Nöjesguiden Nr 7 2015

MALMÖ/LUND • NR 7 • 2015 • SEDAN 1982

Nöjesguiden • Stora Nygatan 17 • 211 37 Malmö • www.nojesguiden.se

Innehåll /Nr 7, 2015 32

Chefredaktör JENNY NORDLANDER jenny.nordlander@ng.se Art Director MARTIN PETERSSON martin.petersson@ng.se AD-assistent DANIEL ERIKSSON daniel.eriksson@ng.se Redaktör NATHALIE BORGMAN PETERS nathalie.borgman.peters@ng.se

28 47

Redaktör GRETA THURFJELL greta.thurfjell@ng.se Redaktör Göteborg KARIN LONDRÉ karin.londre@ng.se Redaktör Malmö/Lund HATEFF MOUSAVIYAN hateff.mousaviyan@ng.se Praktikant HANNA STRID Medverkande skribenter: Camila Astorga Díaz, Sara Berg, Christoffer Bertzell, Elis Burrau, Patrik Forshage, Michael Gill, Jimmy Håkansson, 666, Adam Jansson, Sebastian Lindvall, Christoffer Reichenberg, Edith Olsson, Agnes Lindström, Calle Wahlström, Malin Sandberg, Julia Gummesson, Julia Holst, Adam Taal, Fanna Ndow Norrby, Gülsen Uz, Zahra Farag, Alexandra Pascalidou, Valerie Kyeyune Backström, Mireya Echeverría Quezada, Sannah Salameh Fotograf: Daniel Stigefelt, Tina Vernon, Christian Andersson VD och ansvarig utgivare FAJE GANI faje.gani@nojesguiden.se

26 26

Webbchef PELLE TAMLEHT pelle.tamleht@nojesguiden.se Front end-utvecklare ROBIN WELLSTRÖM robin.wellstrom@nojesguiden.se Försäljningschef JOAKIM HAMPUS joakim.hampus@nojesguiden.se (073 447 25 62)

DEN MOLEKYLÄRA GASTRONOMINS INNEBOENDE SNUBBIGHET

Affärs- och konceptförsäljning LINDA WAXIN linda.waxin@nojesguiden.se (070-768 55 51)

Äter du fortfarande luftskum och varm glass? För några år sedan var ingenting coolare än den molekylära gastronomin.

Nu är trenden dödförklarad av proffsen. Vi funderar över vad som hände.

28

ÄR DET VERKLIGEN PROGRESSIVT ATT VARA POLYAMORÖS? I vissa kretsar finns en uppfattning om att monogama relationer är mossigt. Nöjesguidens sexskribent funderar över monogami versus polyamori.

32

Creative Sales JOHAN MAJER johan.majer@nojesguiden.se (0705 87 57 05)

62

Regionschef Göteborg HENNING WIDEBERG hw@nojesguiden.se (0708 28 13 71)

HATET Adam Tenstas protest i TV4 utlöste en våg av hot och hat i sommarsverige – men få pratade om det verkliga problemet.

I det här numret av Nöjesguiden låter vi Adam och tio andra personer med faktiska erfarenheter av den strukturella rasismen i vårt land själva berätta.

47

Säljare Malmö/Lund PETER MAGNUSSON peter.magnusson@nojesguiden.se (0707 60 88 77) Marknadsassistent ANNA SANDELL anna.sandell@nojesguiden.se

DUVCHI ÄR TILLBAKA

Ekonomi JEANETTE RAMBERG ekonomi@nojesguiden.se

Efter flera älskade singlar och inhopp hos andra artister kommer Jens ”Duvchi” Duvsjö med ett helt album att njuta av. Nu hoppas vi bara på att väntan inte övergår i besvikelse.

62

Säljare Stockholm RIKARD ARODÉN JONSSON rikard.aroden@nojesguiden.se (0704 37 196 8) MATILDA FREUDENTHAL matilda.freudenthal@nojesguiden.se (072 384 84 26) HALIMA RACHID halima.rachid@nojesguiden.se (073 447 25 64)

Utgivare: NÖJESGUIDEN HOLDING AB Tryckeri: MITTMEDIA PRINT Distribution: BRING AB

1 & 6 MÖTER NIKLAS STRÖMSTEDT Poptönten är högaktuell i och med sin medverkan i Så mycket bättre. Döskalle & Mästerligt mötte upp Niklas Strömstedt för att fråga honom när vi kan vänta oss en återförening med GES och hur stämningen är på middag med hela stjärnfamiljen.

Periodicitet: 11 nr/år Redaktionen ansvarar ej för insänt icke beställt material.

Foto: DANIEL STIGEFELT

Nöjesguiden, Slussplan 11, 111 30 Stockholm red@nojesguiden.se Nöjesguiden c/o Companeros, Södra Larmgatan 16, 411 16 Göteborg

NÖJESGUIDEN ... är Sveriges största gratistidning inom nöje! ... firade 30 år 2012 ... har opinionsbildande och trendsättande läsare ... har en snittläsningstid på 28 minuter ... når konsumenten nära köptillfället ... har 50/50 kvinnliga och manliga läsare ... 79 procent av våra läsare är över 25 år, 21 procent är under 25 år ... finns i Stockholm, Göteborg och Malmö/Lund.

Tidningen du just nu läser är gratisdistribuerad och annonsfinansierad. Det redaktionella innehållet är just det – 100 procent redaktionellt. Nöjesguiden är partipolitiskt obunden, men du kan alltid lita på att vi brinner för jämställdhet. Vi älskar Sverige och vill leva i ett mångkulturellt samhälle. Vi tror på den goda smaken och vår publicistiska tanke lyder som följer: Vi vill guida dig till det bästa nöjet. Trevlig läsning!

2

NÖJESGUIDEN | NR 7, 2015

Nöjesguiden, Stora Nygatan 17, 211 37 Malmö Nöjesguiden Malmö: 1651-7180

Š 2014 adidas AG. adidas, the Trefoil logo and the 3-Stripes mark are registered trademarks of the adidas Group.

THE BEST OF SHOE BRANDS. IN STORE AND ONLINE

NILSONSHOES.COM

Medarbetare

JENNY ”JNO” NORDLANDER är Nöjesguidens splitternya chefredaktör. Tvärtemot vad man hade kunnat tro hatar hon all mat som är starkare än styrkan ”vetemjöl”.

Vad är det bästa med att vara chefredaktör?

– Att det är så många olika delar i samma jobb. Jag får vara kreativ men samtidigt hålla på med administration, budgetar och organisation, ”tråkiga” grejer jag gillar. Sen får jag hjälpa andra bli bättre, ta ansvar. Och bestämma. Jag gillar att bestämma.

NATHALIE BORGMAN PETERS är redaktör på Nöjesguiden och ägnar den mesta tiden åt att röra om i texter. Den här månaden kan hon ofantligt mycket mer om fotboll än tidigare, efter att ha gjort ett fotbollsmagasin åt adidas som vi även hittar i det här numret.

MARTIN PETERSSON är Art Director på Nöjesguiden och dj.

Efter en omröstning kan vi nu konstatera att han har coolast musiksmak på kontoret. Den här månaden har han både layoutat det här magasinet samt fotbollsmagasinet Bicicleta.

DANIEL ERIKSSON är AD-assistent på Nöjesguiden.

Den här månaden gör han sin debut som klubbarrangör på Nalen.

PATRIK FORSHAGE är musikredaktör och har skrivit om musik så länge vi kommer ihåg.

Den här månaden funderar han på om vår favoritsoftpopare John Grant lyssnat på Ministry med tanke på låten Guess How I Know.

4

NÖJESGUIDEN | NR 7, 2015

GRETA “GT” THURFJELL är redaktör på Nöjesguiden. Hon läser snabbare än någon annan och vet allt om alla.

Vem var mest intressant på Hotell Nöjesguiden i år?

– Jag låter dem vara anonyma eftersom jag gärna vill våga röra mig på Stockholms gator i framtiden, men det måste bli de två personer jag mitt på blanka dagen skulle dela ut personliga goodiebags till, som ifrågasatte min läskunnighet för att jag hade missat ”stör ej”-skylten på rumsdörren. De låg och sov. Borde ryckt tillbaka påsen ur deras händer.

MICHAEL GILL är frilansjournalist och en av Sveriges bästa spelskribenter. Just därför är han även Nöjesguidens spelredaktör.

I dagarna funderar han på begreppet neophobia och hur pass taskigt det är att tjäna pengar på folks rädslor. I det här numret har han intervjuat skaparna bakom spelet Rymdresa.

JIMMY HÅKANSSON är frilansjournalist, pretentiös tv-spelsbloggare och megalomanisk skräpkulturskritiker. Den senaste tiden har han ljugit om att han är musikjournalist och ätit en hel melon i ett svep. I det här numret listar han vilka serier du ska bänka dig framför i september.

ELIS BURRAU är poet, publikvärd och litteraturredaktör. Under sommaren har han tvångsnjutit av ”poesidebatten” och läst Megan Boyles översatta tweets. I det här numret tipsar han (och Patti Smith) om Albertine Sarrazins kultroman Astragal.

MALIN SANDBERG jobbar på SVT och är Nöjesguidens scen- och konstredaktör i Göteborg.

Till det här numret har hon träffat skivaktuella Duvchi.

Hur stor del av samtalet ägnandes åt fågelsnack?

Det låter som att Duvchi verkligen gillade att berätta om sina prydnadsduvor.

– Stor del! Skulle säga att det var lika delar duvor, musik och hur ofattbart tidigt det kändes att göra en intervju redan vid lunchtid under Way Out West.

CHRISTOFFER BERTZELL är kommunikatör, musiker, journalist och Nöjesguidens hårdrocksrecensent. Han har på senaste tiden djupdykt i japansk metalkultur och har till detta nummer både träffat Ghost och recenserat deras nya skiva.

Du träffade en av de anonyma påvarna i Ghost.

Var hen som du föreställt dig?

– Nu vet vi ju faktiskt inte vem jag egentligen träffade i bandet. Skivbolaget Universal är förtegna och påven själv ska enligt utsago aldrig ställa upp på intervjuer, men vem vet? Så det blir svårt att svara på den fråga helt enkelt.

HANNA STRID pluggar journalistik och är under hösten praktikant på redaktionen. Till det här numret har hon träffat Niklas Strömstedt och bland annat tagit reda på när han senast gjorde ett dj-gig.

ADAM JANSSON pluggar till civilingenjör, tillbringar all sin lediga tid med att svepa internet efter ny musik och är skivskribent på Nöjesguiden. Den här månaden lyssnar han på Titiyos Taxi och Dr. Dres Compton.

ANNA SANDELL är Nöjesguidens marknadskoordinator. Hon blev djupt besviken på Ellie Gouldings svaga liveversion av Love Me Like You Do på Way Out West men å andra sidan ganska förälskad i Lorentz.

SEBASTIAN LINDVALL är Nöjesguidens enastående filmredaktör. I det här numret träffar han regissören Sanna Lenken och pratar om ätstörningar, stereotyper och kraschade drömmar.

EDITH OLSSON jobbar som tolk mellan marknadsmänniskor och programmerare. I det här numret har hon recenserat dokumentären Jordens salt – en resa med Sebastiäo Salgado.

CAMILA ASTORGA DIAZ är journalist och en av initiativtagarna till den antirasistiska plattformen Rummet. Hon är även skivrecensent på Nöjesguiden.

Den här månaden tappade hon fullständigt hakan när hon hörde Mapei rappa på svenska igen.

CHRISTOFFER REICHENBERG har jobbat som dj, klubbarrangör och musikbokare och är skivskribent på Nöjesguiden. När du läser detta har han för alltid missat chansen att komma med i 27Club och lär därför fortsätta spela skivor på diverse olika hak.

SARA BERG är frilansjournalist, skriver mest om kultur och mat och är skivrecensent på Nöjesguiden. I det här numret recenserar hon Robyn & La Bagatelle Magiques Love Is Free.

CALLE WAHLSTRÖM är filmvetare och nykläckt filmkritiker med förkärlek till stilistiska genreövningar liksom ångesttyngd slice-of-life. I det här numret tycker han att den nya thrillern Dark Places borde förpassas från biomörkret men eventuellt duger en regnig söndag på tv.

REBECKA HEDSTRÖM skriver i det här numret sin sista krönika i Nöjesguiden. I den funderar hon över diverse känslostormar rörande det faktum att alla år 2015 på något sätt är säljare.

Tack för fina år.

HATEFF MOUSAVIYAN är Nöjesguidens Malmöredaktör. Till vardags pluggar han Digital Culture i Lund och frilansar åt diverse kultursidor från sitt douchiga hemmakontor. I det här numret frågar han sig varför molekylär gastronomi är så snubbigt.

JULIA GUMMESSON är Nöjesguidens krogredaktör i Malmö/Lund och bloggar under namnet Slaktarn på ng.se. På senaste tiden har hon funderat över vem det egentligen är som köper allt-i-ett-hamburgare på Lidl.

I det här numret tipsar hon om Malmö och Lunds bästa franska krogar.

666 är Nöjesguidens sexskribent.

Hon är anonym men verkar för ett mer öppet pratklimat om det sexuella.

JULIA HOLST är Nöjesguidens konst- och scenredaktör i Malmö/ Lund. I det här numret kan hon bland annat berätta att Direktören för det hela sätts upp på Malmö Stadsteater.

PELLE TAMLEHT är Nöjesguidens krogredaktör i Stockholm, webbchef på ng.se, dj och karaokefantast.

Informationen om att han skulle sova i tusen år efter Way Out West visade sig vara falsk och han har jobbat som vanligt sedan dess.

Istället har han till det här numret pratat med killarna bakom nya restaurangen och baren Carousel.

SÅDÄRJA. NU ÄR DET EKOLOGISKT OCKSÅ.

33 CL ALK 4,7% VOL ARTNR 11425 WWW.NORRLANDSGULD.SE KONSUMENTKONTAKT 020-789851

Alkohol är beroendeframkallande.

Ledare

VÅRT SVAR PÅ HATET

K

lockan 9.00 den 16 juli sitter artisten Adam Tensta i TV4:s morgonsoffa. På bordet framför honom står ett glas vatten. Han gillar inte kaffe. Adam är inbjuden för att prata om sin nya skiva men han vet att det inte är därför han är där. I veckor har han istället planerat att använda situationen till att få svar på hur kanalen tidigare under året kunnat låta Louise Andersson Bodin, som uttryckt sig rasistiskt på sin videoblogg, medverka i samma program.

Han ställer tre frågor till de stressade programledarna, och i förlängningen till de ansvariga cheferna: 1. Hur kunde hon bli bokad överhuvudtaget? 2. Hur rimmar det med kanalens paroll ”nollrasism”? 3. Varför har inte TV4 bett om ursäkt? ”Det var allt jag hade att säga.” Adam ställer sig upp, tar en klunk ur vattenglaset och går därifrån.

Tittarna får se sju minuter extra sommarpyssel om hur man enkelt tillverkar en söt mobilväska med kaninöron.

Efterspelet kan inte ens de som var på utlandssemester ha missat.

Istället för att handla om hur rasismen normaliseras och genomsyrar Sverige hamnade fokus på själva utträdet från livesändningen, n-ordet och Louise Andersson Bodin.

Reaktionerna var ironiskt nog mest känsloyttringar som bara förstärkte det Adam ville belysa och få folk att förstå. Under dagarna som följde fick han ta emot 6

NÖJESGUIDEN | NR 7, 2015

över 200 dödshot och 1800 hatkommentarer på sociala medier.

Det här jobbet, som vi valt att kalla “Hatet”, är Nöjesguidens reaktion på det. Det finns de som menar att rasismen inte existerar i Sverige. Därför lämnar vi över vår plattform till några av de som faktiskt vet.

På sida 32 berättar Adam Taal, Alexandra Pascalidou, Fanna Ndow, Sannah Salameh, Lawen Mohtadi, Barakat Ghebrehawariat, Gülsen Uz, Zahra Farag, Milad Mohammadi, Valerie Kyeyune Backström och Mireya Echeverría Quezada om sina egna erfarenheter av hatet. Tack till alla er för att ni berättar. Varje text är viktig. ◆

Chefredaktör

JENNY NORDLANDER jenny.nordlander@ng.se

NYA MAZDA CX-3 – STICKER UT

NYA MAZDA CX-3 STICKER UT PÅ ALLA SÄTT. Mazda CX-3 är en liten crossover med ett prisbelönt ormspr innovativ te nolo i oc enerös tr stnin med ett ertal a tiva sä er etss stem a Mazda CX-3 tmanar traditionella tan esätt oc sätter en n standard ör den per e ta ör pplevelsen äl ommen oc prov ör n a Mazda CX-3 redan ida

FRÅN 169 900:-

Bränsledekl. bl. körning 5,2-6,3 l/100 km, CO2 136-146 g/km. Tioårsgarantin innefattar: 3 års fabriksgaranti samt 7 års förlängd garanti.

Se fullständiga villkor på mazda.se. Priserbjudandet gäller t.o.m. 2015-10-31.

Brev Vi funderar på att byta namn på denna sida till ”Kommentarer” eftersom ni vägrar skicka fysiska brev till oss. Det gör oss lite sorgsna. Ändra på det! Skicka allt du kommer på att säga om oss till: Nöjesguidens redaktion Slussplan 11 111 30 Stockholm … eller mejla: red@ng.se.

hur du betalar för spelet - utan också hur det är uppbyggt, vad det är. Vad är det, då? Inte mycket mer än enarmade banditer, designade för att mjölka dig på växelpengar. Inget jag uppskattar.

Michael Läsarkommentar på krogrecensionen ”Chongqing”, publicerad på ng.se den 10 augusti.

Läsarkommentar på Julia Gummessons ”Frukosten efter sexet” publicerad på ng.se den 11 augusti.

Har inget bra frukostexempel att komma med, ville bara säga att din blogg är så jäkla bra! Oavsett om en person är intresserad av mat eller inte är den fett intressant och framförallt rolig. Detta inlägg fick mig att skratta högt flera gånger. Tack som fan!

Daiki Suzuki Hatar när man pratar med killar och de ska vara så himla reko typ: ”jag bjuder alltid mina brudar på en ordentlig pannkaksfrukost, färkpressad juice och hemgjord granola” bättre med en skiva polarbröd med smör då i så fall. senat Senat! Håller helt med dig. Även om man får A for effort så blir det lite konstig stämning, speciellt om själva akten innan haft inslag av kontroversiell karaktär.

Pratade med en kille som brukade laga just sådana frukostar för att liksom ”skrämma” tjejen, verka extremt på. Det blev oftast motsatt effekt. Vad ska man säga.

Julia Läsarkommentar på Frans Strandbergs ”Charlotte Perrellis möhippa”, publicerad på ng.se den 16 augusti.

Lite utbildning till den som bråkar angående vem som kan komma på möhippor... Jag har hört flera gånger på sistone att det heter ”hensexa” när man blandar kön på hippor, då försvinner den där fåniga ”mö-konflikten”.

Ellen 8

NÖJESGUIDEN | NR 7, 2015

Läsarkommentar på Greta Thurfjells ”18 livsviktiga life hacks – Så blir livet lättare som tjej”, publicerad på ng.se den 5 augusti.

Jättebra lista. Men du utgår ibland från extrovertas liv. Att vara introvert innebär betydelen [sic] av att kunna lita på att ens tjejkompisar (eller alla andra med för den delen) förstår att man väljer att vara hemma och se på gamla tv-serier allt: frihet och ett liv utan skam. Att sätta sådana andra krav på sig själv kan innebära mkt ångest.

Mich Hej Mich! Självfallet menar jag inte att exkludera introverta i min lista. Min poäng var inte att man inte får titta på tv-serier – då hade jag även uteslutit mig själv – utan att understryka vikten av att tjejer finns där för varandra. Om du ursäktar, jag måste återgå till mitt Seinfeld-maraton.

Greta Läsarkommentar på Michael Gills ”Vad Windows 10 har att berätta om dagens spelklimat” publicerad på ng.se den 30 juli.

Det här är väl inget specifikt för Windows?

Så har det varit i iPhone och Android i åratal. Och vad är felet? Ska spelen vara helt gratis? Antingen betalar du för spelen och slipper reklam, eller spelar du ”gratisspel” med reklam. Enkel matte.

Martin Min poäng är att det här letat sig från mobilmarknaden in i operativsystemen.

Det är en utveckling jag ser som väldigt olycklig, eftersom det inte bara påverkar

Hej Pelle Den senaste veckan har jag blivit nerringt av folk som vill beställa Di Di Dao Dao och ”förflytta sig till en bakgata på den smogdimmiga kullen vid Yangztefloden”.

Kanske dags att byta bransch för inte är det lika många som ringer efter mina konsulter. Ska fundera ett tag på det...

Under tiden vore kanske bäst att ändra numret till det rätta. Tror att det rätta har en 9:a på slutet.

Daniel

”Oavsett om en person är intresserad av mat eller inte är bloggen fett intressant och framförallt rolig. Detta inlägg fick mig att skratta högt flera gånger. Tack som fan!”

Hej Daniel!

Vad roligt att folk läser våra recensioner, men trist att du blivit nerringd. Vi har nu ändrat Chongqings nummer till det korrekta 08-6451149.

Hör av dig om du bestämmer dig för att byta bransch!

Pelle

SHOP ONLINE

HÖSTENS MODE! På Nilson Shoes har vi samlat de snyggaste skorna från de bästa varumärkena.

Nu är butikerna fyllda med massor av moderiktiga höstnyheter.

Shoppa i butik eller på NILSONSHOES.COM - Välkommen!

TEN POINTS 1599:-

VAGABOND 1099:-

ONLINE EXCLUSIVE UNISA 1399:VOILE BLANCHE 2099:-

MAN: DR MARTENS 1199:-

MAN: SNEAKY STEVE 1599:-

VAGABOND 1099:-

THE BEST OF SHOE BRANDS. IN STORE AND ONLINE MALMÖ: EMPORIA SHOPPINGCENTER, MOBILIA, STORA NYGATAN 62, SÖDRA FÖRSTADSGATAN 31, TRIANGELN. LUND: NOVA LUND. HELSINGBORG: VÄLA CENTRUM / NILSONSHOES.COM

LOKALA AVVIKELSER KAN FÖREKOMMA.

MAN: VAGABOND 799:-

NÖJESGUIDEN FRÅGAR

PSYKISK HÄLSA Vi har alla stunder när humöret dalar eller sömnen sviker, men när övergår tillfälliga besvär i bestående problem? I månadens undersökning tog vi reda på allt om hur ni egentligen mår.

10. Det här gör jag främst när min psykiska hälsa försämras: Pratar med någon: 35 % Inget: 29 % Tränar: 19 % Annat än detta: 12 % Äter psykofarmaka: 5 %

10 9. Det här påverkar främst min psykiska hälsa: Relationer: 36 % Jobb/skola: 35 % Inget av detta: 18 % Ekonomi: 9 % Boende: 2 %

8. Har du upplevt panikångest?

Ja, några gånger: 38 % Många gånger: 25 % Nej: 22 % Jag är osäker: 15 %

2 3 4

8

7. Har du haft en depression?

Ja: 65 % Nej: 35 %

NÖJESGUIDEN | NR 7, 2015

1

2. Skulle du vilja besöka en psykolog eller psykoterapeut?

Ja: 78 % Nej: 22 %

9

7

10

1. Har du någon gång besökt en psykolog eller psykoterapeut?

Ja: 68 % Nej: 32 %

6 6. Hur ofta upplever du att du är stressad?

Ofta: 65 % Sällan: 27 % Alltid: 7 % Aldrig: 1 %

5 5. Hur ofta upplever du att du är nedstämd?

Ofta: 58 % Sällan: 36 % Alltid: 5 % Aldrig: 1 %

3. Har du ätit eller äter du någon form av psykofarmaka?

Nej: 56 % Ja: 35 % Nej, men har blivit erbjuden: 8 % Nej, men har försökt att få: 1 %

4. Hur ofta upplever du att du har sömnproblem?

Sällan: 53 % Ofta: 32 % Aldrig: 12 % Alltid: 3 %

NÖJESGUIDEN-TÅGET

Nöjesguiden och MTR körde ner hundrafemtio glada människor till Göteborg.

