namn som Carolina Herrera, Oscar de la Renta och Michael Kors. OCH DE STORA visningarna i Paris, New York och Milano inför höst/vinter 2013 var ett frosseri i päls. Vid en första anblick får man lätt intrycket av att samtliga stora designers använder sig av döda djurs päls på ett eller annat sätt. Men enligt Saga Furs var det runt 70 procent. På couturesidan sportade både Christian Dior och Atelier Versace pälsklänningar. Och Saga Furs uppger att den virkade päls som syntes hos den sistnämnda har tagits fram i samarbete med dem. Schiaparelli och Valentino hade pälskjolar respektive pälstoppar. Marc Jacobs hade gigantiska pälskragar, Lanvin gigantiska pälsstolor och Prada hade mängder med pälsjackor. På Fendi hade Karl Lagerfeld valt att i princip bara göra plagg i olika typer av färgad päls. Det är en fimbulvinter vi har i antågande, om vi ska tro oraklen på catwalken. Och den svenska minkuppfödningen kommer att öka, om inte regeringen sätter stopp med en ny djurskyddslag. Men en sådan känns långt borta. Men kanske bör vi vara glada att landsbygdsminister Eskil Erlandsson i alla fall har förbjudit tidelag.

Sofia JACKET ANNA QUILT 599:! T!SHIRT PIA TEE 99:! JEANS KATY SLIM 399:!

Alfons KEPS TAYLOR PATCH 149:! LONG SLEEVE CHARLIE BUTTON 199:! JEANS LARS SLIM 299:!

LITTERATUR

DRÖMMER DU OM ATT BLI FÖRFATTARE?

Eva Illouz. K RÖ N I K A

KÄRLEK OCH CYNISM

fascinerande Why Love Hurts (Polity, 2013) analyserar den israeliska sociologen Eva Illouz vår tids algoritmbaserade och cyniska syn på kärlek. Medan kärleken under 1800-talet ansågs konstituerad av blödande självuppoffring och längtan efter sammansmältning på gränsen till jagupplösning, vill vi idag ha en relation som leder till självförverkligande och stärker ett i grunden svagt och utbytbart jag. På 1600-talet ansågs hängiven, obesvarad kärlek vara ett värdigt tillstånd där lidandet upphöjde och intensifierade den drabbade, en själens rening. Ömsesidighet och reciprocitet var inte en förutsättning för att kärleken skulle anses äkta. Idag skuldbeläggs människor som söker sig till emotionellt otillgängliga partners av psykologin som anklagar dem för att vara känslomässigt omogna och bära på ett olöst barndomstrauma, vilket kan botas genom självkännedom och att man ”lär sig älska sig själv”. Skulden läggs på jaget, på ”kvinnor som älskar för mycket”. Illouz gör en träffsäker analys av en tid då relationer förväntas vara professionella investeringar och smärtfria lösningar som funkar med arbetslivet och livspusslet.

BÄST JUST NU

Tidningen Svensk Bokhandel guidar dig i förlagsvärlden. Ett helt år med tidningen och tillgång till allt på nätet. www.svb.se Ange internetkod 275-2751100

Egenmäktigt förfarande Lena Andersson Natur och kultur

Med vår tids distanserade kärlekscynism i åtanke är det vederkvickande att läsa Lena Anderssons kärleksroman förfarande. Egenmäktigt förfarande Poeten Ester blir förälskad i en odräglig gammal konstnär som inte vill binda sig. Verkligheten skildras genom den förälskades psykotiska blick på rationell kanslisvenska. Ibland känns de distanserade, sakliga psykologiska skärskådningarna av den pågående katastrofen lite tjatiga, men genomgående är det hudlöst och bländande sant, en krigsskildring som skildrar hur svårt det är att ofrivilligt utsättas för ett fruktansvärt kemiskt experiment. Bara denna rad: ”Hoppet är en parasit på människokroppen, och lever i fullskalig symbios med människohjärtat”.

Vinterkriget Philip Teir Natur och kultur

Philip Teirs kärleksroman Vinterkriget, om ett olyckligt Vinterkriget bortskämt medelålderspar som hatar varandra, är oändligt sömnig i jämförelse med Lena Anderssons roman. Döttrarna är utflugna,

NÖJESGUIDEN • NR 7 • 2013

äktenskapet går på tomgång och en äldre professor blir förälskad i ung kvinna som vet vad hon vill och så vidare. Kanske är jag bara fel målgrupp för socialrealistiska skildringar av dystra övre medelklassäktenskap i Stockholmsvita våningar. Med tanke på Teirs tidigare, poetiska verk är språket i Vinterkriget ofta kriminalromansplatt och blodlöst: ”Hennes röst lät trött och uppgiven. Max borde inte ha sagt någonting mer, men han kunde inte låta bli. Han hade druckit en whisky med Stefan och kände sig pigg.” Gäsp. Men kanske har jag för höga krav när jag tycker att varje mening i en roman ska vara självlysande och existentiellt angelägen.

Octave Mirbeau Lidandets lustgård Vertigo förlag

En av de stora dekadenta klassikerna. Romanen väckte enormt uppseende när den kom ut 1899 och blandar erotik, svart humor och poesi. Boken är ett brutalt angrepp på den borgerliga civilisationen och kolonialismen och en bejakelse av tortyrens och dödlighetens erotik.

1913 – Århundradets sommar Florian Illies Norstedts

Sommaren äger rum 1913, året då allting hände, innan världen vände, året innan Det Stora Kriget bröt ut och ingenting blev sig likt. Det är ett år då allt tycks möjligt. Samtidigt kan förfallet anas. Författarna, filosoferna och konstnärerna visste redan att mänskligheten förlorat sin oskuld. Florian väcker liv i en storslagen tid då Proust ger sig ut på jakt efter det förflutna, Rilke dricker med Freud och Stravinskij förrättar offer till våren. ISABELLE STÅHL isabelle.stahl@nojesguiden.se

DEER PIAF

DARIN BRESNITZ, FINGER ON THE PULSE

JASMINE & JOSEPHINE FRANZEN ALBIN BATELSSON, JOHAN CARLS, HANNA HELLSTROM, SOFIE FAGERBLAD & PONTUS RESTADH

BLOWOUT PÅ BROOKLYN SWEDEN Kulturfestivalen Brooklyn Sweden kom till Sverige för andra året i rad mellan den 22-25 augusti. Festivalen som arrangerades på Debaser i Stockholm och Malmö har fokus på mat, musik och konst från Brooklyn. Vi var på invigningsfesten i form av en BBQ Blowout på Debaser Hornstulls Strand. Foto: Clara Uddman

ANNE LIEDTKE CHRISTIN GEISSLER

GABRIELLA WILSON & MY BERGMAN

JUSSI JOHANSSON & DAVID CARVAJAL

TV K RÖ N I K A

LIVSTIDS-TV ÄR DET NYA LIVSSTILS-TV

tt låta Damien Echols recensera serien Rectify i Huffington Post var ett genidrag. Serien handlar om Daniel Holden som efter 19 förlorade år sätts på fri fot när ett nytt dna-spår dyker upp och bevisar hans oskuld. Det är ett ämne som Damien Echols kan relatera till. Han utgjorde nämligen en tredjedel av ”The Memphis Three”, det tonåriga kompisgäng som lyssnade på Metallica, klädde sig i svart och därmed kvalificerade sig som ortens huvudmisstänkta när tre barn hittats våldtagna och mördade. I år är det 20 år sedan Damien och hans två vänner dömdes, och snart två år sedan de tack vare dna-bevis samt två ivriga dokumentärfilmare friades. När Daniel Holden släpps fri i Rectify är det till en värld han inte längre känner igen. För att överleva fängelset lärde han sig att fly in i sig själv – Damien Echols skriver om tekniken i sin bok Dödsdömd. När Daniel lämnar anstaltens murar måste han leta sig ut ur sin inre labyrint för att

”Som att titta på Prison Break, fast baklänges.” återacklimatisera sig till den civilisation som en gång övergav honom. En tysk filosof sa en gång att våra moderna städer är fängelser där gator, järnvägar och fabriker utgör våra murar. Film, menade han, blev vårt sätt att resa utanför dem. Med det sagt är det lustigt att just fängelser alltid har varit en lysande arena för tv-serier. Det är en klaustrofobisk miljö där man utan vidare kan introducera nya karaktärer och gallra bort gamla. En okomplicerad gladiatorarena att fylla med svek, intriger och hala hygienartiklar. De senast inkomna bevisföremålen som styrker min tes är Rectify och Netflix-serien Orange is the New Black. Men där Rectifys Daniel Holden blev fälld för ett brott han inte begått väljer Orange is the New Blacks Piper Chapman att erkänna ett brott hon begick i sin ungdom. Istället för att desperat klamra sig fast vid friheten väljer hon att frivilligt försaka den. Som att titta på Prison Break, fast baklänges.

BÄST JUST NU Top of the Lake Mystiskt och märkligt i det nya zeeländska mörkret. SVT1, måndagar klockan 22.00

Orange is the New Black Kvinnofängelset för tiotalet. Netflix

Mad Men Jag tillbringar sensommaren med att titta ikapp. DVD

JIMMY HÅKANSSON jimmy.hakansson@nojesguiden.se

NÖJESGUIDEN • NR 7 • 2013

Oz.

Rectify.

Kvinnofängelset.

Orange is the New Black.

Arrested Development.

FEM FÄNGSLANDE FAVORITER Oz

Oz är fängelseseriernas fängelseserie. Beechers, O'Reilys, Adebisis och Schillingers respektive öden är hemsökande och hypnotiserande skräckhistorier. Och Emerald City är en malström av förnedring, smärta och mänsklighetens absoluta bottennoteringar.

Rectify

Berättelsen om Daniel Holden är inte så mycket en dokumentation över rättsstatens haveri som det är en lågmäld dramatisering av dess konsekvenser. Skildringen av Daniels

möte med det moderna samhället är både nedslående och upplyftande.

Orange is the New Black

Netflix-serien som fick Washington Post att ropa ”bästa fängelseserien någonsin!”. Orange is the New Black använder tv-seriemediet för att säga det som har lämnats osagt om USA:s hopplösa fängelsekultur.

Kvinnofängelset

Alla med tillgång till svensk tv under åren 1994 till 2004 har en relation till Kvinnofängelset. Serien

har ett särskilt kultfölje i Sverige där fansen krävde reprissändningar genom att demonstrera utanför TV4-huset.