FOTO: FRIDA MÖLLER (STUDIO EMMA SVENSSON)

Krönika

MAT ÄR ALLTID POLITISKT

I

det här numret skriver jag långt och länge om molekylär gastronomi. Det är ett spännande fenomen i sig, och jag är säker på att läsvärdet hade varit högt om jag hade begränsat texten till att enbart handla om själva maten. Men också för att lyfta analysen ett snäpp kändes det viktigt att zooma ut en bit.

Varför? För att mat alltid är politiskt. Och för att vi inte ska glömma bort det krävs att vi ställer frågor om vem som har tillgång till vad och varför.

Peach och Roads And Kingdoms är så viktiga. De lyckas kombinera texter om ovan nämnda ”tråkiga strukturer” med intressanta trendspaningar och traditionella matreportage från hela världen, utan att det höga läsvärdet går förlorat. De visar att matjournalistiken kan vara något mer än bara recept och syrliga krogrecensioner, precis som Nöjesguiden har visat att populärkultur kan vara mer än bara nörderi och kändisskvaller.

SOM SAGT: mat är alltid politiskt. Mat är mer än simpel föda. Den kan

UNDER FLERA ÅRS tid har Nöjesguiden visat att det går att skriva

texter som kombinerar populärkultur med ämnen som politik, genusteori och samhällsvetenskap. Kopplingarna hjälper ofta till att belysa strukturer och maktordningar i världen, samtidigt som de utgör ett tacksamt retoriskt verktyg när större skeenden runtomkring oss behöver förklaras. Så har det inte alltid varit i tidningsbranschen, men nu är detta ämnesövergripande förhållningssätt kutym i nästan alla betydande delar av det moderna medielandskapet och det är förstås fantastiskt. Jag hade gärna sett att matjournalistiken gjorde en liknande resa.

finnas och saknas, förgöras, trösta, utesluta och knyta samman. I maten ryms grymhet och gottgörelse, men där ryms också frågor om identitet, genus, religion, historia och statsskick.

Förstår vi det tror jag också att vi förstår att det är hög tid att vi uppvärderar matjournalistiken. ◆

VID EN FÖRSTA anblick kan mat verka som en typiskt onödig grej att

politisera. Kan det inte bara få vara gott, nyttigt, något vi äter när vi är hungriga? Både ja och nej. (Det finns en mängd tråkiga strukturer även inom matväsendet som vi inte kan blunda för.) Som att det är lättare för män att ansöka om lån till nya projekt, eller att vi slänger alldeles för mycket mat, vår djurhållning är skit och att var åttonde person i världen inte har tillräckligt med mat för att leva ett friskt och aktivt liv.

Malmö/Lundaredaktör

HATEFF MOUSAVIYAN hateff.mousaviyan@ng.se

DET ÄR DÄRFÖR publikationer som Cherry Bombe, Hunger, Lucky 12

NÖJESGUIDEN | NR 7, 2015

Twitter: @h_mousaviyan

© NaturePL.com / T.J. Rich / WWF

SVERIGES ENDA RIKTIGA KASINO

STIG IN I EN ANNAN VÄRLD

Upplev en riktig kasinokväll med underhållning, nöjen och kasinospel tillsammans med dina vänner.

Eller varför inte boka in en kväll mitt i veckan?

WWF kontrolleras av Svensk Insamlingskontroll

CASINOCOSMOPOL.SE

R ädda gorillan Bli Djungelfadder på wwf.se/djungelfadder

SPEL TV & FILM SERIER COSPLAY E-SPORT PANELER MEET N GREETS

Allt under ett tak – öppet alla dagar.

Läs mer om allt spännande på casinocosmopol.se

Skådespelaren Chris Gorham från Ugly Betty

Slottsgatan 33 • Öppet 13–04 • 020-219 219 Alla visar id • Åldersgräns 20 år Spelar du för mycket? Ring Stödlinjen: 020-81 91 00

Cosplay-profilen Lindsay Elyse

Fantomentecknaren Henrik Johnsson

TIDENS ANDA Det vi pratar mest om just nu!

1. Att bli uppäten levande av det danska pr-maskineriet Skåne ska börja paketeras som en del av ”Greater Copenhagen” när regionen marknadsförs internationellt framøver – vare sig vi vill eller inte. Mobbning kan komma i många skepnader.

2. RIP Malmömilen ”Det ska vara roligt – och det är inte roligt längre”, sa arrangören Anders Sjöberg när han bekräftade nedläggningen av Malmömilen för Sydsvenskan.

Inte ens copywriterstjärnan Nalle Puh kunde ha uttryckt det bättre själv.

3. Fortune cookie eller True Detective? ”Det är bättre att gå innan de får dig att springa.” ”Gör inget utan att äta, inte ens äta.” ”Ibland är ditt värsta jag ditt bästa jag.” Repliker från True Detective eller meningar från fortune cookies? Vi låter det vara osagt.

4. Liggcykelns enda funktion Liggcykelns själva raison d’être handlar varken om komfort eller transport – det handlar om att vara världens säkraste preventivmedel. Köp en och lev för evigt sexlös du med!

5. Bangbus – Lund Edition Vi kan inte riktigt skaka av oss nyheten om busschauffören som försökte sexa till det med en kvinnlig bekant samtidigt som en skärrad passagerare satt kvar längst bak i bussen och huttrade av illamående. Är det här Sveriges första fall av ”passiv pökning”?

6. Apropå sommaren 2015 Jaha, så du hade inte heller bra väder på semestern? Allvarligt – släpp ämnet, helst igår, tack.

7. Rapsvivlarnas invasion Moder Jord försöker säga oss något med det bibliska antal rapsvivlar hon har låtit invadera Scaniabadet i Västra Hamnen. Hon försöker säga ”sluta spela Aventuras Obsesion på högsta volym en gång i halvtimmen” till bartendern på Vanna Beach.

8. House-DJ på barnkalas Att samtliga mattrender från de senaste åren hade passat utmärkt på en sjuårings födelsedagskalas vet vi redan, men nu verkar ytterligare en kulturyttring gå i barndom. David Guettas Clap Your Hands fick arenahousepubliken att släppa veven och istället klappa i takt sommaren igenom. Nu håller vi tummarna för att Avicii hänger på rytmiktrenden och gör en riktigt tung version av klassikern Huvud, axlar, knä och tå.

9. Festivalminnet är kort Du kommer tillbringa de kommande veckorna med att diskutera vilka akter som egentligen spelade på Way Out West. Du kommer inte minnas en enda.

Du kommer vara tvungen att googla. Varje gång.

10. Shoo Grill på Södra Förstadsgatan Vi hade betalat dyrt och heligt för att höra den namndiskussionen.

Bubblare: René ”Aqua-Ken” Dif, Kombucha, Sichuan, Mwuanas storhet.

14

NÖJESGUIDEN | NR 7, 2015

After Work

På Vigårda På kvällarna bjuder vi in olika dj’s som spelar skön musik och i kassan säljer vi härliga drinkar, vitt, rött och rosé samt alkoholfria alternativ.

Snabbt och enkelt, som vi gillar!

Gäst k ock SEPTEMBER Under 2015 kommer tolv Vigårda-vänner att bjuda på sin alldeles egna burgare.

I september är det Sarah Dawn Finers tur att göra en ny burgare. Härliga smaker av

getost, gulbeta, kapris, ruccola.

Sarahs ”finest” Lammburgare, getost, gulbeta, kapris, ruccola.

HOTELL NÖJESGUIDEN HOS SCANDIC NO. 25

För tredje året i rad gick Hotell Nöjesguiden av stapeln i Göteborg, uppträdde gjorde bland andra Mavrick, Ikhana och Grillat & Grändy.

FOTO: NORA CEDERIN (STUDIO EMMA SVENSSON) & HILDA HOLMDAHL

ANESTA WIKSTRAND

MAVRICK LILLA NAMO

ISON GLASGOW

CHERRIE SEINABO SEY

TARO TANISAWA

WILLHELM TENGDAHL & NINNI SVANLIND GRILLAT & GRÄNDY

JOAKIM RYDHOLM AXELSSON, RIKARD BERG & CHRISTIAN ROO

JENNY NORDLANDER & ADAM TAAL

MATILDA CARLSDOTTER, NORA ÖSTLUND ULLMANN, ELVINE GHAFOURI & JOHANNA JÖNSSON

CELINA FLÜGGE, ANNA HÖGMAN & CATIA ALVES FERNANDES

ALICIA GRATZL & SOPHIA GRATZL CHARLOTTA SÖDERSTRÖM & PERNILLA FRIARI

JULIA PUGSI & IKI GONZALES

LOTTI STAEDLER ELMBLAD, ANNA SANDELL, GRETA THURFJELL, JENNY NORDLANDER & KARIN LONDRÉ

IKHANA

JOHANNA HOLMER & THERESE BLOMQVIST

MAJA BJÖRSNE, HANNE SAMUELSSON, JOSEFINE SOMMARSTRÖM & EMMA CHRISTIANSSON

Krog fåtal men underbara skapelser som dessutom är prisvärda. Kom hit på lunch eller en tidig middag. Öppet: mån–tors 11–20, fre–lör 11–22, sön stängt.

3. Le Colisé Regementsgatan 64 i Malmö, tel 040 26 20 25, lecolise.se

Levande ljus i Lady och Lufsen-mysig lokal där de franska klassikerna skiner starkast av maten på menyn. Öppet: mån–fre 16– cirka 22, fre–sön 16–sent.

4. Les Halles i Lund Saluhallen på Mårtenstorget i Lund, tel 046 13 63 16, leshalles.se

Värdig och snygg fransos med sinne för detaljer i Lunds Saluhall. Öppet: mån–tors 11.30–23.00, fre–lör 11.30– 24.00, sön stängt.

5. Bouchon Andréelundsvägen 5 i Malmö, tel 04030 68 50, bouchon.se

MALMÖ OCH LUNDS BÄSTA FRANSKA

PARIS, DÉJÀ VU

1. La Bonne Vie Davidshallstorg 7 i Malmö, tel 040 23 35 80, labonnevie.se

Som många andra tjejer i en viss ålder hade även jag en fäbless för det franska. En pretentiös och fåfäng dröm om att iklädd basker cykla runt i Paris (”jag funderar på att flytta till Paris efter gymnasiet och plugga på Sorbonne”) med en liten tygpåse från mitt kvartersboulangerie dinglande från styret (”jag skulle kunna leva på baguetter och brieost!”), kanske till och med ha en fransk pojkvän (”fransmän är så romantiska”). Vart den drömmen tog vägen har jag ingen aning om, och det finns numera ingen film som gör mig så irriterad som Amelie från Montmartre. En kärlek som däremot aldrig kommer dö är den till det franska köket, så det är med stor förtjusning jag bevakat frankofilboomen bland krogarna i Malmö och Lund.

Att inte ha med denna Davidshallspärla på den här listan vore både snålt och dumt. Här lever och frodas de franska klichéerna på allra bästa sätt. Bra stämning och vällagad mat.

Adelgatan 4 i Malmö, tel 072 942 91 99, lasoupe.se

Franskt namn? Ja. Fransk meny? Nja. Oavsett skulle sopporna från detta hål i väggen göra The Soup Nazi i Seinfeld mer än stolt. Öppnar elva och stänger tre, alltid sjuttio kronor för en lunch. Kap! Öppet: mån–fre 11–15, helger stängt.

7. Biograf Spegeln Stortorget 29 i Malmö, tel 040 12 59 78, fhp.nu/ Spegeln

I ett hörn av Lunds Saluhall hittar du ett

Öppet: mån–sön 16–23.

2. Terrin och vin

Minns ni Aqua, det danska bandet som låg bakom superhitten Barbie Girl? Nu meddelar frontmannen René ”Ken” Dif att han hoppar av bandet för att satsa fullt ut på sin nya food truck istället.

Tidigare i år kammade den 47-årige Aqua-rapparen hem tv-programmet Masterchef: Mig og min kog – en dansk Masterchef-variant i vilken professionella kockar paras ihop med matälskande kändisar för att sedan tävla mot varandra. Nu slår han mynt av sitt matintresse och lanserar en alldeles egen food truck.

Ken Difs food truck serverar mexikansk mat och kommer att vara runt på

Via Napoli på Sergels väg i Malmö blir den första svenska pizzerian att få vara med i det italienska pizzaförbundet Associazione Pizzaiuoli Napoletan.

Det prestigefyllda APN värnar om den napolitanska pizzatraditionen och tar ”äkta” pizzor på största allvar. Att de har granskat Via Napoli under hela elva månader bör därför inte komma som någon chock. Via Napolis medlemskap innebär att deras vedugnseldade pizzor är officiellt napolitanska, bakade på rätt sätt av en bagare med rätt utbildning i rätt del av Italien.

– För oss är det jätteviktigt med tradition. Vi kan inte ha kebab, bananer

NÖJESGUIDEN | NR 7, 2015

6. La Soupe

Saluhallen på Mårtenstorget i Lund, tel 070 275 75 11

15 (inga fasta stängningstider)

VIA NAPOLI ERKÄNDA AV PIZZAFÖRBUNDET APN

18

Öppet: tis–tors 18–sent, fre–lör 17–sent.

Nytt efter ombyggnationen av Spegeln är att du får äta när du ser på film. Ja, du läste rätt! Är du inte på biohumör rekommenderas bistron som finns i anslutning. Brett öl- och vinsortiment och en mängd smårätter till sympatiska priser.

Öppet: mån–fre från 11.30, lör från 13, sön från

”AQUA-KEN” LANSERAR FOOD TRUCK I KÖPENHAMN

Köpenhamns gator under sommaren.

Konceptet finns även tillgängligt för catering till events och fester, om du skulle vilja ha det.

Jag vill inte tjata, men om du inte besökt nyöppnade Bouchon är det dags.

Mustigt och rejält och samtidigt hjärtligt och värmande i ombonad miljö. Trevlig vinlista och trerätters för trehundrafemtio spänn.

och bearnaisesås på pizzorna i vår meny. Då blir det avslag direkt från APN. Och vi vill inte heller ha det. Vi vill baka på traditionellt vis, berättar restaurangens chef Anna Siegal för Sydsvenskan.

VÅRT DISCO BEHÖVER DIG

En födelsedagsföreställning 10 oktober– 6 november på Malmö Opera www.skanesdansteater.se • 040 20 85 00

Tv BÄST JUST NU Wet Hot American Summer: First Day Of Camp Det blir, om inte annat, dumkul när David Wain gör en tv-uppföljare till den nu 14 år gamla komedirullen Wet Hot American Summer. Även om hälften av skämten går ut på att de tonåriga lägereldarna spelas av fyrtioåriga skådisar.

Netflix.

Last Man On Earth Will Forte spelar den sista överlevande människan och beter sig därefter: uppfinner sin egen Margarita-pool och tänder eld på toalettbalar med eldkastare. Missa för allt i världen inte när TV6 börjar sända en av årets roligaste nya tv-serier.

TV6, måndagar kl 22.00.

Mr Robot En hacker-thriller där datorerna inte blippar som i WarGames? Ja, tack. Extra plus för att de vågar kalla Facebook och Twitter för sina rätta namn. Överlag trevligt att se tv-serie om hackers som inte resulterar i skamsköljningar.

Wet Hot American Summer: First Day Of Camp.

frälsare. Sharon Horgan och Rob Delaney är utmärkta i detta drama om kärleksmöten, kulturkrockar och eventuella graviditeter som kan uppkomma däremellan.

Catastrophe

SVT Play.

SVT visar prov på geniskap när de väljer att sända Catastrophe, serien som har kallats för den moderna romcomens

Rick and Morty

dig att missa Justin Roilands och Dan Harmons obscent roliga serie om den halvalkoholiserade, stammande vetenskapsmannen Rick och dennes medelbegåvade sonson Morty. Smockfullt av skruvad, kolsvart humor och obskyra referenser från åttiotalsfilmer som du förmodligen inte har sett.

Under inga omständigheter tillåter jag

Adult Swim.

USA Network.

NÖJESGUIDEN GENOM TIDERNA Vi grävde åter i våra arkiv och hittade den underbara nyheten om att 7-eleven hittat till Sverige. År 1995 var ett ”koolt” kombicafé på Kungsgatan allt vi drömde om, och om 500 meter mellan varje 7-eleven är synonymt med framtiden befinner vi oss faktiskt i den nu, typ.

Nöjesguiden 1995, nummer 4.

”Korv och chips för folk i åldern 18 till 30 år.”

20

NÖJESGUIDEN | NR 7, 2015

JIMMY HÅKANSSON jimmy.hakansson@ng.se Twitter: @jhawkansson

LO W E B R I N D F O R S

Vissa barn önskar att de var vuxna.

Andra önskar att de fick vara barn.

Du har makten att ge barn en framtid.

Bli månadsgivare redan idag på räddabarnen.se

VÅR VERKSAMHET KONTROLLERAS AV SVENSK INSAMLINGSKONTROLL. VÅRT 90 - KONTO GARANTERAR ATT DINA PENGAR ANVÄNDS SÅ EFFEKTIVT OCH BRA SOM MÖJLIGT.

Litteratur pojkes egen historia och Hélène Cixous omstörtande språkbomb Inuti, för att nämna två. Det är synd att förlagets glansdagar som uppkäftig oas för den nya svenska samtidslitteraturen verkar förbi, men det är såklart trevligt med perfekt tunna mästerverk i mjuka pärmar. Själv har jag sommarslukat Alicia Erians novellsamling Kärlekens brutala språk från 2001. Hennes väloljade, bitska händelseförlopp rinner ut i komisk, mångbottnad deppighet.

Skrattet finns alltid där, men skrattet är subversivt och mörkt, och den röda tråden i novellerna är förrädiskt cool och underhållande (för att vara röd tråd).

För det som stannar i läsaren efter skildringen av kåtheten, desillusionen, härskartekniken, det förbjudna begäret och den nedbrytande familjen är allt annat än enkla känslor. Att Erians kvinnoporträtt dessutom känns nya och befriande, år 2015 vet jag dock inte om man ska skratta eller gråta åt.

Eller, det vet jag visst, det ena utesluter inte det andra.

MÅNADENS LÄSNING Astragal Albertine Sarrazin Natur & Kultur

Maria Björkman har nyöversatt Albertine Sarrazins kultroman Astragal med bravur. Boken, som kom på svenska första gången 1967, är skriven på en anmärkningsvärd prosa; det är en tyglad kaskad, upphackad och flödande.

Undflyende och mäktig. Ett komplext språk som sjuder av vackra oväntade metaforer, instuckna kolon, slang och en ”gravallvarlig hårdkokthet”, för att citera Patti Smiths fint romantiserande förord.

Stilen, och alla tankens blaserade stickspår som den rymmer, blir en resa i sig, en som väger upp faktumet att det inte ”händer” särskilt mycket. Eller: händelselösheten är skenbar, på ytan, kongenial. Romanen börjar med att 19-åriga Anne rymmer från ett fängelse. I flykten bryter hon fotens språngben (skadan blir en utsökt effektiv premiss för alltihop). Hon får skjuts av småtjuven Julien. De blir älskare. Därefter skildras vistelser på olika gömställen, hus och lägenheter befolkade av mer eller mindre påfrestande varelser. Lägg till en sjukhusvistelse och där är boken: Anne väntar på sin Julien. Hon är fri, men fjättrad. Kär och beroende. Det är bitterljuvt och hemskt. Hon röker, dricker, är briljant. Det ”händer inget”, men berättarrösten som Sarrazin skriver fram gör det till vibrerande läsning, en omistlig beskrivning av väntans våldsamma dubbelhet.

22

NÖJESGUIDEN | NR 7, 2015

mina ord nu blir jag nästan spyfärdig, det skimrar för glättigt, men när jag läser Byggmästar blir jag bara lycklig.

Hon strör socker i såren med sin perfekt radbrutna fantasi, och jag älskar det.

Kritiker Nr. 35/36

Hackers

Nordisk tidskrift för litterär kritik och essäistik

Aase Berg

Nya numret av Kritiker är fyllt av vassa essäer, akuta dikter och pulserande prosastycken som kretsar kring temat ”barn”. Det är en nödvändig utforskning, för vad konstituerar egentligen bilden av barnet? Vilka kroppar tillåts vara ett?

Och vad är ”rätt/bra” kultur för barn?

Jag tänker på Nina Hemingssons sommarprat, hennes ”ni förtjänar inte mitt barns blod och tarmar” riktat till sonens skola. I Kritiker blir Gro Dahles slag för vikten av smärtpunkter i bilderböcker en pendang till den sägningen. Här finns även en lysande text av Hassan Loo Sattarvandi som gör upp med den nya skolpolitiken, en skarp närläsning av Toni Morrison signerad Ylva Gripfelt, en rolig collagetext av klass 8B på Kulturama i Hallonbergen, plus mycket mer. Längst hos mig stannar Dimen Abdullas smärtsamt vackra dikt Någon, kanske jag, och särskilt en rad fungerar som omöjlig definition av det barn som numret ambitiöst försöker ringa in: ”en människa som vill tämja det vilda och fria som finns i ett par vingar”.

Albert Bonniers Förlag

Lite oväntat med uppskruvad, köttig svensk Alt Lit på Albert Bonniers Förlag? Nej, jag skojade bara. Det är inte oväntat, det är Aase Berg. Hennes nya diktsamling Hackers är en frustande hämndfiktion, en konstruktiv poetisk pillerkarta ut ur kvinnofällan, ett tydligt hot (det klargörs redan på baksidan).

En ovanligt uppriktig trojan. Berg vänder syndromtanken uppochner, kanaliserar det tunga artilleriet i form av sågtandad ekvilibrism och smileys, med Natascha Kampusch som språkrör. Det är SCUM i dataåldern när poeten pumpar hybris och äger hela skiten, som om hon inte alls vore curlad av Bonniers.

I tvillingarnas tecken Eva-Stina Byggmästar Wahlström & Widstrand

Kärlekens brutala språk Alicia Erian Modernista

Modernista har presenterat ett imponerande gäng pocketböcker denna sommar.

Edmund Whites vemodigt skarpa En

I tvillingarnas tecken är en ljuvligt tudelad diktsamling, pirrig och berusad av den oförställda kärleken till Marilyn Monroe och Emily Dickinson, men framförallt till själva dikten. Det finns något underbart övertydligt och övertydligt underbart i Eva-Stina Byggmästars poetik som här vecklas ut till cynismens glittrande antites. Motsatsen till ironi. När jag läser

ELIS BURRAU elis.burrau@ng.se Twitter: @elis_burrau

CUISINE & CONFESSIONS

THE 7 FINGERS

26–27 SEPTEMBER

NYCIRKUS I VÄRLDSKLASS

26–27 9-11 SEPTEMBER

OK TOBER

KONSERTSALEN

Nycirkuskompaniet Les 7 Doigts De La Main – The 7 Fingers – framför föreställningen ”Cuisine & Confessions”. En gränsöverskridande upplevelse där dans, musik, spoken word, spektakulär akrobatik och matlagning leder publiken genom berättelser där köket är symbolen för mänskliga möten.

ROBERT HENKE

11

SEPTEMBER

HINDI ZAHRA

12

SEPTEMBER

Skandinavienpremiär för Lumière II – en unik laserperformance.

KUBEN

Fransk-marockansk sångerska och låtskrivare som kallats för en nordafrikansk Patti Smith.

SOUAD MASSI

13

SEPTEMBER

KUBEN

KONSERTSALEN

En av Algeriets främsta artister som gjort comeback efter fem års tystnad.

För mer information och biljetter: Malmolive.se

Scen BÄST JUST NU Den Sorte Skole & Dark Matters Den 7 november, CPH: DOX, Malmö Live

I ett samarbete mellan Malmö Live och CPH:DOX gör konstkollektivet Dark Matters och dj-duon Den Sorte Skole (Simon Dokkedal och Martin Højland) ett gästspel på Malmös nya skrytbygge Malmö Live. Du kan förvänta dig en episk fusion av Den Sorte Skoles experimentella, genrelösa musikverk och Dark Matters sextio- och sjuttiotalsinfluerade östeuropeiska filmuttryck.

Samarbetet kan tänkas bli en totalt utspacead upplevelse. Om ni missar spelningen i Malmö gör de även två ytterligare gästspelningar dagarna innan i Köpenhamn (den 5 november) och Århus (den 6 november).

Direktören för det hele Den 18 september–7 november, Malmö Stadsteater

Med direkt inspiration av Lars Von Triers ovanligt (för att vara honom) lättsmälta och kultförklarade film vid samma namn sätter Malmö Stadsteater nu upp en finurlig och intelligent komedi om konflikträdsla och pinsamma

Den Sorte Skole.

situationer. Resultatet är kvidande obekväm satir och situationer likvärdiga den brittiska mockumentärserien The Office. Lysande!

Leife Holmstrand & OLTA – Fake Bones Den 17 september–26 september, Lilith Performance Studio

Allas vår favorit Lilith Performance

Studio drar igång höstsäsongen med ett något märkligt men ack så intressant samarbete. Det gäller ett performanceverk mellan det japanska konstnärskollektivet OLTA och den svenske konstnären Leif Holmstrand. I verket FAKE BONES omsluts vi av “magiska” ritualer om liv, död, matförtäring och det fysiska varandet. Gränsen mellan vad som är verkligt och fejkat suddas ut och

blandas upp med plastben och hundben.

Hur detta slutar vet nog ingen, men detta exceptionellt unika event bör och får ingen helt enkelt missa.

kapitlet i Lousianas storsatsning Arkitektur, kultur och identitet som tidigare har innefattat utställningarna New Nordic och Arab Contemporary.

Projektet är ett försök att omdefiniera västvärldens något endimensionella bild av vår omvärld och överösa oss med ny information med hjälp av konstnärliga uttryck som film, foto, konst och arkitektur. Ett tips är att ta god tid på

dig när du går igenom utställningen och ta många fikapauser. Sådana här typer av utställningar är inte särskilt överskådliga och tenderar ibland att gå överstyr i tron på den mänskliga perceptionen.

Konst BÄST JUST NU Objekt och kroppar i vila och rörelse Den 26 september–7 februari, Moderna Museet (Malmö)

Med Moderna Museets samling som utgångspunkt utforskar institutionen, kurerat av Magnus af Petersen och Andreas Nilsson, relationen mellan ting och den fysiska kroppen. Detta utforskande görs i verk av minimalistiska konstnärer och koreografer verksamma i Europa och Nordamerika mellan femtio- och sjuttiotalet. Jag flaggar för en typiskt instagramvänlig utställning.

Barriärer – Samtida Sydafrika

Barriärer – Samtida Sydafrika.

Den 17 maj–1 november, Wanås

I den årliga stora utställningen på Wanås har man i år samlat sex konstnärer verksamma i Sydafrika. I ett platsspecifikt verk skapat för Wanås skulpturpark, samt olika videoverk är tankar kring mänsklighet och begränsning återkommande i uttrycket. Wanås konstnärliga ledare Elisabeth Millqvist beskriver utställningen som ett sätt för gemene person att se förbi det egna jaget i ett 24

NÖJESGUIDEN | NR 7, 2015

försök att förstå oss själva och istället börja lyssna till olika röster kring det globala samhälle som växer upp kring oss. Ett tänkvärt projekt angående ett ständigt aktuellt ämne.

AFRICA – Arkitektur, kultur och identitet Den 25 juni–25 oktober, Louisiana (DK)

Utställningen AFRICA är det tredje

JULIA HOLST julia.holst@ng.se

SVERIGEPREMIÄR PÅ INTIMAN 18 SEPT 2015

ANKRAH/SJÖVALL

AV LARS VON TRIER

BILJETTER MALMOSTADSTEATER.SE

DEN MOLEKYLÄRA GASTRONOMINS INNEBOENDE SNUBBIGHET För några år sedan var ingenting inom restaurangvärlden hippare än den molekylära gastronomin.

Nu är trenden i princip dödförklarad av proffsen och har istället börjat leta sig in i hobbykockarnas hem. Hateff Mousaviyan fascineras av det matvetenskapliga fenomenets resa.

Text: HATEFF MOUSAVIYAN

N

är den italienske futuristen Filippo Tommaso Marinetti gav ut The Futurist Cookbook i början på trettiotalet var det ett slags stridsrop. Boken var en revolt mot pastan.

Denna tråkiga, bekväma ingrediens som enligt Marinetti sätter gränser för vad den italienska kulturen skulle kunna vara. Verket var skrivet halvt på skämt men antog formen av ett gravallvarligt manifest. Marinetti ville ruska liv i italienarna och få dem att börja värna om det nya, i vilken form det än må presentera sig.

Menyförslagen han introducerade kunde innehålla rätter som ”konsommé på rosor och solsken”, ”stimulerande cinzanoskum”, ”jordgubbsbröst” och ”guldsås”. På något sätt lyckades Marinetti förutse en matlagningstrend som kom att bli verklighet 60 år senare.

Hans påhittade skämtförslag är ofta bara detaljer från rätter som faktiskt har serverats på toppkrogar världen över de senaste tio åren.

Berömda restauranger som El Bulli i Spanien och The Fat Duck i England bar länge spår av Marinettis expertimentlusta, även om de inte gärna skulle erkänna sig influerade av den nationalistiska italienaren på grund av hans kopplingar till fascismen.

NÄR HYPEN KRING de molekylärgastronomiska restaurangerna var störst i mitten av nollnolltalet låg allt fokus på att presentera maten i form av sfärer, skum och geler. Inte sällan kunde gästerna få in rätter i stil med rök, snö och varm glass i oväntade smakkombinationer. I ett föredrag som Grythyttan-lektorn Stefan Wennström höll 2011 pratade han om hur dessa kockar rörde sig längs ”kreativitetens bortre gräns”.

Huvudfokus låg inte längre nödvändigtvis på smaken i sig, utan på helhetsupplevelsen – något som skulle kunna förklara varför vissa av dessa restauranger roade sig med att komma ut med teasande ”ballongserveringar”, rätter som kort och gott spräcks framför näsan på gästerna i syfte att kittla deras luktsinnen.

GEMENSAMT FÖR ALLA som någonsin har uppehållit sig vid molekylär gastronomi är att de är nyfikna på kemin bakom själva matlagningen.

De vill, som Wennström förklarade, ”kombinera kockens know how med vetenskapsmannens know why”. Men det är inte alltid gränstänjandet leder till fantastiska smaksensationer. 2012 hade till exempel Heston Blumenthal, mannen bakom trestjärniga The Fat Duck i England, yrat iväg med sin kokkonst till den grad att tidningen The Guardian publicerade ett quiz där läsarna fick gissa om rätten var totalt påhittad, eller om Blumenthal faktiskt hade lagat den.

NÄMNDA HESTON BLUMENTHAL är en förgrundsgestalt inom den

molekylära gastronomin. Han var dock tidig med att ställa sig emot själva begreppet eftersom han tycker det skapar onödiga skiljemurar. ”Molekylär får det att låta för komplicerat, och gastronomi får det att låta för elitistiskt”, säger han i en intervju med The Guardian 2011. ”Begreppet betyder ingenting. Det var bara något som fysikern Nicholas Kurti hittade på 1992 för att kunna söka bidrag av ett forskningsinstitut.”

I The Guardian-intervjun passade Blumenthal även på att förklara att molekylär gastronomi var ute. Det nya, menade han, var istället att 26

NÖJESGUIDEN | NR 7, 2015

”VISSA AV STJÄRNKROGARNA BÖRJADE ANVÄNDA SIG AV SPELDOSOR, TROLLERITRICK OCH AVANCERADE LJUDSYSTEM I SINA SERVERINGAR.” syssla med ”multi-sensory cooking”, matupplevelser som appellerar till flera sinnen samtidigt. Omkring den här punkten stängde även El Bulli, den trestjärniga restaurangen som många betraktade som den molekylära gastronomins absoluta högborg. Stängningen innebar det definitiva dödsbudet för trenden. Ferran Adrià, El Bullis världskända kock, var mer inne på liknande banor som Heston Blumenthal. I nästan samtliga projekt efter El Bulli försökte han ta de nya matlagningsteknikerna och kombinera dem med något mer. Flera kockar följde Adriàs och Blumenthals exempel. Vissa av stjärnkrogarna började använda sig av speldosor, trolleritrick och avancerade ljudsystem i sina serveringar – en idé som Filippo Tommaso Marinneti retsamt hade kastat i ansiktet på de tråkiga pastaförespråkarna redan på trettiotalet.

SÅ SMÅNINGOM SVALNADE även denna trend. Den gängse uppfattningen var att allt spex mest var till för att dölja en i grunden dålig råvara. Men även om många proffs övergav idén om molekylär gastronomi betydde det inte att de nyfunna teknikerna lämnades i sticket. Med kokböcker som Jozef Youssefs Molecular Gastronomy at Home och Lisa Förare Winbladhs Matmolekyler: Kokbok för nyfikna förs

arvet vidare till hobbykockar ute i hemmen. Nu behöver du inte längre vara en trestjärnig Michelinrestaurang för att göra chorizoskum eller kaviar av äpple till middag.

TACK VARE SAJTEN Foodpairing.com behöver du inte heller lägga ner

onödig tid och pengar på att testa dig fram till smaksensationer.

Foodpairing är en betaltjänst som hjälper kockar och bartenders att hitta nya smakkombinationer. Genom att analysera proteinsammansättningar i en råvara och matcha den mot något motsvarande i en annan kan du få fram oanade superduetter, som vit choklad och svart kaviar – två produkter som enligt Foodpairings uträkning borde passa riktigt väl ihop på grund av trimetylaminet som de båda innehåller.

PÅ NÄTET BLIR det allt lättare att beställa hem varor som ”spherification kits”, köttlim och rå mjölksyra. I princip allt som gjorde Ferran Adrìàs kök mytomspunnet finns nu tillgängligt, bara ett klick bort.

Ingen verkar dock ha tagit de nya DIY-möjligheterna på lika stort allvar som amerikanen Allen Hemberger. I ett dåraktigt försök att återskapa vartenda recept från den trestjärniga Chicago-restaurangen Alinea har han bland annat tagit svets- och snickarkurser för att lära sig tillverka de specialverktyg som krävs för att kunna tillaga vissa rätter. Hembergers engagemang är enormt. Projektet tar flera års tid och verkar, av allt att döma, kosta honom en smärre förmögenhet.

Hans idoga arbete finns förstås väl dokumenterat, både i minidokumentären Allen & Alinea: One Man’s Odyssey Through an Iconic Cookbook (finns på Youtube) och i en bok som släpps till hösten.

FELET LIGGER INTE i att kockar som Blumenthal, Adrià och Redzepi

lagar fantastisk mat som eventuellt för utvecklingen framåt. Felet verkar ligga i att branschen är utformad på ett sätt som gör att kvinnliga entreprenörer hålls tillbaka från att göra detsamma. I ett inlägg på Eater.com skriver Amanda Cohen, grundare av den framgångsrika New York-restaurangen Dirt Candy, om sin syn på det farliga fetischerandet av manliga superkockar. Hon påstår sig vara trött på ängsliga servitörer som hälsar saker i stil med ”kocken skulle föredra om du följer smakresan från vänster till höger” och ”kocken har inte placerat några ingredienser i mitten av tallriken för där är det meningen att du ska projicera dina egna barndomsminnen”. Cohen menar att den här typen av strunt inte nödvändigtvis behöver vara av ondo, men att det är ett glossigt slags luftslott som bara män är förunnade att bygga.

Filippo Tommaso Marinetti la ner en fasans massa tid på att dra fram provokativa framtidsrecept ur röven. Hade han ägnat en bråkdel av den tiden åt att försöka förutspå en verklighet i vilken även kvinnliga kockar kan uppnå gudastatus kanske vi hade haft en nu. ◆

VISST GÅR DET att bli imponerad av Hembergers driftighet och hängivelse när man ser den nämnda dokumentären, men de mest intressanta sekvenserna står faktiskt hans flickvän Sarah för.

Hennes korta, halvsyrliga instick berättar ungefär allt om vad pojkvännens tidsödande hobbyprojekt har inneburit för deras förhållande. Samtidigt känns hennes situation symptomatisk för hela berättelsen om den molekylära gastronomin. Medan männen har hyllats till skyarna för sina matexperiment har kvinnorna alltjämt haft biroller, eller inte varit närvarande alls.

MARTIN GELIN ÄR inne på problemet med manliga kändiskockars

inflytande på historieskrivningen i en artikel publicerad i Dagens Nyheter 2014. Artikeln behandlar reaktionerna på Time Magazines temanummer om ”Matens nya gudar”, i vilket de lyckades med konststycket att enbart få med män på en lista över de senaste decenniernas mest betydande kockar. ”Nästa tidning som vill uppmärksamma inflytelserika kockar har inget annat val än att återigen sätta Redzepi och Chang på omslaget: de var ju på Time-omslaget. Så blir matelitens herrklubb en självuppfyllande profetia”, skriver Gelin och ringar därmed även in mediernas roll i problematiken.

NR 7, 2015 | NÖJESGUIDEN

27

SÅ FÖRSTOD JAG ATT JAG VAR MONOGAM “Vem vill inte vara öppen?” Nöjesguidens sexskribent funderar över polyamori vs monogami.

D

”

et är en sak jag måste berätta. Jag är poly. Jag vill säga det nu i början, så du vet.”

Vi sitter på en bar och jag är kär och så kom det här.

Känslor av förvåning, lite chock, besvikelse, och viljan att inte vara ”tråkig” sköljer över mig. Jag minns inte vad jag sa. Kanske ”jag vet inte vad jag är” eller något liknande.

För jag visste inte.

Och jag ville väl testa.

Jag hade alltid varit monogam förut, men jag vet att jag har en tendens att anpassa mig till rådande normer på bekostnad av mig själv när det kommer till kärlek och sex. Jag trodde länge att jag var heterosexuell, till exempel. Det är jag inte. Men jag hade aldrig utmanat den monogama normen inom mig tidigare. Jag var nyfiken, och jag visste att jag inte är svartsjuk. Jag hade i alla fall aldrig varit det tidigare.

Jag tänkte att jag skulle vara öppen.

Vem vill inte vara ”öppen”? Ha en ”fri relation”?

”Att hen skulle bli monogam skulle vara det yttersta beviset för vår kärlek.”

MEN TRO MIG, det är inte kul att vara monogam och dejta någon som

är poly. Sömnbrist. Magkatarr. Tryck över bröstet. Jag hade alla symptom på en dålig livssituation.

För jag är monogam. Jag inser det nu. Det var bara att jag innerst inne hoppades att just jag skulle kunna uppfylla den här personens alla 28

NÖJESGUIDEN | NR 7, 2015

behov. Att den skulle bli monogam för mig. Det skulle vara det yttersta beviset för vår kärlek.

Jag är så jävla korkad.

I sexuellt radikala kretsar finns det en idé om att polyamorösa relationer är det progressiva. Monogama relationer är mossigt.

Konservativt. ”Du kan inte äga en partner.” Jag är svag för den där retoriken. Jag kan fortfarande känna att det är så, i teorin. Men det är inte rimligt att tänka att en ska vara experimentell i alla aspekter av livet. Vi behöver trygghet också. Uppmärksamhet, omtanke och tid.

Allt det där som kan bli svårt om din partner har flera partners. Om den inte är en otroligt flexibel person som kan lägga alla timmar om dygnet åt att vårda sina amorösa relationer.

DE FLESTA KAN inte det. Jag förnekar inte förekomsten av polyamoro-

sitet. Att en kan ha känslor för många personer samtidigt. Men är jag beredd att göra vad som krävs? Är jag beredd att utsätta mig själv för det? Nä, jag är inte och jag var inte det. Men samtidigt skämdes jag.

Vilket misslyckande. Varför kunde jag inte bara chilla, liksom? Varför var jag så needy, greedy, desperat?

Jag läser texten ”Love is a Limited Resource: On Trauma And Queer Utopias”, skriven av aktivisten Clementine Morrigan, som en vän tipsade om. Hen tar upp den ibland kvävande idén om det progressiva polyamorösa kärlekslivet. ”There is implicit and sometimes explicit shaming of people who aren’t poly, who have failed at poly, people who are jealous, suspicious, closed hearted, people who do not love in abundance, who seem downright greedy and terrified and grasping for love.”

Och jag tänker, vad gör vi med alla de känslor som vi trycker undan? Besvikelsen och svartsjukan. De tar vägen någonstans.

KÄRLEKEN ÄR BEGRÄNSAD i många fall, skriver Morrigan. Vi kan

önska att det inte vore så. Men tyvärr är det ofta fallet, särskilt för människor som har upplevt trauman, blivit svikna eller haft en svår barndom. Vi kan försöka få kärleken att flöda på annorlunda sätt.

Tweaka det på ett bättre sätt. Men vi måste göra det med örat mot hjärtat, både på oss själva och andra. Vi kan inte göra kaos med oss själva i progressivitetens namn. Som Morrigan skriver: ”Love is not a feeling. It is an action. It is a process. It is an investment in justice. It is an investment in healing. It is work.”

Jag är monogam. Det är bara att acceptera, tror jag. I alla fall romantiskt. Sexuellt är jag inte det. Mitt ideal är nog en romantiskt monogam och sexuellt öppen relation. Det sistnämnda spelar liksom ingen roll, det är kul. Men drömmen om en stadig partner, jag har den.

Och jag skäms inte för det. ◆

Spel

PÅ RESA GENOM RYMDEN I spelbranschen räknas framgången i dollarsedlar och explosioner. Men i Stockholm finns två unga spelskapare som siktar mot en annan morgondag.

Text: MICHAEL GILL

V

i ville skapa ett ställe för andrum. Flyta omkring ensamma i en oändlig rymd med dikter men ändå fylld med spelmekanik och djup.

I en bransch där spelen som syns mest är de som bokstavligt talat smäller högst är lugnet och eftertanken utrotningshotad. Machopolitiska krigskängor mot allt annat än västvärlden är vardagsmat. Kontemplationen och känslan – det där som behövs för att beröra – syns allt för sällan. Men det två personer lilla spelföretaget Morgondag har en annan vision. Kim Gunnarsson och Vendela Carlberg Larsson är två unga Stockholmsbor som gör spel tillsammans i sin lilla lägenhet. Vendela pluggar spelutveckling på Futuregames och Kim har arbetat med att utveckla appar. Tillsammans hittade de en kreativ pepp som behövde få utlopp. I hemmakontoret gror enorma ambitioner om att skapa korsade upplevelser över en mångfald medier – eller åtminstone att få syssla med spelskapandet på heltid. Vendela och Kim är del av en spelskaparrörelse där ekonomisk vinst aldrig är målet. Unga, kreativa människor som söker sin uttrycksform – och hittar den i spelmediet.

– Spel blev helt enkelt produkten av att slå ihop våra skaparådror, det blev verkligen den ultimata konstformen för oss.

–

Rymdresa, poster.

som universum gör det svårt att inte förlora skeppets alla resurser.

Förloras resurserna väntar döden. Och man dör mycket i Rymdresa.

ATT GÖRA ETT helt spel på två personer kan vara en utmaning.

Kim Gunnarsson och Vendela Carlberg Larsson.

VENDELA OCH KIM har gjort spelet Rymdresa, som på håll kanske inte verkar särskilt eget. Ett litet rymdskepp sett från ovan som åker runt mot en mörk bakgrund och samlar resurser för att kunna fortsätta utforska rymden. Men Rymdresa vänder på det där vi förväntar oss att ett spel av den här sorten ska vara. Den mörka bakgrunden, rymden, är oändligt stor och föränderlig. Och där ute finns gott om farliga saker att stöta på. Men till skillnad från de allra flesta andra spel som gjort det här lyckas Rymdresa göra det till något fint. Jorden är förstörd och du glider runt i kosmos fullständigt ensam. Stämningen är oerhört melankolisk, och inte alls kvävande på det sätt en liknande situation borde vara.

Grafiken känns sparsmakad, nästan enkel. Men tillsammans med musiken och dagboksliknande dikter blir allt till en väldigt annorlunda upplevelse. Den första prototypen de gjorde av spelet var betydligt mer icke-spelig, men det har förändrats rejält nu. Kim förklarar: – Idag har vi rätt komplexa matematiska algoritmer som skapar världen runt spelaren, fylld med planeter, galaxer, textbaserade händelser och dagboksdikter som läses upp för spelaren samtidigt

Förutom över 200 textbaserade uppdrag, massvis med röstskådespelad poesiuppläsning och all programmering som kommer för att limma ihop ett projekt som det här tillkommer mängder med andra arbetsuppgifter. Kim och Vendela har tagit hjälp av två musiker, men annars ligger enbart Morgondag ligger bakom Rymdresa. När arbetsgruppen är så liten blir arbetsuppgifterna många, och väldigt varierade.

– Vi skriver, kodar, målar och designar, säger Kim. Det tar tid. Även om det första spelet är släppt befinner sig Morgondag förhoppningsvis bara på början av sin resa. Och det finns ingen brist på drömmar eller förhoppningar. De båda beskriver framtiden med något som bara kan tolkas som en hoppfull ton. En ton som rymmer kreativa drömmar, delade visioner och organiska koncept. I en värld där kvalitet ständigt verkar mätas i tjänade kronor är det uppfriskande att höra nya och peppade skapare ta sig an spelmediet. Så många talangfulla, kreativa personer sitter fast som kuggar i enorma projekt utan att känna att de själva får ge uttryck för sin egen röst. För Kim och Vendela är friheten oerhört viktig.

Att få skapa det en brinner för – och att göra det för att en tycker att det är Fakta roligt. Naivt, kanske. Vackert, verkligen.

Namn: Rymdresa Den allra närmaste planen är för tillfället Utvecklare: att skapa ett par mindre mobilspel Morgondag samtidigt som de ska börja skissa på ett Plattform: Mac, PC nytt tvåårigt projekt. Och försöka få ut Släppdatum: 20 Rymdresa till fler plattformar. augusti 2015 – Vi hoppas vi vill lika mycket Genre: Scifi/Äventyr/ imorgon som idag. Vi vill göra mer och Rollspel kunna fokusera helt på våra egna projekt, säger Vendela. ◆ NR 7, 2015 | NÖJESGUIDEN

29

SATANSGASTARNA FRÅN LINKÖPING På fem år har de anonyma gastarna gått från hobbyprojekt till världsfenomen. På det nya albumet Meliora tar Ghost ett nutida grepp om Satan.

Text: CHRISTOFFER BERTZELL

J

ag möter upp en namnlös gast i en dunkel hotellobby. Det är en underlig situation – jag ska intervjua någon som i sin yrkesroll är världskänd, men privat är helt okänd och vill bevaras anonym.

Ghost är bandet som 2010 utlöste en enorm hajp i metalvärlden efter att ha släppt sin hyllade debut av satansmässande sjuttiotalsrock och power pop från sjuttiotalet. Bandet särskilde sig dock på en punkt. De var anonyma. Iklädda masker och dräkter leddes de av en satanisk påve vid mikrofonen, en påve som byts ut vid varje nytt album.

Med nya albumet Meliora står Ghost inför ett nytt kapitel, med den tredje versionen av sångaren av Papa Emeritus. Efter den kommersiella succén med 2013 års Infestissumam, som nådde 28:e plats på Billboardlistan, ser bandet slutet på vår gudsfrånvända tid.

”Att spela live är som att ha sex.”

Ghost handlar i princip om gud och djävulen, finns det någon samtida mening med bandet?