Arrested Development

När patriarken George Bluth senior får en orange onepiece med tillhörande kåktid läggs familjen Bluths finanser på is. Trots att Arrested Development inte klassas som en traditionell fängelseserie är det ändå det som blir katalysatorn för hela serien. JIMMY HÅKANSSON

NAT U R M YST IK

Top of the Lake Regi och manus: Jane Campion Medverkande: Elisabeth Moss, Thomas M. Wright, Holly Hunter, Peter Mullan

Tui Mitcham stiger ned i den kalla sjön fullt påklädd. Hon är inte där för att ta sig ett dopp, hon är där för att ta sitt liv. Den tolvåriga flickan är gravid men vägrar att berätta vem som är pappan. Det blir inte mindre problematiskt av att Tui råkar vara dotter till bygdens lokala knarkbaron. Poliskonstapeln Robin Griffin är egentligen bara där för att besöka sin svårt cancersjuka mamma men blir snart indragen i ett ovanligt komplicerat småstadsmysterium. Nedkokad till en deckarbuljong låter Jane Campions Top of the Lake som en slumpmässig sensommardag i Midsomer. Men det sex avsnitt tajta dramat är ett under av kufiska karaktärer som sjuder i sitt personliga mörker. Men framför allt är det exakt vad Elisabeth Moss behövde. Från att ha varit karriäristen Peggy Olson i Mad Men blir hon här något så ovanligt som en multidimensionell snut. En som är människa och dessutom beter sig som en. Nästan alla figurer i Top of the Lake är mer än vad de utger sig för att vara. När vi följer invånarna i den nya zeeländska småstaden där allt utspelas får vi hela tiden upptäcka nya sidor

”Elisabeth Moss blir här något så ovanligt som en multidimensionell snut.” hos dem. Till den mån att deras förvandlingar blir mer fascinerande än plotten de finner sig i. Som ett nav för händelserna och människorna som drabbas av dem blir den plats som kallas Paradise. Just här väljer ett kollektiv livsärrade kvinnor

att bosätta sig i lastcontainrar. Trots att marken heter Paradise och blickar ut mot ett vykortsvackert sjö- och bergslandskap kan platsen inte fly från mörkret. De färgglada lastcontainrarna utströdda i den sagolika naturfilmsmiljön fyllda med punkterade människor blir i stället en perfekt symbolik för det Campion vill berätta. Om kroppar som handelsvara. Och hur långt en förbrukad kropp orkar bära skammen innan den går sönder. JIMMY HÅKANSSON Top of the Lake sänds måndagar klockan 22 på SVT1.

Medmänskligheten har nu lämnat Sverige. Eller?

Dalai lama har lämnat Sverige men behovet av medmänsklighet består. IM – Individuell Människohjälp – bekämpar och synliggör fattigdom och utanförskap genom utvecklingssamarbete runt om i världen. På vår hemsida kan du läsa mer om hur du kan bidra till att göra världen lite mer medmänsklig. manniskohjalp.se

Webbshop 7ÊMLPNNFO UJMM /ÚKFTHVJEFOT XFCCTIPQ )ÊS IJUUBS EV TBLFS TPN WJ UZDLFS PN PńB UJMM TQFDJBMQSJTFS FMMFS J MJNJUFSBEF VUHÌWPS .ÌOHB BW QSPEVLUFSOB J XFCCTIPQFO VQQEBUFSBT NÌOBETWJT PDI mOOT EÊSGÚS PńB CBSB VOEFS CFHSÊOTBEF QFSJPEFS %V IJUUBS EFO QÌ shop.nojesguiden.se.

DR DENIM JEANSJACKA ,MBTTJTL LPSU SFHVMBS TMJN KFBOTKBDLB GSÌO %S %FOJN NFE NÚSLCMÌ TÚNNBS PDI MKVT HVONFUBM mOJTI QÌ LOBQQBS *OOFSmDLB QÌ WÊOTUFS TJEB PDI SÚE Nöjesguidenbrodyr på vänster bröst. Denim-tyget ÊS FO P[ SFQJOGÊSHBE EFOJN J MÌOHmCSJH CPNVMM De blå sömmarna ger ett snyggt och rent utseende med en monokrom känsla. Över tid när jackan slits PDI CMJS MKVTBSF LPNNFS TÚNNBSOB BUU GSBNUSÊEB och skapa kontrast.

149:-

499:-

BRYGG ÖL 4UFHFU GSÌO BUU ESJDLB FO MPLBMU QSPEVDFSBE ÚM UJMM BUU CSZHHB TJO FHFO ÚM IFNNB CFIÚWFS JOUF WBSB TÊSTLJMU MÌOHU )FNNBCSZHHU ÚM HKPSU NFE FOLFM VUSVTUOJOH IBS QPUFOUJBM BUU CMJ NJOTU MJLB HPUU TPN QSPåTCSZHHU o J NÌOHB GBMM UJMM PDI NFE CÊUUSF )FOPL 'FOUJF PDI ,BSM (SBOEJO HSVOEBSOB UJMM GBOUPNCSZHHFSJFU 0NOJQPMMP UBS GSBN BMMB TJOB SFDFQU IFNNB J EFU FHOB LÚLFU GÚS BUU EÊSFńFS TBNBSCFUB NFE FUU CSZHHFSJ OÌHPOTUBOT J WÊSMEFO TPN QSPEVDFSBS ÚMFU J TUÚSSF WPMZNFS * #SZHH ÚM mOOT GÚSVUPN FUU UJPUBM SFDFQU QÌ 0NOJQPMMPT CÊTUB ÚM PDLTÌ SFDFQU GSÌO &WJM 5XJO #SFXJOH 4FB (PBU #SFXJOH )FMTJOHCPSHT )FNCSZHHBSHJMMF PDI #SPPLMZO #SFXFSZ %FTTVUPN HFT JOGPSNBUJPO PN IVS NBO CSZHHFS ÚM TUFH GÚS TUFH CJMEFS PDI GBLUB GÚS EFO TPN WJMM GÚSEKVQB TJH J anatomin bakom. 7J IBS GÌUU UBH QÌ FUU GÌUBM TJHOFSBEF FY PDI PSEJOBSJF QSJT ÊS DJSLB LSPOPS

HYDE'S N° 20 )ZEF T OZB NPEFMM /¡ ÊS SFTVMUBUFU BW NÌOHB LSFBUJWB IKÊSOPS 1SPEVDFOUUSJPO CBLPN GSBOTLB TLJWCPMBHFU -B #FMMF 3FDPSET IBS MÊOHF CFUU PN FUU QBS CSJMMPS BUU IB QÌ TJOB TQFMOJOHBS VOEFS MÌOHB TPNNBSOÊUUFS PDI FńFSTPN EF TMÊQQFS TJO GÚSTUB TBNMJOHTTLJWB J BQSJM CMFW UJNJOHFO QFSGFLU 5JMM TJO IKÊMQ IBEF )ZEFhT GBOUBTUJTLB TNZDLFTEFTJHOFSO -JHJB %JBT TPN IBS KPCCBU GÚS IPU TIPUT TPN "MCFS &MCB[ QÌ -BOWJO 3FJ ,BXBLVCP QÌ $PNNF EFT (BSÎPOT PDI TPN VOEFS WBS BOTWBSJH GÚS #BMFODJBHBT TPMHMBTÚHPOLPMMFLUJPO under Nicolas Ghesquière. 0SEJOBSJF QSJT QÌ /¡ ÊS LSPOPS Lär mer på ehydes.com

1995:-

MUTEWATCH PURE BLACK .VUFXBUDI ÊS FO UZTU WJCSFSBOEF UPVDITDSFFO LMPDLB 1SPEVLUFO ÊS VUvecklad i Stockholm. Ursprungsidén om ett vibrerande armband uppstod EÌ .BJ -J TPN ÊS FO BW HSVOEBSOB CBLPN .VUFXBUDI JOUF WJMMF WÊDLB TJO GSJMBOTBOEF LJMMF QÌ NPSHPOFO 'PLVT VOEFS VUWFDLMJOHFO WBS BUU TLBQB FO QSPEVLU TPN LBO BOWÊOEBT J FO SBE TJUVBUJPOFS EÊS NPCJMUFMFGPOFO BW OÌHPO BOMFEOJOH ÊS PMÊNQMJH ,MPDLBO GVOHFSBS TPN SFNJOEFS BUU SJOHB UJMMCBLB UJMM TBNUBM PDI CPYBS JO UJEFO WJE FYFNQFMWJT QSPEVLUJPO JOTQFMOJOH TDFOGSBNUSÊEBOEF NBUMBHOJOH FMMFS USÊOJOHTQBTT

999:-

0# 4 & 37 & 3 " " 5 5 %&44" 13*4&3 &/%"45 (--&3 1¯ 4)0 1 /0+ &4( 6* % &/ 4& t "-- " 1 3* 4&3 3 * /, -64* 7 & ' 3 ",5 t %6 ) * 55"3 0$ ,4¯ 65 7"-%" 1 3 0 % 6 ,5 & 3 ' 3 ¯ / 45 6 5 5 & 3) & * . ) " 11: 4 0 $,4 0 $) " / / Ŀ4 0 ' * & #" $,

FILM

Noah Baumbachs mest lyckade film sedan The Squid and the Whale. Greta Gerwings bästa skådespelarinsats hittills. Caroline Ringskog Ferrada-Noli har träffat huvudpersonerna bakom en av höstens mest lovordade filmer.

GRETA, NOAH OCH EN KÄRLEKSFÖRKLARING TILL NEW YORK Text: CAROLINE RINGSKOG FERRADA-NOLI

rances Ha är svartvit. Det kan tyckas störigt. Men vartefter man kommer in i filmen accepterar man det, i fotofiltrens tidevarv. Det blir en Instagrambild som allt annat. Man gör om verkligheten tills den blir som man vill ha den. – Jag har alltid velat göra en svartvit film. Alla rådde mig att inte göra det. Men den enkla anledningen är att vi ville göra en svartvit film för att det är vackert, säger regissören Noah Baumbach själv när jag träffar honom i en skrubb på Kungsholmen i Stockholm.

starka prägel på filmen. Bort från självmedicinering med ångesttyngda familjer instängda i sina townhouses och villor. – Det var inte så stor grej att jobba ihop. Vi skriver väldigt bra tillsammans, berättar Noah Baumbach där han sitter i en ledig kostym inför dagens stundande fotografering. Är det självbiografiskt? – För mig handlar det inte om mig nu, men kanske om den jag en gång var, säger Baumbach. Nej, det är svårt att beskriva någon av er som direkt misslyckade bortglömda indiekonstnärer. – Nej, men vi har ju varit där och vi har framförallt upplevt känslan av att vara fel, av att inte passa in och inte kunna uppföra sig riktigt, berättar Greta Gerwing om den middagsscenen. Det har hänt mig, att jag liksom inte kan säga rätt saker och att alla tycker att man är konstig och att man sitter med en föräldrageneration som man liksom inte når, eller blir nådd av.