– Det är meningen att denna platta ska vara kontemporär. Den första var mer sataniskt basal, medan vår andra handlade mer om djävulens närvaro, men framför allt om kvinnlig sexualitet. Meliora behandlar att vi lever i en värld som är ganska gudsfrånvänd. Vi bygger antibibliskt perfekta städer likt Babels torn. Människor flyttar till storstan till fin adress, har bra jobb, känner coola människor och har alla rätt. Men samtidigt kämpar folk för att inte vara olyckliga.

Meliora känns som en mer gitarrdriven platta än Infestissumam.

– Vi satte emfas på riffandet. På Infestissumam saknades någon liten magisk procentskala av riff. Största skillnaden är hur vi 30

NÖJESGUIDEN | NR 7, 2015

arbetade med trummorna. Tidigare har de varit ganska old school, likt tidiga Kissplattor. Den här gången ville vi ha mer Kiss Alive, ett sound som hoppar upp och biter till i sidan.

Du har sagt att detta är en mer liveanpassad platta. Varför?

– Att spela live är som att ha sex. Det måste vara uppbyggt på en rytm som slutar i någon form av klimax. Förstår du inte det ska du ha en fruktansvärd tur för att lyckas. Folk tror till exempel att en framgångsrik snubbe som Keith Richards skiter i allt. Det gör han inte. Det är därför han blir förbannad på Markus Larsson när han ser honom efter att ha blivit sågad. Han bryr sig. Det tycker jag var ett av de största levnadstecknen från honom på länge. Visserligen var det lite synd om Markus, stackarn.

Nu i sommar spelade ni nya outgivna låtar, går inte det emot tesen?

– För att dra oss tillbaka till sängkammaren är det lite som att plocka fram diskhandskarna mitt i allt och hoppas att det ska gå bra.

Du blir lätt bortskämd med en publik som kan dina låtar. När du inte får den förväntade reaktionen känns det lite som att öppna fönstret under akten och plötsligt få en oväntad decembervind in i rummet. Så vi fick bara bita i kudden.

NÄR FÖRRA PLATTAN Infestissumam skulle släppas i USA försenades släppet för att ingen ville trycka albumet på grund av det sataniska och sexuella innehållet. Problem uppstod även vid inspelningen när bandet inte kunde hitta körsångare som ville ställa upp på att sjunga den sataniska lyriken. Därefter har de också blivit förbjudna i stora affärer, tv-shower och radiostationer.

– För mig är djävulen som estetiskt uttryck fullkomligt naturlig.

Det är något som går hand i hand genom livet. Men för en person som kanske kommer från midwest Amerika och plötsligt får nys om oss, och kanske ännu värre, tycker det är bra, innebär det ett vägskäl.

– Vi får massor med mejl efter att vi har varit på turne i USA. ”Hej. Jag var och såg er igår. Stor hemlighet. Om min man, hustru eller församling får reda på det här skulle de utesluta mig, men jag vill bara säga att det var en upplevelse.”

Vissa frågar sig om det ni gör är på riktigt eller inte.

– Det vi sysslar med är en simulering, vi försöker gestalta en religiös upplevelse. För mig är det ett mycket starkare uttryck om det blir extremt. Ghost är influerat av kyrkan. Vad vi gör är kristendom. Vi hotar med djävulen om du inte skärper dig.

Hur påverkar anonymiteten er?

– Det är nästintill unikt idag, det är svårt att förhålla sig till det själv. Det är klart att det kan vara problematiskt med anonymiteten.

Jag menar, varför är vi med ett rockband från början? Det mesta pekar på att vi inte kommer kunna fortsätta vara anonyma med tiden.

Det ingår i själva mytbildningen av kulten att man vet saker. Varje steg vi tar mot att bli ett större band, är ett steg ifrån anonymitet. Många undrar vad vi ska göra den dagen när det kommer ut. Och vi kommer självklart inte göra någonting. ◆

HERR MARKURELL

FRU MARKURELL

JOHAN MARKURELL

DAN EKBORG

CARINA M JOHANSSON

OLOF MÅRTENSSON

Premiär 4 september Stora Scen Av HJALMAR BERGMAN Bearbetning DENNIS MAGNUSSON Regi DENNIS SANDIN Med KERSTIN ANDERSSON, MARIE DELLESKOG, DAN EKBORG, CHRISTER FJELLSTRÖM, JOHAN GRY, SVEN-ÅKE GUSTAVSSON, MIA HÖGLUND-MELIN, CARINA M JOHANSSON, JOHAN KARLBERG, OLOF MÅRTENSSON, HÅKAN PAASKE, RAMTIN PARVANEH

Premiär 18 september Nya Studion Av HENRIK IBSEN Bearbetning LUCAS SVENSSON, EMIL GRAFFMAN Regi EMIL GRAFFMAN Med ANNA BJELKERUD, CARINA BOBERG, ERIC ERICSON, FREDRIK EVERS, DANIEL NYSTRÖM, NINA ZANJANI m fl

Biljetter 031 708 71 00 Mat & dryck 031 708 70 90

www.stadsteatern.goteborg.se

HATET 32

NÖJESGUIDEN | NR 7, 2015

Den 16 juli lämnade Adam Tensta TV4 mitt i direktsändning för att belysa hur kanalen, som gärna lyfter fram sin paroll ”Nollrasism”, medverkat till att normalisera just rasismen i Sverige. Känslorna som alltid pyr och sipprar ut i vårt samhälle som hatiska kommentarer, kränkningar och hot exploderade.

Reaktionerna kretsade inte kring det Adam ville lyfta fram men hatet är samtidigt ett starkare bevis för det verkliga problemet än någonting annat. Många vill påstå att vi inte har rasism i Sverige. Det är med stolthet vi lämnar över vår plattform till de som faktiskt vet.

Foto: DANIEL STIGEFELT NR 7, 2015 | NÖJESGUIDEN

33

ADAM TAAL Artist under namnet Adam Tensta

”Det är i reaktionerna efter protesten i TV4 som min intention kommer till sin rätt.”

JAG LÄSER NÅGRA av de 1800 hatkommentarer och 200 dödshot jag

fått via sociala medier sedan den 16 juli när jag lämnade Nyhetsmorgon i TV4 i direktsändning. “Du kommer att dö inom kort, förvänta dig det.” ”Tänkte bara upplysa dig om att du inte bara är en n***r. Du är också en fullständig jävla idiot som ska brännas. N***r, n***r, n***r, n***rr. ”Om du är medveten om varifrån du kom, åk för helvete tillbaka”.

Jag lämnade studion för att det är viktigt att tydliggöra våra upplevelser om den strukturella rasism som finns i Sverige. Det är viktigt, för många av er ser den inte, eftersom ni inte har upplevt den. Det är viktigt, för den drabbar så många av oss.

ADAM TAAL, TOLV år, landar på Arlanda efter att ha varit utomlands för första gången. Jag lyfter av min väska från rullbandet, känner mig lite vuxen. Runt omkring mig ser jag glada ansikten, trötta ansikten, ansikten i olika åldrar som jag suttit tillsammans med på planet från Gatwick i London. Jag har blivit tillsagd att ta en taxi hem till mamma i Tensta, tar väskan i handen och går mot utgången.

Men när jag går igenom tullen blir jag stoppad av en polis som säger åt mig att följa med. Bara jag, ingen annan.

I ett rum med fri insyn för alla som passerar genom tullen, de jag delat plan med, får jag klä av mig naken. Polisen förklarar att de misstänker att jag transporterar droger.

Som ett djur i bur står jag där, medan alla sakta går förbi och ser på mig. Ingen som passerar säger något. Ingen protesterar mot polisens uthängning av en ung, naken, svart kropp. Det var där och då jag visste att jag inte var som de, som ni. Jag är reducerad och misstänkliggjord, ett spektakel alla kan se, som alla där och då kunde peka finger åt.

34

NÖJESGUIDEN | NR 7, 2015

JAG UNDRAR HUR föräldrarna till de blonda barnen som passerade, och såg mig stå där naken, förklarade situationen för sina barn? För visst måste frågor ha uppstått? Jag har iallafall ett par frågor till er. Varför reagerade ni inte? Vet ni hur det känns att vara tolv år, ensam och blottad på det här sättet? Jag kan faktiskt inte tänka mig att ni vet hur det känns, för ni har inte behövt klä av er nakna på Arlanda, eller hur?

Jag har upplevt rasism på många sätt, under hela mitt liv – hoten och hatet är ingenting nytt för mig. Men jag är förvånad över att det faktiskt finns vita ledarskribenter som offentligt opponerar sig mot min protest i TV4. Personer som besitter den mest privilegierade hudfärgen någonsin. Personer som sitter i maktpositioner, tar beslut och bildar opinion. Samma personer vars barn inte riskerar att bli utpekade som tolvåriga knarkkurirer på Arlanda.

Till er vill jag säga detta. Att syna sig själv i en rasistisk struktur är svårt, men att ni har skördat frukten av den, det är tydligt att se. I era arv, i era bostadsrätter, i era anställningsavtal och i er ekonomiska buffert. Jag förstår detta för att ni kan bekosta er att sparka nedåt och dra till med floskler kring vad det ”riktiga” problemet är.

FÖR OSS ANDRA, för oss som drabbas av rasism i vardagen, är uppfattningen baserad på reella upplevelser. Upplevelser som alla berättar att vi trots kompetens inte kan få ett jobb, en lägenhet eller ens klara uppkörningen. Upplevelser som berättar att vi inte hör hemma i detta land, att vi får springa för våra liv för att inte bli nerhuggna, att vi får stå med på dödslistor och behöva se oss över axeln när vi ska ner till Vivo och köpa bröd, att vi som enda utländska familj i orten får våra rutor krossade med gatustenar om natten. Vi vet vad det riktiga problemet är. Det riktiga problemet är maktens apati inför deras ansvar över alla landets invånare. Detta har Per Gudmundson tydliggjort bäst av alla när han, apropå min protest skriver att ”Sverige är ett av världens mest toleranta länder”. Han likställer min protest med en “PR-kupp” och fortsätter med att “föreställningen om strukturell rasism är farlig”.

Det är just i reaktioner likt Gudmundsons, och i hatdrevet mot mig som följde, som min intention med protesten kommer till sin rätt.

Reaktionerna är en del av den strukturella rasismen som finns i Sverige idag.

Att Per Gudmundson från sin höga, höga häst försöker reducera en protest som går emot hans självbild av Sverige är det som är farligast av allt. För det är just det som hindrar marginaliserade personer, de med faktiska upplevelser av rasism, att få komma till tals, bli tagna på allvar och få hjälp.

är. Det började väldigt mycket med mina vänner och deras inkludering av mig. Och där kommer vi till en annan del av den här kampen – hur viktigt det är att vi hjälper varandra, lär varandra, backar varandra, oavsett om det är på sociala medier eller om något händer på tv.

Mobilisering är nyckeln till att vi människor blir starkare. Alla är viktiga.

Som Martin Luther King säger: ‘Det är de goda människornas tystnad som är det farligaste, inte de ondas direkta attack’.”

Berättat för Greta Thurfjell.

FANNA NDOW NORRBY Grundare av instagramkontot @svartkvinna

”Rasismen är inte mitt problem men det är mig som den drabbar.”

LEVER EN SITT liv med ögon och öron öppna ser och hör en saker.

Fanna Ndow Norrby.

MILAD MOHAMMADI Jurist, statsvetare och föreläsare. Ligger även bakom Järvaskolan

”Jag var tvungen att bli vad Batman blev för Bruce Wayne – han hatade fladdermöss, så han blev en fladdermus.” ”JAG VAR SÅ blyg som liten. Jag var tvungen att bli

vad Batman blev för Bruce Wayne – han hatade fladdermöss, så han blev en fladdermus. Han erövrade sin rädsla. Jag började tala.

Jag kom till Sverige när jag var väldigt liten.

Växte upp i miljonprogram i Västerås, hamnade tidigt i någon form av utanförskap. Jag var en drömmare och min drivkraft blev sorgen jag bar på, sorgen mina föräldrar bar på, på grund av utanförskapet.

Jag ville bli diplomat. Men när jag hade tagit min examen valde jag istället gräsrötternas riktning. Jag började jobba med ungdomar ute i förorten och föreläsa om integration.

Det var inte så länge sen jag blev medveten om strukturer. Jag gick i karriärsriktningen, och då tänker man inte på sånt. Man skiter i, man gör vad man kan, man armbågar sig fram. Först för två år sen fick jag äran att träffa politiskt medvetna personer. Då började jag inse att varje dag när jag går ut på gatorna måste vaka över min rygg.

Det finns en känsla av att vi är andra klassens medborgare, att vi måste vara bra nog för att få existera. Och gör vi fel, då är det alla invandrares fel. Det är en liten känsla, inget uttryckligt hot, men det är en känsla vi alla går runt med. Varje dag.

JAG OCH MINA vänner brukar skoja om det, att om vi går mot rött, då

kommer någon att rösta på SD, och låter vi någon gå över gatan när vi kör bil, då har vi vunnit en röst från dem. Själva vardagen är strukturellt diskriminerande. Tänk om vi kunde använda den energin till något annat?

Medvetenhet är makt. Men det är också en förbannelse, för ju mer medveten man blir, desto mer ser man hur fucked up den här världen 36

NÖJESGUIDEN | NR 7, 2015

Som barn till föräldrar av olika ursprung ser en hur världen behandlar en olika beroende på vilken förälder en är med. Som en person med synligt normbrytande utseende i ett land där svenskhet håller på att reduceras till blåa ögon och blont hår betraktar en sin omgivning med granskande ögon och känsliga öron. När en hör, ser och upplever rasism vill en försöka förstå, förklara och förändra. Att engagera sig antirasistiskt är för mig en ständig jakt på verktyg för att kunna bygga ett samhälle där alla blir behandlade som likvärdiga människor.

Men det ligger alldeles uppenbart inte i allas intresse. För vissa är det viktigare att få fortsätta kränka. För andra är det viktigare att statistiskt kunna säkerställa om rasism verkligen är ett reellt problem.

De bryr sig inte om krossade karriärsdrömmar, krossade revben eller krossade självförtroenden. De bryr sig om siffror men inte de siffror som faktiskt visar att rasismen är strukturell och verklig. De siffrorna är de inte intresserade av. Det verkar inte spela någon roll hur mycket forskning kring rasism som läggs fram de tycker ändå att vi som reagerar är överkänsliga. Det är ju inte deras människovärde som kränks. Så därför kan de ägna sig åt aktiv okunskap, förminska vår kamp och avvisa våra erfarenheter med totalt ointresse. Medan vi tvingas läsa på och gräva fram massa historia för att få belägg och förståelse för att det vi redan på instinkt förstått är fel.

JAG KAN ÄRLIGT säga att jag till följd av min ökade insikt om rasism ägnat mycket tid och energi åt att försöka få dem att förstå. Försökt upplysa dem om deras egna problem. För det är just vad rasism är, deras problem. Det är inte jag som undervärderar människors intelligens till följd av deras hudfärg. Det är inte jag som säger att människor borde ”åka hem igen”. Det är inte jag som inte ser parallellerna mellan dagens hetsande och trettiotalets förintande.

Det är inte jag som ignorerar Sveriges del i kolonialismen. Och inte heller är det jag som rycker på axlarna åt faktumet att ett parti med en extremt mörk historia sitter i vår riksdag. Rasismen är inte mitt problem. Men det är mig den drabbar. Det är jag som blev kallad n-ordet två gånger förra veckan. Det är jag som har båda mina föräldrars efternamn för att minimera risken att bli namndiskriminerad. Det är min vän som fick springa och gömma sig i tunnelbanan när hon jagades av en gubbe som skrek att hon skulle ”åka hem till Afrika”. Det är min mamma som blev jagad av nazister som skrek rasförrädare efter henne när jag låg i vagnen. Det är min pappa som blev kallad för bidragstagande parasit när han väntade på tunnelbanan på väg hem från jobbet. Det är därför undersökningar om att Sverige skulle vara ett av ”världens minst rasistiska länder” inte lugnar mig.

För min verklighet är på riktigt. Det är exakt detta jag vill komma åt i mitt arbete med @svartkvinna. Vardagserfarenheter av rasism synliggör hur ingrodd rasismen är i vårt land. Och det skrämmer mig att det inte går att hålla en seriös diskussion om rasism utan att den förvrids och istället börjar handla om något annat. Att dessa viktiga diskussioner gång på gång styrs om så att vi inte kommer vidare. För att vi till sist ska tröttna och förhoppningsvis tystna. Men jag kommer inte tystna. Däremot kommer jag sluta vända mig till dem. De som inte förstår att n-ordet inte är förenligt med en paroll vid namn Nollrasism.

De som menar att en reklam inte hetsar mot romer bara för att det inte explicit går att utläsa ordet ”rom”. De som hävdar att SD är ett parti som alla andra och därför ska behandlas därefter. De som tycker att ordet rasist är lika illa som n-ordet. De som kallar antirasister för demokratimotståndare. Och de som tyst ser på spektaklet som vi alla vet kan sluta precis hur som helst om vi inte står pall mot all form av förtryck.

Så som en påminnelse vänder jag mig istället till oss. Det är tröttsamt, sorgligt och deprimerande att världen inte är mer rättvis.

Men jag är evigt tacksam för att vi, gång på gång, motarbetar rasism och inte låter oss luras av dem. Jag är så glad att vi finns, för fy fan vad obehagligt det hade varit utan oss.

GÜLSEN UZ & ZAHRA FARAG Två av initiativtagarna bakom instagramkontot MAKTHAVARNA

”Hos oss är vita människors åsikter inte välkomna.”

VITHETSNORMER OCH VITA personer har alltid

dominerat feministiska och antirasistiska rörelser.

Det påverkar vilka verklighetsbilder som blir allmängiltiga. Vi som rasifieras hamnar i skuggan och tas inte på allvar av den vita kroppen.

Vi på @MAKTHAVARNA är trötta på att personer som inte själva blir utsatta för rasism för vår talan och berättar om oss. Vi vill berätta själva. Därför skapade vi ett sammanhang där vi slipper vita pekpinnar, vita tårar och vita personer som tidigare alltid har satt agendan.

MAKTHAVARNA är vårt rum och vår trygga plattform. Här är våra upplevelser och erfarenheter det centrala. @MAKTHAVARNA är vår frizon, där antirasistiska och feministiska rasifierade personer är de som har makten, där de för sin egen talan och kamp. Där vita människors åsikter inte är välkomna.

ALEXANDRA PASCALIDOU Journalist och författare

”Föga anade jag att detta skulle bli the story of my life: väntan och vakuum efter hot och hat.”

FÖRSTA GÅNGEN VAR jag en nioårig nobody. Vi bodde på tredje våningen på Vimmerbyplan 27 i Rinkeby. Mamma sprättade upp kuvertet som var adresserat till pappa. Hon läste på den svenska hon nyss fått lära sig: ”DITT SVARTSKALLESVIN, OM DU INTE TAR DIN FAMILJ OCH LÄMNAR LANDET INOM 24 TIMMAR DÖDAR VI ER”.

Vi förstod inte alla ord. Vad var ett ”svartskallesvin”? Vad hade vi gjort? Mina föräldrar var anonyma, apolitiska grekiska invandrare.

Två städande skuggfigurer. Mamma föste in mig och min lillasyster Sofia under köksbordet, låste ytterdörren några varv och tog bussen till polisstationen i Vällingby. Vi satt där, på plastmattan under furubordet och viskade för att ingen skulle höra att vi var hemma.

Tänk om de dödat pappa. Eller mamma. När låset vreds om efter vad som kändes som en evighet klämde vi ihop oss ännu mer. Mammas tunga suck blev vår första utandning. Hennes ord minns jag som igår: ”De kan inget göra. Så vi får vänta och se.”

Föga anade jag att detta skulle bli the story of my life: väntan och vakuum efter hot och hat, uppgivna suckar över samhällets axelryckningar.

NÄSTA HANDSKRIVNA HOTBREV KOM på posten efter att jag medverkat i en debatt hos Robert Aschberg. Jag var tonåring och aktiv i flera föreningar. Brev adresserade till ”Alexandra Peskel Rinkeby” hittade mig tack vare den ambitiösa brevbäraren med lokalkännedom.

Varenda, på den tiden sporadiska, mediala medverkan följdes av liknande hot och hat. I breven redogjorde anonyma avsändare för vad som väntade mig. Det var våld och våldtäkter, övergrepp och mord. De skulle skära av mig tungan, knäcka mina knäskålar, jag skulle förvandlas till en oidentifierbar blodpöl. Jag visade aldrig hoten för mamma eller någon annan. Känslan av att jag måste ha provocerat fram eller förtjänat detta klibbade sig fast.

Som ledamot i Civildepartementets och Europarådets antirasismkampanj Alla Olika Alla Lika fick jag för första gången träffa SÄPO, som gav oss ett direktnummer till polisen. En ledamot hoppade av direkt efter ett hot mot hens dotter.

Sedan tidigt nittiotal har hat, hot, hån och mikroaggressioner förgiftat min vardag.

Med mitt första programledarjobb i det mångkulturella magasinet Mosaik i SVT rasade hatet in. Tillsammans med ett fåtal andra blev jag projektionsyta och måltavla för allehanda aggressioner.

Varningar om förestående NACKSKOTT, STRAFFKNULL och GRUPPVÅLDTÄKTER strömmade in.

EFTER TJUGOFEM ÅR i mikroaggressionernas marinad ser jag vissa

mönster. Invektiven har förändrats genom åren. Först var jag SVARTSKALLEHORA, SPAGGEPARASIT, BLATTEFLATA. Sen blev jag JUDEHORA, därefter MUSLIMHORA, därefter BABBEHORA. 38

NÖJESGUIDEN | NR 7, 2015

Efter Lasermannens mord kom varningar om att jag var hans nästa offer. Efter Breiviks terrorattacker kom ord som KULTURMARXIST och KOMMUNISTHORA. Med Greklandskrisen blev jag PARASITERANDE GREKHORA. Hat- och hot-avsändarna verkar i alla fall hänga med i nyhetsflödet. Deras våldsamma vokabulär består oftast av sammansatta ord som effektivt väver ihop sexism och rasism. Och HBTQ-fobi, islamofobi, antisemitism, antiziganism, allofobi, mixofobi, misallodoxi, xenofobi och allt vad hatet heter.

Trots att jag ofta berättat om detta i intervjuer har få reagerat.

Inte ens när bilder på beväpnade nazister utanför min hemdörr publicerades i Sveriges största kvällstidning blev det någon diskussion om rasismens rivmärken och dess konsekvenser. Debatten kom istället att handla om helt andra saker. Inte förrän svenskklingande namn drabbades lyftes hot- och hatkampanjerna till att handla om hot mot demokratin och yttrandefriheten. Så länge det bara var vi som drabbades sågs varken strukturer eller anledning är att se fenomenet som ett allmänt samhällsproblem. Det subtila budskapet var att vi fick skylla oss själva, att vi sannolikt förtjänat och provocerat fram detta. Ungefär som i våldtäktsdebatten, som alltför ofta ifrågasatt och misstänkliggjort offren. Vi var så bortom normen att normen inte behövde bry sig eller bekymra sig. Signalen var solklar – ni är inte vi. Ni är inte den svenska demokratin. Hoten mot er är inte hot mot oss alla.

JAG MINNS EN ledarartikel i en morgontidning i slutet av nittiotalet.

Alexandra Pascalidou.

Där stod det att läsa att ett hot mot ett svenskklingande namn var ett hot mot det fria ordet och demokratin. Det visade att vi inte var lika mycket värda. Att vår fruktan inte var fruktansvärd nog. Att vår utsatthet inte var utsatt nog. Att våra sorger inte var sorgliga nog.

För att räknas.

Tig, sa de som hotade och hatade.

Tig, sa poliser, chefer, experter när jag talade om hat och hot i media.

Tig, sa rådgivare som sade sig värna om min karriär.

Tig, sa mamma som värnade om mitt liv.

Och jag teg för att inte verka feg, ynklig eller självömkande. Jag teg för att jag själv valt min väg och var beredd att betala priset.

Jag teg för att jag intalade mig själv att hatet bara var ett kvitto på att jag gör rätt.

Jag teg om hatet och fortsatte kämpa för människovärdet och jämlikheten. Jag teg för att ingen skulle tycka synd om just mig.

Ty jag är inte ensam. Jag är bara en av tusentals som drabbas. Och som tiger.

Så alla de som råder dig att inte tala om det, ty då blir det bara värre – gör tvärtom. Tala om det! Det blir bara bättre.

Det insåg jag i våras när fasaden rämnade och blottade sårbarheten.

Då kom kärleken i massor av människor som levt i aningslöshet.

Då kom vittnesmålen från alla dem som bär sina ärr i tystnad. Och då kom insikten om att vi idag är flera och att solidariteten stärkts. En solidaritet som inte enbart inkluderar de egna.

Och då kom kraften och kamplusten tillbaka.

LAWEN MOHTADI Författare och aktuell med Taikon, filmatiseringen av sin biografi om den romska aktivisten Katarina Taikon

”Det kommer en ljusning, en ny generation växer fram.”

”JAG KOM I kontakt med Katarina Taikon, författare och romsk aktivist, av en slump för tio år sen. Och ju fler människor jag träffade i hennes krets, desto tydligare blev det hur otroligt viktig hon hade varit för att svenska romer ska få sina mänskliga rättigheter.

För det är precis så det är – i början av sextiotalet fick romer i Sverige sina mänskliga rättigheter. Vi är inte vana vid att tänka på det sättet.

På hennes tid var den strukturella rasismen helt socialt accepterad.

Det var inte kontroversiellt utan något som hörde till tidsandan. Och än idag diskuterar vi rasism i termer av ’finns den?’. Vi måste komma ihåg att för femtio år sen kom den strukturella rasismen från staten, från myndigheter och institutioner. Och den positiva förändringen som sen skedde kom aldrig inifrån systemet, utan genom påtryckningar utifrån.

NR 7, 2015 | NÖJESGUIDEN

39

DET ÄR INTE att jag vill undvika att prata om mig själv, men jag tror att min historia är ganska generell för människor som delar min bakgrund. Men visst blir det annorlunda om man syns i offentligheten.

Folk kan skriva alltifrån ’din bidragsblatte’ till ’du är så ful’, de är ofta homofoba och rasistiska i ett. Men det här med hatbrev, det är verkligen ingenting nytt. Självklart drabbade det Katarina Taikon – alltifrån ’varför ska romer bo i bostäder’, och ’ni förstör den svenska rasen’, till att hon fick avföring hem i brevlådan. I en av sina böcker publicerade hon utdrag ur breven hon dolde dem inte, utan höll upp dem som en spegel mot omvärlden. Det var ovanligt på den tiden. Katarinas brev kom från ett visst håll, och de liknar nästan exakt vad vi ser idag.

Ibland kan det kännas som att det är ett steg framåt och två steg tillbaka, men det kommer en ljusning. En ny generation växer fram, en som tar plats på ett annat sätt. Och när reaktionerna på det har lagt sig kan det finnas en annan förståelse för att vi nu lever i ett mångkulturellt samhälle.”

Berättat för Greta Thurfjell.

BARAKAT GHEBREHAWARIAT

höll på med. Att det var så farligt att peka på det uppenbara: ras finns och görs och vi som är vana att vara de andra, de omtalade, kan också tala. Vi kan prata om er.

SAMTIDIGT VERKADE RUMMET i en medielogik där tjejer i sneakers

gjorde sig bättre än en forskare som sade samma sak. Och de politiska rörelser och ledarskribenter som förminskar och förnekar rasismens konsekvenser fick tacksamt en mindre trovärdig motståndare att opponera sig emot.

För Rummet är en del av en kedja: vi kom efter många som banat vägen före oss. Som organiserat sig, som skrivit, talat, skrikit, som byggt upp antirasistiska teorier och rivit ner rasistisk logik. Men Rummet kom även i en tid då de troll som riktar hat och hot mot feminister och antirasister sade i princip samma sak som de stora opinionsbildarna: Om man pratar om hur ras påverkar människors livsvillkor är man en riktig rasist. Det är antirasisterna som kritiserar rasismen som gör att den lever vidare. Grundproblemet pratar man inte gärna om – i stället mobiliserar sig makten mot antirasister som vill organisera sig, rucka på ordningarna och fördjupa samtalet om rasism i dagens Sverige.

Demokratiagent och social entreprenör

”Alla är inte demoner, de menar ofta väl men ibland blir det snett.” ”JAG VAR FRÅN Tensta men började i Spånga

gymnasium. Det låg bara på andra sidan järnvägen, men socioekonomiskt var det som en annan värld.

Som det så ofta är.

Mitt favoritämne var svenska, och jag skulle skriva en uppsats för min klassföreståndare, som i övrigt var en jättetrevlig person. Ibland känns det som att man måste berätta det, alla är inte demoner, de menar ofta väl men ibland blir det snett. Jag ville imponera, inleda starkt, satsa på MVG. Några dagar senare kom min lärare och sa ”Barakat, jag skulle vilja prata med dig om din uppsats”. Jag blev så glad! ”Den är väldigt välskriven”, sa hen. ”Lite för välskriven”, sa hen och undrade om jag hade skrivit den själv.

Jag frågade på vilka grunder hen trodde att jag hade fuskat. ”Invandrare brukar generellt inte kunna prepositioner”, fick jag höra.

Sen kom ursäkterna, såklart, ”vi är inte rasister, men…”. Det brännmärkte mig redan under de första två veckorna.

I samma skola sa min svensklärare till mig att jag inte kunde få mer än godkänt eftersom jag var “invandrare”. De rekommenderade mig att gå på Svenska 2. Det hade kunnat förstöra allt för mig, jag menar, tänk om jag hade kommit fram till att “en sån som jag” inte ska jobba med det svenska språket? Ironiskt nog är det exakt det jag gör idag.

Men tänk om jag hade lyssnat på dem.

Nyckelordet här är struktur. Det är inte så komplicerat som en del verkar tro. Struktur för mig betyder bara: mer än enstaka incidenter.

Och jag har hört så många snarlika historier.”

Berättat för Greta Thurfjell.

RUMMET Består av Mireya Echeverría Quezada, Judith Kiros, Camila Astorga Díaz och Valerie Kyeyune Backström, som i september kommer ut med sin bok Rummet på Galago/Ordfront förlag

”Rummet kom i en tid då troll som riktar hat sade i princip samma sak som de stora opinionsbildarna.”

DET ÄR SÅ fjantigt. Vi var fyra tjejer som tillsammans startade en hemsida för personer som var feminister, antirasister och rasifierades. Vi skrev om inget speciellt: om att andas eller att sminka sig eller om alla som var jobbiga. Vi gjorde vad feminister gjort i alla tider: vi klagade och vi var roliga. Vi gjorde vad antirasister gjort i alla tider: pekade på rasismens sociala och ekonomiska konsekvenser.

Eftersom vi även var smarta förstod vi att detta landade rätt i tiden, efter diskussioner om Tintin, om Lilla hjärtat, om arga unga män. Ändå var det förvånande att något så basic kunde sticka så mycket i ögonen på folk. Motståndet stod inte i proportion till vad vi faktiskt 38

NÖJESGUIDEN | NR 7, 2015

SANNAH SALAMEH Barnprogramledare

”Jag får inte vara med när vi leker Baywatch, för alla där är blonda.”

DET ÄR NITTIOTAL i Malmö och jag går i mellanstadiet. Vi leker att vi är popstjärnor och karaktärer från tv. Fast jag kan inte vara med när vi leker Baywatch, för alla där är blonda. I Beverly Hills måste jag alltid vara Andrea, den fulaste, hon med glasögon och lockigt hår. När vi mimar till Spice Girls är jag Mel B, fast alla är överens om att jag egentligen är för tjock. Jag säger ingenting.

Jag går hem och drömmer att jag är Pamela Anderson, Brenda Walsh och Geri i Spice Girls.

Jag blir några år äldre, byter skola och det är dags för upprop.

Vi är mer än halvvägs igenom listan. Efter “Rönnblom” blir det en paus.

Jag vet precis vad den pausen betyder. Klassföreståndaren tar ett djupt andetag och stakar sig igenom mitt namn. Det låter konstigt. Några börjar fnissa hysteriskt, inte ens läraren kan låta bli att dra lite på munnen. Jag säger mitt namn, tyst men tydligt. Betonar stavelserna så att det ska bli lättare att följa. Ingen lyssnar. Sen den dagen heter jag något annat.

I detaljerna bor rasismen. I de oansenliga händelserna. I de som suger all luft ur mina lungor, fast bara i några sekunder. Sen tar jag ett andetag och ett till och så går jag vidare.

Fast jag glömmer aldrig.

NÅGRA ÅR SENARE går jag på stan och några killar som går förbi

väser att jag ska åka hem och knulla Saddam Hussein. Det händer oftast sådär, i förbifarten, i ögonvrån. Ett knivhugg som inte börjar blöda förrän senare. Sa de vad jag tror att de sa? Jag är ständigt vaksam, försöker göra mig själv obetydlig, osynlig. Att inte bli upptäckt är mitt enda skydd.

Men det går aldrig att komma undan helt. Jag har svart hår, bruna ögon, en hud som inte är vit. Min spegelbild, mitt namn och min pappa är en ständig påminnelse om allt som är fel med mig.

Jag är på en fest någonstans och står och pratar med ett gäng kulturpersoner. Jag berättar att det inte fanns några som såg ut som jag i TV när jag var liten. En vit, medelålders författare tittar mig rakt i ögonen och skrattar till. “Vadå, Alice Bah var väl på TV när du var liten, så så illa kan det väl ändå inte ha varit?”.

Jag förklarar att jag inte ser ut som Alice Bah, att vi har olika bakgrund. Jag hör mina ord eka i tystnaden. Den speciella tystnad som uppstår runt en när ingen lyssnar.

DET ÄR EN förbannelse att bli född i min kropp, i min familj. Jag äcklas av pappas hemmagjorda falafel, hånar min syriska släkt i tysthet, vägrar prata arabiska.

Alla dessa obetydligheter som tillsammans bildar en störtflod som dränker mig, tystar mig, fyller mig med skit, får mig att hata den jag är.

Det har tagit mig år att sluta. Att vara stolt, att ta plats, att synas och låta mig själv bli sedd. Men det har sitt pris. Att vara delaktig i sitt eget förtryck är alltid lättare än att göra motstånd. Om jag bara vore tyst och tacksam skulle problemen försvinna. Men så hör jag en annan röst. Andra som sätter ner sina fötter, vägrar spela med. Gör motstånd eller speglar mina egna känslor. Med bild, med ord, med handling. Då orkar jag en dag till. För rasismen må bo i detaljerna, men det är också där motståndet föds. ◆

På ng.se finns mer material.

Bland annat en video där de medverkande med flera läser upp exempel på kommentarer de har fått ta emot.

98 0 2 7 l l i t Sms:a ST YRKA

NÖJESGUIDENS NATTFESTER PÅ SCANDIC EUROPA OCH SCANDIC RUBINEN

Nöjesguiden avslutade alla dagar med våra alldeles egna nattfester.

Uppträdde gjorde Tuai, Tundran, Marlene och Mwuana.

FOTO: NORA CEDERIN (STUDIO EMMA SVENSSON)

SOLEDAD DEL CARMEN & THEMELINA

JUST D SARA VON REIS & ADAM AXELSSON

MARLENE MARIA KOPP & BJÖRN WERNER

TUAI

ZARA LARSSON

SOFIE STRANDBERG

MARLENE STRAND, JOHANNA HOFFMAN & JENNY NORDLANDER

MIRVA & JARNO

JASON DIAKITÉ

HALIMA RACHID & WASIMA AYAD

PATRICK FLANAGAN, HANNA RASMUSON & KARIN LONDRÉ

PER-OLA MJÖMARK & ISABELLA NILSSON

TOMMIE X & JULIA FRÄNDFORS

FANNY LYCKMAN

SANDRA BEIJER

CAROLINE WIDENHEIM & FRANCISCO RAMIREZ FRANZÉN

KARIN SINCLAIR & ANDREAS BENGTSON

JOHN. CHRIS & ROBIN

LINDA WAXIN & JOSEFIN LUNDGREN

AMAT LEVIN, ASABEA BRITTON & OPOKUA BRITTON

Film

SANNA LENKEN VILL MOTVERKA STEREOTYPER Vi kan tacka Teaterhögskolan för att Sanna Lenken inte fick utbilda sig till skådespelerska. Istället utvecklade hon färdigheter för regi och manus som nu hyllas i samband med långfilmsdebuten Min lilla syster.

Sebastian Lindvall träffade henne. Det blev ett samtal om ätstörningar och kvinnoförtryck.

Sanna Lenken.

erfarenhet och de intervjuer jag gjort handlar det om att känna sig oälskad och ofri. Det har att göra med bilden av vad en kvinna förväntas vara för att bli älskad: vacker, behagfull, mjuk, skör. Känner du dig istället arg, klumpig, högljudd och ful så blir livet rätt svårt eftersom du inte lever upp till de förväntningar som finns runt dig.

SANNA LENKEN VILLE länge bli skådespelerska. Från att hon var tolv till 22 år var det hennes största dröm, men när hon sökte till Teaterhögskolan sprack den redan i första provet. Istället för att deppa ner sig stöttade hon sina vänner.

– Jag hjälpte folk att komma in, men det var ändå inte i min tankevärld att jag skulle regissera.

Men kan vi inte säga att det var då du började regissera?

S

nuvig, lätt febrig och småtrött på döda genier. Regissören och manusförfattaren Sanna Lenken har just överlevt Bergmanveckan, där hennes långfilmsdebut Min lilla syster har visats.

Inte för att alla aktiviteter på den årliga Fåröveckan behöver vara besläktade med Ingmar Bergmans demoner, men hur kommer det sig att hennes film hamnade där? Hon själv föredrar ju Bo Wideberg och är inte särskilt förtjust i det teatrala spelet i Bergmans filmer.

– Sen kom jag på att jag har en jättestark koppling till Bergman!

Rebecka som spelar huvudrollen i filmen är barnbarn till Erland Josephson (en av Bergmans mest älskade skådespelare, red. anm.).

REBECKA JOSEPHSON. Debutanten spelar 12-åriga Stella, en charmig

tjej som söker bekräftelse från sin konståkande storasyster Katja (Amy Deasismont). Men snart inser Stella att något inte står rätt till med systern. Hetsiga springrundor, utbrott över ett uppätet ägg och kräkljud från restaurangtoaletten.

Historien är personlig, delvis inspirerad av Sanna Lenkens egna erfarenheter av ätstörningar.

– Eftersom jag själv varit sjuk har jag grubblat väldigt mycket på varför. Det är mycket mer än en sjukdom. För mig är det ett symptom på ett samhälle som är sjukt, och om jag ska hårdra det: ett förtryck av kvinnor. Utifrån min egen

”Jag ville ha människor som jag själv kan relatera till. Inga modeller, inga stereotyper för hur vi ska se ut.”

– Ja. Jag var otroligt intresserad av hur de andra spelade och hur de gjorde. När jag såg att någon inte var bra kunde jag hjälpa dem att hitta rätt. Det kan jag se nu, men det gjorde jag inte då.

Sedan hon gick ut Dramatiska Institutets regilinje 2008 har hon hjälpt många fler att hitta rätt. Hon har bland annat regisserat två säsonger av SVT:s ungdomsserie Dubbelliv samt den Guldbaggenominerade kortfilmen Äta lunch, om fem 15-åringar som försöker få i sig mat inför sköterskorna på en ätstörningsenhet.

Min lilla syster fortsätter delvis på temat. Den handlar dels om att leva med ätstörningar, men också om att vara ung, utsatt och vilsen i skarven mellan barn- och vuxenliv. En förvirrande tid när man är på väg att lära sig att hålla tillbaka och hålla masken, något som visualiseras i filmen.

FÖR FÖRUTOM REBECKA Josephson ser vi även Amy Deasismont, mer känd under artistnamnet Amy Diamond, popstjärnan som slog igenom som 12-åring med hitlåten What’s In It For Me. Trots tidigare tv-roller och dubbningsjobb har hennes skådespelarmuskler aldrig spänts lika hårt som i Min lilla syster.

Men det krävdes mycket slit innan allt föll på plats.

– Jag ville ha människor som jag själv kan relatera till. Inga modeller, inga stereotyper för hur vi ska se ut. Det var väldigt viktigt för mig att först upprätthålla den bilden, jobba med stereotypen och klichén för hur allt ska vara, och sen dra bort allt.

När jag först såg Katja i rinken, en extrem prestationsmiljö, där hon gör piruetter till en poplåt… För mig fanns det en tydlig koppling till Amy Diamond.

Tyckte du att det var bra då?

– Jag tyckte att det fungerade till filmens fördel.

När vi castade rollen som Katja var mitt mål att hitta helt okända skådespelare. Jag och min rollsättare Catrin Wideryd höll båda på att leta som galningar, det var så otroligt nervpressande. Då ringde Catrin: ”Amy Diamond har hört av sig.” Min bild av Amy var att hon var glad, käck och stod för någonting som jag först inte alls kopplade till filmen. Jag tyckte att det lät helt fel, men Catrin ville testa henne. Hon gjorde det och ringde upp: ”Idag blev jag berörd av en person. Det var Amy Diamond.”

TILL SLUT FÖLL bitarna på plats och

filmen har fått fina recensioner i internationella branschtidningar. Så kanske var det lika bra att Sanna Lenken övergav skådisdrömmen? Om inte annat har hon valt ett enklare jobb att åldras med, menar den 37-åriga regissören.

– Nu är jag precis i den åldern när det börjar bli svårare att få roller för kvinnor. Jag hade blivit galen på det. Bli bedömd så mycket efter det där yttre?

Nej, jag är glad att jag inte blev skådespelare! Nu kan jag istället själv berätta om just medelålders kvinnor. Min nya film som jag skriver handlar om moderskap och åldrande. ◆ 44

NÖJESGUIDEN | NR 7, 2015

Gรถteborgs Internationella Konstbiennal presenterar

SiSterS AcAdemy the BoArding School 30 Aug - 20 Sept 2015 PRESALE ONLY! GET TICKETS @ SISTERSACADEMYMALMO.SE

CONCERTS AND CLUBS

DORIT CHRYSLER VOID OF VOICES VED HALASAN BAZAR CLUB: THE DRONE ANARCHOS MARCHING CHURCH CHRISTINE OWMAN HANS APPELQVIST + MULTIFACE RYTMISKONSEKVENS SIRI KARLSSON CLUB: ANDY VOTEL I SPEAK MACHINE - THE SILENCE

inkonSt BergSgAtAn 29 www.sistersacademymalmo.se

Rรถda Sten Konsthall, 3:e Vรฅningen, K K P Galleri, Hasselblad Center, Gรถteborgs Konsthall

DO THE SHUFFLE STORA NYGATAN 19 Öppetider: 15:00 - 01:00 Alla Dagar | Vid frågor och bokningar: bokamalmo@interpool.se | Tel: 040 - 30 10 51

SÅNGFÅGELN STÅR PÅ EGNA BEN Fyra år efter hiten Turtleduvs släpper Duvchi sitt första album. För Malin Sandberg berättar han om fina versus fula duvor, Wikipedia-problem och hur kärleken mellan hans morföräldrar hittat in i hans musik.

Text: MALIN SANDBERG

FOTO: RAMON HAINDL

U

nder hösten 2011 välsignas Sverige med ett slags melankoliskt popanthem. Sångrösten är ljus och okänd, trummorna hårda och rytmiska – och en halvminut in i introt anas en duvas ekande läte i bakgrunden. Duvchis första singel, den melankoliska Turtleduvs, gör succé på radiokanaler och bloggar över hela Sverige. P3:s musikredaktion utnämner låten till Årets låt 2011, Sonic och Rodeo stämmer in i hyllningskören.

Nu, fyra år efter genomslaget, kommer Jens ”Duvchi” Duvsjö ramlandes ner från sitt hotellrum. Det är lunchtid på Way Out West-fredagen, och han har under natten haft en hemlig spelning på skivbolaget Sonys fest nere vid Göteborgs hamninlopp. Nu är han desperat efter kaffe, och har en mössa typiskt på sned på huvudet. I början av september släpps singeln When The Winter och i november kommer hans

”ALLTSÅ, JAG BER VERKLIGEN OM URSÄKT FÖR ATT DET TAGIT SÅ LÅNG TID.”

efterlängtade debutalbum, som flera gånger har skjutits på framtiden.

– Alltså, jag ber verkligen om ursäkt för att det tagit så lång tid.

På allvar! Om jag hade gillat något och sen varit tvungen att vänta i fyra år på att få höra mer... Nej, det går bara inte. Men om jag hade gjort en skiva direkt när jag släppte Turtleduvs hade den varit mer out of the blue på något sätt. Nu har skivan växt upp med mig, och det hörs, tycker jag. Den har fått sitt fulländade språk nu.

Dröjsmålet med skivan betyder dock inte att Duvchi har varit overksam. Förutom sina egna singlar, Turtleduvs, som handlar om hur hans dåvarande flickvän flyttade upp till Norrland medan han själv bodde kvar i Stockholm, och Whole Life Tour från 2013, har han både som artist och producent samarbetat med många svenska artister.

Bland annat lade han 2014 en vers på Lorentz megahit Där dit vinden kommer. Dessutom har texter, melodier och produktionssamarbeten med bland annat Rebecca & Fiona, Adam Tensta, Lo-Fi-Fnk, Loreen och Sakarias tagit upp mycket tid.

– Jag har inte prestationsångest, som vissa tror. Jag presterar hela tiden. Det gör att jag själv upplever att jag är aktuell hela tiden, för NR 7, 2015 | NÖJESGUIDEN

47

fin. Duvorna själva vet ingenting, de vet säkert inte skillnad på varandra. Men vi kategoriserar och gör skillnad på dem. Precis som i världen i stort.

GRUNDEN TILL DUVINTRESSET, och det Duvchi kallar för duvpop, kommer naturligtvis från efternamnet, Duvsjö. Trots att han inte riktigt vet var namnet kommer från känns det fint att bära sin familj genom sitt namn, säger han eftertänksamt.

– Min mormor Ester gick bort för tre dagar sedan.

Det är hemskt, hemskt sorgligt. Ester Duvsjö, kan jag få hälsa till henne här? Hon var en tidig Duvsjö. Mitt namn är väldigt kopplat till henne för mig.

Precis innan vi träffas har Duvchi bestämt att nästa singelsläpp inte blir den låt han och skivbolaget från början tänkte. Valet föll i stället på When The Winter, som inspirerats just av hans mormor och morfar.

– Den låten är extremt viktig. Jag hade melodin i huvudet redan för åtta år sedan, och jag minns så väl när den kom till mig. Jag hade varit ute hos mina morföräldrar som hade ett väldigt fint hus i Älvsjö.

Och det fanns en känsla i det huset, under den tiden, och kanske i mig, när jag såg på dem. Jag tänkte att de var fantastiska och hade så stort tålamod med varandra. Jag såg något hos dem som var jävligt stort, de var eviga. Det var som en slags insikt om kärlek och vad den borde vara. Det var mitt i vintern, och det var ljust. Och sen påbörjade jag en demo men visste inte riktigt var det skulle ta vägen. Låten var svår att göra. Men det slutade med att den blev precis vad den skulle bli.

Den 4 september släpps When The Winter. Att låten och melodin är fylld av både kärlek och sorg kommer för den som känner till Duvchis musik inte som en överraskning. Hudlöshet och melodisk melankoli är ingredienser på många av hans låtar.

– Jag tycker ofta att musik överlag låter kall och långt borta. Min musik gör nog inte det, jag passar på att ta ut svängarna. Jag blir faktiskt förvånad över att många gillar musik som har en sådan kyla. Det är svårt att känna något då.