VI PRATAR LITE om Woody Allen och den klassiska slutscenen i Allens film Manhattan då Woody springer över hela ön för att förhindra att hans 17-åriga Tracy (Muriel Hemingway) åker till London. Woody har insett vad han har och att han, fram till den stunden, har tagit det för givet. Han kutar som aldrig förr och når Tracy precis när taxin till flygplatsen anländer utanför hennes port. Det känns oartigt att påpeka rätt ut, men den nya filmen är Baumbachs egen Manhattan. Scenen finns nästan identiskt återberättad i Frances Ha. Inte bara som karbonkopia utan också som tema för hela filmen. En typ av dysfunktion som är talande för hela Baumbachs produktion. Ett slags felslut som bygger på traumatiserade upplevelser av vad en relation ska vara, minnen av skilsmässa och förvirringen i vad man ska hålla fast vid och lämna. Det är fint återfött i den nya filmen där grundfrågan lyder: Hur ska man leva sitt liv? Hur ska man leva sitt liv utifrån ett perspektiv där man egentligen har allt. Är det verkligen synd om Frances? – Alltså, även om hon tillhör en privilegierad grupp människor kan det ju ändå vara svårt att göra det man vill. Jag ville göra en film om hur villkoren för konstnärligt skapande har ändrats för den som vill verka i New York. Det är inte samma värme som på sextio-, sjuttiotalet. Vem som helst kan inte bara börja leva sin dröm där, som det var innan. Konstnärer trängs undan av de som har råd. FRANCES HA HANDLAR om en 27-årig lantis som vill bli dansare och syssla med konst i New York. Hon gör slut med pojkvännen och hamnar på glid, inom medelklassens ramar; ligger med någon på första dejten, har en odefinierad relation med en killkompis, pallar inte ta ett skitjobb. Frances spelas av Greta Gerwing, som för tillfället sitter och äter

”Det är inte så farligt om det blir romantiserande.”

FOTO: LINUS HALLSENIUS

frukt i ett hörn. De två har skrivit manuset ihop som Baumbach sedan regisserat. Greta kommer försiktigt fram till oss där vi sitter i soffgruppen. – Får jag vara med? – Självklart, säger Noah, jag älskar när du är med. BAUMBACH HAR I sina tidigare filmer varit mer eller mindre trogen en konven-

tionell dramaturgisk framåtrörelse men har i Frances Ha gett efter för en sekvensstyrd berättelse där enskilda scener och känslor är viktigare än filmen i sig. Det märks också att han inte tar medelklassen på lika stort allvar längre, det mesta är sorglöst och blir aldrig extremt åt något håll. Ungdomens blaséartade och frigörande naivistiska livssyn lyfter liksom berättelsen och det känns som att Gerwing satt sin

Är det inte lätt att det blir romantik när man tänker att saker och ting var bättre förr? – Jo, men samtidigt är det inte romantik. Det är verkligheten för många. Men att det är svartvitt och det finns så många scener som är en hommage till Woody Allens filmografi, kan inte det skada realismen i berättelsen? – Jo, kanske. Men det är inte så farligt om det blir romantiserande, svarar Baumbach som blir lite sur. Hur var det för dig Noah att skriva om 27-åringar som inte är bra på vinsorter och sover på folks soffor? – Jag har ju också haft det så. Det är bortom ålder. Det är mina minnen blandat med iakttagelser. Jag har ju också varit strävande. Och vad gäller Greta. Det är typ ett års skillnad mellan hennes egen och Frances ålder. – För mig handlar filmen väldigt mycket om staden också, säger Gerwing. Det är en hälsning till New York. En kärleksförklaring till staden. – Jag älskar Allens Manhattan och jag visste jag skulle få frågan om likheter, skrattar Baumbach. Frances Ha hade premiär i augusti. Läs recensionen på sidan 50. 2013 • NR 7 • NÖJESGUIDEN

FILM på och ger filmen en något mörkare aura än förväntat. Sensmoralen (välj mellan 1. ”ditt förflutna hinner alltid ikapp dig” och 2. ”att placera din lycka hos någon annan gör dig olycklig”) må vara övertydlig, men det är en petitess i en film som är Woody Allens bästa sedan 2005 års Match Point. AL

BÄST JUST NU Wanda Bendjelloul wanda@nojesguiden.se

The Story of Film (SVT Play)

Avsnitt 1 Hollywoodhistoria

Mark Cousins betablockerade speakerröst må vara prövande men detta är den mest övergripande filmhistorielektion du kan få. I första delen lär vi oss att hälften av alla manus i Hollywood, innan 1925, var skrivna av kvinnor. Avsnitt 3 Kinas Marlon Brando

Se scenen ur The Goddess från 1934 där Ruan Lingyu, långt innan method acting, förflyttar sig genom rummet. Begrunda det faktum att hennes namn saknas i de flesta filmlexikon. Avsnitt 10 Filmrebellerna

Hollywood i all ära men nu är det de globala radikalernas tur, från Rainer Werner Fassbinder till Djibril Diop Mambéty.

DR A M A KO M E DI

Blue Jasmine Regi och manus: Woody Allen I rollerna: Cate Blanchett, Alec Baldwin, Sally Hawkins

Cate Blanchett är en naturkraft i Blue Jasmine, låt oss få det ur världen direkt. Hon spelar den självupptagna och vilsna Jeanette, som bytt namn till Jasmine för att det låter mer kultiverat. I åratal har hon levt flott på sin makes framgångar, men när han förlorar alla sina pengar och de skiljer sig, tvingas hon flytta in hos sin mindre lyckade syster som hon försummat i åratal. Allen måste ha kollat en hel del på HBO:s Boardwalk Empire, för här dyker flera av seriens skådisar upp och utgör delar av den fantastiska ensemble som gör varje scen till en fröjd att se. Alec Baldwin, Sally Hawkins och Louis C.K. briljerar också. Men det är Blanchett som dominerar. Hon är bortom trovärdig som neurotiskt vrak och skiftar blixtsnabbt mellan sinnesstämningar utan att någonsin fumla. Och Allen tar oss lite närmare än vi är beredda

NÖJESGUIDEN • NR 7 • 2013

K AIJU

Pacific Rim Regi: Guillermo del Toro Manus: Guillermo del Toro, Travis Beachman I rollerna: Idris Elba, Charlie Hunnam, Rinko Kikuchi

”Today we are cancelling the apocalypse”. När Stacker Pentecosts benhårda kampvilja komprimeras i ett bevingat citat inför den annalkande och oundvikliga slutstriden känns Pacific Rim redan som en klassiker, trots att jag ser den för första gången. Guillermo del Toros återkomst efter avhoppet från Bilbo är en mastodontfilm av episka mått, en blockbuster som lyckas vara allt som Armageddon och Transformers ville vara men inte fixade. Som hela tiden balanserar på rätt sida av det sentimentala, bombastiska och kitschiga. Pacific Rim utspelar sig något decennium in i framtiden och skildrar en värld där gigantiska jättemonster kallade Kaiju tagit sig till jorden genom en portal på Stilla havets botten. Det enda som står mellan dem och vår civilisations undergång är Jaegers, människostyrda jätterobotar som konstruerats för att gång på gång göra upp med inkräktarna i storslagna wrestlingmatcher där innovation alltid belönas. Filmens grundläggande story är som bekant hämtad från den kultförklarade japanska monsterfilmgenren Kaiju (Läs Godzilla). När det kommer till kritan osar dock dramatiken och tematiken snarare av bibliska ideal om broderskap, blodsoffer, apokalyps och Guds straff blandat med mytologiska skrönor om jättekolosser och ensamma hjältar. Men framför allt annat är Pacific Rim ett riktigt jävla äventyr i Spielbergs och Lucas anda som varken backar för banbrytande scener eller genreklichéer. Det är en kärleksförklaring från del Toros sida, en kärleksförklaring till den oproblematiska, actionfyllda stesolidbefriade spänningen. VS

P O S TA P OK A LY P T I S K S C I - F I

Elysium Regi och manus: Neill Blomkamp I rollerna: Matt Damon, Jodie Foster, William Fichtner

Liksom Ridley Scott (Prometheus) kan Neill Blomkamp inte låta bli att försöka sprida lite extra intellektuell glans över sin apokalyptiska sci-fi genom att

döpa den efter något ödesmättat ur den grekiska mytologin. Elysium är namnet på myten om ett upphöjt dödsrike för gudar och hjältar (senare fick även de rättfärdiga och goda tillträde). En plats helt bortkopplad från mänsklighetens misär och sorg. I Blomkamps version är Elysium slutstationen för den nuvarande debatten om gated communities, en rymdstation som svävar på tryggt avstånd från en jord utom kontroll, där de vulgärt rika och priviligerade kan ägna sig åt afternoon tea medan de resterande 99,9 procenten sliter nere i skiten på Tellus. Som om det inte vore nog har även de upphöjda tillgång till en maskin som kan bota allt från cancer till ebola medan folk dör som flugor ute i verkligheten. Ett riktigt jävla fuck you till public health care helt enkelt. Elysium är utomordentligt välspelad, Jodie Foster och William Fichtner är oslagbara som corporate-fascism-antagonister och den samhällsmedvetna tonen är lika närvarande som i Blomkamps genombrott District 9. Men om den förstnämnda främst riktade sig mot apartheid och dess efterbörd kritiserar uppföljaren klassklyftor och en alltmer maktfullkomlig elit på ett mer globalt och diffust plan. Häri ligger också filmens problem. Där District 9 var nyskapande och på ett naturligt sätt befann sig i sin egen storys epicentrum (Johannesburg) är Elysium otydlig och mer klichéartad i sin postapokalyptiska existens. Tycker du om välproducerad sci-fi-action finns det dock inget att snacka om, se den. VS

N E W YOR K- KO M E DI

Frances Ha Regi: Noah Baumbach Manus: Greta Gerwing, Noah Baumbach I rollerna: Greta Gerwing, Charlotte d’Amboise, Adam Driver

Vi börjar med att nämna Manhattan. Woody Allens älskade drama om intellektuella posörer som blir ihop, gör slut, hänger runt, ligger, drömmer, flyttar och är otrogna har gått till filmhistorien som en av de stora New York-skildringarna. Dessutom har den tjänat som projektionsyta för generation efter generation av självmedvetna innerstadsbor. Med Frances Ha plockar Noah Baumbach och Greta Gerwing upp stafettpinnen och levererar en uppdaterad version av samma planlösa kringflackande och lättsamma livsångest som Allen skildrade 1979. En sammanhållen dramaturgi får delvis stå tillbaka för möten, mellanspel och moments i Frances svartvita (bokstavligt talat, alltså) Brooklyn-häng där 30 är närmare än 20 och ett väldefinierat liv blir allt viktigare. Det finns något harmoniskt i att följa en tillvaro där ingenting dras till det extrema och saker och ting bara är lite mellow. Utan att Frances liv på något sätt är en katastrof tvingas hon möta verkligheten bakom sina illusioner och omvärdera livet efter ett par sorglösa år som nybliven vuxen. Greta Gerwing är perfekt i rollen som bortkommen och frustrerad 27-åring som halvhjärtat försöker få grepp om sitt liv samtidigt som hon avhandlar allt från vänskap och sex till klass och pengar. Efter sömniga Greenberg befinner sig Noah Baumbach åter i höjd med Margot at the Wedding och The Squid and the Whale, och kombinationen Gerwing-Baumbach är definitivt att föredra framför enbart Baumbach. VS

BIOPIC

BIOP IC

Mitt liv med Liberace

Monica Z

Regi: Steven Soderbergh Manus: Richard LaGravenese I rollerna: Matt Damon, Michael Douglas, Scott Bakula

Regi: Per Fly Manus: Peter Birro I rollerna: Edda Magnason, Sverrir Gudnason, Kjell Bergqvist