Innan Jens släppte musik under namnet Duvchi jobbade han under drygt fem års tid med att komponera reklammusik. Bland annat gjorde han slingor åt Ikea och Sony Ericsson.

– De produktionerna har på ett sätt hjälpt mig att hitta min egen musikaliska identitet. Jag måste kunna sätta etiketter på saker och ting i reklamvärlden, och kunna röra mig i de olika känslovärldarna. Men jag har lagt av med det nu, om det inte är något extravagant uppdrag.

min egen värld är jag det. Men jag hoppas att jag inte låtit folk vänta för länge. En väntan övergår ofta i besvikelse, och som reaktion på det finns risken att man slutar bry sig. Vi kan inte leva på hype. Visst, vi kan förtrollas av det i stunden, men jag vill att min musik ska vara mer bärande än så.

Har du svårt att släppa saker?

– Definitivt. Både musik och i stort sett allt annat. Men jag kände mig tvungen att göra rätt med den här första skivan. Nästa skiva kommer med stor sannolikhet ut mycket snabbare. Jag planerar redan inför det, att stänga av allt annat och bara göra klart den, ganska snart.

Jens Duvsjö föddes på julafton 1982 i Stockholm, där han också är uppväxt.

Redan vid fyra års ålder upptäckte han pianot i föräldrahemmet, och väckte genom sina pianoimprovisationer hela familjen på helgmorgnarna, till föräldrarnas glädje och förtret. Han växte upp i ett rum med duvtapeter och var som barn omåttligt förtjust i alla slags fåglar, han slukade fågelböcker och kunde namnen på alla olika duvor, sparvar och ugglor. I sin lägenhet har han än i dag en liten samling.

– Ja, jag har en del prydnadsduvor, bland annat i porslin och tyg.

Typ ett dussin. Jag gillar dem, de har fina former. Haha. Det låter ju helt sjukt, det här.

”JAG ÄR ÖVERLAG INTE BRA PÅ ATT UPPRÄTTHÅLLA EN INTERNETNÄRVARO. MEN DET ÄR COOL, SÅ LÄNGE MUSIKEN ÄR NÄRVARANDE.”

Duvor är annars kanske den mest impopulära fågeln? Kallas för flygande råttor och så.

– Grejen är att det är dubbelt, det där. På ett sätt är duvor väldigt upphöjda, de ska flyga runt när du gifter dig, den vita duvan står för fred och Picasso målade vita duvor. Men å andra sidan finns de så kallat smutsiga duvorna, som ingen gillar. Den ena är ful, den andra är 48

NÖJESGUIDEN | NR 7, 2015

VI AVSLUTAR INTERVJUN, och pratar lite om Way Out Wests beslut att

skippa mjölken men behålla osten på festivalområdet. Duvchi är vegetarian och tycker egentligen att veganism är föredömligt. Men halloumi är för gott. Mobilen ringer. Carli, som Duvchi bilade ner till Way Out West med, undrar var han håller hus. Duvchi skulle ha gjort honom sällskap på den sponsrade båtturen som under festivalen äger rum för speciellt inbjudna.

– Jag fattade för ganska länge sedan att jag inte skulle orka ta mig dit. Det är skönt att det är en båt. När du missar den, så missar du den.

Snart släpps albumet With The World. Kanske kommer Duvchi då bli känd för en bredare publik. Trots hans instick på många av de senaste årens svenska produktioner är det än så länge inte helt lätt att hitta information om honom. En snabb googling ger en Facebooksida, hans inte så aktiva Twitterkonto och Leva life-låtens höstmurriga musikvideo. Letar du efter mer grundläggande information om honom letar du förgäves.

– Jag skriker kanske inte så högt att det behövs en Wikipediasida ännu. Men, jo, jag väntar nog ändå lite på att den ska dyka upp.

Du väntar på att någon annan ska skriva den?

– Ja, alltså, jag sätter mig iallafall inte och gör en Wikipediasida om mig själv! Det är stört, så oskönt att folk gör det. Och det säger mycket om tiden vi lever i. Att sitta och skriva om sig själv i tredje person, och bara saker i positiv bemärkelse – det är absurt. Men alltså, hur funkar det egentligen? Är det oftast en person som står en nära som skriver, eller vem gör det egentligen?

Jag vet inte. Vissa skriver nog själva, andra kanske har presspersoner eller fans som gör det.

– Det är kanske lite konstigt att det inte finns någon sida då. Och synd såklart, informationsmässigt. Fast å andra sidan är det inte så viktigt att vara känd för mig. Det viktigaste för mig är att göra musik, som i sin tur är känd. Jag är överlag inte särskilt bra på att upprätthålla en internetnärvaro. Men det är cool, så länge musiken är närvarande. ◆

RECENSIONER Krog VÄRT VIN, OVÄRD MAT L’Enoteca Västergatan 6C i Malmö, tel 04043 81 81, lenoteca.se

Under våren ökade vinbarstätheten på Gamla Väster i Malmö radikalt, dels med Bord 13 och dels med L’Enoteca, som ligger på hörnet i korsningen Västergatan/Mäster Johansgatan.

Lokalen är fullsatt till bristningsgränsen och klientelet varierar mellan trettiofemåringar med barnvagn, unga par på dejt, tjejgäng i fyrtiorycket på after work och en och annan bullrig man i femtioårsåldern.

Vi berättar för vår servitör att vi vill prova sådär fem olika viner och gärna bli både utbildade och överraskade. Han verkar exalterad över uppdraget och skrider genast till verket.

Menyn består av viner, två maträtter samt charktallrik. De venetianska tapas vi hört ryktas om syns tyvärr inte till, utan ikväll serveras två varmrätter varav båda är pasta, den ena vegetarisk. När vi beställer dessa verkar servitören nästan besvärad och undrar om vi inte vill slå till på en ordentlig charkbricka istället. Det vill vi också, men inte förrän pastan är

4

FOTO: CHRISTIAN ANDERSSON

FÖR MÅNGA GENVÄGAR The Vegan Bar Södra Skolgatan 45 i Malmö, tel 040-23 40 03, theveganbar.se

Vegansk mat brukar vara påhittig på ett sätt som dess animaliska motsvarighet sällan är. Därför var det extra trevligt när det i början på året stod klart att det var just en vegansk hamburgerrestaurang som skulle ersätta den köttigt sydeuropeiska institutionen Jetzts som gått i graven.

Många malmöveganer jublade över att äntligen berikas med ett ställe där priserna var schyssta och där man får sig både ett skrovmål kategori onyttigare och en öl.

Vid kassan får vi klart för oss att vi har ett tiotal burgare att välja på, alla ligger mellan 89–140 kronor. Utöver det väljer vi mellan biff gjord av kikärtor eller whiskeymarinerat sojakött, och ljust eller mörkt bröd. Alla burgare innehåller the usual suspects: gurka, vegansk majonnäs och tomat, men utöver det varierar innehållet ordentligt, vilket gör den veganska delen av vårt sällskap glada och den ickeveganska delen förvirrade (blåbärssås? Fooled pork?).

2

Efter en stund får vi in våra burgare.

Första intrycket är att hela anrättningen känns misstänkt blek, pommesen är uppenbart inte tillverkade på plats och de har en opersonligt jämn färg. Även brödet känns industriellt. Biffarna däremot är lagade på plats, men när vi hugger in på kikärtsbiffen förstärkts tyvärr intrycket av att det mesta är lite ogenomtänkt. Den är smulig och torr och kan inte räddas av all agavemajonnäs i världen. Sojaköttsburgaren är aningen mer intressant med sin rökiga whiskeysmak, men även här blir vi besvikna över hur många genvägar som tagits i köket.

Veganerna i vårt sällskap kämpar för att hitta glädjeämnen, det märks att ett burgarställe som detta är mycket efterlängtat. Vi hoppas på mer hemlagat i köket framöver.

uppäten. När vi får in maten börjar vi ana skälet till försöket att omdirigera vår uppmärksamhet till charkbrickan. De båda rätterna saknar allt det som vi dittills funnit charmigt. Pastan är precis på fel sida om al dente, och vi blir särskilt konfunderade över den vegetariska varianten, som fått sällskap av en tomatsås som i den närmaste kan beskrivas som uppvärmda vattniga burktomater.

Vinet är däremot ett större skäl till besöket här. Varje nytt glas serveras med snabba och intressanta introduktioner och kommer främst från norra Italien.

Servitören är inte sen att ta en sipp själv när det vankas vinbyte, vilket är både härligt och lite förvirrande.

Den omhuldade charkbrickan kommer in. Den är rustik och enkel, men välkomponerad. Det är uppenbart att detta är vägen att gå när det gäller att matcha det flytande med något fast.

L’Enoteca är personligt, hjärtligt och passionerat, men skulle tjäna på ett uppsving av maten. Och den busiga och personliga servicen trevar vid att vara oprofessionell. Vi kommer gärna tillbaka och hoppas då att de sista pusselbitarna har fallit på plats. Öppet: tis–lör 16–00

Öppet: mån–tors 11–23, fre 11–01, lör 12–01, sön 13–22

FOTO: CHRISTIAN ANDERSSON

50

6

5

4

3

2

1

MÄSTERLIGT

MYCKET BRA

BRA

GODKÄNT

UNDERKÄNT

SL

NÖJESGUIDEN | NR 7, 2015

Sensommar på Moriska Paviljongen

FEST KLUBB DANS

HALLOWEENFESTEN

31/10

Torsdag Fredag Lördag (S)

KINGDOM OF EVOL

(S)

KLUBB LIVING Special guest: Lady Louise

5/9

NO TIME FOR US Indie, Pop & Broder Daniel

29/8 25/9

TOMBOY Homonormativ klubb

18/9

Live MOPA

W.A.S.P.

18/9

Zombies...

21/11

MOPA JAZZ BAR Live jazz och jam varje tisdag

CALVIN JOHNSON K Recs/Beat Happening

(US)

(US)

29/9

ATARI TEENAGE RIOT

NICOLE SABOUNE

(S)

8/10

2/10

13/11

2/9 I’M NOT JANE 9/9 SKURKLANDET

KITE

(S)

10/10

16/9 ENSAMHUSHÅLL 30/9 MAGIC JOVE

Moriska Paviljongen, Norra Parkgatan 2, Folkets Park, Malmö. För mer info, program och biljetter besök www.moriskapaviljongen.se

Foto: Sarah Cass

Foto: Daniel Novakovic

XENIA KRIISIN Support: Alice B

Film

DOKUMENTÄR

Jordens salt – en resa med Sebastiäo Salgado Regi: Wim Wenders, Juliano Riberio Salgado Manus: Wim Wenders, Juliano Riberio Salgado, David Rosier I rollerna: Sebastiäo Salgado, Juliano Riberio Salgado, Léila Wanick Salgado

Wim Wenders har ett eget sätt att fånga människor. Med en säregen, nästan hypnotisk stämma berättar han hellre om sin egen fascination för dem och deras arbete, snarare än att låtsas vilja fånga en ”objektiv sanning”. På så vis håller han sig också alltid till sitt syfte, vilket i många fall bara verkar vara att ta del av människors tankar, speciellt människor han beundrar (som i Buena Vista Social Club, Pina och Notebook on Cities and Clothes). I Wenders digra lista av verk finns högt och lågt, men det verkar nästan som om vi måste acceptera hans sätt att berätta för att få någon behållning av dem. Vi måste på sätt och vis ge oss hän.

Gör vi det är Jordens salt en resa genom drömmar, genom oss själva. Vi får följa mästerfotografens liv och karriär som vittnar om en man som sökt sig till mänsklighetens mörker i en önskan om att hålla upp en spegel för oss. Drömlandskap blandas med mardrömmar, mänsklighetens kamp och absoluta vedervärdighet. Sebastião Salgados kamera fångade allt och det är svårt att inte bli berörd.

Filmen är ett samarbete mellan Wenders och Sebastião Salgados son Juliano, enade i ett försök att fånga mannen bakom kameran. Tråkigt nog misslyckas de. Vi lär ”bara” känna fotografen och hans verk. Det är trist att de i sin iver efter en historia inte låter bilderna tala, eller att man inte addresserar problematiken med att vara ”blicken”. Men det går samtidigt inte att bortse från de makalösa fotografierna, vad de säger om oss, och Sebastiãos och hans frus Léilas projekt för en bättre värld. För oss alla.

4

EDITH OLSSON

KLUBBDRAMA

Eden Regi: Mia Hansen-Løve Manus: Mia Hansen-Løve, Sven Hansen-Løve I rollerna: Félix De Givry, Pauline Etienne, Roman Kolinka, Greta Gerwig

Mia Hansen-Løve skrev Eden tillsammans med brodern Sven som under nittiotalet var en del av den parisiska housescenen. Det får

4 52

NÖJESGUIDEN | NR 7, 2015

DRAMA

Jimmy’s Hall Regi: Ken Loach Manus: Paul Laverty I rollerna: Barry Ward, Simone Kirby, Francis Magee, Jim Norton

Veteranen Ken Loach har alltsedan Guldpalmvinnaren Frihetens pris haft ett trivsamt men kanske inte alltid lika angeläget nollnolltal. Det råder förvisso inte någon tvekan om brittens kapacitet för det filmiska hantverket, även om den svala avstickaren Route Irish var alltför instrumentell. Framförallt är det i regel svårt att värja sig för Loachs solidariska personporträtt. Men det har inte riktigt bränt till. Förrän nu, vill säga.

Jimmy’s Hall tar vid ungefär där Frihetens pris lämnade oss, under tidigt trettiotal, efter fristatens inrättande

5

förmodas att han också är prototypen för Paul (Félix De Givry), vars sorglösa festande vi får följa under nära två decennier. Det är en epokskildring som skulle kunna kallas The Last Days of Nu-Disco, för att parafrasera titeln på Whit Stillmans satiriska skildring av New Yorks discofeber. Även om HansenLøve inte vidtar någon ironisk distans har hon definitivt gehör för klubblivets baksmällor.

Filmen tar vid i slackerns tidevarv.

Det är 1992 och Paul är en lovande student, men hänger sig än hellre åt dj-ambitioner och svettiga rejv. Tiden står stilla fastän alla åldras. Eller snarare vägrar Paul åldras fastän tiden inte står stilla. Tidens obevekliga gång avspeglas i kompisarna Thomas (Vincent Lacoste) och Guy-Manuels (Arnaud Azoulay) allt bredare framgångar som duon Daft Punk, vars epokgörande hits markerar olika neddyk i Pauls liv. Med några års mellanrum skapas ett ”random access memory” från en era. På en maskerad snurrar Thomas och Guy-Manuel i gång Da Funk för första gången och när Paul efter en begravning hör Veridis

bland Irlands gröna mossar – mjukt fångade på riktig film! När Jimmy Gralton (Barry Ward) efter en exil i USA återvänder till orten Leitrim säger han sig vilja leva ett stilla liv. Men han kastar alltjämt förstulna blickar åt ett förflutet som en gång tvingade honom att hals över huvud fly Irland och den lokal, ett slags folkets hus, han en gång drev. Och åt Oonagh (Simone Kirby) som han en gång lämnade bakom sig.

När Jimmy åter vill skapa ett rum där bygden kan leva genom musik, dans och litteratur, genom konst i alla dess former, ser den katolska kyrkan bokstavligen rött. De ser kommunisten Jimmy Gralton och en modernism som inte är förenlig med kyrkans konservativa grundvalar. Tvi för grammofonen, tvi för Yeats! Loachs ständiga klassperspektiv förenas med ett slag för konstens

Quo spelas på NRJ får det publika omfamnandet av Daft Punk signalera Edens övergång till sin andra hälft.

Tiden har sprungit ifrån Paul. Han har trots allt blivit 34, vilket han berusat ropar efter en granne som beklagar sig över dagens ungdom.

Tiden, eller speltiden snarare, är Edens stora problem. Förvisso skapar längden utrymme för fina skildringar av Paul liksom av vännerna han omger sig med, och kanske främst av de handfallet hanterade kärleksrelationerna. Men filmen är för lång. Ett snyggt soundtrack till trots, som rymmer långt mer än Daft Punks hits, lider skildringen av alltför statisk bpm. Fotot är snyggt avskalat och klippningen känns naturlig, men det svänger inte riktigt.

För en urban publik som gärna namedroppar Frankie Knuckles eller beklagar sig över housemusiken och klubbscenens kommersiella utmärgling finns det många beröringspunkter.

Frågan är bara om den samtida slackerns tålamod räcker till för en film som tar sin tid.

CALLE WAHLSTRÖM

naturliga och eggande plats i samvaron.

Ofta är perspektiven naturligt sammantvinnade, men det övergår ibland i pur politik. Det vore mycket begärt att Loach skulle överge sina hjärtefrågor, men Jimmys brandtal om landägande och den brittiska statens förtryck är aldrig så vitala som de danssteg som lärs ut i hans hall, eller den stumma vals han delar med Oonagh.

Loach är som sagt en veteran och hans känsla för hantverket är inte alls särskilt ungdomlig. Snarare är det svårt att inte kommentera filmspråkets beundransvärda mognad, från fina skådespelarprestationer till säkra bildkompositioner, i en film som trots några haltande partier närmast briserar av känsla.

CALLE WAHLSTRÖM

ADAM SANDLER-RULLE

Pixels Regi: Chris Columbus Manus: Tim Herlihy, Timothy Dowling I rollerna: Adam Sandler, Kevin James, Michelle Monaghan, Peter Dinklage

”Tv-spelsfilm” klingar knappast kvalitet, men liknar en änglakör i jämförelse med det filmburna gift som stavas ”Adam Sandler”. Bortsett från några lugnare stunder i talangers regi (Paul Thomas Anderson, James L Brooks, Judd Apatow) är hans fräna signaturmedley av förvrängda bebisröster, slappsexistiska oneliners och försök till gulliga minspel så frånstötande att en tv-repris av Waterboy kan få den mest skräpkulturella

3

GRETA THURFJELL, LOTTI STAEDLER ELMBLAD & ANNA SANDELL

STEPHEN SIMMONDS & SORAN ISMAIL

PAULINE LJUNGBERG & ERIK ANDERSSON

PELLE TAMLEHT

JULIA, JOHANNA & LINA

JENNY NORDLANDER & ADAM TAAL

HANNA PERSSON & ANTON

EIJA SKARSGÅRD & ZEKE TASTAS

JULIA GRESLINGAAS & JOHANNA FOSSELIUS

NÖJESGUIDENS MIDNATTSMIDDAG FOTO: NORA CEDERIN (STUDIO EMMA SVENSSON)

SEINABO SEY

CHARLIE EKMAN & WAYNE SERETIS

EMILIE ROSLUND

SANDRA BEIJER

slackern att vilja skrubba rent skärmen och bada ögonen i Clear Eyes.

Därför var det med viss rädsla jag tog mig an Pixels, en storfilm som alltså är ett slags tv-spelsfilm med Adam Sandler i huvudrollen. Det värsta av allt? Den oheliga alliansen är inte utan sin charm.

Som om det inte vore nog med charmiga 8-bitsförtexter, följt av en prolog som tar oss till tidiga åttiotalets arkadhallar, är denna nostalgifest dessutom regisserad av Chris Columbus, en av vår tids mest oskuldsfulla familjeunderhållare med Ensam hemma, Mrs Doubtfire och de första två Harry Potter-filmerna på sitt fläckfria samvete.

Godhet möter ondska när Columbus närmar sig materialet som en äventyrsfilm för hela familjen, en helyllefasad vars glättiga John Williams-covers får cykeln att lyfta innan stämningen saboteras av en livstrött Adam Sandler.

Han spelar Brenner som i ung ålder var ett spelgeni ämnat för MIT, men istället slutade som frånskild elektro-

nikinstallatör med extrakilon dolda under en pösig pikétröja (Sandlers klassiska ordinary joe-kostym). 1982 var han några få joystickryck från att bli världsmästare i Donkey Kong, men förlorade och förnedrades i ett mästerskap som bevakades av Guinness Rekord-representanter och spelades in av NASA för att skickas vidare i en rymdkapsel. Meddelandet kom till slut fram, men rymdvarelserna tolkade pixelstormen – rymdskepp, missiler, hammare och högljudda slag – som en krigsförklaring. Eller åtminstone ett spel på liv och död.

Plötsligt är spelskills det enda som kan rädda världen. Det nalkas alltså nördarnas revansch när Brenner leder jordens trupp, bestående av dumsnälla vapendragaren tillika USA:s president Cooper (Kevin James), deras konspirationstokige barndomsvän Ludlow (Josh Gad) samt fienden från förr, den kortväxte Donkey Kong-mästaren The Fire Blaster (Peter Dinklage). Dessutom

kärar Brenner ner sig i Violet (Michelle Monaghan) som efter en flaska vin i en walk-in closet visar sig vara en löjtnant som spelar en nyckelroll i kriget mot utomjordiska spelfigurer. Vilket sammanträffande!

Här finns de typiska elementen för en Sandler-rulle: den manliga blicken, det grabbiga tilltalet, den ohämmade sentimentaliteten samt den illamatchande elaka humorn som liknar högstadiemobbing. Det som får Pixels att sticka ut är hur den mulna framgångsformeln kryddats med en kvinna i maktposition och en påkostad, effektspäckad skrud som satsar på för mycket av allt. Därför blir det både roligt och tråkigt, skitstövligt och mesigt, unket och låtsasprogressivt, amatörmässig och superslickt – allt på samma gång i en motsägelsefull mix som är märkligt fascinerande. Om inte annat som ett ängsligt försök att uppdatera en medelålderskrisande komikergigant.

SPIONFILM

riktigt etablerats. Mot bakgrund av filmens kalla kriget-betonade berättelse – komplett med jetsetliv, övervintrade nazister och kapprustning – spelas det också hårdare på motsättningen mellan västliga och östliga arketyper. Napoleon Solo är i Cavills gestalt en jänkare med spjuveraktig Bondsofistikation. Han finner ingen situation för pressande för att i godan ro avnjuta en chianti. Armie Hammers Kyriakin är å sin sida rena rama maskinen och slappnar på sin höjd av med ett parti schack. Synd bara att Cavill och Hammer tillhör en generation dussinaktörer som trots praktfulla käklinjer inte besitter den charm Robert Vaughn och David McCallum utstrålade i tv-serien. Istället är det Alicia Vikander, som spelar dottern till den försvunne kärnvapenforskare som Solo och Kuryakin måste hitta, som får förse filmen med en vital dos stjärnglans.

Sedan är Hugh Grant småkul i rollen som U.N.C.L.E.-chefen Waverly, även om han med fördel kunde spelat mer på sin patenterade vimsighet.

The Man from U.N.C.L.E. är liksom Ritchies Sherlock Holmes-filmer en habil matinéfilm, men den här gången i färgsprakande Mad Men-förpackning.

Det retrodränkta scenografiska släktskapet med sentida spionfilmer som Tinker, Tailor, Soldier, Spy är tydligt.

Samtidigt sätter Ritchie sin egen, men alltmer utvattnade prägel på äventyret.

Framförallt genom musikvideoestetiserad klippning, såsom i flinka split screen-exerciser som hämtade från Norman Jewisons Äventyraren Thomas Crown. Men till skillnad från Ritchies underhållande debut Lock, Stock and Two Smoking Barrels är The Man from U.N.C.L.E. bara en prålig kaross.

Filmens kvasikluriga twists och berättargrepp tål ingen närmare granskning.

Så lyft för all del inte på huven.

Låter du bli bjuds det på bitvis skaplig underhållning även om den bestående känslan är att filmens främsta syfte är att bereda väg för en och annan uppföljare.

The Man from U.N.C.L.E. Regi: Guy Ritchie Manus: Guy Ritchie, Lionel Wigram I rollerna: Henry Cavill, Armie Hammer, Alicia Vikander, Hugh Grant

Henry Cavill ska tydligen ha provspelat för rollen som James Bond, en roll han fortfarande gärna skulle axla under de rätta omständigheterna. Att tv-serien Mannen från UNCLE en gång uppkom ur den agentfrenesi som samme Bond en gång åsamkade sextiotalet är kanske påpassligt. Kanske karriärssmart rent utav.

Mannen från UNCLE kretsade kring den internationella agentorganisationen U.N.C.L.E. – ett järnridåöverskridande samarbete mellan agenterna Napoleon Solo och Illya Kuryakin. I Guy Ritchies nya film, nu med originaltitel, tas ett typiskt ”origin”-grepp om historien, vilket innebär att vi får lära känna Solo och Kyriakin under deras första motvilliga samarbete innan U.N.C.L.E.

3

54

NÖJESGUIDEN | NR 7, 2015

SEBASTIAN LINDVALL

CALLE WAHLSTRÖM

BOXNINGSDRAMA

Southpaw Regi: Anthony Fuqua Manus: Kurt Sutter I rollerna: Jake Gyllenhaal, Rachel McAdams, Forest Whitaker, Curtis Jackson

Det är nästan omöjligt att skriva något om Jake Gyllenhalls rollprestation I Southpaw utan att kommentera hans fysiska metamorfos – hur han gått från den utmärglade och depraverade frilansmurveln Lou Bloom i medierysaren Nightcrawler till den superdeffade proffsboxaren Billy Hope.

Gyllenhall skulpterar med pulserande vener ett trovärdigt monument över den våldsbejakande maskulinitet som regissören Antoine Fuqua aldrig tycks tröttna på. Sedan framgången med Training Day har denne distanslöst ägnat sig åt testosteronstinna våldsamheter av allt träigare karaktär. Southpaw är inte något undantag, men räddas delvis av duktiga skådespelare utan vilka filmen hade förefallit lika pigg som en punch-drunk boxare i tolfte ronden.

Våldsamheterna i ringen är aldrig lika hårt stiliserade som i tidigare boxningseposet Tjuren från Bronx. Visst skakar en subjektiv kamera ibland till av snabba jabbar, men överlag drar det snarare åt sportkanalernas tv-estetik. I ringen blir våldet rått snarare än elegant, ett oförfinat styrkeprov för Billy såväl som publik som ändå är ganska lyckat. Men när Billys temperament brister utanför ringen påminns vi om Fuquas ensidiga regi och Sons of Anarchy-skaparen Kurt Sutters klichéfyllda manus. I en avgörande scen suddas den tunna gränsen mellan sandlådementalitet och liv och död ut. Rachel McAdams försöker i rollen som Billys hustru förgäves tygla hans grottmanliga instinkter. Istället faller han hårt och förlorar allt. Det är minst sagt schablonartat.

Vägen tillbaks från botten är givetvis hård. Den börjar i ett prestigelöst gym med en tränare som svurit att aldrig träna proffsboxare igen och utmynnar i det mandatoriska träningsmontaget. En klyscha som lätt hade imploderat utan Forest Whitakers sorgsna uppsyn.

Tycker du om boxning samt impas av muskler och maskulina koder är Southpaw en tungviktare. Hyser du dessutom en djup aversion mot överraskningar bör den skänka stor tillfredsställelse. Om inte ligger behållningen i Gyllenhalls senaste Oscarsansats, flitigt understödd av duktiga sparringpartners men allvarligt tyngd av boxningsfilmens närmast kausala konventionalitet. I slutändan är Southpaw en flugviktare.

3

CALLE WAHLSTRÖM

Bonus: Inför rollen som Billy Hoppe laddade Jake Gyllenhaal på med närmare sju kilo muskler, vilket nästan är dubbla vikten av en Oscarstatyett. Men själva filmen är så tunn och tanig att det inte lär spela någon roll.

Detta är en annons

Stroke.

Penthouse, Köpenhamns internationella houseklubb.

PENTHOUSE VÄLJER GRÖNT EN KLUBB ÄR SÄLLAN miljövänlig eftersom det mesta inom nattklubbsindustrin är kopplat till konsumtion och förbrukning. Det gäller allt från att hålla hela klubben igång med ljudsystem och vatten på toaletterna till förbrukningen av burkar och papper. Men det finns sätt att dra ner på resursersförbrukningen och göra små men nödvändiga ansträngningar för miljöns skull.

Var 17:e minut stryps syret till en hjärna i Sverige.

Det hände en onsdag.

Mitt synfält krympte långsamt.

Bokstäver och minne vandrade i dimma.

Jag blev tröttare.

Högra delen av ansiktet domnade.

Och kärleken, den tystnar.

Allt sitter i mitt huvud.

Skarpa hjärnor söker lösningen.

Nya medicinska framsteg räddar fler liv.

Forskarna är nu hack i häl på stroke.

Allt sitter i deras huvuden.

Hoppet finns.

Det som saknas är pengar.

Du kan välja att ge en engångssumma.

Eller bli månadsgivare.

Allt sitter i ditt huvud.

Hjärnfonden Personlig service 020-523 523 www.hjarnfonden.se Plusgiro 90 11 25-5 Bankgiro 901-12 55

EN KLUBB KAN INTE RÄDDA världen, men vi vill bidra med det vi kan, hur lite det än kan vara.

På Penthouse jobbar vi ständigt med att minska onödigt avfall. Varje enskild flaska, burk och pappersbit som används återvinns. Alla lampor på vår fasad har bytts ut till lågenergilampor och använder tio procent av vad det gamla systemet förbrukade. Även urinoarerna på toaletterna är utbytta och använder inte en droppe vatten, utan har egna självrengörande system, förklarar Dennis Skaarup, ägaren till Penthouse i Köpenhamn.

ATT FÖRVANDLA EN nattklubb till en helt miljövänlig verksamhet är en lång och dyr process. Men vi gör små förändringar hela tiden.

Nästa steg är att ersätta den gamla rökmaskinen med en ny, energisparande modell.

LJUSSYSTEMET ÖVERVÄGER VI också att byta. Klubben har även börjat servera ekologisk öl i den öppna baren och kommer så snart leverantörerna kan erbjuda det även börja servera andra ekologiska produkter. I det långa loppet är ambitionen att täcka hela behovet av elektricitet via gröna strömkällor, så som vind- och solkraft, säger Dennis Skaarup och fortsätter: DET VI GÖR på Penthouse kanske inte spelar så stor roll i sig själv, men om det kan inspirera andra nattklubbar, barer och konsertlokaler att göra samma sak så kan vi tillsammans göra skillnad.

FILM BAROMETERN 6 Filmårets stora kulturgärning Nu kan vi äntligen minnas en av svensk films giganter med den dvd-box han förtjänar. Ett halvt dussin av Bo Widerbergs långfilmer kan avnjutas i nyrestaurerat skick i Widerbergboxen, ett stycke drabbande filmhistoria som dessutom matats med trevligt extramaterial.

5 Det fantastiska floppdramat Biofloppen Fantastic Four må vara avslagen superhjältesörja, men med skvallret om den turbulenta inspelningen har ett underbart drama växt fram. Och som grädde på moset har huvudrollsinnehavaren Miles Teller kommit ut som slirig douchebag i Esquire.

SUPERHJÄLTEFILM

Fantastic Four Regi: Josh Trank Manus: Simon Kinberg, Jeremy Slater, Josh Trank I rollerna: Miles Teller, Michael B Jordan, Kate Mara, Jamie Bell

Ännu en superhjältesaga startas om. Trots att Marvelfilmatiseringen Fantastic Four delar titel med Tim Storys blott decenniegamla försök är det mycket som är nytt. Skådespelarna är yngre, humorn mer diskret, tonen mörkare. Regisserar gör 31-årige Josh Trank, vars effektfulla debutfilm Chronicle var ett försök till superhjälterealism i videodagboksform där tre high school-grabbar går från tjejproblem till superkrafter. I en bransch där antalet inspelade dollar ofta förväxlas med IQ måste det ha varit frestande att stämpla Trank som ett ungt geni. Det blir därför som ett ofrivilligt självporträtt när han nu gör storfilmsdebut om unga, våghalsiga genier som leker med för stora leksaker.

Den stora skillnaden? Inget i filmen tyder på att Trank skulle vara ett geni.

Här räcker det nämligen inte med att skaka på handkameran för att få jorden att skälva. En obligatorisk prolog

2

THRILLER

Dark Places Regi: Gilles Paquet-Brenner Manus: Gilles Paquet-Brenner I rollerna: Charlize Theron, Nicholas Hoult, Chloë Grace Moretz

När Libby Day (Charlize Theron) var sju år gammal mördades hennes mamma och systrar ”med kallt blod”, det vill säga med hagelgevär på en farm i Kansas. Då pekade hon ut den satanistflirtande storebrodern Ben som gärningsman.

Sedan dess har hon levt gott på allmosor, men när hon i vuxen ålder faller i medial glömska sinar dessa, och prospektet att växa upp och skaffa sig ett jobb tycks mer hårresande än ett traumatiskt förflutet. Så när ett sällskap true crime-entusiaster erbjuder henne

2

56

NÖJESGUIDEN | NR 7, 2015

introducerar pojkgeniet Reed (Miles Teller) och hans fåordige backup Ben (Jamie Bell), men inte förrän gymnasieålder kan de lämna garaget för historieböckerna. Eller åtminstone en av dem.

Ben får nämligen stanna hemma medan Reed rekryteras till att försöka öppna porten till en fjärde dimension. Han paras ihop med Storms barn, adoptivdottern Sue (Kate Mara) och sonen Johnny (Michael B. Jordan), samt den nihilistiske ensamvargen Victor Von Doom (Toby Kebbell). Plötsligt ska militären ta över den färdigsvetsade teleportören, vilket får grabbarna i gruppen att göra onykter revolt och smygåka till den fjärde dimensionen. Väl framme möts de av en planet som leder tankarna mot en uppdaterad kuliss från en lastgammal sci-fi-repris.

Här synliggörs filmens stressutslag.

Plötsligt måste Trank visa sin hand och övertyga oss om sin vision, men så fort perspektivet växer, specialeffekterna fyller helbilder och superhjältestunts får upp farten blir det ängsligt och livlöst.

Det saknas fysisk närvaro, helt enkelt.

Utan Chronicles kameraskakningar avslöjas regissörens oförmåga att iscensätta stabil action och de mest effekttunga tagningarna suger aldrig in.

Tvärtom stöter de bort och skär sig mot estetiken som klumpiga inklippsbilder.

När hjältarna återvänder hem med främmande krafter blir det kymigt för en stund, men bara en kort stund. På tok för kort för existentiellt kroppskaos. All potential snabbspolas förbi och berättelsen hoppar ett år framåt. Lika kvickt som de förts samman ska de knuffas mot en slutuppgörelse, men även den blir så snabbt överstökad att det liknar obetald övertid.

Den nya åldras alltså i dödsfart. En uppföljare lär det ändå bli så länge studioguden vill och intäkterna tillåter, men frågan är om de inblandade skulle vilja återvända? När det inte ens verkar ha funnits entusiasm för en första film.

pengar för att nysta i det förflutna tackar hon ja, om än motvilligt.

Att true crime-anfadern Truman Capotes ande vilar över Kansasslätterna i Dark Places råder det ingen tvekan om, men det är en pliktskyldig närvaro som aldrig känns särskilt initierad. Ingenting med Dark Places är så stramt eller nyktert skildrat. Istället är berättelsen så dramaturgiskt övergödd att det tycks röra sig om förvanskad satir. Än rörigare blir det när iscensättningen drar åt neo-noiren till, vilket manifesteras i Therons berättarröst (som samtidigt är plågsamt flygplanspocketlitterär), liksom i virrvarret av tillbakablickar och Chloë Grace Moretzs lynniga femme fatale.

Det verkar som om Gilles PaquetBrenner, som står för både manus och regi, inte riktigt vetat vilka element i

Gillian Flynns litterära förlaga han ska ta vara på. Klart är i alla fall att han varken lyckas förvalta berättelsens mediekritiska dimensioner eller skyla dess luckor.

Framförallt saknar han fullkomligt den stilistiska stringens som ändå tillät David Fincher att häromåret göra ganska skaplig film av Flynns Gone Girl. Även om ingen skugga ska falla på Theron är varken hon eller Nicholas Hoult (som här spelar en högst konturlös och perifer, näst intill imaginär, sidekick) lika självklara som i sina nyligen hyllade insatser i Mad Max: Fury Road. Men jag får anta att Libby inte heller på pappret är någon Furiosa.

Kanske finner Dark Places sin plats på tv en regnig söndagskväll, men biografens mörker borde lämnats ostört.

SEBASTIAN LINDVALL

Bonus: ”A year ago I had a fantastic version of this. And it would’ve received great review. You’ll probably never see it. That’s reality though.”

Så twittrade regissören Josh Trank bara några dagar innan filmens premiär. Snipp snabb snut, så var den storfilmskarriären slut?

CALLE WAHLSTRÖM

4 Starkt systerskap Vem kunde tro att Amy Diamond skulle göra sin bästa show på bioduken? Missa inte henne och debutanten Rebecka Josephson i det nakna och drabbande dramat Min lilla syster.

3 Alicia Vikanders kräftskiva Få saker kan göra en svensk så stolt som att se en annan svensk i en amerikansk talkshow, och det var givetvis inget undantag när Alicia Vikander sjöng snapsvisor med Jimmy Fallon. Om ändå hennes insats hade varit hälften så underhållande i den ospännande spionfilmen hon var där för att marknadsföra.

2 Bättre sent än aldrig?

Med smart marknadsföring och en titel som återupplivar bergsprängaren lyckades Straight Outta Compton, filmen om hiphop-gruppen NWA, klättra högst upp på den amerikanska biotoppen. Tydligen det som krävdes för att de svenska distributörerna skulle haja läget.

1 Alicia Vikanders direkt-tilldvd-mysterium Få saker kan göra en svensk så stolt som att se en annan svensk i en engelskspråkig film, men varför inte på bio? Av någon anledning sopades cyborgkammarspelet Ex Machina under mattan av de svenska distributörerna. Nu har den till slut släpps på dvd, i alla fall. Elva veckor efter att vi missnöjesköpte den brittiska utgåvan.

DU VET VÄL ATT DU KAN FÅ NÖJESGUIDEN DIREKT HEM I BREVLÅDAN? nojesguiden.se/prenumerera

Musik

FEEDBACK

The Telescopes Hidden Fields Bureau B/Border

Houman Sebghati Gud för en stund Jerusalem

Jag reagerar inte ens om något bryts ned i sin minsta beståndsdel. Beatet? Oklanderligt. Rytmen? Helt fantastisk.

Textförfattandet? Magiskt. Bortom analysen och bortom detaljfixeringen finns det få valda tillfällen där jag tvingas glömma det, som vid en häftig inbromsning. Och nu tvingas jag eventuellt uppfinna något som låter medicinskt, men när en rysning möter en annan rysning som är på väg i en helt annan riktning, vad kallas det då?

Dubbelrysning? Det kanske är irrelevant. Men det är både drabbande och snudd på absurt. Vem är jag då när jag inte reagerar? Vem är jag när jag vaknar ur dimman och plötsligt blir medveten om vilket sammanhang jag ingår i igen? Tiden slutar vara linjär och är istället här. Och nu. Houman Sebghati trollar och jag känner mig bortkollrad. CAD

6

ARTPOP

Destroyer

Poison Season

HÅRDROCK

Ghost Meliora

Reaktor/Universal

Meliora är på många sätt en naturlig synergi av Opus Eponymous och Infestissumam. Den är kristallklar i sin hitiga poppighet, men som andas i samma andetag andas ondskefulla skrevriff.

Refrängerna är monumentala och mässar ständigt till körsång, medan nya element svävar ut i ett progressivt Phil Collins-manér. Ghost har således reviderat sitt antibibliska manuskript och givit dessa nya psalmer en cinematisk dramaturgi vilken trollbinder framför högtalarna. Balladen He Is är en melankolisk rockarketyp av Abba, medan hymnen Majesty öppnar på ett sätt som kommer att ge Richie Blackmore-fans våta Deep Purpledrömmar. Referenser som anspelar på en retro-outfit, men Meliora är allt annat än en tillbakablick. Det är nutida rockmusik där det strävt mörka får en sammetslen förpackning, lämnar ingen oberörd. CB

6

5

PF NIT TIOTAL

Robyn & La Bagatelle Magique Love Is Free Konichiwa/Universal

Den här skivan är konsekvensen när en trio musiker med varsin relation till nittiotalets klubbscen, antingen dansade de till

5 58

NÖJESGUIDEN | NR 7, 2015

HIPHOP

Dr. Dre

Compton Aftermath/Universal

Mac DeMarco

Detox, detta yttersta exempel på en, visserligen icke konkret existerande, produkt av för högt ställda förväntningar, blev som uppföljare till 2001 föregången alternativt utbytt mot denna dokumentärfilmsinspirerade tillbakablick. Nostalgiska textrader kombineras med förvånansvärt innovativ produktion. Att det skulle låta utmejslat till perfektion har väl ingen tvivlat på, men att det dessutom skulle låta så nytt? Dre saknar dock fortfarande den rapmässiga karisman och talangen för att på egen hand fullända en instrumentellt sett fantastisk låt, vilket, trots förvånansvärt politiskt inspirerade raps, återkommande påvisas här. AJ

Captured Tracks/Playground

L ÅNGSAM ROCK

Mellan sina ”riktiga” skivor brukar Mac DeMarco hinna klämma in releaser av demo-versionerna, och nu får han dessutom in ett fint minialbum i sitt redan späckade schema. Gränserna mellan demos och färdiga inspelningar brukar inte vara skarpa. Dessa åtta låtar är ljudmässigt lite för intima och svajiga som hemmainspelningar på portastudio brukade låta för ett par decennier sedan. Musikaliskt är däremot de mjuka singersongwriterlåtarna av högsta kvalitet. Den mjukt melodiska basen hade kunnat vara Paul McCartneys, och även sångmässigt ligger Mac DeMarco nära ikonen.

Finkänsliga gitarrslingor och ett vänligt elpiano bidrar till den goda stämningen, och när han dessutom adderar ett försiktigt groove och ett snyggt jazzgitarrsolo i vemodiga Just To Put Me Down kommer vi så nära Mac DeMarco att hans avslutande inbjudan till fika på en noggrant angiven hemadress känns självklart familjär. PF

Low

Dead Oceans/Border

Times Square är centralpunkten. I form av en showtuneballad från fyrtiotalets Broadway inleder den skivan, och avslutar sedan med omvänt genusperspektiv och med utgångspunkt i några textrader ur Velvet Undergrounds Rock And Roll – i en naken version för piano, stråkkvartett och kyrkorgel. Däremellan markerar samma låt skivans mittpunkt i ytterligare en version, den här gången tangerar hur Lou Reeds rock kunde låta i mitten av sjuttiotalet (faktum är att den ligger så nära Charley’s Girl att det inte kan vara oavsiktligt).

Destroyers förra album Kaputt var underskönt i sin fjäderlätta softpop och disco, men just den kraftfullare arty dimension som Dan Bejar kallar ”street rock” som var Destroyers livsblod och uttryck för tiotalet år sedan fattades.

Här vältrar han sig i den, och intensiva Dream Lover till exempel hanterar han som han vore en tidig upplaga av Roxy Music komplett med saxofoner och oboes. Tillsammans med stunder av skönhet han bevarat från senast, liksom den softa groove han fortsätter att smyga fram i till exempel Archer on the Beach, gör detta till en skiva med allvar, ambitioner och bottnar nog att upprätthålla vår intensiva uppmärksamhet under mycket lång tid framöver.

Lou Reed var först och mest radikal med Metal Machine Music, ett dubbelalbum av enbart feedback som skrämde livet ur hans skivbolag men som fortfarande efter 40 år är ett fascinerande avantgardistiskt mästerverk. Därefter har band som Jesus & Mary Chain, My Bloody Valentine och Spacemen 3 lagt till popmelodier och fortsatt utveckla rundgången som instrument. Stephen Lawries The Telescopes har också anslutit sig till toppskiktet bland feedbackutövarna. Nästan 30 år efter bildandet är de nu mästare.

Långsamt och metodiskt mejslar de fram långa stämningsfulla sånger, vackert skira och melodiska trots att (eller tack vare) att den svårbemästrade rundgången i sig är det centrala instrumentet. Och även om Absence är en superb variation på Velvet Undergrounds Here She Comes Now är den 15 minuter långa avslutningen The Living Things ett av många bevis för The Telescopes unika och helt egna öronbedövande skönhet. PF

5

HIPHOP

5 låtarna som spelades, eller skrev dem, samarbetar. Best of nittiotalet, komprimerat till ett rejvigt collage av pojkband, trance, eurodisco, överdoserade ljudeffekter, samplingar och funkig pop.

Utöver Robyn består gruppen av bortgångne Christian Falk samt Markus Jägerstedt, från bland annat Monster & Maskiner. Robyns röst fungerar utmärkt, hon är cool, sval och intensiv på samma gång. Musiken är en välregisserad anarki, där allt och alla får vara med.

Jag älskar särskilt titelspårets helgalna mix mellan Offsprings Pretty Fly (For a White Guy), M.I.A:s kaxiga alt-hiphop och det hetsiga, larmiga beatet från Factory Floors Turn it Up. Överlag är det en väldigt rolig femspårsskiva, full av så många knasiga kombinationer att om samma teknik hade applicerats på en restaurangmeny hade maten varit fullkomligt oätlig. Här flyter allting bara fram, upplyftande och maxat. SB HÅRDROCK

Imperial State Electric Honk Machine

Psychout/Sound Pollution

Jag känner mig något gammaldags. Bandets tidigare mer tempodrivna och smått punkigt influerade rock’n’roll var visserligen potent, men kändes något fattig. Den mer själfulla och melodiska Honk Machine fyller ut tomrummet med råge.

När tempot dras ner lyfts samspelet fram tydligare och garagekänslan sopas under mattan. När ytan putsas till glimrar det plötsligt av en tuff rockprodukt med nära aor-aktiga refränger och

5

tidiga anor av Tom Petty och Bruce Springsteen. Missförstå mig rätt, det finns fortfarande en Kiss-attityd, men att lyssna på Honk Machine är att spinna loss i ett inre lugn av rockmusik. CB

SOFTROCK

Another One

5

Ones and Sixes Sub Pop/Playground

Ständigt långsamt, minimalistiskt och vackert, så har vi lärt känna Low via deras tio tidigare album, och det fortsätter här. I långsamt mak bygger Low sina stillsamma kompositioner, ibland på en rytm av statiskt brus som i den dova och ödesmättade inledningsballaden Gentle, och ibland med Kid in the Corners envist tuggande gitarr för samma suggestiva effekt. Runt det turas Mimi Parker och hennes make Alan Sparhawk om att sjunga skira vemodiga melodier, båda lika förtroendeingivande stilla. Men ”still is still moving”, som Willie Nelson uttryckt det, och Lows långsiktiga konsekvens ska inte misstas för stillastående. I långa DJ tar de ordentliga risker med både musikaliska experiment och mormonparet Parker/Sparhawks lyriska religionsgrubblerier (”You want religion, you want assurance, a resurrection, some kind of purpose”). Sådant bidrar

5

Kom och se alla MFF:s matcher!

HORA Det finns inget plåster mot mobbning Ingen spruta eller vaccin hjälper mot hårda ord, utfrysning och näthat. Men det finns kunskap om hur man förebygger mobbning och det är den kunskapen Friends arbetar med att sprida i skolor. Vi vet att det går att skapa förändring, men som icke vinstdrivande organisation behöver vi din hjälp för att kunna nå ut.

SMS:a FRIENDS till 72980 så ger du 20 kronor till Friends arbete mot mobbning.

BÄST JUST NU CAMILA ASTORGA DÍAZ

en hypnotisk urladdning och avslutas ivägtuffandes på ett tåg. People är slingrande vacker, funkig och melankolisk, medan Colors är en överdos prärie.