En samtida mediekonvergens tillkännages när HBO-introt visar upp sitt discofärgade ansiktslyft. Den kvalitetsstämplade kabelkanalen kom som räddaren i nöden när filmstudios backade, när pengapersonerna oroade sig över att Steven Soderberghs biografi om konsertpianisten Liberace var för gay. Tydligen precis lagom för tävlingssektionen i Cannes. Trots att Liberace (Michael Douglas) bär sin sexualitet som en regnbågsflagga har hans manager lyckats vilseföra massorna. Stjärnan lever ut sitt oförfalskade jag i nattöppna porrbås och inom hemmets trygga väggar, där han leder sin nyförvärvade assistent Scott Thorson (Matt Damon) mot en framtid som sängkamrat och merchandiseförsäljare i matrosdräkt. Liberace sätter tonen för en underhållande smakparodi när han beskriver sin inredningsstil som ”palatial kitsch”. I övrigt är det en hyfsat konventionell biopic med dess tydliga uppgång och fall-kurva, som vägs upp genom att uppfylla genrens främsta kriterium – storartade insatser från huvudrollsinnehavarna – med uppfriskande lätthet. SL

Monica Zetterlund är en av Sveriges största jazzsångerskor. Den skönsjungande växeltelefonisten från Hagfors som med sin coolness och distinkta frasering erövrade världen och uppträdde med jazzlegender som Bill Evans. En musikalisk pionjär som tillsammans med bland annat Beppe Wolgers utmanade den svenska jazzens beröringsskräck med det svenska språket och skapade moderna klassiker som Sakta vi gå genom stan. I Per Flys händer blir denna biopic en något konventionell men välgjord film som kommer att få både musikintresserade och sextiotalsnostalgiker att gå i spinn. Det är generöst med musik och debuterande Edda Magnason är lysande. Förutom hennes uppenbara porträttlikhet rymmer hennes tolkning både Zetterlunds bitska humor och svala scenperson. Den här filmatiseringen av jazzsångerskans karriär hade verkligen kunnat bli storslagen om det inte var för att manusförfattaren Peter Birro envisades med att gång på gång berätta för oss vilken dålig mor Monica Zetterlund var. Monica Z aktualiserar på så vis återigen

4 BÄST JUST NU Victor Schultz

victor.schultz@nojesguiden.se

Alan Partrige: Alpha Papa Britt-Farbror Barbro

Steve Coogans radio-alterego har fått en egen film. The Secret Life of Walter Mitty Stiller tar i

Ben Stiller regisserar och spelar huvudroll i denna nyinspelning av en filmatisering av en bok från 1939. Tydligen “did it start to spark award speculations” efter en 20 minuter lång förhandsvisning i Las Vegas. Idris Elba Skådis

Leverade auktoritet och undergång i Pacific Rim, hoppas han blir nya Bond.

FILM alldeles för standardiserad för att vara underhållande på riktigt. AL

frågan om hur kvinnor respektive män porträtteras på film. WB

P R E S I DE N T P OR T R Ä T T

Hyde Park on Hudson Regi: Roger Michell Manus: Richard Nelson I rollerna: Bill Murray, Laura Linney, Samuel West

M I L JÖDR A M A

Promised Land

BÄST JUST NU Amat Levin

Regi: Gus Van Sant Manus: John Krasinski, Matt Damon I rollerna: Matt Damon, Frances McDormand, John Krasinski

amat.levin@nojesguiden.se

Gus Van Sants senaste projekt är något så ovanligt som ett tänk-på-miljön-drama där tittaren får följa det ondskefulla miljardföretaget istället för det ovetande småfolket som bara går och väntar på att bli blåsta. Ungefär som en inverterad Erin Brockovich. Matt Damon spelar här Steve Butler, anställd på ett bolag som utvinner naturgas, och har till uppdrag att övertyga fattiga bönder om att upplåta sin mark till eventuellt miljöfarlig borrning. Det är en intressant premiss som är upplagd för att skapa samvetskval hos tittaren. Synd då att Gus Van Sant, efter en stark inledning, fegar ur och låter filmen falla tillbaka på gråtmilda klyschor. Dessutom är det svårt att blunda för de politiska och ekonomiska incitamenten som kanske ligger bakom (filmen är delvis finansierad av ett företag som ägs av oljerika Förenade Arabemiraten) och den ensidiga porträtteringen av amerikanska småstadsbor. Matt Damons ömsom stöddiga, ömsom patetiska Steven Butler och hans samspel med Frances McDormand är det som ändå räddar Promised Land och gör den sevärd. AL

Oscarsnomineringen är redan satt i sten.

Cate Blanchett Aktuell i Blue Jasmine

Alec Baldwin Aktuell i Blue Jasmine

Gör fler filmer, tack! Många fler. Matt Damon Aktuell i nästan alla filmer

Han är inne i en enorm formtopp och briljerar i alla möjliga typer av roller.

utmanat föreställningar om femininitet på film. Ginger & Rosa tecknar en övergångsrit med krigsspillror som livmoder, inledd med arkivbilder på Hiroshima som etablerar livets förgänglighet och sätter press på huvudpersonens självförverkligande. Den makalösa Elle Fanning kokar trovärdigt tonårstrots på sorg och ilska under sitt uppvaknande, rotat i själsbekymmer istället för svettiga lakan. En tonårsflicka som tillåts att lära sig om sig själv – av sig själv. SL

Ginger & Rosa

För den vilsna tonåringen Ginger (Elle Fanning) blir atombombens dubbelhet, symbol för destruktiv modernitet tillika början på freden, en ständig påminnelse om att hon måste börja leva. Efterkrigstidens London är en plats där nuet överröstats av protestmarscherna mot framtida hot, där det kontinuerliga flödet av domedagsprofetiska radiosändningar delar upp världen med förödande prognoser. Till denna värld föds Ginger och Rosa (Alice Englert), som närmast hand i hand kommer till liv och med händerna upptäcker världen. Deras vänskap stöter på hormonella komplikationer när den senare börjar ligga med den förras styvpappa (Alessandro Nivola), en icke-konformistisk intellektuell som skriver pacifistiska essäer och vars svek omvandlar det personliga till det politiska. I över fyra decennier har den briljanta regissören Sally Potter

S TA N DA R D Z O M BI E S

World War Z Regi: Marc Foster Manus: Matthew Michael Carnahan, Drew Goddard I rollerna: Brad Pitt, Mireille Enos, Daniella Keresz

Ta 2004 års version av Dawn of the Dead (snabba zombies!), strippa den från samhällssatiren, kör den genom ett gråmulet och dystopiskt filter och glöm för all del i världen inte bort att multiplicera antalet odöda med något tresiffrigt – plötsligt har du World War Z. Just mängden zombies är dock filmens enda utmärkande egenskap och allt från Brad Pitts omnipotenta FN-agent till den globala jakten på zombiesmittans ursprung känns igen från diverse andra ljumna actionthrillers. Det blir aldrig läskigt eller överraskande och i de fåtal fall man ens bryr sig om karaktärerna känns det som att deras säkerhet aldrig blir allvarligt hotad. Det blir i och för sig heller aldrig tråkigt, men World War Z är

BÄST JUST NU Sebastian Lindvall

A C T IO N KO M E DI

sebastian.lindvall@nojesguiden.se

Red 2 Regi: Dean Parisot Manus: Jon Hoeber, Erich Hoeber I rollerna: Bruce Willis, Helen Mirren, John Malkovich

Red var en bagatell där några av våra största skådisar tog en paus från sina mer eller mindre (jag tittar på dig, Bruce Willis) kritikerrosade filmkarriärer för att driva med spiongenren. I del två upprepas upplägget. Storyn, som rör något om Ryssland och ett supervapen från Kalla kriget, är egentligen oväsentlig, och går till största delen ut på att det ska vara roligt att se Oscarsvinnare som Helen Mirren och Anthony Hopkins i en sådan här tramsig film som låter stuntsen avlösa varandra och inte tar sig själv på för stort allvar. Och visst är det stundtals rätt kul, men Red 2 osar så mycket slapphet att det är omöjligt för tittaren att inte närma sig den med samma bristande engagemang – snegla på klockan, kolla Twitter, titta upp och småskratta, sedan prata om vädret med stolsgrannen. Filmens öde är att vara en måttligt underhållande, men lättglömd uppföljare som ingen har efterfrågat. AL

E F T E R K R IG S E X I S T E N T I A L I S M

Regi och manus: Sally Potter I rollerna: Elle Fanning, Alessandro Nivola, Christina Hendricks

Glenn Millers Moonlight Serenade pyser ut ur högtalarna och den fina kärran, parkerad på en solkysst äng, börjar skaka i takt med en eskalerande handtralla. Så inleds kärleksaffären mellan presidenten Franklin D. Roosevelt (Bill Murray) och dennes avlägsna kusin Daisy (Laura Linney), ett historiskt hyschhysch baserat på den senares memoarer. Framförallt utspelar sig Hyde Park on Hudson på presidentens herrgård med samma namn under ett besök av Englands kungapar, inklusive stammaren Bertie som biopubliken lärde känna i The King's Speech. De letar desperat efter bundsförvanter inför andra världskriget medan presidenten helst blandar cocktails och grillar korv. Bill Murrays karaktärer frotterar sig ofta och gärna med yngre kvinnor – och detta är knappast filmen som bryter trenden. Trots bekant gubbsjuka är hans lysande insats frånkopplad det auto-pilotstyrda deadpan-register som demonstrerats i Lost in Translation, Broken Flowers och diverse Wes Anderson-filmer. Sevärd bara av den anledningen. SL

Hortense Laborie (Catherine Frot), en fåordig kock som sägs ha jobbat för Frankrikes president. Reportern gräver vidare i hopp om att undanröja vändpunkten i Hortenses karriär – vad som föranledde hennes övergång från Elyséepalatset till ett tillbakadraget liv i köket på en Antarktisexpedition. Den verklighetsbaserade historien korsklipper mellan tidsplanen med startpunkt i Hortenses rekrytering och orientering på den nya arbetsplatsen, där hon blir en nagel i ögat på machomiljöns flabb och burdusa fasoner. Presidenten däremot, åldrad och ålderdomlig, fascineras av sin nya kock och dennes kärlek till rustik mat. Inga chockerande vändningar komplicerar överlappningen mellan då- och nutid; tvärtom byggs förväntningar, med antydande repliker och spår av liknande filmer, för ett klimax som sedan aldrig inträffar. Inget kokande kärlekssmussel eller patriarkala övertramp äger rum i

M Ä S T E R KO C K S M E L A N KOL I

Bon Appétit! Regi: Christian Vincent Manus: Etienne Comar, Christian Vincent I rollerna: Catherine Frot, Arthur Dupont, Jean d'Ormesson

En australisk reporter tror sig ha funnit sin story när hon träffar

köket, men istället en vänskap som bygger på ömsesidig respekt. Ett för sammanhanget spännande klichébrott. SL S N U S K- S C I–F I

Vanishing Waves Regi och manus: Kristina Buozyte I rollerna: Jurga Jutaite, Marius Jampolskis, Brice Fournier

I teorin är litauisk science fiction något av det bästa jag vet. Den där typen av existentiellt drama i Tarkovskijs anda där alla karaktärer tycks drabbade av dykarsjukan i något slags dystopiskt ingenmansland. En östeuropeisk paradgren där film och litteratur lånar sci-fi-genrens fjädrar för att kommentera samhället samtidigt som de utforskar vad det innebär att vara människa. Filmer med stora pretentioner som i bästa fall får oss att tänka tankar lika stora som universum. Det är dock en extremt svårkalibrerad genre som på ett brutalt sätt avslöjar tomma posörer som Vanishing Waves. Här är ramhandlingen en forskares erotiska upptäcktsfärder i hjärnvindlingarna på en namnlös kvinna i koma. Berättelsen går vilse i sina egna kvasiintellektuella resonemang och datorprogrammeringstermer för att sedan låta de metafysiska samlagen avlösa varandra på ljusa och fräscha designhotell vid den litauiska rivieran. Detta gör tyvärr just denna litauiska sci-fi-film till en ganska omständlig förevändning för att visa lite rymdsnusk. WB

The Fake Trailer

Animatören Yeon Sang-ho gjorde stark långfilmsdebut med The King of Pigs, en hänsynslös hämndhistoria om tre skolungdomars uppgörelse med sina plågoandar. Snart är det premiär för hans efterlängtade andrafilm som utforskar en landsbygd hämmad av socioekonomisk kollaps. The Killing Tv-serie

Från att ha varit en stämningsfull skandikrim-remake börjar The Killing i sin tredje, första fristående säsong att framstå som ett mästerverk. Mireille Enos och Joel Kinnaman gräver särskilt djupa själsgropar i det närgångna nionde avsnittet, regisserat av Jonathan Demme (När lammen tystnar). Michael Douglas och Matt Damon Bioaktuella i Mitt liv med Liberace

Excentriska bögpar må bjuda på sin beskärda del öppna mål för heterosexuella skådespelare på jakt efter Oscarsstatyetter, men Michael Douglas och Matt Damon lyckas svettas bortom stereotyperna när de porträtterar kärleksaffären mellan konsertpianisten Liberace och Scott Thorson.

Z O M BI E S PL A T T E R

Vittra Regi: Sonny Laguna, Tommy Wiklund Manus: Sonny Laguna, Tommy Wiklund, David Liljeblad I rollerna: Amanda Renberg, Johannes Brost, Lisa Henni, Patrick Saxe

Regissörerna med de mest desperata videovåldsändamål, vars publik dreglar över body counts och dyra importutgåvor av Olaf Ittenbach-dynga, har fått blågult sällskap. Jag misstänker att duon bakom Vittra hellre ser sin zombiefilm som ett svenskt svar på Evil Dead, men under allt smink döljer sig bara en själlös splattergäspning. Karaktärerna lever, dör, vaknar upp som levande döda – men däremellan händer inte alls särskilt mycket i manusväg. Jag kräver varken George A. Romeros samhällskritik eller Danny Boyles nytänk, men latheten är i värsta laget när man slänger in ungdomar i en skogsstuga och förväntar sig att effekterna sköter resten. Landets mest pliktskyldiga gorehounds lär vilja stödja Vittra, men andra gör sig icke besvär. Det här är inte ens bra för att vara svenskt. SL

2013 • NR 7 • NÖJESGUIDEN

MUSIK

En DIY-duo från Brooklyn som använder Tumblr för sina musikaliska och visuella experiment.

MS MR GÖR KOLLAGE Text: PATRIK FORSHAGE

et är en stekande het julieftermiddag i London när Brooklynduon MS MR spelar på stadsfestivalen Lovebox största scen. Men hettan är inte den enda orsaken till att Max Hershenow flåsar när han direkt efteråt kommer rusande för att göra Lizzy Plapinger sällskap på backstageområdets kladdiga parkbänk. –Det var tekniska problem, flämtar Max, så en kvart innan vi skulle börja var det fortfarande osäkert om det skulle ställas in. Och sedan berättade de plötsligt att det skulle sändas i tv, just när vi var på väg upp på scenen. UTAN ATT AVSLÖJA sina identiteter blev Brooklynduon snabbt blogg- och Twitterfavoriter, och efter sitt debutalbum Secondhand Rapture från sent i våras har MS MR blivit allmän egendom, och deras vitala och dramatiska pop är lika het som den brittiska väderleken. Det låg inte direkt någon konkret långsiktig strategi bakom deras beslut att hålla sina identiteter hemliga. Men visst var det ett medvetet beslut. – Det var inte en ”kupp”, menar Max, men det är klart att det var något vi bestämde oss för. På den tiden hade vi andra jobb båda två. Men vi träffades hela tiden – på helgerna, efter jobbet, före jobbet – för att göra musik. – Vi gjorde vår egen sak, ler Lizzie, och vi var inte redo att släppa in någon annan i hur vår musik lät. Inte än. Det var den första musik vi gjort överhuvudtaget, båda två, så vi ville se hur det klarade att stå för sig själv. Men vi är väldigt ambitiösa båda två. – Det finns så många band som har släppt en singel som slår, och som har gett

NÖJESGUIDEN • NR 7 • 2013

sig ut och turnerat och marknadsfört sig, men som aldrig tagit nästa steg, fortsätter Max. Under de förutsättningarna är det nästan omöjligt att skriva fler låtar. För vår del ville vi ha en bra samling låtar innan vi gick ut med dem, så vi hade skivan i stort sett klar när vi signades. DE FNISSAR BÅDA förtjust när jag påstår att de brutit mot alla traditionella regler för hur ett nytt band ska lanseras. Inte en enda spelning i någon avkrok eller sunkig källarklubb, inte en enda demo skickad till skivbolag. Men att inte använda de branschkontakter som Lizzie har via sitt skivbolag Neon Gold, var inte det samtidigt ett sätt att försvåra för sig själva? – Jo, men det gjorde ju också att när Columbia visade intresse var det enbart musiken de brydde sig om, eftersom de inte visste att jag låg bakom det. Det kändes rätt direkt när de pratade om vad de ville. – Det har varit grymt att göra det anonymt, bestämmer Max. På det sättet kunde vi få stöd från skivbolaget utan att känna oss pressade. – Det ger en hype som kan bli långsiktig, över flera skivor, utropar Lizzie. Det uppskattar vi. Ni kanske redan har nästa album klart? – Nja, tvekar Max. Vi har ett par låtar klara, och vi försöker skriva hela tiden. – Vi frågar oss alltid två saker, förtydligar Lizzie. Gillar vi låten? Och utmanar den oss? TROTS ATT DERAS influenser kommer från tusen olika håll (Florence & The Machine, The xx, Robyn, Shakira och Paul Simon, för att nämna några av dem de räknar upp) kokar de ändå ner dem till något sammanhållet och påfallande eget. – Jag tror inte att det går att undvika, funderar Max. Även om vi hämtar

inspiration från mängder av olika sorters musik finns det en röd tråd i det, och den tråden är vi två. Vi försökte uppfinna något helt nytt med varje låt vi gjorde – 25 stycken blev det – men när vi skulle sätta ihop det till ett album fanns det ändå en särskild egen ton. Vad gjorde ni med det överblivna materialet? – Slängde bort, slår Lizzie fast. Nä. Inte så att det var uselt. Det finns kanske något där som inte passar oss, men som vore rätt för någon annan artist. Samtal har förts. – Det finns saker där som kan fungera i omarbetad form, eller bara som avstamp för nya idéer i framtiden, fyller Max på.

”Vi är stolta över att vara indie.” DE LIKNAR GÄRNA sitt musikskapande med bildkonstens kollageteknik. – Det är ju kollage vi gör, nickar Max. Både musikaliskt och visuellt. Att arbeta via Tumblr var vår metafor för kollagetekniken – det gav oss möjlighet att ge låtarna en fylligare värld att befinna sig i, med remixer, bilder och associationer. Att de släppte sin debut-EP Candy Bar Creep Show via Tumblr istället för via de sedvanliga kanalerna har väckt uppmärksamhet och gett MS MR ett rykte som innovatörer och nytänkare när det gäller såväl musik som musikdistribution. Men de är långtifrån militanta i sina avsteg från normen. – Vi är ett Do-It-Yourself-band och är stolta över att vara indie och alternativa, förklarar Lizzie allvarligt. Men samtidigt har vi andra ambitioner, och har inget emot

vare sig CD eller vinyl. Vi vill vara unika och särpräglade, och samtidigt kunna spelas på radio och säljas i skivbutiken. Så några resonemang om att albumformatet skulle vara utdöende vill de trots sina digitala releaser av enstaka låtar inte kännas vid. – Inte alls, svarar Max bestämt. Vi är en del av den traditionen. Och det är ju en fantastisk känsla att hålla i ett vinylalbum och vända och vrida på det för att undersöka allt som finns där. MAX OCH LIZZIES ROLLER i låtskrivandet är inte så tydligt uppdelade som man skulle kunna tro. Som producent och musikaliskt ansvarig står visserligen Max för stora delar av musiken, men Lizzie lägger sig i mer än bara texterna. – Det är faktiskt blandat, nickar Lizzie. Vi korsar och bjuder in varandra. Ibland kan jag ha en melodi som jag skickar acapella till Max, och ibland kan han ha tagit fram en hel låt som bara behöver ord. Men sedan lägger vi oss i varandras grejer, så plötsligt har delvis musiken blivit min medan Max har skrivit en refräng. – Vi visste ju att vi hade kompletterande kompetenser, instämmer Max. Det var därför vi sökte oss till varandra. Lizzy har en melodiförmåga som jag inte har, men jag har å andra sidan en struktur som hon saknar. Men vi lär oss av varandra, och jag tycker nog att det är det centrala i MS MR. HAN SMAKAR PÅ sin sammanfattning, lägger huvudet på sned och tittar på Lizzie. – Det är det som är kärnan i vår förening. Lizzie brister ut i ett gapskratt över hur pretentiöst det låter, och Max faller henne omedelbart i skrattet. – Nej nej, skriv inte det, skriv inte det.

SCANDIC GRAND CENTRAL KUNGSGATAN 70

FRI ENTRÉ FJÄRILSEFFEKTEN

KADE

SHIMA FREDAG 13 SEPT 22.00

TORSDAG 19 SEPT 22.00

FREDAG 27 SEPT 22.00

VÅRA KONSERTER UNDER STOCKHOLMS JAZZFESTIVAL 14–20 OKT. TORSDAG 17 OKT 21.00

FREDAG 18 OKT 21.00

KLEERUP/BAGGE JAZZ!