Ingenting är förutsägbart. SB

Könsförrädare

BÄST JUST NU SARA BERG

camila.astorga.diaz@ng.se

sara.berg@ng.se

Houman Sebghati Underbara smärta

Red Sleeping Beauty Always/Breaking Up is Easy

Från Gud för en stund, Jerusalem

Kommande singel, Shelflife

Detta är dubbelrysningslåten deluxe som nästan tvingar mig att uppfinna nya medicinska begrepp.

Acid House Kings-Niklas nittiotalspopband har vaknat till liv igen, efter många år i dvala. 98 procent gulligt, 2 procent The Cure.

The Sound of Arrows Voyage

SINGERSONGWRITER

Rayland Baxter

MXHXN Gäähda remix

Imaginary Man

Giant/Warner

Andelen hoppfulla singer songwriters i Nashville sägs till och med överträffa antalet katoliker på St Petersplatsen en söndagslunch. Då krävs det låtar som Rayland Baxters för att stå ut. Hans berättelser är befolkade av trovärdiga karaktärer, hans melodier känns omedelbart välbekanta och hans framförande är så övertygande att man påminns om självaste Warren Zevon.

Man önskar att First Aid Kit la vantarna på Oh My Captain, som låter nästan skräddarsydd för dem, och All in My Head är ett storartat och snillrikt popmästerstycke. I Freakin’ Me Out firar Bucky Baxters pedal steel triumfer, men skivans verkliga pärla är memories of Old Hickory, som hade kunnat vara en av Harry Nilssons absoluta toppar. PF

Att Mapei rappar på svenska igen?

Med Ivory och Nimo och Lazee?

Och att det dessutom bara är början på MXHXN:s karriär? Tappar hakan.

TUAI Amazing Låt, TUAI/Sony

Denna låt är #1 beroendeframkallande. Lyssna och äventyra alla dina nära relationer eftersom de kommer tröttna på att du spelar den cirka 90 procent av din vakna tid.

ATO/PIAS

5

ALTERNATIVE

Chelsea Wolfe ännu mer till mångfacetterade känslor av såväl vällust som oro som Low ständigt förmedlar. PF DEATH METAL

Soilwork

The Ride Majestic Nuclear Blast

Det är hedervärt hur Soilwork trofast har byggt vidare på sitt melodiska koncept utan att ge vika från sin utsatta kurs. Björn Strid har likt en urstark kapten tagit fram skutan genom de värsta ovädren med bravur, trots kriser, konflikter och avstånd. Därför är The Ride Majestic så oerhört tydligt metaforiskt. Känslan påminner om de två senaste albumen, men för med sig en betydlig aggressivare touch som inte släpper på eftertanke, utan snarare utökar det tekniska broderiet. Ett berättande verk som lägger lika hög intellektuell känslomässig ton som det är brutalt och progressivt. CB

5

Abyss

Sargent House/Border

Mer än någonsin tidigare förkovrar sig Chelsea Wolfe i en industriell tyngd som väver in hennes delikata melodier från singersongwriter-bakgrunden. Hon räds inte att varva sludgeiga doomriff och naket rena gitarrer, där sången kan bryta ut i kraftig bröströst eller brytas ner i en svag visksång, som plötsligt kan omkullkasta lyssnaren med distade

5

This is Head

BÄST JUST NU CHRISTOFFER BERTZELL christoffer.bertzell@ng.se

Ghost Meliora Album, Reaktor/Universal

Satanshyllande pop med melodier som Björn och Benny önskar att de skrivit.

Denna småländska gitarrgud håller på att ta över Sverige. Snart står världen på tur.

This is Head Adrian/Border

This is Head spelade in den här skivan i en sommarstuga på västkusten bortom civilisationen och det märks på soundet.

Det är hembygd, ödslighet och rastlöshet, fortfarande psykadeliskt men mindre krautigt och mer melodiskt. Som vanligt är det ett genremässigt givande och tagande, ett hopkok av allt möjligt, men ändå ett slags This is Headsk harmoni. Instrumentala Timmerdalen börjar som kinesisk folkmusik, övergår i

5

NÖJESGUIDEN | NR 7, 2015

The Sound of Arrows spelar sitt album Voyage live i London i oktober. Sedan kanske de gör klart sin nästa skiva.

Petite Noir Best Låt från kommande debutskiva, Domino/Playground

Yannick Ilunga själv kallar det ”noirwave”.

skrik. Det existerar liksom ingen rädsla i hennes experiment med ljud. Bara ett tydlig anslag för att skapa musikalisk svärta. Men någonstans bakom en ridå av detta knastrigt elektroniskt mörker, gömmer sig fortfarande enkla popmelodier. CB

Teg Publishing

Könsförrädare låter ungefär som ett förbannat First Floor Power blandat med politisk shoegaze och det gamla popbandet David & the Citizens. Kalkylerat skevt, nervigt, gnälligt och molande domedagsprofetiskt.

Eller som om bandmedlemmarna helt enkelt fått nog av patriarkatet, klassklyftorna och orättvisorna och vill säga åt hela världen att skärpa sig. Det här är dock en skiva som fungerar bäst i måttfulla doser. För även om det är coolt med röster som vägrar sjunga musikskolevackert kan det frustrerade, på gränsen till spruckna, röstläget bli enerverande i längden. SB

4

HÅRDROCK

Motörhead Bad Magic

UDR/Motörhead/Warner

Motörhead har aldrig gjort mig besviken eller överraskad. Likt en konstant kraft i hårdrocken äger de sitt sound och besitter en ovärderlig innebörd för hårdare musik.

Med sitt tjugoandra album ser trion mer tillbaka mot sitt smutsiga sväng än den sentida metalliska hårdheten. Ingen kan ha undgått Lemmy Kilmisters vacklande hälsa och hans stämband presterar kanske inte några minnesvärda melodier längre, men trots allt är hans stenhårda attityd oförändrad. Därför är Bad Magic mer av symbolisk vikt. Det är ett glädjande styrkebesked från en av hårdrockens främsta galjonsfigurer. CB

4

DRAMATISK POP

Small Feet

From Far Enough Away Everything Sounds Like the Ocean Control Freak Kitten/Border

Den svenskamerikanska trion ledd av Simon Stålhamre har redan hunnit väcka en hel del uppmärksamhet internationellt. Det är inte konstigt. Hans personligt innerliga

4 SKRAMLIG INDIE

The Libertines Virgin/Universal

Gitarrist i Dead Lord

ROCK

Konsert

End of History

Anthems For Doomed Youth

Hakim Krim Heads Held High

60

PUNK

Noctum Until Then... Until The End Singel, Metal Blade

Svensk mörkerrock med klassiskt ondsint heavy metal från åttiotalet i själarna.

Bara det faktum att Pete Doherty och Carl Barât fortfarande är i livet är anledning för jubel och trumpeter. Att de tillsammans släpper ett nytt The Libertines-album, elva år efter den perfekta storm som var deras självbetitlade hatkärleksmästerverk, det är mer överraskande. Att Anthems for Doomed Youth dessutom är en riktigt bra skiva är en ren sensation, med charmerande loja popbagateller som Barbarians och sliriga Fame And Fortune med anthemrefräng, och med den snabba och blödande Heart Of The Matter som är skivans höjdpunkt.

Utifrån de förutsättningarna känns det närmast småaktigt att komma dragandes med invändningar, men det är likväl nödvändigt. För senast The Libertines spelade tillsammans var det utifrån ett livsnödvändigt cameraderie och en gemensam passion. Då exploderade deras musik, fullständigt avväpnande i sin totala hängivenhet. Den här gången spelar de tillsammans utifrån rådgivares korrekta iakttagelser att ingen av dem kommit i närheten av sin forna storhet sedan de separerade, och deras musik imponerar utan att rycka undan mattan under oss. The Libertines brukade vara fantastiska. Nu är The Libertines bra. PF

4

BÄST JUST NU

CHRISTOFFER REICHENBERG christoffer.reichenber@ng.se

Helena Hauff Discreet Desires Ninja Tunes

Kommande album från en av de mest intressanta producenterna just nu. Smakprov finns på Soundcloud.

Mount Liberation Unlimited Boiler Room Upfront 032 Boiler Room

Via Boiler Room presenterar Stockholmsduon ett strålande liveset från klubben Mythos.

Bleak Naura Records 002 Naura

Superkvalitetstechno anpassad för resor i yttre rymden.

BÄST JUST NU ADAM JANSSON

på flera av sina helt egna gamla låtar, och kompletterar dessutom med någon nyskriven. Det var ett konstigt men jättefint koncept den gången, och här är det lika konstigt och lika fint igen. PF

experimentellt, men det blir bara otydligt. CB R’N’B

Teedra Moses

Cognac & Conversation

adam.jansson@ng.se

Shanachie

The Game feat. Asia Bryant Just Another Day

3

Från Dr. Dres Compton, Aftermath/Universal

En av höjdpunkterna från doktorns återkomst.

Titiyo Taxi

TECH

Singel, Warner

Sony

Snälla, höj volymen.

Roy Wood$ Jealousy

Kalkbrenners sjunde album är dovt och väldigt återhållsamt.

Så pass återhållsamt att det knappt känns som att skivan hinner börja innan den är slut. Men det hela är välproducerat och påminner om att ro en båt på en liten insjö, lugnt, trevligt och ganska händelselöst. Förutom de egna stabila produktionerna är det omöjligt att inte reagera på versionerna av Luther Vandross och Jefferson Airplane.

Kvantitet före kvalitet personifierat, och otroligt uddlöst. CR

Från EP:n Exis, OVO

Milt och släpigt från 19-åringen som är nästa i ordningen av Torontotalanger.

Paul Kalkbrenner 7

3

THRASH METAL

och androgyna röst, nära Neil Youngs falsett eller Jonathan Donahue i Mercury Rev, är passionerad på gränsen till desperat. ”Beat me senseless, cause I long to be touched”, sjunger han i Trenches, och med samma hjärtskärande allvar listar han sedan banala livsönskningar i Palm Trees. På några ställen är han nära att tappa taget, särskilt i den hädiska avslutningsmarschen Here´s to Violence, men med Small Feets musikaliska stabilitet – lugnt, vackert och i låtar som Backwards Falconer refrängstarkt – behåller han balansen på årets mest överraskande svenska debut. PF

I mild omgivning sjunger Teedra Moses med samma självförtroende som för elvan år sedan, då hennes debut- och enda tidigare album släpptes. Som ett uppfriskande avbrott från dagens ofta väldigt ytliga R&B varvar Moses, precis som då, vardagsproblem med kärlek och svek. Den moget tillbakalutade framtoningen till trots blir det dock bitvis väl intetsägande. A capella-bryggorna mellan flera av spåren fungerar som behagliga övergångar och de sparsmakade gästspelen är definitivt till albumets helhetsmässiga fördel. Men det riktiga bettet saknas. AJ

Soulfly

Archangel Nuclear Blast

Det är något som gör Soulfly väldigt svåra att greppa.

Deras ovilja att söka sig i en gemensam riktning är en ständigt påfrestande irritation för öronen.

Mycket sällan låter Max Cavalera låtarna få ta tid att utveckla sin naturliga rytm då han ständigt lyckas hitta något att bryta av det gung han vaggat in dig i. Det är ett upprepande mönster i flera starka låtar som Archangel, Ishtar Rising och Titans.

Dödsaningar från Morbid Angel och tidiga Sepultura anas trycks ständigt ner av ett envist nu metal-vev med punkiga inslag. Det kanske ska tolkas

3

Slime

Company Weird World/Playground

Slimes debut ger samma känsla som att vara på kort besök i ett hus där ägaren inte är hemma. Trevande tassas det runt mellan rummen i smyg, där suddiga minnesbilder av scener ur ett liv kan anas. Den drömska perfektionen som Slime nästan lyckas uppnå är mycket tack vare Selah Sue och Jeremiah Jaes vokaler. Det som håller skivan från högre betyg är att den starka inledningen övergår i viss upprepning, så att nivån inte hålls hela vägen till slutet. CR

4

ROCK

Yo La Tengo

Stuff Like That There

BÄST JUST NU

Public Image Ltd

What the World Needs PiL Official Ltd/Border

Så mycket till musikalisk upplevelse erbjuder inte Public Image Ltd på längre. Den försvann tillsammans med Jah Wobble och Keith Levene tidigt i bandets existens, och länge levde istället bandet på förmågan att få till någon poplåt (This Is Not A Love Song, Disappointed) att kombinera med Johnny Lydons kvardröjande chockrykte. Men efter återupplivandet av bandet för tre år sedan finns inte heller det. Nu handlar det mest om att ett ihopplockat backupband lägger långa och sömnigt enformiga jam-mattor för Johnny Lydon att improvisera sarkastiska ordflöden över. I det humanistiska brandtalet Corporate bränner hans ord till, när han förutspår det snara tredje världskriget eftersom ”all humans seem to hate humanity”. Men oftast blir det bara pliktskyldigt rollspel som Johnny Lydon med påfallande ointresse levererar. PF

3

4

Depression Cherry Bella Union/PIAS

patrik.forshage@ng.se

Jag har tyvärr aldrig riktigt fastnat för Beach House och deras rätt mesiga musikaliska framtoning. Den här skivan är inget undantag, de är fortfarande väna, sårbara, barnkörsljuva och inlindade i ett drömskt skimmer av sagolika stämmor, där lite dist är det enda som bryter harmonin.

Men när jag lyssnat på skivan fem gånger och fortfarande har svårt att skilja låtarna från varandra, hjälper det föga. SB

Från kommande Gray Tickles, Black Pressure, Bella Union/PIAS

Har vår favoritsoftpopare lyssnat på Ministry?

EL VY Return To The Moon (Political Song for Didi Bloome to Sing, with Crescendo) Från kommande Return To The Moon, 4AD/Playground

Det blir bedårande kontraster när Matt Berninger från The National sjunger pop ihop med Brent Knopf från Menomena/Ramona Falls.

4AD/Playground

Det ska till ett band som Yo La Tengo för att kunna göra en fin version av Hank Williams I’m So Lonesome I Could Cry intill en perfekt matchande mild tolkning av Cures Friday I’m in Love. Som alltid när de gör covers sker det med lagom mycket respekt och lagom mycket orepeterad nyfikenhet, och här gör de det dessutom mycket lågmält och huvudsakligen akustiskt. Eftersom det rör sig om någon slags uppföljare till 25 år gamla Fakebook gör de också covers

Beach House

PATRIK FORSHAGE

John Grant Guess How I Know

Girl Band Paul Från Holding Hands with Jamie, Rough Trade/Playground

Det här kan vara det mest omvälvande oväsen vi får höra i år.

6 Way Out West-rekord I tuffa musik- och festivaltider slår stadsfestivalen besökarrekord.

Wow!

POSTPUNK

DRÖMPOP ELEKTRONISKT

MUSIK BAROMETERN

3

DUSSININDIE

Spector

5 Frankie Knuckles gigantiska skivsamling.

Dags att spara pengar till en Chicagoresa för att gå på utställning.

4 Obamas playlistor på Spotify Erykah Badu, Talib Kweli, Okkervil River, John Coltrane, Sly & The Family Stone, Nina Simone, Lianne La Havas. Definitivt inte Da Buzz.

3 Vi vill ha en lokal Meek Mill vs Drake-beef Vem ställer upp? Stor vs Sakarias?

2 Lenny Kravitz dingaling-kupp Ingen hade överhuvudtaget brytt sig om hans Sverigebesök om han inte visat snoppen.

Moth Boys Fiction/Caroline

Att vara indieband i England är för de allra flesta att hoppa på den främsta bandvagnen och sedan försöka klamra sig fast tills trenden kör i diket och man blir liggande vid vägkanten. Att hoppa mellan bandvagnarna fungerar sällan, och när Spector på sitt andra album dumpar den diskbänksrealistiska neobritpopen till förmån för en mer ambitiös inner city hipstertillvaro spelar det egentligen ingen roll vare sig att några av deras låtar är helt okej popsnickeri eller att überhipstern Dev Hynes rycker in till deras försvar.

De är körda hursomhelst. PF

2

1 Dans Dakar och Docklands ställs in Med en veckas mellanrum, bara dagar innan utsatt tidpunkt, ställde två hårt pressade Stockholmsfestivaler in.

NR 7, 2015 | NÖJESGUIDEN

61

FOTO: TINA VERNON

1

jag hoppas jag gjorde några glada.

Hur kom du på att kalla dig Poptönten på Twitter?

1 & 6 MÖTER

– Därför att jag håller på med pop och är rätt töntig. Alla människor är rätt töntiga under den där masken de tar på sig. Till och med hårdrockare, eller kanske särskilt de.

1

Är ditt twittrande bra eller dåligt för låtskrivandet?

– Jag har inte tänkt på det förut. Nätet är överlag dåligt för skapandet eftersom det distraherar så lätt. Om det tar emot måste det få ta emot och när det gör det är det lätt att börja slösurfa Hur känner du inför att din musik spelas i varje avsnitt av Ensam mamma söker?

1

– Gör den? Jag har aldrig sett programmet.

Men det låter trevligt, hellre det än att de spelar andras låtar. Om min musik kan göra ensamma mammor glada är det positivt.

6

Vad är största skillnaden mellan GES och Just D?

– Just D är mycket bättre på att rappa, vi är usla på det i GES. Jag tror vi är bättre på melodier. Men de är tuffare, fast det skulle nog inte Orup hålla med om.

När återförenas GES?

6 – När vi hamnar på samma äldreboende med en replokal i källaren och kvinnorna där tycker att vi ska spela lite.

6

Berätta någonting vi inte vet om GES.

– Det var längesen jag tänkte på GES. Vad fan ska man säga. Vi skrev alla singlarna som sedan blev hits på bara två dagar: Stanna världen en stund, Hon är min och Ingenting minner om dej.

62

NÖJESGUIDEN | NR 7, 2015

NIKLAS STRÖMSTEDT Det är bara fyra år kvar till ett eventuellt 40-årsjubileum som artist för Niklas Strömstedt, alias @poptonten på Twitter.

Döskalle & Mästerligt träffar honom för att ta reda på varför namnet kändes vettigt, prata medverkan i Så mycket bättre och tidpunkt för GES återförening.

Hur klickade du med Kleerup?

6 – Jättebra faktiskt. Jag tycker om ”Jag vet inte om jag skulle honom och vi kände varandra lite sen innan. Han är godhjärtad och otroligt musikalisk. Är det verkligen soft att någon ska sjunga att den ”körde över en fågel och begravde den” igen?

1

– Nu vet vi ju inte om någon sjöng Sista morgonen i Så mycket bättre. Men fågeln är begravd en gång, så vi får väl se det som en liten minnesstund. Ingen annan fågel i världen har betytt lika mycket för mig. Jag skulle nog gilla om någon sjöng om den igen.

För några år sedan hällde du en öl över Calle Schulman. Vem tycker du förtjänar en öldusch idag?

slösa en öl på Kent Ekeroth, men han skulle behöva få en över sig.”

6

Vad har du och Calle Schulman för relation idag?

– Vi har en bra relation idag och har talat ut om den där ölen. Det tar så mycket energi att gå runt och vara arg.

Vad hoppas du själv på att du gjorde så mycket bättre i Så mycket bättre?

1

6

– Jag vet inte om jag skulle slösa en öl på Kent Ekeroth, men han skulle behöva få en över sig.

– Att göra några låtar så mycket bättre. Även om jag tyckte om alla låtarna redan i originalform. Jag längtar också efter att visa upp en annan sida av mig själv. Och

6

Hur många gånger i veckan lyssnar du i snitt på När vi gräver guld i USA?

– Noll. Sist var på Gotland i somras i en gränd i Visby. Jag har inte spelat den hemma själv på många år.

Din mamma, Margareta Strömstedt, har sommarpratat sju gånger. Ska du slå det?

6

– Det är inte något som jag planerat i alla fall. Men jag tror min pappa har sommarpratat ännu fler gånger, han är nog uppe i 12-13. Det kanske blir en gång till för mig någon gång.

1

Känner du ibland att du hamnar i skuggan av din framgångsrika fru?

– Ja hela tiden, haha. Nej, det gör jag inte.

Vi gör olika saker, det är mer tvärtom, vi hjälper varandra. Och har kul! Det är roligt att hon gör det hon gör, typ steker ostbågar i tv.

På Wikipedia står det att du inledde din musikaliska karriär som dj. När gjorde du senast ett dj-gig?

6

– Det var i Trosa. När jag och Steffo Törnquist lagade mat, snackade och spelade. Vi hade en fransk åttiotalsafton.

Jag har kvar massa vinyler från sjuttiotalet med hits, det var nog i mars.

Du har ju varit gift ett par gånger.

Beskriv stämningen på de eventuella middagarna med hela stjärnfamiljen?

1

– Bra. Jag har bara skiljt mig en gång och det är god stämning mellan alla.

Du firade 30 år som artist med en comeback 2009, kan vi vänta oss något liknande till 40-årsjubileumet?

6

– Nej, det tror jag inte. Inte på det sättet med turné, men kanske på något vis. Om jag lever då vill säga. ◆

DanSPrOgraM På PallaDiuM höSten 2015

Donnie - ofelia Jarl ortega - foto: SanDra YlikangaS

Höstens program på Dansstationen kretsar kring makt ocH sociala normer kamp för att överleva ocH strategier för att leva – men Det blir även en Hel Del värme Humor ocH fantasi

28 augusti plattform – Din guiDe till Den senaste Dansen!

19 september it came from somewHere else – mari carrasco/turnékompaniet 27 september ZunZun – sagoHuset/memory wax (familj 1–3 år) 29–30 september last man stanDing – james wilton 7 oktober one step before tHe fall – spitfire company 10 oktober faunan ocH jag – minna krook (familj, från 6 år) 17 oktober kollision – kollektiv knaster (familj, från 6 år) 29–30 oktober jean – jeanette langert 10–11 november Hyperfruit – luDvig Daae/joanna norDaHl 1–2 December Donnie – ofelia jarl ortega 11 December plattform – Din guiDe till Den senaste Dansen!

Biljetter: www.kulturcentralen.nu | 040 – 10 30 20 inFO: www.DanSStatiOnen.nu

Palladium | Södergatan 15 | Malmö

r rain • e t e •L vArJe gRuSkOrN äR uNiKt

K R O S SA D

KaLKsTEn från

MaRsEiLlE

DOLOMIT från

SaLa

GIALLO MORI från

ItAlIeN

GuL

GIALLO SIENA från

ItAlIeN

SVART

G RuS

EbANgRuS

SVARTVIT SJÖSTEN

SoRgEnFrI

ItAlIeN

DaNmArK

FOTBOLLSfrån

från

GnEjS

LAHN MARMOR

KoPpArHaTtEn

TySkLaNd

från

R ÖD

GrAnIt från

FiNlAnD

BIANCO

CaRReRAgRUs från

ItAlIeN

från

B O T T I C I N OGRUS

från

K R O S S-

Gn RU S

frå

FoLkEtS PaRk

SING EL

från

ItAlIeN

PlAcA De LeSsEpS BaRcElOnA

ViT G NEJ S

P OR FYR

BoHuSlÄn

ÄlVdAlEn

från

från

från

DeT sÄgS aTt eN fÖrÄlDeR iNtE hAr eTt fAvOrItBaRn. DeT sTäMmEr lIkA vÄl sOm aTt eN bOuLeSpElArE iNtE hAr eTt fAvOrItUnDeRlAg. VaRjE bAnA, vArJe tOpPsKiKt oCh vArJe gRuSkOrN hAr sIn cHaRm, sItT hUmÖr oCh äLsKaS aV nÅgOn bOuLeSpElArE dÄr uTe. FrÅn dEt lJuSa, sKiRa kAlKsTeNsKrOsSeT i MaRsEiLlE, tIlL gRuSeT pÅ gÅnGaRnA i fOlKeTs pArK, dEt fInNs nÅgOn sOm äLsKaR jUsT dEt gRuSeT, jUsT dEn bAnAn.

bOuLebAr.sE

040-622 23 43