DJs

ISABELLA LUNDGREN

DJ JOHAN ARESTÅL & THOMAS RUSIAK 30/8 20.30–01.00, 19/9, 17/10 21.30–02.00 DJ BLACK SANTA 31/8 20.30 – 01.00, 26/9 21.30 – 02.00 DJ GÖRDIS 4/9 19.00 – 00.00, 11/9 19.00 – 02.00, 18/9, 25/9, 2/10 19.00 – 02.00, 4/10 21.30–02.00, 9/10 19–02.00, 16/10 19–02.00 DJ ALF TUMBLE 5/9, 12/9, 19/9, 26/9, 3/10, 17.30 – 21.30, 4/10 16.00 – 21.30, 10/10 17.30–02.00, 17/10 17.30–02.00 DJ ULMOX 6/9, 20/9, 4/10 16.00 – 21.30 DJ YAMANDU 7/9 20.30 – 01.00 DJ ERIK BERGMAN 12/9, 10/10 21.30 – 02.00 DJ JOHAN NETZ 13/9, 27/9 16.00 – 21.30, 11/10 16–21.30 DJ VIET-NAAM 13/9 21.30 – 02.00 DJ VAKTMÄSTAREN 14/9, 12/10 21.30 – 02.00 DJ CHOCO CANEL 20/9, 11/10 21.30 – 02.00 DJ LOVESTORY 21/9 DJ DANDY DIGITAL 27/9 21.30 – 02.00 DJ MISSDJ 28/9 21.30 – 02.00 OPOLOPO 3/10 21.30 – 02.00 DJ NANNA OLASDOTTER 5/10 21.30–02.00

ONSDAG 16 OKT FRÅN 18.00

GRAND CENTRAL TRIO CONCEPT MED

MATS ANDERSSON

BASIA BULAT TORSDAG 24 OKT 22.00

www.facebook.com/scandicgrandcentral | @scandicgrandcentral on Instagram | scandichotels.se/grandcentral

MUSIK

I askan av Those Dancing Days uppstod Vulkano. Patrik Forshage har träffat duon för att prata sidoprojekt, vänskap och kommersialism kontra galenskap.

VULKANO ÄR STARKARE ÄN VI Text: PATRIK FORSHAGE

ed sin smart skeva postpunk och sina livfulla framträdanden fyllda av primalskrik, Burunditrummor och rovdjursmasker kan Vulkano verka livsfarliga, och inte så lite experimentellt arty heller. Men i skuggan på Lisas bakgård bjuder Cissi Efraimsson och Lisa Pyk Wirström på pinnglass och svalkande koffeinstark Club-Mate, och är lika vänliga som sprudlande glada. Inget förmår att rubba deras humör. Inte menande frågor om hur en trio barndomsvänner plötsligt blir en duo. Inte snåriga resonemang om att vara experimentell kontra att vara kommersiell. Inte påståenden om flummiga texter. ATT DE KÄNT varandra sedan barnsben slår de ifrån sig lite grann. – Vi kände till varandra, rättar Cissi. Vi hängde på samma kalas, men lärde vi känna varandra först när vi var 14 och började spela i samma band. Det var vi två och Rebecka. – Det är rätt fantastiskt, myser Lisa. Vi har vuxit ihop med åren. Från att ha varit kompisar har vi verkligen blivit tighta. – Nu gör vi precis allting tillsammans, instämmer Cissi. Vi följer samma cykler, vi reagerar på samma saker och har samma känslolägen vid samma tidpunkt.

NÖJESGUIDEN • NR 7 • 2013

När de startade Vulkano för ett par år sedan var de en tight trio, tillsammans med den tredje barndomsvännen och Those Dancing Days-medlemmen Rebecka Rolfart. Vad hände? – Hon ville inte längre, suckar Lisa. Hon ville göra konst, och satsa helt på det. – Det var tråkigt först, menar Cissi. Vi hade hängt ihop så länge och upplevt så mycket tillsammans. Men det var konsten hon ville lägga sin kraft på. FRÅN BÖRJAN presenterades Vulkano som ett sidoprojekt till Those Dancing Days, ett tidsfördriv först mellan turnéer och så småningom när bandet meddelade att de skulle pausa. Hur högt ligger ambitionsnivån nu när vi kan konstatera att Those Dancing Days inte finns längre? – Högt, slår Lisa fast. Men det gjorde den nog egentligen redan från början. Vi ska turnera över hela världen. Det är allt eller inget. Vi ska satsa till en annan galax. Hon fnissar lite över sina egna bombastiska formuleringar, men Cissi instämmer. – Vi kommer att göra vår grej till fullo. Those Dancing Days bara hände av sig själv – när Hitten började uppmärksammas var det ibland svårt att hänga med. Men den här gången kommer vi att jobba för att nå ut. MUSIKALISKT FINNS påfallande skillna-

der mellan Lisa och Cissis förra band och avsevärt mer högljudda Vulkano, inte bara genom att Cissi har lagt beslag på sångmikrofonen utöver sina trummor. Det finns andra skillnader också. – Det är en otrolig frihet, beskriver Cissi. Inga oliktänkande bandmedlemmar, inga synpunkter från skivbolag...

”Vi skulle kunna leva hela livet på turné.” Var det så med Those Dancing Days? – Inte i början, backar Cissi. Vi var inte styrda av andra. Men mot slutet började vi ha väldigt olika idéer inom bandet. – Alla började uttrycka mer åsikter, förtydligar Lisa. Alla i bandet gillade inte att turnera, till exempel... – ... medan vi två ville vara på turné precis hela tiden, fyller Cissi i. Vi skulle kunna leva hela livet på turné. Är balansen mellan det experimentella och det kommersiella ett problem? Det är ju lättare att ta det omedelbart tillgängliga än det svårbegripliga till en annan galax, åtminstone avseende hur många man når ut till. – Vi har aldrig tänkt på det som ett problem, bestämmer Cissi. Det behöver

väl inte vara en motsättning mellan att vara kommersiell och att vara galen? Bara för att man vill vara konstnärlig behöver man väl inte göra smal musik? Jag är rätt kritisk till musikbranschens mallar. – Jag gillar hits, förklarar Lisa. Så vi tänkte att vi kanske skulle prova att skriva en hit. Vi lyssnade på MGMT, deras Electric Feel, och verkligen dissekerade den. ”Här ska det visst vara ett syntsolo”, sa Cissi. ”Okej, är det här bra”, sa jag och spelade. VULKANOS TEXTER ÄR fullproppade med naturmysticism och annat spirituellt. – Det är väldigt medvetet, förklarar Cissi. Jag ville testa något som vi aldrig gjort tidigare och ta ett steg utanför popmallen. Det finns så många texter som använder alla de där kärleksorden så att det låter banalt hur allvarligt menat det än är, och mitt liv är ju inte bara en kärlekshistoria. Jag och Lisa är naturintresserade, och dessutom inne på den spirituella världen. Namnet Vulkano syftar på hur vi försöker tämja naturen, men den är för stark för det. Eyjafjallajökull 2010 gjorde att hela västvärlden stannade upp, inga flygkommunikationer, avstannad produktion, avstannad ekonomi. Naturen är starkare än vi. Vulkanos debutalbum Live Wild Die Free (Vulkano Music/Sony) släpps i dagarna.

MUSIK K RÖ N I K A

REBELLION INTO MONEY ”

ou think it’s funny, turning rebellion into money”. I (White Man) In Hammersmith Palais – en av The Clashs tidiga singlar från 1978 – fräste Joe Strummer fram de orden till alla nya band med fokus på kommersiell framgång. – Vi förändrade en massa saker, och vi bröt mot massor av regler i musikindustrin, minns bandets trummis Topper Headon när jag ringer upp honom hemma i Dover. Vi vägrade spela på ställen där publiken måste sitta ned. Vi släppte dubbel- och trippelalbum till priset av enkelalbum. Vi var nära vår publik. Idag vore det enkelt att ta den där gamla textraden och köra ner den i halsen på Joe Strummers förmultnade kropp. Den kommande retrospektivutgåvan Sound System med det mest ikoniska bandet av alla – själva arketypen för politiskt radikal rock, bandet som fick latinamerikanska diktatorer, brittiska premiärministrar, new York-borgmästare och till och med mäktiga multinationella skivbolag att darra – går nämligen lös på en tusenlapp. Och det ligger inget elakt skivbolag bakom den prispolitiken, här har samtliga överlevande medlemmar av The Clash enda egentliga sättning deltagit aktivt, enligt Topper Headon av samma sorts hänsyn till lyssnarna. – Skivbolaget meddelade att de skulle släppa en antologi, och då blandade vi oss i det jobbet. Gamla punkromantiker kan tolka boxen mycket mera välvilligt. Samtidigt med lyxboxen släpps till exempel en mindre anspråksfull låda med de fem originalalbumen för mindre än en tredjedel av priset, och på det sättet arbetar bandet vidare i traditionen från sin storhetstid och ser till att fattiglappar och dagdrivare billigt och enkelt kan höra vad som fortfarande är bland den bästa rock som spelats. Likt Robin Hood snor de från de rika, det vill säga burgna gamla punkromantiker som till vilket pris som helst vill åt Combat Rock-outtakes och uråldriga demos, och ger till de fattiga, till exempel just Topper Headon som efter han fick sparken från bandet 1982 ägnade 25 år åt att spruta in alla pengar i ett hål i armen, men som äntligen är på benen igen. För honom är det första gången sedan dess som han är involverad i The Clash igen. – Jag har väl fått någon fråga någon gång, men gång på gång har jag slarvat bort det genom mitt missbruk, suckar han i telefon. Det är först de tre senaste åren som jag överhuvudtaget har pratat med Paul och Mick. Det är en jätteskön känsla att bli välkomnad tillbaka igen, och få ägna mig åt sådant jag borde ha ägnat mig åt hela tiden. Och kanske ägnar sig The Clash ändå lite åt sin gamla paradgren att utmana skivbolagets tålamod i sina allt mer vansinniga krav på vilket krimskrams som ska stoppas ned i lyxboxen? ”Vi vill ha klistermärken i lådan också, okej? Och ... eh eh eh.. en

S V E N S K S OU L

Kaah Matcha din look Baba/Sony

På samma sätt som min bild av vad dansmoves är, och hur de ska utföras, för evigt är präglade av TLC och deras video till Creep, har Kaah en musikalisk bild inom sig där giganter som Sly Stone, Prince och Michael Jackson visat ljudvägen till platsen. Och varje gång den materialiseras till något vi andra

NÖJESGUIDEN • NR 7 • 2013

tom anteckningsbok. Och en dogtag med halskedja. Och en affischrulle i form av en gigantisk cigarett.” – Designen har alltid varit Pauls grej, berättar Topper. Han var alltid den snygga, den konstnärliga, och ända från början har han gjort vår design. Remastrande och sådant var Micks ansvar, och det har han gjort fantastiskt. Dels började tejperna förstöras, men nu är de restaurerade. Han har hittat saker som inte hördes alls när skivorna kom ut från början. På nojesguiden.se hittar du hela Topper Headon-intervjun och en utförligare recension av höstens viktigaste lyxbox Sound System. Där hittar du också intervjuer med allt från Franz Ferdinand till Luke Haines, och nya recensioner precis varenda dag.

BÄST JUST NU The National Jazz Trio of Scotland feat. Norman Blake Mary of Argyle från Standards Vol. II, Karaoke Kalk/Border

Stilla visor c/o Bill Wells.

E X P E R I M E N T P OP

Out Cold Synchronized

Domino/Playground

från Invasion o f Love, Heavenly/Border

Bronski Beat för 2013. John Cale All Summer Long Domino/Playground

Mästarens lätta popbris är den enda sommarhit vi behövt i år. David Sylvian Do You Know Me Now? 10”-singel, Samadhisound

En stilla och mörk sensommarvisa som minner om ljumma Brilliant Trees-kvällar. Luke Haines Rock and Roll Animals Album, Cherry Red

Fantastisk fabel om katten Gene Vincent, räven Jimmy Pursey och grävlingen Nick Lowe, och de tre vännernas kamp mot orättfärdig rock’n’roll. Intervju på nojesguiden.se

Julia Holter Loud City Song Los Angeles-baserade Julia Holter har funnit sin egen väg genom experimentpopens förväntningshorisont. Mittemellan ljudkonstens djupaste anti-jazzsväng och freakfolk-scenens mest brutala dissonanta ingrepp bryter Julia in som en självklar och ganska rättfram singersongwriter (som det heter) med stunder av krispighet som ärvd av Air. Hennes tredje album är en narrativ resa med en lätthet och attityd som blottar den mest utmanande lyssnaren. Akustiken och instrumenten ligger nära örat och även de mest intrikata utspelen framstår som omedlebara och spontana mot Holters fjäderlätta fraseringar. LL

King Krule 6 Feet Beneath The Moon PATRIK FORSHAGE

True Panther Sounds/XL /Playground

patrik.forshage@nojesguiden.se

S OU L

Bill Callahan Dream River Drag City/Border

Antingen nöjer man sig med att Dream River är fantastisk. Att det är hans bästa skiva någonsin, vilket bara det säger massor, eller att

den är ett lyckligt månggifte mellan Lambchops What Another Man Spills, Toni Holgerssons Sentimentalsjukhuset, Marvin Gayes Let’s Get It On och Gil Scott-Herons I’m New Here. Eller så är man mer svårflörtad, och vill förstå mer av vad som gör Dream River så oerhörd. Att Bill Callahan är ett textgeni är ju ett väletablerat faktum, men frågan är om han någonsin sjungit bättre texter än på Dream River. Redan i inledande The Sing konstaterar han ödmjukt att ”I’ve got limitations, like Marvin Gaye” efter att först ha sammanfattat sin kommunikation som ”The only words I said today were ‘beer’ and ‘thank you’. Beer. Thank you. Beer. Thank you.” Så fortsätter det i ett omtumlande lyriskt flöde, med en komplimang

BÄST JUST NU Maja Bredberg

maja.bredberg@nojesguiden.se

Efterspelet till Kendrick Lamars vers på Big Seans Control feat. Jay Electronica, Kendrick Lamar Soundcloud

Tjurighet över omnämnande (eller osynliggörande), keffa rapsvar och skämtvideor där Drake gråter, J Cole surar och Big Sean fånler – internet är nu fullt av dessa godbitar. SZA Teen Spirit Soundcloud

Strosar runt hemma till SZA, lagar mat, läser, dricker vin. John Mayer feat. Frank Ocean Wildfire Från Paradise Valley, Columbia/Sony

Avskyr Mayer, älskar Ocean. Goodie Mob feat. Janelle Monáe Special Education Singel och video, Warner

Antar att både Goodie Mob och jag blivit gamla som tycker att sådant här är gulligt, for the kids liksom. Kaah Matcha din look Matcha din look, Baba/Sony

Dansar och sörjer till denna, dansar och sörjer.

G AT U P OE S I

får ta del av – syftar på samtliga sex skivsläpp nu – är en ynnest. Kaahs röst är som vanligt det viktigaste instrumentet i produktionen, där den bärande tonen är den karaktäriserande sammanflätningen av lust, melankoli och dansglädje. Titelspåret är ett utmärkt exempel på detta: får mig att vilja dansa (i herrkalsonger och monokrom sidenpyjamas, ja) och gråta samtidigt. MB

till hans sovande partner rejält vassare än slentrianmässiga jag-ger-dig-min-morgon-metaforer – ”You looked like world wide armageddon while you slept” i Javelin Unlanding. Men inte nog med det. Dream River är dessutom full av sånger som tillsammans är ännu lite bättre än någon skiva han gjort tidigare. Melodierna får ordentligt med utrymme både genom att de gärna får dra ut mot sex minuter och genom sin stillsamma och lågmälda groove med utsökta detaljer på tvärflöjt eller smakfull soulgitarr. Att Bill Callahan sjunger med en röst som gör saknaden efter Gil Scott-Heron så mycket lättare är sedan den slutgiltiga byggsten som gör Dream River till ett att årtiondets bästa soulalbum. Saliggörande, helt enkelt. PF

Han är måhända inte det maskrosbarn som ilskan och passionen i både hans röst och texter signalerar, men ingen är idag bättre på att skildra livet i de skitiga delar av London som ännu inte gentrifierats. Där utspelar sig hans naket sprakande sånger, fyllda av en osorterad spetande blandning av ilska över tingens ordning, berättelser om stökiga relationer och om en våldsam vardag av ond bråd död men också fyllda av passion och livslust. "Hate runs through my blood”, sjunger han, och i hans röst finns inte tillstymmelse till poserande utan bara övertygelse och akut aktualitet. Med det tar 18-årige King Krule plats i traditionen av den brittiska musikens stora gatupoeter – John Cooper Clarke, Patrick Fitzgerald, Billy Bragg, Tricky, Mike Skinner – med en kärna av avskalad

urban och modern folkmusik. När han så vill regerar han även över fylligare sound, som när A Lizard State ger sig in på jazzigt soulterrititorium med taggigt blås i det häpnadsväckande smarta arrangemanget. Men snyggast är det i små attacker där en ensam elektrisk soulgitarr utgör kärnan i hans kombination av uråldrig rock, DIY-hiphopens utryck och en skelettartad variant av klubbgenres som dubstep. Det här är ljudet av 2013. PF A M BI E N T T E C H N O

The Field Cupid’s Head Kompakt Records

Karaktäristik: rektangulär i genomskärning, skarpa jämna kanter om membranet är skuret, skarpa men ojämna kanter om det är klippt, mjuka kanter om det är en plattmanglad loop. Återkommande snabba variationer kan leda till att de tappar sin flexibilitet och blir spröda men Axel Willner, eller The Field, håller sig dock till det han kan bäst: monotonin. The Looping State of Mind har mycket gemensamt med Cupid’s Head

MUSIK men om den tidigare var mer av en nedbrytningsprocess är den senare mer opportunistisk. LL

Richard Hawley med en sådan mäktig laddning att man måste stanna upp och lyssna. Trots risktagandet och utvikningarna är det ett sammanhållet och strålande album de gjort, och beskedet att de fångat sin plötsliga inspiration och samtidigt spelat in ytterligare ett album, planerat för release inom ett halvår, är enbart positivt. PF

V E T E R A N RO C K

P OP/ P O S T P U N K

Manic Street Preachers Rewind the Film

Vulkano Live Wild Die Free

Columbia/Sony

Så här angelägna har inte Manic Street Preachers låtit på decennier. På sin ålders höst har de modigt kapat förtöjningarna till sin egen allt svulstigare och allt mer förutsägbara stadiumrock och gett sig ut på äventyr. Med sparsamma och delikata stråkar, snygga blåsinpass och ytterst lite elgitarrer är det ett ganska lågmält Manics, även om de gör utflykter i stor indie som den kunde låta i euforiska ögonblick på nittiotalet. När James Dean Bradfield tröttnar på sin egen röst lånar de helt frankt ut leadsång-mikrofonen, i 4 Lonely Roads förtjänstfullt till Cate Le Bon, medan det smäktande titelspåret sjungs av

Vulkano Music/Sony

De har sina rötter i nu insomnade popakten Those Dancing Days. Men Lisa Pyk-Wirström och Cissi Efraimsson framstår snarare som samtida avatarer till Arthur Brown än något snällt indieband. Varje gång jag sett Vulkano på en scen har jag tänkt att det här måste vara tiotalets version av att glida in i brinnande hjälm, vråla ”I AM THE GOD OF HELLFIRE AND I BRING YOOOOUUUU… FIRE!” och sedan köra allt vad man går för. Lyckligtvis förvaltar Vulkano sin brötiga postpunk lika bra på skiva. De ylar som vargar, primalskriker om spindlar och smittospridning och sjunger om att bli levande begravd och sedan karatekicka sig ut ur kistan. Allt i 120. Enligt brittiska The Guardian är det föga troligt att duon kommer att ”crash the charts”, men högst sannolikt att de kommer att crasha din bil. Och det är faktiskt inte fy skam det heller. SMH

BÄST JUST NU

Sara-Märta Höglund saramarta.hoglund@nojesguiden.se

King Krule 6 Feet Beneath The Moon True Panther/XL /Playground, album

Femtusen plus. Most Valuable Players We Came Out of Our Hiding Kalligrammofon, låt från kommande albumet Left

Förlänger sommaren med det här örhänget. Vulkano Live Wild Die Free Album, Vulkano Music/Sony

Höstens roligaste vitamininjektion. The New Tigers Remote Control singel, Soliti

Underbart skrammelig lo-fi från Finland. Postiljonen Atlantis från Skyer, Hybris,

Får, trots en sommar av repeat, inte nog.

MODE R N S Ö M N IG S OU L

John Legend Love in the Future

Love Lagerberg

love.lagerberg@nojesguiden.se

GOOD Music/Sony

Twigs Water Me låt, Young Turks

Först dregglade “alla” över How’s That på Youtube, nu detta. Frak Matador 12”, Kontra-Musik

Ugnsfoliegalningarna levererar fyra acids av briljans. Earl Sweatshirt Doris album, Columbia/Sony

OFWGKTA-rapparen är crewets klarast lysande stjärna nu. Gravious Rolling Thunder kommande EP, Halocyan

Det mest svårdefinierbart skojiga basexperimentet i höst. Deadbeat & DJ Olive Air Texture Volume III kommande samling, Air Texture

28 ljudundersökningar med halva techno- och ambientscenen representerad.

P S YC H E DE L I A

MGMT MGMT Columbia/Sony

Att påstå att MGMT är sig lika på sitt tredje album är förstås en paradox, eftersom det unika med MGMT är att de ständigt breder ut sig över hela kartan. Det enda förutsägbara med dem är deras fullständiga oförutsägbarhet, och här blandar de mjuka vänligt psykedeliska ballader där barnröster studsar mot vadderade ljudväggar med taggiga kraututvikningar på tunga modernistiska beats och med abstrakt och dunkel elektronica. Mystery Disease är ett exempel på hur smittsamt, kliande synnerligen svårbehandlat deras uttryck kan vara, och den instrumentala avslutningen An Orphan of Fortune är påfallande influerad av The Residents. En cover av Faine Jades Introspection däremot är utpräglad psykedelisk pop som den lät när låten skrevs för 45 år sedan. Men även om MGMT här är mer komplexa och krävande än någonsin är deras musik likafullt omedelbart smart attraktiv, och på det sättet mer kommersiell än

RO C K

Kajsa Grytt Jag ler, jag dör Playground

någonsin förr. en paradox – jag sa ju det. PF

BÄST JUST NU

för ett par år sedan användes av Raekwon på Only Buit for Cuban Linx II) och gästspelet från RZA. Earl själv har haft en brokig väg fram till sin storbolagsdebut. I takt med att strålkastarljuset riktades mot Tyler, The Creator, Frank Ocean och resten av Odd Future ryktades det om att han försvunnit. Något år senare listade den amerikanska hiphoppublikationen Complex ut att han befunnit sig på Stillahavsön Samoa, dit hans mamma skickat honom för att hålla honom utanför trubbel. I fjol återvände han till USA, började spela in Doris och hans otraditionella uppväxt har fungerat som utmärkt inspiration. Blott 19 år är han redan en utomordentligt skicklig rappare och proppar varje låt full av tungvrickande rimmönster och avancerade dubbelmeningar och ju mer personlig han är (Chum och Burgundy), desto bättre blir resultatet. Men till skillnad från Wu-Tang, som i sitt esse inte bara är aggressivt och mörkt utan även energiskt, präglas Doris av en sömnighet. Earl rappar med en nästan uttråkad röst och beatsen, som rör sig från innovativa till oinspirerade, är för enformiga. Både musikaliskt och textmässigt kräver Doris flera lyssningar innan guldklimparna blir synliga. Det kan vara en positiv eller negativ egenskap beroende på ens eget humör. AL

John Legend har en fantastisk röst, trots det måste jag varje gång anstränga mig för att uppskatta honom i albumform. Den starka singeln Made to Love gav hopp, men på resten av skivan lider låtarna ofta av att ett instrument – piano, cymbal eller hemska pysljud – tillåts ta oförtjänt mycket plats och överrösta resten av produktionen. När John Legend tolkar Bobby Caldwells Open Your Eyes, även känd som Commons The Light-sampling, är det fantastiskt – fram tills elgitarrslutet som sabbar allt. Det är frustrerande då John Legend i andras verk visar hur mycket potential han sitter inne med, inte minst på Kanye Wests makalösa Blame Game. Jag förstår inte varför vi inte alltid kan få höra honom så? MB

H I PHOP

Earl Sweatshirt Doris Tan Cressida/Columbia

Wu-Tang Clans ande genomsyrar hela Doris, från de dissonanta produktionerna och den refränglösa strukturen, till sista låtens sampling av obskyra The Magictones I've Changed (som

Kajsa Grytts nya album är bitvis inspelat i New Orleans tillsammans med producenten och medmusikern Jari Haapalainen. För Sonic, som följt med över Atlanten, berättar punkdrottningen att hon inte haft någon önskan att göra ett album som låter New Orleans. Men hon säger också att det finns en ”löshet i synen på musik” på platsen och att det kanske gett avtryck. Med facit i hand är Jag ler, jag dör något annat än en ett vanligt rockalbum. Mer utforskande och liksom suddigt i kanten, på ett bra sätt. Förstås ihop med den gryttska lyriken och Kajsas speciella röst. Sistnämnda framhävs bäst då den kontrasteras av Birgit Bidders jordbundna stockholmska i utmärkta Pang bom krasch. SMH

F LY TA N DE T VÄ T T M E DE L

Travis Where You Stand Red Telephone/Border

Inte ens Fran Healys ursäkt i On My Wall skulle få mig att vekna. ”I didn't ever mean to steal from you, but how could I resist” men visst snor han med flit. Och vore jag R.E.M., Peter Bjorn & John, Bono, Jason Mraz, Kurt Cobain (!) eller någon av de andra som Travis späder ut med lika delar vatten i förhoppningen att lura slölyssnare till inköp - då skulle jag stämma skiten ur det här andefattiga och beräknande skämtet utstyrt till ”band”. PF

MUSIK BAROMETERN

6 King Krule Det här är början på något väldigt väldigt stort.

5 Den lekfulla musiken Kaah, Vulkano och Lilla Namo är bara några av dem som visar att musik kan vara bjussig och högst personlig utan att behöva vara gravallvarlig.

4 Festivalsommaren Avhoppade affischnamn och konkurser var beskt, men allt mer nischade festivaler (hej Psykjunta) med udda artister och film ger oss hopp om fortsatt festivalliv kommande år.

3 Comebacks Franz Ferdinand, Arctic Monkeys, Babyshambles och Manic Street Preachers bara den här månaden. Och hälften av dem är faktiskt bra!

2 Omslaget till Princes singel Breakfast Can Wait Visst driver han med oss?

1 John Lennon ska klonas Genom DNA från en av Lennons tänder ska fler Beatlar sättas till världen. Vi som hade tröttnat på alla Lennonkopior för årtionden sedan.

2013 • NR 7 • NÖJESGUIDEN

TOVE A. TORMOD

vad har du att 1 Såsägahäromi efterhand: din Parlamentet-period? – Kring själva Parlamentet känner jag bara glädje. Det var väldigt roligt att göra. Men det var för stor anspänning att ta över det helt och hållet. Det kändes som en väldigt helig puck för fyran. Vad tycker du om kritiken DU fick? – Jag tycker inte att jag fick så mycket kritik, men programmet fick däremot mycket kritik. Jag var beredd på mer. Jag var jättebesviken på den svenska journalistkåren. Jag tycker att de kunde ha tagit i lite mer. Vad tycker du om Läget, som du gjorde en gång i tiden? – Haha, där finns det utrymme för lite kritik. Men det var kul. Det var så mycket energi i Kjell (Eriksson, reds. anm), så mycket glädje. Men vi kom ju in på TV7 precis när pengarna hade tagit slut i bolaget, så vi fick en liten jävla studio och ett litet team som fick slita på utav bara helvete. Du har kopplats samman med en stark hygien, framför allt av Filip och Fredrik som ägnat långa stunder åt att kommentera hur väldigt ren du är. Hur ren är du? – Det är ju inte framför allt av Filip och Fredrik, det är BARA Filip och Fredrik. Men ja, det är ju EXTREMT roligt att lyssna på, såklart. Filip är helt genial när han säger att jag är den ende på ålderdomshemmen man vill bli torkad i röven av. För att det stämmer? – Ja, på sitt sätt. Men så tror jag att det är mycket yta också. Så ren är jag inte. Tror du på Gud? – Nej, jag är uppvuxen i ett frikyrkohem och min mamma är väldigt religiös, men jag insåg ganska tidigt att jag nog aldrig trott på Gud. Men det finns nog någonting utanför det vi kan se, det tror jag. Så du tror på Satan? – Haha, nej, för mig är det ganska sammankopplat. Tror man på den ena tror man på den andra. Och jag tror inte på något av det. Har du hittat fram i livet? – Det är en jättejättebra fråga, och svaret är nej. Eller så här: man kanske har kommit fram utan att veta det. Man kanske

1 & 6 MÖTER

PÄR LERNSTRÖM

har gjort sina bästa grejer, så att säga. Men det är först när man sitter som en Oldsberg-figur som man vet det. Men jag tycker absolut inte att jag nått fram till det är som är jag.

”Jag tror inte ens att min mamma tyckte att jag var charmig då.”

6 6

6 58

NÖJESGUIDEN • NR 7 • 2013

Han är åter aktuell som programledare för Idol och Kockarnas kamp och befäster ”Jag har tackat nej gång på gång sin position som landets mest till ett program med Hans Wiklund älskade mediepersonlighet. Döskalle & en gång.” Mästerligt stämde träff för att ta reda på om det finns något mörker alls inuti tar du i bänkpress? 6 Vad – Ingen aning alls. Jag är väldigt Pär Lernström. späd, och hatar att gymma. Jag är ganska

till ditt gyms omklädningsrum? – Haha ja, det gör det faktiskt. Men det är en sanning med viss modifikation. Det är en bild som sitter på anslagstavlan på gymmet jag går till, och på anslagstavlan sitter det bilder på sköna personer som har medlemskap där. Jag gillar det. Det ger en skön lokalkänsla över området. Men jag försvarar inte bilden i sig. Hur stor är bilden? – Det är inget idolfoto. Det är en fjärdedels A4 det handlar om.

det inget du önskar att du 6 Finns inte gjort? – Jag och Linda (Öhrn, Pärs fru, reds. anm.) var med i ett program som hette Herr och Fru en gång, och det var ett förjävla konstigt program. Det var ett idiotkoncept från England som de trodde skulle fungera i svensk tv. Jag led väldigt mycket med Anders Kraft. Anders Kraft borde för övrigt släppa sin roll som seriös journalist, och bli en slags svensk Stephen Colbert. Du har blivit utsedd till Sveriges bäst klädda man. Vad skulle

krävas för att Anders Bagge skulle få den utmärkelsen? – Haha, det skulle krävas mer pengar på den resan än vad en hel Idol-säsong kostar. Äh, jag vet inte, Anders är ju ointresserad av kläder. Han tycker om att ha tryck på tröjan. Det är inte så roligt alla gånger. Man ska nog inte ge sig på det projektet. Du omgärdas av väldigt få rykten, finns det något ALLS om dig? – Väldigt, väldigt få. Jag är ganska befriad från hela Flashback-verksamheten. Det är väl framför allt för att jag inte stöter mig med folk. Men för att gräva upp något från barndomen – jag var en ganska rejäl nörd. Inte alls på det charmiga sättet, utan bara väldigt nördig. En ocharmig och inte alls rolig nörd. Jag tror inte ens att min mamma tyckte att jag var charmig då. Har du någonsin sagt nej till någonting? – Ja, men det allra mesta får jag inte uttala mig om. Men jag kan nämna att jag har tackat nej till ett program med Hans Wiklund en gång, bland annat. Stämmer det att det sitter ett fotografi på dig uppsatt på väggen

1 1

ointresserad av att skaffa en Hans Wiklund-kropp. Beskriv Hans Wiklunds kropp. – Han är ju svintränad. Alltså: det är enormt att se. Han brukar väldigt ofta säga att jag har väldigt dålig hållning. "Vi måste jobba på din hållning", säger han. Hur är din relation med Idol-jurymedlemmen Alexander Bard? – Den är väl… rolig. Bard är väldigt proffsig. Det är kul att jobba med honom. Men Alexander Bard är Alexander Bard. Vi har bråkat jätteofta. Berätta om ert senaste bråk! – Jag tycker att det är så jävla onödigt ibland bara, vissa saker. Som när han under förra säsongen gick ut och sa att han tyckte att det var okej att säga neger. Jag håller inte alls med och köper inte hans konstiga argument. Det där har vi tjafsat mycket om. Han går ju rakt på bara, och jag kan respektera att han står för sina åsikter hela vägen. Ibland kan han ställa sig framför mig och peka med handen mot mitt huvud och säga: ”det är den här typen av okunskap som gör att människor inte fattar någonting”.

6 1

Idol och Kockarnas kamp visas just nu på TV4.

with vitamins to help you be your best #shinebright